Kattgemenskap på Gravyrplatsen

Igårkväll, när jag kom hem från dialysen, mötte Ängla mig i dörren i vanlig ordning. Hon strök sig runt mina ben och hälsade och jag kliade henne på huvudet och pratade med henne, frågade om hon sovit och om hon ville gå ut en stund. Jodå, visst ville hon gå ut. Medan jag parkerade rollatorn innanför dörren och  tog något litet att äta, satte sig Ängla vid hissen och väntade på en gemensam nedfärd med mig. Vi åkte ned båda två och jag steg ur hissen. Tyvärr var inte Ängla snabb nog, utan hissdörren gick igen och hissen åkte upp till andra våning, där en granne som Ängla känner väl väntade. Det bekymrade inte Ängla. Hon klev av på våning två och tog trapporna ned till mig. Väl ute fick vi besök av honkatten Rosie. Hon kommer gärna och vill bli kelad, när jag visslar efter Ängla och Tindra. Ibland nosar hon sig till att jag har med mig något gott i fickan och då får hon en liten godbit. Det dröjde inte länge innan Tindra också dök upp, efter att jag visslat och lockat, självklart på melodin "Jag är fattig bonddräng". Hon hade varit ute hela eftermiddagen och hälsade igenkännande på Ängla, med en sniffande nospuss på typiskt kattmanér. Hon var inte lika glad över Sofies närvaro, men la sig ändå ner någon meter ifrån henne. Efter ett tag dök även de två nytillkomna svarta kattkompisarna upp från ingenstans. Än så länge har jag inte listat ut var de bor, men jag tror inte att de har sitt hem på vår gård. Den större av dem är troligtvisen hona och att den lille katten är en kille, men de är svårt att se, för de är sällan stilla någon längre stund. Båda har mycket energi och hoppar, springer runt och jagar flugor. Ängla verkar tycka om att busa med dem på lekplatsen, men Tindra är måttligt road när de försöker liva upp stämningen dem emellan. Hon valde istället att följa med mig in, till hemmets lugna vrå, när tillfället gavs. Hon uppskattar lite egentid med mig, utan att Ängla kommer och lägger näsan i blöt. Det är mysigt och underhållande att sitta och beskåda dessa djur och deras umgänge. Jag blir varm i sinnet när katterna kommer till mig, även om det inte bara är mina egna katter. Jag slutar nog aldrig förundras över dessa charmiga djur med sina egenheter och personligheter. Man ska inte jämnföra djur med människor, men visst visar katter ibland likheter med små barn, när de busar, bråkar och blir avundsjuka, men även visar stor kärlek och är beskyddande om kattvännen råkar i fara. Det märktes tydligt att Ängla var orolig och saknade Tindra förra sommaren, då Tindra var försvunnen i nästan 7 veckor. Senare på kvällen tillfrågade mina närmaste grannar mig om jag vill ta hand om deras katt Lisa under en vecka i oktober. Ett självklart ja blev svaret och jag längtar redan tills det är dags att få rå om ännu ett litet glädjespridande kattliv.