Mina älskade katter och mitt odlande är inte bara något som jag tycker om att sysselsätta mig med. Det ökar även min livsglädje på olika sätt. Många i min omgivning har påpekat att jag blivit mycket gladare sedan jag blev kattsambo. Det är faktiskt bevisat att båda mina intressen ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Att klappa en katt eller hund sänker blodtrycket och man har kommit fram till att människor som lever med djur drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar än de som lever utan djur. Allt oftare har man idag katter och hundar som sällskapsdjur på äldreboenden som sällskap och stimulans. Att vistas i naturen är också bevisat positivt för hälsan och själen. Om du tar en promenad i skogen eller är hemma och påtar i trädgården spelar ingen roll. I Alnarp utanför Malmö driver man en rehabträdgård framför allt för personer med stressrelaterade problem. Många patienter berättar om det positiva i att få vistas i naturen och pyssla i trädgården.Själv njuter jag av att gå ut på balkongen, vattna, plocka bort vissna blad, lukta på blommorna och provsmaka en egenodlad tomat.

26 feb. 2021

Det är bra att det finns läkemedel, men...


 

 

 

 

 

 

 


 

Nu har det snart gått 2 månader sedan jag slutade helt med de starka, narkotikaklassade värktabletterna Tramadol. Det dröjer fortfarande någon månad innan min kropp är mer i stabil och producerar alla signalsubstanser, som den inte gjort under de 15 år som jag stått på detta läkemedel. Jag började minska ner på dosen förra våren och det är och har varit en riktigt tuff resa, som långt ifrån är över. Då jag bara fick tilldelat mig så många tabletter varje vecka, som jag fick lov att ta, var det svårt att ta fler än jag var ordineras under nedtrappningen. Till en början hade jag kvar av en annan sorts värktabletter, som jag fått tidigare vid en operation. De tog jag ibland när abstinensen blev för jobbig, trots att jag skrivit under ett papper, där jag intygade att jag inte skulle ta andra läkemedel än vad som var tillåtet. Sedan tog de tabletterna slut och jag var tvungen att genomlida abstinensen bäst jag kunde. Myrkrypningarna i benen gjorde att jag inte kunde ligga kvar i sängen på nätterna. Någon gång var jag inne i klädkammaren på natten och rotade runt i varenda jacka och väska i hopp om att hitta någon bortglömd tablett eller i bästa fall en hel karta med tabletter. Jag hittade en enda pilla, som inte var narkotikaklassad och till min stora besvikelse hade jag inte ett dugg nytta av den. Istället hamnade den i soporna. Jag kände mig för första gången som en missbrukare, trots att alla tabletter jag tagit var utskrivna av mina läkare, utan att jag fått ut fler tabletter än jag var ordinerad.
För 1½ vecka sedan minskade jag ner en ½ tablett av 4/dag, av mina lugnande Oxascandtable
tter. Det var jag själv som tog beslutet att sänka dosen, även om sköterskan på Tilma, mottagning för läkemedelsberoende, och jag har pratat om att denna tablett ska trappas ut så småningom. Jag har tagit den i flera år och när man inte höjer dosen med tiden törstar kroppen efter fler tabletter och så småningom mår man sämre än när tabletten sattes in. Jag har även tagit insomningstabletten Imovane under flera år. När jag låg inlagd på PIVA, psykiatriska intensivvårdsavdelningen, bestämdes det att jag skulle ta den dagligen och jag blev även insatt på Propavan, ett läkemedel som ska göra så att kroppen går ner i varv så att man sover bättre. Den är inte beroendeframkallande, men jag fick myrkrypningar i benen som biverkan och med tiden gjorde den ingen nytta. Då beslutade min läkare på vårdcentralen att sätta ut den istället för att höja dosen, då den gör att man blir trött dagen efter att man tagit den. På senare tid har jag bara tagit insomningstabletten 3 dagar/vecka, de dagar då jag inte har dialysbehandling. För 2 veckor sedan provade jag att sluta helt med tabletten och jag har faktiskt somnat ändå. Det beslutet tog jag också själv efter att jag fick veta på Tilma att insomningstabletten sitter kvar i kroppen i 3 dygn, i alla fall hos personer med full njurfunktion. Jag har funderat över om Imovane, tillsammans med den lugnande tabletten, bidrar till att jag är så sjukligt trött till och från hela tiden, oavsett hur mycket jag än sover.
I många år satt jag upp i sängen och somnade på morgonen när jag skulle gå upp, men det gör jag nästan aldrig sedan jag slutade med Tramadoltabletterna. De senaste åren
har jag sovit stora delar av dagarna, dels för att slippa känna av ångest och oro, men även för att jag är så trött. Den senaste tiden har jag sakta märkt av att jag inte behöver sova lika mycket dagtid och ytterligare något positivt med uttrappningen av värktabletten är att jag har fått tillbaka lite lust att göra saker. Jag har tagit tag i viktiga papper, som måste skickas till olika instanser, städat lite mer noga på vissa ställen. Härom kvällen badade jag fötterna och sorterade och plockat med en massa örhängen och andra smycken. Att plocka och städa lite här och lite där känns riktigt skönt för en gångs skull, även om det inte blir så mycket gjort varje gång då jag har ont i axlarna och jag inte kan sträcka ut fingrarna på vänsterhanden. Det känns positivt att få känna att jag gör lite nytta och inte bara det absolut nödvändigaste för att få vardagen att flyta på. Ytterligare en positiv effekt av att jag slutat med Tramadoltabletterna är att jag har fått tillbaka min mens. I och för sig hade jag hellre sluppit "lingonveckan", men den är ändå ett tecken på att kroppen mår bättre. Mensen upphörde plötsligt för 7 år sedan när jag behövde höja dosen på värktabletterna, då jag fick mer värk i kroppen av ett annan läkemedel, som jag blev insatt på i 5 år då jag drabbades av bröstcancer.
Jag hoppas främst på att jag ska bli mindre trött när jag kommer ner i dos på den lugnande tabletten. Tyvärr är risken att jag kommer må sämre psykiskt under tiden och det fasar jag för med tanke på hur ruskigt dåligt jag mådde när det var som sämst. Jag kommer att sänka dosen sakta och jag får självklart hjälp och stöttning av sköterskan på Tilma med personliga samtal varje vecka 1 timma/tillfälle.
Efter att Oxascandtabletten satts ut, om jag nu klarar av att bli av med den helt, ska jag även försöka att trappa ut den ångestdämpande tabletten Buspiron, som även den sattes in på PIVA, och som jag i ärlighetens namn inte vet om den hjälpt över huvud taget någon gång. I stort sett varje gång som jag låg inlagd där satte man ut ett läkemedel och satte in ett nytt. Efter ett par dygn blev jag utskriven utan att något återbesök bokades in. Jag efterfrågade KBT-behandling, men fick till svar att jag inte var dålig nog för att få hjälp med sådana samtal på sjukhuset, trots att jag hade suicidtankar. På min vårdcentral fanns inte tillgång till den typen av hjälp, så jag hänvisades till KBT online.
Under de tillfällen då jag låg inlagd på PIVA fick jag inte ha egna kläder, min väska, mobil eller dator. Jag fick fråga om mobilen och sitta i en minimal skrubb och prata och lämna ifrån mig den igen så fort jag pratat klart. Några samtal med personalen existerade nästan aldrig, mer än då jag träffade överläkaren och diskuterade mitt mående och min behandling, Någon enstaka av personalen kunde stanna till och prata en kort stund. Personalen satt ofta i soffan i dagrummet och tittade på tv, grejade med sina mobiler, löste korsord m.m. De plockade fram maten och en sköterska delade ut medicinerna och stod kvar och tittade så att jag svalde tabletterna och därefter fick jag gapa och lyfta på tungan så att de kunde kontrollera att jag inte försökte gömma någon tablett i munnen.
Uppföljningen
av mitt mående och min medicinering gjordes av en läkare på vårdcentralen. Det fungerade väldigt dåligt och oftast fick jag bara nytt recept och förlängd sjukskrivning. Någon gång frågade läkaren mig hur länge jag skulle ta det senast insatta läkemedlet, vilket jag själv inte hade en aning om.
Läkemedel är bra, men i längden kan de ibland ge ett helvete, speciellt de narkotikaklassade. Tyvärr har uppföljningen av dessa läkemedel varit näst intill obefintlig i mitt fall, tills jag för ungefär ett år sedan fick en helt ny, underbar läkare på vårdcentralen. Det är tråkigt att det behövde gå så många år innan någon läkare öppnade ögonen och ifrågasatte behovet av främst den starka värktabletten, en tablett som idag sällan skrivs ut då det finns bättre läkemedel mot värk med färre biverkningar, även om de är narkotikaklassade. Jag kommer nog aldrig klara mig helt utan smärtstillande läkemedel, men just nu i alla fall i lägre dos och förhoppningsvis ska jag inte behöva narkotikaklassade tabletter lika ofta och inte i lika hög dos. Hemma tar jag just nu bara Panodil, men under dialyserna behöver jag fortfarande smärtstillande som injektion subkutant, under huden.
Nu hoppas jag såklart att jag så småningom ska bli piggare och må bättre, trots att jag inte blir frisk från min njursjukdom, slipper dialys och inte blir av med min värk m.m. En uppmaning till dig som blir insatt på värktabletter, t.ex. vid en operation, är att inte ta dem fler dagar än absolut nödvändigt. Det tar inte ens en vecka att bli beroende av t.ex Oxynom och Oxtcontin. Tyvärr finns det personer som behöver dessa läkemedel bra mycket längre, för olika krämpor och då råder jag dem till att begära att få kontakt med en smärtspecialist. Antidepressiva, lugnande och ångestdämpande läkemedel kan också vara nödvändiga över tid, men se till att få uppföljning av en läkare, som tar dina problem och din medicinering på allvar. Jag mådde så dåligt psykiskt när jag var intagen på PIVA att jag inte ville leva mer. Då tog jag de tabletter som jag fick utskrivet, i hopp om att få huvudet ovanför vattenytan och orka leva minut för minut. Då hade jag ingen ork till att ens ifrågasätta eller kolla upp vad det var för piller jag stoppade i mig. En av gångerna då jag en kväll sökte PIVA akut blev jag efter ett samtal hemskickad. Läkaren, som jag aldrig träffat tidigare, påtalade att jag vid ett flertal tillfällen sagt att jag funderade på att ta livet av mig och några fler tabletter tänkte hon inte skriva ut. Läkaren tyckte att det nog var bättre att jag började jobba istället. Den natten tog jag fram alla tabletter jag hade, som jag tänkte kunde avsluta mitt liv. Jag vågade inte ta dem, med risk för att misslyckas. Istället åkte jag till dialysen på morgonen och förklarade att jag inte ville ha min dialysbehandling, då jag visste att utan dialysbehandling skulle jag dö kanske inom en vecka. När jag ville hoppa över även min andra behandling satte min dialysläkare sig ner hos mig och hade ett längre samtal, vilket resulterade att han skrev en akutremiss till PIVA. Då var de tvungna att ta emot mig. Jag blev inlagd, men de satte som ultimatum att jag slutade neka dialysbehandling. Egentlige ville jag inte dö, men jag mådde så dåligt att jag just då inte orkade leva. Idag är jag trots allt glad att jag lever, även om jag långt ifrån mår bra.
När man mår som jag gjorde då är det sista man vill höra "Ryck upp dig" eller "Ta tag i ditt liv". Det har man oftast försökt göra många gånger långt innan man söker akut hjälp.
Numera är mitt motto i livet: "Se det stora i det lilla".
Det har växt fram efter ett liv med shuntoperation i huvudet vid 8 månaders ålder, operation av fot vid 9 år, dialys i sammanlagt 31 år och allt som det burit med sig, 3 njurtransplantationer, den första vid 12 års ålder, varav 2 av njurarna stöttes bort av mitt immunförsvar och fick opereras ut ganska tidigt trots stark medicinering, brutet lårben, bröstcancer, svåra cirkulationsproblem i ben och fötter med fruktansvärda smärtor till följd av läkemedelsbiverkan. Jag höll på att dö och fick ett konstgjort kärl inopererat i benet, amputerade tår och därefter hamnade jag i rullstol under något års tid. 15 år senare har jag fortfarande svårt att gå mer än korta sträckor. Det värsta av allt är och har varit psykisk ohälsa med depression, om man ser till min egen sjukdomsbild. Utöver det dog min mamma i en ovanlig blodsjukdom,
när jag bara var 18 år. Hon var mitt stora stöd i livet och hon hade full koll på mina krämpor och var med mig vid alla läkarbesök, undersökningar, operationer och när jag låg inlagd.
Idag tar jag dagen som den kommer, men jag hoppas såklart att jag i alla fall ska må lite bättre när jag blivit av med de narkotikaklassade läkemedlen, om det är möjligt. Det är skönt att jag har mina två lyckopiller Ängla och Tindra, som är mina älskade katter, som blir 15 och 16 år gamla i år. De bryr sig allt mer om mig när jag mår sämre. Deras närhet, kärlek och värme ger mig glädje i mörkret, liksom mina över 200 samlarpelargoner, som snart ska planteras om. Katter och pelargoner är ju dessutom riskfria att umgås med i dessa tider. Jag inväntar vaccinationssprutorna och troligtvis får jag den första vecka 10 på dialysen, om allt går enligt planerna, men det tror jag först när jag fått sprutan. Efter nummer 2 kan jag förhoppningsvis börja röra mig lite mer fritt och träffa och krama om min syster, pappa m.fl.
Hur livet fortsätter är för oss alla ett oskrivet kort. Jag längtar till våren, den första snödroppen, fjärilen och att kunna gå med katterna ut och lapa sol.



16 feb. 2021

Semlor, semlor och ännu fler semlor

Kardemummasemla













Så är det åter dags för semlans stora högtidsdag fettisdagen. För längre sedan var det främst då som man åt semlor eller fastlagsbullar och fettisdagsbullar, som de också kallas. Säsongen för denna älskade bulle har blivit allt längre för varje år som går. Nu kan man sätta tänderna i första semlan redan i december och då konkurrerar den med lussekatten, som nu även säljs som lussesemla. Personligen tycker jag att det är alldeles för tidigt att sälja fettisdagens klassiker redan under adventstid. Det förtar lite av festligheten med semlan, när den finns i handeln under så lång tid. Snart kan vi kanske köpa det populära bakverket vid midsommar.
På 1700-talet åts semlan med varm mjölk s.k. hetvägg. Det var först på mitten av 1800-talet som man började lägga mandelmassa i bullen, men den serverades fortfarande i varm mjölk. På slutet av 1800-talet började man kombinera mandelmassan med vispad grädde. Först därefter blev det vanligt att servera semlor utan mjölk på kaféer. Det var ändå inte förrän på 1930-talet som den nuvarande klassiska semlan blev vida populär i Sverige. 
Vi äter hela 40 miljoner semlor under en säsong i Sverige och på själva fettisdagen 6 miljoner, vilket innebar 132 ton mandelmassa och 211 ton grädde. Det är inte bara i Sverige om det äts semlor. Bullen äts i hela Skandinavien, Finland och Baltikum, men då oftast med sylt istället för mandelmassa och ibland med vaniljkräm. Ordet semla kommer av det latinska ordet för vetemjöl, simila, och var från början en benämning för själva vetebullen utan fyllning.
Jag själv brukar inte äta så många semlor och när det väl blir av har jag tidigare alltid velat ha den klassiska, svenska varianten bestående av en slät vetebulle, smaksatt med kardemumma och fylld med vispad grädde och mandelmassa och siktat florsocker på locket. Häromdagen kom min syster och hälsade på. Hon hade varit inom Konditori Regnbågen, där hon jobbade för många år sedan, och köpt en kanelbullesemla till mig. Kanelbullen var fylld med mandelmassa, vaniljkräm och vispad grädde. En riktigt god semla i jämförelse med originalet. Idag var jag själv inne på Regnbågen och köpte en glutenfri semla till pappa och så blev det faktiskt den klassiska varianten till mig själv, trots att det fanns ett flertal sorters semlor på konditoriet. Vad sägs t.ex. om en mellosemla eller muffinssemla? Det hade troligtvis varit en lång arbetsdag för konditorerna denna tisdag, för Magnus som driver konditoriet, tittade ut i butiken och hejade på mig och då var klockan nästan 17. I dessa coronatider får man högst vara 3 kunder inne i Regnbågens butik. Man får ta en kölapp och sedan vänta utanför. Därför hade man dagen till ära slagit upp ett tält utomhus där man hade s.k. semmelexpressen, för att underlätta försäljningen och minska köbildning. Det gick att ringa och förbeställa semlor och hämta dem i tältet och swisha betalningen. En väldigt bra idé i dessa tider.
De senaste åren har det bakats alltfler moderniserade varianter av den klassiska, svenska semlan, som nu bland annat bakas av wiener- eller karlsbaderdeg. Bullen förekommer även med olika smaksättningar som saffran och med andra fyllningar. Semmelwrap kom för några år sedan och andra varianter är bl.a. semmelburgare, semmelrulltårta och semmelpizza. För något år sedan producerades väl det mest udda, nämligen semmelchips. Det var Estrella som kom på idén, men några chips såldes aldrig i butikerna. Istället tävlades ett mindre antal små chipspåsar ut på Facebook. För några veckor sedan fick jag mail från en tebutik, som i år sålde semmelte.
Ja, var ska denna semmeltradition sluta? Undrar vad det kommer för nyheter nästa år, för påhittigheten verkar inte ha några gränser för hur man kan modernisera den älskade semlan.

Semlan som en liten pralin


 















För flera år sedan fick jag se små minisemlor i en veckotidning. De var verkligen små och gjorda av marsipan och istället för grädde var de fyllda med smaksatt, vit chokladtryffel. I receptet stod inte hur stora de skulle vara utan bara hur många de skulle bli. Jag gjorde semlorna 2-2,5 cm höga och de blev väldigt goda, små munsbitar. Så små att jag tänker att den som vill hålla igen på kaloriintaget till och med kan unna sig en hel semla utan att få ångest efteråt. Det kan väl på sin höjd krävas en kort promenad för att den inte ska sätta sig på magen.

Recept marsipansemlor
25-30 st
250 g marsipan
½ dl vispgrädde
125 g vit choklad
3 msk punsch eller arrak
lite snabbkaffe utblandat i vatten (Jag använde kakao)
florsocker

Forma marsipanen till små bollar, ungefär 2 cm i diameter, och tryck försiktigt till bollen så att den får formen likt en bulle. Färglägg övre delen av bullen genom att pensla den med "kaffevattnet". Låt torka och skär sedan av små lock. Koka upp grädden och lägg i den hackade chokladen och punschen. Rör om tills chokladen smält och låt svalna så att den stelnar något. Forma en liten strut av smörpapper och sätt en bit tape på utsidan så att den behåller formen. Använd en tyll när du spritsar. Fyll struten med tryffeln, spritsa på semlorna och lägg på locken. Avsluta med att pudra över florsocker.
Självklart kan man själv välja smaksättning på både marsipan och fyllning. Det är bara att testa och smaka.

Ät och njut!

14 feb. 2021

Stor kram till dig på denna kärlekens dag












I mitten av februari infaller årets mest kärleksfulla dag Alla hjärtans dag. Jag tycker att en sådan dag inte skulle behövas utan att vi skulle vara lika kärleksfulla under årets övriga dagar. Kanske behöver vi ändå påminnas om att visa extra mycket omtanke till de vi har omkring oss i vardagen. Det kan vara lätt att glömma bort andras omtanke och ta det som en självklarhet.
För mig betyder kärlek mer än bara den mellan man och kvinna, mellan två män eller två kvinnor. Kärlek finns ju även till familjen, släktingar och nära vänner.
Jag lever med mina två katter Tindra och Ängla och jag mår verkligen bra av att få pyssla om dem och
ge tillbaka av all den kärlek som de ger till mig. Det sägs att katter bara har sin husse och matte för att vi ger dem mat, men det håller jag inte alls med om. Ju mer tid jag ägnar åt mina katter desto mer närhet vill de ha med mig och mysa och gosa. Deras värme, mjuka päls och deras närhet gör att jag känner mig lugnare och jag känner mig behövd och viktig. Jag blir glad inombords när de möter mig när jag kommer hem och de vill gärna bli klappade när de kommer in efter att ha varit utomhus. När jag lägger mig på sängen. oavsett tid på dygnet, kommer Ängla efter mig och lägger sig på min bröstkorg och lägger ofta nosen eller tassarna mot min kind. Underbart! Visst finns det kärlek mellan katt och människa.















Att kramas tycker jag är ett härligt sätt att visa kärlek på. I dessa coronatider saknar jag verkligen att få vara nära någon och kramas och då tänker jag först och främst på familj och vänner. Jag minns inte ens när jag senast fick krama t.ex. min syster och min pappa.
Min syster har jag bara kunnat träffa utomhus på avstånd. Häromdagen körde hon från Malmö till Halmstad för att lämna en grej till min pappa. Hon kom även hem till mig, men vi stod bara utomhus och pratade en stund. Det var i och för sig inte så bara, då det var härligt att ses live trots allt. I julas fick hon med sig en gammal mangelkorg, som jag köpt på loppis för många år sedan. Nu hade hon med sig den tillbaka och hade sytt en dyna och rynkat tyg, som satt fast runt ovankanten på korgen. Du förstår säkert att tanken är att mina katter ska få ha den som sovplats. Att min syster hjälpte mig att sy till korgen tycker jag är ett sätt att visa kärlek på. Hon hade köpt en kanelbullesemla till mig och jag fick även en jättefin ask, som innehöll chokladhjärtan i olika fina färger. Semlan med mandelmassa, vaniljkräm och grädde, som var köpt på konditori Regnbågen, var jättegod. Till kvällsteet ska jag provsmaka ett chokladhjärta. Funderar på om jag ska sätta tänderna i det röda idag.
Hjärtat tycker jag är en vacker symbol i sig och självklart blir det ännu finare då jag vet att det står för kärlek. I julas köpte jag en nyckelring med en gullig tomte, som jag haft i min nyckelknippa sedan dess. För någon vecka sedan hittade jag en nyckelring i form av ett rosa, mjukt och luddigt hjärta, som nu fått ta tomtens plats. Hjärtat gör det enklare att hitta nycklarna i väskan, där jag tyvärr har alltför mycket prylar, men jag tycker det är mjukt, mysigt och gulligt också. Tänk att jag fortfarande gillar små, söta ting och aldrig verkar bli riktigt vuxen trots mina 50 år.






















Jag besöker få butiker i dessa tider, men igår var jag på Blomsterlandet för att titta på lite blommor. Det växande, blommande med vackra färger och former får mig på gott humör, blomsterälskare som jag är. Besöket resulterade i att jag kom hem med två, små jordvivor, varav den ena nu står på mitt soffbord och sprider lite vårkänsla. Mina trevliga grannar, som bor närmast mig, finns alltid där för mig och hjälper mig på många olika sätt med smått och stort. De tar bland annat hand om mina katter när jag t.ex. är på dialysen. Det är svårt för mig att hjälpa dem på samma sätt så jag brukar passa på att uppmuntra dem med någon hembakad kaka, efterrätt eller en blomma. I förmiddags ringde jag på grannarnas dörr och överlämnade den andra vivan, som jag köpte igår. Bland blommorna hade jag stuckit ner en grillpinne med ett rött hjärta, som jag klippt ut i tjockt papper. På det röda snöret runt chokladkartongen, som jag fick av min syster, hade hon också klippt ut små röda hjärtan i kartong och limmat fast på bandet.
Blomman kostade inte många kronor, men jag tycker inte att priset är det viktiga när man ger bort något, t.ex. som på Alla hjärtans dag. Det är omtanken och kärleken.
En stor, härlig och varm kram vill jag ge till dig. En kram på avstånd och som dessutom är helt riskfri.

7 feb. 2021

Bjud på en frisk och god apelsinfromage










 

Sedan jag flyttade hemifrån i början av 90-talet har jag bott ensam tills för 16 år sedan. Då flyttade min katt Tindra in hos mig och året därpå även katten Ängla. När jag lagar middag vill Tindra gärna smaka på kyckling, kött och fisk. Hon känner direkt på doften om det är någon av hennes favoriträtter som ligger på tallriken. Så fort som jag satt mig på plats vid bordet kommer hon och sätter sig intill mig på golvet och tittar med bedjande ögon. Självklart brukar hon då få några små smakbitar.
Maten, som jag får med mig hem från dialysen 4 gånger/vecka, är ganska trist även om jag piffar till den så gott det går. Dessutom är det bara två veckors matsedel, sedan kommer samma mat om igen och efterrätterna är desamma varje vecka.
Min aptit är inte alltid den bästa så det är inga stora portioner som jag äter. Jag försöker göra lite extra godsaker till mig själv för att trigga matlusten, oavsett om det är vardag eller helgdag. Det är aldrig fel med någon smaskig efterrätt, men tyvärr är det inte alltid så lätt att göra små portioner till mig själv och allt passar inte att spara och äta några dagar senare eller lägga i frysen.
Såhär i coronatider vågar jag inte bjuda hem någon, som kan göra mig sällskap över en fika och äta något riktigt gott. Det hindrade mig inte från att fixa till apelsinfromage härom kvällen. Citronfromage har jag gjort några gånger tidigare, självklart från grunden och inte pulverfromage, men apelsinfromage har jag aldrig gjort. Det är inte så stor skillnad mer än att det behövs fler gelatinblad till apelsinfromage, då apelsinerna innehåller mer fruktjuice än citronerna.
Fromage behöver stå några timmar i kylskåpet innan det är dags att garnera och avnjuta härligheten. Jag toppade fromagen med ett par utskurna apelsinklyftor, hallon från frysen, som ger en friskare smak, och några non stop, som är gott och färgglatt och tillför lite crunch till den lena fromagen. Avslutningsvis stack jag i en liten vimpel.
En stund senare ringde jag på hos mina närmaste grannar och överraskade dem med varsin skål med fromage. Sedan körde jag hem till min pappa och lämnade av en portion även till honom.
Det blev en uppskattad överraskning, som fick gott betyg av alla tre. Jag tyckte själv att den blev väldigt god och när jag ätit upp fromagen efter ett par dagar var jag sugen på mer. Det får dröja ett tag för nu har jag tänkt göra cheesecake med oreokex, efter ett recept som jag nyligen fick av min systerdotter Felicia.
Vill du istället göra citronfromage hittar du ett recept på min blogg här.

Recept
Apelsinfromage till 6 personer

3 dl vispgrädde
3 äggulor + 3/4 dl strösocker
3 äggvitor + 1 dl strösocker
4 gelatinblad
3 apelsiner
Hallon, riven choklad alt. non stop till garnering och ev. några blad citronmeliss

Gör såhär:
1. Lägg gelatinbladen i kallt vatten 5 minuter.
2. Tvätta apelsinerna väl i varmt vatten.
3. Riv apelsinskalet fint från 2 av apelsinerna, endast det gula av skalet, och pressa ur saften. Skär bort skalet på den 3:e apelsinen, så att inget vitt blir kvar. Skär sedan ur klyftor, utan att få med några hinnor.
4. Värm apelsinsaften tills att den blir ljummen. Krama ur vattnet från gelatinbladen, smält dem i saften och låt kallna.
5. Dela på äggen och skilj gulorna från vitorna. Var noga så att ingen gula hamnar i vitan. Vispa vitorna till ett fast skum och tillsätt sockret under vispningen.
6. Vispa gulorna med socker och apelsinskal och rör sedan ner gelatinlösningen.
7. Vispa grädden för sig.
8. Vänd försiktigt ner vitorna och grädden i äggulevispet.
9. Lägg upp fromagen i portionsglas eller skålar. Ställ i kylen 3 timmar. Ta fram och dekorera precis innan servering då non stop och hallon lätt färgar av sig på grädden.

Servera och njut!