Är det ödet?

Ibland undrar jag om det är ödet som spelar in när saker händer i vår vardag. Igår eftermiddag när jag kom hem, träffade jag på en tjej, som också bor på vår gård. Hon var på väg ut med sin hund. Den är knappt ett år, men är en Leonberger, och då är man ingen liten vovve. Jag stannade till, några meter från parkering, och vi började prata. Hunden rörde sig någon meter från oss och plötsligt kommer den fram mot mig med något i munnen. Vad äter du på, sa ägaren till sin hund. I munnen hade hunden den mutter med plastvred, som jag saknat till min rollator i över ett halvår. Jag har flera gånger tänkt åka till hjälpmedelscentralen och få en ny mutter, men nu är den ju fixad. Ska man tro på ödet?