Barnet inom mig

Jag har alltid varit väldigt svag för allt, som varit litet och gulligt. Söta små suddgummin, block med gulliga bilder, klistermärken gärna med glitter på m.m. Trots att jag är 43 år så fortsätter jag att tycka om det lilla och söta och jag drar mig inte för att köpa en nyckelring med en nalle klädd i brodyrklänning, att hänga i min bilnyckel. När jag och min syster var små hade vi hela köksväggen full med julkalendrar och den finaste var alltid scouternas, vackert målad med fina tomar och änglar. Nu kan man väl tycka att jag, som vuxen, skulle ha slutat att ha adventskalendrar till jul, men nej så är det inte. I helgen fick jag, för andra året i rad, en kalender, av min kompis Helen. Den lilla julkalendern, som är köpt i Hamburg, är bara 13x13 cm och bjuder på choklad varje dag. Helen vet att det fortfarande bor ett barn inom mig och därför har hon tidigare bland annat gett mig en rosa bakform med Hallo Kitty, en katt som jag gillade redan som barn. Varför måste man bli så vuxen bara för att åldern stiger? Man kan vara äldre, fatta kloka beslut och tänka förnuftigt, men ändå ha kvar barnet inom sig. Utan barnasinnet i behåll tror jag livet blir bra mycket tråkigare.