Välkommen hem

Innan jag blev kattsambo tyckte jag ofta att det var tungt att komma hem. Det var ingen som brydde sig om jag kom hem eller när jag kom hem. Det var tomt, tyst och det kändes väldigt ensamt, speciellt de kvällar när jag kom från dialysen och var trött och inte alltid på mitt bästa humör. Tänk vad ett husdjur, i mitt fall mina älskade katter, kan göra skillnad i livet. De kommer mig till mötes så fort jag kommer hem och öppnar dörren till lägenheten, om de inte redan sitter innanför dörren. Om jag tittar in genom brevinkastet innan jag öppnar dörren möts jag ibland av två ögon och blicken från Ängla eller Tindra säger mig att jag är efterlängtad. Är någon av katterna ute när jag kommer hem dyker de ofta upp när jag visslar på dem. Idag blir jag glad varje gång jag kommer hem till min bostad. Att mötas av Ängla och Tindra som smeker sig kring mina ben och vill bli klappade gör mig varm i själen. På morgonen och kvällen säger jag alltid god morgon till dem och talar om att de är mina älsklingar. Efter att oftast ha sovit hela natten intill mig lägger sig Ängla i mitt knä så fort jag vaknar och sätter mig upp i sängen . Hon sträcker upp sitt huvud mot mig och vill att jag ska lägga min panna mot hennes nos. Skulle jag nicka till och inte reagera sträcker hon ut sin framtass och lägger mot mitt bröst. Det är i stort sett samma procedur varje morgon om inte jag ligger kvar i sängen och kallar på henne. Då kryper hon upp och lägger sig på mitt bröst och ger mig lite morgontvätt på kinden. Tindra sover inte så ofta tillsammans med oss i sängen. Det händer ibland när jag mår riktigt dåligt. Annars byter hon sovplats lite till och från. Vi brukar mysa en stund på morgonen där hon har legat och sovit. Den senaste tiden har hon legat på stolen, som står intill min säng. Det är den stolen jag sitter på när jag använder datorn. Ibland skrattar jag åt mig själv när jag sätter mig längst ut på hörnet av stolsdynan för att inte knuffa bort en vilande Tindra, som tar den största platsen. Då undrar jag vem det egentligen är som bestämmer här hemma hos oss. När jag går hemifrån klappar jag dem och säger jag hejdå och puss puss. De förstår säkert inte vad de innebär, men kanske har de lärt sig att förknippa mina rutiner när jag går åker iväg. Mina snälla grannar brukar titta till dem under dagen och de släpper ut och in dem om de vill vara ute en stund. Ändå skär det ibland i mitt hjärta när Ängla sitter några meter innanför dörren med huvudet lätt på sned och tittar med sina ögon som ser ut att säga: Matte, ska du lämna mig nu? Jag vet att de har de bra när jag inte är hemma då de har allt de behöver och får tillsyn, men ändå längtar jag efter dem när jag inte är hemma.