Kattkompisar

Tindra var ungefär ett år gammal när Ängla blev en del av vår familj. De första veckorna var ingen rolig tid. Trots att jag försökte ägna mig lika mycket åt Tindra, som åt den lilla vita dunbollen Ängla, var Tindra inte alls glad åt nykomlingen. Jag hade förstått att de inte skulle bli bästa kompisar direkt, men vad jag inte hade räknat med var att Tindra var arg på mig. Hon fräste och klöste mig och ville absolut inte ha med mig att göra, mer än när jag fyllde på matskålen. Ett par kvällar grät jag och var beredd på att lämna tillbaka Ängla till uppfödaren. Med tiden blev, som tur var, Ängla mer och mer accepterad. Nu för tiden busar de med varandra när vi är ute tillsammans, men Tindra är den som säger ifrån när hon tycker att hennes kompis blir för närgången. När de jagar varandra eller brottas vinner alltid Tindra, trots att hon är den minsta tjejen. Nu har de bott ihop i sju år och Tindra kan ibland gå och lägga sig på sängen, trots att Ängla redan ligger där. Ängla tycker mycket om Tindra. Hon har försökt tvätta henne, utan större framgång, och försöker ofta komma henne så nära som möjligt. När jag låg på sjukhuset i våras, passade grannen mina älsklingar. En eftermiddag hittade hon dem sovande på sängen, tätt intill varandra och såg ut att kramas. Tidigt i morse, när det började ljusna, var jag vaken och fick se Ängla liggande på armstödet på deras fåtölj och intill låg Tindra och sov oberört. Att Tindra verkligen bryr sig om Ängla har hon visat de få gånger som någon annan katt gett sig på Ängla utomhus. Plötsligt har Tindra kommit springande och hoppat fram, som för att hjälpa sin kompis. Det hade jag aldrig vågat tro, de första veckorna, som vi bodde tillsammans. Nu kom Ängla och kräver min uppmärksamhet. Hon vill att vi ska åka hissen ner till bottenplan för att vissla in Tindra för natten. Sedan blir det kattmys innan vi ska sova. Godnatt!