Nyårshälsning

En ny godisfavorit - S-MÄRKEN ORIGINALET SURA CHEWS

Lördag hela veckan, lördag hela veckan, lördag hela veckan lång. Jag är inte uppvuxen med så kallat lördagsgodis och som vuxen får jag ju lov att bestämma själv när jag ska inta en och annan godisbit. Det är väl inte så populärt om man frågar tandläkaren, men något gott får man ju unna sig, speciellt under mina dialysbehandlingar, men då blandar jag godis med jordnötter. Jag är inte den som äter upp en hel påse godis på en gång. Efter ett par bitar är ju suget över och då är jag nöjd. Däremot är det viktigt vad det är för sorters godis. Smakar jag på en bit som jag inte gillar så åker den i soporna. Ja vadå, varför äta något äckligt som dessutom är mindre nyttigt?
När jag var barn gillade jag salt godis. Det tycker jag om nu också, men tyvärr blir jag väldigt törstig av det och med hård vätskerestriktion, p.g.a. min dialys, blir det inte många saltisar numera. Choklad är alltid gott och en riktigt fin handgjord pralin är en riktig höjdare, som ska avnjutas med andakt, bara en eller max två bitar åt gången. På senare år har jag förälskat mig i surt godis. Det ska ju självklart ha en god smak också. Utöver att det är ruskigt gott med surt godis så ökar det salivproduktionen, vilket är ett stort plus för mig som är väldigt mun torr av alla mediciner.
De senaste åren har antalet sura godissorter ökat väsentligt på marknaden. Sedan de sura S-märkena gjorde entré i godishyllorna har de varit och är en av mina stora favoriter. Sura kastanjer gillar jag också, men de har tyvärr slutat att tillverkas. När jag fick veta av fabrikören att de skulle utgå ur deras sortiment köpte jag två hela lådor på nätet. Jag har fortfarande en hel burk kvar och en hel del bruna kastanjer, då den varianten aldrig fallit mig i smaken.
På midsommarafton behövde jag tyvärr uppsöka akuten i Halmstad, efter att jag haft dialys hela förmiddagen. Där blev jag sittande i gott och väl 4 timmar. Jag hade ätit dåligt med frukost på morgonen och någon lunch serveras inte på dialysen, efter att pandemin slog till. Istället får vi en matlåda att ta med hem. När jag suttit på akuten ett par timmar blev jag alltmer sugen på något ätbart och tog en titt på automaten med allt från knäckebröd till godis. Där fick jag se en påse S-märken, men det var inte de vanliga ovala godisbitarna. Istället innehöll påsen kulor i olika färger, som hade namnet Sura Chews. Efter en del krångel lyckades jag betala och få en påse med denna nyhet att trilla ner innanför luckan på automaten. Jag öppnade påsen och stoppade en röd kula i munnen, Den var inte väldigt sur men god och med en obestämd smak och konsistensen som en kola. Ja borde såklart köpt något mer matnyttigt att äta, men jag smakade på ett par kulor och sedan vad jag nöjd.
När jag efter några dagar hade ätit upp innehållet i påsen letade jag i ett flertal butiker efter godisnyheten, men till min besvikelse hittade jag inga sura kulor någonstans. Jag kontaktade tillverkaren och frågade var jag kunde köpa godiset i Halmstad, men fick inget svar. Dålig stil att inte ens svara på mitt mejl. Häromdagen blev jag glatt överraskad när jag var inne på ICA Maxi Flygstaden för att handla några småsaker. Då de hade extrapris på salta och sura S-märken påmindes jag om att jag åter skulle titta efter de sura kulorna. Till min förvåning och glädje hängde det faktiskt några påsar med sura kulor intill de salta och sura ovala S-märkena. De såldes tyvärr inte till extrapris, men självklart köpte jag en påse ändå. Den är nu tom även den.
Gillar du surt godis så tycker jag att du ska provsmaka Sura Chews. En påse kostar ungefär en tia. Jag hoppas på att de inom kort kommer att säljas i lösvikt.

En vacker bukett med olika sorters gräs

 

Att plocka blommor och sätta in på bordet är det många som gör, speciellt de som bor i hus och har en prunkande trädgård, som bjuder på mycket vacker grönska och färggrann blomsterprakt. När jag var barn plockade jag bland annat blåklockor, prästkragar, vallmo och rödklöver på ängen hemmavid. De tog jag med hem till mamma, som satte dem i en vas i köket. På senare år tycker jag att ängsblommorna blivit alltmer sällsynta.
För någon vecka sedan körde jag en runda med min handikappskoter i Hallägraskogen, en lövskog vars utkant tar vid utanför hyreshuset där jag bor. Istället för blommor plockade jag en mängd olika sorters gräs. När jag kom hem gav jag alla strån en ny snittyta med en riktigt vass kniv och sedan arrangerade jag dem i spiral i en vas. Jag hade några infärgade hartassar i svagt aprikos, som jag tidigare köpt i en blomsteraffär. De stack jag ner bland gräsen för att få lite färg, Sedan var mitt arrangemang klart. Utöver hartassarna kostade den härliga buketten inte en krona. Jag bytte vatten med ett par dagars mellanrum och mitt arrangemang höll sig fint ett par veckor, där det stod på soffbordet och spred glädjande grönska.

En tå satte stopp för försenad gratulation

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vardagen har väl knappast varit sig lik för någon sedan pandemin slog till, även om man de senaste veckorna så smått börjat lätta på restriktionerna. Jag som tillhör en riskgrupp, då jag är njursjuk och har dialys, har fått vara extra försiktig med att träffa folk och besöka butiker. Tack och lov fick jag som dialyspatient bli vaccinerad redan  i grupp 2, men jag använder fortfarande munskydd och är noga med att hålla avstånd. Jag har haft en del diskussioner med taxichaufförer, som kört mig till och från dialysen, då en del av dem inte velat ha munskydd på sig i bilen av olika anledningar. Dessutom har jag bett personer i butiker att hålla mer avstånd, ibland med spydiga kommentarer till svar.
Då det inte varit lämpligt att umgås med släkt och vänner har vi inte kunnat träffas och fira födelsedagar och andra högtider. Min 50-årsdag, på Valborgsmässoafton förra året, firade jag utomhus i snålblåst och kyla. Min syster och hennes sambo Björn körde upp från Malmö till Halmstad och tillsammans med pappa firade de mig, sittande och stående under nedersta balkongen på hyreshuset som jag bor i. Efter en timma var det så kallt att de bestämde sig för att tacka för sig återvända hem till Skåne. Tanken var att jag skulle fira mina 50 år under sommaren, men det lämpade sig inte då heller. En av juldagarna träffades vi igen, då i ett vindskydd vid en liten fågelsjö, bara en kilometer från där jag bor. Det var ett mycket annorlunda sätt att fira jul på, men jag tyckte att det var riktigt mysigt att sitta insvept i en filt och inmundiga julbakelser och te och dela en och annan julklapp. Viktigast var ändå att få träffas igen.
I våras hade väl alla hoppats och trott på att pandemin skulle gett med sig, men med facit i hand vet vi att så inte var fallet. En stor del av min 51-årsdag tillbringade jag i dialyssängen och fick min behandling i vanlig ordning och något firande blev det inte alls. Det var inget som jag var speciellt ledsen över, men däremot saknade jag att få träffa min syster, Björn, mina syskonbarn Felicia och Rebecka med sambo och deras dotter Livia. Jag minns knappt när jag träffade dem senast. Tur att man i alla fall kan ses via mobilen ibland, även om det långt ifrån ersätter att ses live.
En fredag, för några veckor sedan, ringde min syster upp mig och berättade att de tänkte komma till Halmstad dagen därpå och gratulera mig i efterhand. Vad roligt! Tyvärr hade jag under flera veckors tid haft problem med min tåstump. Jag hade fått ett sår på den, som senare blev infekterat och resulterade i att benet blottades och jag blev insatt på antibiotika. Samma dag som jag pratade med min syster om att komma och hälsa på hade tån åter igen blivit infekterad, var väldigt röd, svullen och värkte. Jag befarade att jag skulle behöva uppsöka läkarvård dagen därpå. Min syster och jag kom överens om att jag skulle höra av mig tidigt på morgonen dagen därpå och lämna besked om hur jag mådde. Jag hade knappt sovit något på natten då jag hade värkt i tån till och från hela tiden. Det var inte något att fundera över. Jag var tvungen att uppsöka akuten. Det blev taxi till sjukhuset, då jag inte kunde köra bil själv, på grund av den ömma tån. Väl framme bad jag sköterskan att en läkare bara skulle titta på tåstumpen och bestämma att det var ok att börja en ny antibiotikakur, tabletter hade jag hemma. Jag blev sittande på akuten i 4 långa timmar.  Under tiden hade jag och min syster smskontakt. Varken hon eller jag trodde att sjukhusbesöket skulle ta så lång tid, så hon och Björn körde mot Halmstad medan jag satt i väntrummet på akuten och hängde. Utöver att hälsa på mig skulle min syster besöka vår mammas grav. Mamma skulle nämligen ha fyllt 80 år den dagen. Syrran hade köpt en bukett liljekonvalj, som var vår mammas älsklingsblomma, som hon var och satte på graven. När det var avklarat var de och fikade och gick en sväng på stan i väntan på att jag skulle bli undersökt. Timmarna gick och då vi inte visste hur länge jag skulle bli kvar på akuten bestämde de sig för att köra hemåt igen, men innan dess körde de hem till mig för att lämna av min födelsedagspresent och ett litet blomsterarrangemang. De hoppades på att mina närmaste grannar, som har nyckel till min lägenhet, skulle vara hemma. Vad de inte visste var att porttelefonen inte är kopplad till grannens hemtelefon. Tur i oturen lyckades jag få tag på grannen via sms medan min syster stod utanför ytterdörren vid ingången och innan jag hunnit meddela min syster hade grannen åkt ner med hissen och hämtat upp presenten och blomman och ställt in dem i min lägenhet. På så vis löste sig i alla fall presentöverlämningen. Inte så lång tid efter det hade jag pratat ned en läkare, som konsulterat en kollega, och jag var redo att åka hem.
Då gjorde min granne dagens andra goda gärning genom att komma och hämta och köra mig hem från sjukhuset. Det var såklart väldigt skönt att komma hem, men jag var såklart besviken över att inte ha fått träffa min syster och Björn. Hemma på bordet stod ett jättesött blomsterarrangemang med en stor roa/lila ros och brudslöja, arrangerat i en rosa glasburk med lock, i form av ett hjärta, som min syster köpt och lämnat till floristen. I presentpåsen hittade jag en påse te med smak av jordgubbar och fläder, kroppsyoghurt från Body Shop, näsdukar med katter på, några väldigt goda chokladpraliner och en tidning, som bland annat innehöll planteringstips. En härlig blandning av presenter för både kropp och själ. Det hade varit en jobbig och tröttsam dag, som tack vare min kära syster och Björn, slutade bra mycket mer muntert.
Nu är vi alla tre vaccinerade och tanken är att vi äntligen ska få träffas igen någon dag i sommar, då min syster och Björn har semester. Kanske vågar vi till och med att ge varandra en kram. Åh, vad jag längtar efter att få en kram igen och att få känna av mänsklig värme. Jag minns inte när det hände senast. Det närmaste jag får känna av mänsklig beröring är varje måndag då sköterskorna tvättar och lägger om min CDK, Central Dialys Kateter. Det är lite av en höjdpunkt under veckan, utöver när jag myser med mina två katter såklart.
Om allt fler blir vaccinerade och läget för pandemin stabiliseras hoppas jag kunna fira min 50-årsdag under nästa år, under förutsättningen att jag mår hyfsat bra. Tyvärr är det inget som går att förutspå och därför tar jag en dag i taget och planerar inget långt i förväg.
Hur gick det då med min stackars tåstump?Efter två besök på vårdcentralen, undersökning hos kärlkirurgen och senare även ett besök hos ortopeden blev en operation till slut nödvändig. Tåstumpen blev ytterligare en halv cm kortare, men nu är suturerna borttagna och stumpen är läkt. Nu kan jag bocka av den åkomman på listan även om jag har värk i stumpen emellanåt. Tyvärr har det blivit infektion i ingången för CDK:n och ytterligare en penicillinkur är avklarad. Som om inte det vore nog så har mina vita blodkroppar varit för låga vid ett par blodprovstagningar. Nya blodprov vid morgondagens dialys.
Ibland undrar jag hur en liten kropp kan drabbas av så mycket svårigheter. Det kan man omöjligt vara förtjänt av medan andra nästan bara drabbas av några förkylningar i livet. Ångesten och oron har varit på topp idag och jag har mest sovit, men som jag sagt tidigare så måste min lilla, klena kropp, 150 cm och 36,5 kg, vara väldigt seg. Kampen går vidare och som mitt motto: Se det stora i det lilla.

Ta in blommor att ha på bordet i en glasburk med ljus

Ibland kan en enda blomma vara vacker att ha som ett enkelt litet stilleben. Nere i södra Sverige har syrenerna så gott som blommat över, men för någon vecka sedan passade jag på att njuta av en enda blomklase inomhus. Syrenen är en av mina favoritblommor såhär i början av sommaren. Den är både vacker, doftar gott och påminner mig om skolavslutningarna när jag var barn, då fröken hade syrener på katedern och vid avslutningen i kyrkan hade man dekorerat med blommorna i fönsterna. Jag bor i hyreshus och har turen att ha en lång rad med syrenbuskar, med vita och lila blommor, ut mot vägen i utkanten av gården.
I höstas fick jag se en glasburk med en ljushållare på locket i en inredningsbutik. Jag tyckte att den var fin och tanken slog mig att man skulle kunna ha allt möjligt i burken som dekoration och skifta efter årstid. På sommaren tänkte jag att jag skulle ha sand med snäckor och konstsnö med tomtar till jul. Det kanske skulle fungera att så gräs i burken att sätta kycklingar i till påsk eller bara lägga fina stenar i den eller godis. I nästa stund funderade jag över om jag kunde göra en liknande burk själv istället för att köpa en, vilket i och för sig hade varit enklast, men jag tyckte att den var lite väl dyr. Dessutom älskar jag att pyssla och det är alltid roligt med något som jag gjort själv, även om jag är väldigt självkritisk.
En tom gurkburk fick jag av grannen och matt vit målarfärg, pensel och lim hade jag hemma. Det enda jag behövde köpa var en ljuskopp. Först hittade jag bara ljuskoppar i flerpack, också de lite för dyra. I en annan butik fick jag syn på cylindrar i metall, troligtvis tänkta att trä kring ljusen på en adventsljusstake. En sådan påse köpte jag för en billig peng.
Jag började med att limma fast en metallcylinder med superlim, mitt på burkens lock. Efter att limmet torkat målade jag locket och ljushållaren med ett tunt lager färg och var noga med att det inte blev spår efter penseldragen, Jag fick måla tre gånger för att den vita färgen skulle täcka det svarta metallocket. Färgen fick torka ordentligt mellan varje färglager. Slutligen slipade jag lätt med ett fint sandpapper, för att få ytan på locket så jämnt som möjligt.
Då jag inte hade några korta stearinljus hemma delade jag ett kronljus på mitten genom att skära med en vass kniv runt ljusets mitt och sedan bryta av det. Veken klippte jag av med en liten sax och sedan satte jag den övre delen av ljuset i hållaren på locket.
Jag hällde bara ett par cm vatten i burken och innan jag satte ner den lilla syrenkvisten skar jag en ny snittyta med en vass kniv och tog bort blommorna längst ner på kvisten, för att de inte skulle hamna under vattenytan. Hamnar blad och blommor i vattnet bildas det lättare bakterier, som gör att blommorna inte håller sig fräscha så länge. Byt gärna vatten varje dag.
När syrenkvisten vissnat hade rododendronbuskens blommor börjat slå ut, precis utanför ytterdörren. Jag klippte av en lila "blomboll" och nu har den prytt soffbordet i burken några dagar. Idag hade den gjort sitt och burken står rendiskad i väntan på nästa prydnad. Jag funderar på om jag ska plocka några små prästkragar, klippa av det mesta av stjälkarna och låta blommorna flyta på vattenytan i burken. Locket kan man ju också dekorera, bara man ser till att det inte kan komma i kontakt med ljuset och ta fyr. Jag tänker knyta ett blå/gult band under locket och göra en rosett för att skapa lite midsommarkänsla tillsammans med prästkragarna.
Locket kan målas i olika färger, men behöver inte vara enfärgat. Varför inte måla det prickigt eller med blommor på. Det är bara att släppa lös kreativiteten.
Lämna inte ett tänt stearinljus utan uppsikt. Låt inte ljuset brinna ner i ljuskoppen på locket, så att målarfärgen bränns.

Gör egen saft av syrenblommor nu när de blommar som vackrast

Nu står syrenerna snart i full blom, i alla fall här i Halmstad. Vad jag minns så blommade de först vid skolavslutningen när jag var liten, men det var ju många år sedan och min minnesbild är kanske inte helt klar. Sedan har ju faktiskt klimatet förändrats och att syrenerna blommar tidigare är kanske inte så konstigt när vi knappt hade någon riktig vinter i år. Något som jag däremot kommer ihåg väl är syrenbusken, som växte i en trädgård på granngatan. Den busken brukade jag stå och titta på då den ofta drog till sig ett flertal olika fjärilar. Nu ser jag allt färre och mer sällan fjärilar, som flyger på sina fjäderlätta vingar ovanför grönskan utanför huset och då är det oftast bara kol- och citronfjärilar som syns till. Tills för bara några år sedan hade jag ingen aning om att man kunde göra saft på syrenblommor. Jag trodde faktiskt att blommorna var giftiga. Det finns många växter i naturen som man kan äta och använda till mycket gott. Tyvärr är jag själv dålig på att utnyttja dessa växter och det är synd då de sägs vara både goda dessutom helt gratis. Utöver svamp, vildhallon, lingon och blåbär, som man hittar i naturen, som går att äta och som de flesta känner till finns mycket annat ätbart som t.ex. rosor, fläderblommor, nässlor, våtarv, kirskål, svinmålla och ramslök för att nämna några, men listan kan göras bra mycket längre. Veckan efter Valborg, min födelsedag, överraskade min kusin Leif mig med ett paket som han skickat med posten. Leif hade plockat ramslök, som växer vilt i stora mängder vid hans och Lenas stuga i Skåne. Nu har jag för första gången sett, smakat och lagat mat med ramslök. Jag gjorde en röra till bakad potatis med bland annat skaldjur, kokt ägg och majs och bytte ut purjolöken mot ramslök. Den gav en god och lite mildare smak av lök och vitlök.
Var noga med att inte plocka växter och blommor intill hårt trafikerade vägar om det ska användas till mat och dryck och plocka och ät bara de växter som du känner till väl.
Det har blivit allt vanligare att man dekorerar maträtter, bakverk och efterrätter med ätbara blommor. Något som inte så många vet om är att en del doftpelargoners blad, inte blommorna, kan användas för smaksättning både i mat och bakverk. Då är det oftast pelargoner, vars blad har en doft av citrus, som används.
För något år sedan gjorde jag syrensaft för allra första gången. Jag dricker inte mycket saft, men på sommaren är det riktigt gott och läskande med ett svalkande glas saft med is och en citronskiva. Intill hyreshuset där jag bor växer en lång rad med syrenbuskar, så det var lätt att få tag på blommor till saften. Jag sköljde blommorna och tvättade citronerna väl, innan jag skivade dem och la dem och blommorna i en glasskål. Sedan hällde jag över vatten och socker, som jag kokat upp i en gryta på spisen. När vattnet hade svalnat ställde jag in skålen i kylskåpet. Där fick den stå fyra dygn innan jag silade upp saften, som då var färdig. Jag har ingen riktig silduk med ställning, men det gick lika bra med en kökshandduk, som jag la i ett durkslag. Det blev en saft med frisk smak, som inte var särskilt söt. Om jag ska likna smaken vid någon annan saft så skulle det vara svartvinbärssaft. I receptet, som jag använde, stod det att man ska använda sig av blommor från bondsyren, då en del andra sorters syrenblommor inte ger saften någon smak. Vill man få mer färg på saften kan man lägga i några blåbär, när man kokar upp vattnet med sockret. Jag hade bara amerikanska blåbär hemma och de gav ingen färg, så istället la jag i fem hallon, som jag hade hemma i frysen. De gav saften en härligt röd färg. Jag tog inte i någon natriumbensoat för att öka hållbarheten. Istället för att hälla upp saften på flaskor valde jag att frysa den i några små plastlådor. Saften passar utmärkt att använda som välkomstdrink, blandad med bubbelvatten och en skvätt gin, men det är något som jag inte själv har smakat. Det går även att använda saften till gelé och sorbet. Att göra egen saft låter kanske invecklat, men att göra egen syrensaft tog inte lång tid i anspråk och det är extra roligt att bjuda på saft som man gjort helt själv.

Recept Syrensaft  
40 blomklasar
1,5 liter vatten
1,5 kilo strösocker, 1 dl socker = 90 g
5 citroner
1 påse (30 gram) citronsyra (kan uteslutas)
En knivsudd natriumbensoat
Eventuellt några blåbär eller hallon för att ge saften mer färg

Gör såhär:
Skölj blomklasarna. Klipp bort stjälkarna, som annars ger en bitter smak, och använd bara blommorna.
Koka upp vatten och socker, c:a 10 minuter. Tillsätt citronsyran mot slutet.
Skrubba citronerna väl i hett vatten och skär dem i skivor.
Varva blommor och citronskivor i en skål. Häll över den heta lagen.
Lägg en tallrik överst, som håller ner blommor och citronskivor i sockerlagen.
Ställ skålen i kylen i 4-5 dygn.
Sila saften genom en silduk och pressa saften ur citronskivorna.
Häll upp saften i väl rengjorda flaskor eller frys in den i plastburkar.
Lycka till!

Sparristider - Gör en varm smörgås med sparris, skinka, bearnaisesås och ost

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu är det säsong för den svenska sparrisen och då gäller det att passa på att njuta av den. Den svenskodlade sparrisen är godare än den importerade och även billigare såhär års. Jag har bara ätit sparris de senaste åren och då endast den gröna varianten. När jag växte upp brukade mamma servera vit, konserverad sparris till lax, men jag tyckte varken om smaken eller konsistensen. Jag kan inte minnas att vi åt varken den vita eller gröna färsk någon gång. Den kanske fanns att köpa, men det är inget som jag kommer ihåg att jag såg i grönsaksdisken.
På 90-talet var jag och hälsade på en killkompis i Stockholm. Vi var fyra vänner, från olika platser i Sverige, som lärt känna varandra då vi alla var med i ungdomsföreningen för njursjuka. Tre av oss hade dialysbehandling och en var njurtransplanterad. På den tiden var det stort för mig att flyga till Stockholm ensam och dessutom ha gästdialys där.
Första kvällen i Stockholm hemma hos Stefan, som vi bodde hos, blev vi bjudna på varma smörgåsar med sparris. Jag blev lite bekymrad när jag fick se att han la på just sparris på smörgåsarna. Det skulle vara pinsamt att som gäst pilla bort sparrisen från den varma mackan. Jag sa inget om det innan vi skulle börja äta och när smörgåsen väl hamnade på min tallrik tog jag först bara en mycket liten smakbit. Både jag och mina smaklökar blev positivt överraskade. Den varma smörgåsen var verkligen god och slank snabbt ner. Trots att jag åt upp sparrisen och tyckte att den var god dröjde det sedan många år innan jag själv köpte dessa långa, smala, gröna grönsaker och tillagade och åt dem själv, men de senaste åren har jag ätit sparris nästan varje vecka när det varit säsong. 
Härom kvällen, när jag skulle göra något snabbt och enkelt att äta, funderade jag över vad jag kunde hitta på med sparrisen, som jag hade köpt hem någon dag tidigare. Märkligt nog kom jag att tänka på Stefan och hans varma smörgåsar. Jag hade inget recept och tyvärr kunde jag inte ringa och fråga Stefan, då han tragiskt nog gick bort alltför tidig. Efter såhär många år är jag osäker på om jag minns allt som skulle vara på den varma smörgåsen, men resultatet blev väldigt gott och jag kommer att göra den många fler gånger. Eftersom jag inte hade något recept så fick jag göra mackan lite efter tycke och smak och därför är nedanstående recept lite på ett ungefär.

Recept
En varm smörgås med sparris, skinka, bearnaisesås och ost
1 skiva formfranska, t.ex. Pågens Rosta
4-5 gröna sparris, beroende på storlek
2-3 msk bearnaisesås (Jag använde färdig sås på burk)
2 skivor rökt skinka eller prosciutto, som gör smörgåsen mer salt, men får även mer smak
4-5 skivor eller riven ost av en fetare sort
Smörgåsmargarin eller smör

Gör såhär:
Sätt ugnen på 225°C.
Dela sparrisen i bitar, lika långa som brödskivan, och ta bort den hårda änden.
Koka sparrisen i lättsaltat vatten 3-4 minuter eller tills att den börjar mjukna.
Häll av vattnet och spola sparrisen i kallt vatten.
Rosta en skiva formfranska i ugnen, bara så att den börjar få svag färg på båda sidorna.
Bred smör på brödskivan, lägg på skinkskivorna, fördela sparrisen därpå, sedan såsen och osten. Toppa med två sparrisknoppar lite i kors.
Lägg smörgåsen på ett ugnssäkert fat eller på en plåt med smörgåspapper.
Grädda smörgåsen i mitten av ugnen i c:a 10 minuter eller tills att osten är gyllenbrun.
Använd eventuellt grillen för att få snabbare färg.
Servera den varma smörgåsen med några salladsblad och gurkskivor.
Smaklig spis!

Frasiga våfflor utan ägg till kaffet eller som förrätt

 

 

 

Under åren har jag provat på några olika våffelrecept. Första gången jag åt våfflorna, gjorda enligt receptet nedan, var på en nybörjarträff med Svenska Pelargonsällskapets Hallandsgrupp. Förutom att de är goda så håller de sig frasiga lite längre på tallriken. I år blev det inga våfflor på årets första träff, som jag tyvärr inte var med på p.g.a. pandemin och jag inväntade min första vaccinationsdos. Istället träffades man utomhus och grillade korv.
Som den pelargonälskare jag är har jag ätit några olika bakverk smaksatta med blad från någon doftpelargon. Det är inte alla pelargoner som går att använda som smaksättning i mat och bakverk, men tanken har slagit mig att smaksätta våfflor med några av de gröna bladen från någon citrusdoftande pelargon. Tänk på att plantan inte får vara behandlad med några giftiga bekämpningsmedel, om den ska användas som krydda.
Egentligen föredrar jag våfflor med sylt och grädde, men i år tänker jag grädda våfflor nästa vecka och äta dem som förrätt till påsk. Vad jag ska servera till har jag inte bestämt än, men det blir troligtvis något med kallrökt lax och laxrom. Kanske blir det en ny favorit.
Varför firar vi då Våffeldagen? Idag är det Jungfru Marie bebådelsedag, även kallad Vårfrudagen. Denna dag infaller 9 månader innan jul och i kristna kyrkan firas den söndagen som infaller 22-28 mars. Det var då Maria fick veta av ängeln Gabriel att hon var havande med Jesusbarnet. Vårfrudagen har i folkmun, troligtvis av ett missförstånd, sedan blivit Våffeldagen, och gett upphov till seden att vi äter våfflor just denna dag. Under samma tid på året infaller ju våren och då började hönorna värpa igen och korna mjölka efter vintern, vilket gav en anledning till att fira med våfflor, vars ingredienser ägg, vetemjöl och grädde var dyrt på medeltiden. Till vardags gjordes våfflorna av bara vatten och mjöl. Det var först på 1800-talet som det blev tradition att äta våfflorna med sylt och vispad grädde till kaffet.
Ordet våffla kommer från det tyska ordet waffel, som har samma betydelse. Ordet är känt sedan mitten av 1600-talet. Man tror att ordet sattes i samband med Vår Fru, Jungfru Maria.

Recept på Anitas frasvåfflor
10 laggar

100 g margarin eller smör

2,5 dl vatten

3,5 dl vetemjöl

2 dl mjölk

2 tsk bakpulver
Gör såhär:

Smält matfettet och låt svalna.

Rör samman mjöl, bakpulver, mjölk och vatten  till en slät smet.

Tillsätt det avsvalnade fettet.

Grädda och lägg en och en på galler för att bevara frasigheten.

Byt gärna ut vattnet mot mineralvatten, så blir våfflorna ännu frasigare.

Snödropparna ger mig härliga känslor

Tänk att några små, vita blommor kan ge mig så härliga och positiva känslor. Snödroppen, Galanthus nivalis, är först ut att blomma i rabatterna på våren, ibland redan innan snön försvunnit. Det är den blomman som får mig att reagera som starkast, när jag ser de första utslagna knopparna, och då är det oftast snödropparna som jag planterade för många år sedan hemma i min pappas trädgård, som jag brukar se. Jag förundras varje vår över att känslan är lika stark år efter år när jag ser den första snödroppen, tussilagon, vitsippan och den första fjärilen och humlan. Det liksom spritter till i kroppen, ett riktigt "Hallelujah moment", som Kishti Tomita brukar uttrycka sig.
Våren är min favoritårstid, utöver att jag är ett vårbarn född på självaste Valborgsmässoafton, då man välkomnar och sjunger in våren. Det är då som så mycket positivt händer när naturen vaknar till liv igen. Utöver all växtlighet som börjar spira återkommer flyttfåglarna, en del djur vaknar upp ur sina iden och det är tid för många djur att para sig. Sedan börjar väntan på att få se deras ungar. Förra året fick jag för första gången se fyra små ekorrungar, som föddes i en fågelholk utanför grannhuset. Jag råkade även på två rävungar en sen kväll när jag var ute och körde med min handikappskoter, bara ett hundratal meter hemifrån. Det var också en väldigt speciell upplevelse. Jag hoppas självklart att få se fler djurungar i år, men än så länge har våren bara börjat här nere i södra delen av landet.
Mars räknas som den första vårmånaden, men ser man till den meteorologiska definitionen av vår inträffar den vid lite olika tidpunkter i vårt avlånga land, då det kan vara stora temperaturskillnader från söder till norr såhär års. Den meteorologiska definitionen av vår är att dygnsmedeltemperaturen ska vara stigande och över 0,0° men under 10,0 plusgrader. Om dygnsmedeltemperaturen är över 0,0°C men under 10,0 plusgrader kallas detta för ett dygn med vårtemperatur. Om detta inträffar sju dygn i följd, säger vi att våren anlände det första av dessa dygn. Även om det blir en återgång till lägre temperaturer därefter så räknas det fortfarande som vår.
Har man ingen trädgård eller balkong med vårblommor finns det redan ett flertal olika plantor och lökväxter att köpa med hem och njuta av inomhus. Utbudet brukar vara störst i blomsterbutiker och handelsträdgårdar, men nu för tiden går det att få tag på en del vårblommor i mataffärer och varuhus.. Häromdagen köpte jag en liten kruka med minipåskliljor, Tête à tête, som bara kostade en tia på Blomsterlandet. Nu har knopparna börjat att slå ut och de ger mig också en försmak av våren där de står på soffbordet. Det finns ett flertal olika sorters påskliljor att köpa planterade i kruka, med olika färgställningar på blommorna. eller varför inte välja påskliljor som snittblomma.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tyvärr håller inte vårlökarnas blommor så länge inomhus, men jag brukar spara dem och gräva ner dem i rabatten eller i grässlänten utanför hyreshuset. De senaste åren har jag tagit tillvara en hel del påskliljelökar, som boende i området slängt bland trädgårdsavfallet. Nu blommar de år från år utanför huset och bidrar till att de annars så tråkiga rabatterna blivit bra mycket finare. Efter jul och nyår hittade jag mängder med kasserade hyacinter, som blommar utomhus på våren om man har dem i rabatten. Jag hoppas få hjälp med att gräva ner lökarna av mina snälla grannar, när tjälen gått ur jorden. Andra vårlökar som jag också har tagit tillvara är ett flertal amaryllislökar, som jag hade turen att hitta innan de frös. De har jag planterat i lerkrukor och vattnar nu som krukväxter. Så småningom ska jag ställa ut krukorna och efter sommaren tar jag in dem och låter dem vissna ner. Gott och väl två månader innan jul tar jag fram och planterar om dem och placerar dem ljust och varmt. Har jag tur så att alla lökarna klarar sig kommer jag att ha ett 30-tal amaryllisar som blommar till nästa advent och jul. Nu vet jag att jag ska börja leta lökar tidigare i december månad i år. Att bara slänga lökar och växter tycker jag är trist när man kan ta tillvara dem och njuta av dem kommande säsong.
Tusenskönan, Bellis perennis, är en annan söt liten vårblomma, som jag tycker om att njuta av inomhus ett par veckor innan jag sätter ut den på balkongen i en samplantering. Inomhus tycker jag att den är söt att sätta i en större kopp. Då plantan är perenn får den senare leva vidare utomhus
Välkommen härliga vår!

 

 

 

 

 

Med en enkel tulpan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är inte många butiker som jag har besökt under det senaste året, men i försök att muntra upp mig själv har jag tittat in hos några av Halmstads blomsterbutiker strax före stängning. Då har jag oftast varit näst intill ensam kund och med munskydd på har det känts ganska säkert i denna pandemitid.
Att bara få gå runt och titta på alla växter, blommor och tillbehör ger mig en njutning både för kropp och själ. Alla färger, former och dofter ger mig positiv energi och jag får oftast några nya idéer till vad jag ska göra för plantering eller arrangemang hemma. Jag brukar inte handla så mycket, men ibland kommer jag hem med någon liten blomma.
Häromdagen besökte jag Fritz Blommor för att se om de fått hem några fler vårblommor. Min hemtrevnad, som jag har haft under lång tid, har inte gillat värmen och den torra luften inomhus i vinter, så den har tyvärr hamnat i soporna. Jag tycker att hemtrevnaden är en söt liten, tuvväxande planta, som jag ibland dekorerar efter årstid, bara med en nål och ett vackert band eller någon liten figur på en pinne, som jag sticker ner i krukan. Dekorationen ska helst inte trycka ner de, små, små, runda bladen, då det lätt gör att bladen plattas till och i värsta fall dör. Tyvärr hittade jag ingen ny hemtrevnad i den storleken som jag ville ha.
När jag kom till avdelningen med snittblommor möttes jag av en härlig mix av blommor i regnbågens alla färger. Vid denna tiden på året är tulpanerna som vackrast och finns i ett flertal färger och sorter. Papegojtulpan, Triumphtulpan och Franstulpan är några av ett flertal tulpangrupper. Den sistnämnda, som är min favorit, har kalkblad vars toppar är fransade i samma eller avvikande färg som den övriga blomman. Specialsorterna säljs sällan i färdiga buketter utan endast styckvis.
Jag tycker att det är vackert att sätta några flaskor tillsamman på bordet med en enda tulpan i varje. Det gör inget om stjälkarna växer på höjden så att de hänger lite, men vill man kan man klippa av dem något när man byter vatten i flaskorna. Med nytt, fräscht vatten håller sig oftast tulpanerna lite längre och att ställa dem svalt under natten är också att föredra.
Det slutade med att jag köpte en enda Franstulpan med mörkt rosa kronblad och vita fransar och två långa strån av Texasgräs på Fritz Blommor. När jag kom hem plockade jag fram en glasskål på fot, likt en stort cognacskuopa. Tulpanens stjälk var lång och styv och gick inte att böja i en cirkel så att den fick plats i skålen, så jag fick tänka om. Jag skar först av det nedersta bladet, precis ovanför bladfästet, och lät en halv dm av stjälken vara kvar. Sedan skar jag av blad nummer två, även det precis ovanför bladfästet, men tog bort stjälken nedanför så att jag bara fick kvar själva bladet. Jag böjde den kvarvarande stjälken på tulpanen och la den i glasskålen så att så mycket som möjligt av blomman och stjälken hamnade ovanför vattenytan, förutom nedersta delen av stjälken så att tulpanen kunde suga vatten. Bladet utan stjälk rullade jag ihop till en rulle, stack igenom en lång nål och stack sedan nålen ner genom toppen på stjälken, på det kvarvarande bladet. Därefter placerade jag den i glaskupan så att botten på stjälken hamnade under vattenytan och så att båda stjälkarna låg i samma riktning. Slutligen formade jag de två grässtråna i en cirkel och satte ner dem i kupan, med ändarna i vattnet och i samma riktning som tulpanstjälkarna. Det var lite pilligt att få allt på plats i kupan, så som jag ville ha det, men till slut blev jag nöjd.
När man sätter blommor i vatten ska man vanligtvis se till så att det inte hamnar blad i vattnet, då bladen gör att det lättare bildas bakterier. I detta fallet gick det inte att undvika helt, men för 26 kr fick jag ett vackert blickfång som höll i flera dagar på soffbordet.

Tulpanen White Liberstar kallas även Pussmuntulpan
och tillhör gruppen Triumphtulpaner.

.

 

 

 

 

 

 

 

Det är bra att det finns läkemedel, men...

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu har det snart gått 2 månader sedan jag slutade helt med de starka, narkotikaklassade värktabletterna Tramadol. Det dröjer fortfarande någon månad innan min kropp är mer i stabil och producerar alla signalsubstanser, som den inte gjort under de 15 år som jag stått på detta läkemedel. Jag började minska ner på dosen förra våren och det är och har varit en riktigt tuff resa, som långt ifrån är över. Då jag bara fick tilldelat mig så många tabletter varje vecka, som jag fick lov att ta, var det svårt att ta fler än jag var ordineras under nedtrappningen. Till en början hade jag kvar av en annan sorts värktabletter, som jag fått tidigare vid en operation. De tog jag ibland när abstinensen blev för jobbig, trots att jag skrivit under ett papper, där jag intygade att jag inte skulle ta andra läkemedel än vad som var tillåtet. Sedan tog de tabletterna slut och jag var tvungen att genomlida abstinensen bäst jag kunde. Myrkrypningarna i benen gjorde att jag inte kunde ligga kvar i sängen på nätterna. Någon gång var jag inne i klädkammaren på natten och rotade runt i varenda jacka och väska i hopp om att hitta någon bortglömd tablett eller i bästa fall en hel karta med tabletter. Jag hittade en enda pilla, som inte var narkotikaklassad och till min stora besvikelse hade jag inte ett dugg nytta av den. Istället hamnade den i soporna. Jag kände mig för första gången som en missbrukare, trots att alla tabletter jag tagit var utskrivna av mina läkare, utan att jag fått ut fler tabletter än jag var ordinerad.
För 1½ vecka sedan minskade jag ner en ½ tablett av 4/dag, av mina lugnande Oxascandtabletter. Det var jag själv som tog beslutet att sänka dosen, även om sköterskan på Tilma, mottagning för läkemedelsberoende, och jag har pratat om att denna tablett ska trappas ut så småningom. Jag har tagit den i flera år och när man inte höjer dosen med tiden törstar kroppen efter fler tabletter och så småningom mår man sämre än när tabletten sattes in. Jag har även tagit insomningstabletten Imovane under flera år. När jag låg inlagd på PIVA, psykiatriska intensivvårdsavdelningen, bestämdes det att jag skulle ta den dagligen och jag blev även insatt på Propavan, ett läkemedel som ska göra så att kroppen går ner i varv så att man sover bättre. Den är inte beroendeframkallande, men jag fick myrkrypningar i benen som biverkan och med tiden gjorde den ingen nytta. Då beslutade min läkare på vårdcentralen att sätta ut den istället för att höja dosen, då den gör att man blir trött dagen efter att man tagit den. På senare tid har jag bara tagit insomningstabletten 3 dagar/vecka, de dagar då jag inte har dialysbehandling. För 2 veckor sedan provade jag att sluta helt med tabletten och jag har faktiskt somnat ändå. Det beslutet tog jag också själv efter att jag fick veta på Tilma att insomningstabletten sitter kvar i kroppen i 3 dygn, i alla fall hos personer med full njurfunktion. Jag har funderat över om Imovane, tillsammans med den lugnande tabletten, bidrar till att jag är så sjukligt trött till och från hela tiden, oavsett hur mycket jag än sover.
I många år satt jag upp i sängen och somnade på morgonen när jag skulle gå upp, men det gör jag nästan aldrig sedan jag slutade med Tramadoltabletterna. De senaste åren har jag sovit stora delar av dagarna, dels för att slippa känna av ångest och oro, men även för att jag är så trött. Den senaste tiden har jag sakta märkt av att jag inte behöver sova lika mycket dagtid och ytterligare något positivt med uttrappningen av värktabletten är att jag har fått tillbaka lite lust att göra saker. Jag har tagit tag i viktiga papper, som måste skickas till olika instanser, städat lite mer noga på vissa ställen. Härom kvällen badade jag fötterna och sorterade och plockat med en massa örhängen och andra smycken. Att plocka och städa lite här och lite där känns riktigt skönt för en gångs skull, även om det inte blir så mycket gjort varje gång då jag har ont i axlarna och jag inte kan sträcka ut fingrarna på vänsterhanden. Det känns positivt att få känna att jag gör lite nytta och inte bara det absolut nödvändigaste för att få vardagen att flyta på. Ytterligare en positiv effekt av att jag slutat med Tramadoltabletterna är att jag har fått tillbaka min mens. I och för sig hade jag hellre sluppit "lingonveckan", men den är ändå ett tecken på att kroppen mår bättre. Mensen upphörde plötsligt för 7 år sedan när jag behövde höja dosen på värktabletterna, då jag fick mer värk i kroppen av ett annan läkemedel, som jag blev insatt på i 5 år då jag drabbades av bröstcancer.
Jag hoppas främst på att jag ska bli mindre trött när jag kommer ner i dos på den lugnande tabletten. Tyvärr är risken att jag kommer må sämre psykiskt under tiden och det fasar jag för med tanke på hur ruskigt dåligt jag mådde när det var som sämst. Jag kommer att sänka dosen sakta och jag får självklart hjälp och stöttning av sköterskan på Tilma med personliga samtal varje vecka 1 timma/tillfälle.
Efter att Oxascandtabletten satts ut, om jag nu klarar av att bli av med den helt, ska jag även försöka att trappa ut den ångestdämpande tabletten Buspiron, som även den sattes in på PIVA, och som jag i ärlighetens namn inte vet om den hjälpt över huvud taget någon gång. I stort sett varje gång som jag låg inlagd där satte man ut ett läkemedel och satte in ett nytt. Efter ett par dygn blev jag utskriven utan att något återbesök bokades in. Jag efterfrågade KBT-behandling, men fick till svar att jag inte var dålig nog för att få hjälp med sådana samtal på sjukhuset, trots att jag hade suicidtankar. På min vårdcentral fanns inte tillgång till den typen av hjälp, så jag hänvisades till KBT online.
Under de tillfällen då jag låg inlagd på PIVA fick jag inte ha egna kläder, min väska, mobil eller dator. Jag fick fråga om mobilen och sitta i en minimal skrubb och prata och lämna ifrån mig den igen så fort jag pratat klart. Några samtal med personalen existerade nästan aldrig, mer än då jag träffade överläkaren och diskuterade mitt mående och min behandling, Någon enstaka av personalen kunde stanna till och prata en kort stund. Personalen satt ofta i soffan i dagrummet och tittade på tv, grejade med sina mobiler, löste korsord m.m. De plockade fram maten och en sköterska delade ut medicinerna och stod kvar och tittade så att jag svalde tabletterna och därefter fick jag gapa och lyfta på tungan så att de kunde kontrollera att jag inte försökte gömma någon tablett i munnen.
Uppföljningen av mitt mående och min medicinering gjordes av en läkare på vårdcentralen. Det fungerade väldigt dåligt och oftast fick jag bara nytt recept och förlängd sjukskrivning. Någon gång frågade läkaren mig hur länge jag skulle ta det senast insatta läkemedlet, vilket jag själv inte hade en aning om.
Läkemedel är bra, men i längden kan de ibland ge ett helvete, speciellt de narkotikaklassade. Tyvärr har uppföljningen av dessa läkemedel varit näst intill obefintlig i mitt fall, tills jag för ungefär ett år sedan fick en helt ny, underbar läkare på vårdcentralen. Det är tråkigt att det behövde gå så många år innan någon läkare öppnade ögonen och ifrågasatte behovet av främst den starka värktabletten, en tablett som idag sällan skrivs ut då det finns bättre läkemedel mot värk med färre biverkningar, även om de är narkotikaklassade. Jag kommer nog aldrig klara mig helt utan smärtstillande läkemedel, men just nu i alla fall i lägre dos och förhoppningsvis ska jag inte behöva narkotikaklassade tabletter lika ofta och inte i lika hög dos. Hemma tar jag just nu bara Panodil, men under dialyserna behöver jag fortfarande smärtstillande som injektion subkutant, under huden.
Nu hoppas jag såklart att jag så småningom ska bli piggare och må bättre, trots att jag inte blir frisk från min njursjukdom, slipper dialys och inte blir av med min värk m.m. En uppmaning till dig som blir insatt på värktabletter, t.ex. vid en operation, är att inte ta dem fler dagar än absolut nödvändigt. Det tar inte ens en vecka att bli beroende av t.ex Oxynom och Oxtcontin. Tyvärr finns det personer som behöver dessa läkemedel bra mycket längre, för olika krämpor och då råder jag dem till att begära att få kontakt med en smärtspecialist. Antidepressiva, lugnande och ångestdämpande läkemedel kan också vara nödvändiga över tid, men se till att få uppföljning av en läkare, som tar dina problem och din medicinering på allvar. Jag mådde så dåligt psykiskt när jag var intagen på PIVA att jag inte ville leva mer. Då tog jag de tabletter som jag fick utskrivet, i hopp om att få huvudet ovanför vattenytan och orka leva minut för minut. Då hade jag ingen ork till att ens ifrågasätta eller kolla upp vad det var för piller jag stoppade i mig. En av gångerna då jag en kväll sökte PIVA akut blev jag efter ett samtal hemskickad. Läkaren, som jag aldrig träffat tidigare, påtalade att jag vid ett flertal tillfällen sagt att jag funderade på att ta livet av mig och några fler tabletter tänkte hon inte skriva ut. Läkaren tyckte att det nog var bättre att jag började jobba istället. Den natten tog jag fram alla tabletter jag hade, som jag tänkte kunde avsluta mitt liv. Jag vågade inte ta dem, med risk för att misslyckas. Istället åkte jag till dialysen på morgonen och förklarade att jag inte ville ha min dialysbehandling, då jag visste att utan dialysbehandling skulle jag dö kanske inom en vecka. När jag ville hoppa över även min andra behandling satte min dialysläkare sig ner hos mig och hade ett längre samtal, vilket resulterade att han skrev en akutremiss till PIVA. Då var de tvungna att ta emot mig. Jag blev inlagd, men de satte som ultimatum att jag slutade neka dialysbehandling. Egentlige ville jag inte dö, men jag mådde så dåligt att jag just då inte orkade leva. Idag är jag trots allt glad att jag lever, även om jag långt ifrån mår bra.
När man mår som jag gjorde då är det sista man vill höra "Ryck upp dig" eller "Ta tag i ditt liv". Det har man oftast försökt göra många gånger långt innan man söker akut hjälp.
Numera är mitt motto i livet: "Se det stora i det lilla".
Det har växt fram efter ett liv med shuntoperation i huvudet vid 8 månaders ålder, operation av fot vid 9 år, dialys i sammanlagt 31 år och allt som det burit med sig, 3 njurtransplantationer, den första vid 12 års ålder, varav 2 av njurarna stöttes bort av mitt immunförsvar och fick opereras ut ganska tidigt trots stark medicinering, brutet lårben, bröstcancer, svåra cirkulationsproblem i ben och fötter med fruktansvärda smärtor till följd av läkemedelsbiverkan. Jag höll på att dö och fick ett konstgjort kärl inopererat i benet, amputerade tår och därefter hamnade jag i rullstol under något års tid. 15 år senare har jag fortfarande svårt att gå mer än korta sträckor. Det värsta av allt är och har varit psykisk ohälsa med depression, om man ser till min egen sjukdomsbild. Utöver det dog min mamma i en ovanlig blodsjukdom, när jag bara var 18 år. Hon var mitt stora stöd i livet och hon hade full koll på mina krämpor och var med mig vid alla läkarbesök, undersökningar, operationer och när jag låg inlagd.
Idag tar jag dagen som den kommer, men jag hoppas såklart att jag i alla fall ska må lite bättre när jag blivit av med de narkotikaklassade läkemedlen, om det är möjligt. Det är skönt att jag har mina två lyckopiller Ängla och Tindra, som är mina älskade katter, som blir 15 och 16 år gamla i år. De bryr sig allt mer om mig när jag mår sämre. Deras närhet, kärlek och värme ger mig glädje i mörkret, liksom mina över 200 samlarpelargoner, som snart ska planteras om. Katter och pelargoner är ju dessutom riskfria att umgås med i dessa tider. Jag inväntar vaccinationssprutorna och troligtvis får jag den första vecka 10 på dialysen, om allt går enligt planerna, men det tror jag först när jag fått sprutan. Efter nummer 2 kan jag förhoppningsvis börja röra mig lite mer fritt och träffa och krama om min syster, pappa m.fl.
Hur livet fortsätter är för oss alla ett oskrivet kort. Jag längtar till våren, den första snödroppen, fjärilen och att kunna gå med katterna ut och lapa sol.

Semlor, semlor och ännu fler semlor

Kardemummasemla

Så är det åter dags för semlans stora högtidsdag fettisdagen. För längre sedan var det främst då som man åt semlor eller fastlagsbullar och fettisdagsbullar, som de också kallas. Säsongen för denna älskade bulle har blivit allt längre för varje år som går. Nu kan man sätta tänderna i första semlan redan i december och då konkurrerar den med lussekatten, som nu även säljs som lussesemla. Personligen tycker jag att det är alldeles för tidigt att sälja fettisdagens klassiker redan under adventstid. Det förtar lite av festligheten med semlan, när den finns i handeln under så lång tid. Snart kan vi kanske köpa det populära bakverket vid midsommar.
På 1700-talet åts semlan med varm mjölk s.k. hetvägg. Det var först på mitten av 1800-talet som man började lägga mandelmassa i bullen, men den serverades fortfarande i varm mjölk. På slutet av 1800-talet började man kombinera mandelmassan med vispad grädde. Först därefter blev det vanligt att servera semlor utan mjölk på kaféer. Det var ändå inte förrän på 1930-talet som den nuvarande klassiska semlan blev vida populär i Sverige. 
Vi äter hela 40 miljoner semlor under en säsong i Sverige och på själva fettisdagen 6 miljoner, vilket innebar 132 ton mandelmassa och 211 ton grädde. Det är inte bara i Sverige om det äts semlor. Bullen äts i hela Skandinavien, Finland och Baltikum, men då oftast med sylt istället för mandelmassa och ibland med vaniljkräm. Ordet semla kommer av det latinska ordet för vetemjöl, simila, och var från början en benämning för själva vetebullen utan fyllning.
Jag själv brukar inte äta så många semlor och när det väl blir av har jag tidigare alltid velat ha den klassiska, svenska varianten bestående av en slät vetebulle, smaksatt med kardemumma och fylld med vispad grädde och mandelmassa och siktat florsocker på locket. Häromdagen kom min syster och hälsade på. Hon hade varit inom Konditori Regnbågen, där hon jobbade för många år sedan, och köpt en kanelbullesemla till mig. Kanelbullen var fylld med mandelmassa, vaniljkräm och vispad grädde. En riktigt god semla i jämförelse med originalet. Idag var jag själv inne på Regnbågen och köpte en glutenfri semla till pappa och så blev det faktiskt den klassiska varianten till mig själv, trots att det fanns ett flertal sorters semlor på konditoriet. Vad sägs t.ex. om en mellosemla eller muffinssemla? Det hade troligtvis varit en lång arbetsdag för konditorerna denna tisdag, för Magnus som driver konditoriet, tittade ut i butiken och hejade på mig och då var klockan nästan 17. I dessa coronatider får man högst vara 3 kunder inne i Regnbågens butik. Man får ta en kölapp och sedan vänta utanför. Därför hade man dagen till ära slagit upp ett tält utomhus där man hade s.k. semmelexpressen, för att underlätta försäljningen och minska köbildning. Det gick att ringa och förbeställa semlor och hämta dem i tältet och swisha betalningen. En väldigt bra idé i dessa tider.
De senaste åren har det bakats alltfler moderniserade varianter av den klassiska, svenska semlan, som nu bland annat bakas av wiener- eller karlsbaderdeg. Bullen förekommer även med olika smaksättningar som saffran och med andra fyllningar. Semmelwrap kom för några år sedan och andra varianter är bl.a. semmelburgare, semmelrulltårta och semmelpizza. För något år sedan producerades väl det mest udda, nämligen semmelchips. Det var Estrella som kom på idén, men några chips såldes aldrig i butikerna. Istället tävlades ett mindre antal små chipspåsar ut på Facebook. För några veckor sedan fick jag mail från en tebutik, som i år sålde semmelte.
Ja, var ska denna semmeltradition sluta? Undrar vad det kommer för nyheter nästa år, för påhittigheten verkar inte ha några gränser för hur man kan modernisera den älskade semlan.

Semlan som en liten pralin

 















För flera år sedan fick jag se små minisemlor i en veckotidning. De var verkligen små och gjorda av marsipan och istället för grädde var de fyllda med smaksatt, vit chokladtryffel. I receptet stod inte hur stora de skulle vara utan bara hur många de skulle bli. Jag gjorde semlorna 2-2,5 cm höga och de blev väldigt goda, små munsbitar. Så små att jag tänker att den som vill hålla igen på kaloriintaget till och med kan unna sig en hel semla utan att få ångest efteråt. Det kan väl på sin höjd krävas en kort promenad för att den inte ska sätta sig på magen.

Recept marsipansemlor
25-30 st
250 g marsipan
½ dl vispgrädde
125 g vit choklad
3 msk punsch eller arrak
lite snabbkaffe utblandat i vatten (Jag använde kakao)
florsocker

Forma marsipanen till små bollar, ungefär 2 cm i diameter, och tryck försiktigt till bollen så att den får formen likt en bulle. Färglägg övre delen av bullen genom att pensla den med "kaffevattnet". Låt torka och skär sedan av små lock. Koka upp grädden och lägg i den hackade chokladen och punschen. Rör om tills chokladen smält och låt svalna så att den stelnar något. Forma en liten strut av smörpapper och sätt en bit tape på utsidan så att den behåller formen. Använd en tyll när du spritsar. Fyll struten med tryffeln, spritsa på semlorna och lägg på locken. Avsluta med att pudra över florsocker.
Självklart kan man själv välja smaksättning på både marsipan och fyllning. Det är bara att testa och smaka.

Ät och njut!

Stor kram till dig på denna kärlekens dag

I mitten av februari infaller årets mest kärleksfulla dag Alla hjärtans dag. Jag tycker att en sådan dag inte skulle behövas utan att vi skulle vara lika kärleksfulla under årets övriga dagar. Kanske behöver vi ändå påminnas om att visa extra mycket omtanke till de vi har omkring oss i vardagen. Det kan vara lätt att glömma bort andras omtanke och ta det som en självklarhet.
För mig betyder kärlek mer än bara den mellan man och kvinna, mellan två män eller två kvinnor. Kärlek finns ju även till familjen, släktingar och nära vänner.
Jag lever med mina två katter Tindra och Ängla och jag mår verkligen bra av att få pyssla om dem och
ge tillbaka av all den kärlek som de ger till mig. Det sägs att katter bara har sin husse och matte för att vi ger dem mat, men det håller jag inte alls med om. Ju mer tid jag ägnar åt mina katter desto mer närhet vill de ha med mig och mysa och gosa. Deras värme, mjuka päls och deras närhet gör att jag känner mig lugnare och jag känner mig behövd och viktig. Jag blir glad inombords när de möter mig när jag kommer hem och de vill gärna bli klappade när de kommer in efter att ha varit utomhus. När jag lägger mig på sängen. oavsett tid på dygnet, kommer Ängla efter mig och lägger sig på min bröstkorg och lägger ofta nosen eller tassarna mot min kind. Underbart! Visst finns det kärlek mellan katt och människa.

Att kramas tycker jag är ett härligt sätt att visa kärlek på. I dessa coronatider saknar jag verkligen att få vara nära någon och kramas och då tänker jag först och främst på familj och vänner. Jag minns inte ens när jag senast fick krama t.ex. min syster och min pappa.
Min syster har jag bara kunnat träffa utomhus på avstånd. Häromdagen körde hon från Malmö till Halmstad för att lämna en grej till min pappa. Hon kom även hem till mig, men vi stod bara utomhus och pratade en stund. Det var i och för sig inte så bara, då det var härligt att ses live trots allt. I julas fick hon med sig en gammal mangelkorg, som jag köpt på loppis för många år sedan. Nu hade hon med sig den tillbaka och hade sytt en dyna och rynkat tyg, som satt fast runt ovankanten på korgen. Du förstår säkert att tanken är att mina katter ska få ha den som sovplats. Att min syster hjälpte mig att sy till korgen tycker jag är ett sätt att visa kärlek på. Hon hade köpt en kanelbullesemla till mig och jag fick även en jättefin ask, som innehöll chokladhjärtan i olika fina färger. Semlan med mandelmassa, vaniljkräm och grädde, som var köpt på konditori Regnbågen, var jättegod. Till kvällsteet ska jag provsmaka ett chokladhjärta. Funderar på om jag ska sätta tänderna i det röda idag.
Hjärtat tycker jag är en vacker symbol i sig och självklart blir det ännu finare då jag vet att det står för kärlek. I julas köpte jag en nyckelring med en gullig tomte, som jag haft i min nyckelknippa sedan dess. För någon vecka sedan hittade jag en nyckelring i form av ett rosa, mjukt och luddigt hjärta, som nu fått ta tomtens plats. Hjärtat gör det enklare att hitta nycklarna i väskan, där jag tyvärr har alltför mycket prylar, men jag tycker det är mjukt, mysigt och gulligt också. Tänk att jag fortfarande gillar små, söta ting och aldrig verkar bli riktigt vuxen trots mina 50 år.

Jag besöker få butiker i dessa tider, men igår var jag på Blomsterlandet för att titta på lite blommor. Det växande, blommande med vackra färger och former får mig på gott humör, blomsterälskare som jag är. Besöket resulterade i att jag kom hem med två, små jordvivor, varav den ena nu står på mitt soffbord och sprider lite vårkänsla. Mina trevliga grannar, som bor närmast mig, finns alltid där för mig och hjälper mig på många olika sätt med smått och stort. De tar bland annat hand om mina katter när jag t.ex. är på dialysen. Det är svårt för mig att hjälpa dem på samma sätt så jag brukar passa på att uppmuntra dem med någon hembakad kaka, efterrätt eller en blomma. I förmiddags ringde jag på grannarnas dörr och överlämnade den andra vivan, som jag köpte igår. Bland blommorna hade jag stuckit ner en grillpinne med ett rött hjärta, som jag klippt ut i tjockt papper. På det röda snöret runt chokladkartongen, som jag fick av min syster, hade hon också klippt ut små röda hjärtan i kartong och limmat fast på bandet.
Blomman kostade inte många kronor, men jag tycker inte att priset är det viktiga när man ger bort något, t.ex. som på Alla hjärtans dag. Det är omtanken och kärleken.
En stor, härlig och varm kram vill jag ge till dig. En kram på avstånd och som dessutom är helt riskfri.

Bjud på en frisk och god apelsinfromage

 

Sedan jag flyttade hemifrån i början av 90-talet har jag bott ensam tills för 16 år sedan. Då flyttade min katt Tindra in hos mig och året därpå även katten Ängla. När jag lagar middag vill Tindra gärna smaka på kyckling, kött och fisk. Hon känner direkt på doften om det är någon av hennes favoriträtter som ligger på tallriken. Så fort som jag satt mig på plats vid bordet kommer hon och sätter sig intill mig på golvet och tittar med bedjande ögon. Självklart brukar hon då få några små smakbitar.
Maten, som jag får med mig hem från dialysen 4 gånger/vecka, är ganska trist även om jag piffar till den så gott det går. Dessutom är det bara två veckors matsedel, sedan kommer samma mat om igen och efterrätterna är desamma varje vecka.
Min aptit är inte alltid den bästa så det är inga stora portioner som jag äter. Jag försöker göra lite extra godsaker till mig själv för att trigga matlusten, oavsett om det är vardag eller helgdag. Det är aldrig fel med någon smaskig efterrätt, men tyvärr är det inte alltid så lätt att göra små portioner till mig själv och allt passar inte att spara och äta några dagar senare eller lägga i frysen.
Såhär i coronatider vågar jag inte bjuda hem någon, som kan göra mig sällskap över en fika och äta något riktigt gott. Det hindrade mig inte från att fixa till apelsinfromage härom kvällen. Citronfromage har jag gjort några gånger tidigare, självklart från grunden och inte pulverfromage, men apelsinfromage har jag aldrig gjort. Det är inte så stor skillnad mer än att det behövs fler gelatinblad till apelsinfromage, då apelsinerna innehåller mer fruktjuice än citronerna.
Fromage behöver stå några timmar i kylskåpet innan det är dags att garnera och avnjuta härligheten. Jag toppade fromagen med ett par utskurna apelsinklyftor, hallon från frysen, som ger en friskare smak, och några non stop, som är gott och färgglatt och tillför lite crunch till den lena fromagen. Avslutningsvis stack jag i en liten vimpel.
En stund senare ringde jag på hos mina närmaste grannar och överraskade dem med varsin skål med fromage. Sedan körde jag hem till min pappa och lämnade av en portion även till honom.
Det blev en uppskattad överraskning, som fick gott betyg av alla tre. Jag tyckte själv att den blev väldigt god och när jag ätit upp fromagen efter ett par dagar var jag sugen på mer. Det får dröja ett tag för nu har jag tänkt göra cheesecake med oreokex, efter ett recept som jag nyligen fick av min systerdotter Felicia.
Vill du istället göra citronfromage hittar du ett recept på min blogg här.

Recept
Apelsinfromage till 6 personer

3 dl vispgrädde
3 äggulor + 3/4 dl strösocker
3 äggvitor + 1 dl strösocker
4 gelatinblad
3 apelsiner
Hallon, riven choklad alt. non stop till garnering och ev. några blad citronmeliss

Gör såhär:
1. Lägg gelatinbladen i kallt vatten 5 minuter.
2. Tvätta apelsinerna väl i varmt vatten.
3. Riv apelsinskalet fint från 2 av apelsinerna, endast det gula av skalet, och pressa ur saften. Skär bort skalet på den 3:e apelsinen, så att inget vitt blir kvar. Skär sedan ur klyftor, utan att få med några hinnor.
4. Värm apelsinsaften tills att den blir ljummen. Krama ur vattnet från gelatinbladen, smält dem i saften och låt kallna.
5. Dela på äggen och skilj gulorna från vitorna. Var noga så att ingen gula hamnar i vitan. Vispa vitorna till ett fast skum och tillsätt sockret under vispningen.
6. Vispa gulorna med socker och apelsinskal och rör sedan ner gelatinlösningen.
7. Vispa grädden för sig.
8. Vänd försiktigt ner vitorna och grädden i äggulevispet.
9. Lägg upp fromagen i portionsglas eller skålar. Ställ i kylen 3 timmar. Ta fram och dekorera precis innan servering då non stop och hallon lätt färgar av sig på grädden.

Servera och njut!