Mina älskade katter och mitt odlande är inte bara något som jag tycker om att sysselsätta mig med. Det ökar även min livsglädje på olika sätt. Många i min omgivning har påpekat att jag blivit mycket gladare sedan jag blev kattsambo. Det är faktiskt bevisat att båda mina intressen ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Att klappa en katt eller hund sänker blodtrycket och man har kommit fram till att människor som lever med djur drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar än de som lever utan djur. Allt oftare har man idag katter och hundar som sällskapsdjur på äldreboenden som sällskap och stimulans. Att vistas i naturen är också bevisat positivt för hälsan och själen. Om du tar en promenad i skogen eller är hemma och påtar i trädgården spelar ingen roll. I Alnarp utanför Malmö driver man en rehabträdgård framför allt för personer med stressrelaterade problem. Många patienter berättar om det positiva i att få vistas i naturen och pyssla i trädgården.Själv njuter jag av att gå ut på balkongen, vattna, plocka bort vissna blad, lukta på blommorna och provsmaka en egenodlad tomat.

19 aug. 2017

Doppa jordgubbar och andra bär och frukter i choklad















Det är något speciellt med smaken av svensk, färsk frukt och bär, även om det finns mycket importerad frukt, som är väldigt god. Den som har hus med trädgård har fördelen att kunna äta egenodlade bär och frukter, men det gäller att passa på innan säsongen är slut, om man ska äta de färska. Sedan kan man göra mycket gott och lägga i frysen eller konservera, allt från pajer och kakor till saft och sylt, att njuta av under vintern. En lokal odlare har sålt jordgubbar utanför matbutiken, där jag brukar handla, sedan början av juni månad, men i måndags var jordgubbsståndet borttaget. Det fanns fortfarande jordgubbar till salu inne i butikens fruktavdelning, men det är bara att inse att säsongen för de svenska, röda gubbarna börjar lida mot sitt slut. Förhoppningsvis finns de att få tag på ytterligare några veckor, då jag tänkt unna mig något extra gott, nu när jag har semester. Jag ska göra chokladdoppade bär och fruktbitar, och då är jordgubbar ett måste. Det går bra att använda vanlig blockchoklad, men jag har köpt ett par hekto med små chokladdroppar, i en av stans chokladbutiker. Den är dyrare, men ger en mycket godare smakupplevelse. Smält chokladen i en skål i mikron. Pausa och rör om med 20-30 sekunders mellanrum så att chokladen inte blir för varm och klumpar sig. Doppa fruktbitarna till hälften, stryk av mot kanten på skålen och lägg på en bricka med smörgåspapper och låt stelna. Himmelskt gott att äta som de är eller servera till kaffet efter maten. Chokladdoppade jordgubbar passar även bra som dekoration till efterrätter och tårtor.
En annan, minst lika god variant, av chokladdoppad frukt och bär är chokladfondue. Jag har ingen fonduegryta, men när jag ätit själv har det fungerat utmärkt att smälta choklad, med en skvätt grädde, i en liten skål i mikron. Sedan har jag stuckit fruktbitar, bär, minimarshmallows och maränger på en liten gaffel och doppat i chokladen, som höll sig hyfsat varm medan jag åt, trots avsaknaden av fonduegryta. Jag använde tobleronechoklad, men vilken choklad man väljer är en smaksak. I de flesta recept rekommenderas 200 g choklad till 1-2 dl grädde. Vill man ha en mer vuxen smak kan man tillsätta 1-2 msk konjak. Chokladen smälts i grädden, som först kokats upp och sist tillsätts konjaken. Enkelt och väldigt gott, så passa på innan jordgubbssäsongen är över.

14 aug. 2017

Som julafton i juli

Stjärn- och dvärgpelargonen Alvestone får ett flor av vita små blommor.
Bilden är på plantan, som jag hade i min samling för flera år sedan.
Tyvärr dog den under sin första vinterförvaring.



















Presenter är något som jag tycker är minst lika roligt att ge som att få. Nöjet med att ge bort något består främst i att få överraska och göra någon glad, helst när det är helt oväntat. Det behöver absolut inte vara något märkvärdigt och dyrt. Jag tycker det är roligare att ta med en påse hembakade bullar, en bukett blommor eller några goda chokladpraliner när jag besöker någon bekant än en dyrare present, som jag köpt till någon som fyller år och som troligtvis förväntar sig att få något av mig. Från att jag var liten, fram till många år efter det att jag flyttade hemifrån, fanns det alltid en lång lista över saker som jag önskade mig till jul och födelsedagar. När jag var barn var det oftast inga dyra saker som jag ville ha. Jag minns en julafton då jag bland annat fick ett pennskrin i plåt, pennor i olika färger med söta motiv och suddgummin i form av små hjärtan. Det var den presenten som jag uppskattade mest det året, i stor konkurrens med den fina klockan med länk av silvermetall, som tomten också hade med sig. I vuxen ålder har det blivit allt svårare att hitta på något att önska sig och tyvärr kan man ju inte köpa ork och bättre hälsa. Prylar har jag så att det räcker och blir över och är det något jag är i behov av så köper jag oftast det själv. Nu uppskattar jag mer att få hjälp och sällskap så att jag kan komma iväg på någon kortare dagsutflykt eller att få ett presentkort på en stunds massage eller något annat som är skönt och avkopplande för kropp och själ.


















Det händer titt som tätt att jag får hämta ut paket på ICA. Oftast innehåller försändelsen något som jag haft turen att vinna i någon tävling på internet och då vet jag i förväg vad paketet innehåller. Ibland händer det att det kommer en helt oväntad leverans, även det någon vinst, som jag inte har en aning om att jag lyckats kamma hem. Då brukar jag öppna paketet så fort jag kommer ut med det i bilen, nyfiken som jag är. En eftermiddag i mitten av juli låg det åter en postavi innanför min lägenhetsdörr, när jag kom hem sent på eftermiddagen. Den liknade inte de avier, som jag har fått tidigare, och jag kunde inte avläsa på den vad försändelsen innehöll eller från vilket företag den kom. Plötsligt slog tanken mig att det måste vara min beställning från pelargonföretaget Fibrex i England. Wow, vad spännande! Jag tog avin och skyndade iväg ut till bilen igen, för att hinna till affären och hämta ut paketen innan de stängde förkassan för dagen. Om det nu var min beställning med pelargonsticklingar fanns ingen tid att förlora, med tanke på hur Post Nord slarvat med försändelser, som jag skickat iväg den senaste tiden, då det tagit över en vecka för en stickling att nå mottagaren i Sverige. Hur många dygn hade då mina sticklingar varit på resande fot, i mörker och utan vatten, de som skulle fraktas ända från England. Sticklingarna behövde packas upp och få komma upp i dagsljuset så fort som möjligt. Kön till förkassan på ICA var lång och jag väntade otåligt. När det väl var min tur bekräftade kassörskan det jag hoppades på, paketen var från England. Jag kände mig som ett barn på julafton när jag kom hem med lådan. Det första jag gjorde var att leta fram en vass, liten kniv, som jag kunde använda till att skära isär all tape, för att komma åt det efterlängtade innehållet, som jag väntat på så länge.

Den söta änglapelargonen Quatock May, som jag hade
för flera år sedan, men som inte heller den klarade vintern.


















Jag har inte själv köpt pelargoner från Fibrex tidigare och jag funderade fram och tillbaka om jag verkligen skulle göra en beställning. Det var inte mycket plats över för fler plantor på balkongen, men jag hade hittat två pelargoner hos Fibrex, dvärg- och stjärnpelargonen Alvestone och änglapelargonen Quantock May, som jag letat efter i flera år. Frakten var densamma för 1-7 sticklingar. Nästa portogräns var för 8-15 sticklingar. Jag hittade såklart snabbt många fina pelargoner, som jag gärna ville ha, och att bara beställa 2 sticklingar kändes inte lönt, om jag nu äntligen skulle göra slag i saken och beställa pelargoner från utlandet. Det var inte svårt att hitta ytterligare 5 sticklingar, som jag ville ha. Jag fick ihop en bra bit över 15 sorter på beställningsformuläret och fick välja bort en efter en med stor beslutsvånda. Skulle jag beställa så många som 15 olika sorter? Jag tycker ju och andra sidan att det är väldigt roligt att pyssla med alla mina pelargoner och eftersom jag har svårt att resa iväg hemifrån, mestadels på grund av dialysen, vill jag kunna unna mig något extra roligt på semestern på annat sätt. Jag bestämde mig för att sova på saken och inte göra något förhastat inköp den kvällen. Ett par kvällar senare satt jag åter vid datorn och tittade på min beställning och bestämde mig för att skicka iväg den. Då uppstod ett annat problem. Det gick inte att betala med mitt visitkort. Suck! Jag har aldrig köpt något på internet och betalat med visakortet och det gick inte att betala direkt via Swedbank. Jag letade efter en lösning på bankens hemsida och såg där att de hade en chatt på Facebook. Trots att klockan närmade sig midnatt fick jag snabbt svar från Swedbank och hjälp med hur jag skulle gå tillväga, när jag beskrev mitt problem på chatten. Ett par minuter senare hade jag löst problemet, lagt min order och betalat 15 sticklingar och fraktkostnaden. Jag kände mig riktigt nöjd och nästan lite upprymd över att jag gjorde slag i saken och gjorde min beställning. Tyvärr visade sig leveranstiden vara bra mycket längre än vad jag trott, gott och väl 5 veckor. Veckorna gick och jag glömde nästan bort mina efterlängtade sticklingar, tills det dök upp ett mail från Fibrex i min inkorg. I mailet stod det att två av pelargonsticklingarna, som jag beställt, var slutsålda. Jag blev ordentligt besviken när jag läste att det bland annat var pelargonen Alvestone, som jag skulle bli utan. Alvestone och Quantock May var den största anledningen till att jag gjorde min beställning hos Fibrex. och så skulle jag inte få en av dem. Jaja, jag skulle ju få 13 andra spännande sorter.



















Så hade jag äntligen fått hem min beställning och det var med spänning, som jag öppnade lådan. Jag visste ju vad den innehöll, men jag var nyfiken över hur alla sticklingarna såg ut och hur de klarat resan. Överst i lådan låg ett ordentligt lager med strimlat tidningspapper och därunder 13 sticklingar, var och en väl invirade i tidningspapper med gummiband runt. Jord och rötter var paketerade i en liten plastpåse och namnskyltar medföljde. Sticklingarna var mindre än vad jag förväntat mig och de såg lite ledsna ut efter resan, men efter ett par timmar i dagsljuset och några droppar vatten såg de klart piggare ut. Med varsam hand planterade jag varje liten stickling i varsin lerkruka och sedan fick de ta plats på fönsterbrädan, under lysröret i köksfönstret. Jag beundrade mina små nykomlingar och var nöjd med köpet. Nu är det någon vecka sedan jag flyttade ut nykomlingarna på balkongen. Quatock May tog sig aldrig riktigt efter resan och är tyvärr ett minne blott. De andra 12 sticklingarna växer, även om det går sakta. Idag börjar jag min efterlängtade sommarsemester och då får jag äntligen mer tid till att pyssla om alla mina pelargoner, som nu är många fler än de 200 olika sorter, som finns på den lista över min samling, som jag skrev för några månader sedan. Listan är egentligen på tok för lång, men att odla pelargoner är så väldigt roligt och givande på många sätt, och så är de så vackra. Varje gång, som jag varit iväg med mina vänner i pelargonsällskapet, och jag kommer hem med några nya pelargoner känns det som julafton, även om det inte är tomten som kommer och delar ut pelargoner ur sin säck.

4 aug. 2017

Enkel vinbärskaka med kladdig mitt


















Det är en härlig tid nu när frukter och bär mognar och blir ätfärdiga allteftersom i både trädgårdar och skog och mark. Att baka och göra efterrätter med färsk frukt och bär är helt klart godare än med de som kommer från frysboxen. Förra veckan var jag hemma hos min pappa och gick en runda i hans trädgård. Jag skulle kolla om de röda vinbären var mogna. Att plocka och äta vinbären direkt från busken är något speciellt, som jag tyvärr gör alltför sällan nu för tiden. Så länge som jag bodde i mitt föräldrahem kunde jag gå och plocka och äta av det vi odlade varje dag och på den tiden växte där flera sorters bärbuskar och bland annat jordgubbar och smultron. De röda vinbären var fortfarande i suraste laget förra veckan, så de fick hänga kvar på busken. Det har tydligen inte varit ett gynnsamt år för vinbären. Både de röda och svarta bären är mindre och färre än de brukar vara. När de är ordentligt mogna ska jag baka vinbärskaka och koka sylt. Att göra sylt på röda vinbär är inte så vanligt, men jag tycker att den är väldigt god att äta främst till pannkakor. Om knappt två veckor är det äntligen dags för mig att ha semester. Då har jag tänkt att jag ska baka scones och dricka after noon tea, bland annat med min vinbärssylt och hemgjord clotted cream, men innan dess ska jag baka vinbärskaka, som mina närmsta grannar ska få en smakbit av. Den är enkel att göra, blir frisk i smaken av bären och lite lagom kladdig i mitten. Jag har funderat över att baka kakan med andra bär och kanske får jag ork och tid under semestern. Längtar verkligen efter att få vara ledig och räknar ner dagarna tills det är dags att få sovmorgon och ta det lite lugnare.


















Recept
Vinbärskaka med röda bär
2 ägg
2 ½ dl socker
2 ½ dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
75 g smält smör
2 ½ dl röda vinbär, färska eller frysta

Skorpmjöl och smör till formen

Gör så här:
Sätt ugnen på 200ºC. Smörj och bröa en springform, 22 cm. Vispa ägg och socker pösigt. Vispa ner de torra ingredienserna. Vispa till sist ner smöret. Häll smeten i formen och strö över vinbären. Grädda i mitten av ugnen i cirka 30 minuter.

Servera kakan utan tillbehör, alternativt med vispad grädde eller vaniljglass.

30 juli 2017

Rogivande vatten


















Vad är det i molnen där uppe i det blå? Vad är det som båtar flyter på? Jo, vatten vatten bara vanligt vatten. Vad är det vi badar och simmar i ibland? Vad är det som kluckar emot strand? Jo, vatten vatten bara vanligt vatten. Så går texten i en del i Lennart Hellsings barnvisa "Vattenvisan". I Sverige är rent och drickbart vatten i kranen en självklarhet, vilket det långt ifrån är i många andra länder världen över. Vi är dessutom vana vid att ha fri tillgång till vatten, bland annat till att duscha i, använda till matlagning, spola med i toaletten, tvätta kläder i och vattna med i trädgården. Det är sällan jag tänker på hur bra vi har det med tillgången på vatten. Under de senaste åren har det allt oftare varit bevattningsförbud sommartid, men det är först i år som jag verkligen har tänkt till och sparat på vattnet och reflekterat över att jag ibland varit ganska slösaktig, speciellt i köket, där vattnet ibland får rinna helt i onödan, liksom när jag tvättar håret. Allt levande, både människor, djur och växter, är beroende av vatten för att överleva. En vuxen människa består till 60% av vatten och dricker vi inte tillräckligt en varm sommardag kan man märka av att man inte mår riktigt bra, med till exempel illamående och yrsel som följd. En stor del av min vakna tid tänker jag på hur mycket vatten jag dricker. Då mina njurar inte fungerar alls, har jag ingen urinproduktion. Jag kissar inte en enda droppe och har inte gjort det på många år. Det innebär att jag måste vara väldigt sparsam med den vätska jag får i mig genom mat och dryck. Rekommendationen är att jag ska hålla mig till en halvliter vätska per dygn och det är inte mycket, speciellt en varm sommardag. En halvliters flaska cola räcker inte långt när man är törstig och sedan ska man räkna med vätskan i mat, glass, frukt, grönsaker m.m. Får man i mig för mycket vätska, då man inte kan göra sig av med den, blir man först svullen i fötter, ben, händer och ögonlock. I värsta fall samlas vatten i lungorna och då får man svårt att andas. Under mina dialyser på sjukhuset, som tar c:a 5 timmar/ behandling, filtreras slaggprodukter/uringifter bort från blodet. Även den vätska, som samlats i kroppen mellan behandlingarna, dras bort när blodet passerar genom dialysfiltret, den konstgjorda njuren.


















När jag spontant tänker på vatten är det sällan vatten i kranen jag har i tankarna. Då jag är född och uppvuxen i kuststaden Halmstad, är vatten starkt förknippat med havet. Jag bor bara ett par kilometer från havet och den vackra småbåtshamnen i Grötvik. Det är en plats som jag besöker ganska ofta, oavsett årstid. Havet är mäktigt, vackert, men kan även kännas skrämmande, speciellt när höststormarna får havet att blåsa upp, med stora vågor, som rullar in mot land så att skummet yr in över stenpiren. Ibland kör jag dit med bilen, passerar småbåtshamnen, huset där konstnären Walter Bengtsson hade sin ateljé under sin livstid och det gamla kolbrottet, som numera är vattenfyllt, och lite längre fram stannar jag till vid sidan om den lilla vägen, som slingrar sig fram några hundra meter längs kusten. Jag brukar veva ner framrutorna i bilen för att kunna njuta av ljudet av vågornas vilda framfart eller det svaga kluckandet, som hörs när havet ligger spegelblankt. Oavsett årstid och väder tycker jag om att sitta och se ut över havet, med kusten nere i Båstad i fjärran, fåglar som guppar i vattnet och en och annan båt, som far fram.


















Hyreshuset, som jag bor i, ligger bara ett par km från Grötviks hamn och från min lägenhet, överst på 4:e våning, kan jag se havet bortanför hustak och trädtoppar. Min balkong är även den en rofylld plats att vistas på, med mängder av pelargoner och en del andra växter. Där har jag sett till så att jag kan njuta av ljudet av porlande vatten från en solcellsdriven fontänpump, placerad i en vattenfylld zinkbalja med stenar och flytande vattenväxter. Tyvärr har det inte varit så mycket sol i sommar, som fått fart på fontänen, men jag tycker att baljan med vatten är vacker som den är. Mina två katter gillar den också och brukar passa på att dricka ur den när de är på balkongen. Vattenväxten, Musselblomma (Pistia stratiotes), köpte jag i början av sommaren och då var det bara en större bladrosett, men efterhand har den förökat sig och nu är det även ett flertal mindre bladrosetter som flyter i baljan. Denna vattenväxt kan även användas inomhus och i akvarium. Den är inte frosttålig, så utomhus får den ses som ettårig, men jag ska ta in någon bladrosett och se om jag lyckas klara den till våren. Jag brukar få tömma och göra rent baljan och stenarna några gånger varje sommar, då det bildas en hel del alger i vattnet, men det är det värt. Fontänpumpen "Eurydike", som jag köpte för flera år sedan på en trädgårdsmässa, är liten och enkel och kräver ett vattendjup på knappt 10 cm och kan därför även användas i ett djupare fat. Fontänpumpen "Eurydike" finns att köpa hos Svea Redskap AB, som även har fler pumpar i sitt sortiment. I deras katalog finns en bild på min zinkbalja med fontän, vilket är roligt. När jag köpte min pump blev jag tillfrågad om jag ville ta ett foto på min installation med fontänen på balkongen och som tack fick jag ytterligare en fontänpump, som en av mina dialyssköterskor har i sin trädgårdsdamm, sedan flera år tillbaka.


















Dripp dropp dripp dropp dripp dropp. Vad är det som regnar på våra paraplyn? Vad är det som snöar ner från skyn? Jo, vatten vatten, bara vanligt vatten. Även om det är bevattningsförbud och det är brist på grundvatten, har det verkligen inte varit brist på regn i sommar, till många semesterfirares besvikelse. Jag gillar inte regn, men jag kan ändå tycka att det är riktigt mysigt att sitta ute på min inglasade balkong och pyssla med pelargonerna, samtidigt som regnet smattrar mot taket. Om två veckor börjar äntligen min efterlängtade semester, som sträcker sig till mitten av september. Då hoppas jag verkligen att det blir härligt sensommarväder. Sol och strax över 20 grader skulle vara perfekt, då jag inte är någon älskare av alltför varmt väder, vilket delvis beror på att jag inte får dricka som jag vill och för att jag inte klarar av att åka och bada själv, på grund av mina problem med ben, fötter och avsaknaden av en hel del tår.. Jag hoppas att jag kan åka till Grötvik några dagar under semestern och avnjuta fika och kvällsmat nere vid havet. Än så länge har jag inte planerat in några aktiviteter under semestern. Jag behöver den för att vila och hämta nya krafter, men jag kommer att ägna en hel del tid åt min odling, som är både rolig och avkopplande. Förhoppningsvis gör mina katter mig sällskap under tiden och är vädrets makter på min sida får jag även njuta av ljudet av porlande vatten i bakgrunden.  Mycket härligare avkoppling än så kan jag knappt önska mig under min semester.


 



 


.

23 juli 2017

Min pelargonsamling - smått galen

Gibbosina Purple är en hybrid, som kommit till genom att man korsat
arten P. gibbosum och hybriden P. 'Cortusina',



















När jag köpte mina första pelargonsticklingar, för några år sedan, kunde jag inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle bli så förtjust i just pelargoner. Hade någon sagt till mig då att jag om några år skulle ha en pelargonsamling på min balkong, med över 200 olika sorter, hade jag nog bara skrattat. Att ha 200 pelargoner hade jag nog ansett som smått galet då, men det tycker jag absolut inte nu. Hade min balkong varit några kvm större hade jag troligtvis haft 300 sorter, så det är nog bra att jag bor i en liten två, där utrymmet för min odling är kraftigt begränsat från mina ögon sett. När jag köpte mina första sticklingar hade jag inte en aning om hur många olika sorters pelargoner det fanns. Vildväxande arter var något som jag aldrig hört talas om tidigare och inte heller hur mycket de skiljer sig åt till utseendet, med olika form, färg och storlek på blad och blommor. Vissa arter växer som små tuvor, medan andra kan bli meterhöga träd eller ha ett buskformigt växtsätt och breda ut sig. De kan ha smala stjälkar, medan andra med tiden får vackra, knotiga och vedartade stammar. Därtill kommer alla pelargoner som korsats fram, där två arter var föräldrar från allra första början, när förädlingsarbetet började. Så småningom delades pelargonerna in i olika grupper, med bland annat stjärnpelargoner, fingerpelargoner, doftpelargoner, engelska-, häng- och änglapelargoner, för att nämna några. Utöver dessa grupper delas pelargonerna in under kategorier som miniatyrer och dvärgar, där sorter som är småväxta och inte växer så fort ingår.

P. tetragonum är en art, med ledade stammar,
som är tre eller fyrkantiga i genomskärning.



















För några veckor sedan var jag så gott som klar med en förteckning över namnen på mina pelargoner. Den visade att jag hade 197 olika sorter, men utöver dem en del dubbletter och även mina egna frösådda pelargoner, som utvecklats olika långt och är olika stora. Ska du inte minska ner lite på din odling, brukar min pappa fråga mig, när han ser alla pelargoner som trängs på min balkong i hyllor, på odlingsbänkar, i några backar på balkonggolvet och en hel del små, frösådda plantor och sticklingar, som står på fönsterbrädan i sovrummet och i köket. Pappas fråga om min odling är kanske inte helt obefogad, för jag har själv flera gånger funderat över om jag skulle minska på antalet pelargoner, men största anledningen till det skulle i så fall vara att varje planta skulle få mer utrymme och mer ljus. En del pelargoner, som står innerst på vissa hyllor, skulle helt klart må bättre av mer ljus och att slippa trängas, men så kommer problemet med mitt habegär in. Även om det är ont om plats bland hyllorna på balkongen har jag svårt att låta bli att köpa fler pelargoner. När jag hittar någon ny sort som jag gärna vill ha är det nästan omöjligt att inte köpa den och om någon av mina vänner i pelargonsällskapet vill förära mig en gratis stickling är det svårt att tacka nej. Detta habegär till pelargoner, som många av oss "pelargonister" har, är nog svårt att förstå för någon som har en och annan mårbackapelargon i krukor på altanen eller några zonaler planterade i trädgårdsrabatten. Ibland kan det i och för sig vara så intresset börjar, med någon enstaka vanlig pelargonsort, innan man blir presenterad för den otroliga mångfald av pelargoner som finns. Har man väl blivit bekant med den nya världen av blommor, då är risken stor att man blir totalt såld på pelargoner.

P. 'Shannon' är en primärhybrid,
med söta, små rosa blommor, med cerise mitt.



















Jag är själv intresserad av de flesta växter som blommar och drömmen om att få jobba som florist har kommit och gått under alla år, men då större delen av mitt liv kantats av sjukdomar, har mitt floristintresse tyvärr fått stanna på hobbynivå. Min pelargonodling är mer än bara ett stort intresse, som jag älskar att hålla på med. Det är samtidigt lite av en terapi och jag kopplar av mentalt av att pyssla med mina blommor. Utöver det har jag fått många nya vänner runt om i landet, dels genom att jag gått med i Svenska pelargonsällskapet och deltar i deras träffar och arrangemang och att jag blivit bekant med många pelargonintresserade via Facebook. Även en och annan, som köpt sticklingar av mig via internet, har jag fått fortsatt kontakt med, även om den är mer sporadisk. Sedan mitt intresse för pelargoner startade har jag köpt en hel del sticklingar vi internet, från några olika svenska företag, men mest från privatpersoner via tradera. För någon månad sedan beställde jag för första gången pelargonsticklingar från Fibrex i England. I början av juli kom ett stort paket med 13, väl inpackade, små sticklingar. En av sticklingarna mår långt ifrån bra och det är tveksamt om den kommer att klara sig. Tyvärr var det en av sorterna, som jag letat längst efter. Såhär i efterhand inser jag att jag borde beställt två av den sorten, för att gardera mig. Två andra sorter var slut i sortimentet och en av dem var Alvestone, en annan efterlängtad pelargon, som jag gärna vill ha tillbaka i min samling. Har du möjligtvis en stickling av dvärg/stärnpelargonen Alveston eller änglapelargonen Quantock May så köper jag dem väldigt gärna av dig.

Zonarticpelargonen Lara Susanne får mycket stora,
dubbla korallröda-ljusröda blommor.
Gruppen Zonarticpelargoner har under de sista åren
fått ett otroligt uppsving och blivit väldigt populära.




















Är du inte redan en älskare av pelargoner så hoppas jag att bilderna i detta inlägg, på några mindre vanliga pelargonsorter, väckt ditt intresse så att du vill se bilder på fler sorter och förhoppningsvis vill köpa några sticklingar. Många av dem är lättskötta. Idag, söndag, har jag varit på en jättetrevlig pelargonträff på Hotell Freden i Knäred. Många fina pelargoner fanns till salu, men jag lyckades att komma hem med endast 5 nya sorter.
Min förteckning över mina pelargoner förändrades snabbt, när jag skrivit den. Förutom pelargonerna från England hade jag turen att få ta över 30-40 sticklingar av en pelargonbekant, som skulle åka på semester och saknade någon som kunde vattna och jag tackade såklart inte nej. Så min pelargonlista måste ses över och uppdateras ännu en gång. Den lär nog aldrig bli komplett så länge jag odlar pelargoner, men det är ett trevligt nöje. Jag hoppas att fler upptäcker glädjen i att odla och umgås med alla härliga och vackra pelargoner. Glad pelargonsommar önskar jag dig!

L´Élégante är en häng- och dvärgpelargon. Den är brokbladig,
silver bicolour, gröna blad med gräddvita kanter som kan
bli vackert rosa till cerise av väder och vind eller vid torka.

















16 juli 2017

Baka kringlor - en sommartradition


I våra svenska hem finns det oftast en hel del olika traditioner, speciellt när det gäller mat och bakverk. Många av dem är främst förknippade med årets största högtider jul, påsk och midsommar. En och annan nyhet hamnar kanske på matbordet vid dessa helger, men man kan inte tänka sig att ändra och byta ut de klassiska rätterna, som ofta varit en tradition år efter år, ibland i flera generationer. Vad vore t.ex. midsommar utan jordgubbar eller ett julbord, som saknar griljerad skinka?
I min familj var det tradition att bjuda den som fyllde år på frukost på sängen, sjunga och uppvakta med presenter tidigt på morgonen. Till jul gjorde vi egen bräckkorv, som vi lämnade in till ett rökeri eller matbutik, för att få den rökad. Sedan skulle den stekas innan den serverades. Receptet på korven har gått i arv i flera generationer och jag minns den väl från julborden hemma hos mammas mostrar och morbror, där vi firade jul när jag var liten. Vår julgran satte vi in på lillejulaftons kväll och hela familjen hjälptes åt att klä den, sätta ljusslingan på plats och stjärnan i toppen. Den av oss i familjen, som vaknade först på julaftonens morgon, fick äran att tända ljusen i granen, men ljusslingan fick absolut inte tändas tidigare och elljusstakar och adventsstjärnor fick tändas först på 1:a advent. Min mamma tyckte om att baka och laga mat. Hon tog gärna hand om bär och frukt, både från vår trädgård och det som vi i familjen hjälptes åt att plocka i naturen, och gjorde bland annat saft, sylt, mos och gelé. När jag kom hem från skolan fick jag ofta hembakade kanelbullar. Mamma var duktig i köket och det är många maträtter, som hon lagade, som jag gör idag och jag tror att det är av henne jag fick mitt intresset för att laga mat och baka. Jag har tagit efter några av hennes traditioner i köket. En av dem är den hemgjorda bräckkorven, som vi hjälptes åt att göra till jul. Tyvärr är det svårt att hitta någon butik, som tar emot korv för rökning idag, så de sista åren har jag köpt en liknande korv, som är lokalproducerad. Nu när det är sommar är det näst intill ett måste att baka de goda kringlorna, som mamma brukade göra. Det var lite av en speciell tradition att få kringlor till eftermiddagsfikat, för det var bara på somrarna, som hon bakade dem. Ofta hade vi med oss kringlor till stranden och mammas hemkokta jordgubbssaft med is och citron på termos. Tyvärr gick min mamma bort alltför tidigt, då jag bara var 18 år, men hennes sommarkringlor bakar jag varje sommar. Receptet finns i en röd, gammal pärm, där mamma skrivit ner alla recept för hand i gammaldags skrivstil. "Margits torra kringlor" står det i pärmen, men i vår familj har vi alltid kallat dem för sommarkringlor. Var receptet ursprungligen kommer ifrån vet jag tyvärr inte. Idag har jag varit på barnkalas i Värnamo, då min systerdotters Livia fyllde 1 år. Jag hade lovat att ta med en påse kringlor till min syster och självklart fick Livia smaka på sin allra första kringla och kanske kan jag föra traditionen vidare i släkten, med dessa enkla, spröda, små kringlor med smak av kardemumma. En påse kringlor är en trevlig överraskning att ta med sig, om man är hembjuden till någon i sommar.

Det tar sin tid att rulla ut alla kringlorna, så jag bakar dem i omgångar. Jag gör degen på kvällen, låter den ligga i kylen över natten och bakar halva satsen ena dagen och resterande dagen därpå. Enligt receptet ska degen räcka till c:a 135 st. Jag får alltid många fler kringlor, men jag rullar ut dem tunnare och gör dem lite mindre än i receptets beskrivning. Det går bra att halvera receptet eller ta 2/3 av ingredienserna, som jag brukar göra. 

Recept:
3 ägg
300 g socker
200 g smält smör eller margarin
2 dl tunn grädde
1½ l vetemjöl
10 tsk bakpulver (Verkar mycket men jag har inte skrivit fel)
2 tsk nystött kardemumma (Jag tar lite mer då jag gillar kardemummasmaken)
Vispa ägg och socker. Tillsätt det smälta smöret och grädden. Blanda i mjöl, bakpulver och kardemumma. Arbeta degen väl och ställ sedan i kylen. Är degen för varm eller det är för varmt i rummet kan degen vara svår att rulla, men den får inte heller vara för kall, då kan degen dela på sig när man rullar ut den. Jag brukar ta ut en bit deg i taget ur kylskåpet, rulla till en tjock korv och dela den i bitar, lagom stora till en kringla. Rulla ut till knappt fingertjocka längder c:a 20 cm långa, eller mindre om så önskas. Använd inget mjöl till utbakningen. Forma till kringlor och lägg på bakplåtsklädd plåt. Grädda i 175 grader i 10-20 minuter tills att de blivit gyllenbruna. Blir de bruna smakar de lätt lite bränt. Blir inte kringlorna riktigt torra kan du lägga dem i en långpanna och sätta in dem i ugnen, som då ska stå på 50 grader. Det tar sin tid att baka alla kringlorna, men det är det helt klart värt. Lycka till!


13 juli 2017

Björktrastar häckade vid min arbetsplats


















I våras återkom herr och fru Strandskata till industriområdet och tomten där min arbetsplats ligger, efter att ha tillbringat hösten och vintern på varmare breddgrader. Jag har följt paret i flera år, men tyvärr har de inte haft någon större lycka med sina nytillkomna barn. Några år tog andra djur deras ägg och ifjol föddes tre fågelungar, men tyvärr var det bara en av dem som överlevde och växte upp. I år la honan tre ägg, men redan dagen efter att de kläcktes var ungarna försvunna och efter ytterligare några dagar var även föräldrarna borta. Jag har varit sjukskriven stora delar av våren och inte varit på min arbetsplats och därför har jag tyvärr inte kunnat följa strandskatorna som jag brukar göra, även om jag vid några tillfällen kört till jobbet, endast för att titta till de vackra fåglarna. Deras tydliga läten hörs emellanåt kring min arbetsplats, men jag har inte sett var strandskatorna befinner sig och om det möjligtvis kan vara herr och fru Strandskata, som flyttat med sina ungar till någon närbelägen tomt. Jag hoppas att de återkommer i vanlig ordning när det våras nästa år och då med större babylycka.

















För några veckor sedan trappades min sjukskrivning ner och jag började att arbeta igen, ett par timmar om dagen. En morgon frågade min kollega mig om jag sett det nya fågelboet. Jag blev först glad och förhoppningsfull och trodde att fru Strandskata lagt ägg ytterligare en gång denna säsongen, men så var inte fallet. Titta ut genom fönstret, bort mot hörnan vid garaget, uppmanade min kollega mig. Jag såg inget fågelbo och inte ens en enda fågel, när jag tittade ut genom fönstret från mitt skrivbord. Ovanför markisen, sa Johan och pekade. Ser du inte redet där? Jo, där såg jag boet, som till stora delar bestod av torkat gräs, och däri låg en björktrast och ruvade på sina ägg. Hur många ägg som låg i redet var det ingen av mina kollegor som visste säkert. Jag såg bara tre små ungar, men någon påstod sig ha sett sex stycken.






Några dagar tidigare, när jag satt bakom datorn på jobbet, tittade jag ut genom fönstret och fick se två fåglar, som flög runt tillsammans och såg ut som om de uppvaktade varandra. Plötsligt landade båda två på brädan, som stack ut ovanför ett av fönstrens markiser. Kanske var det då som de bestämde sig för att det var där som de skulle bygga sitt rede. Det var ett bra val av plats för ett fågelbo, då hustaket stack ut en bit ovanför och gav skydd mot sol och till viss del även mot regn. Att personalen på min arbetsplats sitter ute och äter lunch, bara ett par meter därifrån, kunde de klart inte veta. När någon kommit för nära boet har en av björktrastarna kommit flygande, från sin utsiktsplats i det stora trädet strax intill, och låtit ganska irriterad och hotfull på stämman. Jag höll mig lite på avstånd när jag fotograferade, för att inte störa och oroa björktrastarna alltför mycket. I det läget önskade jag att jag varit ett par dm längre, så att jag nått upp och kunnat få en bild mer ovanifrån på boet och de små fågelungarna, som troligtvis såg dagens ljus bara några dagar tidigare. Jag har sett tre små huvuden, på långa, smala halsar, som stuckit upp ur redet. Särskilt söta kan jag inte påstå att de var, då de nästan saknade fjädrar.


















I måndags satt jag ute och åt lunch och jag blev verkligen förvånad över hur mycket större ungarna hade blivit, sedan jag såg dem förra veckan. Två av dem satt på kanten av redet och jag kunde se att de fått fina fjädrar över hela kroppen. Herr och fru Björktrast flög i skyttetrafik med mat till sina ungar, som snabbt gapade och svalde, så fort föräldrarna kom och matade dem. De verkade inte uppskatta att jag och mina kollegor satt ute och åt så nära boet och studerade dem, men efter att först ha landat på taket och kollat in att ingen större fara hotade, flög de ner till boet och serverade ungarna mat och strax därefter lämnade de snabbt boet igen.


















Ungarnas läte övergick från ynkliga små pip, till ljud mer lika sina föräldrars. Jag funderade över hur många dagar det skulle dröja innan björktrastungarna skulle våga prova sina vingar och ta sin första flygtur ut från boet. Självklart hoppades jag att det skulle ske under min arbetstid, så att jag för första gången skulle få se små fågelungar ta sig ur sitt bo första gången i livet. De väntade inte på mig, för när jag kom till jobbet tisdags hade alla ungarna lämnat boet.


















Hur många ungar som trängts tillsammans i redet vet jag inte, men tre söta björktrastar befann sig på marken och trippade fram på företagets parkering och två av dem övade på att flyga under uppsikt av föräldrarna, som satt på taket eller kom med mat då och då. När jag kom ut på parkeringen och skulle gå nerför yttertrappan blev jag nästan skrämd av en av ungarna, som satt intill chefens bil, knappt en meter framför mig Där satt den lilla fågeln helt stilla och tittade upp mot mig. Jag gick sakta förbi den och då fick den brått till ett av syskonen, som försökte lyfta från marken med skiftande resultat. Den tredje ungen hade bättre flygkunskaper och lyckades nästan ta sig upp på taket. När den inte nådde ända upp landade den istället på en av cyklarna, som stod i cykelstället, på marken strax under fågelboet. Jag hoppas verkligen att de små björktrastarna fick luft under vingarna senare under dagen och kunde flyga, så att de inte blev anfallna av några större djur. I onsdags såg jag inga fågelungar på marken, men en av föräldrarna satt på tvantennen och verkade kommunicera med någon annan fågel. Inte för att jag kan eller förstår deras språk, men när den vuxna björktrasten kvittrade lät det som att en annan björktrast svarade en bit bort och så höll kommunikationen på en stund innan den vuxna fågeln flög och satte sig på taket. Idag såg vi bara en unge, som kom flygande och satte sig på staketet, intill där vi satt och åt lunch. Kanske ropade den efter föräldrarna och ville ha  mat. Det kommer att bli tomt efter familjen Björktrast, även om besöket var ganska kortvarigt. Jag håller tummarna och hoppas att de återkommer till nästa vår, så som herr och fru Strandskata brukar göra. Björktrastarna har verkligen bjudit på några spännande och underhållande veckor, som jag är glad över att jag fått ta del av. Tack för föreställningen och välkomna åter!  
















3 juli 2017

Körsbär i sockerlag med stjärnanis och kanel

Det är härliga tider som väntar då vi kan äta svenska grönsaker, frukt och bär. Jordgubbarna har varit mogna i flera veckor och för mig är just jordgubbar det svenskaste man kan tänka sig bland frukt och bär. Sedan jag började odla pelargoner har jag inte längre så mycket plats över på balkongen till att odla något ätbart, men i år har jag två små tomatplantor, som inte är större än att de får plats i en och samma spann. Plantorna står fortfarande kvar i trapphuset, där det är fönster från golv till tak, och härom dagen plockade jag den första mogna, röda körsbärstomaten. Tanken är att mina tomat- och chiliplantor ska flytta ut på balkongen för att få mer sol och förhoppningsvis mer smak, men det är tveksamt om alla plantorna kommer att få plats där. Utanför hyreshuset, där jag bor, växer hallon- och björnbärssnår där jag ibland plockar några bär när jag går förbi och från pappas trädgård får jag äpplen och vinbär, men det är ju bara en liten bråkdel av allt gott, som vårt avlånga land erbjuder under den svenska sommaren och hösten.. Ibland åker jag till en lokal odlare, i närheten av där jag bor, och köper bland annat majskolvar, olika sorters böner och kål, jordgubbar och deras hemkokta saft. När jag är inne i stan passar jag på att besöka handlarna på torget, som har mycket gott att erbjuda. Augustipäron var en av mina favoritfrukter när jag var liten. Små päron med väldigt söt och god smak, som nästan saknade kärnhus. Min kompis hade ett ympat päronträd i sin trädgård, med bland annat de goda augustipäronen. Det var tyvärr bara under ett par veckor, som de gick att äta, sedan blev de övermogna och trillade till marken. Min kompis mamma bor kvar i huset, men tyvärr blev det gamla päronträdet dåligt med åren och finns inte kvar. När jag var barn hände det att någon torghandlare sålde augustipäron, men det är många år sedan nu och jag saknar verkligen dessa små päron, som egentligen borde heta julipäron, då de var under juli månad som de mognade. I fjol fick jag veta att det med största sannolikhet växer ett träd med mina älsklingspäron, vid en skola på andra sidan stan. Om någon vecka ska jag åka dit och jag hoppas verkligen att det är rätt päron, så att jag får återuppleva ett kärt gammalt barndomsminne.
Jag tycker att frukt och bär oftast är godast färska, men då jag gillar att baka och laga mat gör jag en del efterrätter och kakor med frukt och bär och kokar äppelmos och gör sylt och saft någon gång ibland. De senaste veckorna har jag vid flera tillfällen köpt bigarråer och då de svenska inte är mogna än fick jag hålla tillgodo med importerade som var helt ok, men inte lika söta och smakrika som de svenska. För  många år sedan blev jag bjuden på inkokta körsbär, något jag minns som väldigt gott. Jag har inte tidigare provat på att koka körsbär i sockerlag, men härom dagen blev jag sugen på något gott och med bigarråer hemma i kylen blev det äntligen dags att prova på att göra sockerlag och koka bigarråer. Jag googlade lite efter lämpligt recept, men det slutade med att jag tog ingredienser efter eget tycke och smak. Smaksättningen med stjärnanis och kanelstång tillhörde egentligen ett recept på inkokta päron, men jag tyckte det blev god smak även till bigarråerna.

Recept
30-40 bigarråer eller körsbär
1 dl vatten
1 dl socker
1 hel stjärnanis
1 kanelstång

Gör såhär:
1. Koka upp vatten och socker och lägg i stjärnanis och kanelstång.
2. När sockret löst sig lägg i bären.
3. Låt koka tills att bären börjar bli mjuka c:a 15 min.
Servera rumstempererade med lite sockerlag och vaniljglass.
Låt gärna bären stå i lagen med kryddorna i kylen över natten. Då får de mer smak.

28 juni 2017

Äntligen satte min egen frösådda fingerpelargon knopp

Bäckagårds Mia fortsätter att blomma.


















Mitt intresse för odling har jag haft sedan barnsben, men det var först för några år sedan vid ett besök på Wapnö trädgårdsmässa, som jag fick upp ögonen för pelargoner. På mässan stannade jag till vid Svenska Pelargonsällskapets monter, nyfiken på de sticklingar som de sålde. Plantorna liknade inte alls de pelargoner, som jag tidigare mest sett säljas utanför mataffären. I mina ögon var de pelargonerna ganska tråkiga och dessutom hade jag känt att bladverken luktade mindre gott. De sorter, som föreningen visade upp, hade både vackra blad och blommor och några gav ifrån sig spännande dofter när man tog på bladen. Där och då väcktes mitt intresse för pelargoner och jag köpte mina allra första pelargonsticklingar. Tyvärr lyckades jag att ta död på dem inom några veckor genom att vattna dem för mycket. Pelargonodlingen fick sämsta tänkbara start, men jag gav inte upp utan köpte några nya sticklingar i en blomsteraffär, lånade en bok om pelargoner på biblioteket och när plantorna växte och blommade växte även mitt intresse och jag började ana pelargonernas spännande artrikedom och det stora antalet sorter, som korsats fram under åren.
När jag köpte mina sticklingar på mässan fick jag med en broschyr med information om Svenska Pelargonsällskapet. Året därpå blev jag medlem i föreningen, något som jag verkligen inte har ångrat. Som nybörjare på pelargoner fick jag lära mig mycket nytt när jag var på sällskapets träffar och medlemmarna delade glatt med sig av sina erfarenheter och odlingstips. Nu har jag odlat pelargoner under några år och jag känner mig inte längre som någon nybörjare, men varje säsong lär jag mig något nytt, som bidrar till att jag blir lite bättre på att ta hand om mina plantor. Visst händer det att en och annan planta dör, speciellt under vinterförvaringen, då jag inte har de allra bästa förutsättningar för mina plantor, men jag har lärt mig en hel del även av mina misstag. Om någon pelargon inte klarar sig tröstar jag mig med att det blir plats i hyllan åt en ny, spännande sort framöver.

Den första knoppen håller på att slå ut.


















I handeln dyker det då och då upp nya pelargonsorter, som förädlats fram under lång tid. För något år sedan provade jag själv, för första gången, att så pelargonfrön, som jag tagit från mina egna plantor. Om man ska vara riktigt korrekt ska två plantor väljas ut, som man vill korsa, och sedan hjälper man till med pollineringen med en liten pensel. Det är viktigt att plantorna står skyddade så att insekter inte har möjlighet att överföra pollen från andra pelargonplantor. Jag har inte gjort efter konstens alla regler när jag tagit frön. Insekterna på balkongen har fått stå till tjänst med pollineringen, vilket gör att jag inte vet vem som är mamma och pappa till mina frösådda plantor, men jag driver fram nya plantor mest för att det är roligt och spännande. Blir det en planta med annorlunda blommor och fint växtsätt sparar jag den, annars planterar jag ut den i rabatten utanför vårt hyreshus eller så hamnar den i soporna när säsongen är över, då jag inte har plats att spara alla. Det går aldrig att förutspå vad det blir för resultatet om man sår ett frö från en pelargon, som är framkorsad. Sår man däremot ett frö från en art, som med säkerhet inte pollinerats, får den nya frösådda plantan samma utseende, som pelargonen man tagit fröet från.

Den allra första blomman har slagit ut.


















Förra våren sådde jag frön, som jag sparat från föregående säsong. Krukan fick stå i fönsterkarmen i sovrummet, där den fick trängas med sticklingar under tillskottsbelysning från ett växtlysrör. Efter flera veckor hade fortfarande inte ett enda frö grott. Då hällde jag kokhett vatten över sådden och efter bara några dagar tittade de första små hjärtbladen upp ur jorden. Därefter började en spännande väntan på karaktärsbladen, som visar vilken typ av pelargon det blivit av fröet. Det syns rätt så tidigt om det t.ex. blir en stjärnpelargon, en planta med runda blad eller en fingerpelargon. Med tiden visar det sig om bladen blir enfärgade eller flerfärgade, med eller utan fjärilsmarkeringar. Långt ifrån alla mina frön grodde, men ett tiotal små, små plantor började ta form och visade sig ha lite olika form på bladen. En av dem såg först ut att bli en stjärnpelargon, men för var dag som gick blev jag alltmer övertygad om att det var en fingerpelargon, som börjat sitt liv hemma i mitt sovrumsfönster. Det finns bara ett fåtal pelargoner, som tillhör gruppen fingerpelargoner, så jag blev lite överväldigad över att ett av fröna hade grott och blivit just en liten, liten fingerpelargon. Efter några veckor var det dags att sätta om den i en egen liten lerkruka. Dagarna blev allt ljusare och solen starkare och jag drog för säkerhets skull ner persiennen för att inte de späda, små bladen skulle bli brända. Våren övergick till sommar och jag hade fullt upp med alla mina pelargoner på balkongen, men nästan varje dag, när jag steg ur sängen, tittade jag till min lilla fingerpelargon i sovrumsfönstret och gav den vatten och gödning om så behövdes. Jag hade kunnat sätta ut min fingerpelargon på balkongen, bland mina övriga över 200 pelargoner, men i fönsterkarmen hade jag bättre uppsikt över den, så där fick den stå. Den lilla plantan växte fortfarande sakta. Hösten hade passerat och vintern var på antågande så jag hade åter hängt upp växtlysröret i sovrumsfönstret. Den lilla plantan fick värme, extra belysning, vatten, min omvårdnad och kärlek. Så mycket mer kunde jag inte göra för att den lilla fingerpelargonen skulle klara sig under den mörka vintern.
Ute på balkongen hade jag sedan tidigare några fingerpelargoner med röda, ljusrosa och laxfärgade blommor. För var dag som gick blev jag allt mer nyfiken på vad min nya pelargon skulle få för färg och utseende på sina kronblad, men trots att det hade hunnit bli vår igen visade sig inte en enda knopp, men plantan hade tagit fart och börjat växa och var inte längre så liten. När det blev varmare ute på min inglasade balkong flyttade jag ut min fingerpelargon dit. Där trivdes den och jag gav den ny jord och planterade om den i en större kruka. Jag vet sedan tidigare att det brukat dröja till året efter sådd, innan mina frösådda pelargonplantor satt knopp och blommat första gången. Otåligt väntade på att plantan skulle visa sin första knopp, vilket aldrig verkade hända.

Bäckagårds Mia i sin helhet.


















Så plötsligt en dag för några veckor sedan, när jag gick ut på balkongen för att visa min pelargonodling för en av mina kusiner med fru som var på besök, fick jag se det jag så länge väntat på. Plantan hade satt knopp! Vilken härlig känsla det var att få se den lilla knoppen. Förhoppningsvis skulle det inte dröja så många dagar tills att den skulle slå ut och jag skulle få veta utseendet på min egen, allra första, frösådda fingerpelargon. Det var med spänd förväntan, som jag tittade ut på balkongen varje dag och en morgon hade den första blomknoppen slagit ut. De tre nedre kronbladen var vita, liksom det två övre, som även hade en mörkt cerise markering vid basen. Fler blommor har sedan slagit ut. Det är svårt att avgöra om kronbladen är helt vita eller har en aning av ljust rosa. Jag ska ta ett par sticklingar på plantan och se om de får samma utseende och färg, som moderplantan. Tre generationer ska få kronblad med samma egenskaper, så man ser att plantan inte "sportar" och plötsligt får blommor i en annan färg. Det ska bli spännande att följa min fingerpelargon framöver, då den är speciell. I Pelargonsällskapets bildbank finns endast en fingerpelargon med vita och ljust rosa blommor, men min nykomling är mer vit och har sina markeringar på de övre kronbladen. Jag hoppas jag lyckas föröka plantan och även ta hand om den så att den klarar vintern, För skoj skull har jag redan döpt den till Bäckagårds Mia, Min stjärnpelargon Bäckagårds Ängla, som jag fick fram för något år sedan dog under vinterförvaringen, Den var döpt efter min katt och Bäckagårds Tinna efter min syster. Bäckagård är namnet på den stadsdel där jag bor, som ligger några km utanför centrala Halmstad. Min nya fingerpelargon lär förhoppningsvis inte vara den sista frösådda pelargonen som jag driver upp, för det är verkligen roligt och spännande med fröodling av pelargoner. Prova du också!
Här på min blogg finns ett inlägg om frösådd och hur man tar frön på sina pelargoner. Lycka till!

12 juni 2017

Släck törsten i sommar med hemmagjord syrensaft


















De senaste åren har det blivit allt mer populärt att dekorera bakverk och efterrätter med ätbara blommor eller blanda dem i en sallad. I en blomsteraffär i Halmstad har jag sett att de till och med sålt olika ätbara blommor, paketerade i små presentförpackningar. Visst är det vackert att servera en efterrätt med blommor, men jag är tveksam till om alla ätbara blommor är någon smaksensation. Jag har i och för sig bara smakat kanderade violer, använt lavendelblommor när jag bakat biscotti och blivit bjuden på en mjuk kaka med pelargonblad, men jag tyckte inte att det smakade så speciellt mycket. Däremot tycker jag att saft gjord på fläderblommor är riktigt god och läskande, med mycket is och en citronskiva, speciellt en varm sommardag. För några år sedan läste jag i en tidning att man kunde göra saft på syrenblommor, något som jag aldrig tidigare hört talas om. Jag hade av någon konstig anledning fått för mig att syrenblommor till och med var giftiga, men blev ändå nyfiken över hur syrensaft skulle smaka och planerade att göra en mindre sats.























Under flera år har jag tänkt göra saft, men varenda gång har jag varit för sent ute och blommorna har redan börjat changera. En kväll härom veckan fick jag ett plötsligt infall att jag skulle ge mig ut och plocka syrenblommor, då jag under några dagars tid sett att de stått i full blom. Jag tog min elscooter och körde en runda kring grannhusen. Där utmed vägen växer många och stora syrenbuskar. Jag plockade av ett tjugotal lila blomklasar och la i korgen på scootern. Därefter körde jag raka vägen hem och efter ungefär en halvtimma låg blommorna och citronskivorna i en stor glasskål, täckta med vatten och socker, som jag kokat upp på spisen. Sedan skulle det bara kallna så att jag kunde ställa in skålen i kylskåpet. Där fick den stå fyra dygn innan jag silade upp saften, som då var färdig att dricka. Jag har ingen riktig silduk med ställning, men det gick lika bra med en kökshandduk, som jag la i ett durkslag. Det blev en saft med frisk smak, som inte var särskilt söt. Om jag ska likna smaken vid någon annan saft skulle det vara svartvinbärssaft. I recepten, som jag läst, står det att man ska använda sig av blommor från bondsyren, då en del andra sorters syrenblommor inte ger saften någon smak. Vill man få mer färg på saften kan man lägga i några blåbär när man kokar upp vatten och socker. Jag hade bara amerikanska blåbär hemma och de ger ingen färg, så istället la jag i fem hallon, som jag hade i frysen. De gav saften en härligt röd färg. Jag tog inte i någon natriumbensoat, för att öka hållbarheten. Istället för att hälla upp saften på flaskor, valde jag att frysa saften i några små plastlådor. Saften passar utmärkt att använda som välkomstdrink, blandad med bubbelvatten och t.ex. en skvätt gin, men det är något jag själv inte smakat. Den går även att använda saften till gelé och sorbet.

Syrensaft recept  
40 blomklasar
1,5 liter vatten
1,5 kilo strösocker, 1 dl socker = 90 g
5 citroner
1 påse (30 gram) citronsyra (kan uteslutas)
En knivsudd natriumbensoat
Eventuellt några blåbär eller hallon för att ge saften mer färg

Gör såhär:
Skölj blomklasarna. Klipp bort stjälkarna, som annars ger en bitter smak, och använd bara blommorna .
Koka upp vatten och socker, ca 10 minuter. Tillsätt citronsyran mot slutet.
Skrubba citronerna väl i hett vatten och skär dem i skivor.
Varva blommor och citronskivor i en skål. Häll över den heta lagen.
Lägg en tallrik överst, som håller ner blommor och citronskivor i sockerlagen.
Ställ skålen i kylen i 4-5 dygn.
Sila saften genom en silduk. Krama ur saften ur citronskivorna.
Häll upp saften i väl rengjorda flaskor eller frys in den.











8 juni 2017

Humörshöjande besök hos Gluggstorps handelsträdgård


















Så kom lördagen, i slutet av april, som jag hade väntat på, då jag tillsammans med ett tiotal vänner i Svenska Pelargonsällskapet Halland åter skulle besöka Patrik och hans familj och Gluggstorps handelsträdgård, i Tågarp i Skåne. I februari hade Hallandsgruppen årets första träff i Falkenberg. Tyvärr kunde jag inte vara med då, eftersom jag mådde riktigt dåligt och låg inlagd på sjukhuset. Mina goa pelargonvänner överraskade mig genom att skicka en hälsning och ett paket med ett tiotal små, orotade pelargonsticklingar. Posten knackade på min dörr och lämnade paketet en eftermiddag, då jag var hemma från sjukhuset ett par timmar på permission. Sticklingarna hamnade i all hast i en liten spann med jord, men jag hade inga större förhoppningar om att de skulle klara sig, då jag inte visste hur länge jag skulle vara inlagd. Nu, några månader senare, har de flesta sticklingarna börjat växa och till och med glatt mig med sina första blommor, även om plantorna fortfarande är små. Eftersom jag missade årets första träff såg jag extra mycket fram emot att få åka med till Tågarp, men det kändes osäkert in i det sista om jag skulle orka att följa med, då jag fortfarande inte mådde riktigt bra och var ordentligt trött.


















Det hade varit en tung början på året och livet med dialys och mina övriga krämpor hade känts jobbigare än på länge. Krångel med dialysen gjorde att jag plötsligt fick kraftig ångest, tappade livsgnistan och allt kändes meningslöst. För första gången låg jag inne på psyket ett par veckor och fick tabletter, som skulle få mig att må bättre och de hjälpte mig att komma på fötter igen.
Tyvärr har jag mått sämre igen sedan jag trappat ner på en av medicinerna, men jag hoppas att nya dosändringar ska ge en mer positiv tid framöver. Även om jag inte mått bra har det funnits inslag i vardagen, som tillfört glädje under kortare stunder. Mina älskade katter är alltid starka lyckopiller och de lämnade knappt min sida när jag mådde som sämst. Utöver Tindra och Ängla har mina pelargoner fungerat lite som terapi. Som alltid när jag pysslar med min odling rensar jag tankarna och det infinner sig ett lugn och harmoni i både kropp och själ. Det är märkligt hur mycket positivt som odling kan föra med sig och i mitt fall främst pelargonodling. Därför kändes det extra viktigt att komma iväg till Tågarp, då jag vet att Pelargonsällskapets träffar och speciellt våra små utfärder är väldigt trevliga, men framför allt ger det mig mycket positiv energi att komma hemifrån, träffa vänner med samma intresse och botanisera bland mängder av pelargoner, även om det tar på krafterna att vara på resande fot.


















När dagen kom för vår utfärd var det vackert väder och jag blev upphämtad och tog plats i baksätet på en av bilarna, som skulle ta oss till Tågarp. Jag passade på att slumra till en stund och när jag vaknade till hade vi inte lång väg kvar. Väl framme och inne i växthuset hälsade jag på ägaren Patrik och några av de medlemmar, som åkt i det andra bilarna. Det var som vanligt ett glatt återseende att träffa både Patriks familj och de medlemmar som slutit upp. Några av dem har jag kontakt med via Facebook, men de flesta hade jag inte sett eller hört av sedan i höstas. Vi hejade på varandra och det blev en och annan kram, men några längre konversationer blev det inte, då jag var helt fokuserad på att få titta på pelargonerna. Patrik hade tidigare skickat över information till mig om årets pelargonutbud och jag hade skrivit ner de sorter, som jag helst ville köpa, och gjort mitt bästa för att hålla listan så kort som möjligt. Jag hade lyckats ganska bra med det tyckte jag själv, tills att Patrik berättade att det tillkommit en hel del sorter, sedan han skickade övar årets sortimentet till mig. Suck! Hur skulle jag då lyckas att köpa ett lagom antal plantor. Egentligen ett trevligt problem att få fler vackra sorter att välja på, men min balkong har den yta den har och den är begränsad och rymmer inte alla pelargoner som jag skulle vilja ha. Det är som det är och bara att acceptera.

















 
















Jag hämtade ett brätte, som jag kunde sätta ner krukorna i, och tog fram min pelargonlista ur fickan. Sedan var det bara att ge sig ut i gångarna mellan alla plantor. Det dröjde inte länge innan jag fick hämta ännu ett brätte. Nytt för i år var att pelargonerna flyttat till ett annat växthus. Dessutom hade Patrik placerat alla sticklingar i bokstavsordning, vilket gjorde det enkelt att hitta bland alla olika varianter. Vid varje pelargonsort stod en moderplanta, med en skylt med information om den specifika sorten. I alla små krukor med sticklingar fanns en namnskylt nedstucken, med bild och där det även stod vilken pelargongrupp, som sorten tillhörde. När jag såg de blommande moderplantorna hittade jag såklart ytterligare en och annan pelargon, som jag föll för, utöver de sorter som jag hade skrivit ner på min lapp. Jag plockade till mig fler sticklingar än vad jag hade planerat att köpa, men så blir det nästan alltid när jag åker iväg med Pelargonsällskapet. Det är trångt bland plantorna på min balkong, men jag är optimistisk och intalar mig att det blir plats åt de nya plantorna ändå. Framöver ska jag sälja en del av mina sticklingar, som jag tog i våras när jag klippte ner mina plantor, och då lämnar de plats i hyllorna till i alla fall några nykomlingar och ännu finns det plats på golvet. Något extra vill jag unna mig emellanåt och jag får ju ut mycket positivt av min pelargonodling, så den får kosta. Dessutom är jag hemma hela sommaren, eftersom jag har svårt att resa iväg, och då vill jag ha något givande att sysselsätta mig med på hemmaplan. Jag säljer en del sticklingar och även om det inte är några större mängder så får jag in en och annan krona till nya plantor, jord, gödning m.m.


















När jag plockat till mig alla plantor som jag ville ha, slog jag mig ner på en stol och vilade mina ben och fötter. Samtidigt passade jag på att smaka en bit av den goda, mjuka pelargonkakan, som Patriks fru hade bakat till fikat. Recept på kakan hittar du här och vill du baka brysselkex med smak av pelargon hittar du recept på dem här. Jag lämnade växthusen en kort stund för att se om familjens nya tillskott, en några månader gammal hundvalp, var ute. Efter en stund dök den upp tillsammans med familjens andra hund, som jag träffat vid tidigare besök. Det var verkligen full fart på den nya, lilla krabaten och den ville hellre busa och leka än att låta mig klappa och kela med den. Åter tillbaka bland pelargonerna hörde jag att det diskuterades chiliplantor. Patrik hade några olika varianter till salu, som stod i ett annat växthus. Någon sort var för den som gillar chili med riktigt stark hetta, men det fanns även de som skulle ge mildare frukter. Jag har aldrig lagat mat med färsk chili, men någon gång ska vara den första, så jag köpte en planta av Belaforma, som så småningom ska få frukter av det mildare slaget. När jag betalade mina plantor passade jag även på att köpa gödning. Patrik använder en specialbeställd sort till sin odling, med ett innehåll väl avvägt för att passa just pelargoner. Gödningen, som är i pulverform, är lätt att använda och är dessutom dryg. Jag ger mina pelargoner en svag dos varje gång jag vattnar dem.

 
















Efter hand som vi blev klara med våra inköp bar vi ut alla brätten och kassar med plantor till bilarna och lastade in dem. Det var inte mycket utrymme kvar i bagagen när allt till slut var på plats. Tyvärr har trevliga möten så småningom ett slut och det var dags för oss att lämna Patrik, hans familj och Gluggstorps handelsträdgård. Vid det laget var jag trött, men väldigt nöjd med mina inköp och självklart glad att jag i sista stund bestämde mig för att åka med på utfärden.


















Efter att vi lämnat Tågarp fick jag veta att vi skulle köra till Tomatens Hus i Kvistofta, något som inte var inplanerat, men det var bara att hänga på. Jag trodde att några av medresenärerna var intresserade av att köpa tomatplantor, men väl framme visade det sig att det var maten som lockade hos Miss Alice delikatesser. Jag var inte hungrig, så medan de flesta andra slog sig ner inne på kaféet, som var mysigt inrett i ett växthus, gick jag till butiken. Där fanns mängder av färska kryddor i kruka och olika sorters tomatplantor, små- och storväxta, som skulle ge diverse olika tomater. Där fanns även bröd från deras bageri, olika produkter gjorda av tomater, porslin, choklad m.m. Jag har odlat tomater på min inglasade balkongen tidigare, men då plantorna drabbades av mängder av vita flygare flera år i rad, bestämde jag för något år sedan att det fick vara slut med odling av både tomater, gurka, melon m.m. De senaste åren har dessutom pelargonerna blivit allt fler och tagit över balkongen, så där finns inte längre plats för några storväxta tomatplantor, men det går ju faktiskt att ändra sig om tomatplantors vara eller icke vara. Att jag bor själv har ju den fördelen att jag bestämmer helt själv över vad som ska finnas på balkongen och jag slipper ta hänsyn till vad någon annan har för åsikt om min odling. Ja, som du säkert redan listat ut så köpte jag inte bara en utan två tomatplantor. Lemon Sherbert ska få små, gula tomater och Cherry Kisses små röda. Då båda sorterna är småväxta och blir c:a 35 cm höga, har jag planterat dem tillsammans i en större spann. Än så länge står de ute i trapphuset och har redan en hel del blommor, men inom de närmaste dagarna hoppas jag ha ork att göra plats för tomat- och chiliplantorna på balkongen. När jag vattnar tomatplantorna sprider sig en härlig doft från bladverken och jag ser verkligen fram emot att få äta många små solvarma tomater i sommar. Jag har beställt steklar (nyttodjur) från Lindesro AB, som saluför biologiskt växtskydd, och leveransen kommer om några dagar. Steklarna ska hålla vita flygare borta från både pelargoner och övriga plantor och sköter de sitt jobb lär jag verkligen inte ångra att jag köpte tomatplantorna.
Vår utfärd tog längre tid än vad jag planerat och när det var dags för hemresa och jag satte mig i bilen kom plötsligt tröttheten över mig. så jag sov i bilen även på hemvägen. När jag kom hem planterade jag om de gott och väl tjugo nyinköpta pelargonsticklingarna i lerkrukor. Vid det här laget har även de sticklingarna vuxit till sig och de flesta har börjat blomma.
Pelargonen är en underbar blomma och finns i mängder av framkorsade varianter och vildväxande arter, med spännande och skiftande utseenden och växtsätt. De är svårt att få nog av dem. För någon vecka sedan beställde jag sticklingar från Fibrex i England, men den leveransen kommer först i juli månad. Då blir det som en tidig julafton, för när jag får lov att öppna paketet med sticklingarna kommer jag att känna mig som ett barn på julafton. Idag ska jag besöka Anna, en av medlemmarna i Halland, som varit hos Sune Tryggs handelsträdgård, i Tungelsta utanför Stockholm. Anna har varit omtänksam och köpt några sticklingar där, som jag gärna vill ha till min samling. Förutom att sköta om alla mina pelargoner framöver måste jag bli mer aktiv med min sticklingsförsäljning om jag själv ska få plats på balkongen i sommar. Tack till er som var med på resan till Skåne och hoppas att ni alla får en riktigt härlig pelargonsommar.

29 maj 2017

Bekämpa ohyran giftfritt i växthus och på inglasad balkong


















Många är vi som gillar att odla både, blommor, frukt och grönsaker såhär års. Tyvärr finns det otrevliga, små djur, som också tycker om våra odlingar och angriper dem och i värsta fall tar död på plantorna om man inte bekämpar dem. Detta inlägg har jag publicerat tidigare, men det är lika aktuellt varje år, så därför lägger jag ut det igen, med tips om giftfri bekämpning av skadedjur.
Att odla i växthus, på en inglasad balkong eller uterum har sina fördelar. Klimatet blir gynnsamt för växterna och gör att man kan skörda till exempel tomater tidigare, än om man odlar dem på friland. Man får en helt annan valfrihet när man väljer vilka växter, grönsaker och frukter som man vill odla, då arter som t.ex. gruppen av medelhavsväxter trivs bäst att få stå inglasat med ett varmare klimat, om de ska trivas och utvecklas. Dessutom förlänger man odlingssäsongen jämfört med att odla utomhus. Tyvärr har det varma klimatet bakom glasrutorna också sina nackdelar. Drabbas odlingen av ohyra i ett växthus eller på en inglasad balkong utvecklas och sprider sig skadedjuren fortare i värmen och de trivs i den stillastående, varma, fuktiga luften. Det är lika tråkigt varje gång man upptäcker att plantorna drabbats av någon typ av oönskade små djur, som tar kraft från plantan och ibland till och med gör att den vissnar ner och dör. Oftast brukar man först lägga märke till att växtens blad blir klibbiga, ändrar färg och trillar av. Ibland har skadedjuren ätit upp delar eller hela blad på plantan. Vissa skadedjur är svåra att upptäcka medan andra inkräktare lätt syns med blotta ögat. Jag brukar ha för vana att kolla undersidan av bladen på mina plantor när jag vattnar, då det är där man först brukar upptäcka spår av ohyra. Jag har tidigare, till viss del, använt mig av provadopinnar, ett bekämpningsmedel i form av avlånga, vita stavar, som enkelt petades ner i krukan. Via rötterna på plantan tas de aktiva ämnena upp och tar död på ohyran, samtidigt som pinnarna även avger gödning. Tyvärr är dessa pinnar giftiga för vattenlevande organismer, så man bör tänka på att inte slänga jorden från behandlade växter på komposten. Då pinnarna är väldigt giftiga är det viktigt att endast använda dem till prydnadsväxter, som odlas i kruka, och inte till några ätbara växter. Ohyra, virus och mögel utvecklas lättare om luften är stillastående kring plantorna. Öppna gärna några fönster så att det blir genomströmning på luften och använd eventuellt en fläkt i växthuset eller på din inglasade balkong. Ett gammalt beprövat och billigt sätt att bli av med bladlöss och annan ohyra är att spraya angripna växter med en blandning av såpa, vatten och en liten skvätt T-röd. Man måste spraya växterna vid ett flertal tillfällen med någon veckas mellanrum, då man bara tar död på de fullt utvecklade djuren och inte äggen. Det finns även ett par olika preparat i handeln, som sprayas på plantan, men de flesta är giftiga och lämpar sig inte att användas på ätbara växter eller de som bär frukt. Även om min odling mestadels består av prydnadsväxter är jag skeptisk till att använda mig av giftiga preparat, för att bli av med de oönskade små djuren. Största anledningen är att både jag och mina katter vistas mycket på balkongen och att jag i hög grad kommer i kontakt med framför allt alla mina pelargoner, när jag rensar dem från vissna blad och blommor.


















För något år sedan diskuterade jag mitt återkommande problem med ohyra, med ägaren av en handelsträdgård, som använder sig av helt giftfria medel för att bemästra ohyran i sina jättestora växthus. Jag rekommenderades att ta kontakt med företaget Lindesro.se, som saluför biologiskt växtskydd. De säljer bland annat så kallade nyttodjur, som används för att bekämpa ohyra på växter, när man odlar i växthus eller annat avgränsat utrymme. Då mina  plantor fått påhälsning av både bladlöss och vita flygare fick jag veta att det krävdes olika typer av parasitsteklar för att råda bot på dessa angrepp. Dessutom fick jag veta att det finns ett flertal olika sorters bladlöss, något som jag tidigare inte hade en aning om. Efter att jag berättat om mina problem med ohyran på balkongen fick jag råd av Lindesros ägare om vilka nyttodjur, som lämpade sig bäst och som skulle angripa ohyran. Jag la min beställning och fick information om hur jag skulle gå till väga när jag fick leveransen. Några dagar senare kom försändelsen som utlovat.


















I paketen låg två små burkar, en förpackning med kartongkort och en gelékudde, som varit iskall när paketet packades. Kudden skulle se till att pupporna inte utvecklades under frakten. Jag gick ut på balkongen och skruvade av locken på burkarna, strax intill några av mina plantor och hällde ut hälften av innehållet, puppor och sågspån, på små tefat, enligt de medföljande instruktionerna. På papperskorten satt puppor, som så småningom skulle kläckas och utvecklas till parasitsteklar, vars uppgift var att lägga ägg inuti det vita flygarnas larver. Efter att jag hängt ut de små korten, som inte fick placeras i fullt solljus, ställde jag in förpackningarna med de återstående pupporna i kylskåpet. På så vis utvecklades inte resterande puppor innan det var dags att sätta ut dem på balkongen två veckor senare. Då steklarna inte ger sig på fullt utvecklade flugor satte jag ut gula klisterark, där ohyran fastnade. Första året jag använde mig av nyttodjur fick jag inte riktigt den effekt jag önskade. Lössen blev jag av med, men de vita flygarna försvann inte. Tyvärr hade jag mängder med vita flygare redan när jag satte ut nyttodjuren. Förra året satte jag ut nyttodjuren tidigare, innan ohyran hunnit föröka sig i någon större omfattning..Efter några veckor hade jag så gott som inga vita flygare kvar på balkongen. Det krävs en viss temperatur för att parasitsteklarna ska utvecklas, därför har jag väntat med att lägga årets beställning, men jag hoppas få min leverans i veckan som kommer. I år ska jag återigen ha tomat- och chiliplantor på balkongen och jag hoppas att nyttodjuren klarar av att hålla undan de vita flygarna även från de plantorna. Tidigare år, när jag odlade tomater, var plantorna översållade av vita flygare och de flög upp i ansiktet på mig när jag rörde plantorna eller vattnade dem. Därför slutade jag odla tomater. Så länge det finns vita flygare på växterna, lever steklarna, förökar sig och gör sitt jobb. Ett enkelt och giftfritt sätt att slippa ohyra i sommar.