Med permobilen i naturen

Regnet föll över Halmstad på midsommarafton och jag var knappt utanför dörren. På lördagen sprack himlen upp en stund på eftermiddagen och jag tog ut permobilen för att få andas lite frisk luft och känna lite på friheten ute i naturen. Jag rullade först iväg till min arbetsplats för att titta till strandskatorna, som häckat där. Det syntes inte ett enda spår av varken ägg eller fåglar. Någon dag senare fick jag veta att en räv strukit runt byggnaden. Jag hoppas verkligen att äggen hann kläckas och att strandskatorna flyttade innan Micke gjorde sitt besök. De små kaninungarna var kvar och hade vuxit till sig sedan jag såg dem för ett par veckor sedan. Jag besökte mataffären och körde därifrån med en välfylld kasse. På vägen hem valde jag att köra genom Hallägraskogen, som jag nämnt så många gånger förut. Det är ingen stor lövskog, men mitt där bland träd, buskar, gräs och blommor älskar jag att stanna till och lyssna på fågelsången. Man slipper se framrusande bilar och stressade människor. Många tar en promenad här och flera är de som har sina hundar med sig. Jag brukar ta med min katt Ängla dit och hon verkar trivas lika bra som jag att få nosa runt där bland snåren.

Det var lika stilla och skönt där som vanligt och solen sken när jag rullade fram. Småfåglar kvittrade och någonstans inne bland buskarna hörde jag en fasan. Gräset hade växt och blivit långt och jag kunde inte se några liljekonvaljblad, där jag vet att de brukar växa. Troligtvis hade de reda blommat över, även om juni månad varit sval. Inne i skogen öppnar landskapet upp och hagmarken sträckrt ut sig. Till och från under åren har hästar och kor strosat runt här och betat, men i år är det tyvärr tomt på både hästar och kor. Alldeles i kanten av "Hallägret" har man byggt stora, moderna villor. Ett gammalt trähus låg tidigare i utkanten av skogen. Det var lite av min dröm att få bo där, med hav av vitsippor utanför knuten. Nu är det rivet sedan några år tillbaka och även här har man byggt ett nytt hus. Kyrkans församlingshem ligger också intill skogen och delar av byggnaden är ett gammalt stall, som legat där i många, många år. De bedriver dagis- och fritidsverksamhet, som verkligen inte kan ligga mer naturnära. När jag gick i skolan fick vi ofta springa inne i Hallägraskogen på gymnastiklektionerna och några av mina klasskamrater var med i mulleskolan, som också höll till där. Det var längesedan jag såg några rådjur inne bland träd och buskar, men de brukar hålla till i skogen och däromkring. För något år sedan fick jag höra att det fötts rävungar inne bland snåren. Kanske var de rävarna, som flera nätter kom förbi vårt hyreshus, som fött sina barn där.

Bara en kilometer från där jag bor låg tidigare ett stall med hästar, där en av mina kompisar höll till varje ledig stund. I huset intill hade man hönor. Stallet, hästarna och hagen fick för ett antal år sedan ge plats åt nya villor. På ängen några hundra meter bort betade får med sina lamm sommartid. Jag erbjöds att köpa en lägenhet där, med ängen alldeles utanför sovrumsfönstret. Såhär i efterhand är jag glad att jag tackade nej till erbjudandet. Ängen bebyggdes med hyreshus och vart fåren tog vägen vet jag inte. Jag tänker ofta på hur det såg ut i närområdet när jag växte upp. Landsbygden har flyttat allt längre bort. På ängarna där jag och kompisarna lekte när vi var små växte ett industriområde fram. Där sitter jag nu på dagarna på min kontorsstol i en av alla fula och tråkiga byggnader. I närheten av församlingshemmet ligger Söndrums kyrka, som gränsar till Hovgård. När jag var liten hade man många kor, hönor och så den omtyckta åsnan Mathilda. Nu har de bara kvar en liten besättning kor. Jag ser djuren beta ute i hagen varje dag när jag åker till jobbet och jag brukar följa kalvarna från tidigt på säsongen tills de är dags för dem att flytta in i ladugården igen. Allting har sin tid sägs det, men jag hoppas verkligen att Hallägraskogen får finnas kvar och förbli orörd. Denna härliga natur och andningshål i vardagen. Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill....