Vårvindar friska leka och viska

Jag och katterna önskar Dig en härlig Valborg och 1:a maj, med hopp om vårväder med sol.

Pelargoner i mängder hos Gluggstorps Handelsträdgård

Nu har det gått ett par veckor sedan jag åkte med Svenska Pelargonsällskapets hallandsgrupp på vårens första utfärd. Det var äntligen dags att återse Gluggstorps Handelsträdgård och träffa Patrik, som tillsammans med sin fru och familj driver företaget. Vi var 11 medlemmar, som samlades på en rastplats strax söder om Halmstad och därifrån gjorde vi sällskap i tre bilar ner till Skåne. Det var härligt väder med sol och jag tror att de var fler än jag, som var förväntansfull och riktigt längtade efter att få komma in i de stora växthusen i Tågarp. Såhär på våren är jag extra sugen på nya pelargonplantor och att då få komma till Gluggstorps Handelsträdgård, där växthusen är fyllda med tusentals och åter tusentals med pelargoner, är verkligen en häftig upplevelse. Som pelargonfantast är det svårt att se sig mätt på hela härligheten.


















Patrik hälsade oss välkomna när vi steg in genom dörren till butiken och det tog inte många minuter innan var och en försett sig med en kundkorg. Strax därefter hade vi tagit plats bland pelargonplantorna i det mindre av växthusen, där det fanns nästan 150 olika pelargonsorter. Miniatyrer, dvärgar och zonaler trängdes med stjärn- och tulpanpelargoner och även vi trängdes i den smala gången, som gick i mitten av växthuset.. Det gällde att dra in magen ordentligt om man skulle komma förbi varandra och samtidigt få med sig sin korg.

Min egen pelargonsamling har förminskats rejält under vinterförvaringen då en hel del plantor, framför allt miniatyrer, inte klarat sig. Trots det hade jag bestämt mig inför utfärden att inte köpa så många nya plantor, i hopp om att hålla antalet pelargoner på en något mer rimlig nivå. Den tanken har jag haft många gånger och jag vet att jag i stort sett varje gång ändå kommit hem med alltför många nya plantor. Det är märkligt vilken inverkan dessa pelargoner har på mig och vilket otroligt habegär de skapar, men det finns ju så otroligt många vackra och spännande sorter, som är svåra att motstå. Jag tog min korg och började titta runt bland pelargonerna i det "lilla" växthuset. Det tog inte många minuter innan jag satte ner den första plantan i korgen.

 
















I år hade Patrik utökat sortimentet och det fanns ett flertal miniatyrer och dvärgar, vilka jag är extra svag för. Det var inte alls svårt att fylla korgen med plantor och innan jag ens hunnit halvvägs in i växthuset fick jag hämta ytterligare en. När jag började räkna pelargonerna, som jag plockat till mig, insåg jag snabbt att de blivit lite väl många. Vid sådana tillfällen brukar jag konferera med mig själv. Får jag köpa fler plantor? Svaret är enkelt och detsamma varje gång. Jag intalar mig själv att jag måste få lov att unna mig något trevligt ibland och pelargonerna är både ett roligt intresse och fungerar även i viss mån som terapi. Dessutom röker jag inte, festar inte och eftersom jag har svårt att resa, pga mina krämpor, lägger jag inte pengar på det heller. Så visst måste jag få köpa pelargoner, även om det ibland blir på tok för många. Innan jag lämnade det första växthuset hade jag fyllt ännu en korg, med fina, välväxta, små plantor.


















Att titta in i de stora växthusen var en fröjd för ögat. Där stod pelargoner så långt man kunde se. Det var övervägande exemplar av den välkända och älskade Mårbackapelargonen, med ljust rosa blommor, som stod där på tillväxt. Under 2016 kommer man på Gluggstorps Handelsträdgård driva upp hela 120 000 plantor, som så småningom levereras vidare till försäljning.















 


















De flesta pelargonerna förökar man själva genom toppsticklingar. På så vis minimerar man risken att få in plantor, där det t.ex. finns rotlöss i jorden eller sticklingar, som bär med sig virussjukdomar och annat otrevligt, som kan ställa till mycket problem för någon som odlar pelargoner i stor skala. Patrik tycker att det är viktigt att avstå från att använda kemiska bekämpningsmedel för att bekämpa skadedjur. Han håller sig istället till naturliga sätt att mota bort oönskade besök bland plantorna. Patrik tycker att det fungerar utmärkt att använda sig av s.k. nyttodjur i växthusen, men det gäller att sätta ut de små djuren i ett tidigt skede. Vill du läsa mer om nyttodjur och kanske beställa gå in på www.lindesro.se.
Jag har skrivit på min blogg om hur jag använt nyttodjur mot skadedjur. Läs om det här.


















Förutom pelargoner finns även fuchsior i handelsträdgården, men med ett mindre utbud, och utomhus odlas sparris. När vi till slut plockat till oss alla pelargoner som vi ville köpa, slog vi oss ner i butiken. Där bjöds vi på fika och vad passade bättre till kaffet än en mjuk kaka smaksatt med pelargonblad. Receptet på kakan hittar du här på min blogg. Vid ett tidigare besök serverades vi även brysselkex med pelargonsmak. Receptet finner du här. Patrik passade på att berätta om två lite speciella pelargoner, som nu räknas som ett kulturarv. Dessa pelargoner, Karna och Drottningminne, kan härledas till början av 1900-talet. Patrik deltar för att tillvara ta dess sorter och har i år förökat och tagit fram ett mindre antal plantor i ett av växthusen och självklart köpte jag en av varje. Sorterna kommer att saluföras under varumärket Grönt kulturarv; ett varumärke för historiskt intressanta kulturväxter. Läs om dessa 100-åriga pelargoner hos tidningen Drömhem & Trädgård här.


































Medan de andra drack kaffe passade jag på att smita ut och hälsa på familjens två hundar av rasen tollare. Jag överraskades av pussar och slick i stora delar av ansikte och öron. En av hundarna var verkligen på lekhumör och verkade outtröttlig. Jag kastade iväg det tjocka repet med knutar om och om igen och sekunderna senare var leksaken åter placerad i mitt knä. Kastade jag inte iväg den fort nog fick jag höra ett skall och Zimba tittade på mig med sina bedjande ögon  Till slut tröttnade hundarna och jag smet tillbaka in i butiken, där samtalen om pelargoner avlöste varandra.


















Det började bli dags för oss att plocka fram plånböckerna och betala för våra inköp. Jag dröjde mig kvar bland de sista vid kassan, för att inte alla skulle se hur många pelargoner, som jag plockat till mig. 1, 2, 3....10, 20. Det blev tokigt många plantor och jag fick till och med mängdrabatt. Ett mycket uppskattat besök var tyvärr slut och bilarna rullade hemåt med nöjda pelargonister och mängder med pelargoner. Jag måste väl avslöja att jag kom hem med 26 nya pelargonplantor. Ett par av dem har fått en och annan blomma och står nu omplanterade i lerkrukor på balkongen och väntar på vårvärmen. Det var ingen av de andra medlemmarna, som kom hem med lika många pelargoner som jag, men jag har tyvärr inte möjlighet att följa med på den inplanerade resan till Gotland framöver och det lär troligtvis inte vara en enda resenär, som återvänder hem från den resan utan pelargoner i bagaget.

April, april...

Nej, det var inget aprilskämt att det snöade i Halmstad i helgen. De senaste veckorna har vitsipporna och påskliljorna slagit ut. Allt fler humlor och fjärilar ses flyga mellan träd och buskar, som visar sin allra första grönska. Mina katter Ängla och Tindra känner verkligen av att våren är här och är allt mer utomhus på dagarna och ligger och njuter i solen på vår inglasade balkong, där temperaturen vissa dagar närmat sig 30°C. När jag körde till till Falkenberg på lördagen för att hämta en färsk, svensk hummer, som jag vunnit i en facebooktävling, sjönk temperaturen hastigt från 9°C till 4°C och snön började falla. Lika hastigt som de grå molnen tornade upp sig över himlen lika snabbt försvann de. När jag nådde Falkenberg och Windeli AB och deras fiskbil sken solen igen. På söndagen kom mer snö och på väg till dialysen snöade det så pass mycket att biltaken blev vita. Utanför sjukhusentrén hängde körsbärsträdens blommande grenar tunga och det var en märklig syn att se färggranna penséerna bland snön. Tack och lov blev den inte långvarig, men vilket aprilväder. Nu blickar jag framåt istället och nästa vecka ska alla hyllor med pelargoner flyttas ut på balkongen. Innan dess ska jag hinna med att städa klart det sista. Alla fönsterna ska också putsas, men som den lilla turgumma jag är har jag lyckats vinna putsning av min lägenhets alla fönster. Det tackar jag TotalRent AB för. När pelargonerna väl har fått flytta ut väntar en otroligt härlig tid, med vackra blommor ända fram till hösten.

Hummern fick inte plats på mattallriken.

Mitt liv valde inte den raka vägen

Det är långt ifrån alltid, som livet blir som man tänkt och önskar sig. Ibland blir man glatt överraskad över vilka vändningar det kan ta, men lika snabbt kan det förändras och kännas otroligt tungt när vi drabbas av motgångar av olika slag. En aprildag för snart exakt 46 år sedan kom jag till världen och i samma sekund startade min resa. Min syster hade hoppats på att mamma skulle föda en liten Fridolf, men det blev istället en liten Maria. Mitt liv valde tidigt att svänga av från den raka, enkla vägen. Jag var bara en liten baby när läkarna upptäckte att något inte stod rätt till och redan innan jag fyllt 1 år fick jag en shunt inopererad i huvudet. Den skulle leda bort den vätska, som samlades mellan hårda och mjuka hinnan i min skalle. Tack och lov kunde shunten tas bort strax innan jag fyllde 5 år. Själv längtade jag mest efter att äntligen få låta håret växa ut så det skulle bli riktigt långt, efter att man rakat av allt mitt hår vid operationen. Trots att jag bara var ett litet barn då har jag fortfarande diffusa minnen från skrämmande snålstick och operationer. Någon kontakt med kurator eller psykolog existerade inte på den tiden för att bearbeta det jag fick gå igenom. Året därpå blev jag friskförklarad och kunde börja leva ett liv som alla andra barn och fick jag några härliga barndomsår. Jag gick i förskolan och året därpå började jag första klass. Jag minns mina långa fina flätor i håret, på fotot från min första skolavslutning. Tyvärr blev mitt friska liv inte långt. Ett par år senare när jag gick i fjärde klass, upptäcktes genom ett urinprov hos skolsköterskan, att något inte stod rätt till. Det visade sig senare att mina njurar inte fungerade som de skulle. Nu har det hunnit gå över 35 år sedan jag fick veta att jag behövde en ny njure eller börja med dialys för att överleva. Såhär med facit i hand är det tur att jag då inte visste vad livet skulle bära med sig. Jag har genomgått tre njurtransplantationer, varav två misslyckades då mitt immunförsvar stötte bort de nya organen. Den tredje transplantationen var tack och lov mer lyckosam tlll en början. Ibland kan man undra över hur en del människor orkar ta sig igenom den ena svårigheten efter den andra och ändå orka kämpa vidare. Jag vet att det är möjligt även om det är långt ifrån enkelt. Människan kan ibland klara sig igenom långt fler motgångar än vad vi kan tänka oss. Hade jag vetat vad min lilla kropp, på knappa 40 kg, skulle behöva gå igenom under åren, hade det känts som en omöjlighet. Dessvärre var det inte nog med att jag själv var sjuk. Min mamma drabbades av en mycket ovanlig blodsjukdom och dog månaden efter min 18-årsdag. Kan man resa sig efter att ha mist sin mamma, som inte bara var min älskade mamma, utan den person som var mitt stora stöd i min sjukdom. Hon var den som var med mig vid alla läkarbesök och sjukhusvistelser. Mamma vek aldrig från min sida. Hon höll mig i handen och smekte min kind tills jag somnade av narkosmedlen vid varje operation och vi satt uppkrupna i sjukhussängen tillsammans och läste Bamsetidningar och försökte liva upp stämningen så gott det gick Den där morgonen i maj, när jag fick veta att min mamma förlorat kampen efter många års sjukdom, grät jag inte. Jag kände bara tomhet. Hon som torkade mina tårar och vars axel jag gråtit mot så många gånger fanns inte mer. Mitt liv var inte slut. Jag skulle fortsätta leva det, men utan min mamma. Just då kändes bara tanken på att fortsätta dagarna utan henne, som en mardröm. Efter att mamma gick bort växte sig relationen till min pappa och min syster sig starkare och det kändes som att vi kom varandra närmare, även om vi alltid haft en bra familjerelation. Märkligt nog återgick min vardag så småningom till något som kändes hyfsat normalt. Inget hade blivit bättre av att jag fortsatt gräva ner mig i sorgen, även om den så klart behövde sin tid. Med åren har jag på något sätt landat i min livssituation och försöker göra det bästa av varje dag, för att på så vis må så bra jag bara kan. Självklart har jag fortfarande mina dåliga dagar då allt känns otroligt svart och det är svårt att hitta ljusglimtarna, men det finns även mycket att glädjas åt. Jag njuter av de små sakerna i vardagen, sådant som andra säkert tar för givet, men jag har fått sänka ribban för vad jag orkar med. När jag hade haft min tredje transplanterade njure i 6½ år hade den så dålig funktion att läkaren började prata om att jag behövde dialys igen. Då ramlade jag åter ner i avgrunden. Efter att jag fått känna på ett liv utan dialys, med allt positivt som det innebar, kunde jag inte se en framtid då jag åter skulle tillbringa 5 timmar, 4 ggr/vecka på sjukhus. Jag skulle ännu en gång tvingas att vara beroende av en maskin, för att kunna genomgå min livsuppehållande dialysbehandling och få blodet renat från slaggprodukter och den vätska, som min njure inte längre kunde ta bort från min kropp. Att ta mitt liv kändes just då som den enda utvägen, för att återgå till dialys kändes just då otänkbart. Jag minns att jag körde hem från läkarbesöket med tårarna rinnande ner för kinderna. Hur konstigt det än kan låta var jag några veckor senare tillbaka i samma gamla hjulspår, efter att jag återgått till min dialysbehandling. Visst var det jobbigt, men jag tog det ändå ganska bra. Tyvärr hann jag knappt vänja mig vid mitt inrutade liv innan jag drabbades av nästa bakslag. Plötsligt började jag av oförklarliga skäl få ont i mina fötter och ben. Efter bara några månader hade jag så ont att jag knappt kunde gå alls, trots starka värktabletter. Det visade sig till slut att cirkulationen i mina ben var skrämmande dålig. Vid en kärlundersökning upptäckte man att jag hade flertalet proppar i benen, som då började anta en blå nyans upp till knäna. Det blev akut läge och veckorna som följde mindes jag inte mycket av. Jag fick höga doser av morfin för att lindra den otroliga värk, som jag hade i både fötter och ben och tvingades genomgå en akut kärloperation, då ett konstgjort kärl opererades in i mitt vänsterben. Trots operationen hade jag redan hunnit få men av den dåliga cirkulationen, med nervskador, förkortad hälsena och ständig värk som följd. Två tår var helt svarta och fick amputeras. I efterhand har jag opererat bort ytterligare några tår och korrigerat en och annan, som jag har kvar. Efter att ha tillbringat gott och väl 3 månader i sjukhussängen, då jag fick hjälp med i stort sett allt och tvingades ha sondmatning och blöja, kom jag hem i rullstol. När jag tänker tillbaka på vad jag tvingats genomgå i mitt snart 46-åriga liv känns händelseförloppet mest som en dålig film. Att en och samma person är så otursförföljd och drabbas av så mycket svårigheter händer inte i verkligheten. Jag brukar skämta om att jag nog är ett dåligt måndagsexemplar. Jag pratar inte ofta om min sjukdom med andra. Den är en stor del av mig, men jag är så mycket mer än bara krämpor. Människor i min omgivning kan nog ha svårt att förstå det sätt, som jag ibland nämner mina sjukdomsrelaterade problem på. Det kan låta rått, men för mig är det till viss del ett sätt att få distans till allt jag går igenom. När jag berättade om att jag behövde amputera ännu en tå utbrast jag skrattande "Ja, ja, en tå mer eller mindre spelar väl ingen roll". Det krävdes mycket vilja och jävla anamma att så småningom komma ur rullstolen och börja gå för egen maskin, men skam den som ger sig. Såhär 10 år senare kan jag gå, även om de flesta steg jag tar oftast gör mer eller mindre ont. Jag kan bara gå kortare sträckor, så jag har fortfarande behov av rollator, rullstol och min mini cruiser då och då. Att kunna köra bil är en otrolig befrielse, även om turerna oftast går i och runt stan.. När jag satt i rullstol lät jag glasa in min balkong, för att på så vis kunna se lite mer än bara lägenheten, då jag först inte kunde ta mig utomhus på egen hand. Att min balkong, några år senare, skulle betyda så svårt mycket visste jag inte då. Sedan några år tillbaka odlar jag mängder av pelargoner. Mina blommor ger mig både glädje, ett roligt intresse och framför allt har har jag lärt känna nya härliga människor, som delar samma passion för pelargoner, som jag gör. Det är dessutom något roligt att pyssla med under sommaren, då jag i stort sett alltid är hemma. Jag reser bara iväg över dagen, då jag annars måste ha dialys på ett annat sjukhus, vilket kan vara svårt att ordna. Problemen med mina fötter och ben och min bristande ork är annars det som ställer till mest problem, om jag vill ge mig iväg hemifrån, i alla fall ensam. Dagarna rullar på med dialys och jobb, som grafisk designer på knappt halvtid, och övrig tid ägnar jag mycket åt mina två älskade katter. De har verkligen gett mig otroligt mycket glädje i livet, sedan de flyttade in hos mig något år efter min tuffa period, då jag satt i rullstol. Att djur kan vara så starka lyckopiller hade jag inte ens kunnat gissa innan jag blev kattsambo. När jag miste min tredje njure diskuterades en eventuell ny transplantation. Problemet är att jag har väldigt mycket antikroppar, vilka gör att det är otroligt svårt att hitta en njure, som mitt immunförsvar skulle acceptera, trots behandling med starka immunsänkande läkemedel. Självklart hoppas jag på forskningen och att läkarvetenskapen kan hitta ett sätt att lösa problemet med antikroppar. Nu är det tyvärr inte bara de, som ställer till problem för en eventuell ny njurtransplantation. När jag hade hamnat i rullstol tyckte jag att det inte fanns så många fler hemskheter, som jag kunde drabbas av. "Nu är det väl bara cancer som saknas", sa jag ironiskt till min systerdotter. Det skulle jag aldrig ha sagt. För snart tre år sedan gjorde jag min allra första mammografiundersökning. Ett par veckor senare väntade ett vitt kuvert på hallgolvet, en eftermiddag när jag kom hem från jobbet. Det var svaret på undersökningen. Något annat besked än att jag var frisk kändes omöjligt. Innan jag sprättade upp kuvertet hann jag tänka att jag inte skulle orka med fler motgångar. Jag hade väl drabbats tillräckligt. Inte kunde jag få bröstcancer, som hade de minimala bröst i storlek som små pizzadegar. Jo, jag kunde få bröstcancer. En månad senare vaknade jag upp på sjukhuset utan mitt högra bröst. En tröst var att provsvaren, som jag fick vänta på i ett par evighetslånga veckor, visade att cancern inte spridit sig till lymfsystemet. Sedan operationen medicinerar jag med tabletter, som ska blockera mitt östrogen, då den cancertyp jag drabbades av tillväxer av just östrogen. Medicinen har bland annat gett mig ledvärk och ökad trötthet, vilket jag får stå ut med under de fem år, som behandlingen pågår. Cancerdiagnosen har gjort att en eventuell transplantation skjutits på framtiden och kan först komma på tal om och när jag blir friskförklarad från cancern. Mitt liv har inneburit många uppförsbackar, med över 30 operationer, men däremellan kommer en och annan nerförsbacke med en del positivt i dikesrenen. Det är självklart svårt många gånger att bara se ljust på tillvaron, men att hänga upp sig på svårigheterna och tycka synd om sig själv bidrar inte med någon glädje. Hur orkar man ta sig igenom den ena smällen efter den andra? Jag har aldrig funderat över hur, utan bara att jag måste. Vad är annars valet? Inte blir det bättre av att bara ge upp. På pappret låter det enkelt, men det krävs en hel del mod. Var jag fått den ifrån vet jag inte. Jag vet bara att man aldrig får sluta hoppas på att när solen går upp nästa dag så känns det lite bättre. Ibland får jag höra att jag är tapper. Det är jag kanske, men jag tror att varenda människa som tvingas gå igenom svårigheter i livet, gör sitt allra bäste och kämpar på så gott de kan, för människan är född med en otrolig livsvilja och viljan att kämpa. Om du en dag drabbas av en motgång, liten eller stor, så tänk på nedanstående rader.
Låt aldrig hoppets låga slockna
Och skulle den ändå slockna
- så tänd den igen!

Vackert blått som luktar gott

Den senaste tiden har det blivit allt mer populärt med doftljus och oljor, som doftar allt från blommor, frukt till nytorkad tvätt och sandstrand, hur den nu luktar en solvarm sommardag. De flesta av dessa ljus och oljor avger en alltför stark doft för att jag ska tycka att det luktar gott. Dessutom känns doften oftast mer syntetisk än naturlig. Att besöka en butik, som säljer dessa doftande produkter, kan göra mig smått illamående. Hur mår då personer som har riktigt svåra besvär med starka lukter? Såhär års börjar naturen bjuda på mängder av dofter, som definitivt är mer behagliga för våra luktsinnen och som jag verkligen njuter av. Jag lider med alla allergiker, som inte kan glädja sig över alla vackra blommor och växter, främst under våren och sommaren. Naturen bjuder på härliga dofter av nyklippt gräs, stilla sommarregn, havsluft, ja listan kan göras lång. Personligen är det ändå doften av blommor, som jag gillar bäst. Snart blommar liljekonvaljen och bara en liten bukett hemma på soffbordet kan sprida en underbar doft i hela lägenheten. På min balkong blandas dofter från mina olika pelargoner. Mint, kryddnejlika, skumbanan och äpple för att nämna några. Att äta säsongens första hemodlade tomat är inte bara en härlig smakupplevelse. En nyskördad, solvarm tomat luktar dessutom mycket mer än en tomat, som kommer från mataffärens grönsaksdisk. Jag har under flera säsonger försökt att odla lavendel i kruka, på min inglasade balkong, då jag hoppats få njuta av både vackra blommor och dess underbara doft, med härliga bilder av lavendelfält i Provance i bakhuvudet, men odlingsresultaten blev mindre lyckade. Något år växte de små, nyplanterade, perenna lavendelplantorna ordentligt och blommade, men sedan klarade de inte vintern. Det är tur att det finns andra som har bättre förutsättningar för att odla lavendel, så att jag kunde köpa en stor bukett och torka och hänga på väggen härom året. Lavendel har länge använts som bekämpning mot ohyra och då främst mot mal i garderober och klädskåp. Jag har även provat på att baka biscotti, smaksatta med lavendelblommor, men jag tyckte att de gav kakorna mer doft än smak. Receptet på lavendel- och chokladbiscotti hittar du här. Härom dagen besökte jag Plantagen och de hade fått hem årets första plantor av fjärilslavendel, både lågväxande och på stam. Denna vackra sort av lavendel är tyvärr inte vinterhärdig i vårt land, men kan övervintras i ett ljust och svalt utrymme, eller vintertäckas i södra delarna av landet. Fjärilslavendeln är en riktigt favorit och kanske sätter jag en planta i en kruka att ha på bordet på balkongen. Då kan jag sticka ner näsan bland blommorna när jag går förbi och njuta av den härliga doften.

Nu blommar körsbärsträden

Jag ser ljuset Jonathan, jag ser ljuset! Välkända ord hämtade ur den klassiska filmen "Bröderna Lejonhjärta", som bygger på boken med samma namn, skriven av Astrid Lindgren. Ni som sett filmen minns säkert när lille Skorpan dör efter sin sjukdom och kommer till Körsbärsdalen i Nangijala och träffar sin bror igen. Solen skiner och han vaknar upp liggande i gräset under körsbärsträden, som står i full blom. Den scenen är i mitt tycke den vackraste i hela filmen och slutar med att Jonathan och Skorpan hoppar i ån och badar och Skorpan upptäcker att han plötsligt kan simma. Något lika sagolikt vackert, med så många blommande träd, har jag aldrig sett i verkligheten.Utanför den äldsta delen av sjukhuset i Halmstad växer sju japanska prydnadskörsbärsträd. De kan inte riktigt mäta sig med filmscenen, delvis för att de växer vid en asfalterad väg utan någon lummig omgivning,  men de är väldigt vackra när de står i full blom. För gott och väl en vecka sedan körde jag förbi sjukhuset enbart för att fotografera de första rosa blommorna, som då börjat slå ut på träden utanför dialysentrén. Glädjande nog fick jag också se årets första humla, som flög runt i en av trädkronorna, från blomma till blomma. Tyvärr var den inte ens stilla några sekunder så att jag kunde fånga den på bild. Träden var fulla med knoppar, men det var bara några få blommor utslagna. När jag kom till dialysen igår var det många fler blommor som slagit ut, men troligtvis står körsbärsträden som allra vackrast i slutet av veckan. Då gäller det att njuta av dem, för redan efter någon vecka faller de ljust rosa blombladen till marken, nästan som snö och blomningen är över. I år blommar träden något senare än tidigare år. För ett par år sedan slog några enstaka blommor ut redan i december månad, men sedan kom blomningen av sig och väntade fram till våren. I Japan växer dessa träd vilt och blommorna syns ofta avbildade. Körsbärsblommorna sägs bland annat symbolisera livets kortvariga skönhet, då de vackra blommorna har en så kort blomningstid. De står även för kärlek och lycka.

Gula små glädjespridare i vägkanten

När jag vaknade på morgonen förra lördagen var jag långt ifrån på humör. Jag kände mig ledsen av olika anledningar, som jag själv inte kunde göra något åt. Trots att jag inte var speciellt trött kändes det som om jag lika gärna kunde ligga kvar i sängen resten av dagen. Min katt Ängla gnydde och kom och la sig tätt intill mig och slickade mig på kinden, som hon brukar göra varje morgon när hon märker att matte börjar vakna. Katterna är alltid där och vill ha min uppmärksamhet oavsett hur jag mår och oberoende av min sinnesstämning. Just i lördags kändes mina katter extra viktiga för mig. När jag satt i sängen och tankarna snurrade funderade jag över hur det varit just i den stunden, om katterna inte varit där. Troligtvis hade jag haft svårare att hitta meningen med att kliva ur sängen och ta mig i kragen och göra något av min enda hellediga dag i veckan, utan varken arbete eller dialysbehandling. Samtidigt slog mig tanken att jag borde åka in till stan och hämta min vinst i Pandurobutiken. Några dagar tidigare blev jag uppringd och informerad om att jag utsetts till vinnare i deras påsktävling. En stor låda på närmare fem kilo, fylld med Toffifee, fick mig till slut ur sängen. Jag kom in till stan och fick efter en del slit baxat in lådan i bilen och sedan rullade jag vidare. Var det påskliljor jag såg i dikesrenen, när jag var på väg med bilen till andra sidan stan, eller var det kanske bara något gult skräp? Lite längre fram fick jag se vad det var. Där växte nämligen ännu några fler tussilago. Plötsligt infann sig den där sköna, glädjefyllda, lite sprittande känslan inombords, som återkommer ganska ofta under den här årstiden. Nu dyker det upp vårtecken titt som tätt, många är små, men lika stora glädjespridare trots sin litenhet. Innan jag körde hemifrån tidigare på dagen såg jag till att batteriet till min kamera var laddat och att kameran låg redo i väskan om jag skulle råka på något vackert, som årets första tussilago. Tyvärr växte de söta, små solarna på en plats där det inte var lämpligt att stanna med bilen. Då visste jag i alla fall att hästhovarna börjat vakna till liv och blomma även i Halmstad och kanske hade de även slagit ut på platsen där jag som barn plockade dessa söta vårblommor. När jag var liten fanns där mest åkermark på den platsen, men med åren har en mängd företag byggt i närheten och bildat ett industriområde. Den lilla grässlänten ligger kvar orörd mellan två asfalterade fält, precis intill ett företag. Om de anställda sett mig de gånger, som jag smugit runt där med blicken i marken och systemkameran hängande kring halsen, måste de ha undrat vad jag var ute efter. Nu fick jag se utslagna tussilago i vägkanten på ett ställe, där jag lätt kunde stanna till med min bil. Med kameran i ett stadigt grepp böjde jag mig ner och tog några bilder, med lite olika vinklar och kamerainställningar, medan bilarna susade förbi strax intill. Plötsligt ljöd ett signalhorn från en vit kombibil och jag tittade upp. Om det var någon som kände mig hade jag ingen aning om. Kanske väckte jag bara lite uppmärksamhet i dikeskanten och föraren undrade vad jag gjorde där. När jag var liten plockade jag alltid med mig några hästhovar hem till min mamma. Hon brukade ta fram ett litet snapsglas att sätta mina blommor i på köksbordet. I lördags lät jag de små solstrålarna fortsätta växa i dikeskanten, då de fortfarande bara var några få som blommade, men glädjen av att ha fått se vårens första tussilago tog jag med mig hem.

Herr och fru strandskata är tillbaka

I flera år har jag glatt mig åt att ett par strandskator, som år efter år återkommit för att häcka precis utanför min arbetsplats. Honan har ibland lagt sina ägg på nästan samma plats, med bara någon meters avstånd, bland stenarna intill husgrunden. När jag hade jobbat klart på skärtorsdagen och klev ut på trappan vid middagstid hörde jag det speciella lätet som strandskatorna har. Jag tittade upp och fick se herr och fru strandskata komma flygande över taket, tätt tillsammans. Det är lika fascinerande varje vår att de hittar tillbaka till samma tomt, efter sin långa resa från södra Nordsjön. Där tillbringar de svenskhäckande strandskatorna sin tid, när det är höst och vinter i Sverige. Min arbetsplats i Halmstad ligger bara någon enstaka kilometer från havet, så jag förundras över varför dessa två fåglar väljer att häcka mitt på ett industriområde, när den långa strandremsan finns så nära. Tom, en äldre man som var min granne och som tyvärr inte längre är i livet, var väldigt påläst och kunnig på just strandskatan, Haematopus ostralegus, som är en av våra vadarfåglar i Sverige. Tom följde några av strandskatorna, som varje år häckade vid samma strandremsa i Halmstad. Han berättade att de oftast återkom samma datum varje år, med bara någon dags avvikelse.


















Herr och fru strandskata lever hela sitt liv tillsammans och först om en av dem dör, väljer den kvarvarande fågeln en ny partner. Förra året la fru strandskata sina vackra ägg på marken, intill husväggen på min arbetsplats. Äggen var som då oftast tre och grå eller guldbruna med mörka fläckar. Den svartvita strandskatan är lätt att känna igen på dess långa röda näbb och den springer snabbt på sina långa ben, som är rosaröda. Honan och hanen hjälps åt att ruva äggen under 26-27dagar. Tyvärr har jag aldrig fått se några strandskatebarn födas utanför min arbetsplats. Troligtvis har något annat djur förstört eller ätit upp äggen, vilket inte är särskilt överraskande, då honan varje år valt att lägga dem på marken, helt oskyddade. Jag har tittat efter strandskatorna nästan varje dag, sedan de dök upp innan påsk, men först i lördags fick jag se dem igen. Då tog jag vägen förbi min arbetsplats enbart för att titta efter dem och förhoppningen var att lyckas fånga dem på bild. Det är långt ifrån första gången som jag försökt fotografera dem, men de är skygga och det är inte lätt att komma nära. Vid något tillfälle låg jag på marken en hel timma för att sakta och försiktigt närma mig dem, men antingen sprang de eller flög iväg. Strandskatan, som inte låg på äggen, satt ofta på taket och höll utkik efter eventuella faror och kom jag för nära redet började fågeln skrika och såg ut att vilja anfalla mig vilken sekund som helst. Även om jag jagade en bra bild ville jag inte ta mig så nära att jag riskerade att skrämma iväg fågeln som låg på äggen och höll dem varma, men vid några tillfällen var båda strandskatorna borta under en kort stund och jag fick möjlighet att ta ett foto. Under många år har en stor tomt, precis intill min arbetsplats, legat obebyggd och varit vildvuxen. Sedan en tid ligger där nu en stor lagerlokal, med omgivningen belagd med asfalt, knappast en lockande plats för en fågel att häcka på. Jag hoppas att denna stora byggnad inte gör att fru strandskata väljer att lägga sina ägg på en helt ny plats i år. Det skulle vara en stor besvikelse. Nu väntar jag nyfiket på att få se deras val av häckningsplats och håller alla fingrar och tår för att de får tillökning i familjen framöver. Vilken glädje det vore att få se de nya små liven springa runt på sina ben. Jag vet att några av mina kollegor också gärna ser att det blir tillökning, men vi hoppas att strandskatorna låter bli våra bilar och inte pickar på däcken, som de gjorde under ett tidigare besök.