Pelargoner, pelargoner och pelargoner

Christinas stora, prunkande balkong.

 







En hel del sommarblommor har sett sina vackraste dagar för i år och jag har sett att några av mina grannar har slängt en del vissna plantor på platsen för trädgårdsavfall, intill våra hyreshus. Det gjorde nästan ont i mig när jag såg att någon slängt en pelargonplanta med flera stänglar med rosa blommor. Ovanpå hade det bland annat hamnat nerklippta chili- och tomatplantor. Tyvärr nådde jag inte den kasserade plantan, när jag sträckte in min arm mellan träplankorna. Dagen därpå var allt trädgårdsavfall bortforslat och jag fick glömma pelargonen, som jag hade hoppats kunna rädda till ännu en vacker sommar. Många av mina egna pelargoner blommar som finast vid den här tiden på året, så säsongen är långt ifrån över, i alla fall inte här nere i södra delarna av landet. Därför har vi i Svenska Pelargonsällskapet i Halland fortfarande någon punkt kvar på årets program. I lördags trotsade jag kroppens signaler på trötthet och gav mig iväg till ännu en av årets träffar, denna gång i Varberg. Det ska mycket till för att jag ska tacka nej till att få umgås med mina goa pelargonvänner. Jag plockade med mig några sticklingar i bilen i hopp om att någon skulle vilja ta över dem och ge lite ledigt utrymme i fönsterkarmen i mitt sovrum. I Falkenberg stannade jag till och tog en titt på pelargonodlingen, som tillhör Anita Nilsson, länsansvarig för Halland. Redan hos henne fick jag dagens första sticklingar. Förhoppningen om att komma hem med färre sticklingar än vad jag hade med mig när jag åkte hemifrån, skulle troligtvis grusas kände jag redan då. Jag brukar nämligen ha väldigt svårt för att hålla detta löfte till mig själv, när vi pelargonister träffas och de erbjuder mig sticklingar av spännande sorter som jag inte redan har. Innan vi lämnade Falkenberg hämtade vi upp ytterligare tre damer, som hoppade in i baksätet på Anitas bil. Det kom en och annan regndroppe när vi kom till Varberg, men vår chaufför släppte av oss nära ingången till Christinas hus och när vi steg ur bilen var det uppehåll.
 

Pelargonen Honnesstoltz fångade mitt intresse direkt, med nästan
vaxlika blommor. Jag blev självklart glad att få en stickling av den med hem.

 





 




Det var fler än jag som tagit med sig sticklingar till träffen hos Christina. De andra tittade nyfiket ner i några pappkassar, men de var inte sticklingarna som jag just då var mest intresserad av. Var är din hund? frågade jag nästan så fort jag klev in i lägenheten. Lite smått besviken fick jag veta att schäfern Freja var ute på promenad med sin husse, men skulle komma tillbaka om en stund, vilket självklart gladde mig. Eftersom jag för stunden inte fick tillgodose min längtan efter att få mysa med Christinas hund hängde jag istället på de andra som påbörjat en husesyn. Lägenheten var på två plan med en härligt öppen planlösning med stora fönster som släppte in mycket ljus, passande för grönskande växter inomhus. Det var gott om plats för odling även utomhus, då lägenheten  hade inte mindre än tre inglasade balkonger i olika storlekar och med fin utsikt åt olika väderstreck. Den stora, långsmala balkongen på nedre våningen var lika härligt prunkande och smakfullt inredd, som jag mindes den från mitt föregående besök för något år sedan. Till skillnad från min egen odling, som till stora delar består av miniatyrer, har Christina många väldigt stora och välväxta pelargoner. Alla plantorna var fina och välskötta, flera av dem överväldigande. Änglapelargoner och engelska sorter blandades med uniker, och vilda arter, men där fanns ganska få vanliga zonaler. Många sorter gav mig en vill-ha-känsla. När Christina sa att vi fick ta hur många sticklingar vi ville ha, av de hon i förväg klippt av från sina plantor och placerat i olika glas med vatten, blev jag med ens otålig även om tanken på platsbristen hemma på min egen lilla balkong, om och om igen gjorde sig påmind.

Fina, goa  Freja.

 



Innan vi gick upp på lägenhetens ovanvåning kom Freja och Christinas man hem från sin promenad. Jag fick sällskap upp i trappan av hunden efter att jag hälsat och kelat med henne som hastigast. Freja var snabbare än jag uppför trätrappan till andra våning och ja hamnade lite på efterkälken. På en av de mindre balkongerna växte också pelargoner intill en liten sittgrupp och ett planteringsbord. Den tredje balkongen däremot var fylld med  med andra sorters växter, också de välväxta och fina. Tillbaka på nedre botten tog vi plats kring köksbordet, där vi serverades kaffe, te, hembakade frallor med pålägg och tillbehör. Som grädde på moset fick vi en god morotskaka. Freja trampade oroligt omkring runt bordet och hoppades få en smakbit, då hennes egen matskål var tom. Då hon blev utan några smakbitar la hon sig till slut på köksgolvet. Jag var inte sen att ta plats intill hennes varma,och mjuka kropp. Utan att bry mig om vad de andra skulle tycka la jag mig ner med mitt huvud mot Frejas goa mage. Det var tyvärr hårt på golvet och inte särskilt bekvämt så jag reste mig upp och tittade efter de andras reaktion över mitt tilltag. Normalt sett brukar nog inte en kvinna i 45-årsåldern lägga sig raklång på golvet hemma hos en bekant, men kommentarerna uteblev. Vid det här laget känner mina pelargonvänner mig så väl att de vet att husdjur  har en stor plats i mitt hjärta, kanske var det därför de inte brydde sig över mitt tilltag.

Christina har gjort egna namnskyltar till alla sina pelargoner.
Utprintade från datorn och sedan laminerade.

Åter ute på balkongen påtalade Christina att alla sticklingar, rotade och orotade, var gratis för dagen och vi fick gärna lov att klippa från de andra plantorna, om de var några fler pelargoner som vi ville ha med oss hem. Jag vet sedan tidigare att Christina har många fina pelargoner och att hon dessutom är givmild, så jag hade tagit med mig plastpåsar, namnstickor och penna om jag kanske skulle erbjudas en och annan stickling. Min plan att bara ta med mig någon enstaka pelargon hem gick åt pipsvängen. Så mycket vackert, som dessutom var gratis, gick bara inte att motstå. Jag nästan skämdes när jag insåg hur många små avklippta toppsticklingar, som hamnat i min kasse. Känslan kändes lite mindre betungande när Christina åter sa att hon skulle slänga alla sedan tidigare avklippta sticklingar i soporna och att slänga pelargoner går ju bara inte för sig. Vi var långt ifrån tomhänta någon av oss när vi tackade för besöket och tog hissen ner till den väntande bilen. Det var trångt i i både bagaget och inne på golvet i bilen, när vi lastat in alla kassarna och vi själva tagit plats i kupén. Tillbaka i Falkenberg lämnade vi av en efter en och passade även på att ta en titt på var och ens pelargonodling. När jag slutligen satte mig i min egen bil och packade in alla mina sticklingar hade antalet utökats ytterligare. Väl hemma, trött men glad över att jag åkte med på dagens träff, plockade jag fram krukor och jord och ännu en stor bricka fylld med sticklingar, fick ta plats under lysröret i kökets fönsterkarm. Nu håller jag tummarna för att jag lyckas rota varje liten pelargonstickling och att jag vattnar lagom mycket, inte för lite och inte för mycket så att de ruttnar. Sedan ska de även klara vintern, stående ovanför de varma elementen. Till våren återstår att se hur jag lyckats och förhoppningsvis får jag se flera nya pelargoner blomma nästa sommar.
Först och främst vill jag rikta ett stort tack till Christina, för att vi fick komma på besök, blev bjudna på god fika och självklart för att hon delade med sig så rikligt av alla sticklingar.
Tack även till er övriga och till Anita som gav oss skjuts.
Vill du ha receptet på de goda ostbullarna som vi fick till fikat hittar du det här.
Återkommer med receptet på morotskakan.