Hela våren har jag varit otroligt trött, till följd av min medicinering av bröstcancern, och jag sover så gott som varenda eftermiddag, när jag kommer hem från jobbet. Idag bekämpade jag tröttheten och tog istället bilen in till stan och slog mig ner på en bänk i Norre katts park. Med mig i väskan hade jag några brödskalkar och det verkade som om fåglarna kände på sig att jag hade bröd i väskan, innan jag ens plockat fram påsen. Jag hann inte bjuda änderna på många brödsmulor innan det dök upp kajor och fiskmåsar från alla håll. Under bänken gömde sig en and, som plötslig nafsade mig i fingrarna och fiskmåsarna skrek allt högre. För att inte irritera gästerna på kafé Rotundan, reste jag på mig och satte mig istället på marken, en bit därifrån.
Fåglarna blev allt mer djärva och en av gräsänderna kom allt närmare. Den tog brödbitarna ur min hand och till slut stack den in näbben intill mina ben och skor och tog brödet, som jag lagt där, för att se hur nära den vågade komma.
Tydligen var hungern större än rädslan. Snart vågade sig även en och annan kaja sig fram och knyckte snabbt en smakbit, strax intill mig.
Även en kaja kan vara vacker på nära håll, även om man oftast stör sig på dessa stora fåglar, som tar för sig vid våra fågelbord i trädgårdarna, när man egentligen bara vill mata de små.
Nu ville jag vara lite rättvis och även en och annan fiskmås fick sig en smakbit. Tänk att även en av våra mest avskydda, skrikande fåglar kan vara så vacker, när man får se den på nära håll.
Brödet började ta slut och även den närgångna anden lämnade mig och spatserade iväg över gräsmattan. Det hade kommit nya besökare till parken, med nya stora brödpåsar, som nu väckte större uppmärksamhet. Jag stoppade ner kameran i väskan och gick mot bilen, lite piggare och mer till freds, trots att jag inte fick se några andungar, som jag hade hoppats på, när jag körde in till stan.
Vilka fina fågelbilder! Kerstin
SvaraRadera