Små hoppande sötnosar

Att jag tycker om djur är långt ifrån en överdrift. Vilda eller tama, stora eller små det spelar ingen roll. Det ger mig en sprittande känsla i kroppen när jag får se ekorrarna utanför vårt hus och jag gläds över synen av korna som går och betar och viftar på svansarna i hagen, som jag åker förbi varje dag på väg till jobbet. Alla djur har sin speciella tjusning även om jag har svårt att tycka om en del småkryp som spindlar och fästingar. Att vilda djur jagar varandra och fäller sitt byte kan ibland vara tufft att se, men det är naturens gång. Däremot har jag ingen förståelse för att vi människor beter oss illa mot försvarslösa djur, som inte har några onda tankar eller är ett hot mot oss. Det värsta jag kan tänka mig är människor som skaffar husdjur och sedan inte tar hand om dem och ger dem allt som de behöver för att få bästa tänkbara liv. För mig är det minst lika viktigt att ge dem vård och hjälp vid skador eller sjukdom och ett värdigt slut för att hindra onödigt lidande.

 

Det finaste i djurvärlden är att få se nya små individer födas och tas om hand, oftast av sina kärleksfulla mammor, som matar och tvättar sina småttingar och lär upp dem så att de så småningom när de växer upp kan klara livets hårda väg. Djurbarn är små underbara varelser och det finns inte mycket som är sötare att beskåda. Sommaren är årstiden då jag njuter av att få se de vilda djuren föröka sig. Utanför min arbetsplats föddes tre kaninungar för ett par månader sedan. Varje morgon och middag tittade jag efter dem, där de höll till inne bland buskarna, strax intill husväggen. Jag åkte till och med dit på helgerna vid ett par tillfällen för att i lugn och ro kunna titta på dem och fånga dem på bild. De växte fort och blev större och nu har kaninerna lämnat platsen där jag såg dem hoppa runt på gräsmattan. Förhoppningsvis har de klarat sig från faror och hot och är redo för att bilda en egen familj framöver. Strandskatorna som häckade på andra sidan byggnaden har för längesedan lämnat industriområdet och det är tyst och tomt efter dem när jag inte längre kan se dem trippa runt på sina långa röda ben och turas om att ruva sina ägg. De senaste två åren har jag haft glädjen att få se en rådjurshona med sitt jättelilla kid, bara ett par meter utanför fönstret på min arbetsplats. Tyvärr har nu området förbytts till en byggarbetsplats och jag förmodar att jag inte får se fler rådjur där det tidigare var träd och buskar, en plats där rådjurshonan kunde få skydd mot eventuella faror. Hemma utanför huset har vi fått tillökning bland ekorrarna. Grannen berättade att det dykt upp en ekorre häromdagen, som hon aldrig sett vid vår matplats förut. Jag tittar upp bland trädkronorna varje gång jag är utanför huset och hoppas att jag snart få se den lilla nykomlingen. Den dagen då jag lyckas vinna någon av ekorrarnas förtroende, så att den vågar att äta ur min hand och jag får lov att bjuda på en och annan hasselnöt eller en bit äpple, då kommer jag att känna ett otroligt lyckorus.