Jag sitter i bilen nere vid havet i Grötvik. Klockan är 15.15 dan före dan före dopparedan. Det börjar mörkna, det regnar och blåser så jag knappt kunde stå stilla utanför bilen. Har bildörren på glänt och hör vinden och vågornas dova ljud och jag känner doften av hav och tång. Det finns nog ingen plats som jag känner mig så levande på som här, men samtidigt så rofyllt oavsett om det blåser storm, är sommar och solen går ner vid horisonten. Lutar huvudet tillbaka och minns de första somrarna som vi var hos bekanta i Bohuslän och tältade på den stora strandtomten och åkte ut med katamaranen varje dag. Då var livet bekymmersfritt innan jag blev njursjuk. Det passerar flera gående, någon som rastar hunden, någon springer och ett par bilar kör förbi och kommer tillbaka. Det rör sig alltid folk och bilar nere vid Grötvik i Halmstad, oavsett väder och årstid. I dessa tider kan man vara här och vara säker på att här är det coronafritt. Jag hade kunnat sitta här bra mycket längre. Märkligt nog känner jag mig inte ensam. Jag kan känna mig mer ensam hemma i min lägenhet med katterna, när dörren är stängd och tv:n är avstängd. Nyss tändes en av de få gatlamporna. Inga hus syns härifrån. Bäst att vända bilen och köra hem. Det tar bara ett fåtal minuter. Jag ser ju havet från min lägenhet. Hemma väntar katterna på mig och jag ska avnjuta en bit pepparkakscheesecake med apelsinmousse från konditori Regnbågen. Jag startar bilen och vänder om, kör över den lilla bron och sekunderna senare tornar nya och gamla hus upp sig kring den smala vägen. Lugnet är borta. Jag måste koncentrera mig på biltrafiken, som är tät såhär dags på Tylösandsvägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar