Jag har inga barn och jag lever singelliv, men jag har ändå en familj. Mina två katter Tindra och Ängla är mina sambos och mina familjemedlemmar. Självklart kan de inte ersätta barn även om jag ibland skämtsamt kallar dem för min lilla och stora tös. För mig är det viktigt att de får leva sitt liv fullt ut som katter. Att sätta på dem kläder skulle aldrig falla mig in oavsett om man vid första anblicken kan tycka att det är gulligt. Katter är djur och de raser som är födda med päls har absolut inte några behov av någon klänning med spets eller någon tuff tröja med nitar. För mig är alla djur vackrast när de slipper några utstyrslar och får vara sig själva. Självklart finns det tillfällen då någon typ av plagg kan vara befogat mot regn och kyla, men då fyller det sin funktion.
Oavsett om nu Ängla och Tindra "bara" är katter ger jag dem all min kärlek. Jag gör allt för att de ska få allt de behöver och ett så bra liv som möjligt. Båda två är kastrerade, märkta i örat och självklart försäkrade. Mina älskade katter har tack och lov klarat sig undan svårare skador eller sjukdomar hittills och det är jag otroligt tacksam för. Det har hänt att vi fått uppsöka veterinären några gånger och för mig är det viktigt att Ängla och Tindra får den hjälp och vård de behöver. Frågan om vad det kostar med undersökning och behandling kommer för mig alltid i andra hand. Som djurägare är det absolut min skyldighet att ge mina katter allt de behöver för att må bra. Är man inte beredd att göra allt för sina husdjur tycker jag inte att man ska djur i familjen. Jag blir så ledsen när jag hör djurägare som säger att de inte har råd att gå till veterinären med sina husdjur när det är sjuka. Visst kan man hamna i ekonomisk knipa, men jag skulle försaka nästan allt i mitt liv för mina älskade katter. Jag har djur i närområdet som fått ligga och dö i hemmet utan vård och det är för mig djurplågeri.
För ett par veckor sedan kom Tindra in på kvällen efter att i vanlig ordning varit ute på grönområdet och skogen. Så fort hon kom innanför ytterdörren såg jag på henne att något inte var som det brukar. Först kunde jag inte sätta fingret på vad som var annorlunda, men när hon kom fram till mig såg jag direkt att något var fel med hennes svans. Med åren har jag lärt mig att avläsa mina katters sinnesstämningar genom att titta på deras svansar. Tindra höll inte upp sin svans som hon brukar göra när hon närmar sig mig och vill hälsa, eller strök den mot mina ben. Hon rörde knappt på svansen alls. Den hängde ner som i en båge. Tankarna började direkt snurra i huvudet och jag funderade över vad som hade hänt henne. Det värsta scenariot som dök upp var att hon blivit påkörd, men jag försökte lugna mig med att tänka realistiskt. Tindra rör sig inte där det kör bilar. Hon springer över bussgatan in i skogen, men en stor buss mot lilla Tindra hade orsakat än värre skada. Kör det in bilar bland hyreshusen är hon den första som gömmer sig inne under buskarna. Nä, något annat måste ha hänt. Hon hoppade upp i mitt knä och jag fick kela henne som vanligt, men när jag smekte henne ner över svansroten reagerade hon. Det var sent på kvällen och ingen veterinär i stan hade öppet. Tindra åt som vanligt och verkade må bra förutom att svansföringen inte var normal, men jag kunde ändå inte låta bli att oroa mig. Jag satte väckarklockan till morgonen därpå för att vara vaken när veterinärkliniken öppnade klockan 8. Tyvärr hade de ingen tid ledig samma dag och då hennes allmäntillstånd inte var märkbart påverkat tyckte de att jag kunde vänta med att komma till dagen därpå. Dagen gick och jag kände flera gånger på Tindras svans. Mitt på var den lätt svullen och hon var märkbart öm. På kvällen plockade jag bort maten för att hon skulle vara fastande om de behövde söva henne dagen därpå. Då jag själv inte kunde köra bil med min nyopererade fot fick jag och Tindra skjuts till veterinären. Jag satt i baksätet med henne i buren. Hon gnydde och tyckte inte alls om bilfärden, men turen tog bara några minuter. Väl inne på Söndrums veterinärklinik blev vi direkt visade in på ett undersökningsrum. Veterinären undersökte Tindra och sa att hon verkade öm även vid ryggslutet. Åter kom tankarna om rygg- eller nervskada, men jag försökte tänka positivt. Nu var hon i goda händer och hon skulle få hjälp. Med tunga steg lämnade jag min älskling på kliniken. De skulle söva henne för att kunna undersöka henne ordentligt. Jag skulle ringa efter lunch. Timmarna gick sakta, men jag tröstade mig med att hade det varit något allvarligt hade man ringt upp mig. Jag hade lämnat mitt telefonnummer innan jag åkte därifrån. Efter lunch lyfte jag luren och ringde upp veterinären. På andra sidan hörde jag en lugn röst som berättade att allt gått bra. Det var ett litet sår på svansen som de hade gjort rent. De hade gett henne både penicillin och smärtstillande i spruta. Tindra var fortfarande trött men jag var välkommen att komma och hämta henne så fort jag hade tid. Jag la på luren och ringde direkt till min pappa som kom och hämtade mig och agerade taxi. Det var en trött Tindra som låg i buren när jag kom och skulle hämta henne. Trots att hon varit sövd berättade personalen att hon minsann visade att hon är en bestämd liten dam. Jo tack, det vet jag om skrattade jag, lättad över att vara hos henne igen. Jag betalade undersökningen, som gick på 1300 kr, och sedan åkte jag för att hämta ut penicillinet, som jag skulle ge henne två gånger om dagen i tio dagar. För att inte Tindra skulle slicka på sitt sår på svansen skulle hon ha den hatade tratten på sig. Jag lät henne vara utan den under dagen för att se om hon var irriterad av såret, men då hon inte verkade bry sig lät jag henne slippa tratten. Efter några timmar började hon piggna till och ville ha mat, vilket alltid är ett bra tecken. Hon lullade runt i lägenheten och glädjande nog rörde hon redan lite på svansen. Den smärtstillande sprutan som hon fått skulle sitta i några dagar och det var säkert därför som hon nu hade lättare att röra på svansen. Att ge Tindra penicillin är inte det lättaste, men dagarna som följde fick jag hjälp av min snälla granne. Jag höll Tindra och Mona trilskades med henne så att hon öppnade munnen och kunde få sin flytande medicinen. Jag tittade till såret på svansen varje dag och det såg torrt och fint ut, så jag lät bli att tvätta av det. Att katter är kloka djur har jag lärt mig sedan jag blev kattsambo. De första dagarna var det inga större svårigheter att få i Tindra sin medicin, men vissa dagar sprang hon och gömde sig så fort Mona kom in till oss. Det hjälpte inte att locka med räkor och rostbiff. Till slut gav jag upp och kuren blev några dagar kortare än planerat, men det var ok enligt veterinären. Nu är Tindra sitt vanliga jag och hon är ute och springer i skogen på dagar och kvällar. Det enda som märks är att en liten bit av svansen saknar päls, men den lär växa ut igen. På pappret jag fick från Söndrums veterinärklinik står det att Tindra fått ett bett på sin svans och jag tror jag vet vilken katt som är boven i dramat. Att låta min älskade Tindra leva som innekatt är för mig inget alternativ när jag ser hur hon njuter av att vara ute i naturen och normalt sett brukar hon se till att hålla sig borta från både katter och människor utomhus. Jag är glad över att hon mår bra igen och att det inte var något värre som hon råkat ut för. Om några månader fyllor Tindra 9 år. Oj, vad tiden går. Tänk att jag fått äran att få ha henne hos mig så många år redan. Jag hoppas att hon får vara en pigg och frisk katt många år till. Min älskade Tindra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar