Mina älskade katter och mitt odlande är inte bara något som jag tycker om att sysselsätta mig med. Det ökar även min livsglädje på olika sätt. Många i min omgivning har påpekat att jag blivit mycket gladare sedan jag blev kattsambo. Det är faktiskt bevisat att båda mina intressen ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Att klappa en katt eller hund sänker blodtrycket och man har kommit fram till att människor som lever med djur drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar än de som lever utan djur. Allt oftare har man idag katter och hundar som sällskapsdjur på äldreboenden som sällskap och stimulans. Att vistas i naturen är också bevisat positivt för hälsan och själen. Om du tar en promenad i skogen eller är hemma och påtar i trädgården spelar ingen roll. I Alnarp utanför Malmö driver man en rehabträdgård framför allt för personer med stressrelaterade problem. Många patienter berättar om det positiva i att få vistas i naturen och pyssla i trädgården.Själv njuter jag av att gå ut på balkongen, vattna, plocka bort vissna blad, lukta på blommorna och provsmaka en egenodlad tomat.

28 juni 2017

Äntligen satte min egen frösådda fingerpelargon knopp

Bäckagårds Mia fortsätter att blomma.


















Mitt intresse för odling har jag haft sedan barnsben, men det var först för några år sedan vid ett besök på Wapnö trädgårdsmässa, som jag fick upp ögonen för pelargoner. På mässan stannade jag till vid Svenska Pelargonsällskapets monter, nyfiken på de sticklingar som de sålde. Plantorna liknade inte alls de pelargoner, som jag tidigare mest sett säljas utanför mataffären. I mina ögon var de pelargonerna ganska tråkiga och dessutom hade jag känt att bladverken luktade mindre gott. De sorter, som föreningen visade upp, hade både vackra blad och blommor och några gav ifrån sig spännande dofter när man tog på bladen. Där och då väcktes mitt intresse för pelargoner och jag köpte mina allra första pelargonsticklingar. Tyvärr lyckades jag att ta död på dem inom några veckor genom att vattna dem för mycket. Pelargonodlingen fick sämsta tänkbara start, men jag gav inte upp utan köpte några nya sticklingar i en blomsteraffär, lånade en bok om pelargoner på biblioteket och när plantorna växte och blommade växte även mitt intresse och jag började ana pelargonernas spännande artrikedom och det stora antalet sorter, som korsats fram under åren.
När jag köpte mina sticklingar på mässan fick jag med en broschyr med information om Svenska Pelargonsällskapet. Året därpå blev jag medlem i föreningen, något som jag verkligen inte har ångrat. Som nybörjare på pelargoner fick jag lära mig mycket nytt när jag var på sällskapets träffar och medlemmarna delade glatt med sig av sina erfarenheter och odlingstips. Nu har jag odlat pelargoner under några år och jag känner mig inte längre som någon nybörjare, men varje säsong lär jag mig något nytt, som bidrar till att jag blir lite bättre på att ta hand om mina plantor. Visst händer det att en och annan planta dör, speciellt under vinterförvaringen, då jag inte har de allra bästa förutsättningar för mina plantor, men jag har lärt mig en hel del även av mina misstag. Om någon pelargon inte klarar sig tröstar jag mig med att det blir plats i hyllan åt en ny, spännande sort framöver.

Den första knoppen håller på att slå ut.


















I handeln dyker det då och då upp nya pelargonsorter, som förädlats fram under lång tid. För något år sedan provade jag själv, för första gången, att så pelargonfrön, som jag tagit från mina egna plantor. Om man ska vara riktigt korrekt ska två plantor väljas ut, som man vill korsa, och sedan hjälper man till med pollineringen med en liten pensel. Det är viktigt att plantorna står skyddade så att insekter inte har möjlighet att överföra pollen från andra pelargonplantor. Jag har inte gjort efter konstens alla regler när jag tagit frön. Insekterna på balkongen har fått stå till tjänst med pollineringen, vilket gör att jag inte vet vem som är mamma och pappa till mina frösådda plantor, men jag driver fram nya plantor mest för att det är roligt och spännande. Blir det en planta med annorlunda blommor och fint växtsätt sparar jag den, annars planterar jag ut den i rabatten utanför vårt hyreshus eller så hamnar den i soporna när säsongen är över, då jag inte har plats att spara alla. Det går aldrig att förutspå vad det blir för resultatet om man sår ett frö från en pelargon, som är framkorsad. Sår man däremot ett frö från en art, som med säkerhet inte pollinerats, får den nya frösådda plantan samma utseende, som pelargonen man tagit fröet från.

Den allra första blomman har slagit ut.


















Förra våren sådde jag frön, som jag sparat från föregående säsong. Krukan fick stå i fönsterkarmen i sovrummet, där den fick trängas med sticklingar under tillskottsbelysning från ett växtlysrör. Efter flera veckor hade fortfarande inte ett enda frö grott. Då hällde jag kokhett vatten över sådden och efter bara några dagar tittade de första små hjärtbladen upp ur jorden. Därefter började en spännande väntan på karaktärsbladen, som visar vilken typ av pelargon det blivit av fröet. Det syns rätt så tidigt om det t.ex. blir en stjärnpelargon, en planta med runda blad eller en fingerpelargon. Med tiden visar det sig om bladen blir enfärgade eller flerfärgade, med eller utan fjärilsmarkeringar. Långt ifrån alla mina frön grodde, men ett tiotal små, små plantor började ta form och visade sig ha lite olika form på bladen. En av dem såg först ut att bli en stjärnpelargon, men för var dag som gick blev jag alltmer övertygad om att det var en fingerpelargon, som börjat sitt liv hemma i mitt sovrumsfönster. Det finns bara ett fåtal pelargoner, som tillhör gruppen fingerpelargoner, så jag blev lite överväldigad över att ett av fröna hade grott och blivit just en liten, liten fingerpelargon. Efter några veckor var det dags att sätta om den i en egen liten lerkruka. Dagarna blev allt ljusare och solen starkare och jag drog för säkerhets skull ner persiennen för att inte de späda, små bladen skulle bli brända. Våren övergick till sommar och jag hade fullt upp med alla mina pelargoner på balkongen, men nästan varje dag, när jag steg ur sängen, tittade jag till min lilla fingerpelargon i sovrumsfönstret och gav den vatten och gödning om så behövdes. Jag hade kunnat sätta ut min fingerpelargon på balkongen, bland mina övriga över 200 pelargoner, men i fönsterkarmen hade jag bättre uppsikt över den, så där fick den stå. Den lilla plantan växte fortfarande sakta. Hösten hade passerat och vintern var på antågande så jag hade åter hängt upp växtlysröret i sovrumsfönstret. Den lilla plantan fick värme, extra belysning, vatten, min omvårdnad och kärlek. Så mycket mer kunde jag inte göra för att den lilla fingerpelargonen skulle klara sig under den mörka vintern.
Ute på balkongen hade jag sedan tidigare några fingerpelargoner med röda, ljusrosa och laxfärgade blommor. För var dag som gick blev jag allt mer nyfiken på vad min nya pelargon skulle få för färg och utseende på sina kronblad, men trots att det hade hunnit bli vår igen visade sig inte en enda knopp, men plantan hade tagit fart och börjat växa och var inte längre så liten. När det blev varmare ute på min inglasade balkong flyttade jag ut min fingerpelargon dit. Där trivdes den och jag gav den ny jord och planterade om den i en större kruka. Jag vet sedan tidigare att det brukat dröja till året efter sådd, innan mina frösådda pelargonplantor satt knopp och blommat första gången. Otåligt väntade på att plantan skulle visa sin första knopp, vilket aldrig verkade hända.

Bäckagårds Mia i sin helhet.


















Så plötsligt en dag för några veckor sedan, när jag gick ut på balkongen för att visa min pelargonodling för en av mina kusiner med fru som var på besök, fick jag se det jag så länge väntat på. Plantan hade satt knopp! Vilken härlig känsla det var att få se den lilla knoppen. Förhoppningsvis skulle det inte dröja så många dagar tills att den skulle slå ut och jag skulle få veta utseendet på min egen, allra första, frösådda fingerpelargon. Det var med spänd förväntan, som jag tittade ut på balkongen varje dag och en morgon hade den första blomknoppen slagit ut. De tre nedre kronbladen var vita, liksom det två övre, som även hade en mörkt cerise markering vid basen. Fler blommor har sedan slagit ut. Det är svårt att avgöra om kronbladen är helt vita eller har en aning av ljust rosa. Jag ska ta ett par sticklingar på plantan och se om de får samma utseende och färg, som moderplantan. Tre generationer ska få kronblad med samma egenskaper, så man ser att plantan inte "sportar" och plötsligt får blommor i en annan färg. Det ska bli spännande att följa min fingerpelargon framöver, då den är speciell. I Pelargonsällskapets bildbank finns endast en fingerpelargon med vita och ljust rosa blommor, men min nykomling är mer vit och har sina markeringar på de övre kronbladen. Jag hoppas jag lyckas föröka plantan och även ta hand om den så att den klarar vintern, För skoj skull har jag redan döpt den till Bäckagårds Mia, Min stjärnpelargon Bäckagårds Ängla, som jag fick fram för något år sedan dog under vinterförvaringen, Den var döpt efter min katt och Bäckagårds Tinna efter min syster. Bäckagård är namnet på den stadsdel där jag bor, som ligger några km utanför centrala Halmstad. Min nya fingerpelargon lär förhoppningsvis inte vara den sista frösådda pelargonen som jag driver upp, för det är verkligen roligt och spännande med fröodling av pelargoner. Prova du också!
Här på min blogg finns ett inlägg om frösådd och hur man tar frön på sina pelargoner. Lycka till!

12 juni 2017

Släck törsten i sommar med hemmagjord syrensaft


















De senaste åren har det blivit allt mer populärt att dekorera bakverk och efterrätter med ätbara blommor eller blanda dem i en sallad. I en blomsteraffär i Halmstad har jag sett att de till och med sålt olika ätbara blommor, paketerade i små presentförpackningar. Visst är det vackert att servera en efterrätt med blommor, men jag är tveksam till om alla ätbara blommor är någon smaksensation. Jag har i och för sig bara smakat kanderade violer, använt lavendelblommor när jag bakat biscotti och blivit bjuden på en mjuk kaka med pelargonblad, men jag tyckte inte att det smakade så speciellt mycket. Däremot tycker jag att saft gjord på fläderblommor är riktigt god och läskande, med mycket is och en citronskiva, speciellt en varm sommardag. För några år sedan läste jag i en tidning att man kunde göra saft på syrenblommor, något som jag aldrig tidigare hört talas om. Jag hade av någon konstig anledning fått för mig att syrenblommor till och med var giftiga, men blev ändå nyfiken över hur syrensaft skulle smaka och planerade att göra en mindre sats.























Under flera år har jag tänkt göra saft, men varenda gång har jag varit för sent ute och blommorna har redan börjat changera. En kväll härom veckan fick jag ett plötsligt infall att jag skulle ge mig ut och plocka syrenblommor, då jag under några dagars tid sett att de stått i full blom. Jag tog min elscooter och körde en runda kring grannhusen. Där utmed vägen växer många och stora syrenbuskar. Jag plockade av ett tjugotal lila blomklasar och la i korgen på scootern. Därefter körde jag raka vägen hem och efter ungefär en halvtimma låg blommorna och citronskivorna i en stor glasskål, täckta med vatten och socker, som jag kokat upp på spisen. Sedan skulle det bara kallna så att jag kunde ställa in skålen i kylskåpet. Där fick den stå fyra dygn innan jag silade upp saften, som då var färdig att dricka. Jag har ingen riktig silduk med ställning, men det gick lika bra med en kökshandduk, som jag la i ett durkslag. Det blev en saft med frisk smak, som inte var särskilt söt. Om jag ska likna smaken vid någon annan saft skulle det vara svartvinbärssaft. I recepten, som jag läst, står det att man ska använda sig av blommor från bondsyren, då en del andra sorters syrenblommor inte ger saften någon smak. Vill man få mer färg på saften kan man lägga i några blåbär när man kokar upp vatten och socker. Jag hade bara amerikanska blåbär hemma och de ger ingen färg, så istället la jag i fem hallon, som jag hade i frysen. De gav saften en härligt röd färg. Jag tog inte i någon natriumbensoat, för att öka hållbarheten. Istället för att hälla upp saften på flaskor, valde jag att frysa saften i några små plastlådor. Saften passar utmärkt att använda som välkomstdrink, blandad med bubbelvatten och t.ex. en skvätt gin, men det är något jag själv inte smakat. Den går även att använda saften till gelé och sorbet.

Syrensaft recept  
40 blomklasar
1,5 liter vatten
1,5 kilo strösocker, 1 dl socker = 90 g
5 citroner
1 påse (30 gram) citronsyra (kan uteslutas)
En knivsudd natriumbensoat
Eventuellt några blåbär eller hallon för att ge saften mer färg

Gör såhär:
Skölj blomklasarna. Klipp bort stjälkarna, som annars ger en bitter smak, och använd bara blommorna .
Koka upp vatten och socker, ca 10 minuter. Tillsätt citronsyran mot slutet.
Skrubba citronerna väl i hett vatten och skär dem i skivor.
Varva blommor och citronskivor i en skål. Häll över den heta lagen.
Lägg en tallrik överst, som håller ner blommor och citronskivor i sockerlagen.
Ställ skålen i kylen i 4-5 dygn.
Sila saften genom en silduk. Krama ur saften ur citronskivorna.
Häll upp saften i väl rengjorda flaskor eller frys in den.











8 juni 2017

Humörshöjande besök hos Gluggstorps handelsträdgård


















Så kom lördagen, i slutet av april, som jag hade väntat på, då jag tillsammans med ett tiotal vänner i Svenska Pelargonsällskapet Halland åter skulle besöka Patrik och hans familj och Gluggstorps handelsträdgård, i Tågarp i Skåne. I februari hade Hallandsgruppen årets första träff i Falkenberg. Tyvärr kunde jag inte vara med då, eftersom jag mådde riktigt dåligt och låg inlagd på sjukhuset. Mina goa pelargonvänner överraskade mig genom att skicka en hälsning och ett paket med ett tiotal små, orotade pelargonsticklingar. Posten knackade på min dörr och lämnade paketet en eftermiddag, då jag var hemma från sjukhuset ett par timmar på permission. Sticklingarna hamnade i all hast i en liten spann med jord, men jag hade inga större förhoppningar om att de skulle klara sig, då jag inte visste hur länge jag skulle vara inlagd. Nu, några månader senare, har de flesta sticklingarna börjat växa och till och med glatt mig med sina första blommor, även om plantorna fortfarande är små. Eftersom jag missade årets första träff såg jag extra mycket fram emot att få åka med till Tågarp, men det kändes osäkert in i det sista om jag skulle orka att följa med, då jag fortfarande inte mådde riktigt bra och var ordentligt trött.


















Det hade varit en tung början på året och livet med dialys och mina övriga krämpor hade känts jobbigare än på länge. Krångel med dialysen gjorde att jag plötsligt fick kraftig ångest, tappade livsgnistan och allt kändes meningslöst. För första gången låg jag inne på psyket ett par veckor och fick tabletter, som skulle få mig att må bättre och de hjälpte mig att komma på fötter igen.
Tyvärr har jag mått sämre igen sedan jag trappat ner på en av medicinerna, men jag hoppas att nya dosändringar ska ge en mer positiv tid framöver. Även om jag inte mått bra har det funnits inslag i vardagen, som tillfört glädje under kortare stunder. Mina älskade katter är alltid starka lyckopiller och de lämnade knappt min sida när jag mådde som sämst. Utöver Tindra och Ängla har mina pelargoner fungerat lite som terapi. Som alltid när jag pysslar med min odling rensar jag tankarna och det infinner sig ett lugn och harmoni i både kropp och själ. Det är märkligt hur mycket positivt som odling kan föra med sig och i mitt fall främst pelargonodling. Därför kändes det extra viktigt att komma iväg till Tågarp, då jag vet att Pelargonsällskapets träffar och speciellt våra små utfärder är väldigt trevliga, men framför allt ger det mig mycket positiv energi att komma hemifrån, träffa vänner med samma intresse och botanisera bland mängder av pelargoner, även om det tar på krafterna att vara på resande fot.


















När dagen kom för vår utfärd var det vackert väder och jag blev upphämtad och tog plats i baksätet på en av bilarna, som skulle ta oss till Tågarp. Jag passade på att slumra till en stund och när jag vaknade till hade vi inte lång väg kvar. Väl framme och inne i växthuset hälsade jag på ägaren Patrik och några av de medlemmar, som åkt i det andra bilarna. Det var som vanligt ett glatt återseende att träffa både Patriks familj och de medlemmar som slutit upp. Några av dem har jag kontakt med via Facebook, men de flesta hade jag inte sett eller hört av sedan i höstas. Vi hejade på varandra och det blev en och annan kram, men några längre konversationer blev det inte, då jag var helt fokuserad på att få titta på pelargonerna. Patrik hade tidigare skickat över information till mig om årets pelargonutbud och jag hade skrivit ner de sorter, som jag helst ville köpa, och gjort mitt bästa för att hålla listan så kort som möjligt. Jag hade lyckats ganska bra med det tyckte jag själv, tills att Patrik berättade att det tillkommit en hel del sorter, sedan han skickade övar årets sortimentet till mig. Suck! Hur skulle jag då lyckas att köpa ett lagom antal plantor. Egentligen ett trevligt problem att få fler vackra sorter att välja på, men min balkong har den yta den har och den är begränsad och rymmer inte alla pelargoner som jag skulle vilja ha. Det är som det är och bara att acceptera.

















 
















Jag hämtade ett brätte, som jag kunde sätta ner krukorna i, och tog fram min pelargonlista ur fickan. Sedan var det bara att ge sig ut i gångarna mellan alla plantor. Det dröjde inte länge innan jag fick hämta ännu ett brätte. Nytt för i år var att pelargonerna flyttat till ett annat växthus. Dessutom hade Patrik placerat alla sticklingar i bokstavsordning, vilket gjorde det enkelt att hitta bland alla olika varianter. Vid varje pelargonsort stod en moderplanta, med en skylt med information om den specifika sorten. I alla små krukor med sticklingar fanns en namnskylt nedstucken, med bild och där det även stod vilken pelargongrupp, som sorten tillhörde. När jag såg de blommande moderplantorna hittade jag såklart ytterligare en och annan pelargon, som jag föll för, utöver de sorter som jag hade skrivit ner på min lapp. Jag plockade till mig fler sticklingar än vad jag hade planerat att köpa, men så blir det nästan alltid när jag åker iväg med Pelargonsällskapet. Det är trångt bland plantorna på min balkong, men jag är optimistisk och intalar mig att det blir plats åt de nya plantorna ändå. Framöver ska jag sälja en del av mina sticklingar, som jag tog i våras när jag klippte ner mina plantor, och då lämnar de plats i hyllorna till i alla fall några nykomlingar och ännu finns det plats på golvet. Något extra vill jag unna mig emellanåt och jag får ju ut mycket positivt av min pelargonodling, så den får kosta. Dessutom är jag hemma hela sommaren, eftersom jag har svårt att resa iväg, och då vill jag ha något givande att sysselsätta mig med på hemmaplan. Jag säljer en del sticklingar och även om det inte är några större mängder så får jag in en och annan krona till nya plantor, jord, gödning m.m.


















När jag plockat till mig alla plantor som jag ville ha, slog jag mig ner på en stol och vilade mina ben och fötter. Samtidigt passade jag på att smaka en bit av den goda, mjuka pelargonkakan, som Patriks fru hade bakat till fikat. Recept på kakan hittar du här och vill du baka brysselkex med smak av pelargon hittar du recept på dem här. Jag lämnade växthusen en kort stund för att se om familjens nya tillskott, en några månader gammal hundvalp, var ute. Efter en stund dök den upp tillsammans med familjens andra hund, som jag träffat vid tidigare besök. Det var verkligen full fart på den nya, lilla krabaten och den ville hellre busa och leka än att låta mig klappa och kela med den. Åter tillbaka bland pelargonerna hörde jag att det diskuterades chiliplantor. Patrik hade några olika varianter till salu, som stod i ett annat växthus. Någon sort var för den som gillar chili med riktigt stark hetta, men det fanns även de som skulle ge mildare frukter. Jag har aldrig lagat mat med färsk chili, men någon gång ska vara den första, så jag köpte en planta av Belaforma, som så småningom ska få frukter av det mildare slaget. När jag betalade mina plantor passade jag även på att köpa gödning. Patrik använder en specialbeställd sort till sin odling, med ett innehåll väl avvägt för att passa just pelargoner. Gödningen, som är i pulverform, är lätt att använda och är dessutom dryg. Jag ger mina pelargoner en svag dos varje gång jag vattnar dem.

 
















Efter hand som vi blev klara med våra inköp bar vi ut alla brätten och kassar med plantor till bilarna och lastade in dem. Det var inte mycket utrymme kvar i bagagen när allt till slut var på plats. Tyvärr har trevliga möten så småningom ett slut och det var dags för oss att lämna Patrik, hans familj och Gluggstorps handelsträdgård. Vid det laget var jag trött, men väldigt nöjd med mina inköp och självklart glad att jag i sista stund bestämde mig för att åka med på utfärden.


















Efter att vi lämnat Tågarp fick jag veta att vi skulle köra till Tomatens Hus i Kvistofta, något som inte var inplanerat, men det var bara att hänga på. Jag trodde att några av medresenärerna var intresserade av att köpa tomatplantor, men väl framme visade det sig att det var maten som lockade hos Miss Alice delikatesser. Jag var inte hungrig, så medan de flesta andra slog sig ner inne på kaféet, som var mysigt inrett i ett växthus, gick jag till butiken. Där fanns mängder av färska kryddor i kruka och olika sorters tomatplantor, små- och storväxta, som skulle ge diverse olika tomater. Där fanns även bröd från deras bageri, olika produkter gjorda av tomater, porslin, choklad m.m. Jag har odlat tomater på min inglasade balkongen tidigare, men då plantorna drabbades av mängder av vita flygare flera år i rad, bestämde jag för något år sedan att det fick vara slut med odling av både tomater, gurka, melon m.m. De senaste åren har dessutom pelargonerna blivit allt fler och tagit över balkongen, så där finns inte längre plats för några storväxta tomatplantor, men det går ju faktiskt att ändra sig om tomatplantors vara eller icke vara. Att jag bor själv har ju den fördelen att jag bestämmer helt själv över vad som ska finnas på balkongen och jag slipper ta hänsyn till vad någon annan har för åsikt om min odling. Ja, som du säkert redan listat ut så köpte jag inte bara en utan två tomatplantor. Lemon Sherbert ska få små, gula tomater och Cherry Kisses små röda. Då båda sorterna är småväxta och blir c:a 35 cm höga, har jag planterat dem tillsammans i en större spann. Än så länge står de ute i trapphuset och har redan en hel del blommor, men inom de närmaste dagarna hoppas jag ha ork att göra plats för tomat- och chiliplantorna på balkongen. När jag vattnar tomatplantorna sprider sig en härlig doft från bladverken och jag ser verkligen fram emot att få äta många små solvarma tomater i sommar. Jag har beställt steklar (nyttodjur) från Lindesro AB, som saluför biologiskt växtskydd, och leveransen kommer om några dagar. Steklarna ska hålla vita flygare borta från både pelargoner och övriga plantor och sköter de sitt jobb lär jag verkligen inte ångra att jag köpte tomatplantorna.
Vår utfärd tog längre tid än vad jag planerat och när det var dags för hemresa och jag satte mig i bilen kom plötsligt tröttheten över mig. så jag sov i bilen även på hemvägen. När jag kom hem planterade jag om de gott och väl tjugo nyinköpta pelargonsticklingarna i lerkrukor. Vid det här laget har även de sticklingarna vuxit till sig och de flesta har börjat blomma.
Pelargonen är en underbar blomma och finns i mängder av framkorsade varianter och vildväxande arter, med spännande och skiftande utseenden och växtsätt. De är svårt att få nog av dem. För någon vecka sedan beställde jag sticklingar från Fibrex i England, men den leveransen kommer först i juli månad. Då blir det som en tidig julafton, för när jag får lov att öppna paketet med sticklingarna kommer jag att känna mig som ett barn på julafton. Idag ska jag besöka Anna, en av medlemmarna i Halland, som varit hos Sune Tryggs handelsträdgård, i Tungelsta utanför Stockholm. Anna har varit omtänksam och köpt några sticklingar där, som jag gärna vill ha till min samling. Förutom att sköta om alla mina pelargoner framöver måste jag bli mer aktiv med min sticklingsförsäljning om jag själv ska få plats på balkongen i sommar. Tack till er som var med på resan till Skåne och hoppas att ni alla får en riktigt härlig pelargonsommar.