Mina älskade katter och mitt odlande är inte bara något som jag tycker om att sysselsätta mig med. Det ökar även min livsglädje på olika sätt. Många i min omgivning har påpekat att jag blivit mycket gladare sedan jag blev kattsambo. Det är faktiskt bevisat att båda mina intressen ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Att klappa en katt eller hund sänker blodtrycket och man har kommit fram till att människor som lever med djur drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar än de som lever utan djur. Allt oftare har man idag katter och hundar som sällskapsdjur på äldreboenden som sällskap och stimulans. Att vistas i naturen är också bevisat positivt för hälsan och själen. Om du tar en promenad i skogen eller är hemma och påtar i trädgården spelar ingen roll. I Alnarp utanför Malmö driver man en rehabträdgård framför allt för personer med stressrelaterade problem. Många patienter berättar om det positiva i att få vistas i naturen och pyssla i trädgården.Själv njuter jag av att gå ut på balkongen, vattna, plocka bort vissna blad, lukta på blommorna och provsmaka en egenodlad tomat.

19 sep. 2020

Från skrivkramp till egen blogg och tankar om en bok om mitt liv inom sjukhusets väggar

Några av mina egna tänkvärda rader.

I slutet av 90-talet var datorn ett nytt verktyg på min arbetsplats och det var även då som jag köpte min  första egna dator, en stationär sådan att ha hemma. Facebook och Instagram och liknande sajter fanns inte då, så det var inte lika enkelt att sprida tankar, åsikter, bilder och ha kontakt med vänner och bekanta, som det är idag. Jag kan inte minnas att begreppet blogga heller förekom. Då fick man göra en egen hemsida, vilket inte var särskilt enkelt.
På den tiden arbetade jag på Söndrum-Vapnö församlingshem och ansvarade bland annat för en del informationsmateriel. Det lilla månadsbladet skrev jag ut på ett A4-papper, med endast svart färg, kopierade och vek det på mitten. Fanns det tom plats över på baksidan fyllde jag ut med egenhändigt tecknade små bilder, som jag klippte ut och klistrade på pappersarket, innan bladet kopierades i en liten upplaga. Ibland hände det att jag även fyllde ut med en egen dikt. Att skriva dikter eller snarare tänkvärda ord var nytt för mig då. Ja, det var faktiskt då jag för första gången skrev något som jag upplevde som lustfyllt. De första försöken till att skriva dikter gjorde jag i och för sig oftast när jag inte mådde så bra psykiskt, men det kändes oftast bättre inombords när jag skrivit klart.
Under min uppväxt var jag en liten, tyst person, som inte tog plats när jag var i skolan. Jag tyckte absolut inte om att prata inför mina klasskamrater. Under skoltiden hade jag inga vänner i min klass och jag kände mig oftast utanför. Att jag blev njursjuk redan i tioårsåldern gjorde inte tillvaron lättare. De ämnen som jag tyckte bäst om och även hade bäst betyg i var matematik och bild. Språklektionerna tyckte jag däremot inte alls om och engelskan var ibland en riktig pina, speciellt när det gällde att läsa högt inför klassen och att skriva uppsats. Under engelskalektionerna brukade jag nästan alltid gå toaletten, då det närmade sig min tur att läsa högt ur läroboken. Det visade sig i betyget när jag slutade 9:an, då mina enda 3:or, utöver bara 4:or och 5:or, var i just svenska och engelska.
Under åren som jag gick i mellan- och högstadiet och gymnasiet tog jag lektioner i sång och violin och sjöng även i musikskolans två körer. När jag skulle sjunga solo inför publik var jag helt klart nervös, men det var ändå något som jag verkligen tyckte om att göra. När jag gick upp på scenen kände jag mig som en annan person. Jag var inte heller den lika tysta tjejen när vi träffades i kören. Där var jag en i gänget och gemenskapen.
När jag var 29 år blev jag njurtransplanterad för tredje gången. De två tidigare njurarna, som jag fick redan 1982 och 1986, accepterade inte mitt immunförsvar trots starka mediciner, så de organen fick opereras ut igen och jag fick återgå till dialys. När mina njurvärden hade stabiliserats, efter att jag fått den tredje njuren och jag mådde bättre, började jag en datautbildning på Lernia. Där gick jag under några månader och lärde mig grunderna i hur man gör en hemsida, bildbehandling m.m.
När starten för min utbildning närmade sig funderade jag över mitt sätt att bete mig i olika sociala situationer, vilket inte sällan gjorde att jag kände mig obekväm, orolig och nervös i min vardag. Det kändes lite som nu eller aldrig. Jag skulle träffa personer som jag aldrig tidigare mött och som inte visste något om mig. Att undvika att ta kontakt med människor och att inte prata med personer utanför min närmaste umgängeskrets och dra mig undan var ingen hållbar strategi. Jag mådde bara dåligt av mitt beteende. Med åren har jag kommit till den insikten att då jag inte tycker om alla personer i min närhet kan jag inte förvänta mig att alla jag möter ska ha en positiv inställning till mig som person, mina åsikter m.m. Jag bestämde mig för att försöka ta den första kontakten, sträcka på mig och våga titta folk i ögonen, när jag skulle börja på Lernia. Många år hade passerat sedan grundskolan och jag hade blivit äldre och utvecklats på vissa plan, men jag var fortfarande osäker i flera situationer. Under åren som jag arbetade på församlingshemmet hade jag flera fina kollegor och kände att jag tillhörde gemenskapen i arbetslaget. Några av arbetskamraterna träffade jag även utanför jobbet. Jag mötte en hel del personer i arbetet, som besökte församlingshemmet av olika anledningar, och jag tvingades också vänja mig vid många telefonkontakter då jag bokade in dop, bröllop och begravningar m.m.
Självklart förändrades inget i mitt beteende över en natt, men jag tog små steg i rätt riktning och sakta kände jag mig lite starkare psykiskt. Jag tänkte allt mindre på om människor betraktade mig på stan, vad de tyckte om mig och jag kunde ta negativa kommentarer på ett bättre sätt än tidigare, som när jag fick höra att jag bara var 1,50 m i strumplästen.


 

 






På Lernia hamnade jag i en ny värld där jag inte kände en enda person. Jag lyckades utmana mig själv i de sociala sammanhangen, så som jag tänkte och hoppades på skulle ske. Under en del av utbildningen fick jag ofta hjälpa flera av de övriga eleverna, som kört fast med olika uppgifter. De var oftast få lärare på plats och då hänvisade lärarna till mig och tyckte att jag kunde hjälpa till. Det var stimulerande samtidigt som det stärkte min självkänsla.
Idag, nästan 20 år senare, pratar jag mer än gärna både med kända och okända människor och kan nog uppfattas som en riktig pratkvarn ibland. Mitt gamla sätt att agera socialt känns verkligen långt borta, men när jag tänker tillbaka kan jag fortfarande känna hur jobbigt jag tyckte att det var då. Det var ibland så illa att jag till och med tyckte att det var jobbigt att gå ut ur min egen lägenhet, med risk för att råka på någon granne i trapphuset som jag inte ville hälsa på. Att gå förbi torget inne i centrum, där folk stod och väntade på bussarna, undvek jag oftast för att ingen skulle stirra på mig. Det var i alla fall vad jag trodde att de gjorde.
Mitt intresse för blommor och odling har alltid varit stort. 2011 deltog jag i en rikstäckande balkongtävling, anordnad av Riksförbundet Svensk Trädgård och Kungliga Patriotiska Sällskapet. Min balkong, som då bland annat var fylld med mängder av blommor, ett och annat litet träd, tomat-, gurk-, melon- och jordgubbsplantor, tog hem vinsten på hela 10000 kr. När jag mottog mitt pris av Hallands landshövding, på Halmstads slott, fick jag frågan av en journalist vad jag skulle göra med vinstsumman. Jag svarade att jag skulle köpa min första laptop, som jag skulle använda och fördriva tiden med under mina dialysbehandlingar, där jag tillbringar nästan 20 timmar/vecka för att få mina livsuppehållande behandlingar. Min tanke var att jag skulle börja blogga och så blev det ganska snart därefter. Mitt intresse för fotografering tog samtidigt fart och jag köpte min första systemkamera.
Att jag skulle tycka om att skriva och dessutom göra det i hopp om att helt okända människor skulle vilja läsa mina blogginlägg fanns inte i min vildaste fantasi 20 år tidigare. Det jag skriver här på min blogg är kanske inte helt grammatiskt riktigt, men jag tycker i alla fall att det är väldigt roligt att blogga och när jag får positiv respons för texter och bilder är det självklart ett plus, som gör mig både glad och lite stolt. Samtidigt är det ett givande tidsfördriv och beroende på vad jag skriver om inhämtar jag ibland information kring ämnet på internet och på så vis lär jag mig något nytt samtidigt.
Ibland har jag funderat över hur det kan komma sig att mitt intresse för att skriva och uttrycka mig i text väcktes till liv, från att det under skoltiden var något som jag verkligen försökte undvika. Jag ser ett klart samband mellan min rädsla för att uttrycka mig i tal inför andra människor och mitt ogillande att uttrycka mig genom att skriva.





















 

Om jag hade haft mer ork skulle jag vilja skriva mer, men mitt mående pendlar väldigt upp och ner så det är främst en stund under dialysen som jag får till några nya textrader på min blogg. Jag funderar då och då på att skriva en bok om mitt liv och allt som jag tvingats att gå igenom under de hittills 50 år, som jag funnits till här på jorden. Min dialysläkare sa till mig häromdagen att jag borde skriva en bok, utan att jag nämnt mina tankar om en eventuellt bok för honom tidigare. Han menade på att jag varit med så länge inom dialysvården och har så mycket kunskap, som borde sättas på pränt.
Jag genomgick min första operation när jag bara hunnit leva 8 månader. Då började mitt liv i sjukhusvärlden och jag fick en shunt inopererad i huvudet. Året var 1970 och då var det ingen självklarhet att små barn fick ha sina föräldrar hos sig på sjukhuset. Min mamma och pappa fick vara hos mig under dagarna, främst under besökstiden och lite därtill. När jag var i tioårsåldern upptäcktes att jag var njursjuk, då alla fjärdeklassare lämnade urinprov och kollade synen hos skolsköterskan på den tiden. Provet visade att mina njurar läckte glukos och proteiner. Utöver att barnläkaren på barnkliniken följde upp mina blodprover och mitt mående var han även intresserad av min kroppsliga utveckling. Då fick jag bland annat uppleva att barnläkaren drog ner mina trosor vid några läkarbesök och gjorde sig lustig över den begynnande hårväxten, som han skrattande kallade för urskog. Han kände också efter begynnande bröst. Att han kröp efter mig på golvet, la sig över mina ben, för att i nästa sekund sätta en spruta i min fot, var ytterligare en i raden av alla jobbiga upplevelser som jag utsattes för innanför sjukhusens väggar. Några år senare skulle samma läkare ta ett benmärgsprov i min höft. Jag var rädd för sprutan och tänkte om jag sätter mina fötter mot hans bröstkorg så kommer han inte komma åt att sätta bedövningssprutan. Saken var den att han troligtvis backade något. Min plan misslyckades på sätt och vis, men istället fick han mina fötter i skrevet och vek sig med en suck. En stund senare satte han bedövningen och knappt innan den hann verka tog han benmärgsprovet. Min mamma som var med ifrågasatte hans tillvägagångssätt och varför han inte inväntade så att bedövningen hade full effekt. Hade jag väntat hade det nog aldrig blivit gjort, blev hans svar. Sköterskan som var med under provtagningen sa efteråt att jag var den första patienten som fått läkaren på fall. Det var tur att jag hade munskydd på mig, sa hon, så det inte syntes att jag inte kunde hålla mig för skratt.
Jag har vaga minnen av när jag i femårsåldern blev fasthållen av personalen då de skulle ta blodprov i min arm. En person höll i varsin arm, en i varsitt ben och en i huvudet och en tog provet. När man får panik och är rädd har kroppen otroliga krafter att tillgå, det är något jag märkt i utsatta situationer. När jag i tolvårsåldern skulle göra en undersökning skulle en kateter sättas till urinblåsan. Normalt sett sattes den när jag var sövd, men just den gången var jag vaken. De bad mig att sära på benen. Ordvalen för mig som tolvåring kändes nästan som om det var ett övergrepp. Som vårdpersonal är det otroligt viktigt att väga sina ord när man pratar med patienter och anhöriga. Härom dagen fick jag av en läkare höra att han inte orkade läsa min journal längre tillbaka än 2014. Vad ger det för intryck när det hänt mig något riktigt allvarligt?
Min mamma dog när jag precis hade hunnit fylla 18 år. Det var ytterligare en händelse som satte djupa spår utöver dialysen, njurtransplantationer, bröstcancer, över 30-talet operationer, depression, tid i rullstol, för att nämna en del livshändelser som jag skulle skriva om. Självklart skulle det bli en tragisk bok om jag inte skulle skriva den med inslag av glädjeämnen och en del ironi. Trots allt har mitt liv innehållit  glädjeämnen, kanske på en skala olik många andras. Jag uppskattar de små sakerna i vardagen som vårens första vitsippa, en stund i solskenet tillsammans med mina två älskade katter och ett besök av min storasyster.



















 



Kanske hittar jag orken och inspirationen någon dag att börja skriva på en bok. Jag tror att det skulle bli lite av en psykisk terapi, som i och för sig skulle vara jobbig, men främst skulle jag vilja berätta om vad som kan utspela sig inom sjukhusets väggar, både för ett barn och för en vuxen person, som inte bara är 700430-xxxx, utan faktisk en människa av kött och blod med känslor och tankar.
Sista veckan har varit otroligt jobbig, då min AV-fistel slutade att fungera. En AV-fistel är enkelt beskrivet en ven och en artär, som opererats ihop på ett litet ställe och på så vis passerar artärblod direkt över i venen, som med tiden växer till av det höga trycket av blodet från artären. Den stora venen krävs för att jag ska kunna sätta två dialysnålar och få ett tillräckligt högt blodflöde så att jag ska kunna få min livsuppehållande dialys. Min kärlstatus är långt ifrån den bästa efter så många år som njursjuk och jag är opererad ett flertal gånger i mina armar. Om det går att få till en ny "fistel" är osäkert och det tar tid för kärlet att växa till. Nu har jag en CDK, central dialys kateter, som går in i ett stort kärl strax ovanför nyckelbenet och ner mot vänstra förmaket. Det är en infektionsrisk och det har hittills inte varit problemfritt att få dialysen att fungera. Tankarna kretsar kring dialysen från och till under min vakna tid. Utan dialys dör jag inom kanske max en vecka. Då njurarna inte fungerar bildas ingen urin och all vätska jag får i mig samlas i kroppen och till slut i lungorna. Uringifterna, som njurarna normalt filtrerar ut med urinen, förblir i kroppen. Dialysen är som mina njurar och sköter om både rening och tar bort överskottsvätska från blodbanan.
När man är sjuk dyker tankar om döden upp ibland och så gör det ju även för friska personer under livets gång. Livet är ju tyvärr inte bara en dans på rosor. För ett par år sedan drabbades jag av en depression och jag låg inne på PIVA, Psykiatriska intensivvårds avdelningen, vid ett flertal tillfällen. Jag mådde så dåligt att jag inte ville leva längre. Jag låg inne ett par enstaka dagar vid varje tillfälle, fick någon ny medicin eller ytterligare någon tablett och så skickades jag hem och vårdcentralen tog sedan över uppföljningen, som i stort sett var obefintlig. Vid ett tillfälle skickades jag bara hem från PIVA utan någon hjälp och läkaren uttryckte att det nog var bättre om jag åkte hem och började arbeta. Efter den natten och följande dagar ar det nästan ett under att jag är vid liv. Trots diverse piller mår jag fortfarande inte bra psykiskt och någon diagnos ställdes aldrig. Sedan ett och ett halvt år tillbaka har jag en ny läkare på vårdcentralen, som jag är jättenöjd med. Han har ändrat medicineringen så att jag i alla fall mår lite bättre psykiskt och han har skickat mig till TILMA, en mottagning för läkemedelsberoende, där jag får hjälp att trappa ut Tramadoltabletterna, som jag tagit i 15 år. Tramadol är starkt beroendeframkallande värktabletter, som dessutom bl.a. påverkar det psykiska måendet och ett flertal signalsubstanser i kroppen. Tyvärr är det allt fler ungdomar som idag drogar sig med detta läkemedel, som går att köpa på internet eller ute på stan. Det är ett helvete att trappa ut tabletterna efter så lång tid, men jag kämpar på. Förhoppningen är att jag ska må bättre när jag väl är av med dem och kroppen själv börjat producera signalsubstanserna för bl.a. kroppens egen förmåga till smärtlindring, som nu är satt ur spel. Nedtrappningen har redan gett vissa positiva effekter som att jag fått tillbaka min mens och jag sitter inte längre och somnar i sängen varje morgon när jag ska stiga upp.
Det är märkligt att tänka på att jag är rädd för döden, samtidigt som tankarna slår mig att jag för ett par år sedan bara såg döden som den enda utvägen, då jag mådde så dåligt att jag inte ville leva. Ibland när det pratas om självmord anses det som ett fegt beslut gentemot omvärlden, men har man inte mått så dåligt psykiskt att man inte ser någon annan utväg än att avsluta livet, då har man ingen aning om vad man pratar om. Tyvärr har psykvården, enligt min erfarenhet, långt kvar till en optimal vård.
Imorgon är det veckans sista dialys och självklart hoppas jag att det ska bli en problemfri behandling och att jag kan åka hem från sjukhuset med ett lugn i kroppen. Hemma väntar mina två älskade katter Ängla och Tindra. Båda två är mina lyckopiller och speciellt Tindra märker av när jag mår dåligt och är då mer nära mig än vanligt. Kanske finns orken och lusten att pyssla om några av mina över 200 pelargoner och de nytillkomna palettbladen, som blivit på tok för många de också. Livet går vidare oavsett hur det ser ut och kampen går vidare.
Tack, du som orkat läsa mitt inlägg till slutet. Det blev inte riktigt som jag tänkte mig när jag började skriva, men så är det även med livet, man vet aldrig vad som väntar under morgondagen. Att hösten är på väg det är i alla fall säkert och kanske får vi njuta att ett härligt soligt väder och något gott från höstens skörd av frukt och grönsaker. Jag har några svenska äpplen liggande i kylskåpet och tanken är att jag ska baka muffins med äppelklyftor vända i kanel och socker. Den sista muffinsen, som jag bakat med rabarber för några veckor sedan, åt jag upp i förmiddags.
Jag avslutar med mitt måtto "Se det stora i det lilla" och en av mina dikter, som jag skrev för många år sedan.

Nattens mörker är nära
ännu en dag är slut
Var dagen idag en pärla
eller ännu en dag som dött ut
Så fortsätter livet att gå
som ett ljus med en fladdrande låga
Det brinner sakta och säkert
och vill lysa för dig och för mig,
men det kommer en vindil från norr
lågan flämtar och livet står stilla
Då plötsligt går solen upp bortom bergen,
det ljusnar och mörkret dör

30 aug. 2020

Nyhet i godishyllan PLOPP JuleSkum












PLOPP är en gammal omtyckt klassiker, som lanserades som en minibit choklad med tofféfyllning redan 1949 av Choklad AB Thule. Företaget köptes senare upp av Cloetta 1969, som är nordens äldsta chokladföretag. Cloetta grundades redan 1862 och deras sortiment säljs idag i 50 länder.
Under senare år har det blivit allt mer populärt med smaksatt choklad. Ibland är det tillfälliga nyheter, som är säsongsbetonade och bara finns på marknaden under en kort period eller så kommer de för att stanna.
Även Plopp har kommit ut med ett flertal nya fyllningar under 2000-talet. På hösten 2018 lanserade Cloetta fyra olika chokladkakor utan tofféfyllning, men ändå under varunamnet Plopp. En variant var ren mjölkchoklad. I de övriga tre kakorna var mjölkchokladen blandad med små bitar av Kexchoklad, Djungelvrål samt Gott & Blandat. Förra hösten kom ytterligare två varianter med smakerna Kanderade mandlar samt Bridge. Flera sorters Plopp, med olika smaksatta tofféfyllningar, finns också på marknaden. 
Förra lördagen, den 22 augusti, kom ytterligare en ny Plopp med tofféfyllning ut på marknaden. Den nya varianten heter Plopp JuleSkum och först ut med att ha den i sitt sortiment är Hemmakväll. Lite väl tidigt på året med JuleSkum tycker jag, men det gäller att vara först med julnyheterna bland konkurrenterna.
Tofféfyllningen i den nya Ploppen är ceriserosa till färgen, med smak av JuleSkum original, en annan av Cloettas stora favoriter. Den rosavita skumtomten är en säsongsprodukt och säljs bara under en begränsad tid kring jul. Vad jag tycker om årets nyhet Plopp JuleSkum behåller jag för mig själv. Jag kan avslöja så mycket som att jag tycker att originalsmaken av Plopp är godare, men oavsett godis, film eller vad det rör sig om, brukar oftast originalet få bäst betyg.
När jag fick mail från Hemmakväll om att de var först ut med att sälja Plopp JuleSkum tänkte jag först en chokladkaka med bitar av skumtomtar, men blev ordentligt besviken när jag insåg att så inte var fallet.
Nu får jag hålla mig till tåls tills att Cloetta avslöjar smaken på 2020 års JuleSkumstomte, så att jag kan köpa en påse och provsmaka en och annan liten tomte och se vad den har för färg.
Plopp finns även som glasstrut och marknadsförs i Sverige av Sia Glass. Det bakade rånet är fyllt med chokladgräddglass med tofféfyllning. Det låter som en god kombo, som kan vara värd att testa innan de sommarvarma dagarna helt är över
Nedan följer en lista över de olika Plopp, som kommit ut på marknaden under åren, med tofféfyllning alternativt som chokladkaka med bitar av olika godsaker.

2004 Plopp Currant
2004 Plopp Caramel
2006 Plopp Caffe Latte
2008 Plopp Tutti Frutti
2009 Plopp Saltlakrits
2012 Plopp Kärlek Geléhallon och Hallontryffel
2014 Plopp Kaktus
2014 Plopp Päron
2017 Plopp Polka
2017 Plopp Salty Caramel
2018 Plopp mjölkchokladkaka
2018 Plopp mjölkchokladkaka med bitar av Kexchoklad
2018 Plopp mjölkchokladkaka med bitar av Gott & Blandat
2018 Plopp mjölkchokladkaka med bitar av Djungelvrål
2019 Plopp mjölkchokladkaka med bitar av Parrots Kanderade mandlar
2019 Plopp mjölkchokladkaka med bitar av Bridge
2019 Plopp Popcorn
2020 Plopp mjölkchokladkaka med bitar av Ahlgrens Bilar
2020 Plopp JuleSkum

24 aug. 2020

En dröm har gått i uppfyllelse


















Ibland händer det, det som man väntat och längtat efter i flera år och hoppats på ska ske. Då känns det nästan som om en dröm gått i uppfyllelse. För ett flertal år sedan började en av mina grannar, en mycket gammal herre, att mata fåglar och ekorrar utanför vårt hyreshus. Han byggde bland annat fågelhus, en låda med lock till ekorrarnas mat och en ställning för ett stort fågelbad. Huset ligger i utkanten av Hallägraskogen, en vacker liten lövskog. Där finns det gott om fåglar och utöver ett flertal olika fågelarter får vi besök av olika vilda djur, bland annat räv, rådjur, älg och igelkott, bara några meter utanför ytterdörren.
Så småningom började även jag och ett grannpar att hjälpa till med att servera mat till djuren. Jag kan inte minnas att det kom ekorrar på besök under den första tiden som grannen la ut fågelmat, men sedan flera år tillbaka har vi ett flertal ekorrar, som periodvis kommer på besök dagligen.
Tyvärr gick min gamla granne bort för ett par år sedan, hela 97 år gammal, och sedan dess är det främst jag som ser till att fåglarna och ekorrarna får frön, nötter, talgbollar, äpplen m.m. Grannparet och jag hjälps åt att köpa hem stora säckar med solros- och vildfågelfrön och de ser till så att det finns vatten till djuren. Vätska är minst lika viktigt som mat för vilda djur, speciellt nu när det är så väldigt varmt och smådjur har inga stora vätskereserver i sina små kroppar. Sätt gärna ut ett litet fågelbad i trädgården eller utanför hyreshuset, men tänk på att kärlet inte ska ha en fö hög kant så att även små djur kommer åt att dricka.


















Jag fascineras av ekorrarna, bland annat hur de tar sig fram mellan träden och hoppar mellan grenarna, som ofta är långa och smala. Ibland ser jag dem jaga varandra upp och nerför stammarna på de gamla ekarna. De går i en väldig fart runt, runt. De är otroligt söta med sina stora, mörka "pepparkornsögon", yviga svans och små tassar. Under de senaste åren har jag fått komma en del ekorrar allt närmare och det är en härlig känsla när jag vinner deras förtroende allt mer. Det låter kanske löjligt, men jag pratar till dem med lugn röst, ungefär som jag pratar till mina två katter. Det är oftast samma fraser som jag använder mig av och jag pratar i ungefär samma tonläge till dem. Jag lägger nötter på locket till deras matlåda och håller fram handen med något gott för att försöka locka dem till mig.
Min granne, den gamle mannen, berättade för mig att en av ekorrarna ibland kom fram till honom och åt ur hans hand..Jag har under flera år hoppats på att även jag ska få uppleva att någon av ekorrarna  vågar lita på mig och vågar sig fram till min lilla hand för att ta en nöt ur den. Under åren har en del ekorrar varit rädda och försvunnit upp i trädkronorna när jag har kommit för nära dem, men ibland har de kommit ner igen, tittat på mig och varit nyfikna på vad jag haft för något gott i handen. Godsaker brukar nästan locka fram vem som helst. En hel del ekorrar har blivit tuffare med tiden och jag har kunnat gå fram till dem när de suttit på deras matlåda och ätit, när de klättrat upp- och nerför de två stora, gamla ekarna eller då de suttit på marken och knaprat solrosfrön. Ibland har någon av ekorrarna kommit fram till mig på trädstammen och nästan lekt kurragömma genom att titta fram på ena sidan, för att i nästa stund komma på andra sidan och studera min hand med olika nötter och äppelbitar, på bara några centimeters avstånd. Jag har stått där helt stilla med hjärtat i halsgropen och hoppats att nu händer det, men det har slutat med att de gett sig iväg och jag har stått kvar besviken.


















För ett par år sedan var det speciellt en av ekorrarna som blev allt djärvare och vågade sig nerför  ekarna, även då jag stod alldeles intill. Den tittade fram och såg mig i ögonen ett flertal gånger, men den vågade inte ta steget till att ta en nöt ur min hand. Sedan blev jag sjuk och åkte in och ut på sjukhuset flera gånger och då var det tyvärr ingen som matade djuren. Väl hemma igen orkade jag inte att gå ut och fylla på mat till dem varje dag och ekorrarna kom inte på besök lika ofta som tidigare.
Senaste året har en ekorre, som jag kallar "min kompis", dykt upp då och då. Den har varit väldigt nära mig flera gånger, bara 1-2 dm från mitt ansikte, när den klättrat på de stora ekarna. Sedan har den kommit ner på marken där den varit framme både vid mina fötter och när jag hållit ner handen. En förmiddag, för någon månad sedan, kom den på besök när jag skulle fylla på solrosfrön vid vår djurrestaurang utanför huset. Jag pratade till den, som jag brukar göra, och när den kom ner på marken kastade jag några jordnötter med skal till den. Jag satt på min handikappskoter och "min kompis" rörde sig intill mig på marken. När jag gick fram till trädet dök den upp på stammen i höjd med min överkropp, på ena sidan stammen och sedan på den andra. Plötsligt var den nere på marken vid mina fötter och sen kom den tillbaka upp på stammen. Jag höll fram min hand med några olika nötter. Ekorren rörde sig lite fram och tillbaka och så kom den fram till min hand ett par gånger. Kom igen, våga ta en nöt nu tänkte jag, som så många gånger förut. Plötsligt satte den sin ena framtass på min ena fingertopp och tog en hasselnöt ur min hand. Sedan satte den sig strax intill och åt. Jag blev varm i hela kroppen och väldigt glad. Det hände verkligen! Jag som hoppats och längtat i flera års tid att någon ekorre skulle våga äta ur min hand. Sedan höll den sig kvar i min närhet en bra stund och fick några fler nötter och solrosfrön på marken. Tyvärr var jag tvungen att gå in och göra mig i ordning, då jag skulle hämtas av en taxin, som skulle köra mig till dialysen. Då visste jag att min kompis till slut faktiskt vågade ta mat ur min hand och jag hoppades på att det inte var en engångsföreteelse.

 


 














För några veckor sedan var det dags igen. Hen kom nerför trädstammen och det tog inte lång tid innan den tog jordnöten med skal, som jag höll mellan två av mina fingertoppar. Ekorren satte, väldigt försiktigt, båda sina framtassar på ovansidan av min hand. Det kändes ungefär likadant som när mina guldhamstrar och mitt marsvin, som jag hade som barn, vidrörde mina händer med sina  mjuka, små tassar.
De senaste veckorna, då det under flera dagar varit strax över trettio grader varmt utomhus, har jag knappt orkat att vistas utomhus under dagtid och när jag tittat ut har det varit ont om fåglar vid vår djurrestaurang och jag har bara sett någon enstaka ekorre vid något tillfälle. De lider säkert inte brist på föda ,då bland annat ekarna är fulla med ekollon, men jag saknar deras besök. Då jag inte mår så bra och ofta är trött blir det att jag ligger och sover i sängen även på dagarna, men istället för att inta sängläge har jag försökt att ta mig utomhus för att sätta mig på min handikappskoter och vila, samtidigt som jag tittat på fåglarna och hoppats på att få besök av någon av ekorrarna.

Säckarna med solrosfrön är nästan slut nu och såhär års är det inte lätt att få tag på fågelfrön till ett vettigt pris, men jag vill absolut fortsätta att lägga ut mat, främst till ekorrarna, så att de fortsätter att komma på besök utanför huset.
Tyvärr har det, sedan ett par månader tillbaka, blivit tillåtet att jaga ekorrar, men det är som tur är inte lagligt att jaga och skjuta vilda djur i tätbebyggda områden.
Fortsättningsvis kommer jag såklart att titta efter och mata ekorrarna utanför huset och hoppas att fler av dem vågar sig fram till mig. Det har även dykt upp en grävling i området, men den har jag inte haft turen att få se, även om jag varit ute och kört med min skoter ett flertal sena kvällar fram till midnatt. Jag har aldrig tidigare sett en grävling, som lever vilt i naturen. Därför har jag nu en ny dröm, som jag hoppas på ska gå i uppfyllelse framöver.


12 aug. 2020

Njut av goa gubbar i augusti, med socker och gräddmjölk eller doppade i tobleronechoklad

Det är något riktigt speciellt med svenska, lokalodlade jordgubbar sommartid. De färska, svenska jordgubbarna finns ju bara att få tag på ett fåtal månader under året. Nu börjar utbudet tyvärr minska även om säsongen för gubbarna inte är slut riktigt än, men det gäller att passa på att njuta av dem så länge de finns att få tag på.
Utanför ICA Supermarket i Halmstad säljer man lokalodlade jordgubbar i ett litet stånd utanför butiken under större delen av sommaren. Där köper jag alltid mina jordgubbar, då de har både de godaste och fräschaste gubbarna. Förra lördagen köpte jag en liter och åt några skivade med gräddmjölk och lite strösocker. Det är så jag oftast avnjuter jordgubbarna. Eftersom jag saknar njurfunktion och har dialys är jordgubbar inte särskilt bra för mig att äta, i alla fall inte för många, då de innehåller både mycket kalium och vätska. Därför passar jag på att festa till det med några extra jordgubbar när jag har dialys två dagar i rad.
























Ibland när jag vill lyxa till det lite extra doppar jag dem i choklad, som jag låter stelna innan jag äter dem. Jag tycker att chokladen förhöjer jordgubbarnas smak, speciellt när de inte är så söta och inte smakar så mycket att äta naturella. De är även extra fina osnoppade och chokladdoppade, när man ska använda jordgubbar till att dekorera tårtor och efterrätter.
En ännu lite lyxigare variant är att smälta tobleronechoklad i en liten skål i mikron, tillsammans med en skvätt grädde och sedan doppa jordgubbar, andra frukter och bär, marshmallows och små maränger däri. Man behöver inte krångla till det och använda fonduegryta, inte ens om man är flera personer som ska äta. Det är enkelt och går fort att fixa till mig själv, när jag plötsligt blir sugen på något gott på kvällskvisten. 
I måndags när jag var på ICA Supermarket, för att skicka iväg pelargonsticklingar, var det tomt utanför butiken och ståndet var bortplockat för säsongen. Som tur är brukar det finnas färska, lokalodlade jordgubbar att köpa inne i butiken ett tag till, även efter att ståndet är bortplockat, men det känns lite vemodigt när man påminns om att sommaren börjar lida mot sitt slut. Man får passa på att njuta av de röda, goa gubbarna, så länge de fortfarande finns svenskodlade att få tag på. Det mognar som tur är andra goda bär och frukter framöver, som är goda att äta som de är eller använda när man bakar och gör efterrätter. Jag tänker då bland annat på björnbär, plommon, äpplen och päron.
Vill du läsa om chokladdoppade jordgubbar kan du göra det på min blogg här och om smält tobleronechoklad här.
Jag lovar att jordgubbar och choklad är en väldigt god kombo.


7 aug. 2020

Amaryllislök i blom utanför huset


















Redan som barn tyckte jag om amaryllisens vackra, klockformade blommor. Min mamma brukade köpa ett par lökar varje höst, som hon sedan planterade i lerkrukor och ställde i fönsterkarmen i köket. Jag tyckte att det var väldigt spännande att följa amaryllisarnas utveckling, för att se när de växte och till slut blommade. På den tiden var utbudet av amaryllisar inte så stort och de flesta sorterna fick enfärgade blommor. Nu finns det mängder med hybrider som korsats fram genom åren, med blommor i ett flertal olika färger och nyanser och kan vara både en- och flerfärgade. Kronbladen varierar i längd mellan olika sorter och de har även olika bredd och är mer eller mindre spetsiga. Lökarna säljs i olika storlekar och prisklasser och det lönar sig att köpa en större, dyrare lök. En större lök ger oftast fler stänglar, med en större knopp med fler och större blommor.
I Sverige säljs amaryllisen övervägande till advent och jul och då oftast planterad i kruka och uppdriven så att minst en stängel med knopp har hunnit komma upp en bit ur löken. Amaryllisen säljs då även som snittblomma och blommorna håller i stort sett lika länge som när stjälken får sitta kvar på löken. Amaryllisen är egentligen inte någon höstlök utan ska blomma utomhus på våren. Efter jul kan man spara sina planterade lökar och fortsätta att vattna dem som en krukväxt och framåt våren kan man sätta ut dem på balkongen eller uterummet. Det går även att gräva ner dem i trädgården. Framåt hösten tar man in dem och ställer undan dem i ett mörkt och svalt utrymme och slutar att ge dem vatten. Så småningom vissnar bladen ner. Framåt våren tar man fram dem och planterar om lökarna i ny jord, ställer dem ljust och vattnar igenom jorden. Sedan vattnar man ytterst sparsamt tills att amaryllisen börjar blomma. Då kan man öka vattningen något och även ge sparsamt med gödning.
Jag köper oftast amaryllislökar på internet, där utbudet är större och man kan hitta ovanligare sorter, som jag sedan planterar och driver upp i fönsterkarmen så att de blommar lagom till jul. Det har jag gjort nu  i många år. Några få gånger har jag sparat lökarna, men de har oftast torkat ihop, och förra året fick de sköldlöss och hamnade i soporna, trots att jag skötte dem efter konstens alla regler. Lökarna som säljs nu är väldigt hårt drivna och kan därför vara svåra att få att blomma om, men det är värt att försöka.
När mina 6 amaryllisar blommat klart efter jul förra året satte jag ut dem i trapphuset vid hissen, där det är fönster från golv till tak. Efter ett par månader hade HFAEB, Halmstads Fastighets AB, satt en lapp på en av krukorna med information om att de inte fick stå där. På min balkong är det fullt med krukor med pelargoner året om, så där kunde jag inte ställa mina amaryllisar och i fönsterkarmarna i min lilla lägenhet fanns inte heller plats. Efter en del funderande slutade det med att jag bar ut lökarna i sina krukor och satte dem utan fat i rabatten, intill husväggen. Där har de stått bakom några låga, gröna buskar sedan dess. Några gånger har jag gett dem lite vatten och gödning, då regnet inte alltid når in till husväggen. Jag har även satt ut tre novemberkaktusar mellan några lågväxande, gröna växter i rabatten. Först oroade jag mig över att någon förbipasserande skulle lägga märke till mina växter och kanske skulle lägga beslag på dem, då jag tidigare blivit av med en växt i en större lerkruka, som stod ett par meter utanför ytterdörren. Än så länge står amaryllisarna kvar, men jag såg bara två novemberkaktusar av tre, när jag var ute sent i mörkret igår kväll och vattnade.
För knappt två månader sedan blev jag glatt överraskad en dag när jag kom ut ur huset. En av amaryllislökarna hade fått en stjälk med knopp, som nästan slagit ut helt. Det var märkligt att jag inte tidigare ens lagt märke till att löken fått en stängel med knopp. Någon dag senare hade blomman slagit ut helt och stod väldigt vacker mot väggen. Först tänkte jag klippa av stängeln och ta in blomman och sätta den i en vas, men jag lät den stå kvar utomhus, i hopp om att den skulle hålla längre och förhoppningsvis även glädja grannarna och andra förbipasserande. Den höll bra mycket längre utomhus, säkert för att den stod på skuggsidan, men kronbladen blev lite tilltufsade av den kraftiga blåsten och regnet. Nu har blomman vissnat ner och jag har inte sett till någon mer blomstängel. Jag tänker vänta några veckor till innan jag tar in amaryllisarna och sätter dem i mitt vindsförråd och slutar att ge dem vatten. Sedan är det bara att hålla tummarna för att det tittar upp nya stänglar framåt våren, efter att de fått ny jord och åter kommit fram i ljuset.
Oavsett var det väldigt roligt att få en andra blomning mitt i sommaren. Dessutom fick jag prova på att ha lökarna utomhus och det gav mig ny erfarenhet. Det är aldrig för sent att prova på något nytt!

2 aug. 2020

Juliklapp med spännande innehåll


















För någon vecka sedan var det dags för årets första utfärd med Svenska Pelargoniesällskapets Hallandsgrupp, där jag är medlem. Vi hade en så kallad nybörjarträff, som vi brukar ha tidigt på året, men senare inplanerade aktiviteter har fått ställas in, som så mycket annat på grund av coronapandemin. Det har så klart känts jättetråkigt på flera sätt, både avsaknaden av att få träffas och umgås i pelargonernas tecken, men även att få möjlighet att byta och köpa pelargonsticklingar av nya sorter både av medlemmar och från odlare vi besöker. Lördagen den 4 juli blev det trots allt ett besök hos Gitte Ådahl i Kungsbacka. Hon har en fin samling med zonarticpelargoner, som hon själv har korsat fram med prefixet "Cara", vilket innebär att namnen på alla hennes egna framtagna zornarticpelargoner börjar med "Cara".
Antalet besökare fick max vara 6 personer, som skulle sitta utomhus. Jag ville först inte åka tillsammans med andra i en bil, med tanke på pandemin och jag orkade inte köra själv. När jag fick veta att jag kunde få åka tillsammans med Anita och Susse, som jag varit iväg med till Tomatens hus tidigare i år, bestämde jag mig trots allt att för att följa med till Gitte. Anita, liksom jag, är riskpersoner och därför kändes det ok att åka med i deras bil.
Hallandsgruppens aktiviteter brukar i möjligaste mån läggas på lördagarna. Jag har nämligen dialysbehandling på måndagar, onsdagar, fredagar och söndagar på sjukhuset, men på lördagarna är jag vanligtvis ledig och kan då göra vad jag vill beroende på ork och lust. När det visade sig att jag skulle kunna åka med till Gitte blev jag jätteglad. Jag hade nästan inte besökt en enda butik eller umgåtts med släkt och vänner under våren, på grund av pandemin. Det var verkligen tråkigt och började så smått tära på psyket. Nu såg jag fram emot att få ut och åka en sväng, träffa några pelargonvänner, prata pelargoner och se Gittes väldigt vackra zonartics och kanske köpa en och annan stickling.
Samma dag som jag sagt ja till att följa med slog mig plötsligt tanken att när det var 4:e juli hade sommarschemat börjat på dialysen. Då skulle det vara stängt på söndagarna från midsommar och nästan fram till augusti månads slut. Det skulle innebära att jag skulle ha dialys varje lördag eftermiddag och vara upptagen ungefär från kl. 13.30 fram till strax efter kl. 19 större delen av sommaren. Även om jag kunde få byta till att ha dialys på förmiddagen skulle jag inte orka med att köra bil till Falkenberg för att få skjuts därifrån, om jag ens skulle hinna dit i tid. Jag blev så väldigt besviken. Det enda roliga som jag hade att se fram emot grusades plötsligt. Det var bara att glömma besöket hos Gitte, som jag aldrig varit hos tidigare.
När lördagen för utflykten var inne och jag låg i dialyssängen slog mig tanken att Anita kanske kunde köpa ett par sticklingar åt mig, som jag sedan kunde hämta hos henne. Jag skickade några sms till Gitte och frågade om ett par olika sorter av hennes pelargoner, som jag sett bilder av på Facebook och som jag var intresserad av att köpa. Ett par sorter var ännu inte till salu, men jag bestämde mig slutligen för två sorter som jag ville ha i min samling. Då hade ett par timmar passerat och när jag försökte ringa Anita svarade hon inte och sms:et till Gitte fick jag inte heller svar på. Suck! Efter en stund svarade Anita när jag ringde Då var bilen med Anita och Susse redan ute på E6:an, en bit söder om Kungsbacka. Ska vi vända? frågade Anita. Nej, det kunde jag bara inte begära av dem. Inte för två pelargoner. Mitt nästa sms till Gitte innehöll en fråga om hon kunde skicka "Cara Rosa" och "Cara Nonna" hem till mig på billigaste sätt. Javisst, det går bra fick jag som svar.
Det gick knappt en vecka och plötsligt en dag damp det ner en lapp i min brevlåda, där det framgick att jag hade ett paket att hämta ut hos ICA Supermarket i Söndrum. Väl hemma fick jag ta fram skalkniven för att lyckas bryta mig in i paketen, som verkligen var välpackad. Jag var ju inte helt ovetande om vad som dolde sig i förpackningen, men det var spännande ändå, nästan som när jag var barn på julafton. Bland allt tidningspapper, som skyddat sticklingarna under färden, fick jag fram min "Cara Rosa" och "Cara Nonna" och några minuter senare var de planterade i var sin lerkruka och stod på varsitt fat på köksbordet.
Nu har sticklingarna stått på balkongen under några veckors tid. De mår bra och några nya små blad har tittat upp. De första blomknopparna lär troligtvis låta vänta på sig till nästa säsong, men den som väntar på något gott... Jag håller tummarna för att det blir en mild vinter, så att Rosa och Nonna ska klara sig fram till våren och att jag förhoppningsvis får njuta av mina nykomlingars vackra blommor under pelargonsäsongen 2021. Innan dess skulle jag inte bli förvånad om det flyttar in ytterligare några nykomlingar på balkongen. Jag har inte gett upp hoppet om att pandemin ska ge med sig så att vi i alla fall får ha ytterligare en träff med hallänningarna innan årets slut.
Innan dess ska jag försöka ta mig ner till Helsingborg och Sofiero, där utställningen "Passion för pelargon-en färgstark kulturresa" pågår 28 maj 2020-20 september 2020. Läs mer om utställningen här.

31 juli 2020

Enkel vinbärskaka med lite kladdig mitt


















Såhär års önskar sig de flesta riktigt skönt sommarväder med sol och värme, speciellt de som har semester. De senaste veckorna har det mer liknat höstväder med en molnig himmel, regn och kraftig blåst, men det finns annat att njuta av även om vädret inte är det bästa. Det är en härlig tid nu när frukter och bär mognar och blir ätfärdiga allteftersom i både trädgårdar och i skog och mark. Jag har hört att det är ett riktigt bra blåbärsår i år och när min syster och hennes sambo hyrde stuga i Småland härom veckan plockade de blåbär, inte några mängder men så att det förgyllde frukostfilen. Jag vågar inte ge mig ut i skogen eftersom jag har svårt att gå, men det växer lite hallon- och björnbärssnår utanför huset och det är något speciellt att kunna plocka och äta några bär direkt från buskarna.
Det finns mycket gott att göra av svenska frukter och bär, allt från efterrätter till olika bakverk och det blir helt klart godare med färska bär än när de legat i frysen.
I mitt förra inlägg hade jag ett recept på en varmrätt med kyckling och röda vinbär. Nedan följer ett recept på en kaka med röda vinbär. Den är enkel att göra, blir frisk i smaken av bären och lite lagom kladdig i mitten. Jag har funderat över att baka kakan med andra bär och kanske får jag ork och tid framöver att testa en ny variant av kakan med färska blåbär, under förutsättning att jag lyckas få tag på färska blåbär, eventuellt på stans torghandel om jag har tur.
Recept
Vinbärskaka med röda bär
2 ägg
2 ½ dl socker
2 ½ dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
75 g smält smör
2 ½ dl röda vinbär, färska eller frysta

Skorpmjöl och smör till formen

Gör så här:
Sätt ugnen på 200ºC. Smörj och bröa en springform, 22 cm. Vispa ägg och socker pösigt. Vispa ner de torra ingredienserna. Vispa till sist ner smöret. Häll smeten i formen och strö över vinbären. Grädda i mitten av ugnen i cirka 30 minuter.

Servera kakan utan tillbehör, alternativt med vispad grädde eller vaniljglass.

Ät och njut!

25 juli 2020

Vinbärskyckling


















Såhär års mognar vinbären i trädgårdarna, lite skiftande beroende på var i landet man bor. Nu för tiden finns det vinbär i ett flertal olika färger, röda, svarta, vita, rosa, gröna och gula. Själv har jag bara ätit svarta och röda vinbär, då pappa hade flera buskar i sin trädgård med just röda och svarta bär. Tyvärr dog hans buskarna ifjol, troligtvis på grund av torkan och jag läste på internet att fler hade samma problem.
Det finns mycket gott att göra med vinbär, t.ex. gelé, saft, sylt paj och andra efterrätter, men även varmrätter som t.ex. vinbärskyckling. Vinbärens syra bryter gott mot såsens lite söta smak. Vinbärskyckling är en god och enkel bjudrätt, som du kan förbereda och sedan värma och dekorera vid servering. Jag föredrar att servera den med pressad potatis eller hasselbackspotatis och en enkel grönsallad.
Har jag ork och tid i veckan ska jag åka in till stans torghandel och titta efter om någon säljer vinbär i andra färger än röda och svarta. Det skulle vara spännande att smaka något nytt.

Recept till 4 personer

4 st kycklingfiléer, hela eller i bitar
2 st vitlöksklyftor
0,5 dl vin eller 1 msk pressad citron
1,5 msk kycklingfond (Jag använde mig av buljongtärning)
2 tsk fransk senap
1 tsk rosmarin (kan hoppas över)
3 msk röd vinbärsgelé
2 tsk kinesisk soja
2,5 dl grädde

Garnering:
1 dl röda vinbär, färska eller frysta
Gör såhär:
1. Bryn kycklingfilèerna i smör i en stekpanna.
2. Skala och hacka vitlöken och bryn med i pannan.
3. Tillsätt vin, kycklingfond, senap, rosmarin, gelé, soja och grädde.
4. Låt puttra en stund. Späd eventuellt med vatten och red såsen.
5. Strö över vinbär vid servering.

Lycka till och smaklig måltid!










22 juli 2020

En fiskmåsunges korta liv

Fiskmåsungen på bilden är från 2019, utanför grannhuset.


















Att jag älskar djur, vilda som tama, har jag nämnt flera gånger i mina tidigare inlägg. Mina känslor och omtanken om djur har ökat alltmer i mitt liv, speciellt sedan mina två katter flyttade in hos mig för 13 och 14 år sedan och jag insett vilka personligheter de faktiskt är, med stora olikheter och mycket känslor.
En fredagsförmiddag för ett par veckor sedan hörde jag att något rörde sig på mitt balkongtak. När jag kom ut på balkongen såg jag att det var en fiskmåsunge som trippade runt och pep på plasttaket i den otroliga hettan som det var den dagen. Jag funderade över om den verkligen skulle klara av att bli kvar där, med tanke på fågelns tunna, små fötter mot det heta plasttaket. Den var för liten för att kunna flyga, men nöden har ingen lag och kanske skulle den försöka ta sig ner på marken eller i ren panik ramla ner från taken. Om den hade tur skulle den trilla ner i buskarna, som i så fall skulle underlätta fallet. Annars skulle den landa på gräsmattan eller i värsta fall trilla rakt ner på de hårda cementplattorna.
Innan jag skulle bli hämtad vid middagstid, för att bli skjutsad till dialysen, åkte jag ner med hissen till bottenplan där jag ställde ut en skål med vatten nedanför min balkong. Om fiskmåsungen skulle komma ner på marken skulle den säkert behöva få i sig vätska i värmen. Hela eftermiddagen var jag på sjukhuset och hade dialysbehandling och kom hem först vid 19-tiden. När jag kom in i lägenheten gick jag raka vägen ut på balkongen. Där var det helt tyst och jag kunde varken se eller höra måsungen. Kanske hade den kommit åt lite skugga och låg och vilade sig på taket. Jag nöjde mig inte med att bara spekulera och gissa mig till hur det gått för ungen. Istället tog jag hissen tillbaka ner till bottenvåningen och gick ut genom ytterdörren, på samma sida av huset som min balkong. Jag tog ett par steg ut och tittade ner på de grå cementplattorna. Ungefär 1,5 meter utanför dörren låg fiskmåsungen, strax intill häcken. Den låg helt stilla. Först tyckte jag att det ena ögonlocket rörde sig något och min första tanke då var hur jag skulle göra fågelungens lidande så kort som möjligt, om den var alltför illa skadad. När jag tittade på den riktigt nära insåg jag att tiden hade runnit ut och måsungens liv hade slocknat. Jag hoppades att den dött direkt och lidandet varit kort.
Jag såg ett par vuxna måsar cirkulera över taket på ett ovanligt sätt. De kunde inte se ungen från luften så jag bestämde mig för att lägga ut ungen, som troligtvis bara blev 2½ vecka gammal, på gräsmattan. Jag tog den i min hand, efter att jag trätt en lång plastpåse över handen och armen. Måsungen hade troligtvis inte varit död så länge, då den inte kändes helt kall där den låg i min hand. Huvudet for fram och tillbaka när jag bar den och försiktigt la ner den på gräsmattan. Det kändes väldigt tungt inombords. På förmiddagen hoppades jag på att få glädjen att följa fiskmåsungens uppväxt, till att jag knappt sex timmar senare insåg att den förlorat livet.
Jaja, det finns så många fåglar och speciellt fiskmåsar skränar, skitar ner och stör, tänker nog en del människor. Jag tycker att fiskmåsen är en väldigt vacker fågel, även om den inte har fågelkörens vackraste stämma, men den har ett liv lika värdefullt som alla andra varelser på jorden.
Fredagen gick mot sitt slut och jag satt en bra stund ute på trappan och pratade med ett par grannar. Jag tror inte att de riktigt förstod min sorg över fiskmåsungens tragiska död, men livet måste gå vidare och jag tror att det har fötts fler måsungar i närheten, som förhoppningsvis ska klara sig bättre i livet och som jag kan få följa framöver..
Tyvärr går inte livet som på räls alla dagar. Det är mer som en berg- och dalbana för både djur och människor. Det har jag själv fått erfara.
















 



Härom kvällen låg det en skatunge på gräsmattan utanför huset. Den rörde inte mycket på sig och när jag tog en bild på den och zoomade in såg jag att den inte hade ögonen öppna. Ett skatpar har i flera år haft sitt bo uppe i trädkronan, i trädet strax utanför ytterdörren. Kanske hade skatungen trillat ner från det boet. Min katt Tindra och en grannkatt tassade försiktigt fram, men höll sig en knapp meter ifrån skatungen och verkade inte särskilt intresserade av den. Mamma eller pappa skata höll ett vakande öga på sin unge och förde ett väldigt väsen när någon kom i närheten av n. Tonårstjejen i grannhuset kom förbi och tittade också på fågeln. När jag gick in för att äta blev hon kvar och sa att hon skulle titta till skatungen.
Dagen därpå gick jag ut på morgonen vid niotiden. Då var skatan inte kvar på gräsmattan och trots att jag tittade runtomkring husen, såg jag inget spår av den. Senare på dagen fick jag veta av granntjejen

att fågelungen låg kvar på gräsmattan någon timma efter midnatt, men rörde sig inte trots att hon rörde vid den. Även skatungen hade mist sitt liv. I samma stund kom en räv gående några meters avstånd och sneddade över ängen strax intill. Om det var räven som senare tog skatungen får vi aldrig veta, men död och borta var den utan några som helst spår.
Igår eftermiddag gick jag ut tillsammans med mina katter Ängla och Tindra. Strax efter kom mina närmaste grannar Mona och Rolf ut för att ta en promenad. Jag la några små äppelbitar till ekorrarna och när jag sedan vände mig om såg jag något litet i ögonvrån, som rörde sig hit och dit på marken intill buskarna . Plötsligt störtade Ängla överraskande fram och hoppade hit och dit bland buskarna  och verkade jaga vad jag trodde var en mus. Det var oväntat då jag aldrig tidigare sett Ängla jaga något djur utomhus. Mona böjde sig ner och tog upp det som jag trodde var en mus, men det var en liten pilfinksunge. Den låg med öppen näbb och rörde lite på tungan, men verkade skadad på något vis så att den inte kunde flyga. Sakta men säkert rörde den sig mer och flaxade lite smått med vingarna.. Mona sa att den verkade ha piggnat till och hon skulle lägga ner den på marken, i hopp om att den skulle få vara ifred. Jag tyckte att hon skulle lägga den någonstans högre upp, men hon la ner den i rabatten. Lika fort som hon la ner den tog hon upp den igen i sina händer. Den dog, sa hon och vände sig om mot mig. Troligtvis hade även den ungen trillat ur ett bo och skadat sig. Kanske bidrog även Ängla till att den lilla, lilla ungen miste livet. Det känns självklart jättetråkigt, men att katter bland annat jagar fåglar hör till naturens gång

Nu hoppas jag verkligen att jag slipper se fler döda fågelungar utanför huset detta året.
Låt livet segra!

26 juni 2020

Enkla muffins med rabarber


















Är man inte så van vid att laga mat och baka blir det kanske sällan av att man bakar något gott till fikat. Tittar man sedan på olika matprogram på tv tappar man kanske tron på sig själv när till och med barnen, som tävlar i "Sveriges yngsta mästerkock",  lagar mat och gör bakverk som inte är helt enkla att göra. Nu behöver man långt ifrån vara en stor talang för att tycka att det är roligt att baka och laga mat och det är aldrig för sent att börja lära sig från grunden. Det finns mycket gott som inte är särskilt svårt att tillaga och övning ger färdighet. Våga prova och våga misslyckas. Allt blir inte perfekt första gången, inte ens för proffsen.
Jag själv gillar att både baka och laga mat. Att baka något riktigt komplicerat är roligt ibland, som när jag för många år sedan bakade en pärontårta och det sist i receptet stod "Nu är tårtan äntligen färdig!". Tårtan tog lång tid att göra, med flera bottnar och olika fyllningar med gelatin, som skulle stelna var och en för sig, men den blev riktigt god och vacker.
Ibland kan det vara lika kul att göra något enkelt, som att vispa ihop smet till en plåt med muffins utan att krångla till det med avancerad fyllning, frosting eller annan topping, som har blivit populärt när man gör cupcakes. Oftast när jag bakar muffins använder jag ett enkelt recept ur min systers gamla hemkunskapsbok, men hittar på nya smaksättningar och fyllningar. Jag har flera somrar bakat muffins då jag använt mig av skolbokens grundrecept och smaksatt dem med kardemumma, vaniljsocker och rabarber.
Häromdagen efterlyste en bekant ett recept på just muffins med rabarber och därför kommer receptet i repris här på min blogg. Nu finns det färska rabarber att köpa om man inte har hus med trädgård där man kan plocka egenodlade. Jag får tyvärr inte plats att odla rabarber på balkongen, men så länge min äldsta moster var i livet hämtade jag ibland några rabarberstjälkar i hennes trädgård. Nu får jag köpa dem i mataffären eller på torget.
Muffinsen är godast nybakade, men går bra att frysa och plocka fram när man får besök eller plötsligt blir sugen på något gott. Mina minnen från när jag var barn säger att mammas muffins smakade som allra bäst tillsammans med ett glas med hennes hemkokta jordgubbssaft, med is och citronskivor, när man satt nybadad på stranden.
Muffinsen är väldigt enkla att göra, tar inte lång tid att baka, är inte så söta och de blir riktigt saftiga och goda med bär eller frukt. Åk iväg och handla och baka muffins och bjud några vänner på fika i helgen. Hitta något skönt ställe i skuggan att sitta på och håll avstånd.

Recept 20 muffins
3dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
75 g margarin eller smör
2 ägg
2 dl socker
1 dl mjölk eller vatten
2 rabarberstjälkar + 3 msk socker
1½ tsk nystötta kardemummakärnor
1 tsk vaniljsocker
20 st muffinsformar (finns många med fina färger och mönster)
Förslag på annan smaksättning:
Äppelklyftor vända i socker och kanel
Hallon och kardemumma
Blåbär
Rivet skal av en väl tvättad citron
1 msk kakao

Gör såhär:
Sätt ugnen på 225°. Stöt kardemummakärnorna i en mortel. Blanda mjöl, kardemumma och bakpulver i en skål. Smält smöret och låt det svalna. Skär rabarberstjälkarna i 1 cm breda bitar och vänd dem i sockret. Vispa ägg och socker vitt och poröst. Rör ner mjölblandningen i äggsmeten. Rör smeten tills att den är slät och utan klumpar utan att arbeta den för mycket eller länge. Tillsätt smör och mjölk. Rör samman smeten. Ställ pappersformarna i en muffinsplåt eller på en vanlig bakplåt. Fyll formarna till ¾ med smet. Fördela rabarberbitarna ovanpå smeten. Grädda mitt i ugnen i 10-12 minuter eller tills att muffinsen blivit gyllenbruna. Står de för länge i ugnen kan botten lätt bli lite bränd, så håll uppsikt på muffinsen de sista minuterna, så de inte får för mycket färg.

Lycka till!

24 juni 2020

Varm smörgås med sparris, skinka, bearnaisesås och ost

Nu är det säsong för den svenska sparrisen och då gäller det att passa på att njuta av den. Den svenskodlade sparrisen är godare än den importerade och även billigare såhär års. Jag har bara ätit sparris de senaste åren och då endast den gröna varianten. När jag växte upp brukade mamma servera vit, konserverad sparris till lax, men jag tyckte varken om smaken eller konsistensen. Jag kan inte minnas att vi åt varken den vita eller gröna färsk någon gång. Den kanske fanns att köpa, men det är inget som jag kommer ihåg att jag såg i grönsaksdisken.
På 90-talet var jag och hälsade på en killkompis i Stockholm. Vi var fyra vänner, från olika platser i Sverige, som lärt känna varandra då vi alla var med i ungdomsföreningen för njursjuka. Tre av oss hade dialysbehandling och en var njurtransplanterad. På den tiden var det stort för mig att flyga till Stockholm ensam och dessutom ha gästdialys där.
Första kvällen i Stockholm hemma hos Stefan, som vi bodde hos, blev vi bjudna på varma smörgåsar med sparris. Jag blev lite bekymrad när jag fick se att han la på just sparris på smörgåsarna. Det skulle vara pinsamt att som gäst pilla bort sparrisen från den varma mackan. Jag sa inget om det innan vi skulle börja äta och när smörgåsen väl hamnade på min tallrik tog jag först bara en mycket liten smakbit. Både jag och mina smaklökar blev positivt överraskade. Den varma smörgåsen var verkligen god och slank snabbt ner. Trots att jag åt upp sparrisen och tyckte att den var god dröjde det sedan många år innan jag själv köpte dessa långa, smala, gröna grönsaker och tillagade och åt dem själv, men de senaste åren har jag ätit sparris nästan varje vecka när det varit säsong. 
Härom kvällen, när jag skulle göra något snabbt och enkelt att äta, funderade jag över vad jag kunde hitta på med sparrisen, som jag hade köpt hem någon dag tidigare. Märkligt nog kom jag att tänka på Stefan och hans varma smörgåsar. Jag hade inget recept och tyvärr kunde jag inte ringa och fråga Stefan, då han tragiskt nog gick bort alltför tidig. Efter såhär många år är jag osäker på om jag minns allt som skulle vara på den varma smörgåsen, men resultatet blev väldigt gott och jag kommer att göra den många fler gånger. Eftersom jag inte hade något recept så fick jag göra mackan lite efter tycke och smak och därför är nedanstående recept lite på ett ungefär.

Recept
En varm smörgås med sparris, skinka, bearnaisesås och ost

1 skiva formfranska, t.ex. Pågens Rosta
4-5 gröna sparris, beroende på storlek
2-3 msk bearnaisesås (Jag använde färdig sås på burk)
2 skivor rökt skinka eller prosciutto, som gör smörgåsen mer salt
4-5 skivor eller riven ost av en fetare sort
Smörgåsmargarin eller smör

Gör såhär:
Sätt ugnenen på 225C.
Dela sparrisen i bitar, lika långa som brödskivan, och ta bort den hårda änden.
Koka sparrisen i lättsaltat vatten 3-4 minuter eller tills att den börjar mjukna.
Häll av vattnet och spola sparrisen i kallt vatten.
Rosta en skiva formfranska i ugnen, bara så att den börjar få svag färg på båda sidorna.
Bred smör på brödskivan, lägg på skinkskivorna, fördela sparrisen därpå, sedan såsen och osten. Toppa med två sparrisknoppar lite i kors.
Lägg smörgåsen på ett ugnssäkert fat eller på en plåt med smörgåspapper.
Grädda smörgåsen i mitten av ugnen i c:a 10 minuter eller tills att osten är gyllenbrun.
Använd eventuellt grillen för att få snabbare färg.
Servera den varma smörgåsen med några salladsblad och gurkskivor.
Smaklig spis!

19 juni 2020

Midsommar 2020


















Midsommarhelgen är vanligtvis ett par härliga dagar med dans kring midsommarstången, festligheter och god mat och dryck. Sill, nypotatis och jordgubbar är väl mer regel än undantag på midsommarafton. Tyvärr har många dagar i år inte blivit som de flesta vanliga dagar brukar bli på grund av att hela världen drabbats av coronapandemin.
I år blir det inga traditionsenliga firanden, i alla fall inte i samma stora skala som vanligt. Det gäller att hålla avstånd, tvätta händerna ordentligt med tvål och vatten, hosta i armvecket, stanna hemma om man inte mår bra och bara umgås några få personer tillsammans. Dessutom ska man vara extra försiktig om man är över 70 år eller tillhör en riskgrupp. Tyvärr gäller dessa förmaningar även denna helg, även om man helst hade vridit tillbaka tiden och låtsas som om detta virus aldrig funnits.

Välkommen till midsommarfirandet vid Söndrums hembygdsgård Bergsgård.















Bland det första man får se är fiskdammen, som håller till vid logen.




















Jag har haft dialysbehandling på sjukhuset varje midsommaraftons förmiddag sedan många år tillbaka och i år är inget undantag. Eftersom jag oftast är trött när jag kommer hem från dialysen har firandet påverkats av dagsformen. På senare år har jag oftast varit hemma själv med mina två älskade katter. Jag har ofta kört med min handikappskoter till Söndrums hembygdsgård på eftermiddagen. Den ligger bara ett par kvarter hemifrån och där ordnas dans kring midsommarstången, fika, fiskdamm, hästridning, lotterier m.m. Det är trevligt att göra ett besök dit även om jag varken dansar eller fikar. Oftast brukar jag träffa på en och annan bekant. En del av dem är i Halmstad och hälsar på släkt och vänner bara över midsommarhelgen och därför är det extra roligt om jag lyckas träffa på dem. Idag är firandet på Söndrums hembygdsgård inställt på grund av det rådande läget. Min egen hälsa har varit väldigt upp och ner de senaste åren och den senaste tiden har jag hållit på att trappa ut de starka värktabletterna Tramadol, som jag tagit i nästan 15 år. Det gör att jag har abstinens och mår dåligt på flera olika sätt. De senaste två dagarna har jag mest sovit, så det blir inget extra utöver det vanliga för min egen del idag.

Unga och gamla dansar kring midsommarstången  och många sitter och fikar
i gröngräset och vid träbänkar och bord.
















När de första regndropparna började falla från himlen tömdes gräsmattan
fort på midsommarfirare.





















Igår kväll letade jag fram några foton, som jag tog med mobilen när jag besökte midsommarfirandet på Bergsgård förra året. Som bilderna visar var vädret inget vidare, i alla fall inte på eftermiddagen. Det blev en kort visit vid hembygdsgården då himlen plötsligt öppnade sig, regnet började falla och många av besökarna fick bråttom hem.

Att rida en runda på någon av hästarna har varit en återkommande
begivenhet för barnen på midsommarfirandet på Bergsgård i Söndrum.



















Jag hoppas att du får en trevlig midsommarhelg, trots alla inskränkningar. Det går att fira i liten skala om man bara ser till att hålla sig till de föreskrifter som vi dagligen blir informerade om via media. Följ dem för både din egen och alla andras skull.
Ta hand om dig och ha en riktigt skön midsommarhelg! Det önskar jag och mina katter Ängla och Tindra dig.
Även om allt inte blir som man skulle önska sig dessa dagar så går livet vidare ändå, glöm inte det.

14 juni 2020

Fläderblomssaft, en läskande törstsläckare


















Flera av mina minnen från min barndom är förknippade med när jag fick hjälpa min mamma i köket. Jag minns att jag brukade sitta på köksbänken och titta på när hon lagade mat, men jag började tidigt att hjälpa till med småsaker som att knäcka ägg och mäta upp olika ingredienser. Mamma lagade middagarna från grunden och det hände ytterst sällan att vi blev serverade något halvfabrikat. Hon bakade allt från bröd till tårtor, köpte en halv gris, älg- och rådjurskött på landet och gjorde bl.a.egen korv. Vi i familjen plockade bär i skogen och äpplen, vinbär, krusbär och rabarber i trädgården och jordgubbar hos en bärodlare. Sedan kokade mamma saft, sylt, gelé, mos och gjorde äppelkaka och mycket annat gott.
Idag är det inte så vanligt att man ägnar lika mycket tid i köket. Vi arbetar mer, har fler fritidsaktiviteter och ägnar en hel del tid till sociala medier, vilket inte existerade när jag växte upp. I dagens läge anser många att de inte har tid att t.ex. safta och sylta och det mesta finns ju nu att köpa i mataffären. Själv försöker jag tillaga den mesta maten själv, när jag mår så pass bra att jag orkar, och jag tycker att det är väldigt roligt att bland annat koka sylt och saft, lägga in gurka, baka och jag och min moster har hjälpts åt att göra olika sorters korv ett flertal gånger. Min mamma dog tyvärr alltför tidigt, när jag bara var 18 år, men hon hann lära mig mycket tack vare att jag började hjälpa till i köket så tidigt.
Visst finns det idag ett stort sortiment av mat och dryck att köpa färdigt, men det kan inte mäta sig med t.ex. ett glas hemkokt saft med isbitar och en hembakad sockerbulle. Självklart gör inte saften sig själv, men den är inte särskilt svår att göra och tar inte heller mycket tid i anspråk. Jag tycker såklart att det är roligt att hålla på i köket, men det är inte bara en intressefråga utan beror även på vad vi väljer att prioritera i vardagen.
Nu har vi en härlig tid framför oss med frukt, bär och grönsaker, som är svenskodlat och som går att göra så mycket gott av. Det finns även ett flertal blommor som går att äta eller till exempel koka saft på. För någon vecka sedan skrev jag om syrensaft. Nu blommar fläderbuskarna för fullt och det är hög tid om man vill koka saft på blomklasarna. Passa på att ge dig ut och plocka en kasse blommor och gör din egen fläderblomssaft. Den är läskande god att dricka kall med is och en citronskiva i glaset en varm sommardag. Saften är även god att blanda i sommarens bål eller i en välkomstdrink för den som önskar en mer vuxen smak. Att göra egen fläderblomssaft låter kanske krångligt, men som jag skrev ovan behöver det faktiskt inte vara svårt att göra saft. Av fläderblommorna kan man även göra gelé, chutney eller torka dem till te.
Tveka inte. Våga vinn och njut av det goda du gjorde under sommaren, när höstrusket och vintern är här. Jag lovar att du kommer tacka dig själv för att du la ner lite extra tid i köket med frukt, bär och blommor tidigare under året.

Recept
Fläderblomssaft
20 blomklasar fläder
1 kg strösocker (Jag minskade mängden socker till 8 dl, då jag inte vill ha en alltför söt saft.)
2 citroner
40 g citronsyra
1 l vatten
Gör såhär:
Tvätta citronerna väl och skiva dem. Skölj av blomklasarna och lägg i en gryta eller större kärl, tillsammans med citronskivorna. Koka upp vatten och socker och rör tills att sockret löst sig. Tillsätt citronsyran och häll sedan över de varvade blommorna och citronskivorna. Låt svalna och ställ sedan i kylskåpet. Låt stå 3-4 dygn och rör om då och då. Sila sedan bort blommor och citronskivor och häll upp saften på väl rengjorda flaskor. Förvara saften i kylskåp eller frys in den i plastburkar. Jag har ingen silduk. Istället använde jag en kökshandduk, som jag la i ett durkslag, vilket fungerade alldeles utmärkt.
Även om du aldrig gjort saft förut så ska någon gång alltid vara den första.

11 juni 2020

Årets första älgträff

Skogens vackra drottning.


















När man läser inläggets överskrift kan den kanske tolkas som att jag varit ute med bössan och lyckats att skjuta en älg, men det är ju inte älgjakt vid den här tiden på året. Att jag skulle skjuta ett fullt friskt, oskadat djur finns dessutom inte i min sinnevärld. Nä vi, älgen och jag, träffades i Hallägraskogen för några veckor sedan. Hon stod och åt blad på ett träd när jag kom körande med min handikappskoter. Jag har kört i den vackra, lilla lövskogen många gånger och jag arbetade flera år på församlingshemmet, som ligger så att det har skogen precis intill. Hyreshuset, som jag bor i, ligger även det i utkanten av skogen, som såhär års är prunkande grön och under våren täcks delar av marken av vitsippor, som bildar stora vita mattor. Periodvis har där varit kor och hästar som har gått och betat sommartid för att bevara landskapsfloran och en del ovanliga växter. Där är även ett rikt fågelliv och såhär års kvittrar och sjunger fåglarna stora delar av dygnets ljusa timmar. Några meter utanför mitt hus har jag under åren sett ekorrar, igelkottar, räv, rådjur och ett par gånger även älgar.

Älgkon tillsammans med en av sina två kalvar,
när alla tre lät sig väl smaka av den sista grönskan,
som fanns kvar alldeles utanför vårt hyreshus förra hösten.



















Förra hösten var första gången som jag överraskades av tre älgar, som stod och åt utanför vårt hyreshus, strax intill där jag matar fåglar och ekorrar. Det var en ko med sina två, nästan fullvuxna kalvar. De återkom vid ett flertal tillfällen och jag var både glad och mäkta imponerad över att få se dessa ståtliga djur på så nära håll.
Jag har sett vilda älgar när jag var liten, bland annat i vägkanten när familjen körde till släktingar i Simlångsdalen, några mil utanför Halmstad. En riktigt stor älg stod en tidig morgon i vår grannes trädgård. Plötsligt tog den ett jättestort kliv över häcken, som sträckte sig hela vägen runt grannens tomt. Då var jag tio år och familjen stod och väntade på taxin, som skulle ta oss till vår gemensamma bussresa till Frankrike, så tyvärr fanns ingen tid till att gå ut och titta på älgen. För ett antal år sedan var jag med och anordnade en dagsutflykt till en älgsafari i Markaryd, med patienter och anhöriga i vår halmstadgrupp för njursjuka. Det var en häftig upplevelse att åka i det lilla tåget på hjul, som körde oss igenom det begränsade skogsområdet. Vi fick lövruskor med oss så att vi skulle kunna mata älgarna längs vägen. Ägaren av safarin stannade tåget ett par gånger under turen, hoppade av och kallade bland annat på en älgko. Efter en liten stund kom kon fram till tåget tillsammans med sin kalv och hon lät sig väl smaka på våra lövruskor. Jag passade på att ta upp min kamera när älgkon stod precis utanför vagnen som jag satt i. Plötsligt såg jag inget alls genom kameralinsen. Det var helt svart. Älgkon hade stuckit in sitt huvud i vagnen och plötsligt hade jag hennes mule nästan mitt upp i mitt ansikte. Häftigt, men älgarna var inte helt vilda eftersom de var vana att se människor och bli matade. Ägaren påpekade att de trots allt var långt ifrån tama. Han hade vid ett par tillfällen till och med blivit sparkad av älgarna, men tack och lov hade han trots allt haft tur och inte blivit allvarligt skadad någon av gångerna.


Frågan är om bladen är grönare på andra sidan grusgången?


















För någon månad sedan körde jag iväg med min handikappskoter för att få hjälp med att pumpa däcken, eftersom jag inte hade gjort det sedan slutet av förra sommaren och jag tyckte att den rullade lite väl sakta även på full gas, vilket normalt ger max 15 km/h. På vägen hem bestämde jag mig för att köra genom Hallägraskogen, men nästan framme fick jag se att cykelbanan var avstängd och till viss del uppgrävd och jag tänkte först köra ett annat håll hem, men jag krånglade mig förbi första avspärrningen och körde på vägen innan jag kom så långt att jag kunde svänga in i skogen. Då slog mig tanken "Tänk om jag får se en liten rävunge eller kanske en älg", vilka har synts till där ett flertal gånger under tidigare år. Jag körde ett par hundra meter och plötsligt stod hon där, skogens drottning, strax nedanför församlingshemmet där jag tänkte svängt upp till Örtagården. Älgkon var otroligt vacker och ståtlig där hon stod i solen och åt av grönskan. När jag plötsligt fick se henne stod hon bara några meter ifrån mig, Jag saktade ner farten och istället för att krångla och försöka vända med min handikappskoter så rullade jag så sakta och tyst jag kunde förbi älgkon. När jag passerat "skogens drottning" kollade jag in hennes öron. Jodå, de var riktade framåt, alltså var hon lugn där hon stod och åt. Jag plockade upp mobilen och knäppte några bilder. Det kom förbi ett äldre par, som stannade till och stod helt stilla och pratade tyst med mig, liksom en kille i 25-årsåldern. Alla tre var fascinerade över att få se en livs levande älg på så nära håll. Kort därefter gick älgen över grusvägen och ställde sig några meter in bland träden och fortsatte att äta av bladverken. Det passerade även två tjejer i trettioårsåldern och jag försökte få kontakt med dem och informera dem om att det stod en älg några meter fram, men de traskade förbi i hög fart utan att reagera på att jag försökte säga dem något.
Om jag själv var rädd? Inte ett dugg. Min filosofi är att så länge ett vilt djur inte känner sig hotat och inte heller har ungar som de oroar sig för, går de inte heller till attack.
När vi hade älgbesök utanför vårt hyreshus, vid ett flertal tillfällenförra hösten, gick en norrlänning förbi vid ett av tillfällena. Han stannade till och vi började prata med varandra och han berättade för mig att han varit jägare i många år och var van vid både, älg, björn och varg. Han gav mig några tips om hur jag kunde avläsa älgens sinnesstämning, genom att titta på dess öron. Har den öronen framåt är den oftast nyfiken men lugn. Lägger den däremot öronen bakåt så är älgen förmodligen irriterad och då bör man lugnt och stilla avlägsna sig från platsen. Det är även viktigt att se sig omkring för att kontrollera om kon har kalvar med sig. Man ska akta sig för att komma mellan kon och hennes kalvar, då hon kan gå till attack om hon känner att hennes kalvar är hotade. För övrigt ska man uppträda tyst och lugnt, inte gå emot djuren och lämna dem ifred. Har du till exempel en hund med dig och möter en älg bör du vända om.
Lämna platsen och gå tillbaka samma väg som du kom.

Öga mot öga med älgkon, på bara några meters avstånd,
innan hon bestämde sig för att gå över till andra sidan grusgången
och fortsätta äta inne bland träden.

















 

Jag är en stor djurvän och värnar om vilda djur lika mycket som för husdjur och tamboskap. En del personer tycker att det är ett mycket stort problem om det t.ex. är för många fåglar i ett område, där de bland annat stör genom att de skriker, skränar och uträttar sina behov på hustak, bilar och uteplatser. De anser då att vi människor, på grund av dessa problem, har rätt att skjuta av fåglarna. Att det är mycket fåglar i innerstan är ofta vårat eget fel då det slängs en hel del matrester där vi går och står, då vi inte orkar uppsöka en papperskorg efter att vi ätit klart.
Det kan vara stora meningsskiljaktigheter när det gäller vilda djur.
Jag är medlem i en grupp på Facebook, som riktar sig till boende i området i och runt där jag bor. En del personer tycker att älgarna borde avlivas, då de inte anses ha där att göra. De kan bland annat skrämma små barn och attackera människor som är ute på promenad eller cyklar. Vem har då egentligen rätten på sin sida att bestämma över vem som har störst rättighet att vistas i Hallägraskogen och flera områden däromkring? När jag växte upp fanns inte området med hus där jag bor nu. De byggdes på mitten av 80-talet, några år innan jag flyttade dit. Flygstaden, med ett flertal butiker, industriområdet, och flera andra områden med hus och lägenheter har också kommit till på senare år. Innan dess var Hallägraskogen mer utbredd och för övrigt fanns där mer hag- och ängsmark där mjölkkor betade och det odlades spannmål. Jag anser att det är vi människor som inkräktar på djurens revir, där deras förfäder varit långt före oss. Är det så svårt att leva tillsammans med våra vackra, vilda djur i vårt land? Det gäller att lära sig om dem och visa hänsyn, liksom vi visar hänsyn till andra människor.