I tidningen Kattliv har de i flera nummer efterlyst smarta katter och självklart ville jag berätta om min hissåkande Ängla.
Ängla - Ett starkt lyckopiller, som är lat och smart.
Jag, Maria Sandqvist 42 år, och mina två katter, Tindra 6 år och Ängla 5 år, bor i ett hyreshus på 4:e våningen, några km utanför Halmstad. Jag vet inte om Ängla är speciell som katt, men hon föredrar att åka hiss istället för att gå i trapporna. Ibland går hon de fyra trapporna ner till ytterdörren, men upp är det oftast hon som är först in i hissen, tillsammans med mig eller någon granne. Oavsett om hissåkning inte är speciellt för en katt så är båda mina älsklingar väldigt speciella för mig. De är starka lyckopiller och har gjort mitt liv så mycket lättare och gladare.
Jag har i hela mitt liv tyckt om djur och hade flera guldhamstrar och marsvin när jag var yngre. Drömmen var redan då att få en egen hund, men den drömmen blev inte uppfylld då och jag har inte blivit hundägare på senare år heller. När jag var i tioårsåldern upptäcktes att jag hade kronisk njursvikt och sedan dess tvingas jag därför att tillbringa fyra eftermiddagar/vecka på sjukhus för att få mitt blod renat. För några år sedan fick jag även problem med cirkulationen i mina ben och det har resulterat i att jag har svårt att gå och har värk i ben och fötter. Min bundenhet och svårigheten att gå har gjort att jag mer eller mindre gett upp min dröm om en egen hund.
En sköterska på dialysen pratade ofta med mig, för ett antal år sedan, om att jag borde skaffa katt, men jag var inte mottaglig för hennes ivriga förslag. Ibland när jag kom till dialysen låg det en urklippt tidningsannons på mitt sängbord, om kattungar till salu. Jag slängde tidningsurklippen och sa att katter är inget djur för mig, än om jag tycker att de är jättesöta.
Några år senare skaffade min syster, som bor i Malmö, katter och jag fick erkänna att det var ganska mysigt att sitta och gosa med en varm spinnande katt i mitt knä. Sakta började en längtan efter en egen katt att ta fart. Jag funderade och tänkte och funderade ännu mer. En del personer i män närhet var skeptiska och berättade om alla eventuella problem med att ha katt. Det kostar mycket pengar, de kan bli sjuka, allergi, de skitar ner m.m. När en patient på dialysen berättade att de fått en kull med kattungar, bestämde jag mig för att nu var det dags och jag var mogen för att ha en liten katt i mitt liv. Nu var det inte tomt i lägenheten när jag kom hem från sjukhuset längre. Den nyfikna huskatten Tindra väntade på mig vid dörren och följde mig nyfiket i lägenheten. Det blev mycket kel och lekar med den lilla krabaten, som inte alltid gjorde som jag ville. För var dag som gick blev jag mer och mer kattförälskad. Efter att jag varit kattsambo i ett år flyttade även katten Ängla, från Höganäs, in hos oss. Hon är en blandning av Ragdoll och Perser, helt vit och långhårig. Tindra visade tydligt vad hon tyckte om mitt tilltag att släpa in en annan katt i hennes lägenhet. Hon fräste åt mig och bet mig och jag började undra om jag skulle behöva lämna tillbaka lilla Ängla, men med tiden kom de bättre överens och idag går de bra ihop, än om allt inte är frid och fröjd jämnt.
Ängla fann sig fort till rätta hemma hos oss och hittade snabbt sin plats i min säng och sover nästan varenda natt bredvid min huvudkudde. Jag kan inte somna om hon inte ligger hos mig. Är hon inte på plats i sängen när jag lägger mig så visslar jag på henne och då kommer hon direkt och ger mig oftast en grundlig tvätt av kinden. Sedan kryper hon ihop och trycker sin lilla nos mot min kind och spinner.
Tanken var från början att Tindra skulle bli en innekatt och att jag skulle gå ut med henne i koppel. Så fungerade det också ända tills den dagen då hon lyckades slita sig ur selen. Hon sprang och gömde sig och jag stod livrädd med hjärtat i halsgropen. Efter en stund kom Tindra fram igen och följande dagar fick hon vara lös utomhus en liten stund mellan övningarna att gå i selen. Att få se hennes glädje över att få springa runt lös ute på gräsmattan gjorde att båda mina katter idag får vara ute korta eller längre stunder under dagen, men de är alltid inne på nätterna.
Vi bor med en lekplats alldeles utanför dörren, med gräsmatta, buskage och lövskog, så det är ett passande område för mina katter, även om det finns vägar en bit bort, som de som tur är håller sig borta från.
När jag kallar på dem visslar jag på melodin “Jag är fattig bonddräng”. Valet av melodi kan tyckas underlig, men när Ängla var liten hade jag sången i min mobil och flera gånger när jag lyssnade på den kom Ängla upp till mig och gav mig en slick i ansiktet.
Tindra är mer vad jag kallar “riktig katt”. Hon älskar att jaga möss och fåglar och vara utomhus och hon säger direkt ifrån om der är något som inte passar hennes vilja. Ängla däremot är mer som en liten soffpotatis. Hon älskar att ligga i soffan och lata sig, sitta och spana ut genom fönstret eller ligga ute i gräset under fågelbordet. Det är oftast inga längre stunder som hon är ute. När hon tröttnat på utevistelsen lägger hon sig oftast på bänken utanför vårt hus och väntar på att någon ska öppna dörren. Ytterdörren är handikappanpassad och därför står den öppen en stund innan den går igen och på så vis hinner Ängla slinka med in. Till en början gick hon de fyra trapporna upp till våning 4, där vi bor, men sedan började hon alltmer ofta åka hissen med mig. Nu åker hon hiss upp, men går oftast ner. En av mina närmaste grannar och jag hälsade knappt på varandra tidigare och han var måttligt glad över mina katter. Speciellt efter att Tindra, som liten kattunge, hoppat upp i hans blomkruka i trappan och sprätt ut jord. Vändningen kom en gång i våras när jag satt och väntade vid ingången på att katterna skulle komma in. Grannen kom och sken plötslig upp, vilket gjorde mig väldigt förvånad. - Vet du, din vita katt åkte hissen med mig alldeles själv. Han tyckte tydligen det var helt otroligt och efter denna händelse hälsar vi mer glatt på varandra och ibland hjälper han till att släppa ut katterna, så jag slipper åka ner till bottenvåningen. En äldre man i huset tillbringar en hel del tid nere i vår källare, där det finns en mindre verkstad. Mina katter gillar att hälsa på däroch mannen säger att Ängla är den klokaste katten som finns. Han tycker att hon verkar förstå allting som han säger till henne. Ibland följer hon med in i hans lägenhet för att hälsa på hans fru, som blivit något virrig med åren. Damen har haft katt i unga år och pratar och gosar med Ängla så fort hon får tillfälle. Båda mina katter hälsar även gärna på hos paret, som bor närmast intill vår lägenhet. De har en väldigt skygg honkatt, som kommer bra överens med båda Ängla och Tindra. Grannparet har en extranyckel till min lägenhet och tittar till mina katter och släpper ut och in dem, på dagarna när jag inte är hemma .
Ängla är den sällskapligaste katten av mina två älsklingar. Hon vill gärna vara med överallt. Lagar jag mat brukar hon få ligga på en stol intill mig. När jag borstar tänderna brukar hon ligga på tvättkorgen och när jag sitter i tv-soffan ligger hon gärna intill tvn. Då jag har svårt att gå kör jag ibland ut i naturen med min permobil och det är självklart att Ängla ska följa med då. Hon sitter i mitt knä i selen och spanar runt när vi kör. I skogen brukar vi stanna till en stund för att kolla läget och spana på fåglar. Ibland kör vi hem till någon bekant och då följer Ängla med och hälsar på. Jag upptäckte fort när jag skaffade katterna att de drar till sig uppmärksamhet från människor av olika typer och åldrar. Människor som jag inte känner och som säkert inte ens skulle hälsat annars, stannar nu till och pratar och ställer frågor när jag är ute med katterna. En kille i skinnkläder med kedjor och stor tuppkam på huvudet kom fram till mig en eftermiddag, då jag och katterna gick runt lekplatsen. Jag undrade nervöst vad han ville när han närmade sig. Han ville bara fråga om jag tränat katterna att gå efter mig på promenad. Jag skrattade till och berättade att nej, någon träning för dessa promenader hade vi inte gjort. Katterna följer självmant efter mig på mina små korta promenader utomhus.
Tindra har bara åkt bil till veterinären, men det avskyr hon och börjar ibland hyperventilera. Ängla däremot gillar min bil. Andra bilar är de mycket reserverade mot, som tur är. När jag varit och handlat och kör fram med bilen till huset, för att lämna av kassarna, åker Ängla gärna med i bilens framsäte när jag ska köra tillbaka bilen till parkeringen. Hon tittar nyfiket ut genom rutan eller lägger sig till rätta i framsätet under den korta och lugna färden.
Mitt liv har kantats av många jobbiga dagar, men sedan jag blev kattsambo mår jag så mycket bättre och känner mig gladare. Katterna gör det lättare de stunder det känns som mörkast.
Det är flera av mina kollegor på arbetet, som påpekat att jag verkar gladare sedan jag blev med katt.
Att djur kan vara starka lyckopiller kan jag verkligen skriva under på
och mina katter är verkligen väldigt speciella, än om Änglas hissåkande ínte är unikt.
Det enda jag ångrar idag är att jag inte bestämde mig för att bli kattsambo långt tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar