Det är inte helt lätt att fotografera sig själv och katten med mobilen, samtidigt som man ligger och vilar. Med lite tur och envishet kom vi med på bild samtidigt. |
Solen skiner utanför dialysfönstret och jag längtar ut och hem först och främst. Jag vill hem till mina katter Tindra och Ängla. Jag trodde aldrig att jag kunde bli så kattfrälst, innan kisarna flyttade in hos mig. Nu blir kärleken till mina katter bara starkare hela tiden och det verkar faktiskt som att det är ömsesidigt. Ängla har alltid gillat att mysa med mig i sängen, ända sedan hon var liten källing. När jag kommer hem, efter att ha varit hemifrån en längre tid på dagen, vill hon gärna att jag lägger mig på sängen. Då kommer hon upp till mig och ska tvätta mig och kura ihop sig tätt intill eller på mitt bröst. Däremot har Ängla aldrig gillat att umås med mig i soffan, vilket Tindra gärna gör, men de senaste veckorna har Ängla allt oftare hoppat upp till mig i soffan, trots att det inte vankats godis. Igår eftermiddag låg vi i soffan tillsammanso ch vilade och mös. Ingen lång stund, men det förhöjer min livskvalitet. Tindra vill gärna ha lite egentid med mig på kvällarna. När jag släpper in henne på kvällen kelas vi en stund på stolen i entrén. Slutar jag klia henne på huvudet brukar hon putta till min hand hårt och bestämt eller så sträcker hon på sig för att nå min näsa med nosen och stryker sig mot den. Jag undrar ofta hur mycket tankeverksamhet de har och om de kan förstå mina dagliga kärleksförklaringar. Katterna är lite som mina barn, men det är viktigt att tänka på att de är katter och får leva som det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar