P. fischeri - Nykomling i samlingen

Att vara med i Svenska Pelargonsällskapet och Sveriges Trädgårdsförening har inneburit att jag lärt känna många trevliga människor, som jag förmodligen aldrig kommit i kontakt med om jag inte haft ett stort intresse för odling och fått en sådan förkärlek till pelargoner. Jag har lärt känna medlemmar från hela vårt avlånga land, men främst de som bor i Halland. En del personer har jag fått kontakt med via Facebook och en och annan har jag sålt sticklingar till och andra har jag köpt av och så har våra vägar korsats. När jag varit med på olika begivenheter, som pelargonsällskapets anordnat utanför Halland, har jag träffat på flera kända ansikten, som jag tidigare bara haft kontakt med på nätet. Märkligt nog har det känts som vi setts förut, när vi mötts och hälsat på varandra.

Det är vid dessa träffar som jag köper och byter till mig ovanliga pelargoner, som man normalt inte hittar ute i handeln. En speciell medlem i Halland, boende i Falkenberg, har vid ett flertal träffar sett till att min samling utökats med fler sticklingar. Hon har med sig små plastburkar med mindre och större rotade sticklingar av diverse olika sorter, som för mig ofta är okända. Det är lönlöst att försöka få betala för de fina små plantorna, envis som hon är. Vid någon av årets sammankomster fick jag en liten stickling, som hade namnet P. fischeri. Jag hade inte en aning om vad det var för sorts pelargon, mer än att det var en vild art, vilket jag kunde utläsa av att det stod ett stort P och en punkt före artnamnet på namnskylten. När jag fick sticklingen bestod den bara av ett par små flikiga, gröna blad. Sedan dess har den stått i fönsterkarmen i mitt sovrum och härom morgonen fick jag till min glädje se att den lilla plantan satt knopp och nu har den lilla pelargonen äntligen visat sina första små blommor, vars kronblad har en annorlunda grålila färg. Självklart vill jag rikta ett stort tack till Karin, som gav mig P. fischeri, och för att hon glatt delar med sig av sina sticklingar till oss alla i hallandsgruppen.

Färgstark utstickare

Dark Caliente Hot Coral

Som stor entusiast och älskare av pelargoner har jag samlat på mig på tok för många olika sorter. Just nu håller jag på att göra en lista på de över 200 olika pelargonerna som jag har i min samling. Då det finns en så otroligt stor mångfald är det jättesvårt att begränsa sig. När jag började odla pelargoner, för gott och väl 5 år sedan, köpte jag alla möjliga sorters pelargoner som jag kom över, oavsett om de var ovanliga, vanliga, stora eller småväxta. De senaste två åren har jag börjat begränsa mitt samlande lite mer. Jag försöker att hålla mig till pelargoner som tillhör gruppen miniatyrer och dvärgar, men det finns ändå väldigt många fina sorter att välja bland. Att jag valde just dessa småväxande sorter är först och främst för att jag tycker att de är väldigt söta och tar mindre plats, men även för att jag har lättare att sköta om blommor i mindre krukor som inte är så tunga. De är lättare att lyfta och flytta på och inte lika svåra att hantera när de ska planteras om. Men, det finns ett stort men. När jag träffar mina pelargonvänner och får se alla deras fina pelargoner kan jag ofta inte motstå sticklingar från en och annan, för mig ny, vild, engelsk eller änglapelargon. Sedan finns det en del pelargoner, som inte är miniatyrer, som jag bara inte kan skiljas ifrån. Primärhybriden Px. ardens är bara en av flera favoriter.

Px. ardens, min stora favorit trots ganska små blommor

Ibland är det plantans speciella blad som tilltalar mig eller dess annorlunda knotiga växtsätt, men oftast är det blommornas utseende och kronbladens härliga färger, som får mig att falla för en viss pelargon. Jag förundras ibland över vilka otroliga färger och skiftningar som växter kan visa upp, allt från vitaste vitt till regnbågens alla nyanser. Pelargonen Dark Caliente Hot Coral är ingen ovanlig pelargon, men blommornas intensiva färg har gjort att den fortfarande har en given plats på min balkong, även om krukan länge varit utan sin namnlapp, som troligtvis försvann när den flyttade in för vinterförvaring för några år sedan. Häromdagen tog jag mig tid att fotografera blommorna och redigerade bilden för att i möjligaste mån återspegla den speciella nyansen på de korallfärgade kronbladen, men det var inte lätt. Jag fick snabb hjälp med pelargonens namn via Svenska Pelargonsällskapets Vänner på Facebook. När jag fick svar på min fråga kände jag direkt igen namnet, även om jag troligtvis aldrig skulle lyckats plocka fram det ur minnet, dålig på namn som jag är.
Det är inte alltid de mest annorlunda och ovanliga pelargonsorterna som är de vackraste, även en enkel variant kan sticka ut ur mängden, men Px. ardens är ändå Kungen bland pelargoner för mig.

Vackra blad på Lady Plymouth

Äppelmuffins med kanel och kardemumma

De senaste åren har muffinsen kommit lite i skymundan. Idag ska det vara stora cupcakes, helst med både fyllning och frosting eller någon annan topping. Visst är de goda, men på tok för mycket kaka för min smak. Jag föredrar en mindre muffins, gärna med några bär eller bitar frukt, som ger de mjuka kakorna en lite friskare smak och dessutom gör dem saftiga. Såhär års är svenska äpplen goda att smaksätta muffins med, men det är lika gott med hallon, blåbär eller bitar av rabarber. Jag har investerat i två muffinsplåtar, vilket gör att muffinsen håller formen och hindrar de tunna pappersformar att ge vika. Muffinsen går utmärkt att frysa.

 

Recept 24 muffins

4 ½ dl vetemjöl

3 tsk bakpulver

100 g margarin eller smör

3 ägg

3 dl socker

1½ dl mjölk eller vatten

1½ tsk nystötta kardemummakärnor
2 äpplen
Socker och kanel att vända äppelbitarna i

24 st muffinsformar

Gör såhär:

Sätt ugnen på 225°. Stöt kardemumman. Blanda mjöl, kardemumma och bakpulver i en skål. Smält smöret och låt det svalna. Skala äpplena, dela dem och ta bort kärnhusen. Skär sedan äpplena i klyftor, som delas på mitten. Vänd bitarna i socker blandat med kanel. Vispa ägg och socker vitt och poröst. Rör ner mjölblandningen i äggsmeten. Rör smeten klimpfri utan att arbeta den för mycket eller länge. Tillsätt smör och mjölk. Rör samman smeten. Fördela smeten jämt mellan formarna och placera ett par bitar äpple i varje form och tryck ner dem lite lätt i smeten. Grädda mitt i ugnen i 10-12 minuter eller till att muffinsen fått fin färg.

Husets Drottning - Min Prinsessa

För några veckor sedan fyllde min katt Ängla 8 år. Tänk vad tiden går fort! Det är svårt att ta in att det är så många år sedan som jag fick skjuts av min faster ner till Höganäs för att hämta hem den lilla vita pälsbollen, som redan då var söt som socker i mina ögon. Under åren har hon fått många fina kommentarer av personer, som sett henne när vi varit utanför vårt hus eller då vi tagit en runda med min permobil och Ängla legat i mitt knä. Mina närmaste grannar kallar henne alltid för Drottningen och visst är Ängla en katt som ser mäktig ut när hon promenerar runt med högt buret huvud och sin vackra, yviga svans i en upprätt position. Änglas mamma är en blåmaskad ragdoll och pappan en vit perser, men då Ängla inte är renrasig tillhör hon gruppen huskatter. Hon liknar mycket en ragdoll till sättet. Ängla är otroligt kelig och hon vill gärna ligga på min bröstkorg, med sin nos mot min haka, och sedan vill hon tvätta mig i ansiktet med sin rosa, lilla, sträva tunga. Däremot är hon långt ifrån en knäkatt, men när hon är vaken förföljer hon mig i lägenheten oavsett om jag borstar tänderna, lagar mat eller sitter i tvsoffan. När jag ska ner till tvättstugan åker hon gärna med mig i hissen, de fyra våningarna ner till bottenplan, och väl där sitter hon och väntar på att jag ska komma ut från tvättstugan så att vi tillsammans kan ha följe upp igen. Är hon utomhus passar hon på att slinka in när någon av grannarna kommer hem och öppnar ytterdörren. Sedan är det oftast hon som är först in i hissen oavsett vem hon får sällskap med. Ängla är en mycket pratsam katt och när hon kommer in efter sina vistelser utanför vårt hyreshus, jamar hon högljutt, som för att tala om för mig att nu matte är jag inne igen. För övrigt är hon en riktig livsnjutare och förtar sig absolut inte. Hon ligger oftast och sover i sängen och är hon utomhus föredrar hon att njuta liggande på en skön plats i gräset där det är lagom soligt. Man kan tro att Änglas härliga, långa,och tjocka päls skulle hålla henne riktigt varm, men när det blåser och är kallt vägrar hon att gå ut. Varför utsätta sig för kyla och hårda vindbyar när man kan ligga inomhus i värmen och bara ha det lugnt och skönt. Ängla är petig med maten men är långt ifrån en gourmetkatt. Hon nöjer sig med torrfoder, varken av det dyraste eller sämsta fabrikatet,och slickar oftast bara av såsen på blötmaten och lämnar kvar de mjuka bitarna till Tindra, trots att jag köper blötmat av högsta klass. Någon enstaka räka kan Ängla gärna äta, medan min katt Tindra är otålig och nästan sätter klorna i mina händer om jag inte får av skalet tillräckligt fort på de efterlängtade godbitarna. Inte heller rostbiff, fläskfilé eller nystekt rödspätta går att krusa den lilla damen med. Därför borde hon ju hålla vikten kan man tycka, men är man en lite lat kissemiss gör man och andra sidan inte av med så stora mängder energi. Hon är långt ifrån tjock, men senaste tiden har jag upplevt att hon blivit allt tyngre, när jag lyft upp min guldklimp i mina armar och hennes kropp hängt slappt som en trasdocka (ragdoll). Häromdagen var det åter dags för det årliga besöket hos veterinären, för att ge Ängla sin vaccination och låta dem göra en enkel undersökning av bland annat hjärta, lungor och tänder. Hon gillar att åka bil, så färden till veterinären gick utan att Ängla sa ett knyst. Hon låg lugnt på botten av sin transportbur, trots att jag glömt att spraya insidan av buren med lugnande feromoner. Jag var inte direkt orolig för att hon skulle streta emot när det var dags för sprutan, men då hon vid förra besöket tvingades dra ut två tänder, var jag lite nervös över hennes tandstatus. Ängla är ofta dålig på att tugga sitt torrfoder och tanken har flera gånger slagit mig att det kan bero på att hon får ont i tänderna när hon tuggar. Jag drog en lättnande suck efter att veterinären lyckats titta Ängla i munnen och konstaterat att hennes tandkött och tänder var utan anmärkning. Ängla var nog minst lika nöjd när undersökningen var över, då hon inte alls var intresserad av att öppna munnen, utan trilskades och försökte komma ur mitt grepp. När jag öppnade transportburen klev hon snabbt in i den efter att hon jamat lite missnöjt. Medan Ängla la sig till rätta på burgolvet och kopplade av passade jag på att fråga om hennes vikt, då jag vet att överviktiga katter lättare kan få problem med bland annat hjärta, kärl och dessutom kan drabbas av diabetes. Jämfört med Tindra, som alltid varit en smärt och smidig liten dam, känns Ängla som en riktigt bastant katt, men hon har ju också en helt annan kroppsbyggnad. Tyvärr visade vågen att hon ökat tre hekto i vikt, sedan besöket för två år sedan. Ingen jättestor viktuppgång, som var oroande enligt veterinären, men Ängla bör inte gå upp mer i vikt. Jag blev inte direkt överraskad, då mina farhågor om att Ängla ökat i vikt snarare besannades. Någon regelrätt bantningskur är inte nödvändig, men jag tänker byta foder till ett med något mindre fett och högre andel kött. Det är viktigt att samtidigt se till att Tindra, som är en mycket mer aktiv katt, får sitt energibehov tillgodosett, men det är inte helt enkelt när man har två katter som delar på samma matplats, där torrfodret finns att tillgå dygnet runt. Efter att veckans veterinärbesök var över hoppas jag nu att vi slipper åka dit innan det är dags för vaccination nästa höst. Väl hemma släppte jag ut Ängla ur buren och sedan klev vi ut ur bilen och promenerade  tillsammans från parkeringen till vårt hus. Hon hann inte mer än innanför dörren innan hon hoppade upp i sängen och somnade och jag var inte sen med att göra henne sällskap, nöjd med att vara hemma med en välmående liten prinsessa.

Mumsig morotskaka

Jag har alltid gillat att baka, men tyvärr blir det inte så ofta nu som jag skulle önska, då orken inte alltid räcker till. Att baka tårtor är det som jag tycker är roligast. Då får jag mer utlopp för min kreativa ådra när det kommer till garneringen, men jag sätter lika gärna deg till matbröd eller gör några makroner. Däremot har jag aldrig bakat någon morotskaka. Det beror nog på att när jag bjöds på denna typ av kaka första gången, tyckte jag inte att den var något speciellt. Därefter har jag ätit betydligt godare varianter av morotskaka, som till exempel den som jag bjöds på hemma hos Christina, vid vår senaste pelargonträff. Vi hade först serverats frallor, så jag var mätt och delade på en kakbit och tog bara ena halvan. Den slank snabbt ner och jag tog ytterligare en halva och det var det flera som gjorde. Gott betyg åt konditorn! Ska jag bjuda på fikabröd framöver kan jag helt klart tänka mig att baka morotskaka enligt receptet nedan. Förutom att den var väldigt god verkar den enkel att göra, av ingredienserna och instruktionerna att döma, och visst låter en kaka med rivna morötter som ett lite nyttigare alternativ till fikat.

Recept morotskaka
Ingredienser:
4 st ägg
4 dl strösocker
4 dl vetemjöl
2 tsk vaniljsocker
2 tsk mald kanel
2 tsk bakpulver
2 tsk bikarbonat
2½ dl rapsolja
6 dl rivna morötter

Topping:
60 g smör, rumsvarmt
200 g Philadelphiaost
3 dl florsocker
2 tsk vaniljsocker
Saften av 1 lime eller citron + rivet skal, inte det vita (kan uteslutas)

Gör såhär:
1. Sätt ugnen på 175°. Smörj och bröa en liten långpanna, ca 25x33 cm.
2. Vispa ägg och socker luftigt. Blanda mjöl, bakpulver, bikarbonat, vaniljsocker och kanel och vänd ner i smeten. Tillsätt oljan och morötterna och rör om.
3. Grädda i mitten av ugnen cirka 30-40 min.
4. Blanda Philadelphiaosten med smör, florsocker, citrussaft och vaniljsocker till en slät kräm. Bred den sedan över kakan när den har svalnat. Strö över citrusskalet. Ställ kakan svalt så att toppingen stelnar. Skär den sedan i bitar.

Pelargoner, pelargoner och pelargoner

Christinas stora, prunkande balkong.

 







En hel del sommarblommor har sett sina vackraste dagar för i år och jag har sett att några av mina grannar har slängt en del vissna plantor på platsen för trädgårdsavfall, intill våra hyreshus. Det gjorde nästan ont i mig när jag såg att någon slängt en pelargonplanta med flera stänglar med rosa blommor. Ovanpå hade det bland annat hamnat nerklippta chili- och tomatplantor. Tyvärr nådde jag inte den kasserade plantan, när jag sträckte in min arm mellan träplankorna. Dagen därpå var allt trädgårdsavfall bortforslat och jag fick glömma pelargonen, som jag hade hoppats kunna rädda till ännu en vacker sommar. Många av mina egna pelargoner blommar som finast vid den här tiden på året, så säsongen är långt ifrån över, i alla fall inte här nere i södra delarna av landet. Därför har vi i Svenska Pelargonsällskapet i Halland fortfarande någon punkt kvar på årets program. I lördags trotsade jag kroppens signaler på trötthet och gav mig iväg till ännu en av årets träffar, denna gång i Varberg. Det ska mycket till för att jag ska tacka nej till att få umgås med mina goa pelargonvänner. Jag plockade med mig några sticklingar i bilen i hopp om att någon skulle vilja ta över dem och ge lite ledigt utrymme i fönsterkarmen i mitt sovrum. I Falkenberg stannade jag till och tog en titt på pelargonodlingen, som tillhör Anita Nilsson, länsansvarig för Halland. Redan hos henne fick jag dagens första sticklingar. Förhoppningen om att komma hem med färre sticklingar än vad jag hade med mig när jag åkte hemifrån, skulle troligtvis grusas kände jag redan då. Jag brukar nämligen ha väldigt svårt för att hålla detta löfte till mig själv, när vi pelargonister träffas och de erbjuder mig sticklingar av spännande sorter som jag inte redan har. Innan vi lämnade Falkenberg hämtade vi upp ytterligare tre damer, som hoppade in i baksätet på Anitas bil. Det kom en och annan regndroppe när vi kom till Varberg, men vår chaufför släppte av oss nära ingången till Christinas hus och när vi steg ur bilen var det uppehåll.
 

Pelargonen Honnesstoltz fångade mitt intresse direkt, med nästan
vaxlika blommor. Jag blev självklart glad att få en stickling av den med hem.

 





 




Det var fler än jag som tagit med sig sticklingar till träffen hos Christina. De andra tittade nyfiket ner i några pappkassar, men de var inte sticklingarna som jag just då var mest intresserad av. Var är din hund? frågade jag nästan så fort jag klev in i lägenheten. Lite smått besviken fick jag veta att schäfern Freja var ute på promenad med sin husse, men skulle komma tillbaka om en stund, vilket självklart gladde mig. Eftersom jag för stunden inte fick tillgodose min längtan efter att få mysa med Christinas hund hängde jag istället på de andra som påbörjat en husesyn. Lägenheten var på två plan med en härligt öppen planlösning med stora fönster som släppte in mycket ljus, passande för grönskande växter inomhus. Det var gott om plats för odling även utomhus, då lägenheten  hade inte mindre än tre inglasade balkonger i olika storlekar och med fin utsikt åt olika väderstreck. Den stora, långsmala balkongen på nedre våningen var lika härligt prunkande och smakfullt inredd, som jag mindes den från mitt föregående besök för något år sedan. Till skillnad från min egen odling, som till stora delar består av miniatyrer, har Christina många väldigt stora och välväxta pelargoner. Alla plantorna var fina och välskötta, flera av dem överväldigande. Änglapelargoner och engelska sorter blandades med uniker, och vilda arter, men där fanns ganska få vanliga zonaler. Många sorter gav mig en vill-ha-känsla. När Christina sa att vi fick ta hur många sticklingar vi ville ha, av de hon i förväg klippt av från sina plantor och placerat i olika glas med vatten, blev jag med ens otålig även om tanken på platsbristen hemma på min egen lilla balkong, om och om igen gjorde sig påmind.

Fina, goa  Freja.

 



Innan vi gick upp på lägenhetens ovanvåning kom Freja och Christinas man hem från sin promenad. Jag fick sällskap upp i trappan av hunden efter att jag hälsat och kelat med henne som hastigast. Freja var snabbare än jag uppför trätrappan till andra våning och ja hamnade lite på efterkälken. På en av de mindre balkongerna växte också pelargoner intill en liten sittgrupp och ett planteringsbord. Den tredje balkongen däremot var fylld med  med andra sorters växter, också de välväxta och fina. Tillbaka på nedre botten tog vi plats kring köksbordet, där vi serverades kaffe, te, hembakade frallor med pålägg och tillbehör. Som grädde på moset fick vi en god morotskaka. Freja trampade oroligt omkring runt bordet och hoppades få en smakbit, då hennes egen matskål var tom. Då hon blev utan några smakbitar la hon sig till slut på köksgolvet. Jag var inte sen att ta plats intill hennes varma,och mjuka kropp. Utan att bry mig om vad de andra skulle tycka la jag mig ner med mitt huvud mot Frejas goa mage. Det var tyvärr hårt på golvet och inte särskilt bekvämt så jag reste mig upp och tittade efter de andras reaktion över mitt tilltag. Normalt sett brukar nog inte en kvinna i 45-årsåldern lägga sig raklång på golvet hemma hos en bekant, men kommentarerna uteblev. Vid det här laget känner mina pelargonvänner mig så väl att de vet att husdjur  har en stor plats i mitt hjärta, kanske var det därför de inte brydde sig över mitt tilltag.

Christina har gjort egna namnskyltar till alla sina pelargoner.
Utprintade från datorn och sedan laminerade.

Åter ute på balkongen påtalade Christina att alla sticklingar, rotade och orotade, var gratis för dagen och vi fick gärna lov att klippa från de andra plantorna, om de var några fler pelargoner som vi ville ha med oss hem. Jag vet sedan tidigare att Christina har många fina pelargoner och att hon dessutom är givmild, så jag hade tagit med mig plastpåsar, namnstickor och penna om jag kanske skulle erbjudas en och annan stickling. Min plan att bara ta med mig någon enstaka pelargon hem gick åt pipsvängen. Så mycket vackert, som dessutom var gratis, gick bara inte att motstå. Jag nästan skämdes när jag insåg hur många små avklippta toppsticklingar, som hamnat i min kasse. Känslan kändes lite mindre betungande när Christina åter sa att hon skulle slänga alla sedan tidigare avklippta sticklingar i soporna och att slänga pelargoner går ju bara inte för sig. Vi var långt ifrån tomhänta någon av oss när vi tackade för besöket och tog hissen ner till den väntande bilen. Det var trångt i i både bagaget och inne på golvet i bilen, när vi lastat in alla kassarna och vi själva tagit plats i kupén. Tillbaka i Falkenberg lämnade vi av en efter en och passade även på att ta en titt på var och ens pelargonodling. När jag slutligen satte mig i min egen bil och packade in alla mina sticklingar hade antalet utökats ytterligare. Väl hemma, trött men glad över att jag åkte med på dagens träff, plockade jag fram krukor och jord och ännu en stor bricka fylld med sticklingar, fick ta plats under lysröret i kökets fönsterkarm. Nu håller jag tummarna för att jag lyckas rota varje liten pelargonstickling och att jag vattnar lagom mycket, inte för lite och inte för mycket så att de ruttnar. Sedan ska de även klara vintern, stående ovanför de varma elementen. Till våren återstår att se hur jag lyckats och förhoppningsvis får jag se flera nya pelargoner blomma nästa sommar.
Först och främst vill jag rikta ett stort tack till Christina, för att vi fick komma på besök, blev bjudna på god fika och självklart för att hon delade med sig så rikligt av alla sticklingar.
Tack även till er övriga och till Anita som gav oss skjuts.
Vill du ha receptet på de goda ostbullarna som vi fick till fikat hittar du det här.
Återkommer med receptet på morotskakan.

Goda frallor med ost

Dagarna blir ofrånkomligt kortare och det mörknar tidigare på kvällarna. Jag blir inte lika inspirerad att ta tag i saker sent på dagen när hösten närmar sig. Då är jag istället mer sugen på en kopp rykande varmt te och en god smörgås, kura i soffan under en filt och bara slappa. Köpt bröd till fikat i alla är, men en god hembakad fralla är det inte något bageri som toppar, även om vi har flera bra här i stan. I helgen blev jag bjuden på fika vid en träff med "Pelargonsällskapet Halland". Christina serverade matiga bullar, som bland annat innehöll ost. Alltid kul att smaka något nytt! Baka bröd, köp hem lite pålägg, kanske har du hunnit koka någon egen marmelad av årets skörd, och bjud hem några vänner på en höstfika. Stäng ute kylan, tänd ljus och ha en trevlig stund tillsammans.

Recept Ostfrallor

5 dl vatten, 37°C
1 paket jäst
250 gram kesella
1½ tsk salt
1 msk flytande honung
1 påse riven ost, 150 eller 200 gram
3 dl fiberhavregryn eller grahamsmjöl
12 dl vetemjöl

Gör såhär:
1. Lös upp jästen i vattnet. Rör sedan i kesellan, saltet och honungen.
2. Tillsätt den rivna osten, fiberhavregryn och vetemjöl. Knåda degen tills den är smidig och len.
3. Låt degen jäsa under duk i 40 minuter. Forma 20 bullar och lägg dem på plåtar med bakplåtspapper. Låt dem jäsa under duk i 20 minuter. Sätt ugnen på 225°C.
4. Grädda frallorna mitt i ugnen cirka 12 minuter.

Detektivarbetet gav resultat

I våras fick jag äran att överta ett tiotal pelargoner, från en bekant vars fru gått bort. Ingen av krukorna hade några namnskyltar, men av bladen att döma förstod jag att en del av dem i alla fall inte var av de sorter som gemene man köper på sommaren och sätter i urnor och balkonglådor. Jag satte om alla plantorna i ny jord när jag fick dem och några veckor senare klippte jag ner dem. Det har varit lite extra spännande att följa just dessa pelargoner under sommaren, då jag inte haft en aning om vilka sorter det var och vad jag skulle få se för blommor. En efter en har de satt knopp och häromdagen la jag speciellt märke till en av plantorna, längst in på en av hyllorna, som jag inte sett blomma förut. Den gyllenbladiga pelargonen, vars blad har en svag brun zon, visade sig vara en riktig skönhet och då blommorna hade prickar, streck och fläckar kunde jag placera den i gruppen äggskalspelargoner, men namnet hade jag ingen aning om. Mina vänner i Hallandsgruppen gick även de bet på namnet, när jag visade upp plantan på helgens träff. Efter att jag letat en bra stund i Svenska Pelargonsällskapets stora och informativa bildgalleri på föreningens hemsida, gav jag upp mitt sökande. Istället fotograferade jag bladen och blommorna och la ut bilden i gruppen "Svenska pelargonsällskapets vänner" på Facebook och bad om hjälp. I gruppen finns många erfarna och duktiga pelargonodlare och det tog inte lång tid innan jag fick svar. Pelargonen heter Elmsett och är förädlad av Ray Bidwell i början av 80-talet. Förutom att den är en äggskalspelargon tillhör den gruppen dvärgväxande pelargoner. Blommorna är dubbla, vita till blekt rosa och har röda prickar, streck och fläckar. Nu har jag fixat en namnetikett och stuckit ner i krukan, men ännu har jag några plantor kvar som saknar namn. Visst är pelargonerna vackra även om jag inte vet vad de heter, men med namn på plantorna kan jag söka information om dem och som pelargonist vill jag veta vad pelargonerna heter, speciellt om jag ska byta eller sälja sticklingar till mina pelargonvänner.

Miniatyrträdgård i kruka

Djur och föremål i det lilla formatet uppfattas ofta som gulligt. Vem tycker inte att en kattunge eller hundvalp är söt eller en tröja som ska passa en nyfödd baby, liksom en liten, liten blomma i trädgårdslandet. Jag har alltid gillat att pyssla med saker som är små, ju mindre desto roligare. För många år sedan gjorde jag ett luciatåg i cernitlera, som bara var ett par centimeter högt. Jag byggde ett hus av minimala små pärlor och bakar jag kakor gör jag dem ofta mindre än vad receptet rekommenderar. Ibland undrar jag om min kroppsligen så lilla person, med mina 152 cm och knappa 40 kg, gör att jag faller för det som är litet. Min pelargonsamling på balkongen är bara ytterligare ett exempel, då jag nu i stort sett bara samlar på sorter som tillhör gruppen miniatyrer.
Häromdagen besökte jag Kungsblomman i Kungsbacka, främst för att få användning av mitt presentkort, som jag vann i en tävling på deras facebookssida för ett bra tag sedan. Där fanns många vackra växter och blommor. Jag fastnade bland annat för den spännande skira växten Dvärgbowhai, med små, små blad, likt ett stort jätteträd i miniformat. Det fanns i flera olika storlekar, men jag valde självklart det minsta. Först och främst får det inte plats någon större växt i mina fönsterkarmar, som redan är fyllda med pelargonsticklingar i mängder och ett flertal orkidéer, men största anledningen var att jag fick en idé om en annorlunda plantering, så fort jag fick se det lilla trädet.
Jag fyllde en vanlig lerkruka med blomjord och planterade trädet i ytterkanten av krukan. Det lilla huset, som jag också hittade hos Kungsblomman, placerade jag intill. Därefter fixade jag till en liten miniträdgård med olika stenar, sand, grenar och blommor och grönt från pappas trädgård.
Växten Dvärgkowhai, Sophora prostrata 'Little Baby', har på senare tid blivit allt vanligare i blomsteraffärerna på senare tid. Den tillhör familjen ärtväxter och kommer ursprungligen från Nya Zeeland. Plantan trivs att stå i soligt till halvskuggigt läge, men inte i direkt brännande sol. Vattna med en svag dos näring från vår till höst och håll jorden lätt fuktig. Låt den aldrig torka ut helt. På sommaren kan Dvärgkowhain med fördel placeras utomhus. På vintern minskar man vattningen och ställer växten svalt och ljust. När våren kommer bör den planteras om i ny jord och beskärs vid behov.

ÄNGLA - TINDRA - HAPPINESS

Jag har alltid gillat smycken, både billiga och lite dyrare, men de flesta jag har är av det billigare slaget. När jag var liten hade jag bara ett silverhalsband och i det hängde en rund berlock med mitt förnamn Maria ingraverat. Jag fick bara bära halsbandet när jag skulle vara extra fin, som när vi var bjudna på kalas. När jag var 6 år tog jag, mamma och min storasyster hål i öronen tillsammans. Då gjordes först ett hål i örsnibben och sedan träddes en läkring därigenom, som man skulle snurra på dagligen. Inte undra på att det blev lite infekterat. Det var en stor dag för mig att få ta hål i öronen och plötsligt kände jag mig stor. På den tiden fick man gå till guldsmedsaffären om man skulle köpa smycken och utbudet var långt ifrån så stort som idag. Till en början fick jag bara ha örhängen i äkta silver, något annat tolererade inte min mamma. Efter att jag tagit bort läkringarna ur örsnibbarna fick jag sätta i mina allra första örhängen, som jag själv valt ut. Det var små silverblommor med blå stenar i mitten. När jag var i tonåren började det säljas allt mer bijouterrier och jag minns väl den första butiken i stan som bara sålde smycken och accessoarer. Den öppnade i Halmstads första galleria "Brogatan 13", på 80-talet. Efterhand som utbudet ökade och smyckena blev billigare ökade även mitt habegär, i första hand efter fler örhängen i olika storlekar, utseende och färger. Vem minns inte de gigantiska ringarna, som många tjejer hade i sina öron när jag var tonåring. I slutet på 80-talet gjorde jag flera nya hål i örsnibbarna, min storasyster gjorde det och då ville jag ju göra likadant. Jag nöjde mig inte med ett extra hål i ena örat utan tog flera nya hål i båda öronen, något som jag troligtvis aldrig fått för mig att göra idag, men nu är jag ju också 25 år äldre. När det blev populärt att göra egna smycken var jag snabb att hoppa på trenden och jag ägnade många timmar, mest på dialysen, åt att trä meterlånga halsband som virades kring halsen. Jag gjorde ett och annat till mig själv, men de flesta sålde jag. Tiderna förändras och idag tycker jag mer om att köpa ett fräckt armband eller en snygg ring, under förutsättningen att jag hittar någon som passar mig. Mina handleder är väldigt smala liksom fingrarna och många gånger har jag besviket lämnat butiken tomhänt, då det saknats en tillräckligt liten storlek för att passa min hand eller finger.
Senaste tiden har det blivit alltmer populärt med så kallade budskapsarmband med bokstavspärlor. Först ut tror jag tror jag att "Ung cancer" var med sina armband "FUCK CANCER". Nu har många andra hakat på trenden med alla möjliga texter. Jag hade turen att vinna två armband i en tävling på Facebook, som Bebeh Design anordnade. Efter att jag funderat ett tag på vilken text och vilken färg på pärlorna jag önskade kändes valet självklart. En del har smycken med sina barns namn och andra väljer till och med att tatuera barnens namn på sin kropp. Jag valde självklart mina katters namn, då jag saknar barn. Till armbandet med Änglas namn valde jag pärlor efter hennes vita päls och även om Tindra är mörkt grå fick det bli svarta pärlor. Båda armbanden hålls samman av en metallring med texten HAPPINESS och lycka är verkligen vad mina katter sprider i mitt liv. Att bära deras namn kring handleden påminner mig om de positiva känslor jag får när jag umgås med mina fyrbenta livskamrater. Vill du också ha ett armband, som är specialgjort just för dig, ta kontakt med Bebeh Design på Facebook här eller skicka ett mail till bebehdesign@hotmail.com.

Städning bland blad och blommor

Oj, så många pelargoner du har, vilket jobb! Den kommentaren har jag fått flera gånger av vänner och bekanta. Visst måste plantorna skötas om, men jag ser det inte som en belastning. Jag ser det snarare som en njutning och ett nöje att pyssla om pelargonerna, annars hade jag självklart inte fyllt hela min balkong med så många blommor. Det låter säkert knasigt, men för mig är varje liten planta speciell för mig och har sin egen charm. Om någon av dem, speciellt en favorit, tynar bort känns det sorgligt att behöva slänga den bland soporna. Kanske är det för att jag inte klarade av att ge den lilla plantan allt den behövde, som jag känner så och jag ser det som ett personligt misslyckande.att den slutade sitt liv på min balkong. Jag försöker ändå att se det som att jag lärt mig något av mitt misstag. Det är tur att jag inte gav upp efter mina allra första, mindre lyckade försök att odla pelargoner. Då hade jag troligtvis inte haft en enda pelargon idag, eftersom jag till en början vattnade ihjäl så gott som varenda stickling som jag köpte. Under förra vintern dog flera av mina änglapelargoner. Då visste jag inte om att änglapelargoner och de engelska sorterna oftast kräver mer vatten även under vintervilan. Hur mycket vatten man behöver ge varje planta under vinterhalvåret är väldigt olika och beror dels på hur stor pelargonen är, men även hur ljust den står och i vilken temperatur. I våras köpte jag flera nya sticklingar av både "änglar" och de "engelska" och nu hoppas jag att jag lärt mig hur jag ska sköta om dem under den kommande vintern. Det är ännu någon månad kvar innan jag behöver tänka på att ta in pelargonerna, men det gäller att ha koll på temperaturen nu när den sjunker kraftigt under nätterna. På min balkong brukar de klara sig bra fram till att utomhustemperaturen börjar närma sig noll. Mina miniatyrpelargoner är känsligare och måste flytta inomhus tidigare, det fick jag bittert erfara förra året då ett flertal småplantor dog.
Just nu står de flesta av mina pelargoner i blom och det är faktiskt riktigt roligt att städa bland dem och knipsa bort vissna blad och blommor. Några gånger under sommaren och hösten storstädar jag på balkongen. Varje hylla dammsugas och torkas av, liksom golvet. För några veckor sedan gick jag igenom varje planta. Jag lyfte upp hela jordklumpen ur krukan och inspekterade både rötter, jord och insidan av krukan för att se att ingen planta drabbats av rotlöss. Tyvärr hittade jag ett par krukor som fått besök av denna otrevliga ohyra, inte mycket men angripna plantor som visar minsta tecken på angrepp åker i soporna. Som tur är kan man ta toppsticklingar från plantorna, men det krävs att man rengör krukor och fat mycket noga. Rotlöss kan sprida sig till krukor, som står intill en angripen planta. De små djuren syns sällan med blotta ögat och inte på den del av plantan som växer ovan jord. Vid angrepp ser det ut som om man ritat med tavelkrita på krukans insida och det blir även vitt i jorden.
Städning låter kanske tråkigt, men jag tycker faktiskt att det är givande. Jag hittar alltid någon planta som överraskar mig med nya blommor. Även vissna blommor kan ge mig en positiv upplevelse, som när det har bildats en så kallad storknäbbar på blomställningen. Mitt i blomman syns då en näbbliknande frökapsel. Låter man den sitta kvar öppnar den sig så småningom och man ser fröet med en liten vit plym. Det är roligt att så fröna på vårkanten och det är med stor spänning som jag sedan väntar på att få se plantan utvecklas. Det går inte att förutspå vad ett frö, från en tidigare framkorsad planta, ska ge för slutresultat. Både blad och blommor kan få ett annorlunda utseende och växtsätt än plantan som man tog fröet ifrån. Jag låter naturen ha sin gång och låter flugorna sköta om eventuell pollinering. De nya pelargonsorterna som kommer ut i handeln har korsats fram under mer ordnade former och det krävs många försök innan man får fram en ny sort med bra egenskaper. Tar man frön från vilda arter får man en pelargon med samma egenskaper som moderplantan, om inte någon liten fluga varit på besök med pollen från en annan pelargon på sina vingar. Under förmiddagen idag ägnade jag en stund åt att plocka bort vissna blommor och blad och glädjande nog fick jag se två plantor, som blommade för första gången sedan de kom hem till mig. Jag fick dessa pelargoner i våras av en manlig bekant. Hans fru hade odlat en del pelargoner och tyvärr hade hon hastigt gått bort. Jag fick äran att överta ett tiotal av hennes plantor. Då de saknade namnskyltar har jag väntat med spänning att få se dem blomma. Jag trodde att de skulle vara några vanliga pelargoner, som säljs som säsongsblommor, men jag blev glatt överraskad när jag fick se blommorna idag. En av dem kände jag igen, men minns inte namnet. Den andra sorten har jag aldrig sett förut. Jag hoppas att någon av de mer erfarna odlarna i Svenska Pelargonsällskapet kan hjälpa mig att namnge dem.

Sommaren övergår i höst

Det blev några riktigt sköna sommarveckor i augusti, men lika hastigt och lustigt som värmen och det fina vädret kom tog det adjö. Jag vill inte riktigt tro att sommaren redan är förbi. Fler och fler gulnade löv täcker marken och mörkret faller allt tidigare på kvällarna. En lite vemodig känsla har infunnit sig i mitt inre. Jag känner mig lite snuvad på sommaren. När jag precis började njuta av den var den nästan förbi, men det kan bli många fina höstdagar framöver om vädergudarna är på rätt humör.

I år tog det extra lång tid för mina pelargoner att vaknat liv och först nu tycker jag att de står som vackrast ute på min balkong. Då jag är hemma från jobbet och är sjukskriven, efter årets andra fotoperation, njuter jag ännu mer av att kunna slå mig ner på en pall där ute och pyssla om varje liten planta. Den senaste veckan har bjudit på en hel del regn, men när solen tittade fram var det alldeles lagom varmt för en stund bland blommorna. De har en märklig förmåga att ta över mina tankar och när jag grejar med pelargonerna känns det ofta som om jag befinner mig i en bubbla, där inga negativa känslor existerar. Så plötsligt inser jag att tiden runnit iväg och att det finns vardagssysslor som behöver göras.

Trots att vi har lagt sommarmånaderna bakom oss och september har tagit sin början bjuder naturen och våra trädgårdar ännu ett bra tag på många vackra växter, men nu har färgskalan börjat skifta. Dessutom finns det mycket gott kvar av frukt och grönsaker att se fram emot. Om sommarblommornas tid är över i dina urnor och rabatter finns det nu många fina plantor i handeln om du är sugen på att göra en höstplantering. De senaste åren har det blivit allt mer populärt att blanda olika vackra grässorter tillsammans med växter med bär och blommor.
Härom året valde jag att göra en plantering i kalla färger, som skulle harmoniera med zinkbaljan som jag planterade i. Utöver växterna valde jag att dekorera med rödlökar och en kronärtskocka, som gjorde planteringen lite extra spännande. Pumpor, stora som små, passar utmärkt att dekorera med i arrangemang med växter, men de är lika vackra i en skål på bordet eller som ett stilleben på förstutrappan. Såhär års finns det fina grenar, kottar, bär och olika sorters mossa, som kommer väl till pass i en plantering. Det är bara att släppa loss din kreativitet och välja och vraka bland höstens växter.

Förvånande kontakter via internet

Tänk vad en liten pelargonstickling, som byter ägare via Tradera, kan skapa för kontakter. Jag kände igen namnet på mannen som köpte en stickling av mig häromdagen. Han bodde inte i Halmstad, och det kändes osannolikt att det var samma person, vars döttrar jag sjöng med i musikskolan på 80-talet och gick i söndagsskolan tillsammans med när jag var liten och vars fru sjöng i kyrkokören samtidigt som min mamma. Jag fick ett mail med tack för fin stickling och med frågan om jag var den Maria, som familjen lärt känna i Söndrum en gång i tiden. Vilket märkligt sammanträffande! Det visade sig att han också var aktiv i Svenska Pelargonsällskapet, men på en annan plats i landet än jag. Ibland har jag undrat över var döttrarna tog vägen när familjen försvann från stan och nu har en och annan fråga fått sitt svar via mail. Detta sammanträffande var inte det enda som hände mig i veckan. Jag fick ett sms häromdagen, från en kille som jag fick kontakt med på nätet för över 10 år sedan, men aldrig träffade live. Han undrade också om jag var Mia i Söndrum. Om så var fallet ville han lämna en hälsning från en man, som jag hade dialys tillsammans med för över 20 år sedan. Jag tänker på min gamla dialyskompis ibland och undrar hur han mår, speciellt när jag är i Ullared där både hans fru och syster jobbat. Med långa mellanrum har jag har träffat på dem på Ge-Kås, men nu är det många år sedan sist. Det var glädjande att få veta att han åter var transplanterad, mådde bra och arbetade heltid. Ibland känns vårt avlånga land trots allt väldigt litet och internet har skapat oanade möjligheter att få kontakt med nya och gamla bekanta världen över.

Kantarell- och ostpaj

Jag har alltid gillat att vistas i naturen och när jag var barn brukade hela min familj ge oss ut i skogen och plocka blåbär, lingon och hallon. Svamp däremot var inget som vi hade med oss hem mer än någon enstaka gång. Nu för tiden har jag svårt att ge mig ut i skog och mark speciellt på egen hand, men då jag inte har mycket dåliga svampkunskaper hade det troligtvis inte blivit att jag plockat av skogens guld ändå. Jag har stor respekt för svamp som växer i naturen. Får man i sig en liten, liten bit av en giftig sort kan de få riktigt allvarliga konsekvenser och det kan sluta med att man får leva med dialys och som dialyspatient sedan många år tillbaka är jag nog extra svamprädd. Som tur är finns det många goda odlade svampar att köpa och de gyllengula kantarellerna vågar jag mig faktiskt på att äta, men då får någon annan plocka dem. Det finns många goda rätter att tillaga med dessa delikatesser. Trots att svamp egentligen inte ingår i en klassisk pasta carbonara brukar jag bryna champinjoner tillsammans med bacon och servera till pastan. En varm smörgås med kantareller är riktigt god i all sin enkelhet. Häromdagen handlade jag hem champinjoner och kantareller och googlade efter ett recept, för att hitta något gott att laga till. Valet föll på en paj med svamp och grönmögelost. Enligt receptet skulle det bara vara kantareller, men jag blandade med champinjoner. Jag använde mig av gorgonzolaost, då jag hade en bit liggande i kylskåpet. Det gav en lite väl skarp smak enligt mitt tycke och tog överhanden över svampen. Om jag gör pajen igen kommer jag att byta ut grönmögelosten mot lika delar västerbottenost. Pajen var enkel att göra och nu i kräfttider kan jag tänka mig att servera den upptill skaldjur. Det går utmärkt att minska ner receptet och göra en mindre paj. Jag tog 3/4 av receptet och råkade glömma persiljan, men det gick bra ändå. Servera gärna med en sallad med någon söt frukt, som bryter av mot den osten.

Recept
Kantarell- och ostpaj

Pajdeg
4 dl vetemjöl
100 g smör, rumstempererat
1 ägg
2 tsk vatten
salt

Fyllning
1 msk smör
400 g färska kantareller
1 gul lök
3 ägg
2 dl matlagningsgrädde
140 g ädelost
½ tsk salt
½ dl hackad persilja
svartpeppar

Gör såhär:
Pajdeg: Blanda vetemjöl, smör och salt i en bunke; nyp ihop till en grynig massa. Tillsätt ägg och vatten, knåda till en smidig deg. Lägg degen i kylskåp i 30 minuter. Fyllning: Hacka svampen grovt. Smält smöret i en stekpanna och fräs svampen under omrörning tills att all vätska dunstat. Lägg svampen i en skål och ställ åt sidan. Finhacka löken och bryn den mjuk. Blanda den med svampen, smaka av med salt och vitpeppar. Vispa ihop ägg och grädde och smula i ädelosten. Tillsätt hackad persilja, salt och peppar. Värm ugnen till 200°. Tryck ut pajdegen i en form med 24 cm diameter och avtagbar kant, låt pajdegen gå ända upp. Nagga degen med en gaffel och förgrädda pajskalet i 10 minuter. Fördela sedan svamp och lök i formen, fyll på med ägg- och ostsmeten. Grädda i ytterligare cirka 30 minuter. Servera gärna en sallad till med någon söt frukt.