Mina älskade katter och mitt odlande är inte bara något som jag tycker om att sysselsätta mig med. Det ökar även min livsglädje på olika sätt. Många i min omgivning har påpekat att jag blivit mycket gladare sedan jag blev kattsambo. Det är faktiskt bevisat att båda mina intressen ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Att klappa en katt eller hund sänker blodtrycket och man har kommit fram till att människor som lever med djur drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar än de som lever utan djur. Allt oftare har man idag katter och hundar som sällskapsdjur på äldreboenden som sällskap och stimulans. Att vistas i naturen är också bevisat positivt för hälsan och själen. Om du tar en promenad i skogen eller är hemma och påtar i trädgården spelar ingen roll. I Alnarp utanför Malmö driver man en rehabträdgård framför allt för personer med stressrelaterade problem. Många patienter berättar om det positiva i att få vistas i naturen och pyssla i trädgården.Själv njuter jag av att gå ut på balkongen, vattna, plocka bort vissna blad, lukta på blommorna och provsmaka en egenodlad tomat.

31 dec. 2015

2016















Julplantering till nyår























I år valde jag bort mycket av det röda till jul. Istället blev det vita pappersstjärnor i fönstret, vit duk på soffbordet och när jag planterade i den stora kopparformen valde jag att låta arrangemanget övervägande gå i vitt och grönt. Lika vackert ätt ha på bordet till jul som till nyår. De vita hyacinterna hann aldrig slå ut till julhelgen och hade så varit fallet hade de varit lätta att byta ut. Amaryllisen ställde jag svalt några veckor, då den första knoppen redan kommit upp när jag köpte den. Nu slog den första klockan ut lagom till jul och ännu ett par till är på väg. Just denna sort av Amaryllis Hippeastrum heter Alfresco. Den får vita dubbla blommor, vilket inte är så vanligt, men de senaste åren har man korsat fram många nya amaryllisvarianter, med nya färger på blommorna och annorlunda form på klockorna. Jag köpte två lökar av sorten Alfresco, båda ganska små, men en av dem visar redan tre stänglar. Tillsammans med lökväxterna planterade jag ett par suckulenter, en liten en och en planta muehlenbickia eller slideranka och "plättar i luften", som den också kallas. Växterna har olika struktur och form på både blad och växtsätt och detta ger arrangemanget mer liv. Jag använde mig av två olika sorters mossa, även de med olika utseenden. Julkulorna är arrangerade i små grupper. Om man sprider ut dem en och en ser arrangemanget lätt rörigt ut.
Hemtrevnad Soleirolia soleirolii är en söt växt med krypande växtsätt, som lätt kan pyntas efter årstid. Ett par små julgranskulor, en liten tomte eller som här två vita stjärnor, som jag fäst med nålar med silverfärgade huvuden, och man har snabbt och enkelt ett litet arrangemang. Hemtrevnaden tål inte att torka ut, men vill heller inte stå med rötterna i vatten. Vattna den underifrån och ge svag dos krukväxtnäring vår till höst, mer sparsamt vintertid. Placera den hellre en bit in i rummet än i fönsterkarmen ovanför ett varmt element, så får du glädje av den länge. Tycker du att den växer sig för stor är det bara att ta fram saxen och frisera den. Lägg det avklippta "tussarna" ovanpå lätt fuktad jord och tryck till lite lätt. Placera gärna en plastpåse med hål ovanpå, men lufta då och då.




8 dec. 2015

Nedräkning pågår


Julaftons höjdpunkter då och nu


















Julafton är mycket av en barnens högtid, med stor fokus på tomten och mängder med paket, som ibland kan gå till överdrift kan jag tycka. Det är härligt att se barnens tindrande ögon och höga förväntningar över vad som ska hända under dagen. Hela julaftonen väntar de på att det ska knacka på dörren och den rödklädde, gamle mannen med skägg ska kliva in över tröskeln med samma välkända hälsningsfras, som alla tidigare år. "Ho ho, finns det några snälla barn?"
När jag var liten ville jag vakna tidigt på julaftons morgon. Den av oss i vår familj, som klev ur sängen först, fick äran att tända ljusslingan i granen. Den hade vi hjälpts åt att klä kvällen innan, men enligt vår tradition fick ljusen tändas först på julaftons morgon. Under min egen lilla gran, som jag hade i mitt rum, la mamma godis i den röda, stöveln och en Bamsetidning på julaftons morgon. Efter att jag ätit frukost, tittat på jullovsmorgon på tv, segade tiden sig fram. Jag längtade efter att få se Kalle Ankas jul på tv. En nästan magisk timma fylld med tecknad film. På den tiden var man långt ifrån bortskämd med att få titta på barnfilm och tecknat. Besvikelsen var stor de gånger jag och min syster fick se de tecknade filmerna på svart/vit tv hemma hos min mammas mostrar och morbror. Det fanns dessutom ingen möjlighet att spela in Snövit, Askungen och Kalles andra vänner på vare sig videoband eller DVD, så att se programmet i efterhand var inte att tänka på. Jag är fortfarande av den åsikten att denna traditionsbundna tvtimma ska ses klockan 15 på julafton och inte sparas ned för att spelas upp vid ett annat tillfälle.
Utan egen familj har vissa traditioner varit svåra att hålla vid liv. Då jag tyvärr inte har egna barn har jag istället fått glädjas över mina syskon- och kusinbarns förtjusning över jultomtens besök. Mina katter, Ängla och Tindra är nästan som mina små barn. Jag älskar dem över allt annat och jag tycker om att skämma bort dem. De uppskattar att jag bjuder dem på räkor eller något annat, som de tycker är riktigt  smaskigt. Sedan gillar jag såklart att ge dem presenter, oftast i form av olika leksaker. Med åren har jag lärt mig vad de helst gillar att sysselsätta sig med. Jag har köpt mängder med kattgrejor, som jag hoppats att de skulle gilla, men jag har besviket fått erfara att det sällan är de dyraste presenterna, som de gillar allra mest. Så var det även när jag fick presenter som barn. Innehöll julklappen några pennor och söta suddgummin var lyckan gjord. Härom dagen köpte jag ett par julklappar till Tindra och Ängla. Jag åkte runt till några olika djuraffärer och letade efter någon julinspirerad present. Inte för att katterna lär bry sig, men för min egen skull ville jag hitta något juligt. Det fanns betydligt mer att välja på om man ville köpa julklappar till hund. Röda halsband med scarfar, tomtedräkter och mängder med olika tuggben och godis med röda band. Till slut hittade jag två små möss med tomteluvor, som var riktigt söta. Till Tindra köpte jag en tygbanan, hårt stoppad med kattmynta. Hon har ett äpple och en citron i liknande utförande sedan tidigare och de är verkligen Tindras favoritleksaker och i stort sätt det enda som hon bryr sig om bland kattgrejorna. En ny klösbräda i wellpapp fick bli Änglas julklapp. Den hon haft tidigare var välanvänd och förutom att klösa på den gillade hon att ligga och sova på kartongen på golvet. När jag kom hem med mina julklappar la jag dem tillsammans med de andra, som jag köpt tidigare, i väntan på att jag skulle få tid att slå in dem. Nu hade jag i och för sig inte tänkt slå in presenterna till katterna, för då hade jag ändå fått öppna dem själv. Strax därefter hörde jag prasslande ljud från vardagsrummet. När jag tittade in dit fick jag se att Tindra hittat bananen och lekte med den, liggande på soffbordet. Tanken var att katterna skulle få sina klappar först på julafton, men jag hade inte mage att ta ifrån Tindra sin banan, när jag såg hennes upphetsning över att få leka med den. De små mössen, liksom klöslådan ligger än så länge i garderoben, så jag har något att ge dem på julafton. Förhoppningsvis kommer de att få glädje av sina julklappar under julafton. Jag vill ju att mina "barn" ska få en extra rolig dag den 24:e december, då jag tyvärr måste lämna dem ensamma hemma en del av dagen.
Julfirandet har verkligen förändrats med åren och det är nog fler än jag, som inte har kvar alla gamla traditioner, på både gott och ont. Det är väl tur att de flesta slutat upp med att städa och vända upp och ner på större delen av huset före jul. Det dignande julbordet med mängder med sill, syltor och korvar är också ett minne blott, men de sista åren har jag saknat den hemgjorda bräckkorven. Den goda korven, som jag fick vara med och göra redan när jag var barn. Receptet gick i arv från mammas mostrar och det förblev en tradition i flera generationer att stoppa korv till jul. Nu är det tyvärr svårt att hitta någon butik som tar emot och röker korv, så de sista åren har julbordet stått utan bräckkorv. Adventsljusstakar och julblommor är inget jag kan tänka mig att slopa till jul och om jag gissar rätt så kommer tomten på besök även i år, även om pappa har slutat att gå ut och köpa tidningen. Någon i familjen får ta på sig den röda luvan på julaftons kväll och som så många gånger förr kommer tomten. Ho ho, finns det några snälla barn?

4 dec. 2015

Julmarknader i advent


















Såhär i adventstider är julmarknaderna i full gång. Jag har själv hunnit med att besöka Lilla Böslids och Wapnös julmarknad i Halmstad. För mig hör det julen till att gå på julmarknad och det gör att julstämningen vaknar till liv. Man får provsmaka korvar, ostar, bröd och mycket annat gott från julbordet och folk är förväntansfulla och på glatt humör. Sedan kan man alltid diskutera om det är rätt att ta betalt för att besökarna ska få komma in på marknaden och handla. Jag är ingen storkonsument när jag går på julmarknader, men lite smått och gott brukar jag unna mig och nu senast kom jag hem med en hel del godsaker och en och annan julklapp i mina kassar. På Wapnö fanns många utställare, som utöver mängder med god mat, sålde olika typer av hantverk. Då jag själv varit en kreativ person större delen av livet och pysslat med allt från keramik, pärlsmycken till att måla tavlor, är jag ganska kräsen och inte alltid så överväldigad över vad man får se bland de olika marknadsstånden. Flera utställare i år kände jag igen sedan tidigare. De har sålt samma typ av hantverk i flera år och det känns ganska tråkigt när det inte finns något nytänk. Sedan finns det andra som gör otroligt fina saker, som kräver ett stort kunnande.


















Mitt bland utställarna träffade jag Louise, en före detta arbetskamrat, som jag inte träffat på länge. Förutom att det var väldigt trevligt att träffa och prata med henne igen var det överraskande att se vad hon åstadkommit med sin skaparlust. Det var första gången som Louise deltog på Wapnö julmarknad och hennes alster stack ut i mängden, då det var något nytt. Trots att jag har Louise som vän på Facebook, har hon lyckats väl med att dölja sitt ganska nyupptäckta intresse för att skapa hemsydda leksaker, dockor, julpynt, babykläder och accessoarer m.m. sydda av fina tyger. För ungefär två år sedan köpte hon en symaskin och på den vägen är det. Jag blev verkligen glatt överraskad över alla fina saker, som hon gjort och hade till försäljning. Det var långt ifrån ett hantverk på nybörjarnivå. En del av idéerna har Louise själv kommit på och andra mönster har hon fått hjälp med. Hon hade en hel del julpynt i sin monter, men långt ifrån allt var julinspirerat. De flesta bilderna av Louise figurer har jag fått lov att låna från hennes hemsida www.louand.se. Där hittar du fler fina saker, som hon har gjort och har till salu. Kanske hittar du något passande att ge bort i julklapp. LouAnd design har även en egen sida på Facebook. Den hittar du här.


















För Louise är symaskinen och skapandet inte bara en rolig hobby. Det fungerar nästan lite som en terapi. Hon berättade för mig att när hon syr kan hon för stunden släppa tankarna på sin värk, som ständigt gör sig påmind, och behöver inte lika mycket smärtstillande just då. En hobby, som man har ett stort intresse för, ger inte bara positiva stunder i vardagen. Den kan även bidra till att man mår bättre under tiden som man ägnar sig åt den. När Louise berättade om den positiva effekten av sitt pysslande, tänkte jag direkt på min pelargonodling. När jag planterar, vattnar och tar hand om mina blommor är hela jag fokuserad på nuet och den positiva energi, som pelargonerna ger mig. Även om jag har en riktigt dålig dag och mår extra dåligt känner jag mig alltid bättre när jag får pyssla med mina pelargoner. Att jag sedan blir trött efteråt får jag ta, men oftast finns den positiva energin kvar en stund efter att jag lämnat min odling på balkongen. Det var en liten parentes, som jag ändå tycker är värd att nämna.




29 nov. 2015

Julinspirerad dörrdekoration


















Idag är det 1:a söndagen i advent och jag har tänt ett av de fyra värmeljusen i lyktorna, som hänger ovanför soffan i vardagsrummet. Inget brännbart material finns i närheten, men framför allt hänger lyktorna så att mina katter inte kan skada sig på de brinnande ljusen. Jag planterade några amaryllislökar för ett par veckor sedan och julgardinen har kommit upp i köksfönstret, liksom adventsljusstaken, men för övrigt har jag såhär långt mer sparsamt med pynt i år. Tyvärr har jag inte haft orken de senaste veckorna att fixa till den rätta adventsstämningen hemma i lägenheten, i alla fall inte i den utsträckning som jag skulle önska. Jag gillar främst att göra arrangemang med mossa, växter, naturmaterial och diverse pynt och en dekoration att hänga på dörren. Under ett flertal år deltog jag på blomsterkvällar, som anordnades av olika blomsterbutiker innan jul. Till en början var det inspirerande och jag lärde mig en del grunder för att göra allt från kransar till blomster- och ljusarrangemang. Med åren har jag samlat på mig mycket dekorationsmaterial och en hel del kunskap, så nu brukar jag pyssla själv hemma i köket. Det finns många annorlunda kärl, skålar och glas att fynda på loppis, som går att plantera i och som kan ge jularrangemangen lite extra spänning.
Det är ju fortfarande några veckor kvar till jul, så jag hoppas verkligen att både orken och tiden räcker till så att jag kan få utlopp för min skaparglädje. Några suckulenter, ett par sorters mossa , hyacinter och en liten en har redan köpt och små kulor, hjärtan, stjärnor, vackra band och mycket annat har jag i lådor i klädkammaren. Jag brukar köpa något nytt pynt till blomsterarrangemangen varje år, men mycket går att spara och återanvända.
Vill man göra en dörrdekoration, men inte vill binda själva kransen eller göra stommen själv , kan man köpa färdiga kransar i olika naturmaterial och bara göra det roliga själv, att pynta och dekorera. Det är vackert med kransar i levande material, som gran- och lingonris, men de håller sig tyvärr inte fina till nästkommande jul. De senaste åren har det funnits allt fler stommar klädda i grön mossa, allt från ringar och hjärtan till gröna klot. Mossan är torkad och behandlad och håller sig fin länge. Eftersom jag inte orkat att göra någon ny juldekoration till ytterdörren i år, gick jag upp på vinden och hämtade ner en som jag gjorde för något år sedan. Jag har förvarat den i en plastpåse i förrådet och den har hållit sig riktigt fin. Med hjälp av en limpistol fäste jag röda julkulor i olika storlekar, på den mossbeklädda stommen. Limpistolens heta lim svalnar fort och stelnar. På så vis kommer kulorna på plats utan att man behöver hålla i dem någon längre stund. Limpistolen är ett verktyg som verkligen underlättar när man gillar att hålla på med hantverk och pyssel, men det gäller att vara försiktig när man använder den. Limmet blir väldigt varmt så det är lätt att bränner sig. I ändarna på mossbågen fäste jag två rosetter, av band med lite stadga. Med ett kraftigare band håller rosetterna formen bättre. Tänk på att inte fästa något på dörrdekorationens baksida, som kan skrapa mot dörren och göra skada på den.
Nu hänger dekorationen åter på min lägenhetsdörr och sprider lite julstämning. Än är det flera veckor kvar till jul och förhoppningsvis ska jag få gjort både julgodis och blomsterarrangemang. Jag vill så långt det är möjligt undvika stress under tiden fram till jul. Jag slår hellre av på takten och hoppar över en del måsten för att istället prioritera och njuta av det som jag verkligen vill göra. Att det blir jul ändå, låter som en klyscha, men vem bryr sig om ifall en och annan dammråtta byggt bo under sängen, fönsterrutorna inte är putsade och lussekatterna inte är hembakade.

28 nov. 2015

Adventskalender för stor och liten


När jag växte upp fanns inga adventskalendrar med godis och inga påkostade varianter med leksaker. Ändå fyllde jag och min syster större delen av ena väggen i köket med våra kalendrar. Vi brukade få en från söndagsskolan, som jag oftast tyckte var ganska tråkig. Bakom luckorna dolde sig bilder på utländska barn och en kort berättelse om hur fattigt deras familjer levde i sitt land. Jag förstod i alla fall att alla barn i världen inte hade det lika bra som vi i Sverige. Under flera jular hade vi kalendrar, som vi köpt från scoutkåren. Barn och ungdomar, från deras förening, brukade gå runt och knacka dörr och sälja kalendrarna. De hade alltid väldigt vackra och stämningsfulla motiv i Jenny Nyströmstil. Flera av kalendrarna hade jag och min syster tillsammans och vi turades om att öppna luckorna på bland annat radio- och tvkalendern. De allra mest populära var helt klart de som mamma köpte till mig i stan. Framsidan brukade vara fylld med söta änglar och tomtar och så var de oftat beströdda med silverglitter. Inte undra på att jag som liten tjej tycke att de var fina. Jag måste erkänna att jag fortfarande i vuxen ålder tycker om söta, små bilder av änglar med glitter på.


















Att öppna de 24:a luckorna var ett roligt sätt att räkna ner dagarna fram till den magiska julaftonen, som jag likt så många andra barn såg fram emot. Kanske bidrog lucköppningen till att trissa upp förväntningarna ännu lite mer. Även om jag fyllt 45 år så gillar jag fortfarande att få en adventskalender innan jul. Det är lite av en tradition, som hör julmyset till. Med åren har det blivit så att jag oftast köpt en och annan kalender till mig själv, men då med något ätbart bakom luckorna. Min kära syster har under många år bidragit med allt från kalendrar med små, spännande paket till olika varianter av chokladkalendrar. I år förekom jag henne och beställde två kalendrar, en till syrran och en till mig själv, från chokladbutiken Triple Chocolate, som ligger i centrala Halmstad. Chakib, som äger butiken, gör bland annat underbart goda praliner, som döljer sig bakom varje lucka. Skulle det inte finnas fler kalendrar kvar i butiken, går det ju bra att köpa 24 olika chokladbitar ändå. Tycker du om att göra egna godsaker till jul har butiken även ren choklad i sitt sortiment, som gjort för julgodis. Jag lovar dig att dina godbitar kommer att få en helt annan och mycket godare smak, än om du använder billig blockchoklad. Utöver en smarrig chokladpralin varje dag fram till jul kommer jag att få njuta av en kopp med rykande varmt te, från den första december till julafton och varje dag med en ny smak. Nu luktar det gott i mitt kök av 24 små påsar med te, som är upphängda och fastsatta med klädnypor på ett snöre. Tepåsar och tillhörande klämmor och snöre ingick när jag köpte teadventskalendern från I.S. Te och Kryddor, på Wapnö julmarknad förra helgen. Det känns verkligen speciellt med lite extra lyx varje dag fram till jul, men jag vill unna mig något extra i vintermörkret. En kopp te och en god chokladpralin är verkligen en god kombo, som fungerar finfint som stämningshöjare när man sitter själv hemma på kvällen och vill njuta en stund.


















Tidigare år har jag även köpt adventskalendrar till mina älskade katter, för att jag tyckte att de var värda en gullig kalender med kattgodis. I ärlighetens namn är jag fullt medveten om att varken Ängla eller Tindra bryr sig om ifall deras godisbitar gömt sig bakom en lucka i en pappkartong med fint omslag eller om godbiten plockats direkt ur en burk. Dessutom har båda katterna oftast ratat kalendrarnas innehåll. Häromdagen såg jag adventskalendrar för både hund, katt och smådjur, i en av stans djuraffärer, men i år väljer jag bort kalendern och ska istället bjuda mina katter på en och annan extra räka under december månad. Då får de också njuta lite extra. Även om man älskar sina husdjur över allt annat och gärna vill skämma bort dem med extra godsaker, för att visa sin kärlek och vara snäll, kan man istället göra dem en stor otjänst. Våra fyrbenta familjemedlemmar har samma problem som vi människor och går lätt upp i vikt av för mycket mat och godsaker. Tänk på det lite extra till jul för extra hull kan vara svårt även för våra djur att bli av med. Oavsett om man vill glädja vänner, bekanta eller husdjur, på något extra under advent och jul, är oftast extra tid tillsammans ett bra och trevligare sätt att visa sin omtanke på, istället för att ge bort dyra presenter och mängder med godsaker. Lagom är alltid bäst!
I förgår, när jag kom hem från jobbet på eftermiddagen, låg ett oväntat kuvert på golvet innanför min ytterdörr. När jag böjde mig ner för att plocka upp det såg jag det handtextade namnet och adressen. Till Mia Sandqvist och katterna Tindra och Ängla. Jag kände direkt igen min systers handstil och öppnade kuvertet med detsamma. Inuti låg en liten adventskalender i kortformat, med en söt målad katt på framsidan. Vad kunde väl passa bättre till en kattokig person som jag. Det är tyvärr någon dag kvar innan jag får lov att öppna första luckan och stilla min nyfikenhet över vad som döljer sig bakom den. Självklart längtar jag också efter att smaklökarna ska få sina upplevelser den 1:a december. Jag tror aldrig att jag helt och hållet vill avstå från julkalendrar. Oavsett min ålder vill jag inte vara utan små överraskningar i vardagen, som en adventskalender kan ge mig.

25 nov. 2015

Busken som blommar mitt i snöyran


















Jag blir lika förvånad varje vinter när jag får se kejsarolvonet blomma. Busken växer intill  tegelväggen på länssjukhusets äldsta byggnad. Där ser jag den, vid entrén till dialysmottagningen, när jag går in och ut genom dörren flera gånger i veckan. Jag brukar aldrig lägga märke till när den höga busken får sina första knoppar. Nej, helt plötsligt en dag så har de första, svagt rosa blommorna, slagit ut på bar kvist. Det är definitivt inte vad man förväntar sig att få se när vintern tagit ett stadigt grepp om naturen och nästan alla växter vissnat ner under himlen, som är grå och tråkig. Jag blev sådär extra glad i fredags, när jag klev ut ur taxin utanför dialysingången, och fick se att busken börjat blomma. Redan, oj vad tidigt, var min första reaktion,. Samma tanke slår mig varje år, men nog blommar den väl ändå lite tidigare i år än i fjol. Dagen därpå föll vinterns första snö över Halmstad. Visst är väl ändå kejsarolvonet en märklig buske, som blommar såhär års, när större delen av växtligheten slumrar utomhus.
I Sverige odlas oftast en hybrid av kejsarolvonet, Vibumum farerri, som har sitt ursprung i mellersta Kina. Här i vårt avlånga land blommar busken från december fram till april, lite beroende på vädret och i vilket läge som den är planterad. De små, vita till ljust rosa blommorna, växer i klasar och sprider en härlig doft. Framåt vårkanten, när temperaturen bli mer gynnsam, fortsätter nya, syrenlika, små blommor att slå ut. Vilken tur att det ändå finns en och annan växt, som sprider både härlig doft och blomsterglädje under den här delen av året

23 nov. 2015

Granen som inte barrar


















Rumsgranen, Araucaria heterophylla, är ingen ny växt i handeln, men i år verkar den vara mer populär än tidigare. De senaste veckorna har jag sett dessa granar, i varierande storlekar, i blomsterbutiker, på torghandel och i en och annan mataffär. I Sverige odlas rumsgranen som krukväxt, men på Norfolkön söder om Australien, där den växer vilt, kan den bli upp emot 50 meter hög. Odlad i kruka, inomhus blir den sällan mer än 2 meter och växer långsamt. De stickiga barren, som den vanliga julgranen har, slipper man med en rumsgran, då den har mjuka barr. Man behöver dessutom inte dammsuga upp granbarr till långt efter jul, då den den sällan fäller sina barr. Skulle rumsgranen trots allt barra har den troligtvis fått för mycket vatten eller så står den på en plats som är för varm. Annars är denna skira, vackert gröna gran ett relativt lättskött träd, som alltid vill ha det lätt fuktigt om foten och inte får torka ut. Plantera granen i vanlig blomjord och använd helst kalkfritt vatten, med en halv dos näring en gång i veckan från vår till höst. Rumsgranen kräver en ljus till halvskuggig placering och vill inte stå i direkt solsken. Den trivs utmärkt på en inglasad veranda, där temperaturen inte får vara lägre än +10°C. Under vintern vill granen gärna stå svalt och kräver då mindre vatten. Låter man den stå i ett varmt rum får man vattna jorden mer och gärna duscha plantan emellanåt, då en varm och torr miljö gör att den annars lätt drabbas av spinnkvalster.
Rumsgranen är till för dig som inte vill klä ditt julträd med mängder av kulor och glitter. Grenarna tål ingen större belastning, men en och annan röd rosett går bra att pryda den med. För den miljömedvetna är denna gran ett utmärkt val då du kan ha den i flera år och slipper köra den till tippen efter nyår. Jag har inte hittat några uppgifter som tyder på att rumsgranen är till besvär för allergiker och inte heller att den ska vara giftig för hund eller katt. Rumsgranen har istället en del positiva egenskaper. Den avdunstar en del vatten och höjer på så vis luftfuktigheten och minskar till viss del halten formaldehyd i rummet där den står. Hoppas du på ett extra kärleksfullt kommande år så är denna gran ett måste för dig, då den nämligen sägs bringa lycka i äktenskapet.
Bilden är tagen hos Fritz blommor i Halmstad, som just nu har erbjudande på rumsgranar. Se annonsen på deras hemsida här. Jag vill också passa på att tipsa om deras årliga kundkväll torsdagen den 3:e december kl. 18-21. Under dessa kundkvällar är butiken extra vackert juldekorerad med blomsterarrangemang, levande ljus m.m. Dessutom bjuder man på sång, musik, varm choklad, fina erbjudanden och en riktigt härlig julstämning. Ett arrangemang som brukar vara mycket välbesökt.

22 nov. 2015

Vinterförvara pelargonerna

En del av pelargonerna på min balkong,
i början av november.



















Att jag har en stor förkärlek till alla möjliga sorters pelargoner är ingen nyhet. Jag tycker om allt från de vilda arterna till de små miniatyrerna. Det finns vackra blommor och blad i alla de olika pelargongrupperna och varje sort har sin charm. Jag har det senaste året försökt att begränsa mig till miniatyrpelargoner och dvärgar, mycket för att de är små och söta, men också för att de mindre krukorna och plantorna är lättare för mig att hantera. De små krukorna väger inte så mycket och då jag har problem med både mina händer, fötter och ben är det lättare för mig att plantera om och flytta på mindre plantor. Det är inte lika lätt att få tag på de småväxta pelargonerna, men det har inte hindrat mig från att ändå samla på mig alltför många sorter. De tar ju mindre plats i hyllorna och på så vis får fler plantor plats på min balkong. Så länge det finns plats på balkongen har jag svårt att hålla mig borta från att köpa nya, spännande sorter, som jag gärna vill ha. Då suget sätter in efter nya sticklingar sommartid försöker jag förtränga tankarna på hur mycket jobb det blir när alla mina pelargoner måste flytta in, när utomhustemperaturen sjunker till en för låg nivå för att pelargonerna ska må bra ute på balkongen. När sommarsolen skiner och det är varmt och skönt utomhus känns vintern så långt borta och hur jag ska lösa bristen på plats för plantornas övervintring får just då bli ett senare problem att lösa. Nu närmar sig vintern och jag började plocka in mina pelargoner för flera veckor sedan, några krukor varje dag. Då jag har över 200 plantor orkar jag inte flytta alla på en gång och visst har tanken slagit mig flera gånger att jag borde minska ner min pelargonsamling, så att jag slipper be om hjälp när det är dags för plantorna att flytta in och ut. Tanken är god, men vi som drabbats av det starka pelargonviruset, vilket drabbar de flesta som odlar pelargoner, vet att det är lättare sagt än gjort att ta farväl av älskade plantor, likaväl som att det är svårt att motstå frestelsen att köpa nya plantor när habegäret är starkt. Förra vintern väntade jag lite för länge med att ta in mina pelargoner från balkongen. De stora plantorna stod emot det kallare vädret, men jag fick bittert erfara att småttingarna helt klart var känsligare för kyla och drag. Jag lär mig hela tiden något nytt om olika pelargonsorter och hur de ska skötas på bästa sätt. När någon planta försvinner från min samling får jag leta efter en ersättare kommande säsong eller så lämnar den plats åt en helt ny, spännande sort.
Det finns flera olika sätt att förvara sina pelargoner på under vintern. Helst vill de stå ljust och svalt, +5° - +10° C, under denna årstid och vattnas sparsamt utan näringstillförsel. Mina pelargoner får lite olika förutsättningar under denna period, då de får stå på olika platser i vårt hyreshus. Några hyllor står svalt i trapphuset, där det är fönster från golv till tak, som släpper in ordentligt med dagsljus. Där har jag hängt upp en skylt med texten "Jag städar under hyllorna", som en hälsning till städerskan för att hon inte ska klaga över att jag förvarar pelargoner utanför min lägenhet. De står absolut inte i vägen för dem som ska in och ut ur hissen, men det gäller att inte reta upp städpersonalen. Några småplantor står i fönsterkarmen i mitt köks- och sovrumsfönster. De får extra ljus från växtlysrör och behöver vattnas ofta, då elementen gör det ordentligt varmt där plantorna står. Många pelargoner flyttar jag ner i en städskrubb i källaren, där jag annars har min handikappskoter stående på laddning. Jag köpte ett par lysrör med armaturer på loppis härom året och hängande upp dem i över pelargonerna. De fungerar fint som ljuskällor. Plantorna i källaren kräver även de en hel del vatten, då det är lite väl varmt, +17° - 18° C, i den lilla skrubben, men att ha mina pelargoner där är enda möjligheten att ge plats åt dem inomhus under vintern.
Odlar man pelargoner, som inte har så stora krav på förutsättningarna under vintervilan, kan man behandla pelargonerna riktigt ovarsamt. Tro det eller ej, men det går att vira in plantan i tidningspapper, efter att man tagit den ur krukan och tagit bort en del jord och därefter stoppa ner den i en papperskasse, som ställs svalt och mörkt. Ännu märkligare är att en pelargon kan klara vintern utan jord, hängande upp och ner på en tvättlina. Jag skulle inte våga prova att övervintra mina små miniatyrpelargoner på något av dessa sätt, då småplantorna är mer känsliga, men enligt en bekant till mig klarar hennes stora pelargoner sig utmärkt i en papperskasse hela vintern och vaknar till liv på våren igen. De engelska pelargonerna och änglapelargonerna kräver i regel mer vatten året om, i jämförelse med övriga pelargonsorter. Tyvärr gillar en del ohyra att kalasa på just dessa sorter. Mina "engelska" har tyvärr varit drabbade av vita flygare under större delen av sommaren och hösten. Jag har låtit de och "änglarna" stå kvar på balkongen, trots att det varit nollgradigt utomhus. Förhoppningsvis dör ohyran av kylan och blir det alltför kallt får dessa pelargoner också flytta inomhus. För säkerhets skull har jag satt ut värmefläkten på balkongen och sjunker temperaturen för lågt går fläkten igång så inte pelargonerna fryser ihjäl. Nu vill jag att det blir en mild vinter, som går fort och självklart önskar jag att vårvärmen kommer tidigt nästa år. Då kan jag åter igen få flytta ut mina älskade pelargoner på balkongen. Dessutom hoppas jag att de flesta plantorna klarar vinterförvaringen. Lite svinn får man alltid räkna med och tur är kanske det, annars hade jag inte haft plats för nya, små sticklingar till nästa år.

18 nov. 2015

Citrusträden har flyttat hemifrån


















Jag har aldrig tidigare haft citrusträd på min balkong, delvis för att jag tyckt att de varit för dyra i inköp, men även för att jag ansett dem tillhöra de lite mer moderna växterna, som inte riktigt är i min smak. I våras sålde Lidl citronträd till ett mycket bra pris och då valde jag ändå att köpa ett träd, som då hade tre stora, gula citroner. Veckan efter hade ännu ett citrusträd tagit plats på balkongen, ett Calamondin, som även det var bra mycket billigare än normalt. Hela sommaren har träden blommat och de clementinlika små frukterna, som var mörkt gröna från början, blev till slut härligt gula. Citronträdets blommor doftade underbart gott, men något jag inte räknat med var trädets flera centimeter långa och vassa taggar. De fick jag bittert känna av ett flertal gånger då jag vattnade mina pelargoner och råkade komma för nära grenarna. Jag hade inte heller räknat med att trädet skulle växa så mycket som det gjorde. Utrymmet på min balkong var begränsat redan innan jag köpte hem mina citrusträd och jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag köpte dem. Det är tur att jag är liten och smal annars hade jag varken kommit in eller ut på balkongen, då citronträdet bredde ut sig efterhand. Jag har väl inte ångrat mina trädköp helt och hållet, för de har verkligen varit vackra där de stått gröna med sina härliga frukter. Fortsätter citronträdet att växa i samma takt framöver lär jag få ta fram sekatören och klippa ner det ordentligt, om det ska få ett fortsatt liv på min balkong. Nu är det ju långt till nästa sommar och först väntar en vinter och vår, som träden ska överleva. Jag har redan tidigare år haft problem med att få plats åt alla mina över 200 pelargoner, när det varit dags för dem att flytta inomhus på hösten. När jag köpte citrusträden i våras valde jag helt att bortse från hur jag skulle lösa övervintringen och sköt det problemet på framtiden. Nu är snart vintern här och det kan bli frost vilken dag som helst. Problem är till för att lösas och det gick lättare än vad jag trodde att hitta plats för mina citrusträd i vinter. Tina, en bekant till mig, som också har ett stort odlingsintresse, erbjöd sig att ta hand om mina träd under de kalla vintermånaderna. Hon bor ett par kvarter från mig, i en lägenhet på markplan och har en inglasad veranda. Med bubbelplast, isolering och värmefläkt ser hon till att hålla kylan ute. Då var mitt problemet löst så långt, men mina träd behövde ju transporteras hem till Tina. Envis som jag är ville jag klara transporten själv och inte be någon om hjälp. Jag körde in min handikappskoter i hissen, åkte upp till fjärde våning och parkerade den utanför min lägenhet. Därefter bar jag krukorna bit för bit för att till slut få dem på plats på min skoter, efter att jag fällt upp styret så långt det var möjligt. Ett av krukfaten åkte i golvet och gick i bitar, men jag var redo att ta plats på skotern och ta mig ner till bottenplan. Det var svårt att vrida på styret och jag fick sitta och hänga med fötterna eftersom krukorna var i vägen. Skam den som ger sig. Jag kom ner på bottenplan, ut genom ytterdörren och i sakta mak körde jag iväg. Troligtvis såg det ganska roligt ut när jag kom åkande bakom blad och grenar. Jag mötte ett par bilar och förare och passagerare såg ut att skratta när de såg mig, men det bjöd jag så gärna på. Väl framme mötte Tina upp mig med en säckkärra, utanför hennes lilla trädgård. Då Tina är starkare än jag och inte har problem att gå var det hon som drog kärran med citrusträdet. Hon har andra handikapp och är helt blind, så jag dirigerade henne med glada tillrop. Framåt! höger! fortsätt! Med gemensamma krafter var till slut mina citrusträd på plats för årets vinterförvaring. Jag ska åka och titta till mina träd lite då och då i vinter och samtidigt hjälpa Tina med att se efter eventuell ohyra på hennes växter. Ibland är det bra att vara lite lagom envis. Det kommer man långt med, speciellt om man har någon typ av handikapp som kan ge problem i vardagen. Ibland är det svårt att inte fokusera på hindren, men det underlättar om man istället försöker se möjligheterna.

15 nov. 2015

Julkort med årets julfrimärken

Jag måste erkänna att jag är dålig på att komma ihåg att skicka kort till mina nära och kära som fyller år, men en hälsning till jul missar jag inte. Då är det "riktiga" julkort via posten som gäller och inga digitala per mail eller sms. Däremot brukar jag knåpa ihop en hälsning i datorn och dela med mina vänner på Facebook. I flera år har jag ägnat mig åt att göra egna julkort. Jag har tagit vara på en del av min tid på dialysen och legat där i sängen och klippt och klistrat efter bästa förmåga, med nålar i armen och slangar i sängen. Det gäller att vara extra försiktig och noga se efter var jag klipper, men några längre pysselstunder brukar det tyvärr inte bli. Eftersom jag gillar att leka med ord har jag något år klurat på en fyndig julhälsning med rim, som jag sedan skrivit och printat ut på datorn. Det finns mängder med vackra papper och detaljer i hobbybutikerna för den som vill vara extra kreativ och skapa sina egna julhälsningar. Jag brukar rita i datorn och skriva ut på papper för att använda upptill glitter, fina band, stämplar m.m. På så vis kommer jag lite billigare undan, speciellt då jag gör ganska många julkort. För den som inte vill rita själv går det att hitta många fina bilder och figurer på internet. Det går sällan att spara ner bilder från en vanlig hemsida och få bra kvalité på utskriften. De filerna har oftast för dålig så kallade upplösning. Det finns speciella bildbyråer på nätet och en del av dem har gratis bilder med hög upplösning utan vattenstämplar. Använd ett tjockare papper, gärna med lite glättad yta, när du skriver ut julfigurerna. Det och självklart en bra skrivare hjälper till att få en bättre utskrift.
I år tror jag att tiden, men speciellt orken, inte kommer att räcka till för att jag göra egna kort, även om jag verkligen gillar att rita, klippa och klistra, men att hoppa över julhälsningarna är inget alternativ. I torsdags passade jag på att köpa 40 kort, med olika julmotiv, för en billig peng. När jag ändå var i mataffären frågade jag efter årets julfrimärken och den 12:e visade sig vara dagen då det var försäljningsstart för årets julporton. Redan på 1970-talet gavs de första julfrimärkena ut i Sverige. Elin Sandström är det som designat 2015 års julfrimärken, med stjärnor som genomgående tema. Hon ville skapa märken, som ska sprida gammaldags julstämning. På bilden ovan ser du häftet med 10 märken, som kostar 65 kr. I år säljs även julfrimärken på rulle, där motivet består av julgranskulor med stjärnor. Än är det många dagar kvar tills att julhälsningarna måste vara klara, men jag tänkte vara ute i god tid i år, så att jag slipper stressa och skriva korten kvällen innan den 16:e december, då det är sista dagen att lägga julkorten på postlådan om de ska komma fram innan julafton med julporto. Är man ute någon dag senare kan man alltid använda vanligt porto. För hälsningar, som ska skickas utomlands, gäller andra datum för att posten ska hinna leverera dem i tid. Har du kvar valörslösa julfrimärken från tidigare år kan du använda dem även i år. Julfrimärken kan användas året om och gäller då som porto för ekonomibrev upp till 50 gram.
För övriga upplysningar om porto för brev och paket klicka och läs på Postnords hemsida www.postnord.se.

14 nov. 2015

14 november Ostkakans dag


















Fars och Mors dag har vi firat under många år, men med åren har det tillkommit många nya så kallade temadagar, så det finns något speciellt att fira nästan varje dag i almanackan. Kanelbullen, tulpanen, såpbubblan, musiken, alla har de sin egen dag. Nästa vecka är det ostkakans dag och därför vill jag dela med mig av ett recept, som jag använt mig av flera gånger och som jag även tidigare lagt ut på min blogg, men den är så god så den är värd att lägga ut igen. Att göra egen ostkaka är inte alls särskilt invecklat, även om det tar lite tid i anspråk, men under tiden som mjölken "löper" och den gräddas i ugnen, kan du luta dig tillbaka i soffan. Jag lovar att det är värt besväret, för hemgjord ostkaka är så mycket godare än den som finns att köpa färdig i affären. Bjud den med sylt och en klick grädde och jag kan lova dig att du gör intryck på vänner och bekanta. Äter du inte upp all ostkaka nu går det bra att frysa den och njuta av den till jul, då man ändå har så mycket annat att stå i. Se årets temadagar här.
 
Recept ostkaka (räcker till fem folieformar á 8,3 dl)
På bilden en liten form lagom till en person.

10 liter  3% mjölk
1 dl vetemjöl
5 dl mjölk
3 msk ostlöpe (finns att köpa på Apoteket)

8 st ägg
2 msk vetemjöl
4 dl vispgrädde
3 dl socker
100 g sötmandel
5 st bittermandlar
smör till formarna

1. Värm 10 liter mjölk till 37°. Vispa ihop vetemjöl med 5 dl mjölk. Ta grytan från värmen, rör ner mjöl-mjölken och ostlöpen. Lägg på lock och låt grytan stå 30-45 minuter medan mjölken "löper".
2. Skålla, skala och hacka mandeln. (går bra med oskalad mandel) Smörj de ugnssäkra formarna och sätt ugnen på 175°.
3. Rör runt i ostmassan i grytan med en handvisp så att massan finfördelas och häll av vasslan efter hand (sparas till brödbak). Häll ostmassan i omgångar i ett durkslag så att vasslan rinner av.
4. Vispa ihop ägg, vetemjöl, grädde, socker, mandel och bittermandel. Blanda noga ner ostmassan.
5. Häll smeten i formarna. Grädda drygt 1 timme, täck med folie mot slutet om ostkakorna verkar bli mörka. Ostkakorna går bra att ha frysta i 4 månader.

11 nov. 2015

Hyacinter i rött


















Trots att hyacinten egentligen är en vårblommande lökväxt är den för de flesta starkt förknippad med julen. Mängder med lökar drivs fram i förtid, flera månader innan hyacinterna blommar i våra trädgårdar. Under vår mörkaste årstid sprider hyacinterna en härlig doft och höjer stämningen i julens blomsterarrangemang. Förra året provade jag att driva fram några hyacintlökar på egen hand. Under ett par veckor skulle de stå mörkt och svalt. Därefter placerade jag dem något varmare, med den klassiska pappersstruten, som en hatt på löken. Så småningom vaknade löken till liv och då var det dags att ställa den på en ljus plats och ta av hatten. Det tog bra mycket längre tid att få lökarna att blomma, än vad jag trodde, och några hyacinter till jul blev det inte förra året. Jag blev en erfarenhet rikare, men i fortsättningen kommer jag att köpa hyacintlökar, som redan satt knopp. Prismässigt blir det sällan billigare att driva upp dem själv, då hyacinterna säljs billigt till jul.Mina känslor har fortfarande inte riktigt hunnit ikapp med årstiden. Jag har svårt att förstå att det är första advent redan om ett par veckor. Visst har dagarna blivit kortare och det mörknar tidigt på eftermiddagarna, men det är milt väder för att snart vara mitten av november och jag går fortfarande utan strumpor i skorna på dagarna. Därför blev jag förvånad över att man redan fått hem hyacinter hos Fritz blommor, när jag gjorde ett besök i deras butik igår. De hade även mängder med planterade amaryllislökar, men även ett tiotal mer eller mindre ovanliga sorter som såldes som snittblommor. Till advent och jul brukar hyacinterna, som säljs i butikerna, blomma i vitt, blått eller rosa. Jag hajade till när jag fick se lökar, som enligt krukans skylt och bild skulle blomma i rött. Det visade sig vara en sanning med modifikation. Hyacinten med namnet
Hyacinthus orientalis 'Jan Bos' blommar med ceriseröda blommor och sprider en svag väldoft. Tillsammans blir blomman och stjälken c:a 25 cm hög. Blommorna sitter tätt och stjälken är kraftig. Jag hade först tänkt att köpa en vitblommande multihyacint, som får fler stjälkar men med färre blommor, men när jag fick se Jan Bos, valde jag istället ut ett par av dessa lökar. Nu väntar jag med spänning på att få se de färgmässigt lite annorlunda  hyacinterna blomma. Än så länge står lökarna svalt ute på balkongen, så att de förhoppningsvis blommar lagom till första advent.

10 nov. 2015

En katt - Ett starkt lyckopiller som ger värme, sprider glädje och kärlek


















Tiden går fort och man glömmer snabbt dagar som passerat revy, något som är på både gott och ont. Jag är glad att många stunder, då livet varit tufft, alltmer bleknar och ersätts av andra trevligare minnen. Däremot finns det många glädjestunder, som jag önskar gick att spara i en ask, för att plockas fram långt senare och minnas dem som det var igår. Ibland funderar jag över hur jag levde mitt liv och hur jag mådde innan mina två katter Tindra och Ängla flyttade in hos mig. Det var ensamt och tyst hemma i min lägenhet och jag hade ingen att prata med. När jag kom hem från dialysen, trött och ibland på ett mindre bra humör, gapade lägenheten tom och mörk och känslan kom över mig att ingen brydde sig om jag över huvud taget kom hem. Jag mådde inte särskilt bra varken fysiskt eller psykiskt, vilket mycket berodde på att mitt liv kantats av sjukdom och andra tunga händelser från och till sedan födseln. Året innan jag bestämde för att jag ville bli kattsambo hade jag mist min tredje transplanterade njure, som jag levt med i 6½ år. Jag hade börjat med dialys igen, 4 ggr/vecka på sjukhuset. Det kändes jättetungt eftersom jag under min tid som transplanterad kunde leva mitt liv mer som vanligt, vilket jag inte kunnat göra sedan jag var i tioårsålder. Det var då som min njursjukdom upptäcktes vid en rutinkontroll hos skolsköterskan. Urinprovet, som jag lämnade, visade på att mina njurar läckte både socker och äggvita. Knappt två år senare senare tvingades jag börja med dialys, efter att min första njurtransplantation, med en njure från min pappa, hade misslyckats. När min tredje njure slutade att fungera tyckte jag att livet var riktigt mörkt, men tyvärr tog det inte stopp där. Värken, som jag fått ganska plötsligt i mina fötter och ben, eskalerade oroväckande. Jag hade så ont att jag knappt kunde gå alls och än mindre sova. När jag väl fick tid för en kärlröntgen och kom till sjukhuset blev situationen plötsligt väldigt akut. Cirkulationen i mina ben var näst intill en katastrof. Jag opererades innan jag själv nästan hann fatta vad som hänt och fick bland annat byta ut ett av de stora blodkärlen i mitt vänstra ben, mot ett konstgjort kärl. Mitt liv hängde på en väldigt skör tråd och ingen kunde svara på om jag och min kropp skulle klara kampen. Då jag hade hemska smärtor fick jag mycket morfin och var så nerdrogad att jag stundtals inte visste vad jag gjorde eller vad jag sa. Kanske var det lika bra just då att jag inte tänkte riktigt klart, för jag var så omtöcknad att jag inte var riktigt medveten om i vilket dåligt tillstånd jag befann mig i. Då jag knappt åt någon mat fick jag näring via en sond i näsan och normala toalettbesök ersattes av en vuxenblöja. Jag kände mig som ett litet hjälplöst barn. Sakta, sakta blev cirkulationen bättre i mina ben, men jag var väldigt svag. Jag kunde varken gå eller stå på mina fötter, utan fick sitta i rullstol. Lederna i tårna hade dragit ihop sig, liksom ena hälsenan. Jag hade också fått nervskador i ena foten, men värken lättade något och jag började bli lite klarare i mina tankar när det gick att sänka morfindosen. Positivt på ett sätt, men då blev jag också mer medveten om vad som hänt och hur sjuk jag egentligen var. På min ena fot hade två av mina tår blivit helt svarta, då de inte fått någon blodförsörjning. De tårna har jag tyvärr inte kvar, liksom ytterligare två tår som jag tyvärr tvingades amputerade ganska nyligen. Jag har aldrig känt mig och känner mig inte som en tuff person och patient, men min lilla, smala kropp verkar vara riktigt seg, med tanke på allt det som den fått gå igenom, med bland annat ett 30-tal operationer. Jag får ibland frågan om hur jag står ut och på den frågan finns ett enkelt svar. Antingen ger jag upp eller så gör jag det bästa av situationen. Jag har valt att föröka fokusera på det sistnämnda, även om det minsann inte alltid är enkelt. Människan klarar oftast av att gå igenom otroligt besvärliga situationer i livet, långt svårare händelser än vi någonsin vågar tro. Självklart hanterar vi svåra situationer på olika sätt och själv har jag bytt taktik flera gånger under årens gång.
Efter ungefär tre månader på sjukhuset kom jag hem till min lägenhet, som då var handikappanpassad. Hemtjänsten kom och hjälpte mig flera gånger varje dag och på nätterna tryckte jag på mitt larm för att nattpatrullen skulle komma och ge mig morfinsprutor, när den värsta smärtan satte in. Dagarna gick och jag kunde börja gå några steg i taget med specialgjorda skodon, som mest såg ut som jättelika korksulor med svarta textilremmar. Varje steg var en seger. Ganska snart, efter min hemkomst från lasarettet, lät jag glasa in min balkong, som tidigare även saknade tak. Allt för att jag på egen hand skulle kunna ta mig ut på balkongen och se lite av livet, som utspelade sig utanför min lägenheten. Då kunde jag inte ana hur mycket min balkong skulle komma att betyda för mig framöver och att jag fem år senare skulle stå som segrare i en riksomfattande balkongtävling.
Jag återhämtade mig sakta och började klara mig själv allt mer, samtidigt som jag kämpade med mina dialysbehandlingar. Gott och väl ett år, efter att jag var som allra sjukast, väcktes längtan efter att få leva tillsammans med en alldeles egen katt. Jag har alltid älskat djur och när jag var barn hade jag flera guldhamstrar och ett marsvin. Min dröm var då att få ha en egen hund, men någon hund blev det aldrig. Jag skulle fortfarande vilja ha en vovve, men då jag har svårt att gå, jobbar halvtid och är många timmar på sjukhuset, är min åsikt bestämd att det inte vore rätt att skaffa hund. Att ha en egen katt var däremot inget som jag längtade efter i unga år, även om jag gärna tog hand om grannens katt ibland. Det var först när min systers familj blev med katt, som intresset hos mig sakta tog fart. Självklart kunde jag inte motstå den lille kattkillen Smokey när jag besökte min syster i Malmö. En liten kattunge är väl söt i allas ögon, men jag blev alltmer förtjust i den lille krabaten. Jag funderade allt oftare på hur det skulle vara om jag själv skulle ha en katt. Dessa tankar började ta upp allt mer av min vakna tid. Många frågor snurrade i mitt huvud, som rörde ett eventuellt kattköp, men mina tankar gick ofta isär. Oftast såg jag framför mig hur mysigt jag skulle ha det med en alldeles egen kattunge hemma i lägenheten, men sedan kom farhågorna över om jag över huvud taget skulle orka med och klara av att sköta om en katt, så som jag mådde. Bekanta till mig framförde också sina synpunkter. De flesta försökte peppa mig och få mig att inse hur mycket glädje jag skulle få av en liten katt i mitt hem, jag som tycker så mycket om djur. En sköterska på dialysen klippte till och med ut tidningsannonser med "katter till salu", allt för att peppa mig lite extra. Ibland blev jag nästan irriterad över hennes tilltag, men i efterhand har jag tackat henne flera gånger för att hon var lite tjatig. Jag bestämde mig till slut att göra slag i saken. En katt fick det bli. Jag tittade efter små kattungar i tidningar och på nätet, men det skulle inte bli genom dessa medier, som jag skulle finna min livskamrat. En patient på dialysen hade katt och den fick ungar precis i rättan tid. Tre av källingarna var vita och först var det en av dem som skulle bli min. När jag fick se kullen för första gången var det inte någon av de vita katterna som fångade mitt intresse. Jag föll istället för den allra minsta källingen, en grå, korthårig, liten hona. Mitt hjärta slog nästan volter i min bröstkorg när jag fick håll henne i min famn och min blick mötte hennes små ögon. Hon var så otroligt söt där hon klättrade runt i soffan på lite ostadiga ben, men det fanns ett stort men, hon var inte till salu. Ägaren hade nämligen bestämt sig för att behålla henne själv. Ingen blev gladare än jag när ägaren plötsligt ändrade sig och sa att jag kunde få köpa den grå kattungen för en hundralapp, eftersom jag så gärna ville ha just den. Det var fortfarande flera veckor tills att kattungarna var redo att lämna sin mamma, för att ge sig ut på egna äventyr. Dagarna gick på tok för sakta och jag längtade verkligen efter att få hämta hem min alldeles egna lilla Tindra, ja Tindra var namnet som jag valt ut åt henne. Det var kanske inget vanligt kattnamn, men om jag hade fått en dotter hade jag troligtvis gett henne namnet Tindra. Nu kan jag inte få några egna barn så katten fick heta just Tindra. Veckorna gick och jag försökte att förbereda mig på bästa sätt inför hennes hemkomst genom att plocka bort alla saker, som kunde tänkas vara farliga för en katt, och kattlåda, sand, mat och ett par leksaker införskaffades. Så kom dagen då det äntligen var dags att hämta hem den lilla kattjejen. Jag fick skjuts med bil och på vägen hem satt jag med den lånade transportväskan i famnen. I väskan satt Tindra och jamade och såg nästan vettskrämd ut. Inte undra på det då hon nyss blivit bortförd från sin mamma. Nu var det min tur att axla rollen som mamma och ta hand om denna lilla krabat efter bästa förmåga. Otroligt spännande, men samtidigt var jag nervös över hur jag skulle klara av uppgiften som ny, oerfaren kattmamma. Så kom vi hem till lägenheten och en ny period i mitt liv tog fart. Att en liten katt skulle förändra mitt liv så radikalt kunde jag i min vildaste fantasi aldrig föreställa mig då Tindra tog sina första steg hemma i vårt kök, lite förvirrad och gnyende, men trots allt nyfiken. Den första natten sov hon tätt intill mig i sängen och så fort jag flyttade på mig och ändrade ställning följde hon efter.
Tänk att det har gått hela nio år sedan, den lilla, grå pälsbollen gjorde entré i mitt liv. Det är svårt att beskriva den glädje, som Tindra har gett och ger mig varje dag. Hon är en livs levande sambo, som jag får lov att överösa med all min inneboende kärlek. Jag blev snabbt fäst vid henne även om hon till en början rev ner en och annan kruka från fönsterkarmen, försökte stjäla mat från min tallrik så fort jag satte mig vid bordet och skulle äta och ibland försökte hon klättra i sovrumsgardinen. För var dag som gick blev jag allt mer betagen i henne och så känner jag fortfarande. Det ledde till att jag även lät katten Ängla flytta in hos oss året därpå. Jag inte bara älskar mina katter över allt annat och gör allt för dem, de har blivit ett ständigt återkommande samtalsämne oavsett vem jag pratar med. Ängla och Tindra har fört med sig så oerhört mycket gott i min vardag. Det är alltid någon av katterna som är i sängen både när jag somnar och när jag vaknar. På morgonen, när klockan ringer och jag slår upp ögonen, är jag oftast väldigt trött, har värk i kroppen och tanken på att kliva ur sängen känns tung. Då finns Ängla där och muntrar upp mig. Varje morgon kryper hon upp i mitt knä när jag satt mig upp i sängen. Hon möter min blick med sina fina ögon och vill gärna att jag kelar med henne. Hon lutar sin nos mot min haka och där sitter vi en stund tillsammans innan det är dags att kliva upp och fixa frukost. Sedan säger jag god morgon till Tindra, ger henne en puss på pannan och talar om att jag älskar henne. Oftast får jag genast en positiv reaktion då jag hör henne spinna. Det är viktigt för mig att få tala om för mina katter att jag älskar dem, oavsett om de förstår mitt språk eller inte. Förhoppningsvis känner de i alla fall av min positiva sinnesstämning när jag uttalar orden. Båda katterna verkar tycka om att göra mig sällskap när vi går utanför huset. De följer med mig på en kort promenad mellan husen och slår sig ner strax intill mig när jag sätter mig ner för att vila. På väg in brukar minst en av katterna göra mig sällskap i hissen upp till fjärde våningen. När det är dags att äta middag är Tindra inte sen med att få sig en smakbit från min tallrik, om det är någon mat som faller henne i smaken.
För den som inte har ett husdjur är det svårt att förstå vad det kan innebära att ha till exempel en katt som livskamrat. Tindra och Ängla ger mig så otroligt mycket positiv energi och de stunder då jag mår som sämst ger de tröst bara genom att finnas till, möta mig när jag kommer hem, krypa upp i min famn eller bara titta på mig med sina vackra ögon. När jag fryser visslar jag på Ängla och då kryper hon ner under täcket och ligger tätt intill mig en stund. Efter en stund brukar hon få nog och lägger sig ovanpå påslakanet, men då brukar jag ha fått upp värmen. Att vissla på en katt låter kanske märkligt, men jag la tidigt märke till att Ängla tyckte om en speciell melodi, som jag brukade spela i min mobiltelefon när vi lagt oss på kvällen. Jag började vissla på melodin "Jag är fattig bonddräng" till och från och fick då ofta hennes uppmärksamhet. Nu kallar jag på både Tindra och Ängla genom att vissla på den magiska melodin, bland annat när jag vill att Tindra ska komma in på kvällen. Jag har testat andra tonslingor och det verkar som om Ängla reagerar mest på vissa tonlägen. Då  kommer hon till mig och lägger sig på mitt bröst oavsett om jag ligger i sängen eller i soffan. Ännu en liten trudelutt brukar resultera i att hon tvättar mina kinder och haka.
Tänk vad lite som jag visste om katter den dagen då jag hämtade hem min älskade Tindra. Jag kunde verkligen inte tro att hon som katt skulle känna av när jag mådde dåligt. Hon har vid ett flertal tillfällen visat att hon har ett sjätte sinne. Tindra sover väldigt sällan i min säng, då hon troligtvis tycker att Ängla tar för mycket plats där, men efter att jag kom hem från sjukhuset och hade opererat bort mitt ena bröst för ett par år sedan, sov hon i sängen eller på stolen precis intill i flera veckor. En tillfällighet skulle man kunna tro, men det händer om och om igen när något speciellt hänt mig. En del personer hävdar att tamkatter inte behöver sin "ägare" utan endast utnyttjar oss människor för att få mat, men det håller jag inte alls med om, efter att ha levt med två katter i nästan nio år. Det går självklart inte att prata med dem som med människor, men vi kan lära oss att förstå katters språk och de kan tolka en del av våra ord och vårt kroppsspråk, bara vi tar oss tid, vill och försöker. Jag skulle nästan kunna berätta hur mycket som helst om mina katter och det allra mesta är små stunder och händelser som bidrar med glädje i min vardag. Kanske har jag blivit kattberoende. Jag vet inte hur jag skulle mått idag efter alla motgångar om jag inte blivit kattsambo den där dagen för nio år sedan. Självklart har jag fortfarande en del mörka dagar. Jag har fortfarande problem med mina fötter och ben och jag lever med ständig värk och en del biverkningar till följd av den medicin som jag tar efter min bröstcancerdiagnos. Dialysen är ett måste för att överleva, men mina katter Ängla och Tindra är riktigt starka "lyckopiller". De finns där för mig varje dag och natt oavsett hur jag mår, om jag är glad eller ledsen, sur eller arg. Jag äskar er!
På bilden, som jag tog för några dagar sedan, har Tindra krupit ner under påslakanet i sängen och "tältar under mina ben. Det gjorde hon gärna när det till en början bara var hon och jag som delade lägenheten. Nu gör hon det när Ängla är utomhus och hon och jag får lite egentid.

2 nov. 2015

En magisk chokladkväll hos Triple Chocolate


















Det var lördag, sommarens varmaste dag och termometern visade strax över 30°C. Jag hade varit en runda på stan och shoppat och kom körande på Brogatan när tanken slog mig att jag skulle stanna till för att besöka chokladbutiken Triple Chocolate, som ligger i hörnan mitt emot Levin & Nilssons cykelaffär. Butiken låg tidigare på en annan gata i Halmstad, men efter några år valde man att stänga butiken och öppna upp den i en ny lokal med ett bättre läge. Nu var det första gången som jag öppnade dörren till deras nya butik, utan att ha några speciella förväntningar.


















Vilken härlig känsla jag fick när jag klev in. Där inne var det svalt och skönt, en jättekontrast till den pressande värmen utomhus. Det luktade gott och på diskens glashyllor låg chokladpralinerna prydligt uppradade efter smak och innehåll, vid sidan om smaksatta gräddbullar, chokladkakor och mycket annat, som såg väldigt gott ut. Plötsligt kände jag mig lite lyxig, när jag stod där under kristallkronorna i taket och insöp den härliga atmosfären. Det var minsann inte lätt att bara välja ut ett fåtal praliner att köpa med hem. Som tur var hade jag en frysklamp med mig, som kylde min vattenflaska. Den kom väl till pass när chokladpralinerna skulle fraktas hem i värmen utomhus.


















Innan jag lämnade butiken passade jag på att fråga om lappen, som var uppsatt i butikens skyltfönstret, och som jag läste lite snabbt när jag kom. Jag ville veta vad en chokladkväll innebar. Lite kortfattat fick jag veta att man fick komma till butiken för att under några timmar lära sig att göra praliner. Dessutom fick man med sig chokladbitar hem. Jag gillar att göra eget godis till jul så att få lära sig att göra riktigt proffsiga chokladpraliner, under en kväll i butiken, lät i mina öron som en riktigt spännande upplevelse. Efter att jag anmält mitt intresse fick jag veta att någon från butiken skulle kontakta mig framåt hösten, med närmare information om dag och tid.


















Dagarna gick och jag hade nästan glömt bort arrangemanget när jag blev uppringd för någon vecka sedan. Äntligen var det dags att få komma in bakom disken till lokalen där Chakib, butikens ägare, skapar alla fina chokladkreationer. Vi var sju personer, män och kvinnor i skiftande åldrar, som samlades i butiken. Först lyssnade vi på en kort introduktion om kakaoodling och sedan fick vi smaka på 100- och 70-procentig choklad. Den 100-procentiga varianten var bitter och föll verkligen inte mig i smaken, men nyttig är den. Därefter fick vi varsin bit fudge, som var en riktig smaksensation, delvis för att den påminde mig om mjölkkyssar, en kola som jag åt när jag var barn.


















Så var stunden äntligen inne då vi fick lov att komma bakom disken och in i butikens hjärta, där pralinerna blir till. Var och en fick ett förkläde och en mössa, som fick mig att tänka på en liknande huvudbonad, som håller håret på plats vid en operation. Efter att vi tvättat händerna var vi redo att kliva in i chokladverkstaden. Det första som fångade min uppmärksamhet var en rostfri vask med en stor kran. Ur den rann inte vatten. I ett jämnt flöde kom istället smält choklad. Wow! Det var nog fler än jag som gärna hade satt ett finger i den strida strömmen av choklad och slickat i sig, men det var tyvärr inte tillåtet av hygieniska skäl.


















Chokladen samlades upp i vasken och maskinen såg till att chokladen höll rätt temperatur för att kunna cirkulera i systemet. Det var svårt att släppa blicken från chokladstrålen när det var dags att börja göra gräddbullar. Ingredienserna i matberedaren blev en härligt, tjock, vit massa efterhand som vispen gick runt. Smeten hälldes upp i en stor strut och sedan fick var och en prova på att spritsa en egen gräddbulle på de runda, glutenfria rånen.











 


 



















Därefter var det dags att ta plats vid den magiska chokladmaskinen. Chakib visade hur man fyllde en form med hjärtan med den rinnande chokladen. Därefter strök han av överflödig choklad med en stor spackelspade. Sedan skulle eventuella luftbubblor bort ur formen innan den vändes upp och ner så att det mesta av chokladen rann ut igen. Då återstod ett tunt lager av choklad i varje litet hjärta. Åter några drag med spackelspaden och sedan ställdes formen åt sidan så att chokladen fick tid att stelna, innan de små chokladformarna kunde fyllas med pralinens goda innehåll.


































Nästa moment var att fylla små, runda chokladskal med olika fyllningar, som förberetts i strutar innan vi kom. Vi hjälptes åt att spritsa i ljus och mörk kola, nougat och olika chokladkrämer smaksatta med allt från passionsfrukt till whiskey. På toppen lämnades plats åt den choklad, som sedan skulle på plats för att försluta chokladkulan, innan det var dags att doppa alla våra kulor i smält, tempererad choklad.


















Att temperera choklad är ett måste när man arbetar med choklad, som ska bli t.ex. praliner. Chokladen värms upp till en viss temperatur, sedan sänks temperaturen igen innan den smälta chokladen är klar att jobba med. Tempererar man inte chokladen stelnar den inte ordentligt när den kallnar och den blir lätt kladdig i rumstemperatur. En efter en sänktes kulorna ner i chokladbadet och lyftes upp med ett gaffelliknande verktyg, med bara två "tänder" och överflödig choklad ströks av. Sedan fick man vara snabb med att garnera pralinen med strössel, som fanns i flera olika smaker som finhackade polkagrisar, kokos, små bitar av frystorkade hallon m.m.


















Tur i oturen råkade en liten bricka med praliner haverera mitt i arbetet, så vi fick lov att sätta tänderna i varsin kula av ljus choklad, fylld med kola, som fortfarande var krämig och inte hunnit stelna. Det smakade underbart att äntligen få stilla lite av det chokladsug, som jag hade efter att ha stått och jobbat med chokladen under lång tid utan att få smaka på den. Gräddbullarna hade stått till sig på en bricka och det var dags att även ge dem ett chokladöverdrag. Det var minsann inte helt lätt. Jag tyckte att jag hade lyckats få till en fin och toppig gräddbulle, när jag spritsade ut smeten. Tyvärr var den formen inte särskilt lyckad visade det sig. När den doppats i choklad höll den inte formen utan välte och säckade ihop, helt misslyckad. Jaja, det var mitt livs första försök och övning ger ju färdighet sägs det.


















Tiden gick fort och plötsligt kände jag av hur både mina ben och fötter värkte riktigt ordentligt och jag längtade efter att få sitta ner och vila, men då var det dags för kvällens höjdpunkt. Våra praliner och gräddbullar var klara och vi fick plocka ner tjugo olika praliner i varsin ask, som stoppades i en liten kasse tillsammans med gräddbullen i en cellofanpåse. Vilken goodiebag! Det var en mycket lyckad kväll, som verkligen gav mersmak på flera sätt. Tycker du om choklad är ett besök hos Triple Chocolate ett måste om du har vägarna förbi Halmstad. Jag fick såklart inte nog av choklad under kvällen. Lagom till advent ska jag hämta en adventskalender, med praliner från butikens sortiment bakom varje lucka. Jag har självklart förbokat min kalender för att inte riskera att missa spänningen med att få öppna en lucka varje dag, från den 1:a december fram till julafton och smaka på den pralin, som döljer sig bakom dagens lucka.
Triple Chocolate finns på Facebook och du hittar deras hemsida här.