Ny klösbräda till mina katter

Jag bor ihop med mina två katter, Ängla 12 år och Tindra 13 år, som jag gärna skämmer bort på olika sätt vid vissa av årets helgdagar, även om de såklart inte har någon koll på om det är en vanlig vardag, födelsedag eller om det är jul- eller påskafton. Jag tycker själv om att få presenter, men jag tycker att det är minst lika roligt, om inte roligare, att ge bort en liten överraskning och då helst på en helt vanlig vardag då man inte förväntar sig att få en blomma eller en liten present.
Då jag är singel och inte har några barn blir det främst mina katter, som jag överöser med min kärlek. Ängla och Tindra är nästan som mina barn, även om jag tycker att det är viktigt att behandla sina fyrbenta vänner som djur och inte förmänskliga dem. Under alla år som jag haft mina katter, har de fått många presenter och extra god mat emellanåt, men det gäller att inte ge katterna alltför mycket godsaker. Då kan de lätt gå upp i vikt, speciellt om katten är kastrerad, bara är inomhus och inte rör sig lika mycket som en katt som vistas utomhus. En ensamkatt kan bli inaktiv om den är själv hemma stora delar av dagen och det kan också bidra till viktuppgång. Du vet väl om att enligt lag får en katt inte vara ensam hemma i mer än 6 timmar. Det gäller främst katter, som inte har sällskap av någon annan katt. För stor övervikt kan bland annat leda till diabetes, högt blodtryck och det ger även en extra belastning på hjärtat och lederna, ungefär som övervikt påverkar oss människor.

Jag har under alla år, som jag haft mina katter, köpt klöspelare, kattmöbler och diverse olika leksaker till dem. Dels för att katter behöver aktiveras och röra på sig, men självklart hoppas jag att de ska tycka om sina leksaker och ha roligt med dem.
Ibland har mina katter hittat saker i lägenheten, som de tycker är mycket roligare att leka med än de dyraste leksakerna, som jag köpt till dem. En tom toalettrulle eller en mellanrumstandborste kan Ängla sysselsätta sig med en lång stund. När jag torkar av badrumsgolvet tycker hon om att jaga golvmoppen, speciellt när jag torkar under badrumsdörren. Att jaga den röda, lilla pricken, som kommer från laserpekaren, tycker båda mina katter om. Jag har en liten laserpekare, som man själv får peka med, men även en variant i form av en kägla, som man kan placera på golvet, och den röda pricken rör sig automatiskt i 15 minuter.

Jag bor i ett hyreshus med en stor gräsmatta, bara några meter utanför ytterdörren, där det tidigare var en lekplats. Huset ligger även i utkanten av en mindre lövskog, där katterna verkligen tycker om att vara. Tindra vistas gärna utomhus året om, men kortare stunder vintertid. Ängla har varit inomhus i flera månader nu, då hon inte tycker om kyla, trots sin långa päls. Vintertid brukar hon tyvärr gå upp i vikt, då hon helst ligger stilla inomhus och inte är särskilt aktiv. Under de senaste veckorna har hon börjat att gå ut korta stunder och då rör hon på sig lite mer, men hon ligger gärna stilla i solen och äter gräs, som den livsnjutare hon är.
Det är viktigt att katter har någon typ av klösbräda inomhus, som de kan vässa sina klor på. Annars är risken stor att de klöser på bl.a. möbler och tapeter. Tindra brukar klösa på trädstammarna när hon är utomhus och har inte samma behov av att vässa sina klor inne i lägenheten. Ängla, som inte går ut lika ofta, klöser gärna på de olika klösmöblerna, men tyvärr ger hon sig ibland på en gammal fåtölj och en av köksstolarna, som hon gärna ligger på. Katterna har en hög klöspelare och en stor kattmöbel, där de kan klättra, klösa, och vila och sova på flera nivåer. En klöspelaren bör vara så hög att katten kan sträcka ut hela sin kropp när den klöser. 

Årets påskhelg passerade nyligen, en helg då det är populärt att ge bort påskägg till både barn och vuxna. Självklart brukar jag ge mina katter en överraskning till påsk, även om den inte ligger i ett ägg. För någon vecka sedan besökte jag butiken Rusta. Där fick jag syn på en klösrondell, som jag inte sett i handeln tidigare. Rondellen är 6 cm hög, diametern är 34 cm och är gjord av kraftig kartong med wellpapp i mitten, där katten kan klösa. Den har även en rund bana med två blå bollar med bjällror, som aktiverar katten. Det följer med en liten påse med kattmynta att strö över klösbrädan, för att locka katterna till att vässa sina klor. Klösbrädan kostar 49.90 kr, vilket jag tycker är ett bra pris. Tindra har inte varit särskilt intresserad av den nya klösrondellen, men Ängla tycker om den och sitter gärna och klöser på den. Bollarna har hon tyvärr inte visat något större intresse. Går inte en klösbräda i kartong lätt sönder när katterna ger sig på den? Nej, faktiskt inte. Ängla och Tindra har ett par andra klösbrädor i kartong och de har hållit bra. Nu är det bara att hoppas att intresset för den nya klösrondellen håller i sig. Oavsett är den helt klart en femtiolapp.

Stanna upp!

Styvmorsvioler utanför dialysmottagningen.

 

Stanna upp en liten stund
och stressa inte iväg.
Stanna upp och se dig omkring,
koppla av och njut.
Stanna upp lukta på blommorna,
vila och värm dig i solen.
Stanna upp i vår underbara natur,
nu och inte imorgon.
STANNA UPP!

Vi lever våra liv på många olika sätt och präglas bland annat av olika händelser, som vi går igenom från att vi är barn, ungdomar och sedan under hela vuxenlivet. Mitt snart 49-åriga liv har kantats av olika sjukdomar och jag funderar ibland över hur min sjukdomshistoria har påverkat mitt sätt att se på livet och vad jag prioriterar och värdesätter mest i vardagen. Jag tror att motgångarna stärkt mig på vissa sätt och även gjort att jag värdesätter och gläds åt många små ting i tillvaron, som för många andra är så självklara att man inte ens reflekterar över dem. Mina krav på livet och tillvaron har sänkts, då mina krämpor bland annat gör att jag inte orkar eller kan göra en del av det jag vill. Det är till exempel många som reser utomlands, ibland flera gånger om året, och då till länder som ligger långt bort från Sverige. Det är svårt för mig att resa, även om det bara är några dagar inom Sverige, eftersom jag måste ha mina dialysbehandlingar på sjukhuset 4 ggr/vecka. Tyvärr är det inte en självklarhet att det finns plats på dialysmottagningen dit man vill åka. Under sommarhalvåret, då sköterskorna har semester, kan det till och med vara svårt att ge patienterna tillräckligt med dialys på sitt hemsjukhus. Om jag ska åka någonstans behöver jag ressällskap, som kan bistå mig med hjälp och t.ex. köra mig i rullstol, då jag har svårt att gå längre sträckor, även om jag använder min rollator. Sedan två år tillbaka har jag mått väldigt dåligt psykiskt och att åka hemifrån och dessutom ha dialys på ett annat sjukhus är inte genomförbart i nuläget. Förut åkte jag gärna till min syster i Malmö över dagen, men plötsligt började jag få panikångest under resorna. Det kändes märkligt då jag tidigare tyckte om att åka tåg. Förra våren började jag träna mig på att åka, för att komma över min panikångest vid tågresorna, men det blev tyvärr bara en enda kort resa från Halmstad till Falkenberg. Resan gick bra, men min psykiska hälsa försämrades och därför orkade jag inte fortsätta min träning. Jag hoppas verkligen att jag framöver ska må bättre psykiskt och att jag även kan kommer över min panikångest, för jag saknar verkligen att kunna hälsa på min syster och ta mig till Malmö på egen hand.
För längre sedan fick jag panikångest när jag körde bil. Jag svettades, kände mig yr, pulsen ökade och det kändes som att jag skulle dö, men jag lyckades att bemästra min ångest genom att först köra korta sträckor och ha med mig min pappa i bilen. Sedan körde jag lite längre sträckor och slutligen körde jag ensam. Nu kör jag utan att få panikångest, men det är oftast inom Halmstad och inga längre sträckor. För den som aldrig har haft panikångest är det svårt att förstå hur det känns när man drabbas. De tankar och känslor, som man får under panikångestattacken, är sällan realistiska. Man kan inte själv styra över dem, även om man innerst inne vet att man inte kommer att dö, när man utsätter sig för det som framkallar panikångesten. Det går att övervinna den genom olika övningar.   

Ormhassel i en trädgård i närheten av där jag bor.

 









När man är fullt frisk tror jag inte att man tänker särskilt ofta på hur privilegierad man är och uppskattar sin friska kropp, även om man som fullt frisk kan stöta på andra svåra problem i livet. Oftast har man fullt upp i sin vardag, håller ett högt tempo och tar det mesta för givet. Många som råkat ut för tragiska händelser berättar ofta om hur de omvärderat sin syn på livet. Det är tragiskt om det ska krävas att man drabbas av ett allvarligt bakslag, för att man ska stanna upp, tänka till och även lägga märke till allt det där lilla, som är så självklart.
Det är skillnad på vad vi prioriterar mest och värdesätter högst. Idag känns samhället mer materialistiskt än någonsin och då är det en fördel att ha en hyfsad ekonomi, om man ska ha råd att ligga på topp. Pengar är bra att ha, men man kan tyvärr inte köpa sig en bättre hälsa. Att ha sjukbidrag och arbeta knappt halvtid, som jag gör, blir man långt ifrån rik av, men jag känner inget större behov av att t.ex. ha den senaste mobiltelefonen, märkeskläder eller en dyr bil och tyvärr blir det sällan av att jag går på bio eller ut och äter på restaurang. Att köpa kläder på second hand eller diverse prylar på loppis uppskattar jag minst lika mycket.

Mina älskade katter Ängla och Tindra.

Det som jag värdesätter högst är kärleken från mina två älskade katter, min pelargonodling på balkongen, att vistas i naturen och min pappa och syster med familj så klart. Jag har alltid tyckt om djur och natur och under våren finns det så otroligt mycket vackert att glädjas åt utomhus, allt från årets första vitsippa och strandskatorna, som flyttar tillbaka till Sverige på våren, efter att de vistats på varmare breddgrader under vintern. Jag gläds lika mycket varje år, när jag ser alla små och stora vårtecken. När det börjar bli varmare utomhus tycker jag om att sitta på träbänken, som står utanför hyreshuset där jag bor. Ibland har jag lagt mig ner på bänken och njutit av dofterna, fåglarnas kvittrande och molnen, som far fram uppe på himlavalvet. Redan när jag var barn tyckte jag om blommor och jag brukade plocka tussilagon och vitsippor till min mamma, som satte dem i ett snapsglas på köksbordet. Havet är också rofyllt, oavsett årstid. Odling på balkongen eller i trädgården är sysselsättningar, som påverkar människokroppen positivt både fysiskt och fysiskt och det ökar oxytocinhalten, måbrahormonet i kroppen. Att ha ett husdjur är också positivt för oss människor. När man t.ex. klappar en katt eller hund sänks vårt blodtryck.

En solnedgång kan vara otroligt vacker,
som den jag fångade på bild härom kvällen.

Mobilanvändandet har ökat alltmer de senaste åren och nu finns det till och med tvååringar, som har en egen mobiltelefon. Forskning har visat att mobilanvändandet stressar oss och vi påverkas negativt. Att vistas i naturen är för mig en lisa för själen och där kopplar jag av som bäst. Nu under våren tycker jag att det finns extra mycket, som våra sinnen hjälper oss att lägga märke till i vår omgivning och som gör att vi kan njuta av både dofter, ljud och synintryck, bara vi går utanför dörren.
Nu för tiden är vi människor alltmer stressade, både vuxna och barn. Vuxna jobbar minst heltid och inte sällan övertid. Sedan ska man hinna med att träna, helst ha någon egen fritidssysselsättning, sköta hemmet och utöver det ska barnen lämnas och hämtas, ofta till flera olika aktiviteter. Dessutom ska man hinna med att umgås med släkt och vänner och vara aktiv på olika sociala medier och helst visa för andra hur glamoröst liv man lever, för det är sällan som någon skriver något inlägg om hur jobbigt livet kan vara. Att barn använder sina mobiltelefoner allt mer gör att de ägnar sig allt mindre åt "den vanliga leken", vilket jag tycker är väldigt oroväckande. När jag var barn var leken utomhus det roligaste jag visste, speciellt under våren och sommaren.

Svalört, som jag fotograferade strax intill där jag bor.

Mitt liv har under alla år, från att jag föddes, kantats av ett flertal allvarliga sjukdomar. Jag opererades första gången när jag bara var 8 månader, då man satte in en shunt i mitt huvud. Den togs bort strax innan jag fyllde 5 år och då blev jag friskförklarad. Mina njurar slutade att fungera när jag var i tolvårsåldern och jag har nu haft bloddialys i 30 år, vilket innebär att jag tillbringar ungefär 5 timmar per behandlingstillfälle på sjukhuset 4 ggr/vecka. Jag har genomgått 3 njurtransplantationer, varav 2 misslyckades, då mitt immunförsvar inte accepterade det främmande organet, trots starka mediciner. Den tredje njuren hade jag i 6½ år, men sedan slutade den att fungera och jag fick återgå till dialysen. Tyvärr är detta bara en del av min sjukdomshistoria. Den känns nästan overklig, som hämtad ur en dålig film. En av medicinerna, som jag tog när jag hade min transplanterade njure, gav tyvärr en väldigt tråkig biverkan, som enligt FASS var ganska vanlig. När jag tagit medicinen i tre månader började jag få väldigt ont i mina fötter och underben. Inom kort hade jag så ont att jag inte ens kunde gå de få meterna från soffan till sängen utan hemska smärtor. Jag kom in på sjukhuset för att göra en kärlröntgen på mina ben och kom hem först 3½ månad senare i rullstol. Medicinen hade orsakat proppar i mina ben, som var blå upp till knäna, och jag opererades akut och ett konstgjort kärl sattes in i mitt vänsterben. Jag fick stora mängder morfinpreparat i sprutform och plåster, vilket gjorde att jag var hög som ett hus och plockade efter saker som inte fanns, pratade i telefon trots att ingen fanns i andra änden av luren och jag kunde inte skilja på vad som var dröm eller verklighet. Jag sondmatades och var jag tvungen att ha blöja och trots att jag var 35 år fick jag tas om hand som ett litet barn. Två tår blev svarta och trillade så småningom av min ena fot. Jag fick senare operera bort och räta ut ytterligare flera tår. En av hälsenorna drog ihop sig och förblev för kort. Jag kan gå kortare sträckor, men har oftast ont i fötterna när jag trampar ner och måste ha skor på mig även inomhus. Det var mycket tveksamt om jag skulle överleva, men trots att jag är liten, bara 152 cm lång och 40 kg tung, är min kropp tydligen riktigt seg och den kämpar på och ger inte upp i första taget. Ofta klarar människokroppen mer än vad man kan tro. Hade någon sagt till mig vad jag skulle gå igenom i mitt liv hade jag aldrig trott att det skulle vara möjligt. För att orka att kämpa vidare skämtar jag ibland om mina krämpor. När jag kom hem i rullstol sa jag till min systerdotter, med en skämtsam ton, "Nu är det väl bara cancer som jag inte haft". Det skulle jag inte sagt. För snart 5 år sedan drabbades jag av bröstcancer och jag valde att ta bort en av mina pizzadegar. Det är så som jag lite skämtsamt brukar kalla mina bröst, på grund av den lilla storleken. Jag har räknat antalet operationer, som jag genomgått, och det stannade någonstans mellan 30 och 40, då jag inte riktigt kommer ihåg alla ingrepp. Min ena häl ansågs sned när jag var liten och rätades ut genom ett operativt ingrepp. Jag har opererat båda mina ögon och för många år sedan bröt jag lårbenet. Bisköldkörtlarna, som finns i halsregionen, påverkas negativt när man är njursjuk och jag har därför tvingats att operera bort alla utom en, som delades i bitar och numera sitter i min ena underarm. Dessutom har jag opererats ett flertal gånger på underarmarna, då man måste ha en så kallad AV-fistel, för att få tillgång till blodbanan med ett högt blodflöde, när jag får min dialysbehandling.

De japanska körsbärsträden blommar vackert utanför dialysmottagningen.
Tyvärr börjar de redan att fälla sina rosa blommor.
Fotot har jag tagit genom ett av fönsterna på avdelningen.

Under mina första 18 år var min mamma ett otroligt stöd för mig. Hon följde alltid med mig oavsett om det var läkarbesök, undersökningar eller operationer på sjukhuset hemma i Halmstad eller i Varberg, Malmö, Göteborg eller Uppsala och hon var väl insatt i mina sjukdomar, vilket jag också var redan som barn. Pappa har alltid funnits där för mig, liksom min storasyster, men jag fick en mycket speciell närhet till min mamma. Hon hade under flera år vetat om att hon hade en ovanlig blodsjukdom, som hon knappt kände av under de första åren, men plötsligt blev hon mycket sämre och efter en lång tid på sjukhus gick hon bort. Det var en otrolig sorg när jag, bara 18 år gammal, miste min älskade mamma. Hon blev bara 47 år. Självklart är det jobbigt för alla att mista en förälder, men hon var inte bara min mamma, hon var den enda personen som var riktigt insatt i bland annat min njursjukdom och det var hon som höll mig i handen och torkade mina tårar tills jag somnade på operationsbordet inför alla operationer, jobbiga prover och undersökningar. Idag är det många år sedan min mamma dog och mycket har hänt sedan dess, men livet måste gå vidare. Kanske verkar det som om mitt liv bara innehållit sjukdom och elände, men så är det verkligen inte. Jag gick i grundskolan och treårig naturvetenskaplig linje, trots min dialys. Jag tog sånglektioner och spelade fiol i musikskolan och under flera år var jag ledare i kyrkans scouter. När jag gått ut gymnasiet arbetade jag på Söndrums församlingshem, där jag bland annat hade hand om annonser i tidningen, bokning av dop, bröllop och begravningar och jag gjorde församlingens första hemsida. Det var då mitt intresse för datorer och webdesign tog sin början och jag köpte min första, egna dator. Många år senare, när jag fick min tredje njure och slapp dialysen i 6½  år, läste jag webdesign och hamnade därefter på den firma, som jag är anställd på idag. Där arbetar jag med att ta fram korrektur på en väldig massa olika reklamprodukter, men tyvärr har jag nu varit sjukskriven sedan gott och väl ett år tillbaka.

Mängder med gäss, som jag såg intill Trottasjö,
några kvarter från där jag bor.

Idag är det nästan en självklarhet att ha både mobiltelefon, läsplatta eller dator. Jag har själv både mobiltelefon, laptop och en stationär dator. Mobilen använder jag mest till att ringa med, skickar ett och annat sms eller söker efter någon uppgift, men vissa dagar kollar ja av min mobil först på kvällen, för att se om jag fått några meddelanden. Tidigare använde jag min stationära dator flera timmar varje dag, utöver de timmar som jag ägnade åt datorn på min arbetsplats. Jag bloggade, redigerade bilder, deltog i tävlingar och såg på tv-program m.m. De senaste två åren har jag använt min dator väldigt lite. Min psykiska ohälsa gör att jag inte orkar sitta vid datorn och koncentrera mig mer än kortare stunder. Jag brukar blogga lite när jag ligger på dialysen, för att få tiden att gå och för att jag tycker att det är givande. Under alla år, som jag kämpat med min ohälsa, har jag emellanåt känt mig nedstämd och tyckt att livet mest varit ett helvete, men så gick en tid och jag mådde bättre och livet gick vidare.

Tête á tête och Viola odorata, som jag planterade i en av rabatterna,
utanför hyreshuset där jag bott i många år.

För cirka två år sedan fick jag problem med att få in mina dialysnålar, så att jag kunde få en bra behandling. Utan dialys skulle jag dö. Under alla år med dialys har jag då och då haft problem med min så kallade AV-fistel, men denna gången medförde det att jag började må allt sämre psykiskt. Plötsligt fick jag svåra suicidtankar, något jag aldrig haft tidigare, och en kväll mådde jag så dåligt att jag sökte akut till PIVA, Psykiatriska intensivvårdsavdelningen. Där blev jag inlagd, fick en ny antidepressiv medicin och även ett ångestdämpande läkemedel. När jag tagit den första tabletten mådde jag snabbt mycket bättre. Jag skickades hem efter två veckors tid, efter att jag under flera dagar provat på att vara hemma kortare stunder, men något annat än tabletter fick jag inte och någon återbesökstid var inte aktuellt. Den ångestdämpande medicinen skulle jag själv trappa ner efter det schema, som jag fick med hem. Så fort jag började minska på tabletterna återkom min ångest. Jag hade inte längre någon kontakt med psykvården på sjukhuset utan var hänvisad till vårdcentralen. Vid två tillfällen, med flera månaders mellanrum, var jag på vårdcentralen för att få hjälp med min ångest och uttrappningen av medicinen. Jag träffade två olika AT-läkare och fick bara till svar att fortsätta att ta de ångestdämpande tabletterna och försöka trappa ner dem. Efter ungefär ett år var jag åter på vårdcentralen och mådde då ännu sämre. Jag bad om att få träffa en läkare, som var fast anställd, även om jag då fick vänta ett par veckor på besöket och så blev det. Läkaren tyckte att jag var insatt på alltför många narkotikaklassade läkemedel och skickade mig till TILMA, som hjälper patienter att trappa ut olika beroendeframkallande läkemedel. Jag var skeptisk när jag kom dit vid första tillfället, men jag ville ändå ge det en chans, eftersom jag mådde så dåligt. Den ångestdämpande medicinen var prio ett att bli av med och efter åtskilliga besök en gång i veckan hade jag blivit kvitt den. Tyvärr tog det bara en vecka och så började  helvetet igen. Jag fick alltmer ångest och suicidtankar. Vid ett flertal tillfällen sökte jag psykakuten. Ibland blev jag inlagd ett par dagar och fick ytterligare någon medicin och innan jag hann känna någon förändring skickades jag hem. När jag träffade överläkaren sa han, vid ett flertal tillfällen, att jag aldrig skulle ha blivit insatt på den ångestdämpande medicinen, om han varit i tjänst den första gången jag kom in på avdelningen. Då var det istället en hyrläkare som skrev ut läkemedlet. Den används väldigt sällan idag, då den är en av de starkaste läkemedlen som vi har att tillgå, påtalade överläkaren flera gånger, och man skickar aldrig hem en patient, som är insatt på ett sådant läkemedel, påtalade han. Vid två olika tillfällen, då jag sökte akut, fick jag träffa läkare och efter vårt samtal fick jag åka hem igen. Den ena läkaren tyckte att jag var hospitaliserad och menade att jag snabbt fann mig tillrätta på sjukhuset och sedan tyckte att det var jobbigt att åka hem. Han undrade även om jag tänkte ta livet av mig när jag kom hem. Det vet jag inte, men jag söker ju för att jag inte orkar leva och må så dåligt, blev mitt svar. Den andra läkaren tyckte att jag skulle börja jobba och sa flera gånger att jag absolut inte skulle få några tabletter. Jag blev både ledsen och arg. Hur kan man skicka hem en patient med suicidtankar utan någon hjälp. Den natten stod jag i köket och tittade på alla min tabletter, men vågade inte ta dem. Psykvården är skrämmande och jag inser nu att de berättelser, som jag läst i tidningar och sett på tv om den Svenska psykvården, verkligen är så illa, som det sägs.
Många dagar har jag inte ens orkat att ta mig utomhus. Istället har jag legat i sängen stora delar av dagen och det har ju inte gjort att jag mått bättre. Min stora pelargonodling, som jag har på min inglasade balkong, har i flera år känts som en positiv terapi för mig. Stundtals har jag faktiskt lyckats förtränga min ångest och de fruktansvärda suicidtankarna, när jag planterat om några plantor, men när jag mått som sämst har jag önskat att någon kom förbi och förpassade mina över 200 pelargoner till tippen, så att jag skulle slippa att se dem mer. De dagar, då jag lyckats att samla kraft och väl kommit utanför hyreshuset, har jag suttit på träbänken och tittat, lyssnat och matat fåglarna och ekorrarna. Jag har känt den svala luften i mina lungor och bland annat tittat på djurlivet och allt vad naturen bjuder på såhär års.

Ett blått hav med Scilla, som växer i min pappas trädgård,
och förökar sig från år till år.

Mitt motto har med åren blivit "Se det stora i det lilla". Jag skulle såklart önska att jag hade fått leva ett friskt liv, men jag vill inte ha någon annan syn på livet, än den som jag har nu. Samtidigt hoppas jag att fullt friska människor ska sänka kraven på hur de lever sina liv. Jag tror inte att man blir lyckligare av att ha den nyaste mobilen, senaste modet eller fräckaste bilen.
I helgen som gick firades årets påskhögtid, då många lagar mycket mat, städar och gör fint och bjuder hem vänner. Tyvärr kan det bli stressigt att hinna med allt som ska fixas. Jag hoppas att fler människor försöker att sänka farten i vardagen, minskar på dina krav och alla måsten och försöker att leva i nuet. Det finns så mycket vackert i naturen just nu, som vi alla har rätt att njuta av. Gå en kort promenad eller ta en cykeltur. Ta med en liten picknickkorg och stanna till och avnjut en fika under färden.

Årets pelargon 2019 blev en chokladpelargon

Den 21 mars tillkännagavs "Årets pelargon 2019", på mässan Nordiska Trädgårdars premiärdag, som i vanlig ordning gick av stapeln i Stockholm. Varje år utser Blomsterfrämjandets styrelse en jury, som sedan ska vara med och utse "Årets pelargon". De vill sätta pelargonen i fokus och visa på vilken otrolig mångfald det finns inom pelargonsläktet.Utmärkelsen "Årets Pelargon 2019" gick i år till en pelargonserie, som heter Brocade-Serien, med sorterna "Brocade Salmon Night", som har laxaprikosrosa skimrande blommor och "Brocade Cherry Night" har blommor i en klart körsbärsröd färgton. Båda sorterna har blad som är chokladfärgade med en smal, grön bladkant. På bilden syns "Brocade Salmon Night". När nätterna blir svalare får blommorna en djupare färg.Juryns motivering till årets vinnare lyder som följer:Seriens mörkt, sobert chokladbruna blad bildar i sin enkelhet en djup dramatik, som lockar dig, som vurmar för nutidens moderna, nordiskt, avskalade inredningsstil.
De läckra blommorna lyfter dig till helt nya upplevelser, ett par kontrastfyllda läckerbitar för ögat medan bladen kittlar smaklökarna för choklad på tungan.
En blomfärg för olika stil. Den ena i ton med inredningsbranschens utsedda, Årets Färg - Living Coral, den andre för den traditionelles val i härligt körsbärsrött.
De två utvalda är Chokladpelargonerna Brocade Salmon Night och Brocade Cherry Night.
I juryn för Årets Pelargon 2019 satt Jonas Samuelsson, Rönne Trädgård som representant för den svenska odlarkåren LRF Trädgård/Prydnadsväxter, Klaus Thingholm, Syngenta, Lotta Ahlvar, trendanalytiker och projektledare för Formex, Patrik Vilsmyr från Mäster Grön, som representant för 35 svenska trädgårdsmästare i samverkan.
Årets vinnare vill ha samma förhållande som de flesta andra pelargoner. Bra jord, ljus placering, svag näringstillförsel vid varje vattning, men det är viktigt att pelargoner torkar upp mellan varje vattningstillfälle, då rötterna annars ruttnar lätt, men de får inte torka ut helt.
Själv tycker jag mycket om pelargoner med annorlunda färgkombinationer på sina blad, ibland nästan vackrare än plantans blommor och årets pelargon har verkligen blad som sticker ut.
Årets vinnande pelargoner är inga nykomlingar, utan har odlats fram tidigare. Sedan jag började att odla pelargoner har jag bara köpt årets pelargon vid ett fåtal tillfällen, då vinnarna inte alltid fallit mig i smaken. I år kommer jag troligtvis att köpa en av de vinnande sorterna, just för det vackra och ovanliga bladverkets färg. Trots att jag har haft över 200 pelargoner har jag inte haft någon sort med chokladfärgat bladverk. Egentligen hade jag tänkt att minska ner på antalet pelargoner på min balkong och jag har slängt en hel del plantor, som tyvärr drabbats av ohyra eller inte klarat vintern. Så om jag nu köper årets pelargon finns det säkert plats för den i någon hylla, men jag får inte köpa många nya plantor. Den största anledningen till att jag ska ha färre pelargoner är att jag mått och mår psykiskt dåligt och inte har samma ork som tidigare. Jag har i och för sig sagt varje vår, i flera års tid, att jag ska minska på min samling, men det återstår väl att se om jag lyckas att hålla mitt eget löfte.

Åker katter hiss?

Jag bor sedan många år tillbaka på 4:e våningen i ett hyreshus strax utanför centrala Halmstad. För ett antal år sedan bodde jag granne med ett äldre par, som hade en söt liten Yorkshire terrier, som hette Lillan. När de gick ut med sin hunden var den alltid kopplad och husse och matte åkte hissen med sin vovve, både när de skulle ner till bottenvåningen och när de skulle upp till 4:e våningen. Att Lillan åkte hiss tyckte jag inte var något märkvärdigt. Kanske hade hon hellre velat springa i trappan om hon inte varit kopplad.
För 12 år sedan blev jag för första gången sambo med en katt. Hon är korthårig och hennes päls är mörkgrå. Den lilla och späda kattjejen fick namnet Tindra. Året därpå flyttade katten Ängla in hos oss. Hon är långhårig och pälsen är helt vit. Tindra är en huskatt och föddes på landet. Hon är gärna utomhus bland träd och buskar och det händer att hon tar en och annan mus eller fågel. Tindra är mycket så som jag trodde att en katt skulle vara. Ängla, som är en korsning mellan en perserhona och en ragdollhane är nästan Tindras motsats. Hon brukar gå ut när det börjar bli varmt utomhus och då ligger hon oftast och lapar sol och njuter i det långa gräset, som den livsnjutare hon är. Att jaga och klättra i träd är inget för henne. Jag upptäckte snabbt att mina katter har väldigt olika personligheter och karaktärer. Till exempel så sover de på olika tider under dygnet och de gillar olika sorters mat. Tindra är väldigt reserverad och säger inte mycket, medan Ängla hälsar på grannarna och andra personer som passerar utanför vårt hus och hon jamar ofta vid olika situationer för att få min uppmärksamhet.
Så tillbaka till inläggets rubrik, "Åker katter hiss"? Att grannens hund åkte hiss med sin husse och matte tyckte jag inte var konstigt, men jag trodde inte att mina katter Ängla och Tindra frivilligt skulle gå in i hissen och bli instängda i det lilla utrymmet, medan hissen åkte ner eller upp.
När båda katterna blivit kastrerade gick jag till en början ut med dem i koppel, då jag bestämt att de inte skulle få vara ute på egen hand, trots att vi har en stor gräsmatta och lövskog ett par meter från huset. Första gången, som jag gick ut med Tindra, höll jag henne i famnen när vi åkte ner med hissen. Jag hade satt på henne en sele och hade koppel. När vi kom ut genom ytterdörren tog det inte lång tid innan Tindra drog i kopplet och strax därefter stod jag med ett koppel i handen, men utan katt. Jag hade tydligen inte satt på selen ordentligt. När jag fick se hennes glädje över att få springa fritt i gräset, jaga en fjäril och klösa på trädstammarna ändrade jag åsikt. Min katt skulle få friheten att springa runt bland träd och buskar och ligga i solen och spana på fåglarna. Ängla har också fått vara ute ensam, men hon är sällan ute några längre stunder och håller sig inom synhåll. När jag kallar på katterna, för att de ska komma in, brukar jag vissla på samma melodislinga varje gång. De kommer nästan alltid när jag kallar på dem, även om det kan ta någon minut när Tindra är i skogen. En dag när vi kommit in i huset och jag gick in i hissen följde Ängla efter mig och satte sig ner intill mig på hissgolvet. Jag blev verkligen förvånad. Efter den gången har både Ängla och Tindra åkt hiss många gånger. Tindra tar oftast trapporna ner och åker hissen upp, medan Ängla gärna åker både ner och upp. När hissen närmar sig 4:e våningen ändras hissens ljud strax innan den stannar. Katterna känner tydligen igen ljudet och sätter sig vid hissdörren strax innan den öppnas. När den öppnas brukar Tindra försöka klämma sig ut så fort som möjligt. Ängla däremot kan bli kvar i hissen även då jag gått ut. Då får jag såklart kalla på henne så att hon inte blir kvar ensam när dörren går igen.
Några av mina grannar tyckte inte så bra om mina katter till en början. En äldre dam var till en början riktigt rädd för dem och skrek till när någon av katterna kom emot henne. Vändningen kom en dag då Ängla hälsade på damens hund, som hon är dagmatte för. Åh, de pussade varandra utbrast hon, med ett brett leende på läpparna. Numera hör jag aldrig att hon säger något negativt om Tindra och Ängla. Snarare berättar hon små episoder om när hon och hunden träffat på Ängla utomhus.

En av mina grannar var väldigt fåordig tidigare, men en dag möttes vi i trapphuset och jag tycke att hela han sken upp. Vet du, sa han, din vita katt åkte hiss med mig, sa han glatt. Sedan den dagen hälsar vi alltid på varandra och emellanåt stannar vi till och småpratar en stund. Numera släpper han även ut och in mina små älsklingar när de står nere vid ytterdörren.
KV. en äldre man, som bodde flera år i huset brukade hälsa, men sa sällan så mycket mer, Jag upplevde honom som lite butter. Han höll ofta till nere i källaren i verkstaden, som fanns där då. När någon av mina katter blev insläppta på bottenplan hände det ganska ofta att de gick ner till källaren och tittade in till grannen, när dörren till verkstaden var öppen och han var där och snickrade. Det dröjde inte länge innan KV berättade för mig att katterna besökte honom i källaren. Jag svarade honom att han skulle stänga till dörren, så att katterna inte kunde komma in. Det gör absolut inget att de hälsar på, fick jag överraskad till svar. Ängla och Tindra brukade nosa runt och inspektera verkstaden och ibland la de sig ner på golvmattan och vilade. Det hände att jag hörde hur min granne kallade på katterna, då han skulle släcka ner och stänga till verkstaden, och de lydde honom oftast. Jag fick med tiden ett alltmer glatt bemötande av KV och ibland berättade han om sitt liv på sjön, vilket var väldigt intressant. Tyvärr lever inte KV längre. Han gick bort när han bara hade två år kvar till sin 100-årsdag, men trots sin ålder var han pigg och vital och var alltid stiligt och propert klädd. Dessutom var han väldigt hjälpsam och fixade och lagade allt möjligt, som han kunde ordna till i husets lilla verkstad. Ibland tänker jag på honom, speciellt när jag matar fåglarna utanför vårt hus. Han fattas mig.
Att ha en hund eller katt som husdjur minskar stress och risken för ett högt kolesterolvärde i blodet. Dessutom motverkar husdjur även hjärt- och kärlsjukdomar. Att mysa och klappa sin hund eller katt kan bidra till ett lägre blodtryck. De människor, som har husdjur, har över lag en bättre fysisk och psykisk hälsa och bidrar även till minskade depressioner, för att nämna några av alla de positiva egenskaper, som husdjur kan bidra med. Då jag själv mått väldigt dåligt psykiskt, de sista två åren, har jag märkt att mina två katter hållit sig mer i min närhet. När jag legat i sängen till långt fram på dagen har de låtit mig sova och har inte jamat för att få gå ut. Ängla sover för det mesta i min säng, men Tindra flyttar runt och sover på olika ställen. När jag mår riktigt dåligt brukar hon sova i sovrummet, antingen vid sängens fotända eller på stolen, som står strax intill huvudändan.
Jag slutar aldrig att förvånas över mina fyrfota älsklingar och jag är så glad att jag tog beslutet att bli kattsambo.
Har du en katt som också åker hiss? Skriv gärna en kommentar.