Mina älskade katter och mitt odlande är inte bara något som jag tycker om att sysselsätta mig med. Det ökar även min livsglädje på olika sätt. Många i min omgivning har påpekat att jag blivit mycket gladare sedan jag blev kattsambo. Det är faktiskt bevisat att båda mina intressen ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Att klappa en katt eller hund sänker blodtrycket och man har kommit fram till att människor som lever med djur drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar än de som lever utan djur. Allt oftare har man idag katter och hundar som sällskapsdjur på äldreboenden som sällskap och stimulans. Att vistas i naturen är också bevisat positivt för hälsan och själen. Om du tar en promenad i skogen eller är hemma och påtar i trädgården spelar ingen roll. I Alnarp utanför Malmö driver man en rehabträdgård framför allt för personer med stressrelaterade problem. Många patienter berättar om det positiva i att få vistas i naturen och pyssla i trädgården.Själv njuter jag av att gå ut på balkongen, vattna, plocka bort vissna blad, lukta på blommorna och provsmaka en egenodlad tomat.

28 sep. 2016

Pumpadags


















För några veckor sedan var det ovanligt varmt väder för årstiden, med temperaturer upp emot 30°C i Halmstad och det fina vädret håller i sig även om temperaturen sjunkit lite. Det är svårt att tro att vi snart är inne i oktober månad, men naturen börjar sakta ändra färg och iklä sig sin vackra, färgsprakande höstskrud. Bortsett från att det mörknar tidigare på kvällarna tycker jag fortfarande att det känns som sommar och det är skönt att sitta en stund utanför huset på eftermiddagarna och koppla av och titta på fåglarna, som jag och några grannar hjälps åt att mata året runt.


















För flera veckor sedan köpte jag säsongens första prydnadspumpor. Det kändes som det var ovanligt tidigt med pumpor, men de små brukar ha hunnit växa till sig och vara klara att plockas av från plantan redan i slutet av augusti, i alla fall här nere i södra delarna av landet. Jag odlade prydnadspumpor ett par år, när jag bodde i mitt föräldrahem, men när jag flyttade till lägenhet har jag fått införskaffa dem på annat håll. Det har blivit lite av en tradition att köpa hem små, färgglada pumpor varje höst. Jag gillar deras olika form och färg. Gröna, gula, orange, avlånga, päronformade, randiga och knottriga, för att nämna några varianter.















 


Prydnadspumpor är verkligen användbara att dekorera med såhär års. Vill man torka dem underlättar det att sticka några hål vid fästet, med en stoppnål. Man får lätt ett vackert blickfång på bordet genom att lägga pumpor, med olika utseenden, i en glasskål. De passar även utmärkt att använda som dekoration i en höstplantering. Gör ett arrangemang till förstutrappan med t.ex. ljung, tuvvaktelbär, curryeternell, cyklamen, prydnadsgräs och någon växt som hänger över kanten på krukan t.ex. murgröna. Vill man ta ut svängarna kan man placera några rödlökar, ett blomkålshuvud, rödbetor eller några röda äpplen bland växterna. Några purjolökar kan stickas ner tillsammans i olika nivåer och ge lite mer höjd åt arrangemanget.


















När det närmar sig halloween, som i år infaller den 31 oktober, är det tid för de riktigt stora, orange pumporna, som med ett levande ljus lyser stämningsfullt i höstmörkret, efter att man tagit bort innehållet och skurit ut ett mönster i pumpan, som t.ex. det klassiska halloweenansiktet. Jag har själv aldrig testat på att tillaga något av ätbar pumpa, men den går att använda till allt från paj till soppa.

20 sep. 2016

Gurkan smakar bäst när du lagt in den själv



Jag växte upp med en mamma som lagade den mesta maten från grunden. Några färdiga köttbullar från frysdisken åt vi aldrig och brödet hade mamma oftast bakat själv. När jag kom hem från skolan serverades fika, bestående av hembakade kanelbullar och saft, även den kokad hemma i köket på Körsbärsvägen. Jag, mina föräldrar och min syster brukade åka ut i naturen tillsammans och plocka blåbär, hallon och lingon. Hemma i trädgården växte äppelträd, vinbär och krusbär. Mamma tog hand om frukt och bär och gjorde bland annat gelé, mos, kräm och och äpplekaka. Vi hjälptes åt att göra korv till jul, både fläskkorv och korv, som vi lämnades in för rökning. Jag fortsatte att föra korvtraditionen vidare även efter att mamma gått bort, men någon halv gris, rådjur- och älgkött har jag aldrig köpt hem, som hon gjorde. Idag är det inte alls lika vanligt att safta, sylta, baka bröd eller köpa kött direkt från en bonde på landet. Det är mycket annat som prioriteras i vardagen än att stå hemma i köket och göra något gott av det naturen har att bjuda på. Om man frågar bekanta om de tar hand om bär och frukt från deras trädgårdar får man ofta svar som, sylt, saft och gelé finns att köpa färdigt, det tar lång tid att göra, det är jobbigt, ja ursäkterna är många. Visst kan man handla i affären och det är inte alltid att det blir billigare att t.ex. koka egen gelé, men hemlagat är så mycket godare och man vet precis vad det finns i burken. Förra året la jag in västeråsgurkor för första gången. Det var lite pyssel innan jag kunde skruva på locken på gurkburkarna, men slutresultatet blev krispiga, jättegoda gurkor, med lagom smak av ättika, salt och socker. Det var absolut värt besväret och jag hade inlagd gurka ända fram på vårkanten, trots att jag gav bort ett par burkar. Mamma la även in syltgurka, eller Asiagurka, som den också heter. En vitgul, avlång, pumpalik gurka, som kokades i en lag smaksatt med bland annat ingefära, kanel och ättika. Tyvärr är det svårt att få tag på denna gurka i handeln och därför har jag hittills inte lagt in någon syltgurka. Nedan finner du receptet på den inlagda västeråsgurkan, ett recept som mamma i sin tur fått av vår dåvarande granne Britt. Receptet ger gurkor, som är något mindre ättikstarka och något sötare, än de jag tidigare köpt i mataffären. Jag skivade gurkorna och kokade lagen på kvällen dag 1 och ställde den svalt under natten. Dag 2 la jag gurkorna i burkar och hällde på lagen. Det tar en stund att lägga in västeråsgurka, men den blir verkligen god och det krävs ingen större vana och kunskaper i köket för att få ett välsmakande slutresultat.
Vill du göra en snabbare inläggning av vanlig slanggurka kan jag rekommendera pressgurka. Recept på pressgurka hittar du på min blogg här.


















Recept
Britts inlagda västeråsgurkor

2 kg gurkor
2 lagerblad
3 msk senapsfrö
1 knippe dillkronor
3 dl ättiksprit
1 l vatten
1 l socker
3 msk salt
Atamon att skölja burkarna med (följ ordinationen på flaskan för glassköljning)
Glasburkar

Gör såhär.
1. Tvätta gurkorna och låt dem rinna av på en handduk.
2. Skiva dem och lägg dem i en större gryta eller skål, varvat med senapsfrö och dillkronor.
3. Koka lagen, vatten, socker, salt och lagerblad. Ta bort lagerbladen och häll den varma lagen över gurkorna. Lägg ett fat över, så att alla gurkorna täcks av lagen. Låt svalna.
4. Diska burkarna väl och ställ dem i ugnen och låt torka i 100 grader. Låt dem svalna och skölj sedan insidan av burkarna med atamon.
5. Ta bort dillkronorna och sila bort senapsfröna. Lägg gurkorna i burkarna och lägg i lite av senap

16 sep. 2016

Från frö till stor vildpelargon

P. vitifolium

Jag förundras ofta över hur ett litet, litet frö kan gro, växa och utvecklas till allt från en blomma, grönsaksplanta eller till och med ett stort träd. Tänk att det är så mycket kraft i något så litet. Under åren har jag provat på att odla lite av varje från frö till planta och när mitt intresse för pelargoner väcktes tog det inte lång tid innan jag även testade på att fröså även dessa blommor, som har en stor artrikedom med väldigt varierande utseende på blad och blommor. Dessutom skiljer sig arterna åt storleksmässigt och har mycket olika växtsätt. En del växer som små tuvor med kronblad, som bara är några millimeter stora. Andra arter breder ut sig både på höjden och bredden och kan bli rejält stora, även odlade i kruka. Vissa av dem är kortlivade, men arterna brukar oftast ge generöst med frön så att man kan så nya plantor kommande säsong. Ska jag nämna något negativt med dessa spännande pelargoner är det att ohyran är svag för dessa plantor, men det går ju att råda bot på, bara man sätter in botemedel i ett tidigt skede.


P. cotyledonis


















Av de gott och väl 300 vildväxande pelargonerna finns flertalet i Sydafrika. Några har sitt ursprung i Australien och någon enstaka hittar man i Turkiet och på ön Sankta Helena. De pelargoner som vi köper i handeln idag, så kallade zonalpelargoner, ser långt ifrån ut som de vildväxande arterna. Plantorna, som vi sätter i balkonglådor och trädgården, är ett resultat av att man korsat några av de vilda varianterna under många år.

P. gibbosum


















Jag har ett fåtal frösådda, vilda pelargoner, men mina favoriter är istället pelargoner, som tillhör grupperna dvärgar och miniatyrer, men självklart har jag även en del andra sorter i min samling som jag inte vill vara utan. Dessa mer starkväxande exemplar kan bli riktigt stora om de får växa i en rejäl kruka med bra jord. Väljer man att odla dem i inte alltför stora krukor och tuktar dem emellanåt kan man hålla nere storleken på plantorna, om man som jag har ont om plats och samlat på sig på tok för många pelargoner.

P. fischeri


















Härom dagen skrev jag om pelargoner, som jag odlat upp från frö, tagna på mina egna plantor, och spänningen över den nya pelargonens utseende och färg på blad och blommor. Arterna har oftast små, ganska oansenliga blommor, men jag fascineras av deras olika växtsätt, ibland med knotiga, vackra stammar och blad i väldigt varierande form. Sår man ett frö, som man tagit från en förädlad pelargon, kan den nya plantan få blommor, som har annorlunda färg och utseende än moderplantan. När man sår ett frö från en art får man däremot en ny planta med samma egenskaper som moderplantan, under förutsättningen att inga insekter varit framme och överfört pollen från en pelargon av annan sort. När jag sått frön från olika vilda pelargoner har jag inte alltid kollat upp de olika arternas egenskaper.

P. tomentum


















P. vitifolium, på översta bilden, var först en liten, liten planta. Nu har den vuxit ur flera krukor och är nu  förpassad till golvet för att få plats. Ännu så länge har den inte satt knopp, men jag hoppas så klart på att få se den blomma innan plantan vuxit sig för stor och eventuellt får flytta ut på grund av platsbrist. Tyvärr hittar man sällan frön från arter i handeln, men på nätet finns de till salu. Blir man medlem i Svenska Pelargonsällskapet får man bland annat några olika frön i sitt välkomstbrev och en del medlemmar säljer både frön och sticklingar i olika grupper på Facebook. Jag brukar så på våren, men tycker du att det verkar intressant med pelargonarter kan du så frön även på höstkanten, men då måste man se till att ha växtbelysning. Frön, från en del arter, föredrar faktisk att komma i jorden på hösten, har jag lärt mig av mer erfarna pelargonodlare, men någon expert behöver man verkligen inte vara för att odla upp vildpelargoner från frö.

P. capitatum

11 sep. 2016

Tänd ljus i höstmörkret


















För gott och väl en vecka sedan började september månad, som räknas till årets första höstmånad. Frågar man en meteorolog får man ett annat svar om när sommaren övergår till höst. När det varit under 10°C, 5 dagar i rad, säger man att hösten anlänt. I vårt avlånga land kan det därför skilja när det blir höst på olika platser. En astronom däremot menar att hösten börjar vid höstdagjämningen 22 eller 23 september och pågår fram till vintersolståndet, då det blir vinter.
Det vackra vädret och värmen, som fortfarande håller i sig, gör att sommarkänslan dröjer sig kvar, i alla fall i södra delarna av landet. Det gör även att mina pelargoner fortsätter att blomma på balkongen och tankarna på vinterförvaring känns än så länge långt borta. På kvällarna faller mörkret allt tidigare och det gör att man ändå påminns om att hösten är på antågande. Jag försöker ta vara på det fina med varje årstid. Hösten bjuder på en härlig färgpalett i naturen och det finns mycket vackert att plocka in och njuta av. Några levande ljus höjer lätt mysfaktorn på kvällarna när skymningen faller. Ta en promenad och plocka med vad du hittar av t.ex. kottar, bär, kastanjer, mossa, nypon, som kan passa till att dekorera ett ljusfat. Kvistar, fröställningar, grenar med bär och blad blir vackert att arrangera i en stor vas att ställa på bordet. Rönnbär, nypon och höstlöv är fint att dekorera bordet med vid en middagsdukning. Ta vara på de sköna dagarna med värme och sol. Tids nog är höstrusket här.

5 sep. 2016

Min lilla frösådda pelargon

Bäckagårds Livia


















Vid den här tiden på året när mina pelargoner blommar som bäst brukar jag passa på att ta tillvara storknäbbarna, som bildas på en och annan blomma, när de börjar chansera. Helst ska storknäbbarna sitta kvar och utvecklas på plantan så att den torkar, öppnar sig och fröna blir synliga. Det ser trist ut med vissna blommor som sitter kvar på pelargonplantorna så jag knipsar bort storknäbbarna innan fröna visar sig. Jag sparar dem och låter dem torka på ett litet fat, som jag ställer på en torr och varm plats. Ibland får man hjälpa fröna lite på traven och öppna frökapseln. Jag förvarar fröna torrt i ett kuvert tills att det är dags att så dem framåt vårkanten. Det går att så fröna även på hösten, men då krävs extra växtbelysning under de mörka höst- och vinterdagarna. I ett par år har jag sått pelargonfrön, tagna från mina egna plantor. Jag sår dem tidigt på våren, sätter en plastpåse över och låter krukorna stå på fönsterbrädan i sovrummet. Det gäller att hålla jorden lätt fuktig, men inte blöt och lyfta på plastpåsen emellanåt så att det inte blir för tätt och bildas mögel. Sedan är det bara att vänta. I år tog det lång tid innan första grodden visade sig ovan jord och ett par tittade upp så sent som för någon vecka sedan. Det kan ta upp emot ett år innan en del frön gror och tro det eller ej, men man kan hälla kokande vatten över för att få fart på dem. Självklart är det viktigt att titta i jorden innan, så att inget frö börjat gro. Några små plantor har jag satt om i krukor, men de är långt ifrån så stora att jag kan förvänta mig några knoppar än på länge, möjligtvis på en enda planta, som nu är gott och väl en decimeter hög. Det är alltid spännande att få se hjärtbladen, de första riktiga bladen. Då kan man se om de har formen som på en stjärnpelargon, som de mer vanliga lite runda eller rent av som på en fingerpelargon. Det brukar visa sig ganska fort, men sedan fortsätter den långa väntan innan första blomknoppen kommer och till slut slår ut. Vid det laget brukar man också kunna se om plantan har ett fint växtsätt eller om den redan då ser ut att bli klen och ranglig och ett fall för komposten.

Storknäbbar
















Pelargonfrö



















Jag har en och annan frösådd pelargon som jag sparat. Den allra första, en stjärnpelargon med vita kronblad med svagt rosa inslag, fick namnet Bäckagårds Ängla efter min långhåriga, vita katt. Tyvärr klarade inte plantan föregående vinter, men Bäckagårds Tinna, med mörkt aprikos blommor, har jag kvar sedan ett par år tillbaka, trots att den fick rotlöss och jag tyvärr fick slänga moderplantan . För två år sedan sådde jag fröet till plantan på bilden överst i inlägget. Den är en svagväxande pelargon med små, dubbla, vita blommor, med ceriserosa kanter på kronbladen. En pelargon som jag självklart vill behålla. På namnskylten står bara egenodlad, men nu har jag bestämt mig för vad den ska heta. Jag har valt att namnge mina egna frösådda pelargoner mest för skoj skull och för att lättare ska kunna skilja dem åt. Bäckagård är stadsdelen i Halmstad där jag bor, därav valet av prefix. Sedan har jag valt namn efter någon i min närhet. Då min systerdotter Rebecka blev mamma för första gången för ett par månader sedan, ska min söta, lilla pelargon självklart få samma namn, som Rebeckas dotter Livia. Så hädanefter heter pelargonen Bäckagårds Livia och ska få en ny skylt med sitt namn nedstucken i krukan, för utan namnskyltar hade jag omöjligt haft koll på alla mina över 200 olika sorter och deras namn  Jag hoppas att årets frösådda små plantor kommer att trivas i fönsterkarmen i sovrumsfönstret under hösten och vintern. Om ett par veckor hänger jag upp växtbelysningen, ett smalt 90 cm lysrör, ovanför sticklingar och de frösådda små plantorna, för att ge dem extra ljus under årets mörka period. Kanske får jag se en och annan blomma och stilla min nyfikenhet över utseendet. Passa på att spara lite frön från dina pelargoner så länge de blommar. Jag lovar att det är både roligt, spännande och värt besväret att så och ta fram helt egna pelargoner, som ingen annan har.

Bäckagårds Ängla

2 sep. 2016

Mina sällskapsdamer


















Dagarna går och det känns som om tiden rullar på allt fortare. Det är nu över tio år sedan som jag tog det stora beslutet, som skulle visa sig vara det bästa jag fattat i hela mitt liv. Det var då jag bestämde mig för att bli kattsambo. Efter ytterligare ett år hade jag inte bara en katt utan två. Tio år, tänk att Tindra och Ängla funnits i mitt liv så länge och så mycket positivt de ger och har gett mig varje dag. Jag hade tidigare haft hamstrar och ett marsvin, men hade väldigt lite kunskap om katter, förutom att jag passat grannens katt Aramis ett par gånger och gett den mat, men det var många år sedan.


















Först flyttade Tindra in hos mig. Hon är en huskatt, som är född på landet och en riktigt bestämd liten dam. Tindra är nog så, som gemene man skulle beskriva en katt. Hon gillar att vara ute och jaga möss och fåglar, gör lite som hon själv vill och umgås och ligger i knäet när det behagar henne, men hon älskar verkligen att gosa. Det var tidigare även min bild av en så kallad bondkatt, i mycket korta drag. Att dra alla katter över en kant var ett stort misstag, som jag snabbt upptäckte när även Ängla flyttade in hos mig och Tindra. Först och främst har mina katter väldigt olika utseende och kroppsform, vilket beror på att de härstammar från helt olika raser. Änglas pappa är en vit perser och hennes mamma en blåmaskad ragdoll. Hon har fått pappans vita, långa päls och har en platt nos, men långt ifrån den typiska nosen för en perser. Däremot har hon ärvt mycket av ragdollens egenskaper. Tindras pappa är okänd och jag kommer faktiskt inte ihåg hur hennes mamma såg ut, så vem hon ärvt anlagen till sin späda kroppsbyggnad och mörkgrå päls är oklart.


















Om jag ska beskriva mina älskade katter till sättet och vad de tycker om att göra och gillar att äta så är de verkligen olika. Att katter har så olika personligheter och skiljer sig åt på så många sätt kunde jag aldrig tro innan Tindra och Ängla blev mina livskamrater. Tindra gillar att vara ute stora delar av dagen, medan Ängla nöjer sig med kortare besök utomhus. Tindra är den skygga katten, medan Ängla gärna hälsar på grannarna i huset och åker med dem i hissen, vilket grannarna verkligen uppskattar. Båda katterna är morgontrötta och vill sällan gå ut tidigt på dagen. Vill jag sova riktigt länge på morgonen så sover katterna lugnt vidare utan att väcka mig.

 
















Mina närmaste grannar, som är pensionärer och oftast är hemma, är till stor hjälp och släpper både ut och in mina katterna när jag inte är hemma. Tindra är oftast ute när jag kommer hem. Jag brukar kalla på genom att vissla, men för det mesta sitter hon under någon buske och väntar, som om hon redan anat att jag snart är på väg hem. Då kommer hon fram och hoppar upp i mitt knä. Där kan jag sitta en lång stund och klia och klappa henne och hon lägger sig till rätta längs mitt högra lår. Slutar jag att klia henne puttar hon bestämt med sitt huvud mot min hand, för att tala om att jag ska fortsätta. Det är verkligen ett hjärtligt välkomnande och jag blir alltid lika glad när hon möter mig, speciellt de kvällar då jag varit på sjukhuset och haft dialys hela eftermiddagen och är trött och inte alltid på mitt bästa humör. Ängla däremot är absolut ingen knäkatt, även om det händer att hon ibland lägger sig i mitt knä när jag sitter i soffan och visslar och kallar på henne. Jag har läst i en rasbeskrivning att just ragdollkatten inte gillar att ligga i knät. Det kan kanske låta som om Ängla är lite osocial och inte gillar att mysa, men trots att mitt knä långt ifrån är hennes favoritplats, älskar hon att vara nära mig. Där jag är där vill hon också vara, oavsett om det är i sängen, köket, toaletten, balkongen, utomhus eller på vinden, som är hennes stora favoritställe att vara på. Hon är en mycket trogen sällskapsdam och gillar verkligen att mysa och gosa, men som sagt mycket sällan i mitt knä. På morgonen när jag vaknar ligger hon intill mig uppe vid huvudkudden och när hon märker att jag börjar röra på mig lägger hon sig gärna på min bröstkorg. När jag sedan sätter mig upp i sängen, där jag oftast sitter en stund för att vakna till ordentligt, sätter hon sig framför mig. Där sitter jag med benen i kors som en skräddare och den dagliga rutinen är att hon då sätter sin nos mot min haka, medan jag klappar och kelar med henne. Ibland borstar jag hennes långa, vita päls och hon njuter och spinner under tiden, men kommer jag för nära magen med borsten eller hon tröttnar på pälsvården får jag se upp. Blixtsnabbt kan hon då plötsligt hota med att klösa mig med sin ena framtass. Ängla ger även mig viss omvårdnad genom att tvätta min kind med sin sträva tunga eller så slickar hon på min haka eller händer. Förhoppningsvis är det hennes sätt att visa att jag tillhör hennes familj och att hon tycker om mig. Hon får absolut inte komma nära min mun med sin lilla tunga och det är väl inte så hygieniskt att få en ansiktspeeling av sin katt heller, men jag blir varm i hjärtat av hennes behandling och vill inte hindra hennes närkontakt. Jag sitter ofta i soffan i vardagsrummet och äter min middag, ser på tv och läser tidningen. När jag slagit mig ner brukar det inte ta lång tid innan Ängla tar plats på den tjocka, mjuka mattan, som ligger under soffbordet. Där sitter hon och blänger på mig i hopp om att jag ska ta fram en godisbit ur plåtburken, som står under soffbordet. Efter att hon gjort high five och belönats med några godbitar är hon nöjd och och tar gärna plats på golvet alldeles intill mina fötter eller så hoppar hon upp och lägger sig tillrätta på en av de stora, sköna kuddarna bakom mitt huvud och tittar på tv eller slumrar till en stund. Emellanåt är det lek och bus som gäller, men Ängla är en katt som oftast tar livet med ro och mycket tid går åt till att bara ligga och ha det skönt och sova.


















På kvällarna fördriver jag ofta några timmar framför datorn och även då har jag trevligt kattsällskap. Oftast lägger sig Ängla bekvämt till rätta i sängen och ser ut att verkligen njuta av tillvaron, men ibland hoppar hon upp i hyllan ovanför datorskärmen och ligger där och tittar ner på mig, men hon tycker lika bra om att ligga på det hårda sovrumsgolvet intill mattes fötter, bara hon får vara nära mig. Ibland tröttnar hon på att jag bara sitter där och inte har henne i fokus. Då tar Ängla till olika metoder för att få min uppmärksamhet, Till en början krafsar hon med framtassarna på garderobsdörren, först lite försiktigt för att klösa allt mer intensivt om jag inte reagerar. Självklart hör jag det tilltagande och irriterande ljudet, men försöker att ignorera henne i hopp om att hon ska ge upp och sluta. Får hon inget gehör brukar hon ställa sig på bakbenen och sätta sina framtassar på mitt ena lår och ju mer hon trycker sina vassa, välvässade klor genom mina byxor desto snabbare reagerar såklart jag. Hon är verkligen uträknande och vet så väl hur hon ska manipulerar sin matte. Ibland verkar hon vilja mysa med mig på sängen och blir nöjd när jag reser mig från stolen och tar plats i sängen så att hon kan ligga på mitt bröst och bli klappad. Är det sent på kvällen går hon oftast till ytterdörren och det brukar vara hennes signal till mig att det är dags att hämta in Tindra. Ibland stannar Ängla kvar uppe på fjärde våningen, men ofta föredrar hon att åka med mig ner i hissen. När jag öppnar ytterdörren sätter hon sig utanför huset och tittar, som om hon väntar på Tindra. Jag visslar som vanligt på melodin "Fattig bonddräng" och efter någon minut brukar Tindra komma springande från skogen och när katterna hälsat på varandra går vi in. Dyker inte Tindra upp säger jag till Ängla att vi får gå in igen och att jag hämtar Tindra senare. Då följer Ängla med mig in och så åker vi hissen tillsammans upp till fjärde våning igen.


















Eftersom att jag har svårt att gå och har värk i fötter och ben jag har svårt att gå och det blir tyvärr inga långa promenader, men en lite runda kring husen kan det bli. Då följer gärna katterna med mig. Det går inte fort för det är mycket som ska undersökas på vägen. Ibland följer Ängla med mig på en tur med min mini crosser och ligger då i mitt knä när jag kör. Hon gillar verkligen att ligga där och spana, medan vi far fram. I Hallägraskogen möter vi ofta på människor som är ute på promenad och Ängla drar ofta till sig mångas blickar. Det händer att människor, som jag inte alls känner, stannar till och börjar prata. Vi brukar stanna en stund inne i skogen så att Ängla får röra på sig och undersöka buskar, gamla nedfallna träd och annat spännande. På hemvägen föredrar hon att springa vid sidan om mini crossen, i alla fall en liten bit.  


















Är Tindra inomhus när det är dags för middag äter jag den ibland gemensamt med henne. Hon är den stora finsmakaren av katterna och blir ofta bortskämd med lite godsaker. De kan hon gott behöva då hon rör sig mycket och är liten och smal. Ängla nöjer sig med torrfoder och slickar av såsen på blötmaten. En och annan räka kan gå ner och lite godis, men något annat faller henne inte i smaken. Tindra känner doften av vad det är som serveras på min mattallrik och är det helstekt spätta eller fläskkött är hon snabb med att tala om att hon minsann också vill smaka. Självklart får hon då tilldelat sig mat på en egen liten tallrik på golvet. Hon verkar även medveten om vad matte har för gott pålägg i kylskåpet. Har jag köpt hem skivad rostbiff eller grillad kalkon brukar hon hoppa upp på köksbordet, stirra på mig och ibland även jama när jag öppnar kylskåpet och det är dags att fixa till kvällsmaten. Nyskalade räkor är Tindras absoluta favorit i matväg. Jag kan inte skala dem fort nog för att hon ska bli riktigt nöjd. Ibland sätter hon t.o.m. klorna i mina fingrar, för att få tag i räkan, innan den ens är färdigskalad.


















Härom dagen stod jag framför tv:n och strök tvätten. När jag vände mig om höll jag på att snubbla över Ängla, som tassat fram och lagt sig ner på mattan, bara några centimeter från mina fötter. Eftersom jag vet att hon gärna vill vara i min närhet placerar jag ibland en stol framme vid vasken i köket, när jag ska laga mat eller baka under en längre stund. Hon ser ut att trivas att ligga på stolen i värmen av ugnen. I sovrummet sätter jag ibland fram en extra stol vid datorn. Det händer att Tindra sover på min datorstol på nätterna och jag vill inte väcka henne när jag ska sätta mig vid datorn på morgonen. Det kan gå flera veckor mellan gångerna, som Tindra föredrar att sova inne hos mig och Ängla nattetid, men när jag mår dåligt verkar hon känna av det och ligger då även i sängen. Jag trodde till en början att det var en ren tillfällighet att Tindra sov nära mig då jag kände mig krasslig, men märkligt nog händer det gång på gång.


















Det finns så mycket positivt att berätta om mina älskade sällskapsdamer, men det är svårt att förklara för andra, speciellt för dem som inte har egna husdjur, hur mycket katterna betyder för mig. Jag kunde inte ana att Tindra och Ängla skulle bli som mina starka lyckopiller.


















Tindra och Ängla gör att jag känner mig mindre ensam och jag har någon att prata med, även om de inte alltid svarar så att jag förstår dem. När jag vaknar på morgonen och livet känns tungt underlättar det alltid när Ängla kryper intill mig och vill mysa. Jag avslutar alltid dagen med att gosa med båda mina katter och tala om att jag älskar dem och att de är mina goa töser. Oavsett om de förstår vad jag säger känns det bra för mig att få säga det till dem. Det finns forskare som påstår att katter bara utnyttjar oss människor för att få mat och husrum, men efter tio år med Ängla och Tindra är jag av en helt annan uppfattning.