Första semesterveckan pågår, men det var först idag som den riktiga semesterkänslan infann sig, då jag var lite av en turist i min egen hemstad. Jag hade en lugn skön förmiddag och vid lunchtid fick jag besök av min kära syster och Björn, från Malmö. Jag är inte ofta inne i centrala Halmstad, då jag har ont i fötter och ben och har svårt att gå några längre sträckor, trots stöd av min rullator. Varje steg gör i stort sett alltid ont, mer eller mindre. Att jag dessutom fick avslag för några år sedan, då jag sökte tillstånd för handikapparkering, underlättar inte. Därtill har flera av de mest centrala parkeringsplatserna i innerstaden tagits bort. Idag slapp jag gå och fick istället möjlighet att åka i min rullstol, med syrran som förare. Att hitta ett passande matställe i centrum, som inte kostar skjortan, är inte det lättaste och jag som sällan är i stan har väldigt dålig koll på mattställena, om man räknar bort tai- och kinarestaurangerna. Den första tilltänkta restaurangen hade inte öppet för lunchservering, liksom ett par av matställena nere vid Nissan. Vi hamnade till slut på nya O´Learys och åt varsin grilltallrik. Tack och lov att jag slapp gå, annars hade jag nog inte fått någon mat idag. Värmen gjorde att vi inte var speciellt sugna på shopping. Istället körde vi till "Japan", på östra stranden, och spelade en runda minigolf, i skydd av de skuggande träden. Att jag fick det lägsta resultatet var kanske inte så oväntat, då jag ägnade nästan all ledig tid till att både träningsspela och tävla på Japan, under 90-talet. Lite av de gamla takterna sitter i, men jag är långt ifrån mitt rekord på 28 slag. Värmen krävde en mjukglass, för att svalka av sig lite på vägen hem. Sedan var det dags för det, som jag nu längtat efter i många år. En självklarhet för många, men inte för mig. I sommar är det tio år sedan jag badade i havet eller i bassäng. 2005 blev jag allvarligt sjuk, men väldigt dålig cirkulation i mina fötter och ben. Jag lyckades med näppe klara livhanken, efter en stor kärloperation i benet, amputation av ett par tår och bestående nervskador i fötterna. Efter tre långa månader på sjukhus blev jag hemskickad i rullstol. Då hade jag tillfrisknat så mycket att jag slapp sondmatning och blöja, men jag kunde fortfarande inte gå på toaletten själv och knappt ta mig från rullstolen till sängen. Jag ansågs ändå så frisk att jag inte hade rätt till personlig assistent, utan fick klara mig med hjälp av hemtjänsten. Idag känns den tiden så oändligt långt bort. Det var nog ingen då, som trodde att jag någonsin skulle gå själv, och än mindre bada i havet. Jag själv var kanske den, som trodde på det allra minst. Idag, efter många somrar utan bad, men med längtan till havet, blev det äntligen av. Det var inte helt enkelt och det gjorde ordentlig ont i fötterna att gå de sista meterna, utan skor, på rampen ner i vattnet. Det hade aldrig gått utan syrrans hjälp. Vattnet kändes kallt, som kontrast till de över 30 graderna i luften. Jag började undra om det verkligen var detta, som jag trånat efter i så många år. Efter några minuter doppade jag i alla fall hela kroppen, efter att jag vinglat fram ett par meter i vattnet, på ostadiga ben. Jag kände mig lite som ett barn på nytt, när jag bad min syster ta mina händer och dra runt mig i vattnet, medan jag försökte spralla med benen bäst jag kunde. Några famlande simtag blev det också, med "Tinna" utplacerad ett par meter bort, nästan som när jag lärde mig simma en gång i tiden. Jag blev inte kvar någon längre stund i vattnet, vid handikappbadet, men jag hade uppnått mitt mål för dagen - Jag hade badat i havet!
Jag vill inte bli förknippad med min sjukdom. Jag är Mia och inget annat, även om jag lever med mina krämpor varje dag. Det sista jag vill höra av någon är att det är synd om mig och att jag är stark. Det är självklart att man gör allt för att vara "som alla andra", trots sin sjukdom. Visst, det är jobbigt att inte vara frisk, men dagarna blir inte roligare för att man blir sittande hemma, även om det kan ta ett tag innan man själv inser det och det är långt ifrån allt, som jag vill och önskar, som jag till slut utför.
Ge aldrig upp! Det är aldrig för sent att nå sina mål, små som stora, även om man ibland bara ser svårigheter och problem. Kanske blir det ytterligare något bad i havet i år, om värmeböljan håller i sig.
Tack kära syster och Björn för en trevlig och skön semesterdag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar