Mina älskade katter och mitt odlande är inte bara något som jag tycker om att sysselsätta mig med. Det ökar även min livsglädje på olika sätt. Många i min omgivning har påpekat att jag blivit mycket gladare sedan jag blev kattsambo. Det är faktiskt bevisat att båda mina intressen ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Att klappa en katt eller hund sänker blodtrycket och man har kommit fram till att människor som lever med djur drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar än de som lever utan djur. Allt oftare har man idag katter och hundar som sällskapsdjur på äldreboenden som sällskap och stimulans. Att vistas i naturen är också bevisat positivt för hälsan och själen. Om du tar en promenad i skogen eller är hemma och påtar i trädgården spelar ingen roll. I Alnarp utanför Malmö driver man en rehabträdgård framför allt för personer med stressrelaterade problem. Många patienter berättar om det positiva i att få vistas i naturen och pyssla i trädgården.Själv njuter jag av att gå ut på balkongen, vattna, plocka bort vissna blad, lukta på blommorna och provsmaka en egenodlad tomat.

26 apr. 2017

Bullar med vaniljkräm och mald vaniljstång

Bullar till fikat är en riktig klassiker.. De kan varieras på många olika sätt både när det gäller smak och utseende, allt från släta bullar till snurror, knutar mm. Jag brukar använda mig av ett recept, som räcker till 20 snurror, hämtat ur en gammal hemkunskapsbok från skoltiden. Receptet är enkelt, men jag brukar oftast ändra på smaksättningen, lite efter vad jag är sugen på. Senast jag bakade gjorde jag en ny variant av snurror, som jag fyllde med vaniljkräm, smör, socker och mald vaniljstång. Dr Oetker har, sedan ett par år tillbaka, Vanilje-Twister i sitt sortiment. Det är en liten kvarn med torkade bitar av vaniljstång, som är praktisk att använda för att smaksätta efterrätter och bakverk. Bullarna blev saftiga och de fick bra betyg av grannarna och patienter och personal på dialysen, som jag bjöd på mina nybakade bullar. De som blev över la jag i frysen och de var nästa lika goda, när jag åt av dem upptinade i mikron och lite ljumna. Häromdagen hittade jag en bulltävling på Hemmets Journals hemsida och igår skickade jag in mitt recept och bild på bullarna. Jag gillar att delta i alla möjliga tävlingar på nätet, men jag har aldrig tävlat med något recept tidigare. Det blir en spännande väntan innan tävlingen är avgjord och jag får veta om juryn gillar mina vaniljbullar.   

Recept, 20 snurror
Ingredienser:
50 g smör
3 dl mjölk
50 g jäst
3/4 dl socker
½ tsk salt
8-9 dl vetemjöl
Fyllning:
50 g smör
2 msk socker
Dr Oetkers Vanilje-Twister
Vaniljkräm (½ påse Dr Oetkers vaniljkräm bakstabil + 2 dl mjölk)
Till pensling:
1 ägg
pärlsocker
(20 st pappersformar)

Gör såhär:
Sätt ugnen på 225°C.
Tag fram smöret så att det blir rumstempererat eller kör det en kort stund i mikron.
Tillsätt mjölken och värm den till 37°C.
Smula ner jästen. Rör så att den smälter.
Tillsätt socker, salt och 7 dl vetemjöl. Arbeta in det väl.
Tillsätt, om det behövs, mera vetemjöl lite i taget och arbeta degen tills den är blank och släpper bunken.
Mjöla bakbordet och häll upp degen. Arbeta den smidig.
Kavla ut degen till en rektangel. Bred på vaniljkräm, smör, strö över socker och vrid några varv på vanilje-twistern, så att det blir mald vaniljstång över hela degrutan. Lämna ett par cm av degrutans yttre långkant utan fyllning. Rulla ihop degen. Dela rullen i 20 delar. Nyp ihop bullarna försiktigt och lägg dem i pappersformar. Låt bullarna jäsa övertäckta med bakduk till dubbel storlek, i en halvtimma eller längre. De ska kännas lätta och porösa när man trycker på dem och gropen efter fingret ska gå tillbaka.
Pensla dem med det uppvispade ägget och strö över pärlsocker. Grädda dem vackert gyllenbruna c:a 8 minuter.
Låt bullarna kallna under bakduk.

24 apr. 2017

Vårtecknen blir allt fler


















Det är en härlig tid på året just nu. Naturen blir vackrare för var dag som går. Buskarna börjar få små "musöron" och man kan börja ana en skir grönska i trädkronorna. Hyreshuset, som jag bor i, ligger i utkanten av Hallägraskogen, som är omgiven av bland annat av villakvarter, skolor, församlingshem och prästgård. Det är en gammal lövskog, delvis med stora, höga träd varav några växer bara några meter utanför ytterdörren. Vi matar fåglarna och ekorrarna i stort sett året om, och de senaste veckorna har man märkt hur fåglarnas aktivitet ökat markant och de bjuder på kvitter och fågelsång stora delar av dygnet. I höstas köpte jag en byggsats till en fågelholk. Den är ihopsatt sedan länge och nu hoppas jag få hjälp med att sätta upp den, för nu är det bråttom om jag ska få se någon liten fågel flytta in och lägga sina ägg däri. Det vore verkligen spännande att få följa ett fågelpar, som får tillökning framöver.


















Under många år har vi haft ett flertal ekorrar på dagliga besök utanför huset. Ett år kunde vi räkna till att de var sex ekorrar, men några ungar har vi tyvärr aldrig sett till. Har vi tur kanske vi får se små ekorrbarn i år. Redan för ett par veckor sedan veckor sedan plockade jag årets första vitsippor i Hallägraskogen. De var små, bara ett tiotal, och hade ännu inte slagit ut helt. När jag kom hem satte jag dem i ett snapsglas. Det påminde mig om när jag var liten och jag plockade vårens första hästhovar och vitsippor och skyndade hem för att överraska mamma. Då brukade hon ta fram ett snapsglas ur skåpet och sätta vårblommorna i det på köksbordet. I Hallägraskogen brukar hagmarken täckas av vita mattor av vitsippor. Då är skogen som allra vackrast, nästintill sagolik, och en av mina favoritplatser. Vissa år har man låtit några hästar eller kor vistas i skogen sommartid, för att beta av delar av skogen och för att bevara landskapsfaunan, då en del lite ovanliga arter växer där.


Då jag besöker sjukhuset i Halmstad fyra gånger i veckan, för min dialysbehandling, följer jag en del buskar och träd, som växer utanför det gamla tegelhuset, som är sjukhusets äldsta byggnad och inhyser bland annat dialysmottagningen. Mitt i vintern blommar en kejsarolvon precis utanför entrén och för ett par veckor sedan började de sju japanska körsbärsträden att blomma. De slår alltid ut tidigt där de står intill tegelväggen. De är väldigt vackra när de står i full blom, men tyvärr är det en väldigt kort period man får njuta av det flor av ljust rosa blommor, som klär in trädkronorna. Redan förra helgen såg jag att blombladen börjat trilla och det såg nästan ut som snöflingor, som föll mot marken. I tisdags var det inte bara blomblad som dalade. Det föll snö kring sjukhuset, även om det var väldigt lite och lokalt. Påskhelgens väderomslag med snö kom säkert som en chock för många påskfirare, speciellt då vi haft närmare 15 plusgrader dagarna dessförinnan. På påskaftonens morgon visade termometern på bara +2° C och snöblandat regn hängde i luften. Jag och pappa hade planerat att köra bil ner till min syster i Malmö, för att fira påsk tillsammans med bland annat mina syskonbarn och lilla Livia. Då det varnades för kraftigt snöoväder höll påskfirandet på att bli inställt. Pappa ville inte köra om det blev halka och jag hade olägligt, men lagligt, tagit av mina dubbdäck och satt på sommardäck på min lilla Toyota, så sent som på skärtorsdagen. Vi valde till slut att ta tåget till Skåne och fick en trevlig eftermiddag hos min syster och Björn och det bästa av allt var att jag fick träffa Livia, som blev 9 månader häromdagen. Senast jag såg henne var när hon döptes vid advent förra året. Nu fick jag äntligen ha lite egentid med henne och det var en härlig känsla när hon somnade i min famn, efter att jag fått leka med henne och hon verkligen gjort allt för att få allas uppmärksamhet. Tack och lov slapp vi snö i Halmstad, men på vägen hem låg ett tunt vitt täcke över marken i delar av Skåne. På Facebook såg jag att många platser längre norröver i landet fått betydligt mer snö, ett riktigt bakslag nu när våren kommit en bra bit på väg och jag tagit in värmefläkten från balkongen och plockat bort alla filtar, som skyddat pelargonerna från kylan hela vintern. Vilken tur att snömolnen passerade Halmstad och lät oss ha fortsatt barmark, speciellt då jag planerat att sätta ut en del överblommade vårlökar, i rabatten utanför huset.
Påsken bjöd mest på grått och trist väder, men utanför dialysentrén såg jag årets första maskros, som vuxit upp ur asfalten, precis vid husväggen. Där stod den med rötterna i minimalt med jord och lös som en liten sol. Maskrosen är oftast ingen favoritblomma, speciellt inte för trädgårdsägare, som får mängder av den i gräsmattan, men blomman vid husväggen lyste upp för stunden i det gråa, kalla vädret.


















Häromdagen stannade jag till vid en gård, som ligger i närheten av där jag bor. Jag kör förbi en av hagarna på väg till arbetet och har sett deras kor med kalvar, under flera veckors tid. På nära håll såg jag att flera av kalvarna redan vuxit sig riktigt stora. Tyvärr såg jag inte till ägaren och ville därför inte gå ner mot hagen helt oanmäld. Det är många djur som får ungar vid den här tiden på året. Tanken var att jag skulle hälsa på en bekant, som har får, som fick lamm för några veckor sedan. Jag har varit väldigt trött sedan jag började jobba igen efter sjukskrivningen, så i år fick jag tyvärr ställa in det efterlängtade besöket hos de små lammen. Bilderna på kalvar, får och lamm är därför från tidigare år, men väl värda att se igen.

 

































Även om våren bjuder på mycket vackert och många av djuren, både tama och vilda, får ungar som är bedårande söta, är en en del djurarter långt ifrån lika välkomna och efterlängtade som de flesta andra. Som kattägare tänker jag först och främst på fästingar, loppor och löss. Ängla kom in med årets första fästing för flera veckor sedan. Jag har vant mig vid att ta bort de äckliga små djuren, men tycker fortfarande att de är äckliga. Jag oroar mig även över att jag ska bli angripen. Då mina katter, främst min långhåriga katt Ängla, ligger i sängen tillsammans med mig på nätterna, har det hänt ett par gånger att jag blivit biten av loppor eller löss, som någon av katterna troligtvis haft med sig in i pälsen. För någon vecka sedan var det åter dags och jag vaknade med ett flertal bett, som kliade ordentligt. Kortisonsalva brukar lindra mina kliande bett. Katterna behandlar jag med ett läkemedel mot fästingar, loppor och löss, som man droppar på deras hud i nacken. Spindlar, myggor och knott är andra små djur, som jag verkligen ogillar, men katterna är duktiga på att jaga småspindlar och ibland äter de även upp dem. Det är en liten tröst, när man som jag får ångest av spindlar, små som stora. Man kan inte älska allt levande på vår jord och jag försöker att njuta så mycket jag kan, av allt som den svenska våren har att bjuda på. Nästa helg är det Valborg och jag hoppas att ett riktigt fint vårväder infinner sig, med värme och sol. Sköna maj välkommen....


16 apr. 2017

Glad Påsk
























Idag på Påskdagen är det enligt kristendomen dagen då vi bör önska varandra Glad Påsk! Det är nog inte många som tänker på varför vi egentligen firar denna helg. Det är inte för påskägg, kycklingar, påskkärringar och god mat och godis. Enligt kristendomen firar vi påsken till minnet av Jesu lidande och död på korset, då han tog på sig våra synder och hans uppståndelse. Enligt bibeln uppstod Jesus från de döda på den tredje dagen, vilket är påskdagen. Uppståndelsen är påskens stora budskap.
Glad Påsk önskar jag er alla oavsett hur ni firar denna helg?
Påskkortet har jag köpt på loppis och är troligtvis från mitten av 40-talet. Traditionen att skicka påskkort
kommer från Tyskland, där man började skicka påskhälsningar via kort i slutet av 1800-talet.

11 apr. 2017

Katterna - viktigt sällskap vid ohälsa

 
Jag pratar ofta om mina två älskade katter och jag har skrivit en hel del inlägg om dem här på bloggen. Tindra har nu hunnit bli 11 år och Ängla 10 år. Ibland funderar jag över hur mitt liv sett ut om jag inte bestämt mg för att öppna upp mitt hem för mina två underbara sällskapsdamer. Så ensamt det skulle vara utan dem. Jag kallar dem ofta för mina lyckopiller, då de på många sätt förgyller min vardag. När jag mår dåligt är deras närhet och värme lugnande. Flera, som jag känner, har berättat för mig att de märker skillnad på mitt humör och att jag verkar gladare, sedan Tindra och Ängla flyttade in hos mig. Med åren har de blivit en allt större del av mitt liv och de ger mig mycket glädje dygnet runt bara genom att vara i min närhet. Jag har alltid tyckt om husdjur, men katten har tidigare inte stått så särskilt högt i kurs hos mig och jag hade inte heller mycket till kunskaper om dessa djur förut.



















Efter att jag blev kattsambo har en hel del böcker i min bokhylla fått lämna plats åt en mängd kattböcker av olika slag. Det är intressant att lära sig mer om sina fyrbenta familjemedlemmar och med mer kunskap är det lättare att förstå sin katt, vilket gör det roligare och man får ut mer av att leva tillsammans med dem. Jag tror att mina katter spelar en större roll i mitt liv, än vad katter gör i allmänhet, för de flesta andra kattägare. När man som jag lever ensam är katterna ett trevligt sällskap och jag pratar mycket med dem, även om jag inte alltid får något svar, men till viss del går det att kommunicera med dem. Det gäller bara att vara uppmärksam och lära sig katternas kroppsspråk och deras olika jamande läten. Mitt liv har kantats av sjukdomar sedan jag föddes och det är när jag mår som sämst, som katterna är som viktigast för mig. Jag är kroniskt njursjuk sedan tioårsåldern och har dialys på sjukhuset 4 ggr/vecka. Dessutom har jag värk i ben och fötter, problem att gå längre sträckor och jag tar medicin varje dag, sedan jag på grund av cancer tog bort mitt högra bröst för några år sedan. Märkligt nog märker katterna, främst Tindra, av när jag mår dåligt. När jag tänker tillbaka på tiden innan jag blev kattsambo kan jag nu skratta åt hur negativt inställd jag var till att skaffa katt. Jag är så otroligt glad att jag till slut lät mig övertalas och lyssnade på de vänner, som sa till mig att en liten katt skulle göra mig gott och tänk så rätt de hade. De tre senaste månaderna har jag varit sjukskriven och mått väldigt dåligt psykiskt. Vissa dagar ville jag helst bara sova, för att slippa att vara vaken och känna av all oro och ångest, som näst intill var outhärdlig. Katterna låg ofta hos mig i sängen och många gånger var det Tindra och Ängla, som gjorde att jag inte låg kvar i sängen hela dagarna. Ibland fick jag tvinga mig att ställa mig upp på benen, efter att ha suttit på sängkanten och gungat med överkroppen en lång stund. Katterna skulle ha mat, deras vattenskål skulle diskas och fyllas på och toalådan skulle göras ren. Ibland jamade Tindra och gjorde mig uppmärksammad på att hon ville gå ut. Märkligt nog har hon varit ute väldigt lite under tiden då jag varit sjukskriven. Hon har knappt velat gå ut ens när jag varit på dialysen och mina grannar knackat på i vanlig ordning för att släppa ut henne. Jag har ibland oroat mig över att även hon mått dåligt och därför mest legat inne, men på kvällarna har hon gått ut utan att jag behövt krusa henne.


















I måndags förra veckan var min sjukskrivning till ända och på tisdagen var jag tillbaka på arbetet igen. Jag var sjukskriven i ganska exakt tre månader, en tid då mitt psykiska mående pendlade från ganska normalt till det värsta man kan tänka sig. Vid nyår började det krångla med min dialysbehandling och jag lyckades inte sticka mina nålar med gott resultat, vilket är förutsättningen för att det ska vara möjligt att genomföra en dialysbehandling, då blodet renas från slaggprodukter och jag även blir av med den vätska, som samlas i min kropp, då mina njurar inte fungerar och jag helt saknar urinproduktion. All vätska, som jag får i sig genom mat och dryck, kissar man normalt ut, men hos mig stannar vätskan kvar i kroppen. Blir jag inte av med den blir jag först svullen i ben och händer och därefter samlas vätska i lungorna och man får svårt att andas. Jag är helt beroende av att dialysen fungerar för att jag ska överleva, så när det började krångla och inte fungerade som normalt, blev jag väldigt orolig. Jag har haft dialys i 28 år och visst har det strulat ibland och det har krävts olika åtgärder av mina kärl, i den så kallade AV-fistel i armen. Denna gången ville inte problemet ge med sig och min oro förbyttes till ångest. Ett ultraljud gjordes, för att undersöka kärlen i min arm och lyckligtvis hittades inga förträngningar eller något annat, som visade på att det var något fel på min AV-fistel. Vi lyckades även hitta ett nytt ställe att sätta den krånglande vennålen på och det kändes något lugnare, även om dialysen inte blev lika effektiv. Vanligtvis brukar min oro så småningom avta när dialysen rullar på i vanlig ordning, men ångesten ville inte ge med sig. Jag ville helst bara ligga i sängen och sova, för att slippa de jobbiga tankarna, som tagit över mitt huvud och den ångest, som jag kände större delen av den tid jag var vaken. Jag mådde lite bättre när jag tagit en av de två lugnande tabletterna, som jag fick ta per dag. Sedan väntade jag bara på att timmarna skulle gå så att jag fick lov att ta nästa tablett. Det blev ohållbart att må som jag gjorde och jag kontaktade vårdcentralen och fick utskrivet ett ångestdämpande läkemedel, som jag skulle ta varannan dag efter dialysen, då dosen annars kunde bli för hög i brist på njurfunktion. På dagarna blev jag jättetrött och sov mest, men på kvällarna mådde jag bättre och fick lust att hitta på saker. Jag bakade och gjorde efterrätter för att få i mig lite extra kalorier, då jag nästan inte åt något och började tappa i vikt. Den otroliga tröttheten gjorde det omöjligt för mig att återgå till arbetet och den ångestdämpande tabletten sattes ut. Någon dag senare mådde jag ännu sämre och efter ytterligare besök hos läkaren på vårdcentralen började åter ta medicinen, som skulle dämpa min ångest. Helgen som följde var bland de värsta dagar jag upplevt och jag bestämde mig för att nu fick det vara nog. Jag ville sluta med dialysen eller göra något annat drastiskt för att få slut på livet. Det kändes som hjärnan levde sitt eget liv och jag hade ingen kontroll över tankarna. Just då brydde jag mig inte om någonting. Jag funderade över mina två älskade katter, som är mitt allt i livet, men jag kom bara fram till att de säkert skulle klara sig utan mig. Jag har under åren haft svackor då jag mått dåligt och känt att jag inte velat leva längre, men aldrig så att jag allvarligt funderat på att sätta mina planer i verket. Jag har då lovat mig själv att om det blir så illa att jag verkligen vill ta mitt liv, då måste jag söka professionell hjälp.


















Den där söndagskvällen, för några månader sedan, tog jag steget, som jag nog aldrig trodde att jag skulle ta. Jag bad min pappa köra mig till psykakuten. Efter att jag pratat med en läkare där blev jag inlagd med tillsyn var tionde minut, under första dygnet. Det var en annorlunda miljö på avdelningen än vad jag är van vid när jag legat inne på sjukhuset tidigare. Jag fick lämna alla tillhörigheter, som jag eller någon annan kunde använda och skada sig med. De tog mina skosnören, bälte, sjal och min väska, som dessutom genomsöktes in i minsta detalj, men jag fick behålla min mobiltelefon. Jag sov på tabletter den första natten. Inga andra mediciner sattes in mer än de jag redan var ordinerad. Dagen därpå fick jag träffa ytterligare några läkare och jag fick svara på samma frågor, som kvällen innan. Det bestämdes att jag skulle sättas in på två nya läkemedel. Strax därpå svalde jag den första tabletten, under övervakning av sköterskan. En halvtimma senare kändes det nästan som om ett mirakel inträffat. Plötsligt försvann min ångest och jag mådde bättre än jag gjort på många veckor. Det var skönt att vara där. Jag fick min mat och min medicin på bestämda tider och då och då frågade personalen hur jag mådde. De andra patienterna var mestadels yngre än vad jag är, men de förstod hur jag mådde, de hade haft liknande känslor och tankar, vilka är totalt omöjliga att föreställa sig om man inte upplevt dem själv. Efter bara någon dag frågade jag om det fanns möjlighet att få permission några timmar under dagen, så att jag kunde åka hem.


















Jag ville hem till mina katter och mina pelargoner behövde vattnas. Veckan innan hade jag tänkt dra ut kontakten till den värmefläkt, som höll kylan borta på min balkong, så att mina pelargoner inte skulle frysa ihjäl. Just då tyckte jag att det var lika bra att alla plantorna dog. Såhär i efterhand är jag väldigt glad att jag lät dem leva, då mina pelargoner i normala fall ger mig mycket glädje och fungerar som terapi. Mina grannar brukar hjälpa mig med mina katter och titta till dem och släppa ut och in dem när jag jobbar och är på dialysen. De lovade att ta hand om dem när jag blev inlagd, så någon större oro över Tindra och Ängla hade jag egentligen inte, men jag saknade dem väldigt mycket. De är oftast de jag tänker på först när jag vaknar på morgonen och ligger inte Ängla i sängen när jag slår upp ögonen så kommer hon så fort jag sätter mig upp, för att sitta i mitt knä och bli ompysslad en stund, innan jag talar om för henne att mamma måste gå upp och göra frukost. Tindra har sovit alltfler nätter, på sin kudde nere vid fotändan av sängen, sedan jag började må dåligt. Tänk att jag bara något dygn tidigare varit beredd att överge dem.

















En natt vaknade jag i sjukhussängen och tyckte mig känna att Ängla hoppade upp i sängen och gick över mina ben, så som hon ofta gör på nätterna. När jag slog upp ögonen insåg jag att det var tomt i rummet och att jag inte var hemma. Jag hade en värmekudde i sjukhussängen och även intill mig på dagarna, dels för att jag frös och för att värmen var ett sätt att lindra oro. Den var varm och skön, men den kunde inte ersätta den sköna värme, som jag får från katterna, när vi ligger intill varandra i sängen eller när de ligger i mitt knä. Jag mådde klart bättre med de nya medicinerna och fick permission flera gånger och två dygn innan jag blev utskriven tillbringade jag två dagar och nätter hemma. Det var verkligen skönt att få komma hem, men samtidigt saknade jag att vara omgiven av patienter och personal, som jag kunde prata med. Jag var trött, men redan de första dagarna på hemmaplan började jag att pyssla om mina pelargoner, som behövde planteras om. De fick mig på andra tankar och det fick mig att känna glädje. Ängla och Tindra har varit mer nära mig, sedan jag kom hem efter två veckor på sjukhuset. Ängla har nästan förföljt mig och när jag legat eller suttit i soffan har hon tagit plats på ryggstödet. Jag mår fortfarande inte helt bra psykiskt och en av medicinerna håller jag på att trappa ner och att börja arbeta tar mer på krafterna än vad jag hoppats på. Humöret, känslorna och mina tankar ändras under dagarna och jag mår långt ifrån bra, men bättre och min kurator, som jag träffar på dialysen, ger mig en stund då jag kan ventilera mina tankar och öva mindfulness. Katterna verkar känna av att matte trots allt mår lite bättre. Tindra har i alla fall börjat gå ut även på dagarna och har lämnat sängen på nätterna. Det är sommartid och dagarna blir allt längre och temperaturen kryper allt högre, vilket gör att även Ängla går ut några minuter då och då. Hon har i alla fall varit ute så att hon fått påhälsning av årets första fästing, som satte sig fast på hennes huvud för att suga blod. Jag ligger lite efter med pelargonerna. Alla är  omplanterade, men jag har kvar att klippa ner dem och ta sticklingar, men det är pyssel som är avstressande och ger ro för tankarna och jag behöver ta det lite lugnt, men det är inte så lätt. Vardagssysslorna ska göras och jobbet och dialysen tar mycket tid och efter några timmar på arbetet är jag helt slut både kroppsligt, men mest mentalt. Nu längtar jag efter att HFAB:s områdesvärd ska ställa ut bänkarna, så att jag kan sitta utanför huset tillsammans med katterna, titta på molnens framfart på himlen, lyssna på fåglarna, som verkligen vaknat till liv och kvittrar ikapp i trädkronorna. Jag hoppas jag ska må bättre ju längre våren går, även om jag vet att jag snart ska operera en tå. Tack mina älskade katter för att ni finns hos mig.


6 apr. 2017

Årets pelargon 2017


















Idag tillkännagavs "Årets pelargon 2017", på mässan Nordiska Trädgårdar, som i vanlig ordning går av stapeln i Stockholm. Varje år utser Blomsterfrämjandets styrelse en jury, som sedan ska vara med och utse "Årets pelargon". De vill sätta pelargonen i fokus och visa på vilken otrolig mångfald det finns inom pelargonsläktet. Juryn för Årets pelargon bestod i år av Lotta Ahlvar, trendanalytiker och VD Handarbetets vänner, Patrik Vilsmyr från Mäster Grön, som representant för 35 svenska trädgårdsmästare i samverkan, Per Larsson från Hörnhems, företrädare för förädlarledet och Jonas Samuelsson, Rönne Trädgård. som representant för den svenska odlarkåren LRF Trädgård. Det blev den vitblommande rosenknoppspelargonen Kronprinsesse Mary, som fick titeln "Årets pelargon 2017". Denna pelargon har odlats tidigare, men olika pelargoner är populära från och till och på 2000-talet började ett trädgårdsmästeri åter att odla sorten mer aktivt, för att hedra den danska kronprinsessan Mary Ronaldson, från Australien och lanserade pelargonen som Kronprinsesse Mary. Blommorna, likt små rosor, växer tätt i små buketter och har en fördel då de inte skräpar ner när de blommat över och visst är den söt, årets pelargon. För övrigt vill årets vinnare ha samma förhållande som de flesta andra pelargoner. Bra jord, ljus placering, svag näringstillförsel vid varje vattning, men det är viktigt att pelargoner torkar upp mellan varje vattningstillfälle, då rötterna annars ruttnar lätt.
Juryns motivering lyder som följer:
"Med små härligt fyllda rosetter samlas blommorna i härliga buketter Lyskraften är stor, var du den än sätter Årets utvalda sprungen ur gruppen Rosenknopp Sorten är unik, när var blomma slår ut i topp Skirt flödar de välfyllda vita blommorna noblessa - 2017 njuter du av en blommande prinsessa".
De senaste årens pelargoner, som vunnit priset, har inte fallit mig personligen som samlare i smaken. Kronprinsesse Mary är inte ny på något vis, men jag gillar rosenknoppspelargoner och tycker att den är ett bättre val än flera av de tidigare årens vinnare och det lär nog bli att jag köper en planta framöver eller kanske en stickling, från någon av mina pelargonvänner, som säkert haft den i sin ägo innan den blev "Årets pelargon 2017".

2 apr. 2017

Omplantering och pelargonpyssel, bra för både kropp och själ

Nya små plantor från Sune Trygg.


















Såhär på vårkanten är det dags att plantera om en hel del växter. Den gamla jorden ska tas bort och bytas ut mot ny och näringsrik, så att plantan får den bästa förutsättningen för att komma igång och växa och må bra, nu när ljuset kommer tillbaka och solen är uppe allt fler timmar under dygnet. Det lönar sig att köpa en jord av bra kvalité. Den är i och för sig dyrare, men bättre jord ger en kraftigare tillväxt av plantan och rikligare blomning. Sedan behöver plantan även få näring, även om det finns näring tillsatt i jorden. Det finns ett flertal olika sorters näring att välja mellan, t.ex. flytande och i pulverform, som tillförs när man vattnar och små näringspinnar, som sticks ner i jorden. Det finns även näring, som blandas i jorden när man planterar. En del varianter är långtidsverkande, medan andra får tillföras mer ofta och olika sorters näring lämpar sig bättre för vissa typer av växter, beroende på innehåll. Då jag odlar mest pelargoner köper jag min näring hos Gluggstorps handelsträdgård, som använder en näring i pulverform. Den är speciellt framtagen, med en balanserad blandning av de olika ämnena, för att gynna odling av pelargoner på bästa sätt. Jag tillsätter en svag dos näring varje gång jag vattnar mina plantor under vår och sommar och minskar ner och upphör helt att ge näring på senhösten.
Vid omplantering av pelargoner behöver en del plantor få en större kruka, om pelargonen vuxit ordentligt och rötterna fyller upp botten på den gamla krukan. Oftast räcker det att byta till en storlek större kruka, då en alltför stor främst gynnar tillväxten av blad och då bildar plantan färre knoppar och det är ju många blommor på en frodig planta, som man eftersträvar. Pelargonerna ska även skäras ner på våren, men det väntar jag med till ett par veckor efter att jag satt om plantorna. När jag skurit ner plantorna tar jag tillvara sticklingar, som jag sätter i vanlig blomjord. Det är viktigt att sticklingarna står ljust, varmt och att jorden är lätt fuktig. Jorden får inte vara blöt för då ruttnar sticklingen lätt. En stickling bör bara ha ett par blad. Rötterna utvecklas lättast där det suttit ett blad, så därför ska denna del av skaftet placeras under jordytan. Det brukar ta ett par veckor innan det bildas rötter på sticklingen, men ibland kan det ta längre tid.
Hemma hos mig är det främst pelargoner, som jag har planterat om hittills. I höstas hade jag ungefär 250 olika sorter, allt från vildväxande arter till små, förädlade miniatyrer. En del småplantor och sticklingar klarade inte sin första vinter ute på min inglasade balkong, men det är ändå fullt av plantor på alla hyllorna. Inne i lägenheten står en del små plantor, som så småningom ska sättas ut på balkongen, liksom de plantor som står i en hylla i trapphuset. De är pelargoner, som jag drivit upp från frö, tagna på mina egna plantor förra säsongen. Förhoppningsvis kommer dessa plantor att växa sig kraftigare i år och blomma för första gången till sommaren. Det är alltid lika spännande att se vad det blir för blommor på frösådda plantor, som jag odlat fram själv, och där fröna kommer från förädlade pelargoner, som korsats på naturlig väg på min balkong, genom att någon insekt varit framme och fört över pollen från en planta till en annan. För ett par veckor sedan fick jag hem årets första nytillskott till min pelargonsamling. En pelargonbekant var snäll och tog upp en beställning från mig, när pelargonsällskapet gjorde en resa och besökte Sune Trygg. Nio nya pelargoner fick jag levererade hem till mig, vilket jag verkligen uppskattade. Fler nya plantor är på gång då jag sått en del frön. Dels är det frön, som jag tog från mina egna pelargoner förra säsongen och sedan har jag skickat efter frön av fem olika pelargonarter, från Wexthuset. Jag hade turen och vann 200 kr i deras adventskalender innan jul och vinsten kom väl till pass, som betalning av min fröbeställning. Jag såg till att fröna kom snabbt i jorden och jag vattnade sådden med kokhett vatten. Det resulterade i att de flesta fröna grodde redan efter ett par dagar och några små, små plantor har jag redan planterat om.
De senaste månaderna har jag varit tröttare än vanligt och periodvis har jag mått riktigt dåligt psykiskt och varit sjukskriven, men jag har ändå tagit hand om mina pelargoner. För mig är det lite av en terapi att pyssla om alla mina plantor. Min kurator på dialysen pratar mycket om att befinna sig i nuet och göra en sak i taget och fokusera på det man gör för stunden. Man ska fokusera i tanken på det man håller på med och inte låta tankarna vandra iväg, så att man funderar på en mängd andra saker än det man håller på med just nu. Når jag pysslar om mina pelargoner är hela jag och mina tankar helt uppslukade av mina plantor. Tid och rum existerar nästan inte, vilket är skönt även om jag kroppsligen blir trött efteråt. Att arbeta i trädgården, vistas i naturen och pyssla med växter är bra för både kropp och själ. Det är bevisat i olika studier att det ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Det är en utmärkt tid, som vi har framför oss, då det ges stora möjligheter att vistas i skog och mark, påta i trädgården och på balkongen och på så vis må bra av att omges av allt växande både vackra och doftande blommor, från smått till stort och allt gott, som man kan odla och äta. I min lilla, lilla värld av blommor finns det plats för alla och en var...

27 mars 2017

Herr och Fru Strandskata har ännu en gång hittat tillbaka


















Härom kvällen tyckte jag mig höra ljudet av en strandskata, när jag var på väg in till Plantagen på Flygstaden. Det var mörkt ute så någon fågel såg jag inte och jag funderade över om det inte var lite väl tidigt för mina favoritfåglar att återvända till Sverige. I ett flertal år har jag haft glädjen att få följa ett par strandskator på riktigt nära håll, då de häckat utanför min arbetsplats. Jag har vid det här laget tappat räkningen på hur många år detta vackra fågelpar valt att återkomma år efter år och häcka mitt på industriområdet i Söndrum.


















Honan brukar lägga sina ägg intill byggnadens husgrund, som är omgiven av ett par decimeter med sten. Hon lägger inte äggen på exakt samma plats varje år, men det är bara några meter mellan platserna. Ett år valde hon att lägga äggen på granntomten, som under många år stod obebyggd, men sedan något år tillbaka står där nu en stor industrifastighet. Det har verkligen varit både spännande och givande att följa herr och fru Strandskata år efter år och dessutom på så nära håll. Tyvärr delar inte alla mina kollegor mitt intresse för dessa vackra fåglar, då de tyvärr haft en dålig vana att uträtta sin behov på mina kollegors bilar, som står parkerade i närheten till företagets entré. Förra året var första gången, som parets ägg fick vara ifred från andra fåglar och djur, och tre små ungar kom till världen. Tyvärr var det bara en av dem, som klarade sig från rovdjur, och växte upp och senare under sommaren flög iväg över hustaken för att lämna Sverige, för att tillbringa hösten och vintern på en varmare plats.


















I torsdags, i förra veckan, fick jag ett oväntat ett sms från en kollega, som skrev att strandskatorna åter varit synliga på gräsmattan utanför vår arbetsplats. De hade kommit tillbaka! Då jag ändå planerat att lämna in mitt nya sjukintyg på arbetet körde jag dit lite senare samma dag. Solen sken från en klarblå himmel och det var ett härligt vårväder, som gjorde mig glassugen, så jag köpte med mig en låda glasspinnar att bjuda kollegorna på och fira strandskatornas återkomst. Jag körde en runda kring min arbetsplats innan jag gick in, men tyvärr såg jag inte till det efterlängtade paret, men på hemvägen fick jag se dem trippa runt i gräset på sina långa, vackra ben. Jag ser verkligen fram emot att följa herr och fru Strandskata även denna säsongen. Undrar var honan tänker lägga sina ägg i år? Hur många barn blir det? Kommer fåglarna irritera mina kollegor lika mycket även i år, genom att trippa runt på biltaken? Accepterar de att jag kommer och hälsar på med kameran? Ja, en sak är i alla fall säker, det kommer att bli ännu en spännande häckningssäsong framöver.



19 mars 2017

Mumsig pannacotta med extra allt


















Det blir inte så ofta som jag gör efterrätt till mig själv. Jag föredrar hellre att äta en chokladpralin, av det lite finare slaget, efter middagen. Ibland händer det att jag gör en paj, när det är säsong för frukt och bär, eller så provar jag något nytt recept, som jag hittat i någon tidning eller på nätet. Det är en fördel om efterrätten går att frysa in, då alla recept inte blir bra om man minskar ingredienserna och bara tillagar desserten till en person. Pannacotta har jag skrivit om flera gånger den senaste tiden. Den är enkel att göra, kan göras till få personer och kan smaksättas på många olika sätt. Dessutom blir man inte proppmätt av en liten pannacotta efter en mastig middag. Jag har gjort pannacotta vid ett flertal tillfällen under den senaste tiden och provat på att smaksätta den efter vad jag haft hemma i skafferiet. Den senaste varianten blev en riktig höjdare smakmässigt, tyckte jag i alla fall själv och mina grannar och pappa, som fick smaka på min nykomponerade pannacotta, gav den bra betyg. Jag föredrar oftast att göra efterrättsportionerna något mindre än vad som står i recepten, då desserten i mitt tycke ska vara något litet och gott, som ska avrunda middagen. Pannacottan brukar jag oftast servera i små moccakoppar. Det finns många små glas och koppar att köpa på loppis, till ett lågt pris, om man inte har någon passande servis hemma.

Pannacotta
Recept till 4 personer, eller 6 om man vill ha mindre portioner

4 dl vispgrädde
½ vaniljstång (Jag använder vaniljtwister)
½ dl socker
2 st gelatinblad
6 rutor av en 200 g Marabou mörk chokladkaka

Till garnering

1 dl vispgrädde, vispad
1 burk karamelliserad mjölk
Riven Marabou mörk choklad
Små marshmallows
Saltade, hackade jordnötter


Gör såhär:
1. Blötlägg gelatinbladen i kallt vatten i 5 minuter.  
2. Dela vaniljstången och skrapa ur fröna. Lägg frön och stång i en kastrull tillsammans med grädde och socker och låt koka upp. Ta av kastrullen från värmen och låt dra några minuter. Ta bort vaniljstången.
3. Lägg chokladbitarna i grädden och rör tills att de smält helt, ev. på spisplattan.
4. Rör ned gelatinet i den heta (inte kokande) grädden. Fördela blandningen i fyra små glas eller koppar och ställ i kylen för att stelna.
6. När pannacottan stelnat, efter några timmar, bred på ett lager kondenserad mjölk. Det går lättare om den är lite ljummen.
7. Vispa grädden till garneringen och spritsa en gräddros i varje kopp.
8. Strö över marshmallows, jordnötter och choklad.

Klart att servera

16 mars 2017

Årets första fjäril


















Våren är min favorit bland våra fyra årstider. Det är nu som naturen bjuder på mängder med härliga upplevelser, när den åter vaknar till liv efter den långa vintervilan. Jorden tinar upp och den till synes döda marken börjar sakta ändra färg och hela växtriket får ännu en gång nytt liv. Jag tycker att det är lika magiskt vartenda år och lika fantastiskt är det att följa djurlivets iver på våren. Det börjar röra på sig nere i marken bland mull och gamla förtorkade rester av fjolårets växtlighet. Fåglarna blir mer aktiva och deras kvittrande serenader ökar i intensitet och så småningom kommer flyttfåglarna tillbaka för att häcka på olika platser i Sverige. Det är så mycket som händer i naturen varje vår och det upprepar sig likadant år efter år, men ändå tycker jag att det är lika fantastiskt varje gång. Jag blir lika glad när jag får se årets första utslagna snödroppe, första sädesärlan, ljudet av vårens första lärka, ja listan kan göras lång. Trots att jag sett och hört dem förut gläds jag lika mycket varje vår. I helgen fick jag uppleva en av de där häftiga händelserna, jag fick se årets första fjäril. Det var en citronfjäril, som på sina fjäderlätta vingar flög upp bland trädkronorna utanför vårt hyreshus (ej fjärilen på bilden). Det kändes som om den vaknat väldigt tidigt för årstiden. Det händer mycket både inom växtriket och djurlivet, men det gäller att vara lite extra vaken när man är utomhus och hålla blicken både högt och lågt om man vill följa vårens utveckling på nära håll och se så mycket som möjligt. Jag har i flera veckor följt scillan, som sedan många år växer intill dialysentrén på sjukhuset. Det var ett bra tag sedan de gröna, små bladen tittade upp ur jorden och igår fick jag glädjen att se den allra första lilla, blå stjärnan utslagen. Än har vårtecknen bara börjat dyka upp här nere i södra landet och mycket vackert och spännande har vi att se fram emot. Personligen är jag väldigt nyfiken över om herr och fru Strandskata ska komma tillbaka och häcka vid min arbetsplats, som de gjort flera år tidigare. Förra året fick jag se dem få sina första tre ungar. Tyvärr var det till slut bara en unge, som klarade sig och växte upp. Kommer det att flytta in någon fågel och lägga sina ägg i holken, som jag byggt? Mycket  vackert och spännande kommer förhoppningsvis även årets vår att bjuda på.

14 mars 2017

Vårblommorna vaknar från sin vintervila


















Längre blir natten och mörkret regerar
över dagen och solens värme och ljus
Livet rinner ur både blad och blommor
en sista ridå och de faller och dör
Under mattan av löv vilar lökar och rötter
från gnistrande kyla och vinande vind
Medan vintern drar fram väntar växterna tåligt
på våren som troget dem väcker till liv
Så misströsta inte över det som är visset
det kommer en tid när det grönskar igen

Dessa rader skrev jag en vinterdag för några år sedan. Troligtvis var det en gråmulen och kall dag då våren kändes långt borta, tvärtemot hur dagen var i lördags. En helt underbar dag då solen sken från en klarblå himmel över Halmstad och hade man funnit en plats utomhus att slå sig ner på, med skydd för vinden, hade man fått en skön stund i solen. På min inglasade balkong kändes det nästan som en sommardag och min katt Tindra intog sin favoritplats i klösträdet och låg och slumrade där i flera timmar. Solens strålar gör dagen lättare och lyfter tunga tankar, speciellt nu när jag inte mår så bra psykiskt och blommor och växter, både vilda och odlade, är en god terapi. Det är härligt att titta ut på balkongen, där de flesta av pelargonerna nu är omplanterade i ny jord och alla vissna blad är bortrensade. På en och annan planta har några färgglada blommor slagit ut och på ett par pelargoner, som tillhör gruppen primärhybrider, fick jag i helgen se små, små knoppar. Så småningom ska pelargonerna klippas ner, men det får vänta ett tag, tills att de kommit i gång och växa i sin nya jord. Samtidigt som jag klipper ner plantorna tar jag tillvara sticklingar. Än så länge är det för kallt för att rota sticklingar på balkongen och inomhus är det fullt i fönsterkarmarna i både sovrummet och nu även i köket. Tyvärr mådde jag för dåligt för att orka att vara med när Svenska pelargonsällskapet i Halland hade årets första träff i Falkenberg, vilket kändes väldigt tråkigt då vi alltid har väldigt trevligt när vi ses och oftast kommer man hem med några nya sticklingar. Trots att jag inte var med på nybörjarträffen, blev jag inte utan sticklingar. När jag några dagar senare var hemma på permission, under några få timmar, överraskades jag av ett paket, som kom med posten. Det var tur att jag var hemma när brevbäraren knackade på och lämnade över paketet, för däri låg ett tiotal orotade pelargonsticklingar, väl inpackade och var och en med namn. Jag blev såklart väldigt glad över att mina goa pelargonvänner lagt ner tid åt att packa sticklingar och sedan skicka dem till mig med ett gulligt kort, med en uppmuntrande hälsning. Stort tack för omtanken, den värmde verkligen. Sticklingarna blev planterade lite i all hast, men har i efterhand satts om i små krukor och jag har nu även hängt upp ett lysrör i köksfönstret, för att ge sticklingarna några extra timmar med ljus. Där står nu även några olika sorters frösådda pelargoner av vilda arter, som jag beställt hos Wexthuset. Jag hade turen att vinna två gånger i deras adventskalender innan jul, så fröna blev nästan gratis. Nu börjar den spännande väntan på när och om de ska gro.


















Även utomhus har de första vårblommorna vaknat ur sin vintervila och redan för några veckor sedan såg jag bland annat vintergäck, snödroppar och krokus, som blommade. Idag fick jag se att mina små minipåskliljor Tete a tete, som står i rabatten utanför vårt hyreshus, redan fått knoppar och fler lökväxter stack upp ur jorden lite här och där. Påskliljorna hade jag i en vårplantering på min balkong förra året. Sedan sparade jag dem och grävde ner dem utanför huset, tillsammans med en del andra lökväxter, som jag fyndade billigt på rea. Snart får jag glädjas över det arbete jag la ner i höstas, då jag grävde ner lökarna med en dålig, liten spade, i den hårda jorden mellan buskarna i rabatten. Jag kommer inte riktigt ihåg vad det var för lökar, som jag köpte, så det blir spännande att se vad det blir för blommor, som så småningom kommer att liva upp den trista rabatten.


















De gamla buskarna, som tidigare växte där, grävdes upp förra året, då de vuxit sig för höga, upp över fönsterna på bottenlägenheten. De ersattes av olika små växter, som tog sig mer eller mindre bra. Om jag orkar tänkte jag försöka kantskära rabatten och pyssla om den, för allas trevnad, annars görs det inte så mycket åt rabatterna kring vårt hyreshus. I höstas planterade jag olika lökväxter i krukor och en mindre spann. De har sedan stått uppe på vinden, vid mitt förråd. Igår tog jag ner spannen och satte ut den på balkongen, då ett flertal lökar vaknat till liv och några blad redan var ett par decimeter höga. En och annan namnskylt hade jag petat ner, så i spannen ska jag framöver få njuta av kungsängsliljor. Vad mer som är på väg upp ur jorden får bli en överraskning. De allra första vårblommorna, som blommar först på våren, är inte mina största favoriter om jag får välja fritt bland alla blommor, men det är ändå dessa vårblommor, som jag längtar efter och gläds över allra mest under året. De är bevis på att naturen åter börjar vakna ur vintervilan och sakta spirar grönskan runtom oss i naturen. En grönska som för mig känns lika fantastisk och ny varje vår, men när naturen väl gnuggat sömnen ur ögonen och vaknat ligger den inte på latsidan. Man kan nästan se skillnad på utvecklingen av blad och blommor från dag till dag. Håll ögonen öppna, för det gäller att inte missa våren, när den väl vaknar till liv. 














10 mars 2017

Litet grönsaksland i fönsterkarmen


















För ett par veckor sedan sådde jag plocksallad i en lerkruka, som jag sedan ställde  på fönsterbrädan i sovrumsfönstret. Där hänger sedan tidigare ett enkelt växtlysrör, 90 cm brett, med vitt ljus, över en del av mina frösådda, små pelargonplantor och sticklingar. Efter 3-4 dagar tittade mängder med små gröna blad upp ur jorden och jag plockade bort plasten med små lufthål, som jag täckt jorden med för att hindra sådden från att torka ut, då elementet sitter direkt under fönsterbrädan. Det var lite av ett experiment  att odla plocksallad inomhus mitt i vintern. Egentligen är det inte så konstigt att odla inomhus såhär års. Både blommor och grönsaker, som finns i butikerna nu, odlas i stora växthus med kraftig växtbelysning.


















Frågan var om mitt lilla lysrör skulle räcka som extrabelysning, så att salladsbladen skulle växa och utvecklas normalt. Salladen har vuxit fort och jag har fått vattna den ungefär varannan dag. Det kommer inte att bli några stora mängder att skörda, men det var heller inte min tanke när jag sådde fröna. Några salladsblad på smörgåsen förgyller hela frukosten. Lite sallad, som dekoration på lunch- eller middagstallriken höjer aptiten, speciellt när man som jag inte alltid är så matfrisk. Att få plocka egenodlad sallad inne i sovrummet, mitt i vintern, när snöns faller utanför fönstret, det tycker jag är riktig vardagslyx för mig. Det gäller att hitta de små guldkornen i vardagen och verkligen njuta av dem. Under helgen som passerat, var det trädgårdsmässa i Malmö, vilken jag gärna besökt, men då jag blev utskriven frän sjukhuset precis innan helgen hade jag inte ork att åka dit ensam och det var lite sent att hitta ett trädgårdsintresserat ressällskap. Istället åkte jag till Blomsterlandet och handlade. Det piggar alltid upp en smula. Nu när jag vet att det fungerar utmärkt att odla sallad på fönsterbrädan, ska jag även så frön av blodskräppa och krusbladig persilja. Färsk persilja ger mycket mer smak åt maten än den frysta och är även vacker att dekorera både smörgåsar och maträtter med. Blodskräpppa/Ängssyra, Rumex sanguineus 'Blood veined', har en lite syrlig smak. Då den innehåller mycket oxalsyra ska man inte äta den i några större mängder, men de gröna bladen är väldigt vackra med sina röda bladnerver och gör sig fint i en sallad eller som dekoration på mattallriken.
Jag har många gånger tittat på den vackra, vita spindelliljan, men aldrig gjort mig mer bekant med den.. En bekant till mig har odlat den i fönsterkarmen med gott resultat. Helst odlas den i kruka på inglasad balkong eller uterum. När jag fick se narcissliljan, narcisslilja hymenocallis festalis. som är en släkting till spindelliljan, blev jag köpsugen, och en lök av den doftande liljan hamnade i min korg, liksom ett paket av en ny sort av oxalis, som också går bra att odla i kruka. Nu återstår bara problemet att göra plats i fönsterkarmarna där hemma. Jag slängde ut ett par växter, som gjort sitt i köksfönstret, och nu är planen att hänga upp mitt andra lysrör där. Då blir det närma och bra till krukorna i mitt lilla grönsaksland när jag lagar mat, och det gör jag både ofta och gärna. Igår klippte jag av de första salladsbladen och åt dem på min frukostsmörgås, med kokt ägg och kaviargrädde. Min experimentsådd visade sig verkligen vara lyckosam. I helgen ska jag så persilja och blodskräppa och hoppas på samma goda resultat som med salladen.

3 mars 2017

Avtryck av kattassar


















För någon vecka sedan blev marken pudrad av snö. Det vita, tunna täcket försvann fort och blev bara kvar där plogbilen kört ihop små högar. Det snöade ytterligare några nätter, men framåt gryningen hade slasket redan hunnit smälta bort. Jag blir allt mer tveksam till om det blir någon riktigt kylig och vit vinter innan våren gör sitt intåg. Härom morgonen väcktes jag av hur solljuset lyste in genom fönstret på sal 7, på avdelningen på sjukhuset där jag ligger inne just nu, då jag under en tid mått riktigt dåligt psykiskt. Jag har fått komma hem en och annan eftermiddag på permission och även sovit hemma någon natt. Vanligtvis sover jag helst med persiennerna uppdragna under natten, då jag tycker om att vakna av att solens strålar sträcker sig allt längre in i rummet. Morgonsolen gör det lättare för mig att vakna och komma ur sängen. Tyvärr är jag oftast väldigt trött när klockan ringer på morgonen och det är sällan som jag  känner mig riktigt utsövd och pigg när det är dags att lämna den varma, sköna sängen. För var dag som går stiger solen upp allt tidigare på himlavalvet och jag hoppas att den, tillsammans med några nya piller, ska göra att jag känner mer glädje inför varje ny dag som väntar.
Vintern har varit riktigt mörk och tung och många mornar har jag inte orkat att ta mig upp ur sängen och gå till jobbet, trots att min katt Ängla nästan dagligen kryper intill mig när hon märker att jag börjar vakna och så smått börjar röra på mig. Då vill hon gärna tvätta min kind och haka och ligga kvar med sin nos riktigt nära mitt ansikte. När jag väl orkat sätta mig upp i sängen kommer Ängla och sätter sig framför mig, lutar nosen mot min haka och spinner, samtidigt som jag kliar och klappar henne. Tyvärr slumrar jag till ganska ofta, när vi sitter tillsammans i sängen, men Ängla märker snabbt när jag somnar, då jag slutar att gosa med henne. Då reagerar hon snabbt och puttar till mig på bröstet, med sin ena framtass. Hon ger sig inte förrän jag vaknar och på så vis fungerar hon utmärkt, som en extra väckarklocka.















 


Jag är nöjd över att vi hittills fått så lite snö i år, då det annars lätt ställer till med t.ex. problem i trafiken, halkolyckorna ökar, och det är svårt för vilda djur att få tag i mat. De hemlösa katterna lever ett ännu tuffare liv såhär års, som tvingas vara ute i snö och kyla, med ytterst lite mat i magen. För en del vildkatter blir denna vintern tyvärr den sista i deras liv. Frågar man barn om vad de tycker om snö får man en mer positiv syn på den kalla, vita mattan, som täcker landskapet vintertid. Jag minns själv hur roligt vi hade det i snön när jag var liten. Vi byggde snögubbar, ljuslyktor, borgar, åkte pulka och skidor och gick in först när man frös och fick sitta vid elementet för att tina upp sina kalla händer och fötter. Självklart ser jag inte bara det negativa med snön nu i vuxen ålder. Naturen blir otroligt vacker, där orörd, kuperad mark med träd och buskar täckts av snö, som gnistrar i vintersolen. Vad smakar då godare i pulkabacken än en enkel fika med varm choklad och kanelbullar.
Mina katter har delade meningar när det gäller kyla och snö. Jag trodde från början att min katt Ängla skulle tycka om att vara ute även vintertid, då hon har en lång, vit päls, som är extra tjock under vinterhalvåret. Så fel jag hade.Ängla är nästan inte alls ute vintertid. Hon stannar vid ytterdörren, tittar sig omkring och man ser hur hennes morrhår spelar i vintervinden. Ibland tar hon några steg utanför dörren och sätter försiktigt ner tassarna. Det syns att hon inte är bekväm med att gå i den kalla snön och efter någon minut är hon innanför ytterdörren igen, men häromdagen ställde hon sig på den snöprydda marken och lämnade ett par fina tassavtryck. Min andra katt Tindra, som är en korthårig huskatt, går gärna ut året om, men ju kallare och regnigare det är, desto kortare stund är hon ute. Hon föredrar att uträtta sina behov utomhus och även om det regnar kan hon ibland ta skydd under buskarna och sitta och spana på ovädret. Mina katter lämnar många tassavtryck när de är ute och då inte bara i snön, men de flesta avtrycken lämnar de i mitt hjärta. Det har varit jobbigt att gå och lägga mig i sjukhussängen och känna det riktiga lugnet, när varken Tindra eller Ängla legat intill mig. När jag låg där i mörkret, efter att tagit min sömntablett och försökte somna, tyckte jag plötsligt att det rörde sig vid fotändan av sängen. Jag tänkte att det var säkert Ängla, som hoppade upp i sängen och kom och ville sova intill mig. Då vaknade jag till, öppnade ögonen och ingås att det bara var jag i sängen och runtomkring var väggarna kala och utanför fönstret lyste lyktor över bilarna, som stod parkerade strax utanför sal 7. När jag inte har mina katter hos mig har jag ändå alltid tassavtryck i mitt hjärta och omkring min hals hänger ett silversmycke, med Tindras ena tassavtryck. Jag vann berlocken i en tävling, då man skulle skicka in ett foto på sin katts tass. Jag ritade av Tindras trampdyna, så smycket är exakt efter hennes tassavtryck, men något mindre. Mina älskade katter lämnar dagligen härliga avtryck efter sig, som jag bär med mig.







23 feb. 2017

Fattiga riddare, en gammal klassiker



















När jag tänker på riddare för tankarna mig till filmens värld och Sir Walter Scoots klassiska äventyrsroman Ivanhoe, som utspelar sig på 1100-talet. Den senaste filmatiseringen har under många år visats på nyårsdagen, i svensk tv. Jag har tappat räkningen på hur många gånger, som jag har sett filmen med Anthony Andrews i rollen, som Ivanhoe, men han är alltid lika snygg och stilig. Tyvärr får han aldrig sin sköna Lady Rowena, Lysette Anthony. Filmen slutar tyvärr alltid med att Ivanhoe väljer sin Rebecca, Olivia Hussey. Jag hoppas i alla fall att de levde lyckliga i alla sina dagar tillsammans.
I verkligheten hade riddarna inte alltid det så gott ställt, utan var beroende av andra för att få ihop till brödfödan. Under nödåren levde de ibland på torkat bröd, som de fräschade upp genom att lägga det i mjölk och sedan steka det i ister. Fattiga riddare är en översättning från tyskans arme ritter eller engelskans poor knights. Rätten sägs ha sitt ursprung i 1400-1500-talens kloster i Andalusien. Det var under första halva delen av 1800-talet, som de fattiga riddarna dök upp i kokböckerna i Sverige.
När jag var liten ordnade min mamma oftast fika till mig, när jag kom hem från skolan. Ibland hade hon bakat kanelbullar, kokt sagosoppa med torkad frukt eller gjort scones. Allra godast var det när hon gjorde fattiga riddare. Mamma bakade mycket vetebröd och ibland hände det att några bitar från en vetelängd blev liggande kvar i brödlådan och blev lite torra. För att fräscha upp brödskivorna lyxade hon till vår eftermiddagsfika, genom att göra fattiga riddare. Då tyckte jag att det kändes som riktigt kalas hemma på Körsbärsvägen. Man tar vitt skivat formbröd, vilket även kan skäras som brödstavar eller skivad vetelängd, vispar ihop ägg, mjölk och mjöl och vänder runt brödskivorna i blandningen och låter brödet suga åt sig av mjölkblandningen en liten stund. Därefter steks brödet i smör, på medelstark värme, tills att brödskivorna fått fin färg. Mamma brukade servera de nystekta, frasiga riddarna vända i socker och kanel. Får jag själv bestämma avnjuter jag dem helst med vispad grädde och sylt.
De fattiga riddarna kan även ätas med t. ex. glass, färsk frukt eller bär, flytande honung,
lönnsirap eller vaniljsås. Vill man göra rätten lite matigare hoppar man över det söta och serverar bräckt skinka, knaperstekt bacon och lingonsylt till eller keso.

Recept, 4 personer
4 toastbröd 

1 ägg
1 1/2 dl mjölk
1/2 dl vetemjöl

1 krm salt
1 tsk strösocker
smör till stekning
ka
nel och socker till garnering

Gör så här:
Vispa ihop ägg, mjölk och vetemjöl till en klumpfri smet. Vänd bröden i blandningen och låt de ligga en stund så att de suger upp vätska.
Stek dem sedan i rikligt med smör, på medelstark värme.. Vänd dem sedan i socker och kanel.

Servera genast!

18 feb. 2017

Mal vaniljstång med Vanilje-Twister























Jag tycker om att laga mat, göra efterrätter och baka. Under den senaste tiden har jag vid ett flertal tillfällen gjort pannacotta, där det ingår vaniljstång i de flesta recepten. Då jag bara gjorde efterrätten till mig själv har det bara behövts en kvarts vaniljstång. Jag fick tips om att det gick lika bra att byta ut vaniljstången mot vaniljsocker, som dessutom är mycket billigare. Det var helt klart enklare att använda vaniljsocker, då jag gjorde så lite pannacotta, men det blev långt ifrån lika god vaniljsmak. När jag handlade härom dagen och letade efter vaniljstång hittade jag vaniljpulver i små burkar, från två olika leverantörer, till ett pris strax under femtiolappen. Texten på förpackningarna var minimal och utan läsglasögon hade jag ingen möjlighet att läsa hur många vaniljstänger, som pulvret motsvarade. Jag hittade även Vanilje-twister från Dr. Oetker i butikshyllan. Förpackningen innehöll en liten kvarn, med bitar av torkade vaniljstänger. Innehållet motsvarade 5 stänger och kvarnen kunde regleras om man vill ha mer eller mindre finmald vanilj. Prismässigt var den billigare än att köpa hela vaniljstänger och efter att jag nu använt den malda vaniljstången vid ett flertal tillfällen är jag helt klart nöjd med både vaniljsmaken och kvarnen. Ett par enkla vrid på kvarnen och jag hade enkelt smaksatt min pannacotta, bra mycket enklare än att dela en liten bit vaniljstång och skrapa ur fröna och sedan förvara stången, så att den inte torkar till nästa gång jag ska använda den.. 0,5 tsk Vanilje-Twister motsvarar en urskrapad vaniljstång eller 2-3 tsk vaniljsocker. Kvarnen är enkel att ha till hands till desserter, bakverk eller om du vill ge din smoothie en smak av vanilj.

15 feb. 2017

Salladssådd i fönsterkarmen


















De senaste dagarna har solen äntligen återvänt och idag har den strålat från en vackert, klarblå himmel över Halmstad. I middags var det hela 10 plusgrader utomhus och på min balkong visade termometer på +25°C. Min katt Tindra har inte varit ute på balkongen under hela vintern, men idag smet hon ut och la sig på sin klätterställning, när jag öppnade balkongdörren. Där låg hon sedan i flera timmar och såg verkligen ut att njuta. När jag kom till sjukhuset efter lunch satt en man i bara kortärmat och solade sig på bänken utanför dialysentrén. Det såg härligt ut och jag hade gärna gjort honom sällskap istället för att gå in och lägga mig i dialyssängen. Vårkänslorna blir allt starkare, men natten var kall med -8°C, så det är stora temperaturskillnader under dygnet och än är våren långtifrån här. Jag har börjat lite smått med att plantera om mina pelargoner, som stått på min inglasade balkong under hela vintern. En hel del småplantor har tyvärr inte klarat sig, men långt ifrån alla och de större plantorna ser fina ut, men till nästa år får jag tänka om lite kring vinterförvaringen.
Försäljningen av fröer har pågått sedan flera veckor i butikerna och alla små påsar, med bilder på vackra blommor och diverse grönsaker, väcker verkligen längtan efter att få börja så. De senaste åren har jag haft så många pelargoner att det knappt funnits plats över för annan odling på min balkong, men lite kryddor och sallad har jag haft. Jag brukar så plocksallad i flera omgångar under sommaren. Det är något speciellt att kunna gå ut på balkongen på morgonen och hämta in några salladsblad att ha på smörgåsen. Måste jag vänta ända till sommaren för att få äta egenodlad plocksallad? Tanken slog mig härom dagen. Det kanske går att odla sallad under växtlysröret, som jag har hängande i sovrumsfönstret, över några av mina små pelargoner. Det är helt klart värt ett försök tyckte jag och köpte hem en påse med salladsfrön. Jag sådde en del av fröna i en kruka och satte gladpack över. Efter bara några dagar kom de första små, gröna bladen upp och jag tog bort plasten. Att få se de första bladen titta upp ur jorden gav mig en härlig känsla inombords. Det spelar nästan ingen roll vad det är för frön som jag sår. Jag får samma positiva kick av att få se de små plantorna börja sina liv. Jag hoppas att växtlysröret ger tillräckligt mycket ljus åt min salladsodling, så att bladen inte bara växer iväg på höjden på sytrådstunna stjälkar, men hittills ser det lovande ut. Förhoppningsvis kan jag plocka de första salladsbladen i fönsterkarmen om några veckor och göra frukostmackan till en godare smakupplevelse.

14 feb. 2017

Pannacotta med Noblesse


















De senaste veckorna har matlusten inte varit på topp, men lite pannacotta har lätt slunkit ner och därför har jag gjort pannacotta lite på löpande band och även låtit mina grannar få smaka. Tidigare har jag gjort enligt grundreceptet och smaksatt med vaniljstång, men nu har jag provat på att göra pannacottan lite efter eget tycke och smak och tittat i skafferiet efter vad som kunde passa bra som smaksättning. Härom dagen provade jag på att smälta ner noblesseplattor i grädden. Riktigt mumsigt!
Halva receptet ovan räcker till 4 små mockakoppar, som på bilden.

Pannacotta till 4-6 personer
4 dl vispgrädde
½ vaniljstång eller vaniljpulver med äkta vanilj
½ dl socker
2 st gelatinblad

12 noblesse original
hallon och riven choklad till garnering

Gör såhär:
1. Blötlägg gelatinbladen i kallt vatten i 5 minuter.
2. Dela vaniljstången och skrapa ur fröna. Lägg frön och stång i en kastrull tillsammans med grädde och socker och låt koka upp. Dra av kastrullen från värmen och låt dra några minuter. Ta bort vaniljstången. Lägg i noblesseplattorna och låt dem smälta under omrörning på svag värme.
3. Ta upp gelatinbladen och krama ur vattnet. Rör ned gelatinet i den heta, ej kokande grädden och rör tills att gelatinet löst sig. Fördela blandningen i fyra små glas eller skålar och ställ i kylen för att stelna.
4. Garnera med frukt eller bär och eventuellt choklad.
Klart att servera!


Recept på en annan variant av pannacotta, med chokladsmak och daimcrunch, hittar du på min blogg här.