Mina älskade katter skaffar sig nya vanor trots åldern

I år har jag levt tillsammans med mina två katter Tindra och Ängla i 13 respektive 12 år. De slutar aldrig att överraska mig och det finns mycket att berätta om dem, som till största delen är positivt och genomsyras av hur mycket de betyder för mig i min vardag. Tindra och Ängla är de två första katterna, som jag levt tillsammans med. Jag har alltid tyckt om djur och när jag var barn hade jag fyra guldhamstrar och ett marsvin. Min dröm var då att ha en egen hund, men att ha en egen katt var inte något som jag längtade efter. Först många år senare, när en katt flyttade in hos min systers familj, började längtan efter en egen katt att växa sig allt starkare. Ungefär samtidigt blev jag allvarligt sjuk, med väldigt dålig cirkulation i mina ben, och fick opereras och byta kärl i ena benet och två av tårna fick amputeras och med tiden även fler. Troligtvis var det en biverkan av en medicin, som jag blivit insatt på. Jag hamnade i rullstol och hade svårt att gå, men kom hem efter 3,5 månader på sjukhuset.

Sakta började jag återhämta mig och längtan efter ett kattsällskap började åter att ta fart, men jag var väldigt osäker över mitt beslut. En av mina sköterskor på dialysen peppade mig och klippte ut annonser ur dagstidningen om katter som var till salu. Först blev jag smått irriterad, men samtidigt blev jag allt mer bestämd över att jag verkligen ville bli kattsambo och få pyssla om och älska en liten katt. Ungefär samtidigt hade en medpatient på dialysen en katt som fått ungar. Jag åkte till Stefan och hans sambo och tittade på fem små och helt underbara kattungar. Tanken var att jag skulle välja en av de tre helt vita och korthåriga källingarna, men när jag fick se minstingen i kullen kände jag direkt att det var henne jag ville ha. Då sa ägaren att hon ville behålla den grå kattungen själv, men senare under besöket ändrade hon sig och det lilla livet skulle bli mitt.


















Jag lånade böcker om katter på biblioteket, köpte kattlåda, sand, leksaker och kattmat m.m. för att vara så förberedd jag kunde bli, då jag skulle hämta hem lilla Tindra. Efter några veckor, då hon var gammal nog att lämna sin mamma, körde min faster mig till Slöinge och jag fick hämta hem min älskade Tindra. Jag minns att hon nosade runt i lägenheten och gnydde. På den första kvällen hoppade hon upp i min säng och la sig tätt intill mig oavsett om jag vände mig i sängen. Året därpå hämtade jag hem katten Ängla, som var född strax utanför Höganäs. Tindra tyckte inta alls om den nya inkräktaren och visade det på flera sätt. Hon började bita mig och fräsa mot både mig och Ängla. Det gick så långt att jag befarade att jag skulle få lämna tillbaka min lilla älskling. Tack och lov kom mina katter allt bättre överens med tiden och jag kunde glädja mig alltmer över att Ängla kunde stanna kvar hos oss.


















Jag trodde aldrig att mina älskade katter skulle få ett så stort inflytande i mitt liv och ge mig så mycket av sin kärlek. Under de senaste åren har jag mått väldigt dåligt psykiskt och därför har jag varit inlagd på sjukhuset vid ett flertal tillfällen, både på psykakuten och infektion. Mina snälla grannar Mona och Rolf, som har honkatten Lisa, har då hjälpt mig att ta hand om mina fyrbenta vänner på många sätt. Tindra och Ängla går ibland in till grannarna och deras katt tittar in till oss. När jag är på dialysen så släpper Mona och Rolf ut och in mina katter, så de är vana vid varandra. Nu när de passat katterna under längre perioder har Ängla blivit alltmer bekant med Mona, då hon började borsta Ängla med en klädborste. Ängla har sedan dess fått för vana att rulla på ryggen framför Monas fötter och vill bli borstad till och med på magen. Jag brukar nästan aldrig få borsta Ängla på magen och jag trodde väl aldrig att mina katter skulle skaffa sig nya vanor vid deras ålder.
 
 

Ängla, som är en korsning av perser och ragdoll, har alltid varit väldigt kelen och sover oftast i min säng på nätterna, men hon är ingen katt som gillar att ligga i mitt knä. De senaste åren har hon ibland hoppat upp i soffan och lagt sig på ryggstödet bakom mig, men inte så mycket mer. Under sensommaren och hösten har hon börjat att ta alltmer plats i soffan. Hon lägger sig på armstödet intill mig och delvis i mitt knä och vill gärna att jag kelar med henne. Det som förvånar mig mest är att Ängla nu kommer upp i soffan, nästan så fort jag sätter mig i den, och tar plats intill mig och sitter och spänner ögonen i mig. Jag provade att borsta henne med en liten barnborste och då blev hon riktigt belåten och det är härligt att se att hon njuter och kisar med ögonen. Oftast vill hon bli borstad flera gånger innan hon är nöjd och lägger sig ner i soffan. Hon har verkligen fått sin matte dit hon vill. Det är ju en positiv ny vana hon skaffat sig då hon slipper få i sig så mycket av sin långa päls när hon tvättar sig och det resulterar i att hon inte kräks upp så mycket hårbollar, vilka inte är så trevliga att städa bort.



I höstas flyttade jag bort alla mina pelargonplantor från sovrumsfönstret. Det blev snabbt en ny favoritplats att ligga och sova på för Ängla och både hon och Tindra gillar att sitta på fönsterbrädan och spana på fåglar och allt annat, som händer på andra sidan rutan. Jag har köpt en ny fågelmatare, som jag ska placera på utsidan på det lilla sovrumsfönstret. Tidigare år har katterna haft spännande stunder, när de spanat in framför allt talgoxar, som tagit plats utanför fönstret. Jag vill ju att Ängla och Tindra ska ha något roligt att göra när jag inte är hemma hos dem.


















När Tindra var liten och ensam katt hemma hos mig låg hon gärna tätt intill mig i sängen på nätterna. och hon gillade att krypa in under täcket och tälta under mina böjda ben. Tyvärr slutade hon med det allteftersom, när Ängla tog alltmer plats i sängen. Då jag var sjukskriven under större delen av förra året och är så fortfarande är jag hemma mer med mina älsklingar. Jag är väldigt trött och sover mycket, men katterna låter mig sova och stör mig inte. Tindra byter sovplats lite då och då. Ibland ligger hon i fåtöljen i vardagsrummet eller sovrummet. Hon har även två olika kattbäddar och en stol intill sängen, där hon tar plats när hon vill sova. När jag mår sämre brukar hon ligga på olika ställen i närheten av mig i sovrummet. De senaste veckorna har hon legat vid fotändan av sängen och på skrivbordsstolen, som jag brukar flytta på så att den står tätt intill sängens huvudända. När jag har satt mig upp i sängen har Tindra krupit upp i mitt knä och velat att jag ska kela med henne, men det händer bara när hon och jag är själva i sängen och det är något hon bara börjat göra de senaste månaderna. När jag hämtar in henne på kvällen, brukar hon oftast hoppa upp i mitt knä, efter att jag satt mig ner på en nedfällbar stol, innanför ytterdörren. Där lägger hon sig längs mitt ena lår och så puttar hon med sitt huvud mot mina händer för att påtala att hon vill bli klappad och kliad bland annat under hakan.

 









 






Under julen och därefter har jag haft en julduk, som har legat på köksbordet och hängt ner vid bordets sidor. Tindra har lagt sig på bordskivan och somnat gott, vilket hon inte heller gjort förut. Däremot brukar hon hoppa upp och sätta sig på bordet när hon kommer in ibland.Hon gör det främst då hon vet att det finns skinka, rostbiff eller några andra godsaker i kylskåpet, men de senaste veckorna har hon inte bara nöjt sig med mat. När jag satt mig på stolen, tätt intill henne, har hon sträckt fram sitt huvud och strukit sin kind mot min och velat att jag ska klia henne, ganska hårt, på hennes hals, nacke och tinningar och vi får en mysig stund tillsammans. Hon har även börjat hoppa ner i mitt knä. När Tindra var riktigt liten kunde jag knappt äta vid soffbordet utan att hon hoppade upp och försökte äta mat från min tallrik. Flera veckor stod jag upp vid diskbänken och åt för att få ha min mat för mig själv. Det händer fortfarande att hon hoppar upp på soffbordet, när jag äter mat som hon gillar, men nu räcker det att jag säger till henne att det är mammas mat och då låter hon maten på min tallrik vara. Självklart får hon sedan lite mat på en egen tallrik och då får jag oftast säga varsågod flera gånger innan hon börjar äta. Är det däremot räkor hinner jag nästan inte skala en enda räka, innan hon försöker ta den ifrån mig.
Katterna busar sällan med varandra, men när Tindra hoppat upp på köksbordet hoppar Ängla upp på någon av köksstolarna och sedan börjar de att gå på varandra med framtassarna, tills någon ger upp fighten. Likaså gör de när någon av dem lagt sig inne i deras hus, gjort av kartong. Då busar de med varandra genom att gnabbas med varandra genom husets fönster och dörr. Ibland jagar de varandra, men det händer oftast när de är utomhus tillsammans sommartid.

Det finns så mycket att berätta om mina älskade katter, som jag lär känna allt bättre för varje dag som går och det känns som om det är ömsesidigt. Aldrig trodde jag väl att katter skulle vara så olika med så speciella egenheter. Utöver det är jag övertygad att Ängla och Tindra känner av när jag mår extra dåligt.
Från början trodde jag att jag själv ville få det att se ut som om mina katter kunde avläsa mitt mående, men med tiden har jag insett att Tindra och Ängla faktiskt håller sig mer nära mig, när jag mår mer dåligt än vanligt. De ger mig lika mycket kärlek, oavsett hur jag mår eller vilket humör jag är på. Katter, men även många andra sällskapsdjur, har en förmåga som gör att de kan läsa av hur vi mår och vår sinnesstämning. Jag tycker även att jag själv har lärt mig mer om deras sätt att uttrycka sig på och det gör det ännu roligare att leva tillsammans med mina fyrbenta, pälsklädda och underbara katter. Om jag skulle göra en lista med superlativ som passar in på Tindra och Ängla skulle den bli väldigt lång. Att de skaffar sig nya vanor är trevligt för mig, men mest för dem själva hoppas jag.
Att katterna sover många timmar på ett dygn är väl fotona ett bevis för.

Primulan bär bud om våren

Det nya året har bara tagit sin början och trettonhelgen har passerat. Enligt den kristna tron firas helgen till minne av den dag då de tre vise männen kom till Jesusbarnet i Betlehem och gav honom gåvor. Idag den 13 januari, tjugo dagar efter jul, infaller tjugondedag jul eller tjugondag Knut, som den också kallas. Dagen firas som slutet på julhögtiden. Dagen fick Knuts namn till minne av den helgonförklarade Knut Lavard, som var prins i Danmark och är bland annat förknippat med talesättet "tjugondag jul kastas granen ut". Jag plockade undan mina tomtar för några dagar sedan. Granen, en rumsgran. som jag haft sedan julen 2017, får stå kvar inomhus men jag ska ta bort dekorationerna och ljusslingan. Adventsljusstaken och kransen med små lampor får vara framme ett tag till. liksom ett par andra slingor, som jag dekorerat med lite här och där i lägenheten. Jag tycker att dessa ljuskällor ger ett mysigt sken, speciellt nu när dagarna är så korta och mörka. En lång ljusslinga, med vitt ljussken, har jag virat kring gardinstängerna i vardagsrummet och den har jag framme och tänd hela året. Jag tycker inte att det vita skenet är lika förknippas med julen, som de som har ett mer gult sken. I flera inredningsprogram på tv har jag sett att man dekorerar med ljusslingor på flera olika sätt, även vid andra tider på året än vid julen.


















Växterna som jag köpte strax innan advent och planterade och pyntade, får även de stå kvar, förutom julstjärnan som hamnade i soporna häromdagen, då den fällt många blad och inte såg särskilt fräsch ut. Hyacinterna har blommat ut och jag har klippt bort blomstänglarna. Det har jag även gjort med blommorna, som vissnat på amaryllislökarna, men ett par av lökarna har fått fler blomstänglar och står med vackra utslagna klockor. Jag ska fortsätta att vattna lökväxterna och ge dem lite näring och framåt våren tänker jag plantera ut dem i rabatten, utanför vårt hyreshus. Framåt hösten är det dags att gräva upp amaryllislökarna och ge dem sin viloperiod, genom att minska ner och så småningom upphöra med vattningen och ställa dem mörkt. Förhoppningsvis blommar de när julen kommer åter i år, efter att jag planterat om dem i ny jord, börjat vattna dem igen och placerat dem ljust och varmt.
Trots att jag inte har plockat undan allt som hör julen till har jag redan börjat längta efter våren. Det börjar märkas att dagarna blivit lite längre. Det ljusnar tidigare på mornarna och solen går ner några minuter senare på eftermiddagarna. Än så länge är det många dagar kvar tills att våren åter gör entré, men jag njuter i fulla drag av varje litet tecken på att våren närmar sig.
















 

De senaste åren har ett flertal vårblommande lökväxter dykt upp allt tidigare i butikerna. I helgen som gick såg jag vårlökar, bland annat krokus, scilla, tulpaner och liljekonvalj, som såldes planterade i krukor och framdrivna så att man redan såg blomknopparna. Jag köpte inga lökar, men istället blev det en rosa primula, som nu står på soffbordet. Det är härligt med lite vårblommor inomhus, när man har städat bort julen, lagt på nystrukna dukar på borden och kanske även hängt upp nya gardiner. Tyvärr brukar vårblommorna inte hålla så länge i det torra och varma inomhusklimatet, men släng dem inte. När de börjar se vissna och tråkiga ut ställer jag ut dem på min inglasade balkong, där jag kör  med en värmefläkt så att temperaturen inte går under nollan. Vårlökar, olika typer av primulor och även cyklamen trivs inte någon längre tid inomhus i värmen, men någon vecka ute på den kyliga balkongen gör att de brukar repa sig och till och med sätta nya knoppar. Jag ska ta in min lilla cyklamen igen, som nu stått på på balkongen i flera veckor. Den har fått en del nya blommor och ser mycket piggare ut. De senaste åren har jag köpt en primula efter nyår och framåt vårkanten har jag  planterat ut dem i rabatten. I år längtar jag efter att få se fyra primulor blomma utanför huset.
Jag har pysslat om och rensat bort gamla torra blad från mina pelargonsticklingar, som står i köksfönstret och i en hylla ute i trapphuset. Ute på balkongen står det omkring 200 plantor, små som stora. Var och en fick en skvätt vatten häromdagen. Det är lite svårt att veta när de behöver vatten, då det är såpass kallt där ute, men jag kör ju med värmefläkt och när solen är framme blir det snabbt 15-20°C. Jag hoppas att jag framöver får lite mer ork att pyssla om ett par pelargonior om dagen.
Nu börjar en jobbig väntan efter bland annat tussilago, snödroppar, vitsippor, krokus och första fjärilen och humlan. Jag har samma längtan varje år och blir lika glad varje vår, som naturen bjuder på så mycket vackert.

De Japanska körsbärsträden blommade i december

Vid den här tiden på året vilar de flesta växterna i naturen. Det är inte mycket som piggar upp utomhus, speciellt inte med det gråmulna vädret som det ofta varit de senaste veckorna. Jag tycker inte om vintern här på västkusten. Den är oftast grå, trist och regnigt. Visserligen gillar jag inte en massa snö och minusgrader, men de få dagar som vi har haft hittills i vinter då marken varit täckt av någon enstaka centimeter snö, har i alla fall varit ljusare och trots allt har det påverkat humöret positivt.
Utanför Klockhuset, den äldsta byggnaden av Halmstads sjukhus, där jag tillbringar fyra eftermiddagar i veckan och får min dialysbehandling, växer sex Japanska körsbärsträd. Det finns många olika sorters körsbärsträd, som inte bär frukt och tillhör gruppen prydnadsträd, men jag har ingen aning om vilken art träden utanför sjukhuset tillhör. De har vuxit där i många år och är otroligt vackra när de står i full blom på våren. Tyvärr är blomperioden kort och redan efter någon vecka börjar träden att fälla sina blommor.
Några veckor innan jul, en solig och vacker dag, fick jag till min förvåning se att träden börjat blomma. Det var inte många blommor, men jag blev glatt överraskad när jag fick se de svagt rosafärgade blommorna, som blommar på bar gren. Tråkigt nog var det inte många dagar som man fick njuta av dem, då blommorna ramlade av träden kort därefter. Det är faktisk inte första gången som jag får se träden blomma vid denna tiden på året. Även om det bara var en kort tid, som jag fick njuta av de vackra blommorna, var det en härlig känsla som piggade upp. Nu lär det nog dröja fram till våren innan de blommar igen och då vid rätt tidpunkt på året.

Intill de Japanska körsbärsträden växer även ett Kejsarolvon, som normalt faktisk har sin blomningstid såhär års och blommar på bar kvist. Tyvärr klipptes växten ner i höstas, när det sattes upp belysning på husväggen, och än så länge syns inga blommor. Jag hoppas att den kommer att blomma, även om det blir lite senare än vanligt.