Jag pratar ofta med mina katter även om de troligtvis sällan förstår vad jag säger och inte svarar mig alla gånger, men det finns tillfällen då katterna mycket väl vet vad jag menar med vissa ord och fraser, liksom jag har lärt mig höra skillnad på deras olika ljud och jamanden. De är vardagliga saker som när jag t.ex. frågar dem om de vill gå ut. Jag har alltid varit noga med att inte använda ordet ut vid andra tillfällen än just då vi ska gå ut. Frågar jag Tindra om hon vill ha räkor svarar hon ofta mig med att jama. Det mest troliga är att hon känner igen ljudet av ordet räka. Det är absolut förbjudet att locka in henne på kvällen genom att fråga om hon vill ha räkor, som är hennes favoritmat. Vid de tillfällen jag frågar är det viktigt att hon också får sina handskalade räkor, ja för burkräkor eller frysta färdigskalade duger inte. Ängla brukar jama och leta upp mig i lägenheten när hon kommer in efter att ha varit utomhus och lägenhetsdörren står på glänt. Jag brukar svara henne och när hon hälsat på mig genom att stryka sig mot mina ben tystnar hon och går ibland ut genom rummet. Tindra har ett speciellt jamande läte när hon vill gå ut. Oftast sätter hon sig också vid dörren, men jag behöver inte se henne för att förstå vad hennes jamande betyder. Ju mer jag studerat mina och andras katter i närområdet har jag lärt mig känna igen små avvikelser i deras kroppsspråk. Sedan är det bara en bråkdel av deras rörelsemönster som jag förstår innebörden och betydelsen av i katternas värld. Tänk om vi människor kunde förstå allt vad våra fyrbenta vänner vill förmedla till oss. Jag undrar ofta vad de tänker på när de sitter stilla en god stund och nästan stirrar på mig utan att yttra ett enda litet ljud. Det finns andra tillfällen då jag inget hellre önskat just då än att kunna förstå dem fullt ut. Då tänker jag främst på de gånger som mina älskade katter uppvisat tecken på att inte må bra. Den värsta episoden som hänt under åren som Ängla, Tindra och jag delat lägenhet är då Tindra försvann. Hon brukar väldigt sällan vara utomhus på nätterna, även om det händer ibland. Med åren har oron minskat något vid de tillfällen då hon inte sovit inomhus på natten. Hon brukar oftast dyka upp på morgonen därpå eller senare på dagen. Jag märker på Ängla att hon verkar orolig när Tindra inte kommer in till natten. När jag sitter vid datorn på kvällarna och klockan passerar 22 har Ängla som vana att komma in till mig och jama och sätta klorna i mina jeans. Med tiden lärde jag mig förstå vad det var hon ville. Det var inte bara min uppmärksam hon sökte. När jag reste mig från stolen gick Ängla mot ytterdörren. Hon ville att vi skulle åka ner med hissen och vissla på Tindra. Medan jag visslar på den vanliga melodin "Jag är fattig bonddräng" brukar Ängla sätta sig någon meter utanför ytterdörren och titta fram och tillbaka, som om hon väntar på sin kompis. När väl Tindra dyker upp nosar de på varandra och följer sedan med in. Ängla sover varje natt i min säng även om hon lämnar den några gånger medan jag slumrar. När jag lägger mig på kvällen och hon inte kommer och gör mig sällskap visslar jag på henne och ganska snart får jag besök av en spinnande Ängla, som tar plats på min bröstkorg och tvättar min kind med sin sträva, lilla tunga. För fem år sedan, en dag i april, kom inte Tindra in på kvällen. Hon syntes inte till på hela den följande dagen och en gnagande oro började växa inom mig. Varför kom hon inte hem? Hade hon skadat sig, blivit påkörd eller blivit instängd så att hon inte kunde ta sig hem? Dagarna gick och jag såg inte en skymt av min älskade lilla tös. Jag försökte vifta bort tankarna om att hon kanske inte var i livet längre. Dagarna blev till veckor och jag letade och letade och hoppades varje dag att hon skulle sitta utanför huset när jag öppnade ytterdörren på morgonen och skulle bege mig till jobbet. Jag satte upp lappar med bild på Tindra och en uppmaning om att titta efter henne och kolla i garage och uterum så att hon inte råkat bli instängd. Mina efterlysningar i lokaltidningen resulterade i ett flertal telefonsamtal från vänliga människor runt om i stan, som trodde sig ha sett Tindra. En kvinna hade hört vad hon trodde var ett skott från ett gevär, strax efter att hon gått förbi en trädgård där en katt satt i mörkret. Hon tyckte att mannen hon skymtat såg ut att bära på ett vapen, men det var mörkt och hon var långt ifrån säker på vad hon sett. Det var en skrämmande tanke att det kanske fanns en katthatare i närheten. Flera tips om att man sett Tindra på platser långt hemifrån och mitt i centrala Halmstad kändes inte särskilt trovärdiga, men jag kunde inte nonchalera dem utan tog alla tips på fullaste allvar. Hon hade kanske råkat smyga in i en bil och på så vis åkt långt bort, trots att Tindra är livrädd för bilar. Veckorna gick och för varje dag sjönk hoppet om att jag åter skulle få hålla min älskling i famnen. Ovissheten över vad som hänt henne gnagde i mitt huvud dag som natt. Ibland tyckte jag mig se katter när jag var ute med bilen och körde, men det var ren inbillning. Att inte veta vad som hänt henne eller få ett svar på om hon ens var i livet kändes tungt. Ibland funderade jag över om det inte skulle kännas bättre att få svart på vitt oavsett om jag fick veta att hon var död. Det som fick mig att må som sämst var tanken på att Tindra kunde vara skadad och ligga någonstans i skogen med svåra plågor, gömd av träd och buskar. Trots min starka oro kunde jag inte gråta och vara riktigt ledsen. Att mitt lyckopiller och livskamrat skulle ha dött fanns inte som en möjlig utgång i mitt inre. Jag letade, grannarna letade, pappa hjälpte till att köra mig till platserna runt stan där man trodde sig ha sett min katt. Historien fick ett mycket plötsligt och oväntat slut en sen eftermiddag i juni. Jag var nere i Malmö och firade min systerdotters student. Det var en solig dag och vi var många som samlats i festlokalen för att umgås, äta gott och gratulera Rebecka till examen. Efter maten hjälpte jag till att duka av och bära ut disken. Jag passade på att titta till min mobil i väskan, som jag tidigare på dagen ställt ifrån mig i köket. På displayen läste jag "missat samtal". Efter några knapptryckningar såg jag att det var mina grannar som sökt mig. Vad kunde de vilja? De visste att jag var i Malmö och hade erbjudit sig att titta till Ängla, som ju var ensam hemma. Jag ringde upp mina grannar direkt, nyfiken på vad de ville och smått orolig över att det nu även hänt Ängla något. Det jag fick höra när min granne Rolf svarade i luren fick mig nästan att tappa fattningen. Tindra har kommit hem! Va, var det sant? Efter närmare sju långa veckor hade en utmärglad, intorkad och mycket svag Tindra tagit sig hem, gått uppför trapporna de fyra våningarna och satt sig utanför vår lägenhetsdörr. Det var där som mina grannar hittade henne. Jag minns inte riktigt allt jag frågade om. Hur mådde min älskling, hur kom hon hem, var hon skadad? Sedan fanns bara en enda tanke i mitt huvud, jag måste hem fortast möjligt. Jag sprang ut ur köket och ville berätta för alla gäster att min älskade katt hade kommit hem. Det kändes som ett mirakel. Festligheterna var långt ifrån över, men just då brydde jag mig inte alls om det. Jag ville bara åka de femton milen hem till Halmstad, så fort det var möjligt. Innan jag satte mig i min moster och morbrors bil ringde jag en bekant till min moster, som då arbetade hos veterinären som jag brukade besöka. Jag ville få råd om hur jag skulle ta hand om Tindra. Några minuter senare var jag på väg hemåt. Tiden gick sakta och jag tyckte att varje kilometer var längre än vanligt. Under bilfärden hade jag åter kontakt med grannarna som berättade att de klippt Tindras långa förvuxna klor och gett henne blötmat och vatten. När jag äntligen kom hem och öppnade dörren till min lägenhet fick jag se en katt, som var långt ifrån i den form, som hon var i när jag såg henne sist. Jag satte mig i soffan och Tindra fick anstränga sig för att komma upp i mitt knä, så svag var hon. Tindra vägde bara två kilo och var mest skinn och ben och det kändes som att ha en liten kattunge i famnen. Den natten sov jag inte mycket. Tindra började sova intill mig i sängen och gjorde så i flera veckor. Det tog tid innan hon ville gå ut igen. Inte ens när jag bar henne i famnen ville hon vistas utomhus. Hon och åt drack bra och började återhämta sig. Såhär i efterhand när jag är mer påläst har jag många gånger ångrat att jag inte åkte direkt till veterinären så att Tindra kunde fått dropp och blivit undersökt ordentligt, men det är alltid lätt att vara efterklok och enligt rådet jag fick den där kvällen skulle blötmat och vatten räcka för att Tindra skulle återhämta sig. Det tog sin tid innan hon var sig själv igen. Jag och flera i min vänskapskrets har många gånger ställt oss frågan var min älskade katt var med om under de nästan sju veckorna som hon var borta. Eftersom katter inte kan prata människospråk kan inte Tindra berätta för mig vad som hände. Min egen teori är att hon måste blivit instängd, i alla fall en del av tiden, då hennes klor var så förvuxna och hon var så intorkad. Tindra är en duktig jägare och borde fått tag på en och annan mus eller fågel att smörja kråset med. Frågorna är många som aldrig kommer få ett svar. Ingen är gladare än jag och Ängla att hon kom hem. Idag är Tindra en pigg nioåring och som gärna vistas utomhus på dagarna och får springa i skogen och leva kattliv. Minnet av hennes försvinnande gör sig påmint någon gång ibland, då hon av någon anledning inte kommer in på kvällen, vilket händer väldigt sällan. Förra veckan kom hon inte hem på två dygn och då kom oron smygande. Min granne, som har hund, hade varit ute på en sen kvällspromenad och när hon kom hem berättade hon för mig att hon sett Tindra sitta på en vedhög knappt en km bort, där hon sett henne flera gånger tidigare. Dagen därpå när det var ljust tog jag min permobil och körde och letade efter henne och plötsligt fick jag se en grå svans försvinna in blad träd och buskar. Tindra är rädd för min permobil så jag stannade och klev av och började vissla. Plötsligt kom hon fram mot mig och gnydde och jamade om vartannat, ett läte som jag känner igen från de gånger hon inte verkat vara till freds. Jag lyfte upp henne och satte mig på permobilen. Hon strök sitt huvud mot min kind om och om igen och la sig till slut i mitt knä, längs ena låret så som hon brukar göra. Jag försökte köra sakta, sakta med henne liggande hos mig, men hon hoppade ner direkt och försvann in bland snåren igen. Efter att jag kört tjugofem meter, stannat, visslat och sett henne följa mig ett flertal gånger kom vi till slut hem. Hon åkte med upp i hissen, sprang in till matskålen och åt och somnade sedan direkt i sin stol på balkongen. Kanske blev hon ivägjagad eller skrämd, men senaste veckan har hon bara varit ute korta stunder. Att ha Tindra som innekatt är inget alternativ, när jag ser hennes glädje när hon får vara utomhus på sina villkor. Däremot önskar jag att katternas språk skulle vara lättare att förstå. Om ändå katter kunde tala så vi kunde förstå varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar