Syv sma hjelms gryta

Intresset för matlagning fick jag redan som barn. När mamma lagade mat och bakade brukade jag ibland sitta på bänken intill diskbänken och titta på. Roligast var det när jag fick hjälpa till att röra i grytorna, vispa, knäcka ägg och mäta upp olika ingredienser. Att hjälpa till när det var dags att göra bräckkorv till jul var det allra roligaste. När jag blev njursjuk i tioårsåldern fick jag gå på en väldigt sträng diet och jag mådde ofta illa. Det gjorde att jag tappade matlusten och specialkosten var långt ifrån god. I tolvårsåldern började jag med dialys efter min första misslyckade njurtransplantation. Då fick jag äta vanlig mat, men med hårda restriktioner. Mat som innehöll mycket kalium och fosfat var nästan förbjudet och jag fick bara dricka en halv liter vätska per dygn och då räknades även vätskan i maten in. Nu har jag haft dialys i 30 år och behandlingen har utvecklats och blivit mer effektiv. Jag har fortfarande samma hårda vätskerestriktioner, men får äta lite mer av vad jag vill. Det kräver ändå att jag tänker på vilka livsmedel jag stoppar i mig och jag måste äta mindre av kalium- och fosfatrik mat. När jag kom upp i tonåren minns jag att jag vid något tillfälle lagade en trerätters middag, som jag bjöd familjen på. Jag hade skrivit en meny till var och en, dukat, brutit servetter och tänt ljus.
Trots att jag har och haft en något skev bild på mat och dryck, som dietisten kallar anorektiskt även om jag inte svultit mig, har intresset för matlagning och bakning växt med åren. I slutet av tonåren fick jag plötsligt lära mig att laga mat mer frekvent. Min mamma var allvarligt sjuk och låg på sjukhuset i flera månader och då hjälptes jag och pappa åt att fixa med maten. Ibland ringde jag till mamma i sjukhussängen och bad om råd, när vi inte tyckte att maten smakade lika gott som när hon lagade den. När jag var 18 år dog min mamma i en blodsjukdom. Då var hon bara 47 år. Kanske hade jag inte utvecklat mina kunskaper i köket så tidigt om hon hade levt idag. Det lär jag aldrig få svar på, men jag vet i alla fall att hon var en stor inspirationskälla och lärde mig mycket grundläggande inom konsten att laga mat och baka.
Det senaste året har jag mest ätit sjukhusmat, då jag har mått dåligt psykiskt under en längre period och jag har knappt brytt mig om mat och än mindre orkat att tillaga den. Tidigare har jag haft med mig matlåda till jobbet och aldrig ätit middag på sjukhuset, de 4 dagar i veckan som jag har dialysbehandling. Jag har aldrig tyckt om sjukhusmaten, men när jag blev erbjuden att få med mig maten hem tyckte jag att det i alla fall var värt att prova. På vardagarna finns det två maträtter att välja mellan på menyn och ett alternativ på söndagarna. När det inte är någon rätt som faller mig i smaken får jag välja önskekost från en lista, men det går tyvärr inte att välja helt fritt. Samma rätter kommer tillbaka med några veckors mellanrum, så vid det här laget har jag koll på vilka av dem som är hyfsat goda. Jag brukar dessutom piffa till maten med lite extra grädde i såsen och lite mer kryddor om det behövs, men sjukhusmat är och förblir sjukhusmat och kan inte mäta sig med min hemlagade mat. Nykokta potatis av en mjölig sort var bland det godaste jag visste som barn, när man kunde mosa dem ihop med en riktigt god sås. När mamma frågade mig om vad jag ville ha till middag bad jag bara om kokt potatis och sås ibland. Jag gillade såsen till kalvfrikassén, men var inte lika förtjust i köttet. Då förstod jag inte att det krävdes stekt eller kokt kött för att få en god grund till såsen, i alla fall till kalvfrikassén.
Ibland, när jag mår lite bättre vissa dagar, lagar jag mat hemma och den har ju helt klart en bättre smak och utseende än sjukhusmaten. Jag har alltid en hel del kött och fisk i frysen och förra helgen tog jag upp en fläskfilé, som legat där ett tag och behövde tillagas. Oftast gör jag fläskfilé med Kvibille gräddädelost eller med svamp, men det har jag redan färdiglagat i frysen så det var jag inte alls sugen på.
Idag är det nog inte så många som klipper ut recept ur tidningar och sparar. Nu finns de flesta recept på internet. Jag drog mig till minnes att jag ätit en god gryta med fläskfilé för många år sedan. Första gången som jag åt den var i början på 80-talet hos bekanta i Stockholm. Sedan lagade mamma rätten och därefter även jag och pappa, men det var längesedan. Jag ringde pappa häromdagen och bad honom att ta fram mammas två receptpärmar ur köksskåpet. Efter lite letande hittade han Syv sma hjelms gryta, en riktigt smakrik kötträtt, som inte är särskilt svår att göra även om den innehåller en hel del olika ingredienser. Jag föredrar att servera köttgrytan med ris, men hasselbackspotatis skulle säkert också smaka gott till, liksom en grönsallad. Mängden kryddor i receptet nedan brukar jag öka på en aning, men man kan ju smaka sig fram tills man tycker att såsen blir lagom kryddstark. Jag gör även mer sås och späder med lite mer vatten och grädde. Då jag skulle frysa ner grytan i små portioner valde jag att använda saften av en apelsin i såsen, istället för bitar av apelsin, som kanske kan ge en lite besk smak när de fryses in. Inget jag är säker på, men bättre att vara på den säkra sidan.
Köttgrytan är en bra bjudrätt, då den kan göras i förväg och värmas upp och garneras när det är dags att serveras. I receptet står att man kan strö över hackade nötter innan serveringen, men de har jag hoppat över.

Recept Syv sma hjelms gryta
4 personer
2 msk smör
1 äpple

1 lök
1 fläskfilé cirka 500 g
100 g champinjoner
 ½-1 tsk curry
1-2 tsk paprikapulver
1-2 tsk salt
2 msk tomatpuré
2 dl kaffegrädde
1 msk vetemjöl

4-6 st konserverade aprikoshalvor
1-2 apelsiner

Gör såhär:
Skär bort eventuella senor på fläskfilén och skär den sedan i strimlor. Skala äpplet och skär det i små bitar. Skala löken och finhacka den. Skär champinjonerna i bitar.
Bryn köttet tills att det börjar få färg. Tillsätt svamp, äpple, lök och kryddorna. Fortsätt att bryna tills att allt fått en fin stekyta.
Tillsätt grädden, tomatpurén, saften av en apelsin och ev. lite vatten för mer sås. Låt puttra och red av genom att röra ner mjölet, som först blandats i lite kallt vatten.
Låt puttra tills att köttet känns mört.
Garnera med bitar av apelsin och aprikoshalvor, strax innan köttgrytan ska serveras.

Lycka till och smaklig spis!

Vårkänslor i en tekopp

Det är väl nästan ingen som inte ser fram emot våren. Ljuset kommer åter och förlänger dagarna, temperaturen går sakta uppåt och naturen väcks åter till liv. Många fåglar, som lämnar det kalla klimatet i Sverige under vinterhalvåret, återkommer när våren nalkas och många andra djur väcks ur sin vintervila och så småningom föds det nya små ungar i deras familjer. Jag tycker att våren är den härligaste tiden under året och kanske beror det på att jag själv är född i vårmånaden april.
Naturen börjar så sakta att grönska, fåglarna kvittrar alltmer, samtidigt som de bygger sina bon. Det upprepas varje vår, men ändå är jag lika fascinerad över bland annat de första vårblommorna, trädens små musöron, första humlan och fjärilen. De ger mig en inre värme och glädje i kroppen. Det gäller att stressa av och sänka takten, så att man inte missar allt det vackra, som man annars lätt missar om man rusar fram i vardagen.
Varje år har jag som vana att köpa hem en primula och några olika vårlökar. De planterar jag i krukor, ibland med några små dekorationer, och så ställer jag dem på soffbordet i vardagsrummet. Där får de sprida vårkänslor tidigt på året. Tyvärr blommar de över redan efter ett par veckor, men då sätter jag ut dem på balkongen och när tjälen gått ur jorden planterar jag ut primulan och vårlökarna i rabatterna utanför hyreshuset. På så vis får både jag och grannarna glädje av blommorna i många år framöver.
För ett par veckor sedan fick jag se att penséer och minipenséer redan fanns till försäljning i flera butiker. Jag köpte en minipensé med blålila blommor, lite större planta än de små som såldes i tiopack. Pensén planterade jag i en tekopp med blå violer, som jag hade hemma i skåpet. Man behöver absolut inte plantera i en kruka. På loppis kan man, för en billig peng, hitta udda föremål atttt sätta blommor i. Gamla koppargrytor, glas på fot och bakformar är bara några av de prylar, som jag använt mig av. Vanligtvis brukar jag lägga lecakulor i botten, på krukor som saknar dräneringshål, men det fanns inte plats till det i koppen, som jag satte pensén i. Jag får vattna sparsamt så att inte rötterna står i vatten.
Några år har jag planterat penséer riktigt tidigt på året, ute på min inglasade balkong. Tyvärr så växer de nästan inte alls när temperaturen bara är några plusgrader, så de senaste åren har jag nöjt mig med en enstaka pensé inomhus. Jag har även satt vårlökar på balkongen. När temperaturen stigit, med hjälp av vårsolens värme, har lökarna börjat växa. De har snabbt kommit upp ovanför jordytan, liksom blomknopparna. Tyvärr slog knopparna ut redan när de tittat upp ur jorden och innan blad och stjälkar vuxit upp ordentligt. Därför har jag även slutat med att sätta vårlökar på balkongen. Där är långt ifrån tomt på blommor, då där står mängder av pelargoner.
En minipensé är inte stor, men den räcker för att ge mig en härlig vårkänsla inomhus.

I vanliga fall ger pelargonerna mig positiv energi

De senaste veckorna har det snöat, regnat och varit väldigt dimmigt om vartannat i Halmstad och flera dagar har det varit ett riktigt grått och trist väder, som definitivt inte är uppmuntrande, även om solen lyckats tränga undan molnen emellanåt och lättat upp tillvaron. Det känns definitivt inte lockande att börja ta hand om mina över 200 pelargoner och förbereda dem inför den annalkande våren. På hösten brukar jag oftast ha tröttnat på mina pelargoner, även om de blommar mer eller mindre under hela året. De står på min inglasade balkong, där jag kör med värmefläkt för att hålla temperaturen på en lagom nivå vintertid. Förra året kändes mina pelargoner mest som en börda. Till största delen berodde det på att jag mådde så dåligt psykiskt och låg inlagd på psykakuten ett flertal gånger och att jag även drabbades av en sepsis, stafylokocker i blodet, och låg inlagd tre veckor på infektionsavdelningen och behandlades med antibiotika intravenöst. Det har verkligen varit en jobbig tid, då jag även har bloddialys fyra gånger i veckan på sjukhuset, sedan 30 år tillbaka. Normalt sett gör jag det mesta på ren vilja, men den viljan har jag i stort sett tappat bort helt och hållet. Mina närmaste grannar ställer upp mycket för mig och de tog hand om mina pelargoner och mina två älskade katter, när jag låg inlagd på sjukhuset. Jag har gått i genom många tuffa perioder i mitt liv, men jag kunde aldrig tro att jag skulle sjunka så lågt i mitt psykiska mående så att jag inte ens orkade ta hand om mina katter, som normalt sett är de som betyder mest för mig i livet.
Min vardag har gått upp och ner. Ibland har jag legat i sängen större delen av dygnet, då jag varit så väldigt trött, men även för att det kändes bättre att få sova och slippa känna den fruktansvärda ångesten i min kropp. Att pyssla om mina pelargoner är normalt ett sätt att förtränga mina jobbiga tankar. När jag planterar om dem, vattnar och plockar bort vissna blommor, känns det lite som en terapi för både kropp och och själ, men nu känns de tyvärr inte alls lockande. Pelargonerna ska planteras om i ny jord och krukor och fat ska diskas och dessutom ska varje planta gås igenom och synas i jakt efter ohyra, både på bladverken och blommornas fram- och baksida. Det är främst rotlöss, som jag tittar efter såhär års. De syns inte ovan jord så för att se om det finns ohyra på plantan måste man ta upp den tillsammans med jordklumpen ur krukan. Vit beläggning på krukans insida och i jorden är ett tecken på att plantan smittats. Tyvärr är rotlössen svåra att bli av med och det bästa är att slänga hela plantan, men innan dess kan man ta toppsticklingar från moderplantan. Det är viktigt att se till att man inte får med jord från den smittade plantan. Jag diskar krukor och fat noga i såpvatten och därefter får de stå i ugnen en halvtimma i c:a 125°C. Det gäller att vara noga med att hålla isär diskade och odiskade krukor, liksom att torka av ordentligt på hyllorna där smittade plantor stått.
Det känns lite väl tidigt på året att börja plantera om och klippa ner mina pelargoner, men jag har i alla fall tagit hand om en del av mina småttingar, som inte klarat vintern. De plantorna har jag slängt och krukor och fat är diskade. Tyvärr är det fler små plantor, som dött och ska slängas. Då jag inte orkade att sköta om dem ordentligt i fjol fick ohyran härja fritt. Normalt sett kollar jag igenom pelargonerna när jag vattnar, men det kunde jag inte begära att grannarna skulle göra. För första gången fick flera plantor besök av kolfjärilslarver förra sommaren. De åt upp stora delar av de pelargonerna som drabbats. Jag hade nog ändå tur att inte fler plantor blev uppätna. Ett flertal pelargoner drabbades dessutom av rotlöss, vilket var oväntat då jag gick igenom och planterade om hela min samling tidigt på våren och jag köpte bara några få nya sticklingar, som inte drabbades av någon ohyra. Var de tråkiga rotlössen kommer ifrån kan man ju undra och själv funderar jag över om man kan få ohyra med jorden, som jag köper i stora säckar av välkänt märke. Jag slängde moderplantorna och tog toppsticklingar, men ett flertal av dem rotade sig tyvärr inte innan hösten kom. Den senaste jorden inhandlade jag hos Fritz blommor i Halmstad. De säljer en egen jordblandning och framöver ska jag bara använda mig av deras jord och hoppas på att slippa rotlöss i år. Ohyran påverkar plantans tillväxt negativt, men oftast tar det flera år innan pelargonen dör. Delar man med sig eller säljer sticklingar vill man självklart inte sprida ohyra, lika lite som man vill få ohyra när man själv köper nya pelargoner. Ta därför som vana att placera nya plantor i "karantän", så att de inte smittar övriga pelargoner, om det visar sig att de bär på någon typ av ohyra.
Om några veckor har jag ändå tänkt att jag så smått ska börja med omplanteringen, om jag nu orkar. När jag väl sätter fart och städar på balkongen och planterar om mina pelargoner brukar intresset för dem att ta fart igen. Jag hoppas verkligen att det blir så även i år. Efter omplanteringen väntar jag några veckor innan jag klipper ner mina pelargoner. De större plantorna bör klippas ner ordentligt, då de annars mest växer på höjden.      
För ett par veckor sedan såg jag att några butiker redan tagit hem ett mindre antal engelska pelargoner och även den välkända doftpelargonen Dr Westerlund. Därefter har jag sett flera doftpelargoner och den mycket populära Mårbackapelargonen med dubbla ljusrosa blommor. Tyvärr är det inte alltid som man får en äkta Mårbackapelargon, även om de säljs som Mårbackapelargon eller en pelargon av Mårbackatyp, men är snarlik den äkta varianten. En äkta Mårbacka ska ha rosa ståndarknappar med rostrött pollen. För många spelar det inte så stor roll vad pelargonen heter, bara den är vacker och tilltalande och många pelargoner utan namn kan vara väl så vackra. De engelska pelargonerna är de som brukar dyka upp först i blomsterbutikerna. De är oftast hårt drivna och blommorna brukar inte hålla så länge och bladen gulnar. Jag har provat att plantera om plantan och sätta ut den på balkongen efter att blommorna vissnat, men det har inte gett något bra resultat. Engelska pelargoner behöver svala nätter för att sätta knopp, så även om plantan fortsätter att växa och må bra får man vänta till slutet på sommaren innan den ger nya blommor. Jag har ändå köpt en och annan engelsk pelargon, vid den här tiden på året, men sett den mer som en snittblomma och njutit av de vackra blommorna. Sedan har den hamnat i soporna.

I väntan på taxin till dialysen härom dagen fick jag trots allt lite vårkänslor. På min inglasade balkong visade termometern på 15°C, fåglarna kvittrade och i rabatten hade ett flertal av mina vårlökar redan tittat upp, trots att de växer på skuggsidan. Jag hoppas på att få se några blommande lökväxter inom kort, liksom vårens första humla och fjäril. De ger mig en så härlig känsla, liksom alla andra små tecken som visar på att våren är på väg. Solfilmen, som visas vid väderleksrapporten på tv, visar tydligt att dagarna blir allt längre både på morgonen och eftermiddagen. Förhoppningsvis gör våren att jag kommer att må bättre både psykiskt och fysiskt framöver. Hoppet är det sista som överger människan sägs det. Mina två katter blir alltid piggare när våren kommer och då blir de fart på dem och både Ängla och Tindra vill ut och få inspektera omgivningen och lapa sol i gräset. Då sitter jag gärna på bänken utanför huset och gör dem sällskap.
På lördag är det årets första träff med Svenska Pelargonsällskapets Hallandsgrupp. Jag håller fingrar och tår att jag orkar följa med, då jag bara var med på en enda träff förra året. Även om jag brukar vara trött efter föreningens träffar och resor brukar jag få med mig mycket positiv energi i bagaget och en och annan pelargonstickling såklart. Dessutom är övriga medlemmar i Halland ett härligt gäng att hänga med.

Sagosoppa - Gott mellanmål i vinter

När jag växte upp på 70-talet var min mamma hemmafru och började arbeta halvtid först när jag fyllt nio år. Delvis berodde det på att jag var sjuk redan när jag föddes och fick operera in en shunt i huvudet på Akademiska sjukhuset i Uppsala, redan vid åtta månaders ålder. Den togs senare bort när jag var fem år och jag blev friskförklarad. På 70-talet var det inte ovanligt att våra mammor var hemma eller arbetade deltid. Min mamma var duktig i köket och lagade så gott som all mat från grunden, så några halvfabrikat serverades inte hemma hos familjen Sandqvist. Hon och hennes systrar var uppvuxna på landet och de brukade köpa en halv gris, kyckling-, rådjur- och oxkött tillsammans. Vid jul fick jag hjälpa till när mamma gjorde korv, leverpastej m.m.  Hon bakade det mesta av matbrödet som vi åt och kakor, tårtor och vetebullar, som jag fick till fikat när jag kom hem från skolan. Blev vetebrödet liggande och blev torrt, vilket i och för sig hände väldigt sällan, gjorde hon fattiga riddare som vändes i kanel och strösocker.
Sommartid kokade mamma saft, gjorde paj och gelé av frukt och bär från trädgården och ibland åkte hela familjen tillsammans och plockade blåbär, hallon och jordgubbar. På hösten och vintern fick vi ibland sagosoppa till mellanmål, som mamma kokade på blandad, torkad frukt, som hon köpt i affären. Hon klippte den torkade frukten i mindre bitar och la den och russin i en gryta med vatten. Dagen därpå la hon även i en kanelstång och kokade soppan tills att frukten var lagom mjuk och smaksatte soppan med socker. Ibland hällde hon även i lite saft, för att ge soppan ännu lite mer smak. Sist men inte minst hällde hon i sagogrynen och lät soppan koka tills att de vita, runda, små grynen var så gott som genomskinliga. Några direkta mängder eller recept hade inte mamma, som med så mycket annat som hon tillagade. Jag gör också sagosoppa ibland och måttar "lite på en höft".
Det är sällan som jag hör att någon kokar sagosoppa nu för tiden. Jag frågade runt i flera olika mataffärer efter sagogryn och personalen tittade på mig och såg ut som frågetecken, förutom en anställd som var lite äldre och i alla fall visste vad jag pratade om. Tyvärr hittade jag inga sagogryn och det var många år sedan som jag köpte gryn senast och jag minns inte ens i vilken butik det var. När jag var liten var grynen ljust rosa, men sedan förbjöds det röda färgämnet. Nu är grynen vita, ett par mm stora och runda och när de kokat en stund expanderar de någon mm, blir genomskinliga och geléaktiga. De smakar i stort sett ingenting, men soppa utan gryn blir ingen riktig sagosoppa. Jag mindes att jag för många år sedan köpte sagogryn i Danmark så jag frågade min syster, som bor i Malmö, om hon kunde be sin danska kollega att fråga efter sagogryn nästa gång som hon åkte över sundet. Till min stora lycka hittade hon till slut sagogryn, efter att ha frågat runt i flera butiker och jag fick levererat två påsar gryn hem till mig. De lär räcka till många sagosoppor framöver. Det blir gott att även koka kräm av den torkade frukten och då reder man krämen med potatismjöl och hoppar över grynen.
Hittar du inga sagogryn i någon butik kan man självklart koka soppan utan gryn och reda av den med lite potatismjöl, för att få soppan en liten aning tjockare. Jag tycker bäst om att äta soppan lite ljummen nu när det är kallt ute, men på sommaren är det gott att servera den kall. Torkad frukt är lätt att få tag på och säljs i förslutna påsar med äppelringar, katrinplommon, aprikoser och päron. För många år sedan fanns det en liten hälsokostbutik i Halmstad. Där sålde man bland annat flera olika sorters torkad frukt i lösvikt, men det har jag tyvärr inte sett i någon butik nu.
Om du tänker göra sagosoppa råder jag dig att ta någon matsked gryn, då soppan annars blir väldigt tjock. När du lagt i grynen får du röra ofta i botten av kastrullen, då grynen lätt fastnar och bränner vid. Lycka till och smaklig spis!