Gör egen syrensaft

Nu står syrenerna i full blom. Jag har för mig att de blommade först vid skolavslutningen när jag var liten, men det var ju många år sedan och min minnesbild är inte helt klar. Något som jag däremot kommer ihåg väl är syrenbusken, som växte i en trädgård på granngatan. Den busken brukade jag stå och titta på, då den ofta drog till sig ett flertal olika fjärilar. Nu ser jag allt färre fjärilar och de jag ser är oftast kol- och citronfjärilar.
Tills för bara något år sedan hade jag ingen aning om att man kunde göra saft på syrenblommor. Jag trodde faktiskt att blommorna var giftiga. Det finns många växter i naturen, som man kan äta och använda till mycket gott. Tyvärr är jag själv dålig på att utnyttja dessa växter och det är synd då de sägs vara både goda dessutom helt gratis. Utöver svamp, vildhallon, lingon och blåbär, som man hittar i naturen och som de flesta känner till, kan man även använda rosor, fläderblommor, nässlor, våtarv, ramslök, kirskål, svinmålla, för att nämna några, men listan kan göras bra mycket längre. Plocka inte växter intill hårt trafikerade vägar och plocka och ät bara de som du känner till väl.
Det har blivit allt vanligare att man dekorerar maträtter, bakverk och efterrätter med ätbara blommor. En del doftpelargoners blad, inte blommorna, kan användas för smaksättning både i mat och bakverk, och då är det oftast pelargoner med doft av citrus som används.
För något år sedan gjorde jag syrensaft för allra första gången. Jag dricker inte mycket saft, men på sommaren är det riktigt gott med ett svalkande glas saft med is. Intill hyreshusen där jag bor växer en lång rad med syrenbuskar, så det var lätt att få tag på blommor till saften.
Jag sköljde blommorna och tvättade citronerna väl, innan jag skivade dem och la dem och blommorna i en glasskål. Sedan hällde jag över vatten och socker, som jag kokat upp på spisen. När vattnet svalnat ställde jag in skålen i kylskåpet, där den fick stå fyra dygn innan jag silade upp saften, som då var färdig att  dricka. Jag har ingen riktig silduk med ställning, men det gick lika bra med en kökshandduk, som jag la i ett durkslag. Det blev en saft med frisk smak, som inte var särskilt söt. Om jag ska likna smaken vid någon annan saft så skulle det vara svartvinbärssaft. I receptet, som jag använde, stod det att man ska använda sig av blommor från bondsyren, då en del andra sorters syrenblommor inte ger saften någon smak. Vill man få mer färg på saften kan man lägga i några blåbär, när man kokar upp vatten och socker. Jag hade bara amerikanska blåbär hemma och de ger ingen färg, så istället la jag i fem hallon, som jag hade i frysen. De gav saften en härligt röd färg. Jag tog inte i någon natriumbensoat, för att öka hållbarheten. Istället för att hälla upp saften på flaskor, valde jag att frysa den i några små plastlådor. Saften passar utmärkt att använda som välkomstdrink, blandad med bubbelvatten och en skvätt gin, men det är något jag själv inte smakat. Det går även att använda saften till gelé och sorbet. Att göra egen saft låter kanske invecklat, men att göra egen syrensaft tog inte lång tid i anspråk och det är extra roligt att bjuda på saft, som man gjort helt själv.

Recept Syrensaft  
40 blomklasar
1,5 liter vatten
1,5 kilo strösocker, 1 dl socker = 90 g
5 citroner
1 påse (30 gram) citronsyra (kan uteslutas)
En knivsudd natriumbensoat
Eventuellt några blåbär eller hallon för att ge saften mer färg

Gör såhär:
Skölj blomklasarna. Klipp bort stjälkarna, som annars ger en bitter smak, och använd bara blommorna.
Koka upp vatten och socker, c:a 10 minuter. Tillsätt citronsyran mot slutet.
Skrubba citronerna väl i hett vatten och skär dem i skivor.
Varva blommor och citronskivor i en skål. Häll över den heta lagen.
Lägg en tallrik överst, som håller ner blommor och citronskivor i sockerlagen.
Ställ skålen i kylen i 4-5 dygn.
Sila saften genom en silduk och pressa saften ur citronskivorna.
Häll upp saften i väl rengjorda flaskor eller frys in den i plastburkar. 

Lycka till!

  

Vad är P. 'Ardens' för en växt?

P. 'Ardens' vackra, nästan självlysande blommor.

Blommorna är knappt två centimeter stora. Kronbladen är cinnoberröda, med en djupt sammetsröd mitt och en mörk nästan svart fläck, på varje enskilt kronblad. Kontrasten mellan de röda färgerna gör att blommorna sticker ut och är lätt självlysande, trots sin lilla storlek. Plantan har ett ganska oansenligt växtsätt, med knotiga, smala stjälkar, som jag brukar få stötta upp. Bladen är grågröna och lite ludna. Vad är det då för växt på bilden ovan, som är en av mina favoriter? P. 'Ardens' heter den, men saknar svenskt namn. Om du har läst om min odling tidigare har du säkert redan listat ut vad det är för sorts växt på bilden och P:et är en stark ledtråd.

P. 'Ardens' är en pelargon, som tillhör gruppen primärhybrider och är en korsning mellan
två arter, P. lobatum och P. fulgidum. Båda dessa pelargoner växer vilt i Sydafrika och ser inte alls ut som de pelargoner, som vi är vana vid att se i handeln såhär års. Mr Lee of Hammersmith lyckades korsa fram P. 'Ardens' 1810. Dagens pelargoner, som vi ser i handeln idag, har oftast korsats under många år för att nå slutresultatet.
Pelargoner delas in i ett flertal olika grupper, som tulpanpelargoner, stjärnpelargoner, doftpelargoner, miniatyrer, och arter (vilda pelargoner), för att nämna några. Det finns mängder av olika sorters pelargoner, men det är bara ett litet fåtal som finns att köpa hos blomster- och trädgårdsbutiker.
P. 'Ardens' hittar man inte ute i handeln och är inte lätt att få tag på, även om man vänder sig till odlare, som specialiserat sig på just pelargoner. En liten planta är dessutom bra mycket dyrare i inköp, om man jämför med vad man får betala för en planta, som vi i dagligt tal kallar pelargon, och som säljs för plantering i krukor, balkonglådor och rabatter sommartid. Dessa tillhör gruppen zonalpelargoner.
Många pelargoner är lätta att föröka genom att man tar en toppstickling, de 2-3 översta bladen med stjälk från plantan, och sätter den i en liten kruka med lätt fuktad såjord. Inom ett par veckor brukar sticklingen ha bildat små rötter. P. 'Ardens' däremot är inte lika lätt att sticklingföröka. Det går att ta en stickling från plantan, men det tar längre tid innan den bildar rötter. Den kan även förökas genom att man tar en bit av plantans rotknöl, något som jag själv aldrig provat på. P. 'Ardens' är en ovanlig pelargon, även bland oss som odlar så kallade "samlarpelargoner". Första gången som jag fick se den var hemma hos en av medlemmarna i Svenska Pelargonsällskapets Hallandsgrupp och jag hade då bara varit medlem en kort tid. Jag tyckte att de andra medlemmarna pratade om pelargonen med ett lite lyriskt tonfall och jag förstod direkt att P. 'Ardens' var något utöver det vanliga och jag ville absolut ha den i min samling. Efter lite letande hittade jag en stickling, som var till salu utanför Göteborg, och lyckligtvis blev jag ägare till den. Det är något speciellt med denna "kung bland pelargoner" och jag blir särskilt glad varje vår, då plantan klarat vinterförvaringen och sedan visar sina blommor.

Radula Rosea tillhör gruppen doftpelargoner och har en kryddig doft.
Det är oftast doftpelargonernas bladverk som doftar och inte blommorna,
som för de mesta är små och oansenliga på pelargoner i denna grupp.

    



Då jag mått väldigt dåligt psykiskt, under en längre period, och även var inlagd på sjukhuset ett flertal gånger under förra året, har jag inte orkat ta hand om mina pelargoner i samma utsträckning som jag brukar. Tyvärr fick jag slänga en del pelargoner i våras, då de inte klarade vintern på balkongen, trots att jag körde med värmefläkt för att hålla en lagom temperatur. Några plantor hamnade i soporna, då de drabbats av ohyra, och flera pelargoner blev uppätna av fjärilslarver förra sommaren. Tack och lov har min P. 'Ardens' klarat sig och har nu blommat i flera veckor, med fler blommor än något år tidigare. I början av förra året hade jag över 200 olika pelargoner, men jag sålde bara ett par enstaka sticklingar, så i år har jag en hel del dubbletter, men jag fick ju slänga en hel plantor så summa summarum har antalet minskat. Jag har inte köpt några nya sticklingar än i år, men det är ändå fullt med plantor på min balkong. Det är ännu så länge tidigt på säsongen, så det hinner kanske bli några nya sorter framöver och om jag orkar ska jag sälja några sticklingar.
De två senaste veckorna har jag mått bättre psykiskt än på mycket länge, även om jag är väldigt trött, ångesten kommer till och från, liksom illamåendet, men säg den glädje som varar för evigt. Plötsligt mår jag skit igen, men jag gläds över att jag i alla fall lyckats att klippa ner mina pelargoner. Lite sent, men nu är det i alla fall gjort.

P. violareum är troligtvis en primärhybrid.
Blommorna finns i tre olika färgställningar.
Denna pelargon sägs vara den enda som tål frost.

Anledningen till att jag skriver om just denna vackra primärhybrid är att jag vill sprida information om pelargonens mångfald och visa på att en pelargoner kan ha väldigt olika utseende, storlek, växtsätt, doft, färg och form på både blad och blommor, vilket många inte har en aning om. Jag hoppas också att jag lyckas väcka intresset för pelargonodling, men jag vill varna för att det är lätt att drabbas av pelargonviruset, vilket gör att den som börjar odla pelargoner bara vill ha fler och fler olika sorter. Själv fick jag upp ögonen för pelargoner när jag besökte en trädgårdsmässa i Halmstad, för flera år sedan. Ett par medlemmar från Svenska Pelargonsällskapet fanns på plats och informerade om pelargoner, visade upp och sålde sticklingar och berättade om föreningen. Då var pelargonen en rätt så tråkig blomma i mina ögon, som dessutom hade en mindre trevlig doft, och jag var definitivt inte intresserad av att ha pelargoner på min balkong. Att jag skulle ändra åsikt och ha hela balkongen full med pelargoner några år senare, kunde jag absolut inte tro då, men det är aldrig för sent att ändra åsikt. När jag fick se de olika pelargonerna, som visades upp på trädgårdsmässan, blev jag för första gången riktigt nyfiken på ett flertal sorter, och jag kom hem med mina allra första pelargonsticklingar, varav ett par doftpelargoner.

Zonalpelargoner

Pelargonen kan övervintra inomhus och kan sparas år från år. Efter att plantorna planterats om i ny jord på våren brukar jag klippa ner plantorna och ta sticklingar några veckor senare. Det är roligt att byta sticklingar med andra pelargonodlare och det är många som säljer pelargoner på internet, bland annat på Tradera och i flera grupper på Facebook. Jag har sålt en hel del sticklingar under åren som gott och på så vis har jag fått bestående kontakter med en och annan trevlig köpare.
Det är spännande att så frön, som man tagit från sina egna pelargoner. Man kan även korsa två pelargoner. Tar man frön från en art blir den nya plantan likadan som moderplantan, under förutsättning att ingen insekt varit framme och pollinerat plantan. Om man låter naturen ha sin gång, så att insekter fritt kan pollinera pelargonerna, vet man inte hur den nya, frösådda plantan kommer att se ut. Oftast blir det inte någon ny sensation, som är värd att spara, men ibland blir resultatet en pelargon, som har ett nytt utseende, växtsätt eller form och färg på kronbladen.
Jag har tidigare skrivit lite kort om hur man gör när man tar frön från sina pelargoner, sår dem och vad man kan förvänta sig för resultat. Klicka här om du vill komma till inlägget på min blogg.

P. capitatum är en art, som växer vilt. På svenska kallas den för Bollpelargon.
I Sydafrika ses den som en läkeväxt och arten odlas för sin väldoftande
rosolja, som används inom skönhetsindustrin.

För något år sedan blev jag glatt överraskad när ett av fröna, som jag sått, visade sig bli en fingerpelargon, vilket är en grupp med väldigt få pelargoner. Efter nästan ett år fick jag se plantans första blommor, som var vita med något litet inslag av mörkrött. Någon sådan färg på kronbladen finns troligtvis inte i hela världen sedan tidigare, så jag blev självklart väldigt glad över resultatet. Pelargonen har jag gett namnet Bäckagårds Mia, efter stadsdelen i Halmstad där jag bor och mitt smeknamn. Man bör ta sticklingar från den nya pelargonen i tre generationer, för att se att den nya pelargonen behåller sina egenskaper och t.ex. har samma färg på kron- och blomblad och växtsätt.

I dag finns det 400 kända arter och tusentals framkorsade pelargoner att köpa främst hos odlare, som specialiserat sig på just pelargoner, via hobbyodlare. Några doftpelargoner går att äta och används främst som smaksättare i bakverk.
Jag hoppas att du lärt dig något nytt om pelargoner, om du inte odlat dem förut och är insatt i dess spännande värld. Kanske har jag väckt ditt intresse för dessa underbara blommor. Det finns en förening för oss, som gillar pelargoner. Svenska Pelargonsällskapet är en riksomfattande förening, som är uppdelad efter landets olika län. Föreningen anordnar bland annat träffar runt om i landet och varje län har sitt eget program. I Halland brukar vi åka på dagsturer till pelargonodlare och ibland träffas vi hemma hos någon av föreningens medlemmar och utbyter erfarenheter kring våra pelargonodlingar och vi säljer och byter sticklingar med varandra. Det är sällan som man kommer hem från en träff utan några nya pelargoner i bagaget. På föreningens hemsida finns bland annat information om olika evenemang och ett bildgalleri med 3000 olika pelargoner, med information om varje sort. På Facebook finns ett flertal grupper, med anknytning till pelargoner, bland annat Svenska pelargonsällskapets vänner, där ett flertal medlemmar är aktiva. Svenska Pelargonsällskapet är till för alla som gillar pelargoner. Du kan ha några enstaka pelargoner hemma i fönsterkarmen eller mängder av plantor i ett stort växthus och du behöver absolut inte vara expert på pelargonodling för att vara medlem. Tycker du om pelargoner tycker jag att du ska bli medlem. Jag har lärt mig väldigt mycket, som jag inte hade en aning om innan jag gick med i föreningen och jag har fått flera nya och härliga vänner. När vi åker på utflykter samåker vi och delar på bensinkostnaden, så att även de som inte har tillgång till bil kan följa med. Vi brukar ta med oss fika och göra stopp efter vägen för bensträckare och matpaus. Oftast är vi 5-10 medlemmar som samåker och jag är väldigt glad över att man tar hänsyn till att jag har dialys 4 ggr/vecka på speciella tider och dagar, när programmet ska planeras. Dessutom lämnar de alltid av mig så nära som möjligt när vi kommer fram till resmålet, då jag har svårt att gå längre sträckor. Jag uppskattar verkligen det bemötandet väldigt mycket, då det inte är en självklarhet. Självklart hoppas jag på att jag ska orka att komma med på någon träff med föreningen framöver. Sedan väntar jag med spänning på hur mina pelargoner kommer att må efter att jag klippt ner de flesta ordentligt. De hade redan börjat blomma, men de behövde verkligen klippas ner och så småningom kommer de att blomma igen. Säsongen har ju nästan bara börjat.
Nedan följer ytterligare några pelargoner.

P. echinatum Miss Stapleton är troligtvis en primärhybrid, en korsning
mellan vildarterna P. echinatum och P. cortusifolium.

P. Caffrum x Diana är en hybrid.

Min egen framtagna pelargon "Bäckagårds Mia".

Mallorca är en zonalpelargon
med dubbla, spetsiga polkagrisrandiga blommor i vitt och rött.

Bornholm tillhör gruppen rosenknoppspelargoner.
Det vackra mönstret på pelargonens blad kallas nervbladsmosaik,
som bildas av ett ofarligt virus

Ivory Snow är en dvärgpelargon
 med dubbla vita blommor, brokbladig, silver bicolour,
gröna blad med gräddfärgade kanter.