Mina älskade katter och mitt odlande är inte bara något som jag tycker om att sysselsätta mig med. Det ökar även min livsglädje på olika sätt. Många i min omgivning har påpekat att jag blivit mycket gladare sedan jag blev kattsambo. Det är faktiskt bevisat att båda mina intressen ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Att klappa en katt eller hund sänker blodtrycket och man har kommit fram till att människor som lever med djur drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar än de som lever utan djur. Allt oftare har man idag katter och hundar som sällskapsdjur på äldreboenden som sällskap och stimulans. Att vistas i naturen är också bevisat positivt för hälsan och själen. Om du tar en promenad i skogen eller är hemma och påtar i trädgården spelar ingen roll. I Alnarp utanför Malmö driver man en rehabträdgård framför allt för personer med stressrelaterade problem. Många patienter berättar om det positiva i att få vistas i naturen och pyssla i trädgården.Själv njuter jag av att gå ut på balkongen, vattna, plocka bort vissna blad, lukta på blommorna och provsmaka en egenodlad tomat.

27 maj 2019

Gör egen syrensaft


















Nu står syrenerna i full blom. Jag har för mig att de blommade först vid skolavslutningen när jag var liten, men det var ju många år sedan och min minnesbild är inte helt klar. Något som jag däremot kommer ihåg väl är syrenbusken, som växte i en trädgård på granngatan. Den busken brukade jag stå och titta på, då den ofta drog till sig ett flertal olika fjärilar. Nu ser jag allt färre fjärilar och de jag ser är oftast kol- och citronfjärilar.
Tills för bara något år sedan hade jag ingen aning om att man kunde göra saft på syrenblommor. Jag trodde faktiskt att blommorna var giftiga. Det finns många växter i naturen, som man kan äta och använda till mycket gott. Tyvärr är jag själv dålig på att utnyttja dessa växter och det är synd då de sägs vara både goda dessutom helt gratis. Utöver svamp, vildhallon, lingon och blåbär, som man hittar i naturen och som de flesta känner till, kan man även använda rosor, fläderblommor, nässlor, våtarv, ramslök, kirskål, svinmålla, för att nämna några, men listan kan göras bra mycket längre. Plocka inte växter intill hårt trafikerade vägar och plocka och ät bara de som du känner till väl.
Det har blivit allt vanligare att man dekorerar maträtter, bakverk och efterrätter med ätbara blommor. En del doftpelargoners blad, inte blommorna, kan användas för smaksättning både i mat och bakverk, och då är det oftast pelargoner med doft av citrus som används.
För något år sedan gjorde jag syrensaft för allra första gången. Jag dricker inte mycket saft, men på sommaren är det riktigt gott med ett svalkande glas saft med is. Intill hyreshusen där jag bor växer en lång rad med syrenbuskar, så det var lätt att få tag på blommor till saften.

Jag sköljde blommorna och tvättade citronerna väl, innan jag skivade dem och la dem och blommorna i en glasskål. Sedan hällde jag över vatten och socker, som jag kokat upp på spisen. När vattnet svalnat ställde jag in skålen i kylskåpet, där den fick stå fyra dygn innan jag silade upp saften, som då var färdig att  dricka. Jag har ingen riktig silduk med ställning, men det gick lika bra med en kökshandduk, som jag la i ett durkslag. Det blev en saft med frisk smak, som inte var särskilt söt. Om jag ska likna smaken vid någon annan saft så skulle det vara svartvinbärssaft. I receptet, som jag använde, stod det att man ska använda sig av blommor från bondsyren, då en del andra sorters syrenblommor inte ger saften någon smak. Vill man få mer färg på saften kan man lägga i några blåbär, när man kokar upp vatten och socker. Jag hade bara amerikanska blåbär hemma och de ger ingen färg, så istället la jag i fem hallon, som jag hade i frysen. De gav saften en härligt röd färg. Jag tog inte i någon natriumbensoat, för att öka hållbarheten. Istället för att hälla upp saften på flaskor, valde jag att frysa den i några små plastlådor. Saften passar utmärkt att använda som välkomstdrink, blandad med bubbelvatten och en skvätt gin, men det är något jag själv inte smakat. Det går även att använda saften till gelé och sorbet. Att göra egen saft låter kanske invecklat, men att göra egen syrensaft tog inte lång tid i anspråk och det är extra roligt att bjuda på saft, som man gjort helt själv.

Recept Syrensaft  
40 blomklasar
1,5 liter vatten

1,5 kilo strösocker, 1 dl socker = 90 g
5 citroner
1 påse (30 gram) citronsyra (kan uteslutas)
En knivsudd natriumbensoat
Eventuellt några blåbär eller hallon för att ge saften mer färg

Gör såhär:
Skölj blomklasarna. Klipp bort stjälkarna, som annars ger en bitter smak, och använd bara blommorna.
Koka upp vatten och socker, c:a 10 minuter. Tillsätt citronsyran mot slutet.
Skrubba citronerna väl i hett vatten och skär dem i skivor.
Varva blommor och citronskivor i en skål. Häll över den heta lagen.
Lägg en tallrik överst, som håller ner blommor och citronskivor i sockerlagen.
Ställ skålen i kylen i 4-5 dygn.
Sila saften genom en silduk och pressa saften ur citronskivorna.
Häll upp saften i väl rengjorda flaskor eller frys in den i plastburkar. 

Lycka till!

  














23 maj 2019

Vad är P. 'Ardens' för en växt?

P. 'Ardens' vackra, nästan självlysande blommor.


















Blommorna är knappt två centimeter stora. Kronbladen är cinnoberröda, med en djupt sammetsröd mitt och en mörk nästan svart fläck, på varje enskilt kronblad. Kontrasten mellan de röda färgerna gör att blommorna sticker ut och är lätt självlysande, trots sin lilla storlek. Plantan har ett ganska oansenligt växtsätt, med knotiga, smala stjälkar, som jag brukar få stötta upp. Bladen är grågröna och lite ludna. Vad är det då för växt på bilden ovan, som är en av mina favoriter? P. 'Ardens' heter den, men saknar svenskt namn. Om du har läst om min odling tidigare har du säkert redan listat ut vad det är för sorts växt på bilden och P:et är en stark ledtråd.


















P. 'Ardens' är en pelargon, som tillhör gruppen primärhybrider och är en korsning mellan
två arter, P. lobatum och P. fulgidum. Båda dessa pelargoner växer vilt i Sydafrika
och ser inte alls ut som de pelargoner, som vi är vana vid att se i handeln såhär års. Mr Lee of Hammersmith lyckades korsa fram P. 'Ardens' 1810. Dagens pelargoner, som vi ser i handeln idag, har oftast korsats under många år för att nå slutresultatet.
Pelargoner delas in i ett flertal olika grupper, som tulpanpelargoner, stjärnpelargoner, doftpelargoner, miniatyrer, och arter (vilda pelargoner), för att nämna några. Det finns mängder av olika sorters pelargoner, men det är bara ett litet fåtal som finns att köpa hos blomster- och trädgårdsbutiker.
P. 'Ardens' hittar man inte ute i handeln och är inte lätt att få tag på, även om man vänder sig till odlare, som specialiserat sig på just pelargoner. En liten planta är dessutom bra mycket dyrare i inköp, om man jämför med vad man får betala för en planta, som vi i dagligt tal kallar pelargon, och som säljs för plantering i krukor, balkonglådor och rabatter sommartid. Dessa tillhör gruppen zonalpelargoner.
Många pelargoner är lätta att föröka genom att man tar en toppstickling, de 2-3 översta bladen med stjälk från plantan, och sätter den i en liten kruka med lätt fuktad såjord. Inom ett par veckor brukar sticklingen ha bildat små rötter. P. 'Ardens' däremot är inte lika lätt att sticklingföröka. Det går att ta en stickling från plantan, men det tar längre tid innan den bildar rötter. Den kan även förökas genom att man tar en bit av plantans rotknöl, något som jag själv aldrig provat på. P. 'Ardens' är en ovanlig pelargon, även bland oss som odlar så kallade "samlarpelargoner". Första gången som jag fick se den var hemma hos en av medlemmarna i Svenska Pelargonsällskapets Hallandsgrupp och jag hade då bara varit medlem en kort tid. Jag tyckte att de andra medlemmarna pratade om pelargonen med ett lite lyriskt tonfall och jag förstod direkt att P. 'Ardens' var något utöver det vanliga och jag ville absolut ha den i min samling. Efter lite letande hittade jag en stickling, som var till salu utanför Göteborg, och lyckligtvis blev jag ägare till den. Det är något speciellt med denna "kung bland pelargoner" och jag blir särskilt glad varje vår, då plantan klarat vinterförvaringen och sedan visar sina blommor.

Radula Rosea tillhör gruppen doftpelargoner och har en kryddig doft.
Det är oftast doftpelargonernas bladverk som doftar och inte blommorna,
som för de mesta är små och oansenliga på pelargoner i denna grupp.
















    



Då jag mått väldigt dåligt psykiskt, under en längre period, och även var inlagd på sjukhuset ett flertal gånger under förra året, har jag inte orkat ta hand om mina pelargoner i samma utsträckning som jag brukar. Tyvärr fick jag slänga en del pelargoner i våras, då de inte klarade vintern på balkongen, trots att jag körde med värmefläkt för att hålla en lagom temperatur. Några plantor hamnade i soporna, då de drabbats av ohyra, och flera pelargoner blev uppätna av fjärilslarver förra sommaren. Tack och lov har min P. 'Ardens' klarat sig och har nu blommat i flera veckor, med fler blommor än något år tidigare. I början av förra året hade jag över 200 olika pelargoner, men jag sålde bara ett par enstaka sticklingar, så i år har jag en hel del dubbletter, men jag fick ju slänga en hel plantor så summa summarum har antalet minskat. Jag har inte köpt några nya sticklingar än i år, men det är ändå fullt med plantor på min balkong. Det är ännu så länge tidigt på säsongen, så det hinner kanske bli några nya sorter framöver och om jag orkar ska jag sälja några sticklingar.
De två senaste veckorna har jag mått bättre psykiskt än på mycket länge, även om jag är väldigt trött, ångesten kommer till och från, liksom illamåendet, men säg den glädje som varar för evigt. Plötsligt mår jag skit igen, men jag gläds över att jag i alla fall lyckats att klippa ner mina pelargoner. Lite sent, men nu är det i alla fall gjort.

P. violareum är troligtvis en primärhybrid.
Blommorna finns i tre olika färgställningar.
Denna pelargon sägs vara den enda som tål frost.




















Anledningen till att jag skriver om just denna vackra primärhybrid är att jag vill sprida information om pelargonens mångfald och visa på att en pelargoner kan ha väldigt olika utseende, storlek, växtsätt, doft, färg och form på både blad och blommor, vilket många inte har en aning om. Jag hoppas också att jag lyckas väcka intresset för pelargonodling, men jag vill varna för att det är lätt att drabbas av pelargonviruset, vilket gör att den som börjar odla pelargoner bara vill ha fler och fler olika sorter. Själv fick jag upp ögonen för pelargoner när jag besökte en trädgårdsmässa i Halmstad, för flera år sedan. Ett par medlemmar från Svenska Pelargonsällskapet fanns på plats och informerade om pelargoner, visade upp och sålde sticklingar och berättade om föreningen. Då var pelargonen en rätt så tråkig blomma i mina ögon, som dessutom hade en mindre trevlig doft, och jag var definitivt inte intresserad av att ha pelargoner på min balkong. Att jag skulle ändra åsikt och ha hela balkongen full med pelargoner några år senare, kunde jag absolut inte tro då, men det är aldrig för sent att ändra åsikt. När jag fick se de olika pelargonerna, som visades upp på trädgårdsmässan, blev jag för första gången riktigt nyfiken på ett flertal sorter, och jag kom hem med mina allra första pelargonsticklingar, varav ett par doftpelargoner.

Zonalpelargoner


















Pelargonen kan övervintra inomhus och kan sparas år från år. Efter att plantorna planterats om i ny jord på våren brukar jag klippa ner plantorna och ta sticklingar några veckor senare. Det är roligt att byta sticklingar med andra pelargonodlare och det är många som säljer pelargoner på internet, bland annat på Tradera och i flera grupper på Facebook. Jag har sålt en hel del sticklingar under åren som gott och på så vis har jag fått bestående kontakter med en och annan trevlig köpare.
Det är spännande att så frön, som man tagit från sina egna pelargoner. Man kan även korsa två pelargoner. Tar man frön från en art blir den nya plantan likadan som moderplantan, under förutsättning att ingen insekt varit framme och pollinerat plantan. Om man låter naturen ha sin gång, så att insekter fritt kan pollinera pelargonerna, vet man inte hur den nya, frösådda plantan kommer att se ut. Oftast blir det inte någon ny sensation, som är värd att spara, men ibland blir resultatet en pelargon, som har ett nytt utseende, växtsätt eller form och färg på kronbladen.

Jag har tidigare skrivit lite kort om hur man gör när man tar frön från sina pelargoner, sår dem och vad man kan förvänta sig för resultat. Klicka här om du vill komma till inlägget på min blogg.

P. capitatum är en art, som växer vilt. På svenska kallas den för Bollpelargon.
I Sydafrika ses den som en läkeväxt och arten odlas för sin väldoftande
rosolja, som används inom skönhetsindustrin.




















För något år sedan blev jag glatt överraskad när ett av fröna, som jag sått, visade sig bli en fingerpelargon, vilket är en grupp med väldigt få pelargoner. Efter nästan ett år fick jag se plantans första blommor, som var vita med något litet inslag av mörkrött. Någon sådan färg på kronbladen finns troligtvis inte i hela världen sedan tidigare, så jag blev självklart väldigt glad över resultatet. Pelargonen har jag gett namnet Bäckagårds Mia, efter stadsdelen i Halmstad där jag bor och mitt smeknamn. Man bör ta sticklingar från den nya pelargonen i tre generationer, för att se att den nya pelargonen behåller sina egenskaper och t.ex. har samma färg på kron- och blomblad och växtsätt.
I dag finns det 400 kända arter och tusentals framkorsade pelargoner att köpa främst hos odlare, som specialiserat sig på just pelargoner, via hobbyodlare. Några doftpelargoner går att äta och används främst som smaksättare i bakverk.
Jag hoppas att du lärt dig något nytt om pelargoner, om du inte odlat dem förut och är insatt i dess spännande värld. Kanske har jag väckt ditt intresse för dessa underbara blommor. Det finns en förening för oss, som gillar pelargoner. Svenska Pelargonsällskapet är en riksomfattande förening, som är uppdelad efter landets olika län. Föreningen anordnar bland annat träffar runt om i landet och varje län har sitt eget program. I Halland brukar vi åka på dagsturer till pelargonodlare och ibland träffas vi hemma hos någon av föreningens medlemmar och utbyter erfarenheter kring våra pelargonodlingar och vi säljer och byter sticklingar med varandra. Det är sällan som man kommer hem från en träff utan några nya pelargoner i bagaget. På föreningens hemsida finns bland annat information om olika evenemang och ett bildgalleri med 3000 olika pelargoner, med information om varje sort. På Facebook finns ett flertal grupper, med anknytning till pelargoner, bland annat Svenska pelargonsällskapets vänner, där ett flertal medlemmar är aktiva. Svenska Pelargonsällskapet är till för alla som gillar pelargoner. Du kan ha några enstaka pelargoner hemma i fönsterkarmen eller mängder av plantor i ett stort växthus och du behöver absolut inte vara expert på pelargonodling för att vara medlem. Tycker du om pelargoner tycker jag att du ska bli medlem. Jag har lärt mig väldigt mycket, som jag inte hade en aning om innan jag gick med i föreningen och jag har fått flera nya och härliga vänner. När vi åker på utflykter samåker vi och delar på bensinkostnaden, så att även de som inte har tillgång till bil kan följa med. Vi brukar ta med oss fika och göra stopp efter vägen för bensträckare och matpaus. Oftast är vi 5-10 medlemmar som samåker och jag är väldigt glad över att man tar hänsyn till att jag har dialys 4 ggr/vecka på speciella tider och dagar, när programmet ska planeras. Dessutom lämnar de alltid av mig så nära som möjligt när vi kommer fram till resmålet, då jag har svårt att gå längre sträckor. Jag uppskattar verkligen det bemötandet väldigt mycket, då det inte är en självklarhet. Självklart hoppas jag på att jag ska orka att komma med på någon träff med föreningen framöver. Sedan väntar jag med spänning på hur mina pelargoner kommer att må efter att jag klippt ner de flesta ordentligt. De hade redan börjat blomma, men de behövde verkligen klippas ner och så småningom kommer de att blomma igen. Säsongen har ju nästan bara börjat.
Nedan följer ytterligare några pelargoner.

P. echinatum Miss Stapleton är troligtvis en primärhybrid, en korsning
mellan vildarterna P. echinatum och P. cortusifolium.









P. Caffrum x Diana är en hybrid.
Min egen framtagna pelargon "Bäckagårds Mia".


Mallorca är en zonalpelargon
med dubbla, spetsiga polkagrisrandiga blommor i vitt och rött.

Bornholm tillhör gruppen rosenknoppspelargoner.
Det vackra mönstret på pelargonens blad kallas nervbladsmosaik,
som bildas av ett ofarligt virus


Ivory Snow är en dvärgpelargon
 med dubbla vita blommor, brokbladig, silver bicolour,
gröna blad med gräddfärgade kanter.




28 apr. 2019

Ny klösbräda till mina katter


















Jag bor ihop med mina två katter, Ängla 12 år och Tindra 13 år, som jag gärna skämmer bort på olika sätt vid vissa av årets helgdagar, även om de såklart inte har någon koll på om det är en vanlig vardag, födelsedag eller om det är jul- eller påskafton. Jag tycker själv om att få presenter, men jag tycker att det är minst lika roligt, om inte roligare, att ge bort en liten överraskning och då helst på en helt vanlig vardag då man inte förväntar sig att få en blomma eller en liten present.
Då jag är singel och inte har några barn blir det främst mina katter, som jag överöser med min kärlek. Ängla och Tindra är nästan som mina barn, även om jag tycker att det är viktigt att behandla sina fyrbenta vänner som djur och inte förmänskliga dem. Under alla år som jag haft mina katter, har de fått många presenter och extra god mat emellanåt, men det gäller att inte ge katterna alltför mycket godsaker. Då kan de lätt gå upp i vikt, speciellt om katten är kastrerad, bara är inomhus och inte rör sig lika mycket som en katt som vistas utomhus. En ensamkatt kan bli inaktiv om den är själv hemma stora delar av dagen och det kan också bidra till viktuppgång. Du vet väl om att enligt lag får en katt inte vara ensam hemma i mer än 6 timmar. Det gäller främst katter, som inte har sällskap av någon annan katt. För stor övervikt kan bland annat leda till diabetes, högt blodtryck och det ger även en extra belastning på hjärtat och lederna, ungefär som övervikt påverkar oss människor.


















Jag har under alla år, som jag haft mina katter, köpt klöspelare, kattmöbler och diverse olika leksaker till dem. Dels för att katter behöver aktiveras och röra på sig, men självklart hoppas jag att de ska tycka om sina leksaker och ha roligt med dem.
Ibland har mina katter hittat saker i lägenheten, som de tycker är mycket roligare att leka med än de dyraste leksakerna, som jag köpt till dem. En tom toalettrulle eller en mellanrumstandborste kan Ängla sysselsätta sig med en lång stund. När jag torkar av badrumsgolvet tycker hon om att jaga golvmoppen, speciellt när jag torkar under badrumsdörren. Att jaga den röda, lilla pricken, som kommer från laserpekaren, tycker båda mina katter om. Jag har en liten laserpekare, som man själv får peka med, men även en variant i form av en kägla, som man kan placera på golvet, och den röda pricken rör sig automatiskt i 15 minuter.


















Jag bor i ett hyreshus med en stor gräsmatta, bara några meter utanför ytterdörren, där det tidigare var en lekplats. Huset ligger även i utkanten av en mindre lövskog, där katterna verkligen tycker om att vara. Tindra vistas gärna utomhus året om, men kortare stunder vintertid. Ängla har varit inomhus i flera månader nu, då hon inte tycker om kyla, trots sin långa päls. Vintertid brukar hon tyvärr gå upp i vikt, då hon helst ligger stilla inomhus och inte är särskilt aktiv. Under de senaste veckorna har hon börjat att gå ut korta stunder och då rör hon på sig lite mer, men hon ligger gärna stilla i solen och äter gräs, som den livsnjutare hon är.
Det är viktigt att katter har någon typ av klösbräda inomhus, som de kan vässa sina klor på. Annars är risken stor att de klöser på bl.a. möbler och tapeter. Tindra brukar klösa på trädstammarna när hon är utomhus och har inte samma behov av att vässa sina klor inne i lägenheten. Ängla, som inte går ut lika ofta, klöser gärna på de olika klösmöblerna, men tyvärr ger hon sig ibland på en gammal fåtölj och en av köksstolarna, som hon gärna ligger på. Katterna har en hög klöspelare och en stor kattmöbel, där de kan klättra, klösa, och vila och sova på flera nivåer. En klöspelaren bör vara så hög att katten kan sträcka ut hela sin kropp när den klöser. 


















Årets påskhelg passerade nyligen, en helg då det är populärt att ge bort påskägg till både barn och vuxna. Självklart brukar jag ge mina katter en överraskning till påsk, även om den inte ligger i ett ägg. För någon vecka sedan besökte jag butiken Rusta. Där fick jag syn på en klösrondell, som jag inte sett i handeln tidigare. Rondellen är 6 cm hög, diametern är 34 cm och är gjord av kraftig kartong med wellpapp i mitten, där katten kan klösa. Den har även en rund bana med två blå bollar med bjällror, som aktiverar katten. Det följer med en liten påse med kattmynta att strö över klösbrädan, för att locka katterna till att vässa sina klor. Klösbrädan kostar 49.90 kr, vilket jag tycker är ett bra pris. Tindra har inte varit särskilt intresserad av den nya klösrondellen, men Ängla tycker om den och sitter gärna och klöser på den. Bollarna har hon tyvärr inte visat något större intresse. Går inte en klösbräda i kartong lätt sönder när katterna ger sig på den? Nej, faktiskt inte. Ängla och Tindra har ett par andra klösbrädor i kartong och de har hållit bra. Nu är det bara att hoppas att intresset för den nya klösrondellen håller i sig. Oavsett är den helt klart en femtiolapp.

24 apr. 2019

Stanna upp!

Styvmorsvioler utanför dialysmottagningen.
















 

Stanna upp en liten stund
och stressa inte iväg.
Stanna upp och se dig omkring,
koppla av och njut.
Stanna upp lukta på blommorna,
vila och värm dig i solen.
Stanna upp i vår underbara natur,
nu och inte imorgon.
STANNA UPP!


Vi lever våra liv på många olika sätt och präglas bland annat av olika händelser, som vi går igenom från att vi är barn, ungdomar och sedan under hela vuxenlivet.
Mitt snart 49-åriga liv har kantats av olika sjukdomar och jag funderar ibland över hur min sjukdomshistoria har påverkat mitt sätt att se på livet och vad jag prioriterar och värdesätter mest i vardagen. Jag tror att motgångarna stärkt mig på vissa sätt och även gjort att jag värdesätter och gläds åt många små ting i tillvaron, som för många andra är så självklara att man inte ens reflekterar över dem. Mina krav på livet och tillvaron har sänkts, då mina krämpor bland annat gör att jag inte orkar eller kan göra en del av det jag vill. Det är till exempel många som reser utomlands, ibland flera gånger om året, och då till länder som ligger långt bort från Sverige. Det är svårt för mig att resa, även om det bara är några dagar inom Sverige, eftersom jag måste ha mina dialysbehandlingar på sjukhuset 4 ggr/vecka. Tyvärr är det inte en självklarhet att det finns plats på dialysmottagningen dit man vill åka. Under sommarhalvåret, då sköterskorna har semester, kan det till och med vara svårt att ge patienterna tillräckligt med dialys på sitt hemsjukhus. Om jag ska åka någonstans behöver jag ressällskap, som kan bistå mig med hjälp och t.ex. köra mig i rullstol, då jag har svårt att gå längre sträckor, även om jag använder min rollator. Sedan två år tillbaka har jag mått väldigt dåligt psykiskt och att åka hemifrån och dessutom ha dialys på ett annat sjukhus är inte genomförbart i nuläget. Förut åkte jag gärna till min syster i Malmö över dagen, men plötsligt började jag få panikångest under resorna. Det kändes märkligt då jag tidigare tyckte om att åka tåg. Förra våren började jag träna mig på att åka, för att komma över min panikångest vid tågresorna, men det blev tyvärr bara en enda kort resa från Halmstad till Falkenberg. Resan gick bra, men min psykiska hälsa försämrades och därför orkade jag inte fortsätta min träning. Jag hoppas verkligen att jag framöver ska må bättre psykiskt och att jag även kan kommer över min panikångest, för jag saknar verkligen att kunna hälsa på min syster och ta mig till Malmö på egen hand.
För längre sedan fick jag panikångest när jag körde bil. Jag svettades, kände mig yr, pulsen ökade och det kändes som att jag skulle dö, men jag lyckades att bemästra min ångest genom att först köra korta sträckor och ha med mig min pappa i bilen. Sedan körde jag lite längre sträckor och slutligen körde jag ensam. Nu kör jag utan att få panikångest, men det är oftast inom Halmstad och inga längre sträckor. För den som aldrig har haft panikångest är det svårt att förstå hur det känns när man drabbas. De tankar och känslor, som man får under panikångestattacken, är sällan realistiska. Man kan inte själv styra över dem, även om man innerst inne vet att man inte kommer att dö, när man utsätter sig för det som framkallar panikångesten. Det går att övervinna den genom olika övningar.   


Ormhassel i en trädgård i närheten av där jag bor.








 










När man är fullt frisk tror jag inte att man tänker särskilt ofta på hur
privilegierad man är och uppskattar sin friska kropp, även om man som fullt frisk kan stöta på andra svåra problem i livet. Oftast har man fullt upp i sin vardag, håller ett högt tempo och tar det mesta för givet. Många som råkat ut för tragiska händelser berättar ofta om hur de omvärderat sin syn på livet. Det är tragiskt om det ska krävas att man drabbas av ett allvarligt bakslag, för att man ska stanna upp, tänka till och även lägga märke till allt det där lilla, som är så självklart.
Det är skillnad på vad vi prioriterar mest och värdesätter högst. Idag känns samhället mer materialistiskt än någonsin och då är det en fördel att ha en hyfsad ekonomi, om man ska ha råd att ligga på topp. Pengar är bra att ha, men man kan tyvärr inte köpa sig en bättre hälsa. Att ha sjukbidrag och arbeta knappt halvtid, som jag gör, blir man långt ifrån rik av, men jag känner inget större behov av att t.ex. ha den senaste mobiltelefonen, märkeskläder eller en dyr bil och tyvärr blir det sällan av att jag går på bio eller ut och äter på restaurang. Att köpa kläder på second hand eller diverse prylar på loppis uppskattar jag minst lika mycket.

Mina älskade katter Ängla och Tindra.


















Det som jag värdesätter högst är kärleken från mina två älskade katter, min pelargonodling på balkongen, att vistas i naturen och min pappa och syster med familj så klart. Jag har alltid tyckt om djur och natur och under våren finns det så otroligt mycket vackert att glädjas åt utomhus, allt från årets första vitsippa och strandskatorna, som flyttar tillbaka till Sverige på våren, efter att de vistats på varmare breddgrader under vintern. Jag gläds lika mycket varje år, när jag ser alla små och stora vårtecken. När det börjar bli varmare utomhus tycker jag om att sitta på träbänken, som står utanför hyreshuset där jag bor. Ibland har jag lagt mig ner på bänken och njutit av dofterna, fåglarnas kvittrande och molnen, som far fram uppe på himlavalvet. Redan när jag var barn tyckte jag om blommor och jag brukade plocka tussilagon och vitsippor till min mamma, som satte dem i ett snapsglas på köksbordet. Havet är också rofyllt, oavsett årstid. Odling på balkongen eller i trädgården är sysselsättningar, som påverkar människokroppen positivt både fysiskt och fysiskt och det ökar oxytocinhalten, måbrahormonet i kroppen. Att ha ett husdjur är också positivt för oss människor. När man t.ex. klappar en katt eller hund sänks vårt blodtryck.

En solnedgång kan vara otroligt vacker,
som den jag fångade på bild härom kvällen.



















Mobilanvändandet har ökat alltmer de senaste åren och nu finns det till och med tvååringar, som har en egen mobiltelefon. Forskning har visat att mobilanvändandet stressar oss och vi påverkas negativt. Att vistas i naturen är för mig en lisa för själen och där kopplar jag av som bäst. Nu under våren tycker jag att det finns extra mycket, som våra sinnen hjälper oss att lägga märke till i vår omgivning och som gör att vi kan njuta av både dofter, ljud och synintryck, bara vi går utanför dörren.
Nu för tiden är vi människor alltmer stressade, både vuxna och barn. Vuxna jobbar minst heltid och inte sällan övertid. Sedan ska man hinna med att träna, helst ha någon egen fritidssysselsättning, sköta hemmet och utöver det ska barnen lämnas och hämtas, ofta till flera olika aktiviteter. Dessutom ska man hinna med att umgås med släkt och vänner och vara aktiv på olika sociala medier och helst visa för andra hur glamoröst liv man lever, för det är sällan som någon skriver något inlägg om hur jobbigt livet kan vara. Att barn använder sina mobiltelefoner allt mer gör att de ägnar sig allt mindre åt "den vanliga leken", vilket jag tycker är väldigt oroväckande. När jag var barn var leken utomhus det roligaste jag visste, speciellt under våren och sommaren.


Svalört, som jag fotograferade strax intill där jag bor.


















Mitt liv har under alla år, från att jag föddes, kantats av ett flertal allvarliga sjukdomar. Jag opererades första gången när jag bara var 8 månader, då man satte in en shunt i mitt huvud. Den togs bort strax innan jag fyllde 5 år och då blev jag friskförklarad. Mina njurar slutade att fungera när jag var i tolvårsåldern och jag har nu haft bloddialys i 30 år, vilket innebär att jag tillbringar ungefär 5 timmar per behandlingstillfälle på sjukhuset 4 ggr/vecka. Jag har genomgått 3 njurtransplantationer, varav 2 misslyckades, då mitt immunförsvar inte accepterade det främmande organet, trots starka mediciner. Den tredje njuren hade jag i 6½ år, men sedan slutade den att fungera och jag fick återgå till dialysen. Tyvärr är detta bara en del av min sjukdomshistoria. Den känns nästan overklig, som hämtad ur en dålig film. En av medicinerna, som jag tog när jag hade min transplanterade njure, gav tyvärr en väldigt tråkig biverkan, som enligt FASS var ganska vanlig. När jag tagit medicinen i tre månader började jag få väldigt ont i mina fötter och underben. Inom kort hade jag så ont att jag inte ens kunde gå de få meterna från soffan till sängen utan hemska smärtor. Jag kom in på sjukhuset för att göra en kärlröntgen på mina ben och kom hem först 3½ månad senare i rullstol. Medicinen hade orsakat proppar i mina ben, som var blå upp till knäna, och jag opererades akut och ett konstgjort kärl sattes in i mitt vänsterben. Jag fick stora mängder morfinpreparat i sprutform och plåster, vilket gjorde att jag var hög som ett hus och plockade efter saker som inte fanns, pratade i telefon trots att ingen fanns i andra änden av luren och jag kunde inte skilja på vad som var dröm eller verklighet. Jag sondmatades och var jag tvungen att ha blöja och trots att jag var 35 år fick jag tas om hand som ett litet barn. Två tår blev svarta och trillade så småningom av min ena fot. Jag fick senare operera bort och räta ut ytterligare flera tår. En av hälsenorna drog ihop sig och förblev för kort. Jag kan gå kortare sträckor, men har oftast ont i fötterna när jag trampar ner och måste ha skor på mig även inomhus. Det var mycket tveksamt om jag skulle överleva, men trots att jag är liten, bara 152 cm lång och 40 kg tung, är min kropp tydligen riktigt seg och den kämpar på och ger inte upp i första taget. Ofta klarar människokroppen mer än vad man kan tro. Hade någon sagt till mig vad jag skulle gå igenom i mitt liv hade jag aldrig trott att det skulle vara möjligt. För att orka att kämpa vidare skämtar jag ibland om mina krämpor. När jag kom hem i rullstol sa jag till min systerdotter, med en skämtsam ton, "Nu är det väl bara cancer som jag inte haft". Det skulle jag inte sagt. För snart 5 år sedan drabbades jag av bröstcancer och jag valde att ta bort en av mina pizzadegar. Det är så som jag lite skämtsamt brukar kalla mina bröst, på grund av den lilla storleken. Jag har räknat antalet operationer, som jag genomgått, och det stannade någonstans mellan 30 och 40, då jag inte riktigt kommer ihåg alla ingrepp. Min ena häl ansågs sned när jag var liten och rätades ut genom ett operativt ingrepp. Jag har opererat båda mina ögon och för många år sedan bröt jag lårbenet. Bisköldkörtlarna, som finns i halsregionen, påverkas negativt när man är njursjuk och jag har därför tvingats att operera bort alla utom en, som delades i bitar och numera sitter i min ena underarm. Dessutom har jag opererats ett flertal gånger på underarmarna, då man måste ha en så kallad AV-fistel, för att få tillgång till blodbanan med ett högt blodflöde, när jag får min dialysbehandling.

De japanska körsbärsträden blommar vackert utanför dialysmottagningen.
Tyvärr börjar de redan att fälla sina rosa blommor.
Fotot har jag tagit genom ett av fönsterna på avdelningen.




















Under mina första 18 år var min mamma ett otroligt stöd för mig. Hon följde alltid med mig oavsett om det var läkarbesök, undersökningar eller operationer på sjukhuset hemma i Halmstad eller i Varberg, Malmö, Göteborg eller Uppsala och hon var väl insatt i mina sjukdomar, vilket jag också var redan som barn. Pappa har alltid funnits där för mig, liksom min storasyster, men jag fick en mycket speciell närhet till min mamma. Hon hade under flera år vetat om att hon hade en ovanlig blodsjukdom, som hon knappt kände av under de första åren, men plötsligt blev hon mycket sämre och efter en lång tid på sjukhus gick hon bort. Det var en otrolig sorg när jag, bara 18 år gammal, miste min älskade mamma. Hon blev bara 47 år. Självklart är det jobbigt för alla att mista en förälder, men hon var inte bara min mamma, hon var den enda personen som var riktigt insatt i bland annat min njursjukdom och det var hon som höll mig i handen och torkade mina tårar tills jag somnade på operationsbordet inför alla operationer, jobbiga prover och undersökningar. Idag är det många år sedan min mamma dog och mycket har hänt sedan dess, men livet måste gå vidare. Kanske verkar det som om mitt liv bara innehållit sjukdom och elände, men så är det verkligen inte. Jag gick i grundskolan och treårig naturvetenskaplig linje, trots min dialys. Jag tog sånglektioner och spelade fiol i musikskolan och under flera år var jag ledare i kyrkans scouter. När jag gått ut gymnasiet arbetade jag på Söndrums församlingshem, där jag bland annat hade hand om annonser i tidningen, bokning av dop, bröllop och begravningar och jag gjorde församlingens första hemsida. Det var då mitt intresse för datorer och webdesign tog sin början och jag köpte min första, egna dator. Många år senare, när jag fick min tredje njure och slapp dialysen i 6½  år, läste jag webdesign och hamnade därefter på den firma, som jag är anställd på idag. Där arbetar jag med att ta fram korrektur på en väldig massa olika reklamprodukter, men tyvärr har jag nu varit sjukskriven sedan gott och väl ett år tillbaka.

Mängder med gäss, som jag såg intill Trottasjö,
några kvarter från där jag bor.



















Idag är det nästan en självklarhet att ha både mobiltelefon, läsplatta eller dator. Jag har själv både mobiltelefon, laptop och en stationär dator. Mobilen använder jag mest till att ringa med, skickar ett och annat sms eller söker efter någon uppgift, men vissa dagar kollar ja av min mobil först på kvällen, för att se om jag fått några meddelanden. Tidigare använde jag min stationära dator flera timmar varje dag, utöver de timmar som jag ägnade åt datorn på min arbetsplats. Jag bloggade, redigerade bilder, deltog i tävlingar och såg på tv-program m.m. De senaste två åren har jag använt min dator väldigt lite. Min psykiska ohälsa gör att jag inte orkar sitta vid datorn och koncentrera mig mer än kortare stunder. Jag brukar blogga lite när jag ligger på dialysen, för att få tiden att gå och för att jag tycker att det är givande. Under alla år, som jag kämpat med min ohälsa, har jag emellanåt känt mig nedstämd och tyckt att livet mest varit ett helvete, men så gick en tid och jag mådde bättre och livet gick vidare.

Tête á tête och Viola odorata, som jag planterade i en av rabatterna,
utanför hyreshuset där jag bott i många år.



















För cirka två år sedan fick jag problem med att få in mina dialysnålar, så att jag kunde få en bra behandling. Utan dialys skulle jag dö. Under alla år med dialys har jag då och då haft problem med min så kallade AV-fistel, men denna gången medförde det att jag började må allt sämre psykiskt. Plötsligt fick jag svåra suicidtankar, något jag aldrig haft tidigare, och en kväll mådde jag så dåligt att jag sökte akut till PIVA, Psykiatriska intensivvårdsavdelningen. Där blev jag inlagd, fick en ny antidepressiv medicin och även ett ångestdämpande läkemedel. När jag tagit den första tabletten mådde jag snabbt mycket bättre. Jag skickades hem efter två veckors tid, efter att jag under flera dagar provat på att vara hemma kortare stunder, men något annat än tabletter fick jag inte och någon återbesökstid var inte aktuellt. Den ångestdämpande medicinen skulle jag själv trappa ner efter det schema, som jag fick med hem. Så fort jag började minska på tabletterna återkom min ångest. Jag hade inte längre någon kontakt med psykvården på sjukhuset utan var hänvisad till vårdcentralen. Vid två tillfällen, med flera månaders mellanrum, var jag på vårdcentralen för att få hjälp med min ångest och uttrappningen av medicinen. Jag träffade två olika AT-läkare och fick bara till svar att fortsätta att ta de ångestdämpande tabletterna och försöka trappa ner dem. Efter ungefär ett år var jag åter på vårdcentralen och mådde då ännu sämre. Jag bad om att få träffa en läkare, som var fast anställd, även om jag då fick vänta ett par veckor på besöket och så blev det. Läkaren tyckte att jag var insatt på alltför många narkotikaklassade läkemedel och skickade mig till TILMA, som hjälper patienter att trappa ut olika beroendeframkallande läkemedel. Jag var skeptisk när jag kom dit vid första tillfället, men jag ville ändå ge det en chans, eftersom jag mådde så dåligt. Den ångestdämpande medicinen var prio ett att bli av med och efter åtskilliga besök en gång i veckan hade jag blivit kvitt den. Tyvärr tog det bara en vecka och så började  helvetet igen. Jag fick alltmer ångest och suicidtankar. Vid ett flertal tillfällen sökte jag psykakuten. Ibland blev jag inlagd ett par dagar och fick ytterligare någon medicin och innan jag hann känna någon förändring skickades jag hem. När jag träffade överläkaren sa han, vid ett flertal tillfällen, att jag aldrig skulle ha blivit insatt på den ångestdämpande medicinen, om han varit i tjänst den första gången jag kom in på avdelningen. Då var det istället en hyrläkare som skrev ut läkemedlet. Den används väldigt sällan idag, då den är en av de starkaste läkemedlen som vi har att tillgå, påtalade överläkaren flera gånger, och man skickar aldrig hem en patient, som är insatt på ett sådant läkemedel, påtalade han. Vid två olika tillfällen, då jag sökte akut, fick jag träffa läkare och efter vårt samtal fick jag åka hem igen. Den ena läkaren tyckte att jag var hospitaliserad och menade att jag snabbt fann mig tillrätta på sjukhuset och sedan tyckte att det var jobbigt att åka hem. Han undrade även om jag tänkte ta livet av mig när jag kom hem. Det vet jag inte, men jag söker ju för att jag inte orkar leva och må så dåligt, blev mitt svar. Den andra läkaren tyckte att jag skulle börja jobba och sa flera gånger att jag absolut inte skulle få några tabletter. Jag blev både ledsen och arg. Hur kan man skicka hem en patient med suicidtankar utan någon hjälp. Den natten stod jag i köket och tittade på alla min tabletter, men vågade inte ta dem. Psykvården är skrämmande och jag inser nu att de berättelser, som jag läst i tidningar och sett på tv om den Svenska psykvården, verkligen är så illa, som det sägs.
Många dagar har jag inte ens orkat att ta mig utomhus. Istället har jag legat i sängen stora delar av dagen och det har ju inte gjort att jag mått bättre. Min stora pelargonodling, som jag har på min inglasade balkong, har i flera år känts som en positiv terapi för mig. Stundtals har jag faktiskt lyckats förtränga min ångest och de fruktansvärda suicidtankarna, när jag planterat om några plantor, men när jag mått som sämst har jag önskat att någon kom förbi och förpassade mina över 200 pelargoner till tippen, så att jag skulle slippa att se dem mer. De dagar, då jag lyckats att samla kraft och väl kommit utanför hyreshuset, har jag suttit på träbänken och tittat, lyssnat och matat fåglarna och ekorrarna. Jag har känt den svala luften i mina lungor och bland annat tittat på djurlivet och allt vad naturen bjuder på såhär års.


Ett blått hav med Scilla, som växer i min pappas trädgård,
och förökar sig från år till år.



















Mitt motto har med åren blivit "Se det stora i det lilla". Jag skulle såklart önska att jag hade fått leva ett friskt liv, men jag vill inte ha någon annan syn på livet, än den som jag har nu. Samtidigt hoppas jag att fullt friska människor ska sänka kraven på hur de lever sina liv. Jag tror inte att man blir lyckligare av att ha den nyaste mobilen, senaste modet eller fräckaste bilen.
I helgen som gick firades årets påskhögtid, då många lagar mycket mat, städar och gör fint och bjuder hem vänner. Tyvärr kan det bli stressigt att hinna med allt som ska fixas. Jag hoppas att fler människor försöker att sänka farten i vardagen, minskar på dina krav och alla måsten och försöker att leva i nuet. Det finns så mycket vackert i naturen just nu, som vi alla har rätt att njuta av. Gå en kort promenad eller ta en cykeltur. Ta med en liten picknickkorg och stanna till och avnjut en fika under färden.

5 apr. 2019

Årets pelargon 2019 blev en chokladpelargon


















Den 21 mars tillkännagavs "Årets pelargon 2019", på mässan Nordiska Trädgårdars premiärdag, som i vanlig ordning gick av stapeln i Stockholm. Varje år utser Blomsterfrämjandets styrelse en jury, som sedan ska vara med och utse "Årets pelargon". De vill sätta pelargonen i fokus och visa på vilken otrolig mångfald det finns inom pelargonsläktet.Utmärkelsen "Årets Pelargon 2019" gick i år till en pelargonserie, som heter Brocade-Serien, med sorterna "Brocade Salmon Night", som har laxaprikosrosa skimrande blommor och "Brocade Cherry Night" har blommor i en klart körsbärsröd färgton. Båda sorterna har blad som är chokladfärgade med en smal, grön bladkant. På bilden syns "Brocade Salmon Night". När nätterna blir svalare får blommorna en djupare färg.Juryns motivering till årets vinnare lyder som följer:Seriens mörkt, sobert chokladbruna blad bildar i sin enkelhet en djup dramatik, som lockar dig, som vurmar för nutidens moderna, nordiskt, avskalade inredningsstil.
De läckra blommorna lyfter dig till helt nya upplevelser, ett par kontrastfyllda läckerbitar för ögat medan bladen kittlar smaklökarna för choklad på tungan.
En blomfärg för olika stil. Den ena i ton med inredningsbranschens utsedda, Årets Färg - Living Coral, den andre för den traditionelles val i härligt körsbärsrött.
De två utvalda är Chokladpelargonerna Brocade Salmon Night och Brocade Cherry Night.
I juryn för Årets Pelargon 2019 satt Jonas Samuelsson, Rönne Trädgård som representant för den svenska odlarkåren LRF Trädgård/Prydnadsväxter, Klaus Thingholm, Syngenta, Lotta Ahlvar, trendanalytiker och projektledare för Formex, Patrik Vilsmyr från Mäster Grön, som representant för 35 svenska trädgårdsmästare i samverkan.
Årets vinnare vill ha samma förhållande som de flesta andra pelargoner. Bra jord, ljus placering, svag näringstillförsel vid varje vattning, men det är viktigt att pelargoner torkar upp mellan varje vattningstillfälle, då rötterna annars ruttnar lätt, men de får inte torka ut helt.
Själv tycker jag mycket om pelargoner med annorlunda färgkombinationer på sina blad, ibland nästan vackrare än plantans blommor och årets pelargon har verkligen blad som sticker ut.
Årets vinnande pelargoner är inga nykomlingar, utan har odlats fram tidigare. Sedan jag började att odla pelargoner har jag bara köpt årets pelargon vid ett fåtal tillfällen, då vinnarna inte alltid fallit mig i smaken. I år kommer jag troligtvis att köpa en av de vinnande sorterna, just för det vackra och ovanliga bladverkets färg. Trots att jag har haft över 200 pelargoner har jag inte haft någon sort med chokladfärgat bladverk. Egentligen hade jag tänkt att minska ner på antalet pelargoner på min balkong och jag har slängt en hel del plantor, som tyvärr drabbats av ohyra eller inte klarat vintern. Så om jag nu köper årets pelargon finns det säkert plats för den i någon hylla, men jag får inte köpa många nya plantor. Den största anledningen till att jag ska ha färre pelargoner är att jag mått och mår psykiskt dåligt och inte har samma ork som tidigare. Jag har i och för sig sagt varje vår, i flera års tid, att jag ska minska på min samling, men det återstår väl att se om jag lyckas att hålla mitt eget löfte.

Åker katter hiss?


















Jag bor sedan många år tillbaka på 4:e våningen i ett hyreshus strax utanför centrala Halmstad. För ett antal år sedan bodde jag granne med ett äldre par, som hade en söt liten Yorkshire terrier, som hette Lillan. När de gick ut med sin hunden var den alltid kopplad och husse och matte åkte hissen med sin vovve, både när de skulle ner till bottenvåningen och när de skulle upp till 4:e våningen. Att Lillan åkte hiss tyckte jag inte var något märkvärdigt. Kanske hade hon hellre velat springa i trappan om hon inte varit kopplad.
För 12 år sedan blev jag för första gången sambo med en katt. Hon är korthårig och hennes päls är mörkgrå. Den lilla och späda kattjejen fick namnet Tindra. Året därpå flyttade katten Ängla in hos oss. Hon är långhårig och pälsen är helt vit. Tindra är en huskatt och föddes på landet. Hon är gärna utomhus bland träd och buskar och det händer att hon tar en och annan mus eller fågel. Tindra är mycket så som jag trodde att en katt skulle vara. Ängla, som är en korsning mellan en perserhona och en ragdollhane är nästan Tindras motsats. Hon brukar gå ut när det börjar bli varmt utomhus och då ligger hon oftast och lapar sol och njuter i det långa gräset, som den livsnjutare hon är. Att jaga och klättra i träd är inget för henne. Jag upptäckte snabbt att mina katter har väldigt olika personligheter och karaktärer. Till exempel så sover de på olika tider under dygnet och de gillar olika sorters mat. Tindra är väldigt reserverad och säger inte mycket, medan Ängla hälsar på grannarna och andra personer som passerar utanför vårt hus och hon jamar ofta vid olika situationer för att få min uppmärksamhet.
Så tillbaka till inläggets rubrik, "Åker katter hiss"? Att grannens hund åkte hiss med sin husse och matte tyckte jag inte var konstigt, men jag trodde inte att mina katter Ängla och Tindra frivilligt skulle gå in i hissen och bli instängda i det lilla utrymmet, medan hissen åkte ner eller upp.
När båda katterna blivit kastrerade gick jag till en början ut med dem i koppel, då jag bestämt att de inte skulle få vara ute på egen hand, trots att vi har en stor gräsmatta och lövskog ett par meter från huset. Första gången, som jag gick ut med Tindra, höll jag henne i famnen när vi åkte ner med hissen. Jag hade satt på henne en sele och hade koppel. När vi kom ut genom ytterdörren tog det inte lång tid innan Tindra drog i kopplet och strax därefter stod jag med ett koppel i handen, men utan katt. Jag hade tydligen inte satt på selen ordentligt. När jag fick se hennes glädje över att få springa fritt i gräset, jaga en fjäril och klösa på trädstammarna ändrade jag åsikt. Min katt skulle få friheten att springa runt bland träd och buskar och ligga i solen och spana på fåglarna. Ängla har också fått vara ute ensam, men hon är sällan ute några längre stunder och håller sig inom synhåll. När jag kallar på katterna, för att de ska komma in, brukar jag vissla på samma melodislinga varje gång. De kommer nästan alltid när jag kallar på dem, även om det kan ta någon minut när Tindra är i skogen. En dag när vi kommit in i huset och jag gick in i hissen följde Ängla efter mig och satte sig ner intill mig på hissgolvet. Jag blev verkligen förvånad. Efter den gången har både Ängla och Tindra åkt hiss många gånger. Tindra tar oftast trapporna ner och åker hissen upp, medan Ängla gärna åker både ner och upp. När hissen närmar sig 4:e våningen ändras hissens ljud strax innan den stannar. Katterna känner tydligen igen ljudet och sätter sig vid hissdörren strax innan den öppnas. När den öppnas brukar Tindra försöka klämma sig ut så fort som möjligt. Ängla däremot kan bli kvar i hissen även då jag gått ut. Då får jag såklart kalla på henne så att hon inte blir kvar ensam när dörren går igen.
Några av mina grannar tyckte inte så bra om mina katter till en början. En äldre dam var till en början riktigt rädd för dem och skrek till när någon av katterna kom emot henne. Vändningen kom en dag då Ängla hälsade på damens hund, som hon är dagmatte för. Åh, de pussade varandra utbrast hon, med ett brett leende på läpparna. Numera hör jag aldrig att hon säger något negativt om Tindra och Ängla. Snarare berättar hon små episoder om när hon och hunden träffat på Ängla utomhus.


















En av mina grannar var väldigt fåordig tidigare, men en dag möttes vi i trapphuset och jag tycke att hela han sken upp. Vet du, sa han, din vita katt åkte hiss med mig, sa han glatt. Sedan den dagen hälsar vi alltid på varandra och emellanåt stannar vi till och småpratar en stund. Numera släpper han även ut och in mina små älsklingar när de står nere vid ytterdörren.
KV. en äldre man, som bodde flera år i huset brukade hälsa, men sa sällan så mycket mer, Jag upplevde honom som lite butter. Han höll ofta till nere i källaren i verkstaden, som fanns där då. När någon av mina katter blev insläppta på bottenplan hände det ganska ofta att de gick ner till källaren och tittade in till grannen, när dörren till verkstaden var öppen och han var där och snickrade. Det dröjde inte länge innan KV berättade för mig att katterna besökte honom i källaren. Jag svarade honom att han skulle stänga till dörren, så att katterna inte kunde komma in. Det gör absolut inget att de hälsar på, fick jag överraskad till svar. Ängla och Tindra brukade nosa runt och inspektera verkstaden och ibland la de sig ner på golvmattan och vilade. Det hände att jag hörde hur min granne kallade på katterna, då han skulle släcka ner och stänga till verkstaden, och de lydde honom oftast. Jag fick med tiden ett alltmer glatt bemötande av KV och ibland berättade han om sitt liv på sjön, vilket var väldigt intressant. Tyvärr lever inte KV längre. Han gick bort när han bara hade två år kvar till sin 100-årsdag, men trots sin ålder var han pigg och vital och var alltid stiligt och propert klädd. Dessutom var han väldigt hjälpsam och fixade och lagade allt möjligt, som han kunde ordna till i husets lilla verkstad. Ibland tänker jag på honom, speciellt när jag matar fåglarna utanför vårt hus. Han fattas mig.
Att ha en hund eller katt som husdjur minskar stress och risken för ett högt kolesterolvärde i blodet. Dessutom motverkar husdjur även hjärt- och kärlsjukdomar. Att mysa och klappa sin hund eller katt kan bidra till ett lägre blodtryck. De människor, som har husdjur, har över lag en bättre fysisk och psykisk hälsa och bidrar även till minskade depressioner, för att nämna några av alla de positiva egenskaper, som husdjur kan bidra med. Då jag själv mått väldigt dåligt psykiskt, de sista två åren, har jag märkt att mina två katter hållit sig mer i min närhet. När jag legat i sängen till långt fram på dagen har de låtit mig sova och har inte jamat för att få gå ut. Ängla sover för det mesta i min säng, men Tindra flyttar runt och sover på olika ställen. När jag mår riktigt dåligt brukar hon sova i sovrummet, antingen vid sängens fotända eller på stolen, som står strax intill huvudändan.
Jag slutar aldrig att förvånas över mina fyrfota älsklingar och jag är så glad att jag tog beslutet att bli kattsambo.
Har du en katt som också åker hiss? Skriv gärna en kommentar.

27 mars 2019

Naturen - en positiv plats för psykisk hälsa


















Jag har alltid bott med naturen i närheten, men det har ändå bara varit några kilometer in till centrum. När jag flyttade hemifrån, i början av 90-talet, fick jag flera kommentarer angående var i stan jag ville bo. För mig var det en självklarhet att ha djur och natur inpå husknuten. Flera bekanta tyckte att jag skulle flytta in till stan, nära till butiker, restauranger och kroglivet. Det var absolut inget som jag strävade efter. Visst shoppar jag då och då, men då kan jag ta mig in till centrum eller till Hallarna, det stora köpcentrumet som ligger på andra sidan stan. Mataffärer finns det flera att välja mellan, som ligger bara någon enstaka kilometer hemifrån, så jag känner inte att jag saknar något i mitt närområde. Jag bor bara 3-4 km från centrum, men har ändå natur med lövskog intill huset. Där finns många sorters fåglar och ett flertal ekorrar, som jag och grannarna matar. Ibland har jag sett räv, igelkott, rådjur och älg strax utanför huset. När jag tittar ut genom fönstret i vardagsrummet ser jag havet ett par kilometer bortanför hustak och lövträd och längre bort även kusten ner mot Laholmsbukten.
Att omge sig av naturen och sysselsätta sig med odling har positiva effekter för den psykiska hälsan, men även den fysiska hälsan påverkas positivt. När man sysselsätter sig med odling och arbete i sin trädgård eller balkong ökar oxytocinhalten (måbrahormonet) i kroppen. Jag märker att jag mår bättre när jag pysslar med min pelargonodling. Då kopplar jag av och känner mig lugnare inombords.
Oavsett vilken årstid det är tycker jag om att ta mig till havet och Grötviks hamn, som ligger någon enstaka kilometer bort. Där kan man köra på en liten väg, som går bara några meter från vattnet. Jag tycker att havet är vackert oavsett om det ligger spegelblankt eller om det är storm och vågorna går höga. Det är mäktigt och inger respekt. Jag kör dit ibland och stannar bilen, vevar ner bilrutan och lyssnar på vågorna och tittar på fåglarna som seglar på vingarna över vattnet. Att sitta där är väldigt rogivande. På sommaren tar jag ibland med mig fika, som jag äter sittande på någon sten, strax intill vattnet. Tyvärr blir det inte så ofta som jag skulle önska. Oavsett årstid är där oftast folk som sitter i sina bilar, på klipporna eller promenerar längs havet och sommartid är det även många som umgås vid grillplatserna. När jag var barn badade jag där och ibland fiskade jag och min syster krabbor.
Jag skulle inte kunna tänka mig att flytta från kusten och havet och bo inåt landet.
Innan hyreshusen byggdes, i det området där jag bor, låg där lövskog. När jag flyttade in i min lägenhet, i början av 90-talet, låg åker- och ängsmark bara något kvarter bort. Där gick hästar, kor och får och betade. Utanför ett äldre hus pickade hönor och strax intill bodde två äldre män, som hade ett hönseri. Jag följa med min mamma dit för att handla ägg och då brukade jag få några små ägg att ta med hem. Med åren har det byggts allt fler lägenheter och hus i närområdet och Hallägraskogen har blivit mindre och ängs- och åkermarken syns allt längre bort, vilket jag tycker är väldigt tråkigt. För många år sedan blev jag erbjuden att köpa en lägenhet på bottenplan, några kvarter från där jag bor nu. Då gick får och betade på ängen, precis intill baksidan av lägenheten. Nu är jag glad att jag tog beslutet att tacka nej till lägenheten. Sedan några år tillbaka byggdes där nämligen två stora hyreshus med lägenheter och en bilparkering intill. Det förstörde  den härliga utsikten från lägenheten helt och hållet och värdet på lägenheten sjönk säkert också.
Även om delar av Hallägraskogen bebyggts under åren är den vackra lilla lövskogen kvar och en del av den finns bara några meter från hyreshuset där jag bor. Där trivs både jag och mina två katter. Jag brukar köra en runda i skogen med min handikappskoter och då åker min katt Ängla med, liggande i mitt knä. Snart blommar vitsipporna där och bildar vita mattor på ängsmarken. Framåt sommaren brukar några kor eller hästar betat där, för att bibehålla landskapsfaunan.
Jag är verkligen tacksam att kunna bo i en lägenhet med havsutsikt och som dessutom ligger så nära naturen med vilda djur och allt vackert som grönskar. Förhoppningsvis får Hallägraskogen bli kvar som den är nu liksom de åkrar som finns i närområdet. Det skulle vara väldigt tråkigt om den marken skulle bebyggas ännu mer.
Det fina med naturens grönska och alla vilda djur är att det är helt gratis att titta på, allt från små myror till det stora havet, men man får inte stressa fram genom livet. Då kan man missa den första fjärilen, det mogna lilla hallonet eller tussilagon. Ibland funderar jag över om min kroniska njursjukdom och dialysbehandlingen, som jag har fyra gånger i veckan, har påverkat mig och vad jag uppskattar mest i livet. Jag blev sjuk redan i 10-årsåldern och dialysen har inskränkt mycket i mitt liv. Några långa resor utomlands har inte varit möjliga och det är mycket i vardagen som jag inte orkat med. Med åren har mitt motto blivit "Se det stora i det lilla", och då syftar jag främst på alla småsaker och upplevelser som naturen bjuder på.

22 mars 2019

Grönskande små musöron inomhus























När våren närmar sig bjuder naturen på mycket vackert. Jag förundras över att jag känner samma härliga känslor i kroppen varje år när jag ser den första snödroppen, fjärilen, vitsippan och humlan. Ja, listan kan göras lång. Det har blåst mycket de senaste veckorna och vädret har skiftat från regn och rusk till blå himmel och sol. Någon dag värmde solen riktigt skönt mot ansiktet, när jag hittade en plats där det var lä, men under de gråa och regniga dagarna har våren känts långt borta och det har tärt på både psyket och orken.


















Jag besökte en av stans blomsterbutiker i förra veckan och där möttes jag av en vacker syn. Där fanns ett flertal olika vårblommor som penséer, tusenskönor, små påskliljor, kungsängsliljor och primulor med blommor i en härlig blandning av regnbågens alla färger.
Under flera år har jag haft vårlökar och primulor inomhus tidigt på året. Tyvärr håller de inte så länge inne i värmen, men jag har sparat dem på balkongen och framåt våren har jag grävt ner dem i rabatten utanför hyreshuset. Nu blommar några krokus och snart även minipåskliljorna och framöver kommer bland annat pärlhyacinter, tulpaner och primulor och sprider vårkänslor utanför huset. En del av vårlökarna hade någon slängt bland trädgårdsavfallet. Jag tyckte att det var synd att kassera dem, så de fick göra sällskap med de andra vårblommorna i rabatten.


















I södra delarna av landet, där det är mildare väder än norrut, kan man redan nu plantera olika vårblommor i en större kruka och sätta på balkongen eller vid entrén. Då kan man enkelt ta in krukan om temperaturen sjunker och det blir frostgrader.
Utanför hyreshusen, där jag bor, har trädgårdsarbetarna klippt ner en hel del buskar under de senaste veckorna. Jag passade på att ta in några grenar, som jag satte i en glaskaraff, ett fynd som jag köpt för en femma på loppis. Det tog bara ett par dagar tills att det var gröna små musöron på grenarna. Jag brukar passa på att hämta grenar hos min pappa, när äppelträden och forsythiabusken blivit klippta i hans trädgård. Då får man både grönska och vackra blommor inomhus. När man tar in grenar bör man ge dem nya snittytor, annars kan grenarna få svårt att suga upp vatten. Se till att inga blad eller blommor hamnar under vattenytan, då de gör att det lättare växer bakterier i vattnet. Byt gärna vattnet i vasen varannan dag så det håller sig fräscht.
Det finns en hel del andra grenar, som är vackra att ta in såhär års, t.ex. magnolia, sälg och björk. Har man egen trädgård är det dessutom helt gratis eller så kan man passa på när kommunen klipper träd och buskar såhär års.

17 mars 2019

Plantera om pelargonerna i nya prisvärda terrakottakrukor























Enligt dygnsmedeltemperaturen är våren redan här i delar av södra och västra Sverige. När dygnsmedeltemperaturen varit över noll grader i sju dygn betyder det att den meteorologiska våren är här. Några dagar, när solen varit framme, har det faktiskt varit riktigt skönt väder i Halmstad och det ger mig en härlig känsla i kroppen och allt känns så mycket lättare.
Såhär års
börjar det bli dags att ta hand om pelargonerna och plantera om dem i ny jord, klippa ner dem och ta sticklingar. Mina plantor har övervintrat på min inglasade balkong, c:a 8 m² stor, där jag kör med värmefläkt på vintern för att temperaturen ska hålla sig ovanför nollstrecket. En del pelargoner har faktiskt blommat där ute under större delen av vintern, om än mer sparsamt än på sommaren, men tyvärr har en del småplantor dött. En del av dem som jag fick slänga var sticklingar, som jag satte under sensommaren i fjol, då moderplantorna drabbats av rotlöss och därför hamnade i soporna. Bladlöss och annan ohyra kan man oftast bli av med genom att spraya plantan med en blandning av vatten, såpa och en liten skvätt K-sprit, ett flertal gånger med någon veckas mellanrum. Rotlöss däremot är väldigt svåra att bli av med, då de finns i jorden och man ser dem inte med blotta ögat. De syns som vit beläggning på krukans insida och i jorden, men det kan till en början vara några små prickar. De kan ändå sprida sig till pelargoner som står intill den smittade plantan. Det bästa är att ta toppsticklingar och sedan slänga moderplantan. Några små pelargoner, som har stått i mitt köksfönstret och i trapphuset planterade jag om för någon vecka sedan. Märkligt nog hade flera av dem också spår av rotlöss, trots att jag alltid är väldigt noga när jag planterar om mina pelargoner och går igenom varje planta i jakt efter ohyra, men tyvärr hade jag varken ork eller lust med det förra året. Dessutom var det ju en extremt varm sommar, vilket säkert gjorde att ohyran trivdes som fisken i vattnet. När jag köper nya små pelargoner brukar jag ställa dem i karantän ett tag för att se så de inte har någon ohyra.
Jag hade över 200 pelargoner förra sommaren, men då jag mått väldigt dåligt psykiskt och legat inlagd på sjukhuset ett flertal gånger det senaste året har jag inte orkat ta hand om min odling i samma utsträckning som tidigare år. Nu hoppas jag att min ork kommer tillbaka så att jag kan ta upp kampen mot eventuell ohyra. Jag orkade inte att sälja några sticklingar under fjolåret, vilket gjorde att min samling ökade istället för att bli mindre. Innerst inne har jag insett att jag har lite väl många pelargoner, i alla fall när jag inte mår bra. Det är inte lätt att lämna över skötseln av så många plantor till någon annan, men mina närmaste grannar ställde upp och vattnade pelargonerna när jag var låg inlagd på sjukhuset. Nu var det i och för sig enklare att trappa ner på antalet pelargoner, då de plantor som jag kastat redan var döda, men det känns ändå ledsamt att jag inte orkat sköta om dem ordentligt.
Under stora delar av året som gått fram till för ett par veckor sedan har mina pelargoner mest gett mig ångest och tanken på att ta hand om dem har känts som ett gigantiskt oöverstigligt berg. Tidigare år har skötseln av min odling känts som positiv terapi och att pyssla om plantorna har fått mig att förtränga jobbiga tankar för stunden och att få se mina pelargoner frodas och blomma har gett mig en härlig energikick.
När jag planterar om mina pelargoner går jag först igenom plantan när jag tagit upp den ur krukan. Jag plockar bort vissna blad och det mesta av jorden. Om plantan växt mycket kan den behöva en storlek större kruka. Ska den stå kvar i samma kruka skrapar jag bort kalkavlagringar med en vass kniv och tar bort den gamla jorden. Sedan planterar jag pelargonen i ny jord. Jag använder mig av planteringsjord av god kvalité. Det finns speciell pelargonjord i handeln, men den är inte bättre än en bra planteringsjord. Krukor och fat diskar jag i såpvatten och sätter dem sedan i ugnen i 100-150°C i cirka en halvtimma. Allt för att försäkra mig om att eventuell ohyra, virus eller bakterier inte ska överleva. Om man planterar i plastkrukor kan man självklart inte sätta dem i ugnen, men en del pelargonodlare sätter istället sina diskade krukor i frysen.
Om man väljer plast- eller lerkrukor är delvis en smaksak utseendemässigt. Prismässigt är plastkrukor billigare än lerkrukor, men själv tycker jag att lerkrukor är snyggare att plantera i. Jorden torkar upp fortare i en lerkruka, vilket även gör att risken för att pelargonen ska tyna bort och dö av för mycket vatten minimeras, men när det är väldigt varmt på sommaren får man och andra sidan vattna oftare. Jag använder mig nästan bara av lerkrukor, även om de är tyngre än plastkrukor och därför jobbigare att handskas med, men står och andra sidan mer stadigt. Jag har köpt de flesta av mina lerkrukor på loppis, till ett bra mycket lägre pris än vad man får betala för nya krukor. Ibland har jag även hittat krukfat av lera på loppis, men oftast har jag istället köpt udda fat för bara någon krona.
Det är viktigt att krukorna har hål i botten så att pelargonernas rötter inte blir stående i vatten, då de lätt ruttnar och gör att plantan dör. Jag har köpt en del terrakottakrukor, som saknat dräneringshål. Då har jag tagit en stor och grov spik och slagit hål i bottnen på krukan genom att hamra på spiken. Man får slå ganska hårt men samtidigt vara försiktig så att krukan inte spricker i botten. Det krävs oftast att man först gör ett hål i mitten och sedan slår med hammaren på spiken runt hålet så att det blir lagom stort. Har plantan vuxit mycket under säsongen bör man plantera om den i en något större kruka. För stor kruka gör oftast att bladverket växer mycket, men tyvärr sätter då plantan färre nya blomknoppar.
Trots att jag har mängder med krukor händer det ibland att jag saknar krukor i rätt storlek. Förra
hösten fick jag se att Panduro Hobby hade terrakottakrukor i sitt sortiment. Både utseendet, formen och storleken tycker jag passar bra att plantera pelargoner i. Dessutom är de prisvärda och finns i två olika storlekar. Jag köpte 10 krukor av den mindre modellen, som har storleken 12 cm i diameter  och höjden är 14 cm. Priset är 12,90 kr/styck (se krukan på bilden ovan). I butiken i Halmstad fanns bara ett fåtal krukor så jag beställde krukorna i deras webbutik och efter några dagar hämtade jag dem i butiken i Halmstad, utan att behöva betala någon frakt.
Pelargonerna behöver planteras om i
ny jord varje vår och ett par veckor senare bör de beskäras riktigt ordentligt, lite beroende på hur mycket plantan växt under den gångna säsongen. Jag brukar börja med att ta upp plantan ur krukan, titta efter eventuell ohyra både på bladens under- och ovansida och även i jorden och krukans insida. Därefter plantera jag om den i ny jord och sedan får plantan stå och återhämta sig ett par veckor innan jag klipper ner pelargonen och tar tillvara toppskotten. De senaste åren har jag valt att sätta sticklingarna i samma kruka som moderplantan. Det bästa är att sätta sticklingarna var för sig i egna krukor, men de tar för mycket plats på min redan fulla balkong. När man tar en toppstickling på plantan ska den helst ha två blad och skäras av från stjälken så att den del av stjälken, som haft ett bladpar, hamnar under jorden. Klipper man av stjälken trycks den ihop och får svårare att suga vatten, vilket är anledningen till att man istället ska skära av sticklingen. För många och stora blad gör att sticklingen har svårare att rota sig, då bladen tar kraft från sticklingen. Är bladen väldigt stora kan man klippa bort en del av bladet. Jag använder oftast vanlig planteringsjord av bättre kvalité till mina sticklingar, även om såjord är att föredra. Sticklingarna ställer jag på en plats där de får mycket ljus och värme. Jorden ska hållas lätt fuktig, men inte blöt. I mitt köks- och sovrumsfönster har jag växtbelysning i form av 90 cm breda lysrör, som är kopplade till en timer så att pelargonerna får extra ljus, då solen är uppe för få timmar, speciellt under tidig vår, sen  höst och vintertid.


















När man planterat om sina pelargoner och klippt ner dem kan de se ganska tråkiga ut. Jag har några  söta och roliga figurer, som jag sticker ner i krukorna. De ger lite färg och något att titta på i väntan på att pelargonerna ska börja växa och sätta knopp. Dessutom har jag en svensk flagga, ett flertal änglar, fåglar, m.m., som är trevliga blickfång mellan plantorna.
Pelargonerna behöver näring under tillväxtperioden. Jag ger dem flytande näring nästan varje gång jag vattnar, men då bara en låg dos.
Härom dagen planterade jag om de första pelargoner, som står på balkongen. Det var motigt men för varje planta kändes det allt bättre, vilket gav mig positiva känslor och det var glädjande att känna att pelargonerna trots allt kunde ge mig positiv energi igen. Nu hoppas jag verkligen att min psykiska hälsa fortsätter att bli bättre och att odlingen åter blir mitt stora glädjeämne i livet.
Utöver omplanteringen av växterna behöver min balkong ses över och städas ordentligt på våren. Två hyllor har jag tagit in i duschen, sprayat dem med rengöringsmedel och därefter duschat hyllplanens ovan- och undersida. Fönsterna ska putsas, väggarna torkas av, prydnadsfigurerna diskas, trägolvet ska dammsugas och våttorkas. Delvis är det för att balkongen ska bli ren och fräsch, men även för att eventuell ohyra ska städas bort. Det tar rätt så mycket tid i anspråk, men jag får städa lite då och då, när kroppen har krafter kvar att sätta in. 
Det har varit några riktigt tråkiga dagar under den senaste veckan, men jag hoppas att solen snart återkommer med ljus och värme och väcker både växtligheten i naturen och på min balkong. Jag längtar dessutom till tiden då djuren får sina första ungar. Tyvärr uppskattar jag inte alla djur. För ett par dagar sedan fick jag se att min katt Tindra fått årets första fästing, som satt mellan hennes morrhår och där är de absolut inte välkomna. Jag vet att båda mina katter blir lika glada som jag, när våren kommer åter för att att stanna. Ängla har knappt varit utomhus sedan i höstas, men när värmen kommer älskar hon att ligga i gräset och slappa och då gör jag gärna katterna sällskap.
Jag är medlem i Svenska Pelargonsällskapet och att få träffa trevliga medlemmar i Halland och åka på utflykter tillsammans, som har pelargonerna i centrum, är mycket givande och ger även det positiv energi. Tyvärr orkade jag bara delta vid en enda träff förra året och jag fick stanna hemma även vid årets första träff. Förhoppningsvis orkar jag följa med på årets kommande arrangemang, för det är givande på många olika sätt och jag brukar alltid komma hem med några nya fina pelargonsticklingar till min samling. Om jag ska se det som positivt i år är väl tveksamt, med tanke på att jag borde minska ner på antalet plantor, men det finns så många vackra pelargoner och det är så svårt att låta bli att köpa ytterligare en och annan ny sort.
Gillar du att odla pelargoner rekommenderar jag att du blir medlem i Svenska Pelargonsällskapet. Du behöver inte ha mängder med pelargoner eller ha mycket kunskap om hur de ska skötas om. Alla pelargonälskare är välkomna. Vi träffas och säljer och byter sticklingar med varandra och delar med oss av odlingstips, åker på dagsutflykter till pelargonodlare och får dessutom förbundets egen tidning 4 gånger om året. Föreningens hemsida www.pelargonsallskapet.com ger bland annat medlemmarna tillgång till en stor bildbank med över 3000 olika pelargoner med information om hur de ska skötas, hur de växer och mycket mer.