Många timmar för eftertanke

Det nya året har precis tagit sin början och det är nog fler än jag som just då reflekterar över tiden som gått och kanske till och med blir lite sentimental. Under alla mina timmar som jag tillbringar på dialysen för att få mitt blod renat, då inte mina egna njurar fungerar, har jag möjlighet att fundera både över det ena och andra och så skedde även idag och en del tankar hamnade på pränt i datorn.
Så var det trevliga gänget på 7:an samlat för veckans första dialys. Robert, Peter och damen i sängen vid fönstret verkar ha slumrat till. Tiden går fortare då. På eftermiddagarna är här väldigt lugnt, nästan som på en söndag. Det som hörs är dialysmaskinernas surrande och en och annan blodpump, som går lite högt. På den blå skärmen räknar maskinens stora klocka ner tiden på behandlingen. 2:01 står den på just nu. Skönt att jag bara är kopplad till maskinen 3 timmar på måndagarna, istället för 4, som de andra tre dagarna i veckan. Dialysen har varit och är en stor del av mitt liv, vardag som helgdag, sommar som vinter, arbetsdag som semesterdag. Snart går jag in på mitt 26:e år med dialys. Ibland är det tur att man inte vet vad som väntar längre fram i livet, för inte trodde jag att det skulle bli så många år i dialys. Jag skulle ju få en ny njure och slippa denna livsuppehållande behandling. Riktigt så blev det inte. Jo, jag blev transplanterad, inte en gång utan tre. Den första njuren som jag fick av min pappa i tolvårsåldern ville mitt immunförsvar inte acceptera, liksom den andra som jag fick fyra år senare och som kom från någon okänd, avliden person. Den tredje njuren fick jag 1998 och den tickade på i 6½ år, sedan fungerade den allt sämre och jag hamnade åter i dialys. Ett hårt bakslag, som jag månaderna innan bestämt mig för att absolut inte gå igenom. Jag tänkte inte gå tillbaka till ett liv beroende av en dialysmaskin, då ville jag hellre dö, men livsviljan hos oss människor är otroligt stark och vi klarar ofta långt fler motgångar än vad vi någonsin skulle kunna tro. Några veckor efter att jag börjat med dialys igen var jag inne i samma gamla invanda mönster och tanken på att inte leva var borta. Tänk vad livet kan vända snabbt. Ett halvår senare låg jag på sjukhuset, så dålig att man inte visste om jag skulle klara mig. Märkligt nog fanns det ändå en stark vilja i min kropp, som gjorde att jag klarade mig. Jag hamnade i rullstol och även om jag kan gå idag, så är det begränsat och med smärtor i ben och fötter varje dag, men det är lite av en parentes i livet, som jag försökt lämna bakom mig. Jag var stolt och glad att jag kunde ställa till stor fest 5 år senare när jag fyllde 40 år, om än med en del hjälp av pappa och min syster. När jag hamnade i rullstol sa jag skämtsamt att nu är det väl snart bara cancer som jag inte drabbats av och nästan som i en dålig film drabbades jag av bröstcancer och opererade bort hela mitt lilla högerbröst för gott och väl ett år sedan. Tur i oturen slapp jag cellgiftsbehandling, men ska äta medicin i fem år framåt. I oktober förra året var det årskontroll och jag försöker att tänka allt mindre på det där ordet, som helst ingen vill ta i sin mun. Jag behöver krafterna till något bättre än att fundera över eventuella återfall och liknande tråkigheter.
Livet med dialys går vidare, liksom alla andras. Det är många patienter och personal, som kommit och gått under åren, Om man ska se något positivt med min njursjukdom så är det alla de människor som jag träffat och lärt känna under åren, inte bara i Halmstad utan över hela landet. En av sköterskorna har jag känt i 30 år och det var en märklig känsla när hon gick i pension förra året. Som tur är kommer hon fortfarande in och jobbar då och då. På dialysen är personalen mer än bara personal. Några av dem träffar jag ibland även privat och under alla timmar som vi ligger på dialysen hinner vi prata om allt möjligt, så vid det här laget känner jag "gamlingarna" bland sköterskorna ganska väl. Ovanligt mycket personal har slutat på avdelningen den senaste tiden och det är nu bara några få sköterskor, som är kvar från den tiden då maskinerna sköttes mer manuellt och saknade datoriserade skärmar. Då var det en helt annan match att köra dialys, än vad det är nu. Det hade sin charm det också, men dialysen fungerade inte alls lika bra och var inte heller lika effektiv i början på 80-talet som nu och därför mådde jag också därefter. Varje gång kräktes jag, fick blodtrycksfall och ibland även kramp i benen, så allt var verkligen inte bättre förr. Nu är jag både piggare under och mellan behandlingarna. Det är tur att sjukvården utvecklas och går framåt och jag är glad att jag bor i Sverige där jag får bra dialysvård, genom att betala skatt och slipper betala mina behandlingar själv. Då hade jag inte levt idag.
Nu serveras eftermiddagsfikat till mina "sängkompisar" och värken i benet och axlarna gör sig påmind i vanlig ordning. Det är inte avkopplande att ligga i sjukhussängen och ha dialys och långt ifrån som att ligga hemma i sin egen säng och snarka. Nu kör vi på den sista 1½ timman som är kvar innan det är tid för avslutning. Dags att förströ tiden med lite snack med grannarna.
När jag ibland skriver av mig om mina upplevelser inom sjukvården och mina sjukdomar är det absolut inte för att få höra att jag är tapper eller duktig som kämpar på. Dialys eller inte dialys? Ja, som du förstår är valet enkelt om man vill uppleva morgondagen och det vill jag ju trots allt. Även om jag ofta är väldigt trött och långt ifrån orkar med allt som jag vill, så finns det alltid något att glädjas åt. Jag orkar deltidsarbeta som grafisk designer, pyssla med alla mina blommor, sjunga ibland, fixa och dona i min lägenhet och umgås med mina älskade katter. Som sagt det finns alltid något, litet som stort, att glädjas över. Tänk på det när du upplever att det är uppförsbacke nästa gång.