Mina älskade katter och mitt odlande är inte bara något som jag tycker om att sysselsätta mig med. Det ökar även min livsglädje på olika sätt. Många i min omgivning har påpekat att jag blivit mycket gladare sedan jag blev kattsambo. Det är faktiskt bevisat att båda mina intressen ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Att klappa en katt eller hund sänker blodtrycket och man har kommit fram till att människor som lever med djur drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar än de som lever utan djur. Allt oftare har man idag katter och hundar som sällskapsdjur på äldreboenden som sällskap och stimulans. Att vistas i naturen är också bevisat positivt för hälsan och själen. Om du tar en promenad i skogen eller är hemma och påtar i trädgården spelar ingen roll. I Alnarp utanför Malmö driver man en rehabträdgård framför allt för personer med stressrelaterade problem. Många patienter berättar om det positiva i att få vistas i naturen och pyssla i trädgården.Själv njuter jag av att gå ut på balkongen, vattna, plocka bort vissna blad, lukta på blommorna och provsmaka en egenodlad tomat.

25 sep. 2017

Fler frösådda pelargoner blommar och ger mig samtidigt ökad kunskap

Frösådd pelargon vars vita streck på kronbladen
orsakas av ett virus.



















Förra året sådde jag frön, som jag tagit från olika pelargoner i min samling. Nu i sommar har flera av dem fått sina första blommor. Att få se den första knoppen slå ut och visa sin färg och utseende är lika spännande för varje ny frösådd pelargon. Man vet aldrig i förväg hur plantans blad och blommor kommer att se ut, vid en korsning mellan två pelargoner. Jag är inte så avancerad så att jag väljer ut två specifika pelargoner, pollinerar med pensel och sedan isolerar moderplantan för att skydda den mot insekter, som kan överföra oönskad pollen. Jag låter istället insekterna, som besöker min balkong, hjälpa till med pollineringen. Det innebär i och för sig att jag inte vet vilka specifika plantor det är, vars gener gett upphov till mina nya pelargoners utseende och egenskaper.

En av mina frösådda pelargoner, som har röda streck och prickar på sina
kronblad, vilket är typiskt för en så kallad äggskalspelargon.



















Flera av fjolårets frösådder har inte blivit något utöver de vanliga och de plantorna har jag grävt ner i rabatten utanför hyreshuset, som jag bor i. Ett par pelargoner har vita, enkla blommor, en har vita kronblad med röda prickar och streck, en så kallad äggskalspelargon, och en har vackert, mörkt cerisefärgade blommor. Plantorna i rabatten har blad i lite olika gröna nyanser, men ingen av dem har fått några fjärilsmarkeringar. Ett par plantor har vuxit till sig och fått väldigt stora blad, trots att de inte fått någon gödning.
En liten frösådd pelargonplanta är däremot svagväxande och jag skulle klassa den som miniatyr. Den har ljust rosa, lite melerade kronblad. Rosa är min favoritfärg och den lilla plantan har fått ta plats på balkongen och troligtvis kommer jag att spara den och kanske får den ett namn så småningom.
En pelargon, som jag definitivt ska spara och ta hand om på bästa sätt, är den frösådda plantan som mycket överraskande blev en fingerpelargon, med vita blommor och röda inslag vid basen på de två översta kronbladen. Fingerpelargoner är ingen stor grupp och någon fingerpelargon med vita blommor är inte känd sedan tidigare, vad jag vet. Jag har tagit tre sticklingar från moderplantan och två av dem har fått någon enstaka blomma, vars kronblad har samma utseende och färg som moderplantans. När sticklingarna växt till sig ska jag även ta sticklingar av dem och förhoppningsvis kommer också de få blommor med samma egenskaper som moderplantan. Risken är att de får någon blomklase, vars kronblad har en annan färg. Då säger man att pelargonen sportar. Om pelargoner i tre generationer behåller samma utseende och färg, på både blommor och blad, är risken mindre att sticklingar framöver kommer att sporta.
Ett par av mina tidigare frösådder har jag namngivit till Bäckagårds Ängla, efter min katt, och Bäckagårds Tinna, efter mitt smeknamn på min syster. Tyvärr finns dessa sorter inte kvar i min samling av olika anledningar. Bäckagård är den stadsdel i Halmstad, där jag bor. Denna del av pelargonens namn brukar kallas för prefix. Min fingerpelargon har jag gett namn efter mitt smeknamn, så den heter nu Bäckagårds Mia.

Bäckagårds Mia tillhör gruppen fingerpelargoner.
Pelargonerna i denna grupp utmärker sig genom
att deras blad liknar en hand med fingrar.




































En av pelargonerna, som jag grävde ner i rabatten, har jag i efterhand ångrat att jag inte behöll på balkongen. De vackert röda blommorna är dubbla och kronbladen har ett fåtal vita streck, vilket gör den annorlunda. Jag planerade att ta sticklingar av plantan så att sorten kunde få fortleva, men så kommer det inte att bli. När jag la ut bilder på pelargonen, i gruppen "Svenska pelargonsällskapets vänner" på Facebook, fick jag nämligen veta av en gruppmedlem att kronbladens vita streck orsakas av ett virus, vilket kan sprida sig via både frön och sticklingar. Många pelargoners kronblad har streck och prickar, men då är de inte vita. Pelargoner, som har prickar och streck med färg på sina blommor, tillhör gruppen äggskalspelargoner. Det finns både bra och dåliga virus, som kan drabba pelargoner. Hur smittsamt och elakartat viruset är, som orsakat de vita strecken på min frösådda pelargon, fick jag information om. Jag har i alla fall bestämt mig för att låta plantan stå kvar utanför huset och hamna i soporna när frosten tagit den. Ett virus, som däremot tillför något gott och inte är farligt, är det som bidrar till att några få pelargonsorters blad har nervbandsmosaik. De gröna bladen har då ett vackert gulvitt mönster, som ibland tyvärr minskar eller försvinner, vilket delvis kan påverkas av hur ljust eller mörkt plantan står placerad.
 
Pelargonen Bornholm har nervbandsmosaik på sina blad.



I fönsterkarmen i sovrummet står fler pelargoner, som vuxit upp från frö, som jag sådde förra året. De har fortfarande inte fått några blommor, men jag väntar med spänning och hoppas såklart att de överraskar mig med sina första knoppar inom kort. En planta visade sin första blomma igår, enkel aprikosfärgad med lite mörkare inslag på de övre kronbladen. Söt, men inte annorlunda på något sätt.
Jag har plockat nya frön från mina pelargoner även denna säsongen och framåt vårkanten ska jag så dem. Sedan börjar en ny spännande väntan över att först få se hur bladen ser ut på varje ny frösådd, men ännu är det långt kvar till dess.
Pelargonerna på min balkong blommar fortfarande för fullt och några av årets nyinköpta sticklingar har nyligen satt knopp. Sedan har jag börjat fundera och planera inför den kommande vintern och hur jag på bästa sätt ska få alla pelargoner att överleva kylan. Vintern känns långt borta just nu, men dagarna går fort och det gäller att vara förberedd inför den första frostnatten. Den kan komma tidigare än väntat.

17 sep. 2017

Gofika med cheesecake, hos pelargonodlande paret Olsson


















För några veckor sedan var det äntligen dags att tillsammans med Svenska Pelargonsällskapets Hallandsgrupp åka till Flyinge i Skåne, där vi skulle besöka Håkan Olsson och hans familj. Håkan är aktiv i föreningen och han och hans fru har ett stort intresse för pelargoner. Jag träffade honom för flera år sedan på en trädgårdsmässa i Malmö. Där stod han i Svenska Pelargonsällskapets monter och hade med sig många fina sticklingar från sin odling, speciellt miniatyrer, som jag är väldigt svag för.

Håkan och Anita


















De sista åren har jag köpt flera pelargoner från Håkan, som säljer många sticklingar i facebookgruppen "PELARGONAUKTIONER". Jag haft sporadisk kontakt med honom via Facebook, där jag sett många bilder på de fina pelargoner, som han och hans fru har i sin stora samling. Sommartid står deras pelargoner utomhus i deras trädgård, i stora hyllor och på bänkar. Ett flertal vackra pelargonsorter har de själva korsat fram. Under åren, som jag följt Håkan på Facebook, har jag förstått att han gillar att laga mat och baka. Det skulle visa sig som självklart, då jag fick veta att han arbetar i ett skolkök. Håkan har delat flera läckra bilder på maten, som serveras till eleverna på skolan där han arbetar. Jag önskar att alla skolor i landet skulle servera så fräsch mat, utan mängder med halvfabrikat och dessutom erbjuda en stor, härlig salladsbuffé.

Susanne och Anita


















Lördagen, då vi åkte till Flyinge, bjöd på ett skiftande väder. Ena stunden sken solen och några minuter senare föll regnet, men när vi kom fram till familjen Olssons hus var det uppehåll. Vi gick direkt till baksidan av huset, där vi möttes av mängder av pelargoner i olika storlekar och i några skåp trängdes små sticklingar. En del plantor stod under bar himmel och andra hade skydd av det utstickande hustaket. Molnen drog ihop sig och plötsligt började små regndroppar att falla, tillräckligt många för att vi skulle gå inomhus. Vi tog plats i familjen Olssons kök, där vi fick bevis på att Håkan inte bara är duktig på att odla pelargoner, han är väldigt duktig i köket också. Först blev vi serverade en riktigt god ostpaj med grönsaker, tillsammans med en sallad med lite annorlunda inslag, bland annat rödbetor. Till det fick vi hembakat surdegsbröd, som var täckt med olika frön. Allt var väldigt gott och jag tog till och med om, även om jag oftast är liten i maten. Jag bakar gärna matbröd, men jag har aldrig gjort surdegsbröd, men Håkans bröd gav mersmak. Vi blev rekommenderade gruppen "Surdegsbagarna" på Facebook, där man bland annat kan hitta olika recept och få tips och råd, så det är kanske dags att göra min första surdeg
Till efterrätt fick vi en lite annorlunda cheesecake, som bland annat innehöll oreokex, vit choklad och blåbär. Även den föll mig i smaken, men den var ganska mäktig, eller var det kanske så att jag ätit för mycket och var på tok för mätt när det var dags för efterrätten.


















Håkan och hans fru Susanne delar intresset för odling i största allmänhet. De har tagit sitt intresse riktigt på allvar och utvinner egen gödning och jord, genom att ta tillvara matavfall i speciella behållare. En procedur där man blandar matresterna med några få tillsatser och låter det stå några veckor, innan man först får ut flytande gödning och senare jordförbättring, som de blandar med köpt jord. Det var helt klart intressant, men för mig kändes det som överkurs och jag lär fortsätta att köpa både jord och näring till min odling.
Innan det var dags att återvända hemåt tog vi ytterligare en titt på alla pelargonerna. Jag brukar sällan komma hem tomhänt, när jag varit iväg med Pelargonsällskapet, och denna resa blev inget undantag, men det blev inte något stort inköp. Fyra väl utvalda små miniatyrer plockade jag ner i min kasse och sedan ytterligare två sticklingar, som jag fick av en givmild medresenär
Det var trevligt att äntligen få komma hem till Håkan och Susanne och träffa dem igen och självklart att även få se deras pelargonsamling. Som vanligt var det en lyckad resa och trevligt ressällskap. Förutom några nya pelargonsticklingar till min samling, byggde jag på min kunskap om pelargonodling ytterligare. Det finns fortfarande mycket kvar att lära om dessa underbara blommor och jag tror aldrig att någon blir fullärd. 

Recept på cheesecake med oreokex, vit choklad och blåbär.
12 bitar

Botten
100 g smör
1 paket oreokex, c:a 150 g

Fyllning
300 g vit choklad
400 g naturell färskost, rumstempererad

Topping
300 g blåbärssylt med fast konsistens
200 g färska blåbär

Gör såhär:
1. Smält smöret. Kör kexen i en matberedare till smulig konsistens, blanda sedan med smöret. Tryck ut i en bakplåtspappersklädd pajform, med löstagbar botten, cirka 25 cm i diameter. Ställ i kylen.
2. Hacka chokladen och smält den i vattenbad eller i mikron på låg effekt och rör om ofta, då det annars finns risk att chokladen blir för varm och klumpar sig. Blanda sedan med färskosten och häll fyllningen över kexbottnen.
3. Ställ cheesecaken i kylen tills att fyllningen satt sig och stelnat, cirka 30 minuter.
4. Värm sylten försiktigt tills att den smält. Den får inte koka! Häll den sedan över den stelnade cheesecaken. Strö över de färska blåbären. Ställ cheesecaken i kylen tills att det är dags att servera den.

10 sep. 2017

Ängla smakar gärna på utelivet, när det behagar henne

Det är skönt att vara ute en härlig sommardag.

Min katt Ängla, som fyllde 10 år för någon vecka sedan, är en huskatt, även om de flesta som träffar henne tror att hon har stamtavla. Med sin långa, helvita päls och yviga svans drar hon ofta till sig uppmärksamhet när hon vistas utomhus. Änglas mamma är av rasen ragdoll och hennes pappa är en helvit, långhårig perser. Såhär i efterhand, många år senare, när jag läst och lärt mig mycket mer om katter, undrar jag varför uppfödaren valde att para två katter av olika raser, om de nu verkligen var renrasiga med stamtavla. Nu bryr jag mig inte längre om varför, men frågan består. Jag sökte en långhårig, helvit katt, som var hörande och jag kunde inte fått en härligare katt, som är mer tillgiven än min högt älskade Ängla. Hon är verkligen en toppenkatt, som kan beskrivas med mängder av superlativ och hon är dessutom väldigt söt, i alla fall i mina ögon. Många av de egenskaper, som är typiska för en ragdoll, stämmer in på Ängla. Hon är ingen knäkatt, men vill vara nära mig mest hela tiden och följer efter mig i lägenheten, till och med när jag går på toaletten. Får hon inte följa med in krafsar hon med tassarna i springan under dörren. Då jag ska ner till tvättstugan, som ligger på markplan, åker hon ofta med mig ner i hissen. Sedan sitter hon och väntar utanför tvättstugan och tittar in genom dörrens glasparti, medan jag sköter om tvättbestyren. När jag är klar åker vi tillsammans upp till lägenheten, om hon inte passar på att gå ut när vi ändå är nere vid ytterdörren. Om jag sitter i soffan och äter eller tittar på tv gör hon mig sällskap och ligger bakom mitt huvud, på en av de stora kuddarna uppe vid soffryggen, eller på det breda armstödet närmast mig. Oavsett vilken tid på dygnet, som jag lägger mig i sängen, har hon som vana att ta plats på mitt bröst. Ängla gillar att bli kliad under hakan och njuter när jag masserar hennes nacke och rygg. I gengäld brukar hon tvätta mig på hakan och kinderna, med sin sträva, lilla tunga. Ibland lägger hon sitt huvud mot min hals, sträcker ut kroppen och lägger ena frambenet mot min kind och slumrar till. Det är en väldigt härlig känsla att få känna den lena pälsen mot min hud och värmen från hennes helt avslappnade kropp. Då vet jag att hon trivs och känner sig trygg. På kvällarna brukar jag sitta en stund vid datorn, som står i sovrummet, strax intill sängen. Då är Ängla snabb på att inta sängen för att vara nära mig och ha koll på vad matte gör. Hennes favoritplats är just sängen och i den ligger hon stora delar av dygnet och sover eller bara latar sig. Ja, hon är verkligen katten som vet hur man njuter av livet och hon anstränger sig inte i onödan.

Mys på högsta nivå.


















När jag köpte min första katt Tindra, som är ett år äldre än Ängla, var tanken att hon skulle få bli en innekatt, som skulle få gå ut i koppel. Hon lärde sig snabbt att ha på sig selen och att följa med mig ut, även om hon tyckte att det var lite skrämmande att vistas utomhus till en början. Vid ett av de första tillfällena, som vi var ute, satt selen troligtvis för löst och lilla Tindra slet sig och kom lös. Jag blev jätterädd och trodde att hon skulle springa iväg, men istället nosade Tindra försiktigt runt på omgivningen utanför huset, hittade en trädstam att vässa klorna på och sedan satte hon fart och sprang runt på gräsmattan och jagade en fluga. I det ögonblicket, när jag såg hennes glädje över att få röra sig fritt utomhus och få utlopp för sin jaktinstinkt, beslutade jag att hon skulle få lov att vara utomhus även utan koppel. Jag köpte en ny sele, som satt bättre, och hon fick fortsätta att gå i koppel ute, men stunderna då hon fick röra sig fritt blev allt längre. Nu för tiden är hon ute långa stunder på dagen, men på kvällen visslar jag på henne och då kommer hon oftast springande inom ett par minuter och följer med in. Vid ett par tillfällen i sommar har hon bestämt sig för att stanna kvar ute, även om hon kommit när jag kallat på henne. Att ha henne ute på nätterna är inget jag gillar, men jag förstår att hon njuter av utelivet på sommarnätterna. Jag vill helst ha båda katterna inomhus nattetid, så att jag kan sova tryggt. Ängla vill helst sova hos mig i sängen på natten och har aldrig visat tecken på att vilja stanna kvar utomhus. Hon vill, även som jag, att Tindra sover inomhus och framåt kvällskvisten gör hon mig uppmärksam på att vi ska hämta in Tindra, ofta genom att klösa på mina byxben eller sätta sig vid dörren. Ibland åker hon med mig ner och sitter och tittar efter Tindra, strax utanför ytterdörren. Det är i alla fall så jag tolkar det, för när Tindra väl kommer springande går båda katterna in och Ängla lugnar sig.

På upptäcksfärd i Hallägraskogen.


















När det var dags för Ängla att ta sin första promenad utomhus gjorde jag på samma sätt, som när jag tränade med Tindra. Vi tog små promenader utanför huset, då hon hade sele och koppel, och sedan fick hon så smått vänja sig vid att röra sig fritt. Ängla är inte katten som springer några längre sträckor. Ibland får hon ett ryck och springer allt vad hon orkar över gräsmattan, för att sedan lägga sig i gräset och ta igen sig. Det händer att Tindra jagar henne, när de är ute tillsammans, och då kan hon också få upp en väldig fart. Vintertid är Ängla oftast inomhus, trots att hon har sin långa, tjocka päls, som borde värma ordentligt. Hon följer gärna med ner till ytterdörren, när jag ska släppa ut Tindra, men istället för att gå ut blir hon sittande i dörröppningen och man ser tydligt hur hennes nos rör sig upp och ner. Det har hänt att hon varit ute korta stunder, även om det varit kallt och snö på marken, men det syns tydligt att hon inte gillar att sätta ner tassarna i den kalla snön och hon får en väldigt lustig stil när hon går. Sommartid är hon däremot gärna ute, men som längst ett par timmar i taget. Hon håller sig i närheten av vårt hyreshus och oftast på den sidan där det finns lövskog och en större gräsmatta, som är kvar efter lekplatsen som fanns där tidigare. Ett hundratal meter bort går bussgatan, men det är väldigt sällan som hon går över den. Ängla, liksom Tindra, är väldigt rädda för bilar och de springer snabbt undan om det kör in en bil vid huset, vilket känns lugnande. Det går en återvändsgata, utmed området med hyreshus där vi bor, men märkligt nog håller sig både Tindra och Ängla till skogssidan och det har aldrig hänt att de gått ut vid vägen, även om den ligger bara ett par husrader bort. När jag är ute håller oftast båda katterna sig i min närhet. Det händer ibland att jag går en liten runda mellan husen och då följer Ängla och Tindra med mig i sakta mak och undersöker och nosar på allt nytt och spännande, som vi passerar, speciellt där det bor andra katter och de är många på vår gård. Tindra håller sig helst ifrån andra katter och fräser åt dem om de kommer för nära. Ängla är en mer nyfiken dam och hälsar på en del av grannkatterna, men främst på honorna. Hon kommer bra överens med lilla Isa, som bara är 1 år och Stella, som är något år äldre, men väldigt liten och mager. Ängla vill gärna mer än att bara hälsa på småtjejerna och försöker ibland att busa med dem, men det går tyvärr inte hem. Istället brukar Ängla inta träsoffan, som står vid ingången till vårt hus, eller så lägger hon sig bekvämt till rätta i det höga gräset. Där kan hon ligga länge och bara ta igen sig, äta gräs och spana på fåglarna uppe i trädkronorna. Stundtals är där många fåglar och även ett par ekorrar, som lockas dit av att jag och några grannar hjälps åt att mata dem stora delar av året. Flera av områdets katter kommer ofta förbi platsen där vi utfodrar djuren och väntar på att någon liten fågel ska göra ett misstag, så att de kan rusa fram och sätta klorna i sitt byte. Tack och lov har jag sluppit se någon fågel sätta livet till, men lilla Isa var väldigt nära att ta en av ekorrarna, som tack och lov lyckades ta sig upp i ett träd i sista stund.

Gräset är godare ute än inne.


















Ängla tittar gärna på fåglarna, men hon är långt ifrån någon aktiv jägare. Jag har aldrig sett henne ta vare sig fåglar eller möss, även om hon någon gång ibland sätter fart efter någon liten fågel. Hon är för sen i starten och när hon väl får upp farten har fågeln flugit iväg. För flera år sedan fick jag se henne sitta på gräsmattan, ett par decimeter från en söt, liten mus, som satt och tvättade sig. Ängla var väldigt fascinerad av den lilla musen, men gjorde inga som helt försök att sätta klorna i den. När den slutade att tvätta sig och bara satt stilla, tyckte nog Ängla att det blev tråkigt. Hon puttade på musen med sin framtass, men väldigt försiktigt. Musen reagerade knappt, men efter en liten stund sprang den iväg in bland buskarna och försvann och så var den lilla föreställningen över. Musen skulle bara vetat vilken tur den hade, som mötte en katt som Ängla. Hade den däremot mött Tindra hade den troligtvis slutat sina dagar där på gräsmattan, då Tindra besitter en stark jaktinstinkt och är en duktig jägare. Ängla är en riktigt kräsen katt och det går inte att locka henne med varken rostbiff eller fläskfilé, kanske är det därför hon även ratar möss och fåglar. Någon enstaka nyskalad räka slinker ner och hon slickar gärna i sig såsen på blötmaten, men får hon välja är det torrfoder av bättre kvalité, som ska serveras i matskålen. Ängla gillar kattgodis, men det är få sorter som faller henne i smaken. När vi är ute brukar jag kasta iväg små godbitar, som hon får hämta, delvis för att hon ska få något extra gott ibland, men även för att aktivera henne och få henne att röra på sig. Emellanåt har jag försökt lära henne små konster och då är några godbitar bra att ha till hands som motivation och belöning. När jag håller upp handen och säger tack har Ängla lärt sig att slå till min hand med sin ena framtass och får då såklart en godisbit. Hon gillar att rulla runt på ryggen, men bara på golvet i trapphuset. Jag försöker få henne att rulla på kommando, men oftast gör hon det bara när hon själv vill. Båda mina katter gillar att jaga såpbubblor utomhus. Problemet är när det blåser från fel håll så att bubblorna förs bort med vinden och katterna inte når dem. I värsta fall blåser bubblorna in mot huset och träffar fönsterrutorna. De kan orsaka riktigt sura miner hos en och annan granne, som tyvärr stör sig på det mesta. Favoritbubblorna är de som är framtagna speciellt för katter och doftar starkt av kattmynta. De är dyrare än "vanliga" såpbubblor, men katterna gillar dem skarpt. Vi leker med dem inne i köket, där det är lätt att torka bort bubblor, som hamnar på golvet. Utöver att försöka fånga såpbubblorna, blir Tindra lite smått galen av kattmyntan, och  rullar på golvet och gör märkliga gymnastiska rörelser, där bubblorna har landat. Vill hon inte komma in i lägenheten på kvällen, när jag släppt in henne i trapphuset utifrån, brukar det fungera utmärkt att locka in henne genom att blåsa såpbubblor i köket. Tindras känsliga nos känner doften av kattmyntan på långt håll och kommer mer än gärna in i lägenheten utan att trilskas.

Ängla i passagerarsätet i min bil.






















Ibland kör jag in med min bil till huset, när jag behöver lasta av tunga matkassar och annat. När jag sedan ska köra och parkera bilen händer det att jag låter Ängla åka med. Hon verkar gilla det, då hon sitter stilla i passagerarsätet och spanar ut genom rutan, men det gäller såklart att köra väldigt sakta den korta lilla sträckan. Några gånger har hon följt med hem till min pappa, men då får hon sitta i transportburen i bilen. Hemma i pappas trädgård får hon ha sele och koppel, då jag inte riktigt litar på att hon inte ger sig av och besöker grannarna. När vi sitter på altanen brukar hon först kolla läget runtomkring och sedan ta plats i rabatten, mest för att bara slappa, men det har hänt att hon rullat runt i jorden och då är den långa pälsen långt ifrån vit. Ängla åker även med ibland när jag kör ut med min handikappscooter. Då ligger hon i mitt knä och tittar åt alla håll och hon verkar verkligen gilla att åka med och gör sällan försök att hoppa ner från mitt knä, men för säkerhets skull har hon sele på sig som jag håller i. När vi kör i Hallägraskogen brukar vi stanna till så att hon får komma ner på marken och röra på sig och uträtta sina behov om så behövs. I den lilla lövskogen finns mycket spännande för henne att undersöka. Hon klättrar gärna runt på gamla omkullfallna trädstammar och stora stenar och äter av det långa gräset på marken, som verkar smaka bra mycket godare än det vi har i krukan hemma på balkongen. På hemvägen brukar Ängla vilja gå vid sidan om scootern. Det går inte i något högre tempo och det blir många stopp, då det är mycket som hon vill nosa på. När vi närmar oss cykelbanan får hon komma upp i mitt knä igen, men när vi kommer i närheten av området där vi bor vill hon ner och det märks tydligt att hon känner igen sig och vet att vi närmar oss vårt hus. Ängla har även varit med ett flertal gånger hemma hos en vän, som bor något kvarter bort. Där får hon röra sig fritt både inom- och utomhus, under tiden som vi sitter på uteplatsen. Hon håller sig hela tiden i närheten, även om hon försvinner ur synhåll emellanåt, men däremellan kommer hon och tar plats vid mina fötter och slumrar en stund eller lägger sig inne i lägenheten.

De stora, mjuka kuddarna i soffan är sköna att ligga på.


















Nu närmar sig hösten och det blir kortare stunder, som Ängla vill vara utomhus. Då gäller det att sysselsätta henne inomhus lite mer, så att hon inte ligger stilla alltför mycket. Tyvärr får hon lätt problem med hård avföring, när hon rör sig för lite och inte äter lika mycket gräs som under sommarhalvåret. Under vintern är hennes roligaste sysselsättning att spana på fåglar i sovrumsfönstret. På utsidan av rutan har jag satt upp en liten matskål i plast, där jag matar småfåglarna med solrosfrön. Talgoxarna gör sitt bästa för att underhålla både mig och katterna och Tindra och Ängla hoppar upp i fönstret i en väldig fart när fåglarna kommer på besök för att få lite mat i magen. Blir det för tråkigt hemma i vår lägenhet gör katterna gärna ett besök in till grannarna och deras katt Lisa, som bor i lägenheten intill. Vår dörr står ofta lite på glänt och ibland även grannarnas. Då händer det att Lisa gör ett besök in till oss och går en snabb runda ut på balkongen. Ängla och Tindra går oftare in till Lisa. De trivs bra hos grannarna och det händer att de till och med tar en liten tupplur hos dem ibland. Ängla äter av Lisas mat och hennes gräs och det har till och med hänt att hon gått på Lisas toalåda.
Det är tur att jag bor som jag gör så att mina katter har möjlighet att vara utomhus, med grönområde och skog intill huset och få vägar i närheten. Dessutom har mina snälla och hjälpsamma grannar stor betydelse, både för mig och katterna. Utan dem hade Tindra och Ängla fått vara inomhus stora delar av dagarna. Lisas matte och husse har nyckel till vår lägenhet och när jag är på jobbet och dialysen går de in till katterna och frågar om de vill gå ut. Om Ängla eller Tindra är ute och inte vill gå in när jag ska åka hemifrån, behöver jag inte oroa mig över att de inte kommer in om det blir dåligt väder eller om jag blir borta lite längre än planerat. Grannarna tittar till mina älsklingar och kollar om de vill komma in. Det är skönt att veta att Tindra och Ängla inte springer ut och in i trapphuset när jag inte är hemma. Ingen av grannarna har klagat över katterna, men jag vill inte att Ängla och Tindra blir ett irritationsmoment. Flera av grannarna verkar snarare gilla mina katter och flera av dem har blivit glatt överraskade över att Ängla vill åka hiss med dem. En av grannarna, som tidigare var väldigt  tystlåten och knappt hälsade, sken upp en dag och berättade med glatt humör om hur min vita katt minsann åkt hiss tillsammans med honom upp till 4:e våning. Numera hälsar han och vi byter några ord då och då och ser han att katterna sitter nere vid entrén så öppnar han dörren åt dem. Katterna kommenteras ofta av grannarna med positiva ord och ibland frågar de hur de är med Ängla och Tindra, när de inte sett dem på några dagar. Det händer även att okända personer, som träffar på mig och katterna utanför huset, börjar prata med mig och ställer frågor om Ängla och Tindra, för att sedan fortsätta samtalet om något helt annat, vilket de förmodligen aldrig gjort om de träffat på mig ensam. Ibland ger de katterna fina komplimanger. Det är självklart roligt att få höra och gör mig som matte extra stolt. Jag har lärt känna en hel del av grannarna i området, både yngre och äldre, tack vare att även de har katter, hundar, kaniner och en kvinna har otroligt nog sin kakadua med sig lös, när hon är utomhus.
Tack vare mina katter kommer jag oftare utanför dörren, även om jag inte alltid mår så bra. Utan dem hade jag t.ex. inte behövt ta mig ner för att släppa ut och in dem och jag hade troligtvis inte gått några rundor kring kvarteret, utan Ängla och Tindra som sällskap. Det blir i och för sig inga långa promenader, då värken i mina ben och fötter hindrar mig, men jag rör i alla fall på mig och kommer ut i friska luften. Tindra och Ängla är verkligen starka lyckopiller och bidrar med mycket positivt i mitt liv och jag gör vad jag kan för att de ska trivas med sina liv, både när de är inne och ute.