I flera år har jag glatt mig åt att ett par strandskator, som år efter år återkommit för att häcka precis utanför min arbetsplats. Honan har ibland lagt sina ägg på nästan samma plats, med bara någon meters avstånd, bland stenarna intill husgrunden. När jag hade jobbat klart på skärtorsdagen och klev ut på trappan vid middagstid hörde jag det speciella lätet som strandskatorna har. Jag tittade upp och fick se herr och fru strandskata komma flygande över taket, tätt tillsammans. Det är lika fascinerande varje vår att de hittar tillbaka till samma tomt, efter sin långa resa från södra Nordsjön. Där tillbringar de svenskhäckande strandskatorna sin tid, när det är höst och vinter i Sverige. Min arbetsplats i Halmstad ligger bara någon enstaka kilometer från havet, så jag förundras över varför dessa två fåglar väljer att häcka mitt på ett industriområde, när den långa strandremsan finns så nära. Tom, en äldre man som var min granne och som tyvärr inte längre är i livet, var väldigt påläst och kunnig på just strandskatan, Haematopus ostralegus, som är en av våra vadarfåglar i Sverige. Tom följde några av strandskatorna, som varje år häckade vid samma strandremsa i Halmstad. Han berättade att de oftast återkom samma datum varje år, med bara någon dags avvikelse.
Herr och fru strandskata lever hela sitt liv tillsammans och först om en av dem dör, väljer den kvarvarande fågeln en ny partner. Förra året la fru strandskata sina vackra ägg på marken, intill husväggen på min arbetsplats. Äggen var som då oftast tre och grå eller guldbruna med mörka fläckar. Den svartvita strandskatan är lätt att känna igen på dess långa röda näbb och den springer snabbt på sina långa ben, som är rosaröda. Honan och hanen hjälps åt att ruva äggen under 26-27dagar. Tyvärr har jag aldrig fått se några strandskatebarn födas utanför min arbetsplats. Troligtvis har något annat djur förstört eller ätit upp äggen, vilket inte är särskilt överraskande, då honan varje år valt att lägga dem på marken, helt oskyddade. Jag har tittat efter strandskatorna nästan varje dag, sedan de dök upp innan påsk, men först i lördags fick jag se dem igen. Då tog jag vägen förbi min arbetsplats enbart för att titta efter dem och förhoppningen var att lyckas fånga dem på bild. Det är långt ifrån första gången som jag försökt fotografera dem, men de är skygga och det är inte lätt att komma nära. Vid något tillfälle låg jag på marken en hel timma för att sakta och försiktigt närma mig dem, men antingen sprang de eller flög iväg. Strandskatan, som inte låg på äggen, satt ofta på taket och höll utkik efter eventuella faror och kom jag för nära redet började fågeln skrika och såg ut att vilja anfalla mig vilken sekund som helst. Även om jag jagade en bra bild ville jag inte ta mig så nära att jag riskerade att skrämma iväg fågeln som låg på äggen och höll dem varma, men vid några tillfällen var båda strandskatorna borta under en kort stund och jag fick möjlighet att ta ett foto. Under många år har en stor tomt, precis intill min arbetsplats, legat obebyggd och varit vildvuxen. Sedan en tid ligger där nu en stor lagerlokal, med omgivningen belagd med asfalt, knappast en lockande plats för en fågel att häcka på. Jag hoppas att denna stora byggnad inte gör att fru strandskata väljer att lägga sina ägg på en helt ny plats i år. Det skulle vara en stor besvikelse. Nu väntar jag nyfiket på att få se deras val av häckningsplats och håller alla fingrar och tår för att de får tillökning i familjen framöver. Vilken glädje det vore att få se de nya små liven springa runt på sina ben. Jag vet att några av mina kollegor också gärna ser att det blir tillökning, men vi hoppas att strandskatorna låter bli våra bilar och inte pickar på däcken, som de gjorde under ett tidigare besök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar