Mina älskade katter och mitt odlande är inte bara något som jag tycker om att sysselsätta mig med. Det ökar även min livsglädje på olika sätt. Många i min omgivning har påpekat att jag blivit mycket gladare sedan jag blev kattsambo. Det är faktiskt bevisat att båda mina intressen ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Att klappa en katt eller hund sänker blodtrycket och man har kommit fram till att människor som lever med djur drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar än de som lever utan djur. Allt oftare har man idag katter och hundar som sällskapsdjur på äldreboenden som sällskap och stimulans. Att vistas i naturen är också bevisat positivt för hälsan och själen. Om du tar en promenad i skogen eller är hemma och påtar i trädgården spelar ingen roll. I Alnarp utanför Malmö driver man en rehabträdgård framför allt för personer med stressrelaterade problem. Många patienter berättar om det positiva i att få vistas i naturen och pyssla i trädgården.Själv njuter jag av att gå ut på balkongen, vattna, plocka bort vissna blad, lukta på blommorna och provsmaka en egenodlad tomat.

31 juli 2015

Små och gulliga, men inte söta


















I år har jag bara haft en enda tomatplanta på balkongen. Då jag fick plantan i våras fick jag bara veta att den inte skulle bli så hög och att den framöver skulle få någon typ av röda, små cocktailtomater. Perfekt då jag inte har så värst mycket utrymme över till grönsaksodling. När sommaren närmade sig såg jag framför mig hur plantan skulle digna av härligt röda, små tomater, som jag skulle plocka och äta solvarma medan jag skötte om alla mina pelargoner. Idag är det juli månads sista dag och två av sommarmånaderna har redan förbi. De där efterlängtade, sköna och soliga dagarna har inte alls blivit så många som jag trodde och hoppades på när sommaren tog sin början. När jag plockade årets tre första tomater igår blev jag besviken när jag sedan stoppade dem i munnen. De var inte mycket större än en hasselnöt och saknade den där riktigt söta och goda smaken, som jag förväntade skulle reta mina smaklökar. Mycket troligt är det avsaknaden av sol och värme, som har gjort att den riktigt goda smaken uteblivit. Plantan bär på en del gröna tomater som är lite större, men även de som är minimala. Jag har gallrat bort en hel del blad för att de inte ska ta för mycket kraft från tomaternas tillväxt. Dessutom kommer solen åt att lysa på tomaterna när bladverket är glesare. Jag var nästan på väg att slänga ut plantan igår efter provsmakningen. För det första tyckte jag inte att tomaterna var särskilt goda och för det andra har de vita flygarna bestämt sig för att inte lämna plantan i fred. Jag sansade mig och istället tog jag sprayflaskan med såpvatten och gav tomatplantan en rejäl dusch med innehållet. Nu återstår bara att hålla både fingrar och tår så att årets sista sommarmånad bjuder oss på värme och sol. Ännu har jag inte gett upp hoppet om söta, solmogna tomater och rikligt blommande pelargoner på min balkongen. Gör som grodan du också. Lev på hoppet! Sommaren är långt ifrån över.

27 juli 2015

Bekämpa ohyran giftfritt i växthuset och på din inglasade balkong


















Att odla i växthus, på en inglasad balkong eller uterum har sina fördelar. Klimatet blir gynnsamt för växterna och gör att man kan skörda till exempel tomater tidigare, än om man odlar dem på friland. Man får en helt annan valfrihet när man väljer vilka växter, grönsaker och frukter som man vill odla, då arter som t.ex. gruppen av medelhavsväxter kräver att få stå inglasat med ett varmare klimat om de ska trivas och utvecklas. Dessutom förlänger man odlingssäsongen jämfört med att odla utomhus. Tyvärr har det varma klimatet bakom glasrutorna också sina nackdelar. Oavsett om man odlar inom- eller utomhus drabbas odlingen oftast förr eller senare av någon typ av ohyra. I ett växthus eller på en inglasad balkong utvecklas och sprider sig skadedjur fortare i värmen..Det är lika tråkigt varje gång man upptäcker att plantorna drabbats av någon typ av oönskade små djur, som tar kraft från plantan och ibland till och med gör att den vissnar ner och dör. Oftast brukar man först lägga märke till att växtens blad blir klibbiga, ändrar färg och trillar av, men en del inkräktare ser man enkelt med blotta ögat. Jag brukar ha för vana att kolla undersidan av bladen på mina plantor när jag vattnar, då det är där man först brukar upptäcka spår av oönskad ohyra. Förut använde jag mig av provadopinnar, ett bekämpningsmedel i form av avlånga tablettliknande stavar, som enkelt petades ner i jorden. Via rötterna på plantan togs de aktiva ämnena upp och tog död på ohyran. Sedan i höstas är det förbjudet att sälja denna typ av bekämpningsmedel till hobbyodlare i Sverige. Ett gammalt beprövat sätt att bli av med till exempel bladlöss är att spraya angripna växter med en blandning av såpa och vatten med en liten skvätt T-röd. Man måste spraya växterna vid ett flertal tillfällen med någon veckas mellanrum, då man bara tar död på de utvecklade bladlössen och inte äggen. Det finns även ett par olika preparat i handeln, som de flesta tyvärr är giftiga och inte lämpar sig att använda på ätbara växter eller de som bär frukt. Även om min odling mestadels består av prydnadsväxter är jag skeptisk till att använda mig av giftiga preparat för att bli av med de oönskade små djuren. Största anledningen är att både jag och mina katter vistas mycket på balkongen och att jag i hög grad kommer i kontakt med framför allt alla mina pelargoner, när jag rensar dem från vissna blad och blommor.















 


I våras diskuterade jag mitt återkommande problem med ohyra med ägaren av en handelsträdgård, som till största delen använder sig av helt giftfria preparat för att bemästra ohyran i sina jättestora växthus. Jag rekommenderades att ta kontakt med företaget Lindesro.se, som saluför biologiskt växtskydd. De säljer bland annat så kallade nyttodjur, som används för att bekämpa ohyra på växter. Då mina  plantor fått påhälsning av både bladlöss och vita flygare fick jag veta att det krävdes olika typer av parasitsteklar för att råda bot på dessa angrepp. Dessutom finns det ett flertal olika sorters bladlöss, något som jag tidigare inte hade en aning om. Efter att vi pratat igenom mitt problem med mina inkräktare på balkongen fick jag råd om vad det var för nyttodjur, som lämpade sig bäst och som skulle angripa ohyran. Jag la min beställning och fick information om hur jag skulle gå till väga när jag fick leveransen. Några dagar senare kom försändelsen som utlovat.


















I paketen låg två små burkar, en förpackning med kartongkort och en plastförpackning med något gelèaktigt innehåll. Trots att jag läste igenom de bifogade instruktionerna, kom jag inte fram till vad den geléaktiga massan skulle användas till. Jag funderade över om det eventuellt kunde vara någon typ av näring, som jag skulle mata steklarna med. Jag ringde upp försäljaren för att få klarhet och svaret som jag fick gjorde att min fråga kändes ganska pinsam. Gelékudden följde med paketen för att kyla ner nyttodjuren, som levererades som puppor. När jag fick leveransen var gelén inte längre kall och i burkarna kunde jag se att en del puppor hade kläckts under färden och fullt utvecklade steklar kröp runt i burkarna. Jag gick ut på balkongen och skruvade av locken på burkarna, strax intill några av mina plantor och hällde ut hälften av innehållet, puppor och sågspån, på små tefat, enligt de medföljande instruktionerna. På papperskorten satt puppor, som så småningom skulle kläckas och utvecklas till parasitsteklar, vars uppgift var att lägga ägg inuti det vita flygarnas larver. Efter att jag hängt ut de små korten, som inte fick placeras i fullt solljus, ställde jag in förpackningarna med de återstående pupporna i kylskåpet. På så vis skulle inte resterande puppor utvecklas innan det var dags att sätta ut dem på balkongen två veckor senare. Redan när jag fick hem leveransen hade min tomatplanta invaderats av vita flygare. Då steklarna inte ger sig på fullt utvecklade flugor hade jag satt ut gula klisterark, där de vita flygarna skulle fastna. För att inte steklarna också skulle fastna i klistret flyttade jag undan dem.
Nu har det gått några veckor sedan jag släppte ut nyttodjuren på min inglasade balkong. Jag upplever att problemen med bladlössen blivit mindre. De vita flygarna däremot har jag inte blivit av med, men de har i alla fall inte förökat sig i den omfattningen som de gjort tidigare år och de var redan ganska många när jag hängde ut papperskorten med pupporna bland plantorna. Dessutom har sommarens låga utomhustemperaturer säkert inte varit lika gynnsamma för ohyran i år som tidigare. Tyvärr tror jag att jag var lite sen med den första bekämpningen, för att få ett fullgott resultat. Dessutom krävs det att det inte är för kallt ute för att parasitsteklarna ska utvecklas. Jag ska prova att använda mig av ekologisk växtbekämpning även nästkommande år, men då ska jag se till att vara ute mycket tidigare på säsongen, så att ohyran inte hinner etablera sig innan jag sätter in motangrepp. Nu vet jag mer om hur det fungerar och övning ger färdighet sägs det.

25 juli 2015

Pistillröta på tomaterna


















Att odla tomater är väl ingen större konst. Plantorna ska planteras i stora spänner med bra jord, vattnas och få gödning och så småningom kommer blommorna och efter ett tag kan man plocka fina, solmogna tomater. Riktigt så lätt är det inte alltid. Mina plantor har ett par år drabbats av vita flygare och bladlöss. Det har varit mindre trevligt och jag har försökt bekämpa ohyran mestadels med såpvatten. Det har trots allt blivit goda tomater. För något år sedan fick däremot mina tomater, tråkiga gråbruna fläckar på undersidan. Det såg ut som om tomaterna ruttnade. Jag har i efterhand läst en del om vad som ligger bakom de mer eller mindre oätbara  tomaterna. Orsaken är något som kallas pistillröta. Det är ingen sjukdom utan beror på stora temperaturskillnader, hög luftfuktighet och ojämn bevattning. Ojämn eller otillräcklig tillförsel av näring kan också vara en orsak. Vattnar man med vatten, som har lägre pH än 5, får tomatplantan svårare att ta upp kalcium och det ökar också risken för pistillröta. Vattnets pH-värde ska heller inte ligga över 7. Vill man ha ordentlig koll på vattnet och odla mer fackmannamässig kan man köpa en pH-mätare eller pH-stickor för en billig peng. Olika tomatsorter är mer eller mindre känsliga för att drabbas av pistillröta. Ska man summera är jämn tillförsel av vatten och näring viktigt för att tomaterna ska utvecklas på bästa sätt. Det är även en fördel att gallra bland bladen på plantorna. Då cirkulerar luften lättare kring bladen och minskar fuktigheten och risken för oönskade angrepp. Med ett mindre bladverk går det även åt mindre växtkraft till själva plantan och tomaterna växer bättre. Dessutom kommer solen lättare åt tomaterna, som då får en sötare och godare smak. I år har jag hittills inte plockat en enda mogen tomat, men jag hoppas fortfarande på att det kommer varma, soliga dagar i augusti, så att jag i alla fall kan få en liten tomatskörd från min busktomat.

24 juli 2015

Åren går fort


















Jag hör ibland att bekanta till mig påpekar att åren går så fort och då syftar de oftast på att deras barn blivit stora så fort och berättar episoder från deras uppväxt och minns tillbaka hur det var när barnen var små. Det är många små och stora milstolpar som passeras i livet, allra flest under barn- och ungdomsåren. Jag har inga egna barn, men jag har ju mina älskade katter. Ibland händer det att någon frågar mig om deras ålder och då kan jag också bli häpen över att tiden går så fort. Det är svårt att ta in att jag levt tillsammans med Tindra och Ängla i 9 respektive 8 år. Då för 9 år sedan kunde jag aldrig tänka mig hur mycket mina katter skulle betyda för mig och mitt liv. Jag har mått bättre psykiskt sedan vi blev en familj och det är inte för inte som jag kallar mina katter för lyckopiller. De har gett mig så otroligt mycket glädje och härliga stunder och gör självklart så fortfarande. När man lever tillsammans med djur och människor som man håller av så starkt innebär det tyvärr också att man drabbas av ängslan och oro ibland. Mina katter har tack och lov hållit sig förhållandevis friska, men både Ängla och Tindra har behövt besöka veterinären för mindre allvarliga blessyrer vid ett par tillfällen. Små sår, tandproblem och tovor i pälsen har ganska lätt gått att åtgärda, men det har ändå triggat igång en viss oro hos mig. Att katterna sedan inte kan tala om för mig hur de mår underlättar inte för mig som matte, när oron sätter in. Som tur är har har de glada och glädjefyllda dagarna som vi haft tillsammans övervägt och det är ju skönt. Tyvärr hade jag inte börjat intressera mig för fotografering då mina katter var små och flyttade in hos mig. Jag hade heller ingen mobiltelefon som var utrustad med kamera, så att jag lätt kunde fånga de underbara små kattungarnas vilda framfart under de första åren. Häromdagen rensade jag i min dator på jobbet och i en personlig mapp hittade jag en av de första bilderna som jag tog av Tindra, efter att hon blivit min sambo. Det väckte många härliga minnen till liv. Som liten kattunge hittade hon på en del bus, men lika plötsligt som energin strömmade till, lika plötsligt kunde hon stanna upp och somna nästan var som helst. Med åren har hon lärt sig att välja de stunder då det krävs att vara på topp, men sova gör hon fortfarande många timmar varje dygn, även om en kattunge kräver mer sömn. Varje gång jag påminns om att tiden går och att både jag och mina katter blir äldre försöker jag att skjuta undan tankarna om att vi, katterna och jag, inte får finnas till för varandra för alltid, men jag hoppas att Tindra och Ängla får må bra och skänka mig glädje många år framöver. Självklart hoppas och tror jag att även katterna vill ha mig vid sin sida de kommande åren.

Så prydligt en katt lägger sig till ro för en tupplur.
Tassarna ihopvikta under bröstet,
svansen i en båge runt kroppen,
huvudet inborrat i pälsen
varpå den spinner förnöjt.
Ur KATTBOKEN från Pedagogförlaget


Vem av oss har inte avundats katten dess förmåga
att ignorera dagens bekymmer
och bara slappna av helt och hållet?

Ur  "Älskade KATTER" från Pedagogförlaget

Sommartider - Glasstider























På sommaren är det nästan ett måste för mig att åka med färgan över till Danmark och Helsingör. Märkligt nog känns stämningen och atmosfären annorlunda bara jag har passerat sundet. Det känns mer gemytligt på något sätt. När jag kommer av båten är första stoppet alltid vid det lilla torget, där man säljer blommor. Sedan är det raka spåret uppför gränden och där på höger sida ligger glassaffären, som har den godaste glassen jag har smakat  Där har jag köpt glass vid varje Helsingörsbesök så länge jag kan minnas.. De finns inte så många smaker att välja på, men glassen är hemgjord med mycket grädde och är inte alls så söt som den jag brukar äta här hemma. Rånet är stort och knaprigt och glassen toppas med grädde och jordgubbssylt och gräddbulle om man så önskar. Kommer du till Helsingör sommartid är det ett måste att köpa glass i denna lilla butik. Under dagens danmarksbesök passade jag även på att köpa två ovanliga pelargonarter P. echinatum och P. gibbosum , som är svåra att få tag på hemma i Sverige. Den senare har svagt ockragula blommor som kvällstid sägs lukta skumbanan. Jag blev glad som en speleman när jag fick syn på dessa blommor, som dessutom hade ett bra pris. Blomsterbutiken som ligger på en liten tvärgata till gågatan är inte stor, men de brukar ha en hel del växter utanför butiken. Som blomsterälskare kunde jag inte låta bli att även köpa med mig fyra miniorikidéer för endast 100 Dkr. För många som åker över till Helsingör är det ölen och den danska pölsan som lockar, men det har det aldrig varit för mig. Jag åker dit för glassen, blommorna och den härliga atmosfären.

23 juli 2015

Härliga sommarhälsningar
















Sommaren är årstiden då vi reser som allra mest. Då ska vi hälsa på vänner och bekanta landet över, åka på solsemester och hinna med att se och uppleva så mycket vi bara hinner och kan. Förr om åren brukade jag få en hel del trevliga vykort med vackra bilder och hälsningar från när och fjärran. Nu händer det allt mer sällan att vänner och bekanta skickar små korta reseskildringar per post. Glädjande nog får jag fortfarande fina kort med personliga hälsningar till jul och födelsedagar, skickade med den så kallade snigelposten. Idag ska vi helst vara uppkopplade med omvärlden 24 timmar om dygnet och med ett par enkla tryck på mobilen kan vi ta bilder och skicka hälsningar och kommentarer världen över, på bråkdelen av en sekund, men fortfarande uppger 48% av svenska folket att de kommer att skicka sommarhälsningar per brev eller vykort under semestern. Postnord räknar med att vi kommer att skicka 25 miljoner vykort i sommar. För att vi ska skicka ännu fler sommarhälsningar med den vanliga posten har Postnord tagit fram några vackra, somriga vykort, som du kan hämta gratis hos ditt postombud. Portot får du själv stå för. Korten är dubbelt så stora som ett vanligt vykort, så man får plats med att skriva en lite längre hälsning. Även om du inte ska ut och resa kan det vara trevligt att glädja någon med en sommarhälsning. Så vänta inte för länge så att korten tar slut.

21 juli 2015

Raka spåret























Sommartid älskar jag att vara ute och köra i naturen och känna vinden ta tag i mitt långa, fladdrande hår. Eftersom jag inte orkar cykla eller gå några längre sträckor tar jag till min eldrivna trehjuling och det är minsann inte fy skam. Med den kommer jag fram på de flesta ställen om nu inte underlaget är alltför ojämnt .Om jag skruvar på hastighetsreglaget från sköldpaddan till haren, som visar att hastigheten är inställd på max, far jag fram i 15 km/h. Det går inte så fort tyvärr, men det har sina fördelar då jag hinner se mig omkring medans jag kör och kameran är alltid med i väskan om jag skulle råka se något intressant att föreviga. Att ta sig hemifrån in till stan med permobilen tar ungefär en halvtimma. Det blir lite småvägar i villakvarteren och cykelbanan, oftast samma väg dit som hem. Härom dagen valde jag en lite annorlunda väg eller snarare gångbana när jag skulle hem, där jag faktiskt aldrig kört förut. Jag svängde av från gatan in på gångbanan, som gjorde en böj och plötsligt låg vägen raklång framför mig, inbäddad i grönskan från buskar och trädkronor. Någonstans långt där framme såg det ut som den gröna tunneln tog slut. Plötsligt insåg jag att jag körde där järnvägen gick en gång och tåget körde när det lämnade stan för att köra norrut. När jag växte upp och bodde i mitt föräldrahem hörde man tåget, främst på kvällar och nätter, när det tutande rusade fram någon kilometer bort. Det var en vacker sträcka att köra hem, som jag kommer att välja fler gånger, i alla fall när jag kör i dagsljus.

20 juli 2015

Kustnära liv


















Jag är glad att jag är född i en kuststad som Halmstad. Från min lägenhet, som ligger på fjärde våningen, kan jag se havet bortom hustaken. Det är något speciellt med att bo nära havet, upplevelser och känslor som jag definitivt inte vill vara utan. Jag har i och för sig aldrig haft några funderingar över att flytta och lämna Halmstad, men ett boende inåt landet skulle aldrig kännas som ett alternativ. Vädret kan upplevas som regnigt, blåsigt och trist både höst och vinter, men under sommaren är Halmstad den perfekta staden att bo i, då den verkligen vaknar till liv och visar sig från sin vackraste sida. Jag har bara ett par kilometer hemifrån till småbåtshamnen i Grötvik, där man kan köra med bilen inte långt från den steniga strandremsan. När jag var barn badade jag där och jag och min syster fiskade krabbor från bryggorna. Sedan jag i vuxen ålder fick problem att gå har jag tyvärr så gott som helt slutat att bada i havet, men det har inte inneburit att jag slutat att ta mig till det stora vattnet. Jag kör till Grötvik då och då oavsett årstid och väder. Att se havet ligga spegelblankt en sommardag är lika vackert och mäktigt som när höststormen river upp jättestora vågor, som slår in mot land så att skummet yr. Det är rofyllt att bara sitta där i bilen, titta ut mot horisonten, lyssna på vågorna och se fåglarna segla över himlen. Det händer ibland att jag äter medhavd kvällsfika sittande på klipporna, medan solen går ner. Känslan av att bara få vara vid havet och ta det lugn är svår att ersätta med någon annan.


















Så länge jag kan minnas har det ordnats någon typ av sommarfest i och omkring den lilla småbåtshamnen. De senaste åren har fotbollsklubben BK Astrio stått för arrangemanget. För ett par veckor sedan var det dags för årets tillställning och i år hade de verkligen tur med vädret hela dagen, som började med en loppis, som jag besökte. Senare på kvällen gjorde jag ett nytt besök med permobilen och kollade in en del av de aktiviteter som anordnats i hamnområdet. Förutom mattält, lotterier, pilkastning, musikunderhållning fanns en mängd aktiviteter bland annat fun ballz, klättertorn, SUP-paddling, hoppborgar, sjöräddningsuppvisning och det fanns möjlighet att ta en tur på havet med en stor gummibåt. Hamnen levde verkligen upp, men om jag själv får välja njuter jag mer av att få vistas vid kusten en helt vanlig dag i lugn och ro. Jag är definitivt inte ensam om att besöka Grötvik en helt vanlig dag. Många är det som promenerar, springer och cyklar längs kusten och grillplatserna är välbesökta, speciellt sommartid. När jag var liten hände det att vi åkte skridsko där på vintern, när vattnet i det gamla kolbrottet intill hamnen frös till is. Sedan många år tillbaka har man tömt brottet på kol och istället för att åka skridskor där på vintern ägnar sig ungdomar nu sommartid åt dumdristiga och rent av livsfarliga övningar när de hoppar från de höga klippavsatserna. Om det är något mer jag skulle önska och som jag saknar längs vår kust så är det en skärgård, likt den som jag fick uppleva i Bohuslän som barn, men man kan inte få allt. Vi har i alla fall den lilla Tylön, som ligger utanför Tylösands vackra strand. Jag tillbringar gärna somrarna på hemmaplan. Varför ska jag lämna Halmstad på semestern när mängder av semesterfirare betalar dyrt för att få gästa vår fina stad, med sin långsträckta, berömda badstrand. Här njuter jag av mina smultronställen och ett av dem är såklart havet där jag kan känna lugnet och de salta vindarna.

19 juli 2015

Kanelskorpor - Något gott till kaffet


















När man ska ha något enkelt och gott till fikat i sommar ska det helst vara lätt att ta med sig i picknickkorgen. Det ska gå att äta utan assiett och sked och man ska slippa att kladda ner fingrarna. Några kanelskorpor smakar gott till både te, kaffe och saft och är enkla att göra. Varför inte baka en extra plåt och överraska någon med en påse skorpor i sommar. Jag valde att strö över rårörsocker istället för strösocker för att få lite mer struktur på skorporna.

Recept
2 ägg
2 dl strösocker
75 g smör
6 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver

Pensla med
1 äggvita
½ dl strösocker
1 msk kanel

Gör såhär:
1. Vispa ägg och socker pösigt. Smält smöret och häll i äggsmeten. Blanda mjöl och bakpulver och tillsätt till äggsmeten och rör till en deg.
2. Dela degen i tre delar och rulla ut till längder. (Jag brukar rulla ut dem på bakplåtspappret på plåten) Lägg på en plåt med bakplåtspapper.
3. Pensla längderna med äggvita och strö över socker blandat med kanel. Grädda mitt i ugnen på 200°C i cirka 15 minuter.
4. Ta ut plåten ur ugnen och skär längderna i 2 cm breda skorpor. Lägg snittytan upp och sätt tillbaka plåten i ugnen på 100°C i 30 minuter. Vänd skorporna efter halva tiden. Stäng sedan av ugnen och låt skorporna stå kvar och torka på eftervärmen.

17 juli 2015

Små, små tomater

 
















Förra året bestämde jag mig för att sluta att odla bland annat tomater och gurka på min inglasade balkong. Plantorna hade i ett par års tid drabbats av allt fler vita flygare, som sedan spred sig till en hel del annat som jag odlade. Förutom att dessa små flugor, med sina vita vingar, tär på växterna är de dessutom lite småäckliga i för stora mängder och,väldigt svåra att bli av med när de väl invaderat balkongen. Tidigt i våras blev jag förärad en liten tomatplanta av en av mina sjuksköterskor på dialysen, som liksom jag gillar att odla. Vi brukar utbyta tips och idéer och fylla lite tråkig dialystid med prat om växter och allt möjligt annat som berör odling och trädgård. Hon hade drivit upp tomatplantan från frö och berättade att det skulle bli en lågväxande, buskig sort med små, röda tomater. Jag kunde inte tacka nej till plantan och nu står den där, välväxt och frodig, med något mindre antal vita flygfän än tidigare år, då jag inkvarterat nyttodjur på balkongen. Plantan har fått många blommor, men tomaterna är fortfarande ytterst små och ynkliga och växer otroligt långsamt. De riktigt varma och soliga dagarna har hittills i sommar varit på tok för få, det har vi väl alla märkt av, inte minst vi som har ett odlingsintresse. De flesta plantorna, allt från pelargoner till smultron, har utvecklats sent hos mig i år. Jag får väl ändå vara glad att mina plantor står på en inglasad balkong, där de varit skyddade från all snålblåst och regn som varit, annars hade de nog varit ännu senare och mått mindre väl och jag hade säkert gett upp hoppet om att få mogna tomater innan hösten.
Häromdagen läste jag en insändare i en trädgårdstidning, från en dam som tagit sticklingar från sina tomatplantor under sommaren. När det blev för kallt att ha plantorna utomhus på hösten hade hon satt ner dem i sin källare, under belysning från vanliga vita lysrör. Strax efter jul hade hon sedan kunnat skörda sina första tomater. Smaken var inte lika söt och god, som när de får utvecklas belysta av rikligt med solljus, men hon tyckte ändå att de smakade bra mycket godare än de tomater som säljs i mataffärerna vintertid. Nu har jag hela förrådet fullt med pelargoner under vintern, så några tomatplantor får inte plats där. Dessutom tycker jag att mycket av glädjen med att odla egna tomater ligger i att jag får pyssla och sköta om dem just under sommarhalvåret, då jag kan gå ut på balkongen och njuta av att plocka en och annan härligt röd och solvarm tomat direkt från plantan. Sedan får jag längta hela långa vintern tills att det är dags att peta ner nya tomatfrön i jorden framåt vårkanten och strax därefter få den där härliga kicken när jag får se de första fröna gro och små gröna blad tränga upp genom jordytan. Den längtan vill jag absolut inte vara utan. Då får jag hellre låta bli att äta tomater under vintern om jag nu inte vill köpa dem som är odlade utomlands. Det var i alla fall ett kul tips för dem som vill försöka sig på att vinterodla tomater och att det faktiskt går att driva fram dem under vanliga, enkla lysrör.

16 juli 2015

Nya och gamla djurbekanta

Jag har alltid tyckt om djur och ingen blev väl gladare än jag den dagen som jag fyllde 9 år och jag helt oväntat fick mitt allra första husdjur. Mamma, pappa och min syster kom in till mig på födelsedagens morgon och hade med den uppdukade frukostbrickan och sjöng i vanlig ordning, enligt vår familjetradition när någon fyllde år. Sedan minns jag att mamma bad mig att vara helt tyst. Hör du något, frågade hon. Jag hörde inte något speciellt även om jag spetsade öronen. Då höll min pappa fram buren, som han hade lyckats gömma bakom mammas rygg, när de kom fram till mig i sängen. Innanför burgallret tittade en liten brunmelerad guldhamster upp med de mest bedårande, små, pepparkornsbruna ögon, man kan tänka sig. Jag blev såklart förälskad direkt. Lilla Skorpan blev riktigt tam och gav mig många mysiga och roliga stunder även om jag ibland tröttnade på att städa hennes bur. Det hände att hon somnade i fickan på min tröja ibland, efter att hon krupit in och ut ur tröjärmarna, men det gick inte alltid att lita på henne. När Skorpan blev skrämd eller inte ville vara i min hand bet hon mig i fingrarna med sina vassa gnagartänder. Guldhamstrar är tyvärr inte så långlivade små djur och lever oftast bara 1-2 år. Det resulterade i en del gråt och tandagnisslan när de dog. Jag hann med att vara hamstermamma till hela fyra små sötnosar. De lyckades inte gnaga sönder några elsladdar tack och lov, men de lämnade några små märken på stolsben och golvlister, som de gnagde på när de fick vara lösa i mitt rum. En av mina hamstrar lyckades rymma ur buren när vi inte var hemma och efter mycket letande fann jag henne bakom diskmaskinen i köket, efter att jag hört henne krafsa inne bland skåpen. Under tiden som jag hade min sista hamster Smulan, flyttade även Snuffsan in i vårt hem. Hon var ett svartvitt virvelmarsvin, som bodde i sin bur i vårt kök, när jag inte tog ut henne ur buren och lät henne springa runt på golvet förstås. Från början var det inte alls planerat att jag skulle köpa ett marsvin. En bekant till min syster hade fått ett marsvin i födelsedagspresent av sin dotter och det visade sig vara en gravid hona och inte alls en hane, som de trott när de köpte den. Honan blev allt tjockare och efter någon vecka föddes fyra små ungar. Självklart ville jag följa med min syster och titta på dem och det var inte svårt att i förväg förutsäga att jag skulle falla pladask för dessa söta, pälsklädda små varelser. Jag kan inte minnas att det var några stora problem att övertala mamma att jag skulle få min lilla Snuffsan. Hon var ett riktigt roligt djur, som hade många lustiga läten. Jag minns bäst de öronbedövande höga pipen, som hon fick till när någon öppnade kylskåpsdörren. Hon lärde sig snabbt att det fanns gurka, som var hennes favoritmat, i kylen. När mamma kom ut i köket på mornarna för att fixa i ordning frukosten satte Snuffsan igång med sitt höga pipande läte och tystnade inte förrän gurkan låg skuren i små bitar i hennes matskål. När hon sprang lös satte hon sig ofta vid kylskåpet och pep. För övrigt visst hon mycket väl att hon inte fick lämna köket. Ibland satt hon på tröskeln till hallen och verkade kolla läget innan hon i högsta fart sprang över hallgolvet, in i mitt rum och gömde sig under sängen. I samma veva som jag hade Snuffsan blev vår närmaste granne Eric, en äldre herre, sambo med en svart katt med vita tassar. Erics dotter tyckte att hennes far skulle må bra av djursällskap och när hennes vänner skiljde sig behövde deras katt Aramiss ett nytt hem och fick flytta hem till Erik, som väl inte var stormförtjust över detta påhitt. Arramis var den första katten som jag hade någon slags relation till. Han brukade möta mig när jag kom hem från skolan på eftermiddagarna och låg gärna intill mig i solstolen på vår altan. När Eric reste bort var jag kattvakt och såg till att Arramis fick komma ut på dagarna och in på kvällarna. Dessutom serverade jag honom torrfoder och blötmat, som jag tyckte luktade förfärligt äckligt. Det hände ofta att Arramis kom och satte sig på fönsterblecket utanför mitt rum och ibland öppnade jag fönstret och släppte in honom, något som min pappa inte var särskilt glad över. När Arramis kom ut i vårt kök och fick se Snuffsan verkade han mer rädd för mitt marsvin än tvärtom, när de för första gången stod öga mot öga. Jag kan inte minnas att Arramis var någon särskilt kelig katt och han väckte aldrig några önskemål inom mig att få ha en egen katt, även om jag tyckte mycket om honom.
När jag växte upp var min önskan istället att få ha en egen hund, även om det inte var något som jag tjatade om eller som vi pratade om i familjen. Det var nog mer en sådan dröm som många barn har. I hyllan i mitt vardagsrum står en jättesöt porslinshund, som jag fick av min mamma i tonåren, en liten symbol för den hund som jag aldrig fick. Jag har aldrig gett upp min längtan efter en alldeles egen hund, men i vuxen ålder har jag insett att jag inte skulle klara av att ge en hund det liv som jag vill att en hund ska ha, eftersom jag är både på arbetet och sjukhuset på dagarna och orken inte alltid räcker till. Att jag efter mycket tvekan till slut blev kattmamma har jag aldrig ångrat, även om jag fortfarande drömmer om en egen liten hund. Tindra och Ängla är de bästa katterna som jag kan ha. Däremot skulle jag gärna vilja utökat familjen med ännu en katt. Nu tycker jag inte att det är rätt mot Tindra att låta en främmande katt flytta in hos oss. Hon gillar absolut inte andra katter och jag minns hur negativt hon reagerade den gången då Ängla blev vår nya sambo. Tindra bet mig, fräste åt mig och lät mig knappt klappa henne, trots att hon varit den goaste katt man kan tänka sig dessförinnan. Som tur var accepterade katterna varandra med tiden, men jag vill inte vara med om en liknande känslostorm ännu en gång. I hyreslägenheterna runtomkring vårt hus bor det många katter, ovanligt många om jag får säga det själv och absolut inte mig emot. Jag har fått bra kontakt med flera av dem och de har lärt sig känna igen mina visslingar. När jag kallar på Ängla och Tindra kommer inte bara mina katter, utan ganska ofta dyker även en eller flera av grannkatterna upp. Självklart klappar jag och gosar med dem också. Ängla kommer bra överens med några av dem och möter dem nos mot nos, men passar det inte så fräser hon till eller jamar. Tindra håller sig helst på lite avstånd och är mer högljudd när hon förklarar för andra katter att de inte är önskvärda i hennes sällskap. Sedan tidigare har mina kisar haft en efterhängsen hankatt i hälarna. Ballou, som han heter, envisas ofta med att försöka ta sig in i vår trappuppgång och vår lägenhet. Han är jättekelig och söt, men ibland händer det att han jagar mina katter och bråkar med dem så pälstussarna yr. För några månader sedan fick jag se en katt, som smög runt husen och höll sig lite på avstånd. Jag kände inte igen den och funderade över om det kunde vara katten, som var efterlyst som försvunnen på Facebook. Den stämde väl in på beskrivningen och skulle ha rymt från en lägenhet bara något kvarter bort från vårt. Efter ihärdiga försök en sen kväll fick jag in katten i vårt trapphus och kunde kontakta tjejen som lagt ut efterlysningen. Det visade sig till slut att det inte var den bortsprungna katten och  någon vecka senare fick jag veta att nykomlingen hette Murre och hade flyttat in i grannhuset. Murre är en förtjusande herre, kelig som få. Han försöker gång på gång komma nära Tindra och Ängla och även om de fortfarande är lite skeptiska till hans närmanden verkar de komma allt bättre överens med honom. Kanske är det för att Murre har satt Ballou på plats. Det är spännande skådespel som utspelar sig här utanför på kvällarna, när dessa två hankatter råkar möta varandra när de försöker inkräkta på området utanför vårt hus. Numera gnyr Ballou ynkligt och gör sig liten och nästan backar in i buskagen när Murre närmar sig och är långt ifrån den tuffa katt som var lite av herre på täppan bland gårdens katter tidigare. Ytterligare några katter har flyttat in i kvarteret den senaste tiden. Självklart blir jag glad när de kommer fram och stryker sig runt mina ben och söker kontakt, men jag låter katterna ta första steget. I mina vilda drömmar skulle jag vilja öppna ett eget kattpensionat, men det kommer troligtvis bli en dröm, liksom den att någon gång få bli sambo med en alldeles egen hund. En del drömmar blir verkliga och andra går aldrig i uppfyllelse, men drömma måste man få lov att göra. Att få bo med mina två älskade katter Tindra och Ängla är som en dröm, men den är hämtad helt från verkligheten.

13 juli 2015

Äkta makar - en krukväxt med gamla anor


















Blommande lökväxter är vackra och omtyckta inslag i trädgården stora delar av året. Knappt har snön smält bort innan bland annat snödroppar och krokus sticker upp ur marken. Tidigt på våren förgyller de rabatterna med att vara bland de första lökarna att sätta kopp och blomma. Att vi blomsterälskare trånar efter blommor på våren har odlare och försäljare anammat och de senaste åren har utbudet av uppdrivna lökar i kruka ökat i våra butiker. De finns fler sorter och vi kan nu få vårblommande lökar på köksbordet redan innan nyår. Sommartid säljs nu även en del liljelökar i kruka, passande att sätta på balkongen. Jag som inte har så stor plats att odla på tycker det är kul att kunna köpa lökar i kruka och njuta av själva blomningen. Därefter hamnar lökarna i pappas trädgård för ett fortsatt liv utomhus. En del lökväxter passar utmärkt att odla i kruka inomhus hela året, även om de mår bra av att stå utomhus sommartid. Jag har planterat amaryllislökar och drivit upp dem till jul i många år. Tidigare har jag slängt lökarna när de blommat över efter nyår, men i förfjol sparade jag dem och vattnade dem hela sommaren för att sedan låta dem vissna ner . Efter ett par månader i svalt och mörkt utrymme planterade jag om lökarna och ställde dem ljust. Framåt våren fick jag glädja mig åt nya vackra blommor, den tid på året då amaryllisen i normala fall blommar.
I ett nummer av tidningen Hemträdgården läste jag för ett tag sedan om några gamla sorter av krukväxter. En av dem var Äkta makar, som på bilden i inslaget påminde om en amaryllis, men hade fler stänglar och fler men något mindre blommor. Jag blev nyfiken på denna växt, som jag tidigare varken sett eller hört talas om. I den lilla notisen i tidningen stod dels att det var en gammal växt och att man numera sällan hittar den i handeln. Jag bestämde mig direkt för att försöka få tag på en lök och la ut efterlysningar i några olika grupper på Facebook. Det tog inte lång tid innan jag fick svar och efter att ha betalt ett par tior för både lök och frakt kom paketet ett par dagar senare med posten. Det var en liten lök, knappt 3 cm i diameter, med ett par långsmala, gröna blad. Jag undrade om jag över huvud taget skulle klara att få den att överleva. Därför tackade jag självklart ja till ännu en lök, som en givmild kvinna förärade mig helt gratis några dagar senare. Båda lökarna har nu stått ett flertal månader planterade i en lerkruka, i sovrummets ljusa fönsterkarm. Det har kommit ett par nya blad, ett bevis på att jag faktiskt lyckats ta hand om denna, i alla fall för mig, spännande nyhet. I efterhand har jag läst på och sökt fakta om Äkta makar, (Hippeastrum striatum), som också har många andra smeknamn som Bondlilja, Adam och Eva, Fattigmanslilja, Gubben och Gumman och Mor och Far. Hippeastrum striatum är en art och tillhör släktet Amaryllisar. Den kommer ursprungligen från södra och centrala delarna av Brasilien. Äkta makar började odlas på mitten av 1700-talet, men kom till Europa och Sverige först en bit in på 1800-talet. Blommorna på stängeln kommer parvis och vänder sig ofta mot varandra. Detta växtsätt lär ha gett växten sitt namn Äkta makar, då man syftade på att det förälskade paret ibland vände ryggen mot varandra. Som de flesta andra lökväxter kräver plantan bara sparsamt med vatten och vill stå på en ljus plats, men inte i direkt solljus. Först när knopparna visar sig krävs en mer regelbunden vattning och bör då inte torka ut. Har man tur med sin Äkta makar kan den blomma vid flera tillfällen under året. Under tillväxtperioden tillför man plantan en svag dos näring. När vintern närmar sig minskar man på vattningen och ställer plantan svalt 10-16°C. Äkta makar förökar sig med sidolökar, som man kan ta loss och sätta i en ny kruka, men får man frön på den kan den även förökas genom frösådd. Hippeastrum striatum trivs att stå i en trång kruka, så det är inte nödvändigt att plantera om den varje år. Löken sätts i väldränerad blomjord, gärna med lecakulor, med en tredjedel av löken ovan jord.
Mina lökar är fortfarande små, även om bladen blir fler och växer, så jag lär förmodligen få vänta ett bra tag innan den första stängeln med knoppar visar sig.
Häromdagen fick jag, genom ett inlägg på Facebook, veta att även den vackra, vita och lite speciella Spindelliljan går bra att odla i kruka inomhus. Nu har den hamnat på min lista över nya lökväxter, som jag önskar att odla hemma i lägenheten. Jag misstänker att den listan blir allt längre vad det lider, då mitt odlingsintresse inte har tenderat att avta utan snarare bara växer.
Jag vill rikta ett stort tack till Sigbritt Fridlund, som gett mig tillåtelse att använda fotot, på hennes fina Äkta makar.

12 juli 2015

Något gott i vardagen


















Har man som jag svårt att resa utomlands är de extra spännande att besöka den internationella matmarknaden, som de senaste åren gjort ett nedslag på stora torg i Halmstad. Det har i och för sig varit liknande marknadsstånd gång från gång och utbudet har inte skiljt sig åt något nämnvärt, men det är ändå kul att smaka på korvar, ostar och annat gott från länder världen över. Jag passade på att göra ett kort besök på stora torg i torsdag eftermiddag, marknadens första dag denna gången. Oturligt nog regnade det ordentligt och jag fick skyla under tält och presenningar så gott det gick eftersom jag var lat nog att inte ta med mig paraplyet från bilen, som jag parkerade i parkeringsgaraget strax intill. Egentligen var det inte maten på marknaden som lockade mig allra mest. De tidigare gångerna som jag besökt den internationella matmarknaden har det funnits ett stånd från Holland, som sålt spännande blomsterlökar och plantor. Jag har köpt både engelska pelargoner och jättestora, annorlunda amaryllisar. Till min besvikelse fick jag i år se att man inte sålde en enda lök och de hade inga ovanliga växter som intresserade mig heller. 


















Jag hade åkt till stan direkt från jobbet utan att äta lunch och med alla spännande maträtter var det inte utan att jag blev sugen på att smaka på något av det som serverades. Jag hade lite svårt att bestämma mig för vad jag skulle testa för mat. Hemma i kylskåpet väntade en laxtallrik så något större middagsmål var det inte tal om. Till slut valde jag en liten portion med holländska små pannkakor. De var bara 5-6 cm i diameter och gräddades på en stor häll full med små skålformade gropar. Pannkakorna serverades med florsocker och valfri topping som t.ex. nutella, jordgubbssylt eller chokladsås. Jag valde att äta mina med lönnsirap. Medan regnet tilltog och det droppade lätt från min blöta lugg smaskade jag i mig mina paannkakor. I flera tält såldes ostar från olika länder. Jag stannade till hos en fransman som hälsase lite tjäckt på mig. Fyra olika ostar för en hundring kändes lockande, men att välja var inte lätt. Jag bad killen om råd och frågade om han kunde rekommendera någon favoritost. Det blev en brieost, en blåmögelost och två andra sorter som jag i ärlighetens namn inte förstod vad det var för sorts ostar. En av dem passade i alla fall bra till matlagning, så mycket fattade jag. Att välja ut några makroner i ståndet strax intill var inte lika svårt, även om det fanns många olika smaker att välja på. Att handla på marknaden var inte direkt billigt, men jag intalade mig själv att när tillfället bjöds att få smaka på lite godsaker, så fick jag lov att ta den. Lite fick det svida i plånboken. Det är ju inte internationell matmarknad varje vecka i stan. Jag som är en älskare av fin choklad och praliner kunde inte låta bli att stanna till vid de italienska försäljarna som sålde choklad. I långa rader stod gigantiska tårtliknande chokladkakor skurna i smala tårtbitar. Chokladen var smaksatt med allt från frukt och bär till kaffe och rom. De stora chokladbitarna i mörk och ljus choklad var marmorerad med vit och färgad choklad och dekorerad med diverse frukter, marshmallows, mandel, strössel mm. Jag stod en stund och funderade över dessa chokladkakor. Inte kunde det väl vara riktig choklad i hela kakan. Det måste väl vara mer som en dessertkaka. En tjej som stod intill mig skulle köpa en bit till eftermiddagsfikat och höll med mig om att det säkert var någon typ av bakverk med choklad. Jag fick en kartong av tjejen bakom disken och plockade, med lite beslutsvånda, ner en bit med smak av pistage och en smaksatt med baileys. 32 kr/hg tyckte jag inte lät så väldigt dyrt, men när jag lämnade fram min låda och man vägde mina två chokladbitar hade jag inte trott att priset skulle hamna på hela 103 kr. Det var bara att se glad ut och hoppas att de gigantiska chokladbitarna smakade lika gott som de såg ut.


















Det engelska marknadsståndet har varit med varje år och jag vet att deras olika cheddarostar är riktigt goda och är väl värda att smaka på. Dessutom sålde de marmelader, fina plåtburkar med kakor, tekoppar och kannor. Jag kunde inte motstå den jättesöta tekoppen med små lila violer och guldkant, som efter eftermiddagens regnande fyllts till bredden med vatten. Den var egentligen alldeles för stor för mig att dricka te i, med tanke på mina vätskerestriktioner, men om jag inte kommer att använda den som tekopp kommer den att bli en utsökt kruka att plantera vårlökar i framöver. Knasig tanke kan tyckas, men jag lämnar sällan mitt odlingsintresse helt, inte ens på en matmarknad. Tillsammans med tekoppen hamnade även en bit engelsk, orangefärgad red leicesterost i min påse. Mina värkande fötter sa mig att det var dags att återvända mot bilen. Att vila benen på en regnvåt bänk kändes inte så lockande. Åter nere i garaget vid bilen packade jag in mina kassar, nöjd över de godsaker jag köpt. Nu var ju varken chokladen eller osten något som min dialyspersonal hade jublat över att få se i mitt kylskåp. Choklad kryllar av kalium och ost är en riktig högoddsare bland fosfatrika livsmedel. Nu är det tack och lov ingen som snokar i mitt kylskåp och då och då är det faktiskt tillåtet att avnjuta en och annan förbjuden frukt, i alla fall en mindre bit. Däremot började jag så smått ångra att jag köpt en av de franska ostarna. Väl hemma luktade min lilla toyota som en hel dansk ostbutik, men ostarna ska förhoppningsvis bli goda att smaka på tillsammans med några kex och päronklyftor och sötsakerna ska provas till en kopp te. Sedan får jag väl försöka fantisera om att jag sitter på en uteservering längs Champs-Elysees, när jag slår mig ner i min korgstol på balkongen.

 

9 juli 2015

Om katter kunde tala människors språk


















Jag pratar ofta med mina katter även om de troligtvis sällan förstår vad jag säger och inte svarar mig alla gånger, men det finns tillfällen då katterna mycket väl vet vad jag menar med vissa ord och fraser, liksom jag har lärt mig höra skillnad på deras olika ljud och jamanden. De är vardagliga saker som när jag t.ex. frågar dem om de vill gå ut. Jag har alltid varit noga med att inte använda ordet ut vid andra tillfällen än just då vi ska gå ut. Frågar jag Tindra om hon vill ha räkor svarar hon ofta mig med att jama. Det mest troliga är att hon känner igen ljudet av ordet räka. Det är absolut förbjudet att locka in henne på kvällen genom att fråga om hon vill ha räkor, som är hennes favoritmat. Vid de tillfällen jag frågar är det viktigt att hon också får sina handskalade räkor, ja för burkräkor eller frysta färdigskalade duger inte. Ängla brukar jama och leta upp mig i lägenheten när hon kommer in efter att ha varit utomhus och lägenhetsdörren står på glänt. Jag brukar svara henne och när hon hälsat på mig genom att stryka sig mot mina ben tystnar hon och går ibland ut genom rummet. Tindra har ett speciellt jamande läte när hon vill gå ut. Oftast sätter hon sig också vid dörren, men jag behöver inte se henne för att förstå vad hennes jamande betyder. Ju mer jag studerat mina och andras katter i närområdet har jag lärt mig känna igen små avvikelser i deras kroppsspråk. Sedan är det bara en bråkdel av deras rörelsemönster som jag förstår innebörden och betydelsen av i katternas värld. Tänk om vi människor kunde förstå allt vad våra fyrbenta vänner vill förmedla till oss. Jag undrar ofta vad de tänker på när de sitter stilla en god stund och nästan stirrar på mig utan att yttra ett enda litet ljud. Det finns andra tillfällen då jag inget hellre önskat just då än att kunna förstå dem fullt ut. Då tänker jag främst på de gånger som mina älskade katter uppvisat tecken på att inte må bra. Den värsta episoden som hänt under åren som Ängla, Tindra och jag delat lägenhet är då Tindra försvann. Hon brukar väldigt sällan vara utomhus på nätterna, även om det händer ibland. Med åren har oron minskat något vid de tillfällen då hon inte sovit inomhus på natten. Hon brukar oftast dyka upp på morgonen därpå eller senare på dagen. Jag märker på Ängla att hon verkar orolig när Tindra inte kommer in till natten. När jag sitter vid datorn på kvällarna och klockan passerar 22 har Ängla som vana att komma in till mig och jama och sätta klorna i mina jeans. Med tiden lärde jag mig förstå vad det var hon ville. Det var inte bara min uppmärksam hon sökte. När jag reste mig från stolen gick Ängla mot ytterdörren. Hon ville att vi skulle åka ner med hissen och vissla på Tindra. Medan jag visslar på den vanliga melodin "Jag är fattig bonddräng" brukar Ängla sätta sig någon meter utanför ytterdörren och titta fram och tillbaka, som om hon väntar på sin kompis. När väl Tindra dyker upp nosar de på varandra och följer sedan med in. Ängla sover varje natt i min säng även om hon lämnar den några gånger medan jag slumrar. När jag lägger mig på kvällen och hon inte kommer och gör mig sällskap visslar jag på henne och ganska snart får jag besök av en spinnande Ängla, som tar plats på min bröstkorg och tvättar min kind med sin sträva, lilla tunga. För fem år sedan, en dag i april, kom inte Tindra in på kvällen. Hon syntes inte till på hela den följande dagen och en gnagande oro började växa inom mig. Varför kom hon inte hem? Hade hon skadat sig, blivit påkörd eller blivit instängd så att hon inte kunde ta sig hem? Dagarna gick och jag såg inte en skymt av min älskade lilla tös. Jag försökte vifta bort tankarna om att hon kanske inte var i livet längre. Dagarna blev till veckor och jag letade och letade och hoppades varje dag att hon skulle sitta utanför huset när jag öppnade ytterdörren på morgonen och skulle bege mig till jobbet. Jag satte upp lappar med bild på Tindra och en uppmaning om att titta efter henne och kolla i garage och uterum så att hon inte råkat bli instängd. Mina efterlysningar i lokaltidningen resulterade i ett flertal telefonsamtal från vänliga människor runt om i stan, som trodde sig ha sett Tindra. En kvinna hade hört vad hon trodde var ett skott från ett gevär, strax efter att hon gått förbi en trädgård där en katt satt i mörkret. Hon tyckte att mannen hon skymtat såg ut att bära på ett vapen, men det var mörkt och hon var långt ifrån säker på vad hon sett. Det var en skrämmande tanke att det kanske fanns en katthatare i närheten. Flera tips om att man sett Tindra på platser långt hemifrån och mitt i centrala Halmstad kändes inte särskilt trovärdiga, men jag kunde inte nonchalera dem utan tog alla tips på fullaste allvar. Hon hade kanske råkat smyga in i en bil och på så vis åkt långt bort, trots att Tindra är livrädd för bilar. Veckorna gick och för varje dag sjönk hoppet om att jag åter skulle få hålla min älskling i famnen. Ovissheten över vad som hänt henne gnagde i mitt huvud dag som natt. Ibland tyckte jag mig se katter när jag var ute med bilen och körde, men det  var ren inbillning. Att inte veta vad som hänt henne eller få ett svar på om hon ens var i livet kändes tungt. Ibland funderade jag över om det inte skulle kännas bättre att få svart på vitt oavsett om jag fick veta att hon var död. Det som fick mig att må som sämst var tanken på att Tindra kunde vara skadad och ligga någonstans i skogen med svåra plågor, gömd av träd och buskar. Trots min starka oro kunde jag inte gråta och vara riktigt ledsen. Att mitt lyckopiller och livskamrat skulle ha dött fanns inte som en möjlig utgång i mitt inre. Jag letade, grannarna letade, pappa hjälpte till att köra mig till platserna runt stan där man trodde sig ha sett min katt. Historien fick ett mycket plötsligt och oväntat slut en sen eftermiddag i juni. Jag var nere i Malmö och firade min systerdotters student. Det var en solig dag och vi var många som samlats i festlokalen för att umgås, äta gott och gratulera Rebecka till examen. Efter maten hjälpte jag till att duka av och bära ut disken. Jag passade på att titta till min mobil i väskan, som jag tidigare på dagen ställt ifrån mig i köket. På displayen läste jag "missat samtal". Efter några knapptryckningar såg jag att det var mina grannar som sökt mig. Vad kunde de vilja? De visste att jag var i Malmö och hade erbjudit sig att titta till Ängla, som ju var ensam hemma. Jag ringde upp mina grannar direkt, nyfiken på vad de ville och smått orolig över att det nu även hänt Ängla något. Det jag fick höra när min granne Rolf svarade i luren fick mig nästan att tappa fattningen. Tindra har kommit hem! Va, var det sant? Efter närmare sju långa veckor hade en utmärglad, intorkad och mycket svag Tindra tagit sig hem, gått uppför trapporna de fyra våningarna och satt sig utanför vår lägenhetsdörr. Det var där som mina grannar hittade henne. Jag minns inte riktigt allt jag frågade om. Hur mådde min älskling, hur kom hon hem, var hon skadad? Sedan fanns bara en enda tanke i mitt huvud, jag måste hem fortast möjligt. Jag sprang ut ur köket och ville berätta för alla gäster att min älskade katt hade kommit hem. Det kändes som ett mirakel. Festligheterna var långt ifrån över, men just då brydde jag mig inte alls om det. Jag ville bara åka de femton milen hem till Halmstad, så fort det var möjligt. Innan jag satte mig i min moster och morbrors bil ringde jag en bekant till min moster, som då arbetade hos veterinären som jag brukade besöka. Jag ville få råd om hur jag skulle ta hand om Tindra. Några minuter senare var jag på väg hemåt. Tiden gick sakta och jag tyckte att varje kilometer var längre än vanligt. Under bilfärden hade jag åter kontakt med grannarna som berättade att de klippt Tindras långa förvuxna klor och gett henne blötmat och vatten. När jag äntligen kom hem och öppnade dörren till min lägenhet fick jag se en katt, som var långt ifrån i den form, som hon var i när jag såg henne sist. Jag satte mig i soffan och Tindra fick anstränga sig för att komma upp i mitt knä, så svag var hon. Tindra vägde bara två kilo och var mest skinn och ben och det kändes som att ha en liten kattunge i famnen. Den natten sov jag inte mycket. Tindra började sova intill mig i sängen och gjorde så i flera veckor. Det tog tid innan hon ville gå ut igen. Inte ens när jag bar henne i famnen ville hon vistas utomhus. Hon och åt drack bra och började återhämta sig. Såhär i efterhand när jag är mer påläst har jag många gånger ångrat att jag inte åkte direkt till veterinären så att Tindra kunde fått dropp och blivit undersökt ordentligt, men det är alltid lätt att vara efterklok och enligt rådet jag fick den där kvällen skulle blötmat och vatten räcka för att Tindra skulle återhämta sig. Det tog sin tid innan hon var sig själv igen. Jag och flera i min vänskapskrets har många gånger ställt oss frågan var min älskade katt var med om under de nästan sju veckorna som hon var borta. Eftersom katter inte kan prata människospråk kan inte Tindra berätta för mig vad som hände. Min egen teori är att hon måste blivit instängd, i alla fall en del av tiden, då hennes klor var så förvuxna och hon var så intorkad. Tindra är en duktig jägare och borde fått tag på en och annan mus eller fågel att smörja kråset med. Frågorna är många som aldrig kommer få ett svar. Ingen är gladare än jag och Ängla att hon kom hem. Idag är Tindra en pigg nioåring och som gärna vistas utomhus på dagarna och får springa i skogen och leva kattliv. Minnet av hennes försvinnande gör sig påmint någon gång ibland, då hon av någon anledning inte kommer in på kvällen, vilket händer väldigt sällan. Förra veckan kom hon inte hem på två dygn och då kom oron smygande. Min granne, som har hund, hade varit ute på en sen kvällspromenad och när hon kom hem berättade hon för mig att hon sett Tindra sitta på en vedhög knappt en km bort, där hon sett henne flera gånger tidigare. Dagen därpå när det var ljust tog jag min permobil och körde och letade efter henne och plötsligt fick jag se en grå svans försvinna in blad träd och buskar. Tindra är rädd för min permobil så jag stannade och klev av och började vissla. Plötsligt kom hon fram mot mig och gnydde och jamade om vartannat, ett läte som jag känner igen från de gånger hon inte verkat vara till freds. Jag lyfte upp henne och satte mig på permobilen. Hon strök sitt huvud mot min kind om och om igen och la sig till slut i mitt knä, längs ena låret så som hon brukar göra. Jag försökte köra sakta, sakta med henne liggande hos mig, men hon hoppade ner direkt och försvann in bland snåren igen. Efter att jag kört tjugofem meter, stannat, visslat och sett henne följa mig ett flertal gånger kom vi till slut hem. Hon åkte med upp i hissen, sprang in till matskålen och åt och somnade sedan direkt i sin stol på balkongen. Kanske blev hon ivägjagad eller skrämd, men senaste veckan har hon bara varit ute korta stunder. Att ha Tindra som innekatt är inget alternativ, när jag ser hennes glädje när hon får vara utomhus på sina villkor. Däremot önskar jag att katternas språk skulle vara lättare att förstå. Om ändå katter kunde tala så vi kunde förstå varandra.

7 juli 2015

Strandfynd blir till konst


















När jag var barn tillbringade jag flera somrar tillsammans med familjen hos bekanta vid den Bohuslänska skärgården. De hade en liten stuga som låg på en stor strandtomt i Bokenäs. Mamma, pappa, min syster och jag bodde i tält, som vi slog upp på gräsmattan strax intill på tomten, där det låg ytterligare en stuga och ett stort gammalt hus, som tillhörde familjen. Det var verkligen ingen lyx. Första åren fanns inte rinnande vatten i stugan och det var utedass som gällde. Affären låg flera mil bort och jag kan inte minnas att det fanns någon tv som vi kunde titta på, men jag kommer inte ihåg att jag någon gång klagade. På dagarna åkte vi ut med våra bekantas båt, en mindre katamaran. Vi gick i land på någon liten ö, badade och åt av den medhavda matsäcken, som oftast innehöll seglarmackor. Smörgåsarna med helstekta ägg och bacon smakade alltid extra gott när man satt invirad i en handduk efter ett skönt dopp. När jag inte låg i vattnet och badade gick jag och min syster och letade snäckor, stenar och annat fint som man kunde hitta längs strandkanten. Snäckskalen såg annorlunda ut än de jag brukade hitta hemma i Grötvik och de var dessutom mycket större. Att rita med tuschpennor på dem var ett roligt tidsfördriv för mig som alltid gillat färg och form. Jag har många härliga minnen från min barndoms somrar i Bokenäs och de gånger vi besökte Handelsman Flinks handelsbod på Flatön, köpte skaldjur i Lysekil och flanerade på bryggorna intill de röda fiskebodarna. Det var härliga veckor långt från storstan och stress. På kvällarna satt vi ofta och fikade uppe på den lilla klipphällen intill stugan medan mörkret föll och solen gick ner bortom den Bohuslänska skärgården. Häromdagen fick jag se några foton på facebook, som påminde mig om mina barndoms somrar. Det var bilder på konst, till största delen gjord av drivved. Konstnären bakdom dessa små sjöbodar och bryggor heter Ricky Nilsson. I Gamleby har han sin ateljé, som han gett namnet Rickys sjöbod, trots att den ligger på torra land. Ricky började samla på drivved och rötter för 15 år sedan, som material till sina konstverk. Hans skapande är inspirerat av havet och naturen och han vill gärna att de små husen är är lite sneda och vinda för att få ett vindpinat utseende. Materialet, som han plockar själv, kommer från olika fiskelägen runt om i landet, gamla sågverk i Norrland och vikar i Bohuslän. Trots att Ricky inte ens bor på västkusten känns det som om flera motiv är hämtade därifrån, i alla fall tycker jag mig se en och annan fiskebod från Lysekil, som jag minns dem när jag var liten. Ricky Nilsson ställer ut och deltar på olika hantverksmässor runt om i Sverige. Han tar gärna emot besök i sin ateljé och har du några speciella önskemål tar han emot beställningar. Se mer av de levande konstverken av drivved och rötter på hemsidan rickyssjöbod.se.
















 

Vita allium


















Alliumens tid är förbi för denna säsongen, i alla fall i södra delarna av landet. Tyvärr odlar jag inga av dessa ståtliga blommor på min balkong, men jag får njuta av dem hemma i pappas trädgård där de lila bollarna sprider sig i rabatten år från år. Jag brukar plocka hem ett par blommor och sätta i en gammal glasflaska på köksbordet, ett enkelt och vackert arrangemang. Allium finns i en mängder olika sorter, större, mindre och med olika höjd. De jag har sett hittills har alla varit lila, men för några veckor sedan fick jag se dessa vackra, vita blombollar i en liten rabatt intill Brogatan mitt i centrala Halmstad. Jag var tvungen att plocka upp kameran och fånga dem på bild.

5 juli 2015

Somrig picknickmacka


















Fika på balkongen och picknick i det gröna hör verkligen sommaren till. Det får mig att tänka på när Astrid Lindgrens Madicken och hennes familj for ut på landet med fikakorg och upptäckte att de slagit sig ner i en kohage. Jag tycker om att ta med mig kvällsfika och äta den sittande på klipporna i Grötviks hamn och lyssna på vågskvalpet och titta ut över havet. Tyvärr blir det inte så ofta som jag skulle önska som jag packar ner mat, åker iväg och avnjuter den i det fria. De få gångerna som jag gör det har jag ingen korg med rödvitrutig duk, saft i en gammal glasflaska och små burkar med olika delikatesser, så som det brukar se ut på gamla filmer. De få gånger jag tar med mig en enkel fika för att avnjuta den utomhus brukar jag stoppa ner den i en plastkasse, men det spelar ingen roll för det smakar ändå mycket godare att äta utomhus. Jag har flera gånger de senaste veckorna gjort en smörgås, som jag tycker passar utmärkt att ha med i sommarens picknickkorg. Bullarna har jag själv bakat efter ett enkelt recept och lagt till lite rågkross för att brödet ska få mer tuggmotstånd. Jag byter ofta ut lite av mjölet och lägger istället till t.ex. linfrön, solroskärnor, vetekli lite efter vad jag har hemma i skafferiet när jag bakar. Byt inte ut mer än någon dl av mjölet, då brödet annars lätt blir smuligt.
Inuti bullen, som jag delat mitt itu, bredde jag ett tunt lager bordsmargarin, rejält med philadelphiaost, ett par skivor italiensk lufttorkad prosciutto och ett par strimlor rödlök. För den som inte äter kött kan jag tänka mig att byta ut skinkan mot kallrökt lax. Sedan toppade jag med några blad plocksallad från min odling på balkongen, men ruccolasallad med sin lite nötiga smak är ännu lite godare i denna macka som blivit lite av min favorit. Passa på att baka någon dag då vädret inte inbjuder till utomhusaktiviteter, lägg bullarna i frysen och plocka upp några när solen skiner och du blir sugen på picknick.

Grundrecept c:a 20 bullar

75 g smör
5 dl mjölk
50 g jäst
2 tsk salt
1 msk socker
8 dl vetemjöl
5 dl rågsikt
Byt ut någon dl mjöl mot t.ex. linfrön, solroskärnor, vetekli, rågkross om du tycker om grövre bröd.

Gör såhär:
Smält matfettet i en kastrull eller i en bunke i mikron. Häll över mjölken och värm till 37°C.
Smula ner jästen i degbunken och häll över lite av degvätskan. Rör tills att jästen har lösts upp. Häll över resten av degvätskan. Häll sedan i salt, socker och mjöl. Spara någon dl till utbakningen.
Arbeta degen tills att den är seg, blank och smidig och börjar släppa från bunkens kanter. Tillsätt mer degvätska om degen känns för kompakt.
Täck degen med en handduk, ställ bunken på en dragfri plats i rumstemperatur och låt jäsa 30-60 minuter eller till dubbel storlek.
Stjälp upp degen på ett lätt mjölat bakbord eller på diskbänken. Knåda degen väl tills att den släpper bakbordet och inte fastnar på händerna. Använd inte mer mjöl än nödvändigt.
Dela degen i fyra lika stora delar och sedan varje del i fem lika stora delar.
Rulla varje del till en bulle, vänd eventuellt ytan i mjöl och lägg på en plåt med bakplåtspapper. Använd två plåtar.
Låt bullarna jäsa under bakduk till knappt dubbel storlek. När du trycker lätt med fingret på bullen ska gropen lätt gå tillbaka.
När ugnen nått 250°C ställ in första plåten i mitten av ugnen. Grädda 6-8 minuter. Ta ut plåten och sätt in nästa. Lägg de färdiggräddade bullarna på ett galler och täck med bakduk.
När bullarna har kallnat lägg dem i plastpåsar och förslut.

3 juli 2015

Rosa - Skicka en ros till någon du tycker om


















I Sverige är rosen en av våra mest omtyckta blommor. Den har till och med en egen dag den 2 juli i almanackan.En röd ros är starkt förknippat med kärlek. Ska man ge bort blommor till någon man håller av väljer man oftast en bukett rosor eller en enda stor, röd och långskaftad ros. Enligt den grekiska mytologin skapades rosen av guden Adonis kärlek till gudinnan Afrodite. Vid sin död ska Adonis ha förvandlats till just en röd ros. Därför har den röda rosen blivit en symbol för kärleken. Den är oftast en hållbar snittblomma om man ger stjälken ny snittyta, byter vatten i vasen helst varje dag och ser till att inga blad hamnar under vattenytan. I trädgårdar och parker är rosen lika omtyckt, då som rabattros, klätterros och buskros . På senare år har det blivit allt vanligare att odla rosor som krukväxt. Jag har tyvärr aldrig lyckats få någon planta att överleva någon längre tid inne i lägenheten, men ute på balkongen har den trivts bra efter att jag planterat om den i en större kruka med ny jord. Rosen är inte bara populär att ge bort till sin käraste. Den är lika populär som blomma vid födelsedagar, begravningar eller när man vill visa sin uppskattning till någon vän eller bekant. Att skicka blommor är ett enkelt  och trevligt sätt att överraska någon i sin bekantskapskrets. Genom Interflora kan man få hjälp att buda allt från stora vackra buketter till, krukväxter eller en enkel röd ros. Vill man lyxa till det lite extra kan man även skicka med en ask choklad. Förutom i Sverige levererar Interflora Blommogram i ytterligare 150 länder.
Nu går det även att Rosa, vilket är ett förenklat Blommogram. Du skickar en hälsning via ett SMS till mottagarens mobiltelefon. I meddelandet står att mottagaren fått en ros och med finns också en värdebeviskod. I SMS:et finns även en länk till internet där man hittar mer information om tjänsten Rosa. Där kan man även läsa hälsningen. Mottagaren kan inom tre månader besöka en av de 800 blomsterbutiker som är ombud för Interfloras blomsterförmedling, visa upp sitt SMS och få sin ros. Att Rosa kostar 50 kr och då ingår en avgift för tjänsten och en vacker röd ros. OBS! Det går endast att Rosa i Sverige.
Läs mer om Rosa på Interfloras hemsida här.

Vigg i Norre katts park


















Nästan mitt i centrala Halmstad ligger den lummiga Norre katts park alldeles intill Nissan. Där finns bland annat kulturkafeét Rotundan i en gammal paviljong från 1800-talet. Här bjuder man sommartid på uppträdande, anordnar bokbytardagar, quiz m.m.. Många av stadens ungdomar som har tagit studenten under åren har firats i parken av släkt och vänner, efter att ha tågat genom stadens gator. Strax nedanför Rotundan ligger en liten damm omgiven av rhododendronbuskar, som blommade i en mängd olika färger när jag var där för ett par veckor sedan. De senaste åren har jag besökt parken flera gånger varje sommar för att titta på alla gräsänder som brukar vistas i och omkring dammen. Några gånger har jag fått se små duniga ungar simma runt i vattnet med sin andmamma. Oftast ligger änderna på gräset och putsar sina fjädrar och halvsover, men har man med sig lite bröd till dem vaknar de snabbt till och slåss nästan om smulorna. Tyvärr såg jag bara ett fåtal gräsandshanar i parken när jag var där senast, men desto roligare var att där fanns två honor av en annan typ av änder, nämligen dykanden viggen. Den är långt ifrån så ovanlig som den alpkråka, som lockade fågelintresserade från hela landet och utomlands till Halmstad förra veckan, men för mig är en vigg en ovanlig syn.


















 I Sverige förekommer den på somrarna mest i Norrland och östra delarna av Sverige, men häckar i stora delar av landet. Jag hade aldrig sett en vigg innan jag fick se en som simmade runt i dammen i Norre katts park förra sommaren. Den var inte lätt att fånga på bild då den var nästan lika mycket under som över vattnet. Hanen är till största delen svart medan sidorna, buken och undersidan av vingarna är vita. Honans fjäderdräkt är brun i olika nyanser. Hennes buk, undersida av vingar och ovansidan av handpennor och armpennor är liksom hanens vita. Deras näbb är kort och bred och blågrå till färgen och något svart på spetsen. Det utmärkande för viggen är den något hängande tofsen i nacken, som är mer markant hos hanen. När jag fick se denna fågel reagerade jag mest över de intensiva ögonen med gul iris. Normalt föda för viggen är vatteninsekter och vattenväxter, men den äter även snäckor, musslor, kräftdjur, småfisk. Vill den få tag på den senare födan får den lämna dammen och söka sig ut mot havet. Jag satt en lång stund och studerade de två honorna som simmade runt och dök i dammen. Plötsligt gick en av dem upp ur vattnet och började putsa sin fjäderdräkt i solen, vilken gjordes med noggrannhet och tog bra mycket längre tid än när jag tvättar mig. Jag som gillar nästan alla djurbarn hopps självklart på att de fanns två viggar av manligt kön i närheten av parken, så det blir små barn i sommar. Kanske får jag se dem simma runt i dammen om jag åker in till centrum i helgen och tar vägen förbi Norre katts park.

1 juli 2015

Vilda pelargoner

P. cordifolium


















Pelargoner är en av de vanligaste blommorna som vi planterar i blomlådor och krukor på sommaren. De är lätta att sköta och blommar villigt. De vill stå ljust och mår bra av att få näring varje gång man ger dem vatten under sommaren. Framåt hösten när det blir svalare upphör man med gödningen och vattnar mer sparsamt. Man ska låta jorden torka upp emellanåt, då rötterna lätt ruttnar om plantan står blöt för länge. Det kan leda till att plantan till slut dör. Plockar man bort vissna blommor och blad får man oftast en finare planta som blommar rikligare och längre. När vi i folkmun pratar om pelargoner tänker vi nog oftast på de vanligaste sorterna, som man kan köpa utanför mataffären och i blomster- och trädgårdsbutiker. De har enfärgade oftast mörkgröna blad och enkla, stora blommor i olika vackra färger. Det är sällan dessa pelargoner nämns med specifika namn utan kallas bara zonalpelargoner. Kaskadpelargonen, som är en typ av hängpelargon, har blivit allt vanligare. Den har mindre blommor men har istället desto fler. Med sitt hängande växtsätt passar den därför bäst att odla i amplar, liksom övriga hängpelargoner.
Utöver dessa "vanliga" pelargoner finns det en mängd mer eller mindre ovanliga sorter. För några år sedan besökte jag en trädgårdsmässa där Svenska pelargonsällskapet fanns representerade. De hade ett flertal spännande pelargoner att visa upp och där vaknade mitt intresse för denna artrika grupp av blommor. Tidigare hade jag aldrig hört talas om t.ex.fingerpelargoner, tulpanpelargoner, doftpelargoner och stjärnpelargoner. Året därpå blev jag medlem i Svenska pelargonsällskapet och jag fick upp ögonen för pelargonens otroliga mångfald. Många pelargoner har under åren korsats fram med olika form och färg på bladen och blommor som skiljer sig markant i form och färg. Alla dessa vackra pelargoner härstammar från vildväxande arter, som sedan korsats med varandra för att få fram de sorter som vi i vardagligt tal kallar pelargoner. Av de gott och väl 300 olika vilda arterna växer flertalet i Sydafrika. Några finns i Australien och någon enstaka i Turkiet och S:ta Helena. De olika arterna har väldigt skiftande utseende både om man ser till växtsätt och deras blommor, som ofta är väldigt små. Många av de vilda pelargonerna förökas med frön. Varje vår får man som medlem i pelargonsällskapet möjlighet att köpa ett tiotal olika frösorter. En del av dem gror lätt, medan andra kan vara mer kinkiga. En del växer fort och blir väldigt stora, men det finns arter som blir små med blommor som bara är några mm stora. Vissa har ett hängande eller krypande växtsätt till skillnad från andra sorter som med tiden får knotiga stammar och grenar. De vilda pelargonerna växer på platser med olika klimatförhållanden. Därför kräver de olika skötsel, temperaturer och bevattning. Tycker du om att odla annorlunda blommor och växter tycker jag verkligen du ska prova på att så frön från några olika vilda pelargoner. Är du inte medlem i pelargonsällskapet och får möjlighet att beställa frön därifrån kan man hitta en del butiker på nätet, som har vildpelargonfrön i sitt sortiment. De flesta blommorna som vi odlar i våra trädgårdar sår vi på våren och det gör jag även med mina pelargonfrön, men några av mina pelargonvänner sår nästan alltid de vilda pelargonernas frön på hösten. Så än är det inte för sent att beställa några frön och peta ner i jorden. Skulle de inte gro inom någon månad kan man hälla hett vatten över sådden, under förutsättningen att det inte finns antydan till groddar. Detta kan upprepas flera gånger då det ibland kan ta flera månader innan fröna vaknar till liv.
Du behöver absolut inte vara någon pelargonspecialist för att lyckas med dessa annorlunda pelargoner.

P. tomentosum har ludna blad som luktar mint. Blommorna är cirka 2 cm..
Det svenska namnet är Pepparmyntspelargon.

Välkommen hem























Innan jag blev kattsambo tyckte jag ofta att det var tungt att komma hem. Det var ingen som brydde sig om jag kom hem eller när jag kom hem. Det var tomt, tyst och det kändes väldigt ensamt, speciellt de kvällar när jag kom från dialysen och var trött och inte alltid på mitt bästa humör. Tänk vad ett husdjur, i mitt fall mina älskade katter, kan göra skillnad i livet. De kommer mig till mötes så fort jag kommer hem och öppnar dörren till lägenheten, om de inte redan sitter innanför dörren. Om jag tittar in genom brevinkastet innan jag öppnar dörren möts jag ibland av två ögon och blicken från Ängla eller Tindra säger mig att jag är efterlängtad. Är någon av katterna ute när jag kommer hem dyker de ofta upp när jag visslar på dem. Idag blir jag glad varje gång jag kommer hem till min bostad. Att mötas av Ängla och Tindra som smeker sig kring mina ben och vill bli klappade gör mig varm i själen. På morgonen och kvällen säger jag alltid god morgon till dem och talar om att de är mina älsklingar. Efter att oftast ha sovit hela natten intill mig lägger sig Ängla i mitt knä så fort jag vaknar och sätter mig upp i sängen . Hon sträcker upp sitt huvud mot mig och vill att jag ska lägga min panna mot hennes nos. Skulle jag nicka till och inte reagera sträcker hon ut sin framtass och lägger mot mitt bröst. Det är i stort sett samma procedur varje morgon om inte jag ligger kvar i sängen och kallar på henne. Då kryper hon upp och lägger sig på mitt bröst och ger mig lite morgontvätt på kinden. Tindra sover inte så ofta tillsammans med oss i sängen. Det händer ibland när jag mår riktigt dåligt. Annars byter hon sovplats lite till och från. Vi brukar mysa en stund på morgonen där hon har legat och sovit. Den senaste tiden har hon legat på stolen, som står intill min säng. Det är den stolen jag sitter på när jag använder datorn. Ibland skrattar jag åt mig själv när jag sätter mig längst ut på hörnet av stolsdynan för att inte knuffa bort en vilande Tindra, som tar den största platsen. Då undrar jag vem det egentligen är som bestämmer här hemma hos oss. När jag går hemifrån klappar jag dem och säger jag hejdå och puss puss. De förstår säkert inte vad de innebär, men kanske har de lärt sig att förknippa mina rutiner när jag går åker iväg. Mina snälla grannar brukar titta till dem under dagen och de släpper ut och in dem om de vill vara ute en stund. Ändå skär det ibland i mitt hjärta när Ängla sitter några meter innanför dörren med huvudet lätt på sned och tittar med sina ögon som ser ut att säga: Matte, ska du lämna mig nu? Jag vet att de har de bra när jag inte är hemma då de har allt de behöver och får tillsyn, men ändå längtar jag efter dem när jag inte är hemma.