Nyhet i godishyllan PLOPP JuleSkum

PLOPP är en gammal omtyckt klassiker, som lanserades som en minibit choklad med tofféfyllning redan 1949 av Choklad AB Thule. Företaget köptes senare upp av Cloetta 1969, som är nordens äldsta chokladföretag. Cloetta grundades redan 1862 och deras sortiment säljs idag i 50 länder.
Under senare år har det blivit allt mer populärt med smaksatt choklad. Ibland är det tillfälliga nyheter, som är säsongsbetonade och bara finns på marknaden under en kort period eller så kommer de för att stanna.
Även Plopp har kommit ut med ett flertal nya fyllningar under 2000-talet. På hösten 2018 lanserade Cloetta fyra olika chokladkakor utan tofféfyllning, men ändå under varunamnet Plopp. En variant var ren mjölkchoklad. I de övriga tre kakorna var mjölkchokladen blandad med små bitar av Kexchoklad, Djungelvrål samt Gott & Blandat. Förra hösten kom ytterligare två varianter med smakerna Kanderade mandlar samt Bridge. Flera sorters Plopp, med olika smaksatta tofféfyllningar, finns också på marknaden. 
Förra lördagen, den 22 augusti, kom ytterligare en ny Plopp med tofféfyllning ut på marknaden. Den nya varianten heter Plopp JuleSkum och först ut med att ha den i sitt sortiment är Hemmakväll. Lite väl tidigt på året med JuleSkum tycker jag, men det gäller att vara först med julnyheterna bland konkurrenterna.
Tofféfyllningen i den nya Ploppen är ceriserosa till färgen, med smak av JuleSkum original, en annan av Cloettas stora favoriter. Den rosavita skumtomten är en säsongsprodukt och säljs bara under en begränsad tid kring jul. Vad jag tycker om årets nyhet Plopp JuleSkum behåller jag för mig själv. Jag kan avslöja så mycket som att jag tycker att originalsmaken av Plopp är godare, men oavsett godis, film eller vad det rör sig om, brukar oftast originalet få bäst betyg.
När jag fick mail från Hemmakväll om att de var först ut med att sälja Plopp JuleSkum tänkte jag först en chokladkaka med bitar av skumtomtar, men blev ordentligt besviken när jag insåg att så inte var fallet.
Nu får jag hålla mig till tåls tills att Cloetta avslöjar smaken på 2020 års JuleSkumstomte, så att jag kan köpa en påse och provsmaka en och annan liten tomte och se vad den har för färg.
Plopp finns även som glasstrut och marknadsförs i Sverige av Sia Glass. Det bakade rånet är fyllt med chokladgräddglass med tofféfyllning. Det låter som en god kombo, som kan vara värd att testa innan de sommarvarma dagarna helt är över
Nedan följer en lista över de olika Plopp, som kommit ut på marknaden under åren, med tofféfyllning alternativt som chokladkaka med bitar av olika godsaker.

2004 Plopp Currant
2004 Plopp Caramel
2006 Plopp Caffe Latte
2008 Plopp Tutti Frutti
2009 Plopp Saltlakrits
2012 Plopp Kärlek Geléhallon och Hallontryffel
2014 Plopp Kaktus
2014 Plopp Päron
2017 Plopp Polka
2017 Plopp Salty Caramel
2018 Plopp mjölkchokladkaka
2018 Plopp mjölkchokladkaka med bitar av Kexchoklad
2018 Plopp mjölkchokladkaka med bitar av Gott & Blandat
2018 Plopp mjölkchokladkaka med bitar av Djungelvrål
2019 Plopp mjölkchokladkaka med bitar av Parrots Kanderade mandlar
2019 Plopp mjölkchokladkaka med bitar av Bridge
2019 Plopp Popcorn
2020 Plopp mjölkchokladkaka med bitar av Ahlgrens Bilar
2020 Plopp JuleSkum

En dröm har gått i uppfyllelse

Ibland händer det, det som man väntat och längtat efter i flera år och hoppats på ska ske. Då känns det nästan som om en dröm gått i uppfyllelse. För ett flertal år sedan började en av mina grannar, en mycket gammal herre, att mata fåglar och ekorrar utanför vårt hyreshus. Han byggde bland annat fågelhus, en låda med lock till ekorrarnas mat och en ställning för ett stort fågelbad. Huset ligger i utkanten av Hallägraskogen, en vacker liten lövskog. Där finns det gott om fåglar och utöver ett flertal olika fågelarter får vi besök av olika vilda djur, bland annat räv, rådjur, älg och igelkott, bara några meter utanför ytterdörren.
Så småningom började även jag och ett grannpar att hjälpa till med att servera mat till djuren. Jag kan inte minnas att det kom ekorrar på besök under den första tiden som grannen la ut fågelmat, men sedan flera år tillbaka har vi ett flertal ekorrar, som periodvis kommer på besök dagligen.
Tyvärr gick min gamla granne bort för ett par år sedan, hela 97 år gammal, och sedan dess är det främst jag som ser till att fåglarna och ekorrarna får frön, nötter, talgbollar, äpplen m.m. Grannparet och jag hjälps åt att köpa hem stora säckar med solros- och vildfågelfrön och de ser till så att det finns vatten till djuren. Vätska är minst lika viktigt som mat för vilda djur, speciellt nu när det är så väldigt varmt och smådjur har inga stora vätskereserver i sina små kroppar. Sätt gärna ut ett litet fågelbad i trädgården eller utanför hyreshuset, men tänk på att kärlet inte ska ha en fö hög kant så att även små djur kommer åt att dricka.

Jag fascineras av ekorrarna, bland annat hur de tar sig fram mellan träden och hoppar mellan grenarna, som ofta är långa och smala. Ibland ser jag dem jaga varandra upp och nerför stammarna på de gamla ekarna. De går i en väldig fart runt, runt. De är otroligt söta med sina stora, mörka "pepparkornsögon", yviga svans och små tassar. Under de senaste åren har jag fått komma en del ekorrar allt närmare och det är en härlig känsla när jag vinner deras förtroende allt mer. Det låter kanske löjligt, men jag pratar till dem med lugn röst, ungefär som jag pratar till mina två katter. Det är oftast samma fraser som jag använder mig av och jag pratar i ungefär samma tonläge till dem. Jag lägger nötter på locket till deras matlåda och håller fram handen med något gott för att försöka locka dem till mig.
Min granne, den gamle mannen, berättade för mig att en av ekorrarna ibland kom fram till honom och åt ur hans hand..Jag har under flera år hoppats på att även jag ska få uppleva att någon av ekorrarna  vågar lita på mig och vågar sig fram till min lilla hand för att ta en nöt ur den. Under åren har en del ekorrar varit rädda och försvunnit upp i trädkronorna när jag har kommit för nära dem, men ibland har de kommit ner igen, tittat på mig och varit nyfikna på vad jag haft för något gott i handen. Godsaker brukar nästan locka fram vem som helst. En hel del ekorrar har blivit tuffare med tiden och jag har kunnat gå fram till dem när de suttit på deras matlåda och ätit, när de klättrat upp- och nerför de två stora, gamla ekarna eller då de suttit på marken och knaprat solrosfrön. Ibland har någon av ekorrarna kommit fram till mig på trädstammen och nästan lekt kurragömma genom att titta fram på ena sidan, för att i nästa stund komma på andra sidan och studera min hand med olika nötter och äppelbitar, på bara några centimeters avstånd. Jag har stått där helt stilla med hjärtat i halsgropen och hoppats att nu händer det, men det har slutat med att de gett sig iväg och jag har stått kvar besviken.

För ett par år sedan var det speciellt en av ekorrarna som blev allt djärvare och vågade sig nerför  ekarna, även då jag stod alldeles intill. Den tittade fram och såg mig i ögonen ett flertal gånger, men den vågade inte ta steget till att ta en nöt ur min hand. Sedan blev jag sjuk och åkte in och ut på sjukhuset flera gånger och då var det tyvärr ingen som matade djuren. Väl hemma igen orkade jag inte att gå ut och fylla på mat till dem varje dag och ekorrarna kom inte på besök lika ofta som tidigare.

Senaste året har en ekorre, som jag kallar "min kompis", dykt upp då och då. Den har varit väldigt nära mig flera gånger, bara 1-2 dm från mitt ansikte, när den klättrat på de stora ekarna. Sedan har den kommit ner på marken där den varit framme både vid mina fötter och när jag hållit ner handen. En förmiddag, för någon månad sedan, kom den på besök när jag skulle fylla på solrosfrön vid vår djurrestaurang utanför huset. Jag pratade till den, som jag brukar göra, och när den kom ner på marken kastade jag några jordnötter med skal till den. Jag satt på min handikappskoter och "min kompis" rörde sig intill mig på marken. När jag gick fram till trädet dök den upp på stammen i höjd med min överkropp, på ena sidan stammen och sedan på den andra. Plötsligt var den nere på marken vid mina fötter och sen kom den tillbaka upp på stammen. Jag höll fram min hand med några olika nötter. Ekorren rörde sig lite fram och tillbaka och så kom den fram till min hand ett par gånger. Kom igen, våga ta en nöt nu tänkte jag, som så många gånger förut. Plötsligt satte den sin ena framtass på min ena fingertopp och tog en hasselnöt ur min hand. Sedan satte den sig strax intill och åt. Jag blev varm i hela kroppen och väldigt glad. Det hände verkligen! Jag som hoppats och längtat i flera års tid att någon ekorre skulle våga äta ur min hand. Sedan höll den sig kvar i min närhet en bra stund och fick några fler nötter och solrosfrön på marken. Tyvärr var jag tvungen att gå in och göra mig i ordning, då jag skulle hämtas av en taxin, som skulle köra mig till dialysen. Då visste jag att min kompis till slut faktiskt vågade ta mat ur min hand och jag hoppades på att det inte var en engångsföreteelse.

 

 













För några veckor sedan var det dags igen. Hen kom nerför trädstammen och det tog inte lång tid innan den tog jordnöten med skal, som jag höll mellan två av mina fingertoppar. Ekorren satte, väldigt försiktigt, båda sina framtassar på ovansidan av min hand. Det kändes ungefär likadant som när mina guldhamstrar och mitt marsvin, som jag hade som barn, vidrörde mina händer med sina  mjuka, små tassar.
De senaste veckorna, då det under flera dagar varit strax över trettio grader varmt utomhus, har jag knappt orkat att vistas utomhus under dagtid och när jag tittat ut har det varit ont om fåglar vid vår djurrestaurang och jag har bara sett någon enstaka ekorre vid något tillfälle. De lider säkert inte brist på föda ,då bland annat ekarna är fulla med ekollon, men jag saknar deras besök. Då jag inte mår så bra och ofta är trött blir det att jag ligger och sover i sängen även på dagarna, men istället för att inta sängläge har jag försökt att ta mig utomhus för att sätta mig på min handikappskoter och vila, samtidigt som jag tittat på fåglarna och hoppats på att få besök av någon av ekorrarna.

Säckarna med solrosfrön är nästan slut nu och såhär års är det inte lätt att få tag på fågelfrön till ett vettigt pris, men jag vill absolut fortsätta att lägga ut mat, främst till ekorrarna, så att de fortsätter att komma på besök utanför huset.
Tyvärr har det, sedan ett par månader tillbaka, blivit tillåtet att jaga ekorrar, men det är som tur är inte lagligt att jaga och skjuta vilda djur i tätbebyggda områden.
Fortsättningsvis kommer jag såklart att titta efter och mata ekorrarna utanför huset och hoppas att fler av dem vågar sig fram till mig. Det har även dykt upp en grävling i området, men den har jag inte haft turen att få se, även om jag varit ute och kört med min skoter ett flertal sena kvällar fram till midnatt. Jag har aldrig tidigare sett en grävling, som lever vilt i naturen. Därför har jag nu en ny dröm, som jag hoppas på ska gå i uppfyllelse framöver.

Njut av goa gubbar i augusti, med socker och gräddmjölk eller doppade i tobleronechoklad

Det är något riktigt speciellt med svenska, lokalodlade jordgubbar sommartid. De färska, svenska jordgubbarna finns ju bara att få tag på ett fåtal månader under året. Nu börjar utbudet tyvärr minska även om säsongen för gubbarna inte är slut riktigt än, men det gäller att passa på att njuta av dem så länge de finns att få tag på.
Utanför ICA Supermarket i Halmstad säljer man lokalodlade jordgubbar i ett litet stånd utanför butiken under större delen av sommaren. Där köper jag alltid mina jordgubbar, då de har både de godaste och fräschaste gubbarna. Förra lördagen köpte jag en liter och åt några skivade med gräddmjölk och lite strösocker. Det är så jag oftast avnjuter jordgubbarna. Eftersom jag saknar njurfunktion och har dialys är jordgubbar inte särskilt bra för mig att äta, i alla fall inte för många, då de innehåller både mycket kalium och vätska. Därför passar jag på att festa till det med några extra jordgubbar när jag har dialys två dagar i rad.

Ibland när jag vill lyxa till det lite extra doppar jag dem i choklad, som jag låter stelna innan jag äter dem. Jag tycker att chokladen förhöjer jordgubbarnas smak, speciellt när de inte är så söta och inte smakar så mycket att äta naturella. De är även extra fina osnoppade och chokladdoppade, när man ska använda jordgubbar till att dekorera tårtor och efterrätter.
En ännu lite lyxigare variant är att smälta tobleronechoklad i en liten skål i mikron, tillsammans med en skvätt grädde och sedan doppa jordgubbar, andra frukter och bär, marshmallows och små maränger däri. Man behöver inte krångla till det och använda fonduegryta, inte ens om man är flera personer som ska äta. Det är enkelt och går fort att fixa till mig själv, när jag plötsligt blir sugen på något gott på kvällskvisten. 
I måndags när jag var på ICA Supermarket, för att skicka iväg pelargonsticklingar, var det tomt utanför butiken och ståndet var bortplockat för säsongen. Som tur är brukar det finnas färska, lokalodlade jordgubbar att köpa inne i butiken ett tag till, även efter att ståndet är bortplockat, men det känns lite vemodigt när man påminns om att sommaren börjar lida mot sitt slut. Man får passa på att njuta av de röda, goa gubbarna, så länge de fortfarande finns svenskodlade att få tag på. Det mognar som tur är andra goda bär och frukter framöver, som är goda att äta som de är eller använda när man bakar och gör efterrätter. Jag tänker då bland annat på björnbär, plommon, äpplen och päron.
Vill du läsa om chokladdoppade jordgubbar kan du göra det på min blogg här och om smält tobleronechoklad här.
Jag lovar att jordgubbar och choklad är en väldigt god kombo.

Amaryllislök i blom utanför huset

Redan som barn tyckte jag om amaryllisens vackra, klockformade blommor. Min mamma brukade köpa ett par lökar varje höst, som hon sedan planterade i lerkrukor och ställde i fönsterkarmen i köket. Jag tyckte att det var väldigt spännande att följa amaryllisarnas utveckling, för att se när de växte och till slut blommade. På den tiden var utbudet av amaryllisar inte så stort och de flesta sorterna fick enfärgade blommor. Nu finns det mängder med hybrider som korsats fram genom åren, med blommor i ett flertal olika färger och nyanser och kan vara både en- och flerfärgade. Kronbladen varierar i längd mellan olika sorter och de har även olika bredd och är mer eller mindre spetsiga. Lökarna säljs i olika storlekar och prisklasser och det lönar sig att köpa en större, dyrare lök. En större lök ger oftast fler stänglar, med en större knopp med fler och större blommor.
I Sverige säljs amaryllisen övervägande till advent och jul och då oftast planterad i kruka och uppdriven så att minst en stängel med knopp har hunnit komma upp en bit ur löken. Amaryllisen säljs då även som snittblomma och blommorna håller i stort sett lika länge som när stjälken får sitta kvar på löken. Amaryllisen är egentligen inte någon höstlök utan ska blomma utomhus på våren. Efter jul kan man spara sina planterade lökar och fortsätta att vattna dem som en krukväxt och framåt våren kan man sätta ut dem på balkongen eller uterummet. Det går även att gräva ner dem i trädgården. Framåt hösten tar man in dem och ställer undan dem i ett mörkt och svalt utrymme och slutar att ge dem vatten. Så småningom vissnar bladen ner. Framåt våren tar man fram dem och planterar om lökarna i ny jord, ställer dem ljust och vattnar igenom jorden. Sedan vattnar man ytterst sparsamt tills att amaryllisen börjar blomma. Då kan man öka vattningen något och även ge sparsamt med gödning.
Jag köper oftast amaryllislökar på internet, där utbudet är större och man kan hitta ovanligare sorter, som jag sedan planterar och driver upp i fönsterkarmen så att de blommar lagom till jul. Det har jag gjort nu  i många år. Några få gånger har jag sparat lökarna, men de har oftast torkat ihop, och förra året fick de sköldlöss och hamnade i soporna, trots att jag skötte dem efter konstens alla regler. Lökarna som säljs nu är väldigt hårt drivna och kan därför vara svåra att få att blomma om, men det är värt att försöka.
När mina 6 amaryllisar blommat klart efter jul förra året satte jag ut dem i trapphuset vid hissen, där det är fönster från golv till tak. Efter ett par månader hade HFAEB, Halmstads Fastighets AB, satt en lapp på en av krukorna med information om att de inte fick stå där. På min balkong är det fullt med krukor med pelargoner året om, så där kunde jag inte ställa mina amaryllisar och i fönsterkarmarna i min lilla lägenhet fanns inte heller plats. Efter en del funderande slutade det med att jag bar ut lökarna i sina krukor och satte dem utan fat i rabatten, intill husväggen. Där har de stått bakom några låga, gröna buskar sedan dess. Några gånger har jag gett dem lite vatten och gödning, då regnet inte alltid når in till husväggen. Jag har även satt ut tre novemberkaktusar mellan några lågväxande, gröna växter i rabatten. Först oroade jag mig över att någon förbipasserande skulle lägga märke till mina växter och kanske skulle lägga beslag på dem, då jag tidigare blivit av med en växt i en större lerkruka, som stod ett par meter utanför ytterdörren. Än så länge står amaryllisarna kvar, men jag såg bara två novemberkaktusar av tre, när jag var ute sent i mörkret igår kväll och vattnade.
För knappt två månader sedan blev jag glatt överraskad en dag när jag kom ut ur huset. En av amaryllislökarna hade fått en stjälk med knopp, som nästan slagit ut helt. Det var märkligt att jag inte tidigare ens lagt märke till att löken fått en stängel med knopp. Någon dag senare hade blomman slagit ut helt och stod väldigt vacker mot väggen. Först tänkte jag klippa av stängeln och ta in blomman och sätta den i en vas, men jag lät den stå kvar utomhus, i hopp om att den skulle hålla längre och förhoppningsvis även glädja grannarna och andra förbipasserande. Den höll bra mycket längre utomhus, säkert för att den stod på skuggsidan, men kronbladen blev lite tilltufsade av den kraftiga blåsten och regnet. Nu har blomman vissnat ner och jag har inte sett till någon mer blomstängel. Jag tänker vänta några veckor till innan jag tar in amaryllisarna och sätter dem i mitt vindsförråd och slutar att ge dem vatten. Sedan är det bara att hålla tummarna för att det tittar upp nya stänglar framåt våren, efter att de fått ny jord och åter kommit fram i ljuset.
Oavsett var det väldigt roligt att få en andra blomning mitt i sommaren. Dessutom fick jag prova på att ha lökarna utomhus och det gav mig ny erfarenhet. Det är aldrig för sent att prova på något nytt!

Juliklapp med spännande innehåll

För någon vecka sedan var det dags för årets första utfärd med Svenska Pelargoniesällskapets Hallandsgrupp, där jag är medlem. Vi hade en så kallad nybörjarträff, som vi brukar ha tidigt på året, men senare inplanerade aktiviteter har fått ställas in, som så mycket annat på grund av coronapandemin. Det har så klart känts jättetråkigt på flera sätt, både avsaknaden av att få träffas och umgås i pelargonernas tecken, men även att få möjlighet att byta och köpa pelargonsticklingar av nya sorter både av medlemmar och från odlare vi besöker. Lördagen den 4 juli blev det trots allt ett besök hos Gitte Ådahl i Kungsbacka. Hon har en fin samling med zonarticpelargoner, som hon själv har korsat fram med prefixet "Cara", vilket innebär att namnen på alla hennes egna framtagna zornarticpelargoner börjar med "Cara".
Antalet besökare fick max vara 6 personer, som skulle sitta utomhus. Jag ville först inte åka tillsammans med andra i en bil, med tanke på pandemin och jag orkade inte köra själv. När jag fick veta att jag kunde få åka tillsammans med Anita och Susse, som jag varit iväg med till Tomatens hus tidigare i år, bestämde jag mig trots allt att för att följa med till Gitte. Anita, liksom jag, är riskpersoner och därför kändes det ok att åka med i deras bil.
Hallandsgruppens aktiviteter brukar i möjligaste mån läggas på lördagarna. Jag har nämligen dialysbehandling på måndagar, onsdagar, fredagar och söndagar på sjukhuset, men på lördagarna är jag vanligtvis ledig och kan då göra vad jag vill beroende på ork och lust. När det visade sig att jag skulle kunna åka med till Gitte blev jag jätteglad. Jag hade nästan inte besökt en enda butik eller umgåtts med släkt och vänner under våren, på grund av pandemin. Det var verkligen tråkigt och började så smått tära på psyket. Nu såg jag fram emot att få ut och åka en sväng, träffa några pelargonvänner, prata pelargoner och se Gittes väldigt vackra zonartics och kanske köpa en och annan stickling.
Samma dag som jag sagt ja till att följa med slog mig plötsligt tanken att när det var 4:e juli hade sommarschemat börjat på dialysen. Då skulle det vara stängt på söndagarna från midsommar och nästan fram till augusti månads slut. Det skulle innebära att jag skulle ha dialys varje lördag eftermiddag och vara upptagen ungefär från kl. 13.30 fram till strax efter kl. 19 större delen av sommaren. Även om jag kunde få byta till att ha dialys på förmiddagen skulle jag inte orka med att köra bil till Falkenberg för att få skjuts därifrån, om jag ens skulle hinna dit i tid. Jag blev så väldigt besviken. Det enda roliga som jag hade att se fram emot grusades plötsligt. Det var bara att glömma besöket hos Gitte, som jag aldrig varit hos tidigare.
När lördagen för utflykten var inne och jag låg i dialyssängen slog mig tanken att Anita kanske kunde köpa ett par sticklingar åt mig, som jag sedan kunde hämta hos henne. Jag skickade några sms till Gitte och frågade om ett par olika sorter av hennes pelargoner, som jag sett bilder av på Facebook och som jag var intresserad av att köpa. Ett par sorter var ännu inte till salu, men jag bestämde mig slutligen för två sorter som jag ville ha i min samling. Då hade ett par timmar passerat och när jag försökte ringa Anita svarade hon inte och sms:et till Gitte fick jag inte heller svar på. Suck! Efter en stund svarade Anita när jag ringde Då var bilen med Anita och Susse redan ute på E6:an, en bit söder om Kungsbacka. Ska vi vända? frågade Anita. Nej, det kunde jag bara inte begära av dem. Inte för två pelargoner. Mitt nästa sms till Gitte innehöll en fråga om hon kunde skicka "Cara Rosa" och "Cara Nonna" hem till mig på billigaste sätt. Javisst, det går bra fick jag som svar.
Det gick knappt en vecka och plötsligt en dag damp det ner en lapp i min brevlåda, där det framgick att jag hade ett paket att hämta ut hos ICA Supermarket i Söndrum. Väl hemma fick jag ta fram skalkniven för att lyckas bryta mig in i paketen, som verkligen var välpackad. Jag var ju inte helt ovetande om vad som dolde sig i förpackningen, men det var spännande ändå, nästan som när jag var barn på julafton. Bland allt tidningspapper, som skyddat sticklingarna under färden, fick jag fram min "Cara Rosa" och "Cara Nonna" och några minuter senare var de planterade i var sin lerkruka och stod på varsitt fat på köksbordet.
Nu har sticklingarna stått på balkongen under några veckors tid. De mår bra och några nya små blad har tittat upp. De första blomknopparna lär troligtvis låta vänta på sig till nästa säsong, men den som väntar på något gott... Jag håller tummarna för att det blir en mild vinter, så att Rosa och Nonna ska klara sig fram till våren och att jag förhoppningsvis får njuta av mina nykomlingars vackra blommor under pelargonsäsongen 2021. Innan dess skulle jag inte bli förvånad om det flyttar in ytterligare några nykomlingar på balkongen. Jag har inte gett upp hoppet om att pandemin ska ge med sig så att vi i alla fall får ha ytterligare en träff med hallänningarna innan årets slut.
Innan dess ska jag försöka ta mig ner till Helsingborg och Sofiero, där utställningen "Passion för pelargon-en färgstark kulturresa" pågår 28 maj 2020-20 september 2020. Läs mer om utställningen här.