Pelargon med doft av skumbanan

Det finns otroligt mycket vackert och spännande som går att odla i krukor på en balkong. Jag har under åren provat på alla möjliga sorters sommarblommor, perenna växter, träd, buskar och även en hel del ätbart som smultron, plocksallad, melon och gurka. Nu är min balkong till största delen fylld med pelargoner, med undantag för ett par för året nyinskaffade citrusträd och lite annat smått och gott. Varför jag för snart fyra år sedan blev helt betagen av just pelargoner kan man ju fråga sig när det finns så mycket annat vackert i odlingsväg. Till stor del beror det på att det finns så otroligt många olika sorters pelargoner som ser så olika ut. De flesta är dessutom lätta att föröka och vinterförvara till nästföljande säsong. Jag köpte mina första sticklingar på Wapnö trädgårdsmässa, där representanter från Svenska Pelargonsällskapet dukat upp ett bord med alla möjliga sorters små sticklingar. Sedan tittade jag efter pelargoner på nätet och mitt intresse växte, men det var först när jag blev medlem i Svenska Pellargonsällskapet som jag blev riktigt smittad av det positiva pelargonviruset. Det var då som jag fick veta att det finns så många olika grupper med denna fantastiska blomma. De flesta sorterna, som t.ex.tulpan- äggskals- och fingerpelargon odlar jag främst för de vackra blommorna, medan en del vilda arter sticker ut med ett säreget växtsätt, men har små och ganska intetsägande kronblad. En annan spännande grupp är doftpelargonerna. Många av dem har små blommor och det är sällan för blommorna som jag väljer att ha dessa sorter på min balkong. I vanliga fall brukar det vara växternas kronblad som doftar, men hos pelargonerna är det oftast plantans blad som ger den sin karakteristiska lukt. De kan dofta av bland annat citrus, rosor, gran och kryddnejlika. Min egen favorit är den vilda arten P. tomentosum, som ger ifrån sig en stark doft av mint när man rör vid de gröna, lite ludna bladen. En del av doftpelargonernas blad kan användas till både matlagning och bakning. Se recept på "Mjuk pelargonkaka med glasyr" här. Jag har i flera år hört talas om pelargonen P. gibbosum, utan att ha sett den i verkligheten. Förutom att den har ganska små, gula blommor, vilket är en mycket ovanlig färg på pelargonernas kronblad, är det blommorna och inte bladen som doftar på denna art. På kvällarna kan man tydligt känna en doft av skumbanan kring plantan. Jag har aldrig varit förtjust i de ljusgula, bananformade godisbitarna och jag skulle hellre likna doften på P. gibbosum vid det bananluktande florlack, som tandläkaren penslade på mina tänder när jag var liten. När jag var i Helsingör för några veckor sedan gick jag förbi en liten blomsteraffär, som hade en hel del växter på gatan utanför butiken. Jag blev eld och lågor när jag fick se att de hade flera olika ovanliga pelargonsorter i sitt sortiment, bland annat två exemplar av P. gibbosum, som dessutom var välväxta och blommade. Efter att jag överlagt med mig själv, över den bristfälliga platsen hemma på balkongen, gick jag ifrån butiken utan att ha gjort något inköp. Jag och pappa fortsatte vår shoppingrunda men jag hade svårt att släppa tanken på de fina pelargonerna. Efter att vi hade ätit lunch och det snart var dags att ta båten tillbaka över sundet gick jag tillbaka till blomsteraffären. Där valde jag ut en planta av P. gibbosum och en av P. echinatum. Det blev en riktigt stor kasse, som jag fick ha i famnen där jag satt i rullstolen. Jag var otroligt nöjd över mina inköp och bristen på plats på balkonghyllorna fick bli ett senare problem. Nu står de båda plantorna i en hylla hemma i trapphuset och på kvällarna känns doften av skumbanan tydligt från den nu rikblommande
P. gibbosum.