Tjejtjusaren på gården

På gården där jag bor, lever många katter och rör sig tillsammans mellan husen. Ballou är en av dem. Han är en mycket tillgiven och ståtlig herre, som väldigt gärna vill kelas. Han till och med hoppar upp i knähöjd, så att han ska nå så högt upp som möjligt. för att kunna gnida sig mot mina ben. Sedan är han väldigt förtjust i varenda honkatt på vår gård, men den kärleken är tyvärr inte besvarad. Tindra gillar honom inte, men Ängla är lite nyfiken på honom, än om hon inte gärna vill att han kommer alltför nära. Ballou är en smart katt och har lärt sig att när jag visslar, för att kalla in mina katter på kvällarna, då tar han chansen att uppvakta dem. Är han riktigt snabb och jag inte hinner mota honom i ytterdörren, så hinner han smita in och springa upp i vår trappuppgång. Nu låter ju detta som en jättecharmig katt, men han är tyvärr inte helt att lita på. En kväll, när jag försökte lyfta ut Ballou ur huset, blev han riktigt arg. Tog sats och satte bägge framtassarna, med de långa, vassa klorna, i mitt ansikte. Först blev jag riktigt rädd, han kunde ju rivit mig i ögonen. Så illa var det inte, trots att blodet rann i ansiktet. Ut for katten och sedan räckte det faktiskt med att jag tvättade ansiktet med vatten och ingen omplåstring behövdes. Jag blev något mer skeptisk mot den söta charmören, men kunde inte låta bli att klappa honom, när han mötte mig utomhus. Det gick några veckor och så smet Ballou in i vårt hus igen. Denna gången kom han längre än till trappan. Han sprang fyra våningar upp och där stod dörren, till vår lägenhet, på glänt. Jag lyckades få ut honom ur lägenheten ganska omgående och sedan ut ur huset. Väl inne igen kände jag den äckligt fräna lukten. Katten hade markerat och skvätt på duschdrapperiet, på toaletten. Kort därefter tog han sig åter in och uppför trappan. Då var min dörr stängd, men istället strilade han på grannens ytterdörr, kanske för att han kände doften av deras honkatt. Grrrr, nu började jag bli riktigt arg. Veckorna gick och Ballou kom då och då på kvällarna, la sig utanför vår ytterdörr, rullade sig på ryggen och gjorde allt för att göra sig till och satt och tittade in genom glasrutan på ytterdörren. På insidan satt Ängla och tittade på honom på lagom avstånd. Ganska gulligt ändå, trots min skepsis mot denna rödtigrerade hankatt. Där slutade inte hans strilande. En eftermiddag var jag utanför huset och skulle fotografera några blommor på marken. Genom kameralinsen fick jag helt plötsligt se en stråle. Katten skvätte på min ena känga. Jag rusade in i tvättstugan, sköljde av skon så gott jag kunde och sedan fick den stå på tork ett par dagar. Tindra och Ängla nosade på min sko i flera veckor efter det, men nu har tydligen lukten försvunnit. Ballou fortsätter att besöka oss, men det var ett bra tag sedan han lyckades ta sig in i vårt hus. Jag kan, trots det som hänt, inte låta bli att smeka honom över huvudet och ryggen ibland. Jag går in genom ytterdörren, som inte är handikappanpassad, när han sitter utanför huset och på så vis lyckas jag mota honom, men det händer att han lyckas lura hemtjänstpersonalen eller någon av grannarna och tar sig en tur inne i huset. Katten är kastrerad, enligt ägaren, som jag träffat en enda gång under åren, som jag känt Ballou. Råkar jag på henne igen ska jag be henne kolla upp sin katt, så att den verkligen är helt frisk. Än om jag ibland blir arg på Ballou, varar det sällan länge. Vem kan vara sur på en sådan charmknutte. Han är ju faktiskt bara katt.