Tankar från dialyssängen

Det är skiftande väder utanför dialysfönstret, med ömsom sol ömsom grådask. Snart är jag färdigrenad för idag. Jag känner ett starkt behov av att komma hem till mina starka lyckopiller. Just nu skulle jag vilja ha en jätteburk av dem och svälja ner med ett stort glas iskall mjölk. Vid sjutiden i lördags morse vaknade jag upp i soffan. Jag hade alla kläder på, t.o.m. sjal och täckjacksväst, tv:n var på och tallriken med matrester stod på bordet. När jag öppnade ögonen var det första jag fick se min älskade lilla Änglas två ögon. Hon satt på soffbordet och tycktes undra varför matte låg i soffan med alla kläder på. En våg av värme sköljde över mitt bröst och jag kunde inte låta bli att le, trots att jag var yrvaken. När jag flyttade in i sängen och kröp ner följde Ängla efter och gjorde allt för att komma under täcket och tvätta min kind. Det tog inte många minuter innan jag somnade om och vid sidan om mig i sängen låg ett stort, vitt och mjukt lyckopiller och spann.

Bilden är tagen för någon vecka sedan, då jag och Ängla
var ute på en kvällstur med permobilen. Vi stannade till
vid Hovgård för att fotografera gårdens kor och
Ängla ville såklart kolla läget.