 |
| Tittut! Vem där! Jag hoppades att det skulle födas ekorrungar i holken. Här är det en vuxen hona eller hane som tittar ut. |
Att jag har älskat djur så länge jag kan minnas, vet ni som brukar läsa min blogg, men det finns tyvärr ett fåtal arter som jag definitivt inte gillar och till och med har fobi för. Att det rör sig om spindlar, små som stora, är ju inte någon ovanlig fobi. Fästingar tycker jag också är ett äckligt, litet djur, men sedan jag blev kattsambo har jag fått ta mod till mig när jag måste plocka bort fästingarna på Tindra och Ängla. För ett par dagar sedan fick de behandling mot fästingar, loppor och löss, genom ett medel som enkelt droppas i nacken. Det brukar vara effektivt. Ormar har jag däremot inga större känslor för över huvud taget. Jag skulle kunna tänka mig att hålla i en orm under ordnade former. Det skulle helt klart bli en riktigt spännande upplevelse. Några djur som väcker mindre trevliga känslor hos många är små gnagare som möss och råttor. Jag tycker själv att de är väldigt söta, små och underhållande djur. När jag var liten hade jag fyra guldhamstrar och ett virvelmarsvin och min systers dåvarande man hade en tamråtta, som var väldigt social.Sedan många år tillbaka har jag två underbara honkatter Tindra och Ängla, som blir 14 och 13 år under 2020. De har blivit som mina små barn, lyckopiller och mina stora kärlekar i livet. De har en stor plats i mitt hjärta och är ett väldigt fint sällskap och en tröst speciellt när jag mår som sämst och inte minst nu i dessa coronatider då jag inte får träffa folk. Båda katterna är kastrerade, men jag hade egentligen velat para Ängla så att hon fått små, underbara kattungar. Jag valde ändå att kastrera henne då jag ansåg att jag på grund av min sjukdomssituation kanske inte skulle klara av att ta hand om Ängla och kattungarna om det skulle hända dem något vid födseln.
Utanför hyreshuset, där jag bott sedan 1992 då jag flyttade hemifrån, tar Hallägraskogen vid. Innan husen byggdes i mitten av 80-talet var det lövskog även där. Det är inte bara lummigt och vackert med bland annat stora, gamla ekar, björkar, kaprifol och vitsippor bara ett par meter utanför ytterdörren, det bidrar också till att det rör sig en del vilda djur utanför huset. Olika sorters fåglar finns det gott om, även om de varit färre till antalet den sista tiden. Jag och några av mina grannar har hjälpts åt att utfodra dem, några meter från huset, i över 15 år. Min favorit är den vackra, stora hackspetten, men tyvärr hälsar den inte på så ofta. Jag brukar höra den och härom veckan fick jag äntligen se den igen vid vår fågelrestaurang.
Utöver att fåglarna får mat har vi även en stor balja med vatten, som står på en ställning 1,5 meter upp från marken. Där dricker mest de stora fåglarna och ekorrarna. Jag har tänkt lägga i lite fler stenar i botten på baljan så att även småfåglarna ska kunna dricka däri. Som det är nu är det för mycket vatten i baljan för att de ska kunna stå på botten och de når inte vattnet när de sitter på baljans kant. I helgen satte jag ut ett litet fågelbad på marken. Utöver fåglar har jag sett att även igelkottar och ekorrar druckit vatten ur våra fågelbad, men i år har jag tyvärr inte sett till igelkottsmamman med sitt barn, som flera gånger kom på besök framåt midnatt i fjol. Det är livsviktigt att djur får i sig vätska, speciellt under den varma sommaren. Annars riskerar de att bli uttorkade och i värsta fall duka under. Även om du inte vill mata vilda djur vill jag be dig om att göra en god gärning och sätta ut en låg, större skål med friskt vatten, främst under sommarsäsongen. Det kan även du göra som bor i lägenhet.
 |
| Min fågelholk där ett par talgoxar häckade förra året. |
För några år sedan köpte jag en byggsats till en fågelholk, som jag snickrade ihop. Jag hoppades så klart att ett fågelpar skulle flytta in i den och sedan få små, söta ungar. Tyvärr blev holken liggande eftersom jag själv inte kunde klättra på någon hög stege och sätta upp den i ett träd. I förfjol träffade jag på en man i grannhuset som berättade för mig att han tillverkat många fågelholkar, som han skulle sätta upp i skogspartiet utanför våra hus. Han lovade att även sätta upp min holk och någon dag senare satt den på plats i en björk strax utanför vårt hus. Jag kan stå intill hissen på min våning och titta på både fågelholken och gästerna vid vår djurrestaurang. Förra sommaren var första året som min holk satt på plats och jag blev glatt överraskad när två talgoxar flyttade in i den bara några dagar därefter. Senare flög de fram och tillbaka i skyttetrafik för att hämta mat till sina ungar. Tyvärr hade jag inte turen att få se bebisarna innan de för gått lämnade holken.
För ett par veckor sedan såg jag åter en talgoxe som vid ett tillfälle flög in och ut ur min fågelholk. Om det är samma fågel som bodde i den i fjol vet jag inte, men jag hoppas så klart att en hona lägger ägg däri även i år så att jag får se små fågelungar denna sommaren.I ett av träden, som står i en rabatt närmast huset, har två skator hållit till varje sommar i flera år. Sedan ett par veckor tillbaka har jag stått vid hissfönstret och följt de två när de arbetat hårt för att förbättra boet med kvistar och de har även tätat det med mossa och gräs. Vilket otroligt jobb de gör när de kommer flygande med stora kvistar i näbben och lyckas sticka in dem i boet. Jag tycker att det är trevlig underhållning att följa deras byggnation på bara några meters avstånd. Ännu trevligare lär det bli om jag får se deras ungar så småningom. Utöver att fixa med sitt bo har de fullt upp med att jaga bort alla kajor och en mycket elak kråka, som försöker att ta sig in i deras bo.
 | |
| Bilden är tagen genom fönstret, så det blev inte den bästa bildkvaliteten. |
Det är inte bara fåglar som jag matar utanför huset. Förra sommaren kokade jag gröt, som jag satte ut till två igelkottar, som brukade komma på besök utanför huset vid midnatt. Jag antar att det var en mamma med sin unge då de var väldigt olika stora. Utöver gröten bjöd jag dem på finhackat äpple, efter att jag läst på nätet att igelkottar äter bl.a. frukt. Om det var igelkottarna som åt upp gröten vet jag faktiskt inte. Varje morgon när jag tittade ut var den borta, så det var i alla fall någon som lät sig väl smaka.
Förra sommaren kom även ett par rådjur förbi lite då och då, under olika tider på dygnet. De stannade och åt blad från buskar och träd, men tyvärr lyckades jag aldrig att få upp min mobil ur fickan, få igång kameran och ta några bilder på de otroligt vackra djuren.
Någon gång i veckan brukar jag lägga ut äpplen i halvor och småbitar vid vår djurrestaurang. Ekorrarna äter bitar medan fåglarna brukar hacka och äta ur halvorna, men de flyger inte iväg med ett halvt äpple i näbben. Därför undrade jag varför äpplena var borta redan morgonen därpå efter att jag lagt ut dem förra veckan. Någon dag senare frågade en av mina grannar mig om det var mina tulpaner i rabatten och om jag sett att något djur ätit upp stora delar av bladen. Jag har inte sett några kaniner i området, som kan ha ätit på bladen, men med tanke på att det återigen försvunnit äpplen så misstänker jag att det är rådjur som är de skyldiga tulpantjuvarna. Lite tråkigt är det allt att de tuggat i sig bladen, men jag kan stå ut med det om jag får se rådjuren framöver och gärna då tillsammans med ett litet kid. För någon dag sedan fick jag min misstanke bekräftad. Rådjur har setts i området och hoppet lever att jag ska få se dem även i år.
 |
| Älgkon och hennes två kalvar utanför huset förra hösten. |
Det var verkligen ett härligt djurår i fjol med många olika vilda djur som kom på besök utanför vårt hus. De senaste åren har jag mått riktigt dåligt mer eller mindre varenda dag, både psykiskt och fysiskt och så även i fjol. Många dagar sov jag mest bort och det var inte särskilt ofta som jag gick utanför dörren, mer än de fyra dagarna i veckan då jag var tvungen att åka till sjukhuset för att ha min dialysbehandling. Trots allt gladdes jag väldigt mycket över alla våra djurbesök. Det var ett djur som överraskade mig mycket mer än alla de andra, som jag aldrig trodde att jag skulle få se på bara några få meter avstånd.
En dag på hösten åkte jag ner med hissen för att gå ut till taxibilen, som skulle ta mig till dialysen, vilket jag gjort så otroligt många gånger tidigare. Bilen hade inte kommit när jag steg ur hissen, så jag öppnade ytterdörren och gick ut för att vänta. När jag tittade upp och vände blicken mot vår djurrestaurang uppfattade jag bara något stora och mörkt. I nästa stund insåg jag att det stod tre stora älgar några meter framför mig. Det var en älgko med sina två fjolårskalvar som hälsade på och stod och mumsade på träd och buskar. Vilka otroligt mäktiga djur. Vackra, men med sin storlek ingav de verkligen respekt. Jag gick någon meter närmare men jag vet ju att man ska hålla sig på avstånd och inte hota eller stressa dem. Har en älgko med sig sin kalv är det extra viktigt att hålla uppsikt över dem båda två så man inte råkar komma mellan kon och kalven. Då kan kon gå till attack om hon känner att kalven är hotad. Minuten senare kom min taxi och jag var tvungen att åka hemifrån. En lång stund efteråt njöt jag av det lyckorus som jag drabbats av efter att jag för första gången fått se vilda älgar på så nära håll. Ett par dagar senare, när älgarna åter stod några meter utanför vårt hus, kom en man förbi. Vi började prata och han berättade att han bott många år i norra Sverige och var jägare. Han var van vid både älg, björn och en hel del andra vilda djur och sa att älgarna såg väldigt lugna och harmoniska ut, där de stod och mumsade i sig av grönskan, men poängterade att man ska hålla sig på avstånd och ha stor respekt för älgarna, som tyvärr är på väg att bli rödlistade. Jag hoppas verkligen på att älgkon kommer på besök även i år och då med en ny liten kalv och det är nog inte omöjligt för häromdagen berättade en av mina grannar att hon sett tre älgar några kvarter bort. Tyvärr är det en hel del boende i närheten som absolut inte uppskattar vare sig älgar eller rådjur och menar att de borde vara någon annanstans. Var ska de då vara undrar jag? Vi bor i närheten av åkermark och skog och stora områden omkring var obebyggt när jag växte upp.
 |
| Min favoritekorre sommaren 2018. Den var en dm ifrån att ta en äppelbit ur min hand. |
Under minst 15 års tid har vi haft ekorrar på besök utanför huset, som jag och ett par grannar matat med nötter, solrosfrön och äppelbitar, men det är de senaste 5-6 åren som jag varit delaktig. För två somrar sedan var det sex ekorrar som kom och hälsade på flera gånger varje dag och lät sig väl smaka av det som bjöds. Jag gick ut så fort jag såg någon av dem nere vid de två, stora, gamla ekarna. Två av ekorrarna var mer alerta och nyfikna än de övriga. De kom gärna nerför trädstammarna när jag stod intill och kom allt närmare mig när jag hade nötter och äppelbitar i handen. Jag hoppades på att någon av dem skulle övervinna sin rädsla och våga äta ur min hand, då en av dem bara var en decimeter från min hand vid ett par tillfällen. Tyvärr blev det inte som jag hoppades på. Jag drabbades av sepsis (blodförgiftning) och låg inlagd under ett par veckor på infektionskliniken och som om inte det var nog åkte jag in och ut på psykakuten. Under den tiden var det ingen som matade varken fåglar eller ekorrar och efter sommaren såg vi allt mindre av ekorrarna och mitt hopp om att den tuffaste av dem skulle våga sig fram och äta ur min hand grusades.
 |
| Ytterligare en av ekorrarna utanför vårt hyreshus. |
De senaste månaderna har jag sett mer av ekorrarna än i vintras. Jag tror att de är fyra som kommer på besök, men det kan eventuellt vara någon mer. Det är inte alltid så lätt att se skillnad på dem om de inte dyker upp samtidigt. En stor ekorre har vit päls mitt på svansen och är på så vis lätt att känna igen. Grannen säger sig ha sett ytterligare en ekorre med lite vitt mitt på svansen, men jag är osäker på om jag kan ha sett den. En annan är medelstor och pälsen är lite smått gråmelerad på ryggen. Sedan är det min lille favorit som är bra mycket mindre än de andra, troligtvis en fjolårsunge. Vid flera tillfällen har den kommit nedför stammen på eken och tittat fram. Sedan försvinner den en kort stund och plötsligt tittar den fram på andra sidan stammen och ser väldigt nyfiken ut och tittar på mig med sina stora, svarta och pigga ögon. Hoppet lever fortfarande att jag en dag ska så uppleva att en ekorre tar en nöt ur min hand och det var väldigt nära att den gjorde det för några veckor sedan. Jag pratade lugnt med den, som jag brukar göra, och den kom allt närmare min hand när jag satt på huk. Plötsligt tvekade den och stannade upp och jag lät en jordnöt med skal falla ner på marken från min hand. Det tog bara ett par sekunder innan ekorren kom fram och tog nöten, som då låg bara en decimeter från min hand. Det kändes som om hjärtat slog en volt i mitt bröst av lycka. Min gamla granne, som var 96 år när han gick bort för något år sedan, var den som började mata djuren utanför vårt hus och han byggde bland annat trälådan som vi lägger ekorrarnas mat i. När de kommer och ska äta sätter de sig på lådans lock samtidigt som de lyfter på locket och tar en nöt och äter den sittande på locket. De brukar även äta solrosfrön ur ett av fågelhusen, som hänger i ett av träden. Hänger gör även ekorrarna när de äter frön. De håller sig fast med bakfötterna i husets tak och hänger upp och ned, vilket ser ut att vara en jobbigt ställningen när man ska njuta av maten. Varje sommar har jag hoppats på att få se små ekorrungar, men åren har gått och några småttingar har inte synts till. Märkligt då alla ekorrar som vi sett knappast kan ha haft samma kön.
 |
| Jag hoppades på att denna ekorre skulle para sig och få små ekorrbarn. Om det är en hona eller hane har jag ingen aning om. |
För några veckor sedan var jag ute och körde runt kvarteret med min handikappskoter och av en ren tillfällighet fick jag se en ekorre sticka ut nosen ur en fågelholk, (se översta bilden) som sitter på ett träd utanför grannhuset. Jag stannade till och strax därefter kom ekorren, som har vit päls på en del av svansen, ut ur holken och tog sig upp i trädkronan (se bilden ovan). Efter den dagen har jag varit många gånger och tittat på holken med förhoppningen att få se små ungar. Istället fick jag se ytterligare en vuxen ekorre, som tog sig in i holken. Sedan dess har jag inte sett någon aktivitet kring lådan över huvud taget, vilket gjort mig både lite ledsen och besviken. Det är i och för sig lång tid innan sommaren är över, men jag hoppades så starkt på att de två ekorrarna hade parat sig och att jag äntligen skulle få se små ungar. Jaja, det finns ju fler djurarter, som rör sig i området, och som kan få barn framöver. Det gäller bara att hålla alla fingrar och tår, de jag har kvar, för att jag ska få se små underverk i sommar.
Jag är glad att jag bor där jag bor med så många olika vilda djur utanför huset, trots att huset ligger bara ungefär 5 km från centrala Halmstad. Många har olika åsikter om djurens vara eller icke vara i detta område, men varför skulle vi människodjur eller snarare människoodjur ha ensamrätt till vår planet och bestämma över alla andra arters vara eller icke vara.
I dessa coronatider får jag inte besöka butiker och inte träffa släkt, vänner eller andra människor då jag med min njursjukdom tillhör en riskgrupp. Jag är glad att jag kan gå utanför huset, de dagar jag orkar, och njuta av naturen och alla djur. Hoppet lever om många små djurungar i sommar.
Slutar mitt inlägg med texten till Evert Taubes vackra sång "Änglamark", som verkligen är aktuell i dessa tider.
Jorden vi ärvde och lunden den gröna
Vildrosor och blåklockor och lindblommor och kamomill
Låt dem få leva, de är ju så sköna
Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm
Leka tittut mellan blommande grenar
Låt fåglar leva och sjunga för oss sin psalm
Låt fiskar simma kring bryggor och stenar
Sluta att utrota skogarnas alla djur!
Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!
Låt sista älven som brusar i vår natur
Brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!
Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill
Jorden vi ärvde och lunden den gröna
Vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill
Låt dem få leva, de är ju så sköna
