Vilda pelargoner

P. cordifolium

Pelargoner är en av de vanligaste blommorna som vi planterar i blomlådor och krukor på sommaren. De är lätta att sköta och blommar villigt. De vill stå ljust och mår bra av att få näring varje gång man ger dem vatten under sommaren. Framåt hösten när det blir svalare upphör man med gödningen och vattnar mer sparsamt. Man ska låta jorden torka upp emellanåt, då rötterna lätt ruttnar om plantan står blöt för länge. Det kan leda till att plantan till slut dör. Plockar man bort vissna blommor och blad får man oftast en finare planta som blommar rikligare och längre. När vi i folkmun pratar om pelargoner tänker vi nog oftast på de vanligaste sorterna, som man kan köpa utanför mataffären och i blomster- och trädgårdsbutiker. De har enfärgade oftast mörkgröna blad och enkla, stora blommor i olika vackra färger. Det är sällan dessa pelargoner nämns med specifika namn utan kallas bara zonalpelargoner. Kaskadpelargonen, som är en typ av hängpelargon, har blivit allt vanligare. Den har mindre blommor men har istället desto fler. Med sitt hängande växtsätt passar den därför bäst att odla i amplar, liksom övriga hängpelargoner.
Utöver dessa "vanliga" pelargoner finns det en mängd mer eller mindre ovanliga sorter. För några år sedan besökte jag en trädgårdsmässa där Svenska pelargonsällskapet fanns representerade. De hade ett flertal spännande pelargoner att visa upp och där vaknade mitt intresse för denna artrika grupp av blommor. Tidigare hade jag aldrig hört talas om t.ex.fingerpelargoner, tulpanpelargoner, doftpelargoner och stjärnpelargoner. Året därpå blev jag medlem i Svenska pelargonsällskapet och jag fick upp ögonen för pelargonens otroliga mångfald. Många pelargoner har under åren korsats fram med olika form och färg på bladen och blommor som skiljer sig markant i form och färg. Alla dessa vackra pelargoner härstammar från vildväxande arter, som sedan korsats med varandra för att få fram de sorter som vi i vardagligt tal kallar pelargoner. Av de gott och väl 300 olika vilda arterna växer flertalet i Sydafrika. Några finns i Australien och någon enstaka i Turkiet och S:ta Helena. De olika arterna har väldigt skiftande utseende både om man ser till växtsätt och deras blommor, som ofta är väldigt små. Många av de vilda pelargonerna förökas med frön. Varje vår får man som medlem i pelargonsällskapet möjlighet att köpa ett tiotal olika frösorter. En del av dem gror lätt, medan andra kan vara mer kinkiga. En del växer fort och blir väldigt stora, men det finns arter som blir små med blommor som bara är några mm stora. Vissa har ett hängande eller krypande växtsätt till skillnad från andra sorter som med tiden får knotiga stammar och grenar. De vilda pelargonerna växer på platser med olika klimatförhållanden. Därför kräver de olika skötsel, temperaturer och bevattning. Tycker du om att odla annorlunda blommor och växter tycker jag verkligen du ska prova på att så frön från några olika vilda pelargoner. Är du inte medlem i pelargonsällskapet och får möjlighet att beställa frön därifrån kan man hitta en del butiker på nätet, som har vildpelargonfrön i sitt sortiment. De flesta blommorna som vi odlar i våra trädgårdar sår vi på våren och det gör jag även med mina pelargonfrön, men några av mina pelargonvänner sår nästan alltid de vilda pelargonernas frön på hösten. Så än är det inte för sent att beställa några frön och peta ner i jorden. Skulle de inte gro inom någon månad kan man hälla hett vatten över sådden, under förutsättningen att det inte finns antydan till groddar. Detta kan upprepas flera gånger då det ibland kan ta flera månader innan fröna vaknar till liv.
Du behöver absolut inte vara någon pelargonspecialist för att lyckas med dessa annorlunda pelargoner.

P. tomentosum har ludna blad som luktar mint. Blommorna är cirka 2 cm..
Det svenska namnet är Pepparmyntspelargon.