På våren och framför allt på sommaren är det jätteskönt att ha permobilen att ta till, när jag vill ge mig ut dit jag inte orkar gå eller kan köra med bil. Med den susar jag fram med en maxfart på 15 km/timme, så det gäller att inte ha bråttom. Det har blivit många turer till Hallägraskogen, den lilla lövskogen med ett rikt djurliv, hagmark och även en del ovanliga växter, som ligger bara ett par hundra meter från vårt hus. Där är det väldigt rofyllt, med all grönska och fågelkvitter, trots att det ligger mitt mellan skolor och villabebyggelse. Förutom fåglar kan man även få se bl.a. räv och rådjur.
Ibland när jag kör en runda med permobilen får även Ängla följa med. Hon har absolut inget emot att jag sätter på henne selen, men ibland vill hon inte gå med ut, när den väl sitter på plats. I helgen fick jag bära ut henne, men när hon väl satt i mitt knä och vi körde iväg, verkade hon stortrivas. Hon ligger stilla och tittar sig nyfiket omkring när vi kör och flyttar bara på sig när hon vill titta åt ett annat håll. För säkerhets skull har jag sele och koppel på henne, så hon inte får för sig att hoppa ner när vi korsar någon väg eller om hon skulle bli skrämd. Vi stannar alltid ett par gånger så att både Ängla och jag får sträcka på benen och Ängla får undersöka den nya platsen och eventuellt uträtta sina behov. Det är många som promenerar och rastar sina hundar i Hallägraskogen. Ängla är inte speciellt rädd för hundar, men ibland kryper hon in bland gräset och trycker sig mot marken och ser ut att göra sig så liten och osynlig, som möjligt. Oftast är det hundarna, som har större problem med att möta en katt lite oväntat. Vi, eller snarare Ängla, får nästan alltid några kommentarer, från personer som vi möter när vi är ute och kör. Många säger sig aldrig ha sett en så vit katt förut och flera är förvånade över att hon ligger så stilla mitt knä.
Jag har oftast med mig kameran på våra små utflykter, om jag hittar något spännande, som jag vill fånga på bild. I lördags hittade jag inga blommor att fotografera och jag var besviken över att det inte fanns några kor inne i skogen, som det varit de senaste somrarna. Däremot hittade jag en liten snigel inne bland bladverket, som jag tog ett par bilder på.
Det är avkopplande att bara sitta ner en stund och lyssna på fågelsången och även Ängla gillar att ta en paus. Intill skogen ligger Söndrums församlingsgård och den fd prästgården. Kyrkan har satt ut ett flertal bänkar runtom i Hallägraskogen och intill ligger det stora stenar, målade i olika färger. Jag undrade länge var dessa stenar gjorde i skogen, tills att jag fick veta att varje sten symboliserar en speciell pärla i frälsarkransen. Vid varje plats kan man läsa om de olika pärlorna. Här den sandfärgade ökenpärlan. Läs mer om frälsarkransen på dopguiden.se.
Ängla passade på att äta lite gräs här och där och kröp nyfiket in bland buskar och snår, innan var det dags att vända hemåt igen. De senaste gångerna, som vi varit ute med permobilen, har hon valt att gå framför permobilen, medan jag kört efter henne. Det går inte speciellt fort, då Ängla beter sig lite som en hund och vill stanna ofta för att sniffa och kolla på allt möjligt. Till slut började det bli lite bråttom att komma hem och då la hon sig snällt tillrätta i mitt knä igen när jag lyfte upp henne och vi kunde köra hem igen. När vi närmade oss husen, runtomkring på vår gård, märkte man att Ängla kände igen sig och väl hemma kunde hon knappt vänta på att jag skulle ta av selen, så att hon kunde hoppa ner på fast mark. Än så länge vågar jag inte släppa henne lös i "Hallägret", men hos en bekant som vi besökt flera gånger, går hon numera lös och går in och ut som hon vill när vi sitter på uteplatsen. Ängla lär nog inte bli någon ny "Streetcat Bob", katten som följer sin livskamrat i ur och skur på Londons gator, ligger på hans axlar och sitter på eget säte när de åker buss, men böckerna om James och hans katt Bob har inspirerat mig till att ha med mig Ängla även utanför hemmet. Har du inte läst böckerna, med en handling hämtat direkt ur verkligheten, vill jag verkligen rekommendera dem. James hade varit missbrukare i tio år, när katten Bob plötsligt en dag ligger i hans trappuppgång. Han var mager och hade flera sår på kroppen. James tog hand om Bob och från den dagen blev de livskamrater. Bob var ett stort stöd i James kamp att komma ur sitt missbruk och förändra sitt liv. Se filmklipp på James och Bob på YouTube här och följ dem på facebook här. Mina katter har också blivit mer än bara sällskap och livskamrater. De har hjälpt mig att hitta mer glädje i livet, både på hemma- och bortaplan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar