En tå satte stopp för försenad gratulation

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vardagen har väl knappast varit sig lik för någon sedan pandemin slog till, även om man de senaste veckorna så smått börjat lätta på restriktionerna. Jag som tillhör en riskgrupp, då jag är njursjuk och har dialys, har fått vara extra försiktig med att träffa folk och besöka butiker. Tack och lov fick jag som dialyspatient bli vaccinerad redan  i grupp 2, men jag använder fortfarande munskydd och är noga med att hålla avstånd. Jag har haft en del diskussioner med taxichaufförer, som kört mig till och från dialysen, då en del av dem inte velat ha munskydd på sig i bilen av olika anledningar. Dessutom har jag bett personer i butiker att hålla mer avstånd, ibland med spydiga kommentarer till svar.
Då det inte varit lämpligt att umgås med släkt och vänner har vi inte kunnat träffas och fira födelsedagar och andra högtider. Min 50-årsdag, på Valborgsmässoafton förra året, firade jag utomhus i snålblåst och kyla. Min syster och hennes sambo Björn körde upp från Malmö till Halmstad och tillsammans med pappa firade de mig, sittande och stående under nedersta balkongen på hyreshuset som jag bor i. Efter en timma var det så kallt att de bestämde sig för att tacka för sig återvända hem till Skåne. Tanken var att jag skulle fira mina 50 år under sommaren, men det lämpade sig inte då heller. En av juldagarna träffades vi igen, då i ett vindskydd vid en liten fågelsjö, bara en kilometer från där jag bor. Det var ett mycket annorlunda sätt att fira jul på, men jag tyckte att det var riktigt mysigt att sitta insvept i en filt och inmundiga julbakelser och te och dela en och annan julklapp. Viktigast var ändå att få träffas igen.
I våras hade väl alla hoppats och trott på att pandemin skulle gett med sig, men med facit i hand vet vi att så inte var fallet. En stor del av min 51-årsdag tillbringade jag i dialyssängen och fick min behandling i vanlig ordning och något firande blev det inte alls. Det var inget som jag var speciellt ledsen över, men däremot saknade jag att få träffa min syster, Björn, mina syskonbarn Felicia och Rebecka med sambo och deras dotter Livia. Jag minns knappt när jag träffade dem senast. Tur att man i alla fall kan ses via mobilen ibland, även om det långt ifrån ersätter att ses live.
En fredag, för några veckor sedan, ringde min syster upp mig och berättade att de tänkte komma till Halmstad dagen därpå och gratulera mig i efterhand. Vad roligt! Tyvärr hade jag under flera veckors tid haft problem med min tåstump. Jag hade fått ett sår på den, som senare blev infekterat och resulterade i att benet blottades och jag blev insatt på antibiotika. Samma dag som jag pratade med min syster om att komma och hälsa på hade tån åter igen blivit infekterad, var väldigt röd, svullen och värkte. Jag befarade att jag skulle behöva uppsöka läkarvård dagen därpå. Min syster och jag kom överens om att jag skulle höra av mig tidigt på morgonen dagen därpå och lämna besked om hur jag mådde. Jag hade knappt sovit något på natten då jag hade värkt i tån till och från hela tiden. Det var inte något att fundera över. Jag var tvungen att uppsöka akuten. Det blev taxi till sjukhuset, då jag inte kunde köra bil själv, på grund av den ömma tån. Väl framme bad jag sköterskan att en läkare bara skulle titta på tåstumpen och bestämma att det var ok att börja en ny antibiotikakur, tabletter hade jag hemma. Jag blev sittande på akuten i 4 långa timmar.  Under tiden hade jag och min syster smskontakt. Varken hon eller jag trodde att sjukhusbesöket skulle ta så lång tid, så hon och Björn körde mot Halmstad medan jag satt i väntrummet på akuten och hängde. Utöver att hälsa på mig skulle min syster besöka vår mammas grav. Mamma skulle nämligen ha fyllt 80 år den dagen. Syrran hade köpt en bukett liljekonvalj, som var vår mammas älsklingsblomma, som hon var och satte på graven. När det var avklarat var de och fikade och gick en sväng på stan i väntan på att jag skulle bli undersökt. Timmarna gick och då vi inte visste hur länge jag skulle bli kvar på akuten bestämde de sig för att köra hemåt igen, men innan dess körde de hem till mig för att lämna av min födelsedagspresent och ett litet blomsterarrangemang. De hoppades på att mina närmaste grannar, som har nyckel till min lägenhet, skulle vara hemma. Vad de inte visste var att porttelefonen inte är kopplad till grannens hemtelefon. Tur i oturen lyckades jag få tag på grannen via sms medan min syster stod utanför ytterdörren vid ingången och innan jag hunnit meddela min syster hade grannen åkt ner med hissen och hämtat upp presenten och blomman och ställt in dem i min lägenhet. På så vis löste sig i alla fall presentöverlämningen. Inte så lång tid efter det hade jag pratat ned en läkare, som konsulterat en kollega, och jag var redo att åka hem.
Då gjorde min granne dagens andra goda gärning genom att komma och hämta och köra mig hem från sjukhuset. Det var såklart väldigt skönt att komma hem, men jag var såklart besviken över att inte ha fått träffa min syster och Björn. Hemma på bordet stod ett jättesött blomsterarrangemang med en stor roa/lila ros och brudslöja, arrangerat i en rosa glasburk med lock, i form av ett hjärta, som min syster köpt och lämnat till floristen. I presentpåsen hittade jag en påse te med smak av jordgubbar och fläder, kroppsyoghurt från Body Shop, näsdukar med katter på, några väldigt goda chokladpraliner och en tidning, som bland annat innehöll planteringstips. En härlig blandning av presenter för både kropp och själ. Det hade varit en jobbig och tröttsam dag, som tack vare min kära syster och Björn, slutade bra mycket mer muntert.
Nu är vi alla tre vaccinerade och tanken är att vi äntligen ska få träffas igen någon dag i sommar, då min syster och Björn har semester. Kanske vågar vi till och med att ge varandra en kram. Åh, vad jag längtar efter att få en kram igen och att få känna av mänsklig värme. Jag minns inte när det hände senast. Det närmaste jag får känna av mänsklig beröring är varje måndag då sköterskorna tvättar och lägger om min CDK, Central Dialys Kateter. Det är lite av en höjdpunkt under veckan, utöver när jag myser med mina två katter såklart.
Om allt fler blir vaccinerade och läget för pandemin stabiliseras hoppas jag kunna fira min 50-årsdag under nästa år, under förutsättningen att jag mår hyfsat bra. Tyvärr är det inget som går att förutspå och därför tar jag en dag i taget och planerar inget långt i förväg.
Hur gick det då med min stackars tåstump?Efter två besök på vårdcentralen, undersökning hos kärlkirurgen och senare även ett besök hos ortopeden blev en operation till slut nödvändig. Tåstumpen blev ytterligare en halv cm kortare, men nu är suturerna borttagna och stumpen är läkt. Nu kan jag bocka av den åkomman på listan även om jag har värk i stumpen emellanåt. Tyvärr har det blivit infektion i ingången för CDK:n och ytterligare en penicillinkur är avklarad. Som om inte det vore nog så har mina vita blodkroppar varit för låga vid ett par blodprovstagningar. Nya blodprov vid morgondagens dialys.
Ibland undrar jag hur en liten kropp kan drabbas av så mycket svårigheter. Det kan man omöjligt vara förtjänt av medan andra nästan bara drabbas av några förkylningar i livet. Ångesten och oron har varit på topp idag och jag har mest sovit, men som jag sagt tidigare så måste min lilla, klena kropp, 150 cm och 36,5 kg, vara väldigt seg. Kampen går vidare och som mitt motto: Se det stora i det lilla.