Näckrosor i Nissan

Det blev inte mycket till midsommarfirande för min del i år. En tidig morgon på midsommarafton, med dialys på förmiddagen, tog ut sin rätt senare under dagen. Efter en kort visit till firandet vid Söndrums hembygdsgård somnade jag i sängen redan vid 18-tiden, tillsammans med min katt Ängla.  Jag var inte mycket piggare dagen därpå, trots många timmars söm, men någon bakfylla hade jag i alla fall inte. Senare på midsommardagen tog jag en tur med minicrossen i det härliga sommarvädret.. Det var väldigt mycket bilar ute och körde, så det var smidigt att kunna susa fram utan trängsel på cykelbanan. Inne i centrum var det folktomt, förutom på en och annan uteservering som höll öppet. Jag stannade till och köpte en mjukglass med chokladsås. Glassen smälte fortare än vad jag åt i värmen, men den svalkade gott. Laga Ni Äta Vi. Kommer du ihåg ramsan från skoltiden minns du säkert också att det är ån Nissan, som rinner genom centrala Halmstad. Nissans vatten låg spegelblankt när jag körde över den via Österbro. Jag fortsatte sedan precis intill åns vattenbryn. Det är verkligen en vacker syn, men det gällde att hålla koll på gasreglaget på minicrossen och inte göra någon hastig eller felaktig manöver. Jag körde förbi stadens bibliotek, som delvis är byggt ute i Nissans vatten, passerade kulturskolan och Nissastrands höga bostadshus.


















Väl framme vid järnvägsbron, där tåget en gång i tiden passerade över Nissan, stannade jag till. Precis nedanför brofästet blommade gula näckrosor i vattnet. Jag har aldrig varit på just den platsen tidigare och inte heller sett näckrosor växa i Nissan. Med minicrossen hamnar jag ibland på platser, som jag inte skulle nå med bilen och än mindre orka ta mig till fots, vilket självklart är en stor fördel. Jag stannade och steg av för att gå de sista meterna, där det var för smalt för att köra. Det kändes osäkert att stå så nära åkanten och Nissans mörka vatten, med tanke på att min balans inte alltid är den bästa, men fotografera näckrosorna skulle jag utan tveka. Jag fokuserade på att ta några snabba bilder innan jag släppte taget om räcket och skyndade tillbaka till mitt fordon och körde vidare. När jag ändå var så nära Landfästet, där min moster och morbror bor, passade jag på att titta inom dem och hälsa på. Från deras balkong på sjätte våningen har man en fin utsikt över delar av stan och när jag ändå hade kameran med mig passade jag på jag några bilder. Tyvärr tornade molnen upp sig över himlen och vädret var inte det bästa för fotografering, men det gick att se långt bort över hustaken, där bland annat Trade Center skymtas. Jag var glad att regnet höll sig borta trots att det mullrade oroväckande på hemvägen och väl hemma fick jag ett glatt välkomnande av min katt Tindra, som mötte mig med svansen i vädret.

Spelkulor till dekor och lek

Ännu rullar kulorna på skolgårdens grus... Många med mig minns nog när man spelade kula på rasterna i skolan på låg- och mellanstadiet. Jag hade mina kulor i en liten påse av tyg, som min mamma hade sytt. Vi spelade knabb, pyramid och rullade kulorna mot en vägg. Det gällde att komma närmast, men inte röra väggen, för att vinna motståndarnas kulor. Jag hade mest stenkulor och en och annan glaskula. De hade olika värde beroende på storlek och material och stenkulorna var de som stod lägst i kurs. Att spela kula var långt ifrån en ny lek när jag var barn. Man har hittat kulor, som visar på att man spelade kula redan på 1100-talet. Jag ser aldrig att barnen hemma på gården spelar kula, så jag har trott att det är en lek som inte är speciellt populär just nu. Då jag inte har egna barn hänger jag sällan med och vet vad som är populärt bland dagens ungar. Häromdagen när jag handlade på City Gross blev jag förvånad när jag fick se att de sålde alla möjliga sorters spelkulor. Där fanns långt många fler sorter än vad som fanns när jag var barn. Genomskinliga kulor i mängder av färger, kulor i metall, glansiga, prickiga, randiga, små och stora kulor, som alla såldes efter vikt. Tänk om jag varit barn idag och fått spela med så vackra kulor. Jag tog en plastpåse och plocka först till mig genomskinliga glaskulor med rosa mitt och sedan lika många gröna. Tanken var inte att jag skulle använda dem som stenkulor, utan som dekoration till blomsterarrangemang. Nu står två glasflaskor hemma på soffbordet fyllda med vatten och de gröna kulorna på botten. Runt flaskhalsarna knöt jag prickiga, matchande band och sedan stack jag ner grässtrån, som jag plockade utanför huset. En enkel och billig dekoration, som är lätt att variera och som passar att använda till en bordsdukning. Glasflaskor och skålar hittar man till en billig peng på loppis och såhär års finns mycket blommor och gräs att plocka i naturen. Det var inte bara jag som gillade mitt nya stilleben. Min katt Ängla fattade snabbt tycke för grässtråna, som hon snabbt drog ur flaskorna och smakade på. Jaja, delad glädje är dubbel glädje.

När jag besökte Wapnö trädgårdsmässa för några veckor sedan var det många utställare som sålde diverse saker. Allt hade inte någon direkt anknytning till blommor, växter odling och trädgård. En äldre herre stod vid ett avlångt bord, där bordsskivan var kantad med trälister och fylld med finkornig grus. Bordet utgjorde en liten spelplan, där man kunde prova på att spela kula. Utställare var Svenska Stenkulor, som både tillverkar och säljer spelkulor i olika färger och storlekar. Företaget har tagit stenkulan till ytterligare en nivå och gjort konst av dem. Jag köpte två små sniglar, som jag har som prydnad mellan några krukor på balkongen. Sniglarna är söta där de står, förökar sig inte och gör tack och lov inte någon skada eller åverkan på mina växter. Fler konstverk med stenkulor hittar du på företagets hemsida www.stenkulor.com.

Hela låttexten till "Sol, vind och vatten"
Text: Kenneth Gärdestad
Musik: Ted Gärdestad

Ännu spelar syrsor
till vindarnas sus
Ännu rullar kulorna
på skolgårdens grus
Och än strålar solen
på brunbrända ben
Ännu ruvar fåglarna
fast timmen är sen

Det finns tid till försoning
innan dagen är förbi
För jag tror, jag tror på friheten
jag lever i
Och är det inte verklighet
så drömmer jag

Sol, vind och vatten är
det bästa som jag vet
men det är på dig jag
tänker i hemlighet
Sol, vind och vatten
höga berg och djupa hav
Det, är mina drömmar vävda av

Jag vill veta vägen
till herdarnas hus
Jag behöver att omges
av en ledstjärnas ljus
Det skymmer vid sion
och natten blir sval
Men än doftar blommorna
i skuggornas dal

Det finns tid till försoning
innan natten slagit ut
För jag tror, jag tror att livet
får ett lyckligt slut
Och är det inte verklighet
så drömmer jag

Sol, vind och vatten är
det bästa som jag vet
men det är på dig jag
tänker i hemlighet
Sol, vind och vatten
höga berg och djupa hav
Det är mina drömmar vävda av

Sol, vind och vatten
höga berg och djupa hav
Det är mina drömmar vävda av
Ja, det är mina drömmar vävda av

Midsommar 2016

Hoppas att du får en härlig midsommarhelg, med sill och potatis, jordgubbar, små grodorna kring lövad stång och förhoppningsvis en molnfri himmel med skinande sol.

Med huset på sin rygg

Jag återkommer ofta till mitt motto "Se det stora i det lilla". Det gäller att slå av på takten i vardagen och ta tillvara de små ögonblicken, då möjligheten finns att njuta och insupa positiv energi. I vår stressade vardag är det så lätt att missa de stunderna. Vi har ofta så fullt upp och så bråttom att vi inte lägger märke till de vackra småsakerna, som skymtar förbi i periferin. Jag har tyvärr tvingats att slå av på takten då orken sviktar på grund av många år med sjukdom. Stundtals är det jättetråkigt att behöva sänka ribban för vad man orkar med, men samtidigt har det fått mig att uppskatta och sätta högre värde på de där små stunderna, som ger glädje åt vardagen. Naturen ger mig många små glädjerus. Allt det där lilla som är så lätt att bara susa förbi, som känns så självklart och som många tar för givet. Det där lilla, som är så stort och vackert, om man bara tar sig tid att upptäcka, stanna till och titta närmare. I helgen tog jag ut min minicrosser, la kameran i korgen och körde iväg mot "Hallägret", den lilla lövskogen, som tar vid nästan utanför hyreshuset där jag bor. Det var lite kylslaget och regnet hängde i luften, men jag var nyfiken på vad den lilla skogen kunde bjuda på nu när många djur har fått ungar och naturen sjuder av grönska och blommande växter. Det räcker att komma utanför ytterdörren för att såhär års mötas av fågelsång, en serenad med mängder av olika stämmor, så även i hela Hallägraskogen. Jag hade inte kört många meter innan jag skymtade en fasantupp inne bland snåren. Strax därefter bromsade jag plötsligt in. Vad var det jag sett skymta förbi vid gräskanten på marken? Var det en ovanligt vit sten eller vad kunde det annars vara som fick mig att haja till. Jag backade tillbaka någon meter för att titta efter. Det var ingen sten och inget främmande föremål, som någon slängt längs grusvägen. Överraskande nog var det en stor vinbergssnäcka jag sett. Jag satte mig ner på marken för att studera den på nära håll. Då fick jag se ytterligare en snäcka strax intill. Den såg jag inte på håll då den var mycket mindre och istället för gråvit var snäckan brun och smälte lätt in i naturens färger. Trots att jag kör igenom skogen många gånger varje vår och sommar och har gjort så varje år sedan jag flyttade till Bäckagård i början av 90-talet, har jag aldrig tidigare sett vinbergssnäckor där. Det var något fuktigt i gräset, då det kommit sparsamt med regn dagarna innan. Kanske var det därför som snäckorna tittade fram ur grönskan och visade sig vid grusgången. De rörde sig sakta, sakta på marken. När jag tog bort ett och annat grässtrå, som var i vägen när jag skulle fotografera, drog den in sina tentakler samtidigt som den gömde en del av sin kropp under sitt hus. Efter en stund sträckte den åter ut sin kropp och sina spröt i sin fulla längd. Jag halvlåg på marken med kameran och hade någon gått förbi hade jag troligtvis skrämt upp vederbörande, där jag låg halvt inne bland grästuvorna, intill min minicrosser. Nöjd med fotograferingen körde jag vidare och längre fram längs med grusgången såg jag ännu fler snäckor. Jag vet inte mycket om sniglar och snäckor och än mindre om just vinbergssnäckor. Det jag mest förknippar dem med är att de ibland förekommer på restaurangernas menyer, då som vitlöksgratinerade Escargot de bourgogne. Jag har vid ett flertal tillfällen avnjutit denna rätt med god aptit, men efter att jag studerat dessa djur på nära håll kändes tanken på att äta dem ganska äcklande. Vinbärgssnäckan Helix pomatia är Sveriges största snäcka och även en av de största i Europa. Den blir i normala fall 5-10 år gammal i naturen. De "sniglar" som används till matlagning är odlade och inte plockade i naturen. då de som lever i naturen innehåller gifter och inälvsparasiter. Det är inte lagligt att fritt plocka snäckor, då de inte ingår i allemansrätten. Yngre vinbergssnäckor har ett brunt skal och med åren ändrar de färg och blir gråvita  I motsats till de så kallade mördarsniglarna gör vinbergssnäckan ingen större åverkan i trädgården, då den inte är någon storätare. Det är inte bara vi människor, som mumsar på en och annan vinbergssnäcka. Den har många fiender i naturen och större fåglar, räv, möss, mullvad, igelkott och grävling äter dem gärna.  När temperaturen går ner strax under +10°C börjar den förbereda sig för vintern, som den oftast tillbringar i komposthögar eller gräver ner sig i marken. I fortsättningen kommer jag köra mer försiktigt i Hallägraskogen och se upp så att inga vinbergssnäckor får sätta livet till där jag far fram.

Mammas kringlor hör sommaren till

Sommar, sommar och sol, havet och vinden och doft av kaprifol.
Det finns mycket härligt som förknippas med sommaren. Semestertider, sol och salta bad med sand mellan tårna, jordgubbar med socker och gräddmjölk och långa ljusa kvällar då man kan sitta ute och grilla. Allt det där man längtar till när man sitter inomhus och kurar de mörka höstkvällarna och det känns som en evighet innan sommaren kommer åter. Nu är den äntligen här och det gäller att passa på att njuta av allt vad denna underbara årstid har att erbjuda, men håll antalet aktiviteter på en lagom nivå så att du inte fyller dagarna i almanackan med saker, som sedan mest känns betungande och kräver mer energi än vad det ger. Min semester närmar sig och då jag har svårt att resa p.g.a. dialys och handikapp tillbringar jag större delen av min ledighet på hemmaplan. Utöver att jag är på sjukhuset 4 eftermiddagar i veckan planerar jag nästan aldrig in något i almanackan under mina semesterveckor. Jag gillar att ta dagen som den kommer, göra det jag känner för och leva i nuet. Semestern är ändå till för vila, en tid då man har möjlighet att återhämta krafterna. Jag känner inget behov av att berätta för vänner och arbetskamrater om vilka resor jag gjort under semestern eller hur duktig jag varit, som hunnit med att göra så mycket. Tyvärr är det nog många som planerar in alltför mycket som de ska hinna med under ledigheten och istället för att ta det lugnt blir det några stressiga veckor med måsten. Jag trivs med att pyssla med blommorna på balkongen, göra en och annan dagsutflykt, sitta ute och njuta av tillvaron med naturen och djurlivet precis utanför huset och samtidigt ta en enkel fika med mina katter som sällskap. För mig är sommarfika starkt förknippat med mammas hemkokta jordgubbssaft och kringlorna, som hon brukade baka enbart på somrarna. Det har blivit en tradition även för mig att baka de spröda, torra kringlorna, med smak av kardemumma. De smakar allra godast till ett glas hemkokt jordgubb- eller rabarbersaft med isbitar, citronskiva och sugrör. Iskall saft med kringlor var en enkel fika att ta med till stranden, men smakade minst lika gott på altanen hemma i trädgården. Förra veckan bakade jag årets första sats med kringlor och de smakade lika bra som alltid. När jag träffar min syster härnäst ska hon få en påse kringlor. Att ge bort en och annan påse sommarkakor är också en trevlig tradition. Jag brukar göra degen dagen innan jag bakar ut kringlorna och låter den vila i kylskåpet, väl inplastad, över natten så att den blir fast och lättare att rulla ut följande dag. Då det blir många kringlor av en sats brukar jag minska ner receptet och ta 2/3 av ingredienserna. Jag gör kringlorna tunnare, än fingertjocka som står i beskrivningen, så antalet blir ungefär densamma som av en hel sats. Orkar du inte rulla ut alla kringlorna vid ett och samma tillfälle går det utmärkt att spara degen i kylen ett par dagar och baka klart någon dag senare.

Receptet ger cirka 135 kringlor, men som jag nämnde ovan gör jag 2/3 sats, rullar ut dem tunnare och får närmare 150 stycken.

Originalrecept till Margits torra kringlor eller sommarkringlor, som jag döpt om dem till.
3 ägg
300 g socker
200 g smält smör eller margarin
2 dl tunn grädde
1½ l vetemjöl
10 tsk bakpulver (Verkar mycket, men jag har inte skrivit fel)
2 tsk nystött kardemumma (Jag tar lite mer då jag gillar kardemummasmaken)

Gör såhär:
Vispa ägg och socker. Tillsätt det smälta smöret och grädden. Blanda i mjöl, bakpulver och kardemumma. Arbeta degen väl och ställ sedan i kylen. Är degen för varm eller det är för varmt i rummet kan degen vara svår att rulla, men den får inte heller vara för kall. Rulla ut degen i knappt fingertjocka längder ca 20 cm långa. Använd inget mjöl till utbakningen. Forma till kringlor och lägg på bakplåtsklädd plåt. Grädda i 175°C i 10-20 minuter tills att de blivit gyllenbruna. Blir de bruna smakar de lätt lite bränt. Blir inte kringlorna riktigt torra kan du lägga alla på en långpanna och torka dem på svag värme, 50-75°C, under någon timma i ugnen.
Hoppas att jag lyckas skapa en ny sommartradition för fler, med mammas goda sommarkringlor.

Strandskatorna ruvar sina ägg vid entrén

I våras kom herr och fru Strandskata flygande över taket på min arbetsplats, lika punktligt som tidigare år då de häckat där. Jag blir lika glad varje vår då de kommer tillbaka. Samtidigt förundras jag över hur de efter sin långa flygtur från södra Nordsjön hittar tillbaka till tomten på industriområdet. Strandskatan Haematopus ostralegus är verkligen en vacker vadarfågel, som är lätt att känna igen med sin svartvita kropp, långa röda näbb och de rosaröda benen, som den ibland syns trippa runt på. Även strandskatans läte utmärker sig och känns lätt igen. Jag minns inte hur många år som vi haft glädjen att följa herr och fru strandskata utanför jobbet, men det är åtminstone 5 år i rad. Det innebär att paret är minst 9 år gammalt, då strandskator häckar för första gången när de fyllt 4 år. I vilt tillstånd är medellivslängden 15 år, men i fångenskap kan de bli dubbelt så gamla.
Tyvärr är en del av mina kollegor inte lika förtjusta som jag över att det vackra paret håller till kring vår arbetsplats och parkering. Något år pickade fåglarna på däcken på våra bilar och i år har de valt att spatsera omkring på biltaken. De trippar runt och flyger från bil till bil och passar då även på att göra sina behov. Fågelskit på biltaken är inte trevligt, men går att tvätta bort. För mig väger glädjen över att få följa strandskatornas häckningsperiod på nära håll bra mycket tyngre. Efter att de häckat ger de sig snart iväg igen och lämnar Sverige i juli-augusti, så det gäller att glädjas över den tid de är här.
Ett flertal svarta, flygande fågelskrämmor har placerats ut kring vår arbetsplats, i hopp om att skrämma bort strandskatorna. Fiskmåsarna verkar inte gilla dem, men det krävs mer för att få herr och fru strandskata att ta till flykten.


















Tidigare år har honan lagt sina ägg vid en av husväggarna, där varken bilar eller människor störde och något år låg de och ruvade sina ägg på den intilliggande tomten, som tidigare inte var bebyggd. I år har honan märkligt nog lagt sina ägg 1½ meter från företagets ytterdörr, där folk passerar ut och in hela dagarna. Ännu konstigare är att det är alldeles intill parkeringsplatsen och knappt en halvmeter från där vår chef ställer sin bil. Tyvärr har jag inte kunnat följa strandskatorna de sista veckorna då jag varit sjukskriven, men lördagen för 2 veckor sedan åkte jag till jobbet för att titta till dem. Jag ställde bilen en bit bort och klev sakta ur bilen. Jag såg på håll att en av strandskatorna låg och ruvade på äggen. Det är svårt att se skillnad på honan och hanen och båda hjälps åt att ligga på äggen och hålla dem varma, så vem av dem som låg där kunde jag inte urskilja. När jag sakta började gå mot trappan lämnade strandskatan sina ägg, som honan lagt direkt på stenarna vid husväggen. Väl framme vid dörren tog jag snabbt ett foto på äggen och satte mig sedan på trappan, kurade ihop mig och böjde ner huvudet för att verka så lite skrämmande som möjligt. I ögonvrån kunde jag se att fågeln tog några steg tillbaka mot äggen och stannade sedan upp, tog några steg till och stannade. Jag ville inte sitta kvar om strandskatan inte vågade sig tillbaka, men det tog inte lång stund innan den låg på äggen igen. Jag tittade försiktigt upp och vände sakta på mig och efter en stund vågade jag lyfta upp kameran och ta några bilder utan att fågeln rörde sig ur fläcken. Tidigare år var partnern snabbt på plats och skrek och verkade hotfull om man närmade sig äggen, men någon partner syntes inte till. Det händer att de anfaller andra djur och fåglar, som kommer för nära boet och verkar hotfulla. Strandskatorna är oftast monogama och lämnar inte varandra under sin livstid, utan lever med samma partner hela livet tills någon av dem dör. Jag förflyttade mig sakta från ena sidan av trappan till den andra och höll hela tiden koll på fågeln, som lugnt låg kvar utan att reagera. Det var en otrolig känsla att få se strandskatan på så nära håll och jag var glad över att den accepterade att jag satt kvar på trappan. Kanske förstod den att jag inte var ett hot och ville göra den illa. Jag njöt av att att bara få sitta stilla där en stund. Det var lugnt och tyst, långt ifrån den aktivitet som råder på industriområdet under veckorna. När jag lämnade min arbetsplats låg strandskatan på äggen och det kändes bra, då jag trots allt stört lugnet.

Förra lördagen körde jag åter förbi mitt jobb, för att försäkra mig om att strandskatorna fortfarande låg kvar och ruvade sina ägg, Jag klev inte ur bilen utan nöjde mig med att se att en av fåglarna låg intill husväggen. Tidigare år har det det inte fötts några små strandskatebarn. Något år såg vi en räv smyga runt i närheten. Kanske var det den som tog äggen eller något annat djur. I år håller jag tummarna att jag får se små fågelungar. Strandskatan ruvar äggen, som oftast är 3 stycken, under 24-27 dygn, så det bör dröja någon vecka till innan det kan kan bli dags för ungarna att se dagens ljus. När väl äggen kläckts och ungarna kommit till världen hjälps honan och hanen åt att ta hand om de nya små liven. Idag har jag åter varit förbi och tittat till strandskatorna och jag kunde nöjt konstatera att en av dem låg på plats. Min största farhåga är att något djur åter igen ska beröva strandskatorna på deras ägg. Jag vill så gärna att de äntligen ska få se sina ungar födas och växa upp och jag tycker själv att det vore väldigt speciellt och otroligt roligt att få se strandskatornas nya familjemedlemmar på nära håll. Nu återstår bara att vänta och hoppas.

Fira Sveriges nationaldag med färska jordgubbar eller jordgubbspaj

Du gamla, Du fria, Du fjällhöga nord, Du tysta, Du glädjerika sköna! Den blågula flaggan vajar mot en klarblå himmel idag på vår nationaldag. Vad passar bättre och vad känns mer svenskt att äta denna dag än närodlade jordgubbar. Nedan finner du ett recept på en god paj med röda gubbar. Jag föredrar att äta jordgubbarna som de är med socker och gräddmjölk och så avnjöt jag dem någon timma innan jag åkte till dialysen. Det är då, innan dialysen, som jag får passa på att äta dessa röda, goda gubbar, då de tyvärr innehåller mycket av både kalium och vätska. Därför är de långt ifrån nyttiga för mig som dialyspatient, men jag passar på att unna mig det lilla extra när det är dialysbehandling två dagar i rad. Man måste passa på att njuta av de små sakerna i livet.
En dag som idag påminns jag lite extra över att jag är svensk och hade turen att födas i vårt vackra land, där vi får njuta av fyra så olika årstider, som var och en har sin charm. Det finns mycket att vara stolt över med vårt land Sverige, även om det alltid finns det som kan förbättras. Då jag varit sjuk i större delen av mitt liv är jag extra glad över att jag föddes och får leva just här i vårt avlånga land. I många andra länder hade jag inte levt idag. Jag hade troligtvis inte ens fyllt 1 år. Den kostsamma vård som jag får varje vecka hade jag över huvud taget inte fått på många andra ställen i världen eller så hade jag fått bekosta stora delar av den själv. Jag har vuxit upp i ett land där det inte varit krig på många år. Vi lever i ett land med religionsfrihet och vi har rätt att tycka vad vi vill. Alla  barn får möjligheten att gå i skolan och lära sig att läsa, räkna och skriva. Vi kan röra oss fritt i vårt land  och vistas i den vackra naturen, där vi kan plocka och äta av bär och svamp. En otroligt viktig rättighet, som vi svenskar har, är att vi öppet kan visa våra känslor och den kärlek vi känner till varandra, oavsett vilken sexuell läggning vi har. Det finns mycket positivt att nämna om vårt land och listan kan göras lång.

Jag  googlade på "Jag är så glad att jag är svensk", då jag bara minns denna strof ur knäppupp Sverigebruden med Birgitta Andersson från 1962. Då hittade jag även en för dagen passande visa, hämtad  ur sångboken "Nu ska vi sjunga". Text: Paul Nilsson Musik: Alice Tegnér

Jag är så glad, att jag är svensk.
O, säg var kan man se ett land så stjärneklart,
så sommarljust som Sveriges ljusa vida strand.
Se åkrarna, se ängarna, där far och farfar gått!
Se rågarna, se blommorna! Där har min vagga stått.

Recept
Johannas jordgubbspaj
6-8 personer

Pajdeg
2 dl vetemjöl
2 dl havregryn
175 g smör eller margarin
½ tsk bakpulver
¾ dl strösocker

Fyllning
2 dl creme fraiche
saft av 1 apelsin
1 liter jordgubbar
1½ msk potatismjöl
2 msk strösocker

Gör såhär:
Smält smöret, låt svalna och blanda ihop det med övriga ingredienser till pajdegen. Klä en ugnssäker form med degen och förgrädda skalet på nedersta falsen i 200°, cirka 10 minuter.
Blanda creme fraiche med apelsinsaften och lägg i pajskalet. Skiva jordgubbarna och blanda med potatismjölet och sockret. Fördela blandningen i pajskalet. Grädda pajen ytterligare 20 minuter.
Servera pajen ljummen.

Bland pelargoner och fuchsior hos Johns Växtservice

För tre år sedan var jag på Badholmen i Oskarshamn, där Svenska Pelargonsällskapet firade sitt 15-årsjubileum. Många kunniga odlare fanns på plats och utbudet av mer eller mindre ovanliga pelargoner var stort. Bakom några bord, fyllda med vackra pelargoner, stod en gråhårig man som jag aldrig sett förut. Av skylten förstod jag att han representerade Johns Växtservice, som jag tidigare läst om på internet. Efter att jag bytt några ord med mannen förstod jag att det var John själv som jag pratade med. Han erbjöd mig att komma bakom borden när jag efterfrågade miniatyrpelargoner, då de stod där i en speciell låda. Jag köpte tre pelargoner som var och en hade namnskylt med bild, som visade blommornas utseende. Där och då blev jag nyfiken på att göra ett besök hos Johns Växtservice i Backaryd för att se hela deras pelargonodling. Spontant kändes det som en lite väl lång bilfärd så jag funderade inte så mycket mer på det. Förra hösten var jag i Sölvesborg och fick då reda på att Johns Växtservice låg bara några mil därifrån. Då insåg jag att det inte var så långt till Backaryd som jag tidigare trott och det skulle vara ett utmärkt resmål för oss medlemmar i Svenska Pelargonsällskapets Hallandsgrupp. När årets program skulle planeras föreslog jag en utfärd till Blekinge och förslaget godtogs.På Pingstafton var det så äntligen dags att köra från västkusten mot ostkusten för att komma till Backaryd. Vi var fem damer som tog plats i bilen, som skulle ta oss till Johns Växtservice. Molnen skymde solen och en och annan regndroppe föll innan vi lämnade Halmstad. Jag passade på att slumra en stund i baksätet, då jag var trött efter att ha legat hemma och varit förkyld veckan innan. Självklart var jag glad och lättad över att jag lyckats piggna till i sista stund, så att jag kunde följa med. Det var trots allt jag som från början önskat att resan skulle bli av.

Vi tog en paus längs vägen för att sträcka på benen och äta vår medhavda fika. Sedan gick färden vidare och med hjälp av GPS och gemensam kartläsning ledde en smal grusväg oss sista biten fram till Eva och Johns hus i Backaryd. Väl framme sken solen och när vi klev ur bilen möttes vi av en skylt, med stora röda bokstäver ÖPPET. John och Eva kom ut och hälsade oss välkomna och därefter gick vi raka vägen in i ett av växthusen, som var fyllt med mängder av pelargoner.

John och Eva odlar mestadels fuchsior och pelargoner, men även en del andra trädgårdsväxter. Trots mängden plantor är odlingen deras hobby och de har tidigare arbetat båda två. Pelargonerna i växthuset var placerade efter den grupp de tillhörde, miniatyrer för sig, dvärgar för sig o.s.v. På varje kruka satt påklistrade etiketter med pelargonens namn, grupptillhörighet m.m. Moderplantorna hade röda etiketter, så det var lätt att se vilka pelargoner som inte var till salu. Innanför dörren till växthuset stod stora, fina pelargonplantor som visningsexemplar. Eva berättade att de tråkigt nog mist en del plantor i vintras, då det hade krångel med värmen i växthuset och en del pelargoner dukade under av kylan.. Det märktes inte på utbudet som fanns där vid vårt besök.

Jag hade varit förutseende och besökt Johns Växtservice hemsida och tittat igenom deras sortiment och skrivit ner en liten lista över vilka pelargoner, som jag allra helst ville lägga till min samling. Det var svårt att göra listan kort, men ett måste om nytillskotten skulle få plats på min balkong. Vid vår förra pelargonresa kom jag hem med på tok för många plantor och jag hade nu bestämt mig för att jag maximalt fick köpa 5-6 pelargoner. Jag plockade upp min lista ur fickan och började leta bland plantorna där miniatyrerna stod. En efter en bockade jag av sorterna på min lista och satte ner krukorna i en liten, blå plastkorg. Tyvärr saknades några av sorterna som jag skrivit upp, men glädjande nog kunde Eva hjälpa mig att hitta ytterligare en pelargonen, som jag letade efter. Jag tittade vidare bland alla fina plantor och då jag inte riktigt fyllt kvoten för hur många plantor jag max fick köpa, letade jag efter ytterligare några sorter att sätta ner i korgen. Jag hittade såklart alltför många sorter som jag ville ha och velade fram och tillbaka vilka av dem jag skulle välja. Efter att jag ett flertal gånger valt ut en pelargon och sedan satt tillbaka densamma, för att jag senare hittade en annan sort som jag hellre ville ha, hamnade valet slutligen på en sort ur gruppen dvärgar och en fågeläggskalspelargon med ljust rosa kronblad med cerise prickar. När det var dags att betala mina plantor kom en försenad födelsedagspresent från min moster och morbror väl till pass. Tidigare under dagen, när vi var på väg i bilen till Backaryd, ringde min moster Gunnel och berättade att jag fick köpa pelargoner, som present från dem. Bättre födelsedagspresent kunde jag inte få just då.

I det lite mindre växthuset på tomten odlade John fuchsior och ett mindre antal hängpelargoner. Tidigare har jag inte tyckt om fuchsior, då det mest påmint mig om min mammas gravplats, där pappa planterade bloddroppar under flera somrar. Nu tycker jag att blommorna är riktigt vackra, efter att jag fått se vilka vackra sorter det finns, med skiftande storlek, färger och utseende. John hade en sort, som var småväxt, med blommor i svagt rosa, men tyvärr hade han inga sticklingar av den. Det var kanske lika bra så att jag slapp lockas till att köpa min allra första fuchsiaplanta. Troligtvis hade jag framöver inte nöjt mig med att bara ha en sort och så småningom hade säkert samlandet tagit fart på samma sätt som med mina alltför många pelargoner. Jag nöjde mig med att beundra de fina blommorna och ta ett par bilder.

Krommenie

Nettala

Eleanor Leytham

Missade tyvärr namnet på denna vackra fuchsia

På vägen ut ur växthuset fick jag se några krukor med oroade sticklingar av den lilla hängpelargonen Suger Baby. Jag hade en Suger Baby förra säsongen, men den klarade tyvärr inte vintern, så nu kunde jag inte låta bli att lägga vantarna på en liten kruka, med inte mindre än fem fina sticklingar. Den fick bli den absolut sista pelargonen, som skulle få följa med mig hem. Jag hade köpt sju pelargoner och det var minst en för mycket.
Väl ute ur växthusen bjöd Eva in oss till fika på baksidan av huset.

 

Vi slog oss ner på uteplatsen i trädgården. Där hade man en otroligt vacker utsikt över vattnet och det lilla kraftverket. En bit från huset låg familjens badbrygga förankrad. Solen strålade och det var riktigt varmt där vi satt och både min tröja och väst åkte av så att jag satt i bara kortärmat. Det smakade bra med fika och smörgåsen med ägg och ansjovis var verkligen god.

Tiden går fort när man har trevligt och det blev dags att packa in alla våra nyinköpta plantor i bagaget på bilen. Det var inte mycket utrymme kvar när vi till slut stängde bagageluckan. Två av familjens medlemmar hade jag inte fått möjlighet att hälsa på tidigare under eftermiddagen och jag kunde absolut inte tänka mig att åka hem utan att få klappa och gosa med familjens två hundar. Den minsta av dem var en riktig kelgris och jag hann knappt hälsa innan han la sig på ryggen och blottade magen. Klia mig!

Efter lite hundmys var det dags att tacka John och Eva för besöket, hoppa in i bilen och lämna Backaryd bakom oss. Jag somnade ganska snart i baksätet och vaknade först när det var dags att ta en bensträckare. Molnen tornade upp sig alltmer på himlen ju närmare västkusten vi kom och väl hemma var det samma tråkiga väder som när vi åkte på morgonen. Det gjorde inte så mycket för jag var på gott humör ändå efter dagens alla positiva intryck. Utfärderna och träffarna med pelargonsällskapets Hallandsgrupp är alltid trevliga och givande och resan till Backaryd var inget undantag. Jag kan rekommendera en tur till Johns Växtservice. Det är väl värt ett besök. Tack till John och Eva för att vi blev väl mottagna och för god fika och tack till Anita, som planerat resan och såg till att den blev av. Slutligen tack till trevligt ressällskap och till Maggan, som körde bilen lugnt och säkert.

Läs mer om Johns Växtservice och se bilder på pelargoner och fuchsior på hemsidan
www.johnsvaxtservice.se.