Nya och gamla djurbekanta

Jag har alltid tyckt om djur och ingen blev väl gladare än jag den dagen som jag fyllde 9 år och jag helt oväntat fick mitt allra första husdjur. Mamma, pappa och min syster kom in till mig på födelsedagens morgon och hade med den uppdukade frukostbrickan och sjöng i vanlig ordning, enligt vår familjetradition när någon fyllde år. Sedan minns jag att mamma bad mig att vara helt tyst. Hör du något, frågade hon. Jag hörde inte något speciellt även om jag spetsade öronen. Då höll min pappa fram buren, som han hade lyckats gömma bakom mammas rygg, när de kom fram till mig i sängen. Innanför burgallret tittade en liten brunmelerad guldhamster upp med de mest bedårande, små, pepparkornsbruna ögon, man kan tänka sig. Jag blev såklart förälskad direkt. Lilla Skorpan blev riktigt tam och gav mig många mysiga och roliga stunder även om jag ibland tröttnade på att städa hennes bur. Det hände att hon somnade i fickan på min tröja ibland, efter att hon krupit in och ut ur tröjärmarna, men det gick inte alltid att lita på henne. När Skorpan blev skrämd eller inte ville vara i min hand bet hon mig i fingrarna med sina vassa gnagartänder. Guldhamstrar är tyvärr inte så långlivade små djur och lever oftast bara 1-2 år. Det resulterade i en del gråt och tandagnisslan när de dog. Jag hann med att vara hamstermamma till hela fyra små sötnosar. De lyckades inte gnaga sönder några elsladdar tack och lov, men de lämnade några små märken på stolsben och golvlister, som de gnagde på när de fick vara lösa i mitt rum. En av mina hamstrar lyckades rymma ur buren när vi inte var hemma och efter mycket letande fann jag henne bakom diskmaskinen i köket, efter att jag hört henne krafsa inne bland skåpen. Under tiden som jag hade min sista hamster Smulan, flyttade även Snuffsan in i vårt hem. Hon var ett svartvitt virvelmarsvin, som bodde i sin bur i vårt kök, när jag inte tog ut henne ur buren och lät henne springa runt på golvet förstås. Från början var det inte alls planerat att jag skulle köpa ett marsvin. En bekant till min syster hade fått ett marsvin i födelsedagspresent av sin dotter och det visade sig vara en gravid hona och inte alls en hane, som de trott när de köpte den. Honan blev allt tjockare och efter någon vecka föddes fyra små ungar. Självklart ville jag följa med min syster och titta på dem och det var inte svårt att i förväg förutsäga att jag skulle falla pladask för dessa söta, pälsklädda små varelser. Jag kan inte minnas att det var några stora problem att övertala mamma att jag skulle få min lilla Snuffsan. Hon var ett riktigt roligt djur, som hade många lustiga läten. Jag minns bäst de öronbedövande höga pipen, som hon fick till när någon öppnade kylskåpsdörren. Hon lärde sig snabbt att det fanns gurka, som var hennes favoritmat, i kylen. När mamma kom ut i köket på mornarna för att fixa i ordning frukosten satte Snuffsan igång med sitt höga pipande läte och tystnade inte förrän gurkan låg skuren i små bitar i hennes matskål. När hon sprang lös satte hon sig ofta vid kylskåpet och pep. För övrigt visst hon mycket väl att hon inte fick lämna köket. Ibland satt hon på tröskeln till hallen och verkade kolla läget innan hon i högsta fart sprang över hallgolvet, in i mitt rum och gömde sig under sängen. I samma veva som jag hade Snuffsan blev vår närmaste granne Eric, en äldre herre, sambo med en svart katt med vita tassar. Erics dotter tyckte att hennes far skulle må bra av djursällskap och när hennes vänner skiljde sig behövde deras katt Aramiss ett nytt hem och fick flytta hem till Erik, som väl inte var stormförtjust över detta påhitt. Arramis var den första katten som jag hade någon slags relation till. Han brukade möta mig när jag kom hem från skolan på eftermiddagarna och låg gärna intill mig i solstolen på vår altan. När Eric reste bort var jag kattvakt och såg till att Arramis fick komma ut på dagarna och in på kvällarna. Dessutom serverade jag honom torrfoder och blötmat, som jag tyckte luktade förfärligt äckligt. Det hände ofta att Arramis kom och satte sig på fönsterblecket utanför mitt rum och ibland öppnade jag fönstret och släppte in honom, något som min pappa inte var särskilt glad över. När Arramis kom ut i vårt kök och fick se Snuffsan verkade han mer rädd för mitt marsvin än tvärtom, när de för första gången stod öga mot öga. Jag kan inte minnas att Arramis var någon särskilt kelig katt och han väckte aldrig några önskemål inom mig att få ha en egen katt, även om jag tyckte mycket om honom.
När jag växte upp var min önskan istället att få ha en egen hund, även om det inte var något som jag tjatade om eller som vi pratade om i familjen. Det var nog mer en sådan dröm som många barn har. I hyllan i mitt vardagsrum står en jättesöt porslinshund, som jag fick av min mamma i tonåren, en liten symbol för den hund som jag aldrig fick. Jag har aldrig gett upp min längtan efter en alldeles egen hund, men i vuxen ålder har jag insett att jag inte skulle klara av att ge en hund det liv som jag vill att en hund ska ha, eftersom jag är både på arbetet och sjukhuset på dagarna och orken inte alltid räcker till. Att jag efter mycket tvekan till slut blev kattmamma har jag aldrig ångrat, även om jag fortfarande drömmer om en egen liten hund. Tindra och Ängla är de bästa katterna som jag kan ha. Däremot skulle jag gärna vilja utökat familjen med ännu en katt. Nu tycker jag inte att det är rätt mot Tindra att låta en främmande katt flytta in hos oss. Hon gillar absolut inte andra katter och jag minns hur negativt hon reagerade den gången då Ängla blev vår nya sambo. Tindra bet mig, fräste åt mig och lät mig knappt klappa henne, trots att hon varit den goaste katt man kan tänka sig dessförinnan. Som tur var accepterade katterna varandra med tiden, men jag vill inte vara med om en liknande känslostorm ännu en gång. I hyreslägenheterna runtomkring vårt hus bor det många katter, ovanligt många om jag får säga det själv och absolut inte mig emot. Jag har fått bra kontakt med flera av dem och de har lärt sig känna igen mina visslingar. När jag kallar på Ängla och Tindra kommer inte bara mina katter, utan ganska ofta dyker även en eller flera av grannkatterna upp. Självklart klappar jag och gosar med dem också. Ängla kommer bra överens med några av dem och möter dem nos mot nos, men passar det inte så fräser hon till eller jamar. Tindra håller sig helst på lite avstånd och är mer högljudd när hon förklarar för andra katter att de inte är önskvärda i hennes sällskap. Sedan tidigare har mina kisar haft en efterhängsen hankatt i hälarna. Ballou, som han heter, envisas ofta med att försöka ta sig in i vår trappuppgång och vår lägenhet. Han är jättekelig och söt, men ibland händer det att han jagar mina katter och bråkar med dem så pälstussarna yr. För några månader sedan fick jag se en katt, som smög runt husen och höll sig lite på avstånd. Jag kände inte igen den och funderade över om det kunde vara katten, som var efterlyst som försvunnen på Facebook. Den stämde väl in på beskrivningen och skulle ha rymt från en lägenhet bara något kvarter bort från vårt. Efter ihärdiga försök en sen kväll fick jag in katten i vårt trapphus och kunde kontakta tjejen som lagt ut efterlysningen. Det visade sig till slut att det inte var den bortsprungna katten och  någon vecka senare fick jag veta att nykomlingen hette Murre och hade flyttat in i grannhuset. Murre är en förtjusande herre, kelig som få. Han försöker gång på gång komma nära Tindra och Ängla och även om de fortfarande är lite skeptiska till hans närmanden verkar de komma allt bättre överens med honom. Kanske är det för att Murre har satt Ballou på plats. Det är spännande skådespel som utspelar sig här utanför på kvällarna, när dessa två hankatter råkar möta varandra när de försöker inkräkta på området utanför vårt hus. Numera gnyr Ballou ynkligt och gör sig liten och nästan backar in i buskagen när Murre närmar sig och är långt ifrån den tuffa katt som var lite av herre på täppan bland gårdens katter tidigare. Ytterligare några katter har flyttat in i kvarteret den senaste tiden. Självklart blir jag glad när de kommer fram och stryker sig runt mina ben och söker kontakt, men jag låter katterna ta första steget. I mina vilda drömmar skulle jag vilja öppna ett eget kattpensionat, men det kommer troligtvis bli en dröm, liksom den att någon gång få bli sambo med en alldeles egen hund. En del drömmar blir verkliga och andra går aldrig i uppfyllelse, men drömma måste man få lov att göra. Att få bo med mina två älskade katter Tindra och Ängla är som en dröm, men den är hämtad helt från verkligheten.