Efter att jag blev kattsambo har en hel del böcker i min bokhylla fått lämna plats åt en mängd kattböcker av olika slag. Det är intressant att lära sig mer om sina fyrbenta familjemedlemmar och med mer kunskap är det lättare att förstå sin katt, vilket gör det roligare och man får ut mer av att leva tillsammans med dem. Jag tror att mina katter spelar en större roll i mitt liv, än vad katter gör i allmänhet, för de flesta andra kattägare. När man som jag lever ensam är katterna ett trevligt sällskap och jag pratar mycket med dem, även om jag inte alltid får något svar, men till viss del går det att kommunicera med dem. Det gäller bara att vara uppmärksam och lära sig katternas kroppsspråk och deras olika jamande läten. Mitt liv har kantats av sjukdomar sedan jag föddes och det är när jag mår som sämst, som katterna är som viktigast för mig. Jag är kroniskt njursjuk sedan tioårsåldern och har dialys på sjukhuset 4 ggr/vecka. Dessutom har jag värk i ben och fötter, problem att gå längre sträckor och jag tar medicin varje dag, sedan jag på grund av cancer tog bort mitt högra bröst för några år sedan. Märkligt nog märker katterna, främst Tindra, av när jag mår dåligt. När jag tänker tillbaka på tiden innan jag blev kattsambo kan jag nu skratta åt hur negativt inställd jag var till att skaffa katt. Jag är så otroligt glad att jag till slut lät mig övertalas och lyssnade på de vänner, som sa till mig att en liten katt skulle göra mig gott och tänk så rätt de hade. De tre senaste månaderna har jag varit sjukskriven och mått väldigt dåligt psykiskt. Vissa dagar ville jag helst bara sova, för att slippa att vara vaken och känna av all oro och ångest, som näst intill var outhärdlig. Katterna låg ofta hos mig i sängen och många gånger var det Tindra och Ängla, som gjorde att jag inte låg kvar i sängen hela dagarna. Ibland fick jag tvinga mig att ställa mig upp på benen, efter att ha suttit på sängkanten och gungat med överkroppen en lång stund. Katterna skulle ha mat, deras vattenskål skulle diskas och fyllas på och toalådan skulle göras ren. Ibland jamade Tindra och gjorde mig uppmärksammad på att hon ville gå ut. Märkligt nog har hon varit ute väldigt lite under tiden då jag varit sjukskriven. Hon har knappt velat gå ut ens när jag varit på dialysen och mina grannar knackat på i vanlig ordning för att släppa ut henne. Jag har ibland oroat mig över att även hon mått dåligt och därför mest legat inne, men på kvällarna har hon gått ut utan att jag behövt krusa henne.
I måndags förra veckan var min sjukskrivning till ända och på tisdagen var jag tillbaka på arbetet igen. Jag var sjukskriven i ganska exakt tre månader, en tid då mitt psykiska mående pendlade från ganska normalt till det värsta man kan tänka sig. Vid nyår började det krångla med min dialysbehandling och jag lyckades inte sticka mina nålar med gott resultat, vilket är förutsättningen för att det ska vara möjligt att genomföra en dialysbehandling, då blodet renas från slaggprodukter och jag även blir av med den vätska, som samlas i min kropp, då mina njurar inte fungerar och jag helt saknar urinproduktion. All vätska, som jag får i sig genom mat och dryck, kissar man normalt ut, men hos mig stannar vätskan kvar i kroppen. Blir jag inte av med den blir jag först svullen i ben och händer och därefter samlas vätska i lungorna och man får svårt att andas. Jag är helt beroende av att dialysen fungerar för att jag ska överleva, så när det började krångla och inte fungerade som normalt, blev jag väldigt orolig. Jag har haft dialys i 28 år och visst har det strulat ibland och det har krävts olika åtgärder av mina kärl, i den så kallade AV-fistel i armen. Denna gången ville inte problemet ge med sig och min oro förbyttes till ångest. Ett ultraljud gjordes, för att undersöka kärlen i min arm och lyckligtvis hittades inga förträngningar eller något annat, som visade på att det var något fel på min AV-fistel. Vi lyckades även hitta ett nytt ställe att sätta den krånglande vennålen på och det kändes något lugnare, även om dialysen inte blev lika effektiv. Vanligtvis brukar min oro så småningom avta när dialysen rullar på i vanlig ordning, men ångesten ville inte ge med sig. Jag ville helst bara ligga i sängen och sova, för att slippa de jobbiga tankarna, som tagit över mitt huvud och den ångest, som jag kände större delen av den tid jag var vaken. Jag mådde lite bättre när jag tagit en av de två lugnande tabletterna, som jag fick ta per dag. Sedan väntade jag bara på att timmarna skulle gå så att jag fick lov att ta nästa tablett. Det blev ohållbart att må som jag gjorde och jag kontaktade vårdcentralen och fick utskrivet ett ångestdämpande läkemedel, som jag skulle ta varannan dag efter dialysen, då dosen annars kunde bli för hög i brist på njurfunktion. På dagarna blev jag jättetrött och sov mest, men på kvällarna mådde jag bättre och fick lust att hitta på saker. Jag bakade och gjorde efterrätter för att få i mig lite extra kalorier, då jag nästan inte åt något och började tappa i vikt. Den otroliga tröttheten gjorde det omöjligt för mig att återgå till arbetet och den ångestdämpande tabletten sattes ut. Någon dag senare mådde jag ännu sämre och efter ytterligare besök hos läkaren på vårdcentralen började åter ta medicinen, som skulle dämpa min ångest. Helgen som följde var bland de värsta dagar jag upplevt och jag bestämde mig för att nu fick det vara nog. Jag ville sluta med dialysen eller göra något annat drastiskt för att få slut på livet. Det kändes som hjärnan levde sitt eget liv och jag hade ingen kontroll över tankarna. Just då brydde jag mig inte om någonting. Jag funderade över mina två älskade katter, som är mitt allt i livet, men jag kom bara fram till att de säkert skulle klara sig utan mig. Jag har under åren haft svackor då jag mått dåligt och känt att jag inte velat leva längre, men aldrig så att jag allvarligt funderat på att sätta mina planer i verket. Jag har då lovat mig själv att om det blir så illa att jag verkligen vill ta mitt liv, då måste jag söka professionell hjälp.
Den där söndagskvällen, för några månader sedan, tog jag steget, som jag nog aldrig trodde att jag skulle ta. Jag bad min pappa köra mig till psykakuten. Efter att jag pratat med en läkare där blev jag inlagd med tillsyn var tionde minut, under första dygnet. Det var en annorlunda miljö på avdelningen än vad jag är van vid när jag legat inne på sjukhuset tidigare. Jag fick lämna alla tillhörigheter, som jag eller någon annan kunde använda och skada sig med. De tog mina skosnören, bälte, sjal och min väska, som dessutom genomsöktes in i minsta detalj, men jag fick behålla min mobiltelefon. Jag sov på tabletter den första natten. Inga andra mediciner sattes in mer än de jag redan var ordinerad. Dagen därpå fick jag träffa ytterligare några läkare och jag fick svara på samma frågor, som kvällen innan. Det bestämdes att jag skulle sättas in på två nya läkemedel. Strax därpå svalde jag den första tabletten, under övervakning av sköterskan. En halvtimma senare kändes det nästan som om ett mirakel inträffat. Plötsligt försvann min ångest och jag mådde bättre än jag gjort på många veckor. Det var skönt att vara där. Jag fick min mat och min medicin på bestämda tider och då och då frågade personalen hur jag mådde. De andra patienterna var mestadels yngre än vad jag är, men de förstod hur jag mådde, de hade haft liknande känslor och tankar, vilka är totalt omöjliga att föreställa sig om man inte upplevt dem själv. Efter bara någon dag frågade jag om det fanns möjlighet att få permission några timmar under dagen, så att jag kunde åka hem.
Jag ville hem till mina katter och mina pelargoner behövde vattnas. Veckan innan hade jag tänkt dra ut kontakten till den värmefläkt, som höll kylan borta på min balkong, så att mina pelargoner inte skulle frysa ihjäl. Just då tyckte jag att det var lika bra att alla plantorna dog. Såhär i efterhand är jag väldigt glad att jag lät dem leva, då mina pelargoner i normala fall ger mig mycket glädje och fungerar som terapi. Mina grannar brukar hjälpa mig med mina katter och titta till dem och släppa ut och in dem när jag jobbar och är på dialysen. De lovade att ta hand om dem när jag blev inlagd, så någon större oro över Tindra och Ängla hade jag egentligen inte, men jag saknade dem väldigt mycket. De är oftast de jag tänker på först när jag vaknar på morgonen och ligger inte Ängla i sängen när jag slår upp ögonen så kommer hon så fort jag sätter mig upp, för att sitta i mitt knä och bli ompysslad en stund, innan jag talar om för henne att mamma måste gå upp och göra frukost. Tindra har sovit alltfler nätter, på sin kudde nere vid fotändan av sängen, sedan jag började må dåligt. Tänk att jag bara något dygn tidigare varit beredd att överge dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar