Mina älskade katter och mitt odlande är inte bara något som jag tycker om att sysselsätta mig med. Det ökar även min livsglädje på olika sätt. Många i min omgivning har påpekat att jag blivit mycket gladare sedan jag blev kattsambo. Det är faktiskt bevisat att båda mina intressen ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Att klappa en katt eller hund sänker blodtrycket och man har kommit fram till att människor som lever med djur drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar än de som lever utan djur. Allt oftare har man idag katter och hundar som sällskapsdjur på äldreboenden som sällskap och stimulans. Att vistas i naturen är också bevisat positivt för hälsan och själen. Om du tar en promenad i skogen eller är hemma och påtar i trädgården spelar ingen roll. I Alnarp utanför Malmö driver man en rehabträdgård framför allt för personer med stressrelaterade problem. Många patienter berättar om det positiva i att få vistas i naturen och pyssla i trädgården.Själv njuter jag av att gå ut på balkongen, vattna, plocka bort vissna blad, lukta på blommorna och provsmaka en egenodlad tomat.

23 maj 2018

Pelargonerna frodas på balkongen

P. appendiculatums blommor


















Våren kom sent i år och min egen odling kom på efterkälken den också, då jag inte orkade med att plantera om alla mina pelargoner lika tidigt som jag brukar. Jag har mått dåligt under en stor del av våren och är fortfarande sjukskriven, men jag hoppas verkligen att jag ska bli piggare snart, så att jag orkar med vardagen lite bättre.
Vårens ankomst gav trots allt lite positiv energi med allt vackert i naturen, alldeles utanför hyreshuset där jag bor. Även om mina över 200 pelargoner blev omplanterade och nerklippta lite senare än vanligt har sysselsättningen med plantorna fungerat som terapi. Jag började tidigt i våras med de små pelargonerna, som jag hade inomhus i sovrums- och köksfönstret. Sedan planterade jag om de som stått i trapphuset under vintern. När det blev lite varmare utomhus tog jag tag i alla dem, som övervintrat på min inglasade balkong, där jag haft en värmefläkt som hållit temperaturen på en lagom nivå. Det kändes först som en övermäktig  uppgift att plantera om alla mina pelargoner och diska krukor och fat, men jag tog ett par i taget. Vissa nätter, då jag inte kunde sova fick en och annan pelargon ny jord.
När jag pysslar med mina blommor skingras mina tankar och jag kopplar av mentalt, samtidigt känner jag glädje över att se hur de växer, sätter knopp och blommar. Alla plantorna blev till slut omplanterade och nerklippta och nu är det roligt att se att de tagit fart och börjat växa ordentligt. En del sticklingar har hunnit växa till sig ordentligt och behöver planteras om igen i lite större krukor. Pelargonerna trivs verkligen i sommarvärmen, som varit de sista veckorna, och allt fler plantor har satt knopp och börjat blomma.

P. appendiculatum har fått sin första blomstängel med knoppar.
Vacker redan innan blommorna slagit ut.



















De senaste åren har jag tagit frön från mina pelargoner och sått på våren följande år. Det är lika spännande att följa varenda liten planta när de växer upp. Först visar bladen vad det blir för typ av pelargon, men mest intressant är att få se hur blommorna ser ut. De flesta plantorna blir det inget speciellt med och då hamnar de i soporna, men någon enstaka pelargon blir värd att spara. När jag vattnade häromdagen fick jag se att en liten planta, som kommer från ett frö som jag sådde förra året, fått sina första knoppar på en röd blomstängel. Nu väntar jag med spänning på att knopparna ska slå ut.

Bladverket på P. appendiculatum.


















Förra året överraskades jag ordentligt, då en frösådd resulterade i en fingerpelargon med vita blommor, med en vinröd bas på de övre kronbladen. Det var extra roligt då det inte finns så många fingerpelargoner och jag har aldrig sett någon med vita blommor. Jag har tagit en en hel del sticklingar från moderplantan och sedan sticklingar från dem. Då ser man om de nya plantorna behåller samma egenskaper som den ursprungliga plantan. De första sticklingarna hade samma färg och form på blad och blommor, medan en del av nästa generations pelargoner fick enstaka röda streck på kronbladen. Jag har tagit ytterligare sticklingar, som nu står i en hylla i trapphuset, då jag vill jag ha flera plantor av min egen fingerpelargon "Bäckagårds Mia". Det är för att försäkra mig om att den ska finnas kvar i min samling framöver, om moderplantan skulle få rotlöss eller inte klara kommande vintrar.  Tanken är att jag ska försöka sälja några sticklingar och på så vis finns den i andras ägo om mina plantor, mot förmodan, inte skulle klara sig. Sedan vore det såklart roligt om andra pelargonälskare har en pelargon, uppkallad efter mig, i sina samlingar.

Min egen frösådda fingerpelargon "Bäckagårds Mia".


















En del av mina pelargoner klarade sig inte under vintern och hamnade i soporna. Många av mina plantor tillhör grupperna miniatyrer och dvärgar och jag tycker att de är svårare att övervintra än mer storväxta pelargoner, som inte är lika känsliga. När jag planterade om mina pelargoner upptäckte jag att några plantor hade drabbats av rotlöss, som tyvärr sprider sig lätt och med tiden försvagar pelargonen. Ohyran syns bara nere i jorden vid rotsystemet, som vita, små korn, och på krukans insida, där det nästan ser ut som om man ritat med tavelkrita. Innan jag kasserade de angripna plantorna tog jag sticklingar från dem. Sedan diskade jag lerkrukor och fat noga och torkade dem i ugnen på 100°C, för att försäkra mig om att jag fått bort all ohyra. Jag var noga med att städa av alla hyllor på balkongen och torka av på diskbänken, där jag stod och planterade, allt för att inte riskera att sprida rotlöss till andra plantor.
Jag brukar ofta delta i tävlingar på Facebook och i förfjol var jag med i Wexthusets adventskalendertävling. Varje dag, från den 1 t.o.m. 24 december, lottade företaget ut presentkort, som gällde i deras webshop. Jag hade turen att vinna två gånger och fick sammanlagt 200 kr och för dem köpte pelargonfrön, av några olika vildväxande arter. Två frön grodde av arten P. appendiculatum. Plantorna växte sakta och i höstas tog jag in en av dem, för att vinterförvara den i fönsterkarmen under växtbelysning, medan den andra fick stå kvar på balkongen. Den sistnämnda plantan mådde bäst och växte bra mycket mer än den som stod inomhus i värmen. För några veckor sedan hade jag besök av Karin, som jag lärt känna genom Svenska Pelargonsällskapet. När vi tittade på mina pelargoner på balkongen och jag berättade för henne om mina P. appendiculatum, hör jag henne plötsligt säga att den större av plantorna hade satt knopp. Det visade sig att den till och med hade två blomstänglar, vilket jag själv inte sett. Knopparnas växtsätt var lite annorlunda och väldigt vackra, även om de inte slagit ut. Jag hade ingen aning om utseende och färg på artens blommor. Det hade jag glömt bort, då det var över ett år sedan jag köpte fröna och arten inte är så vanlig. Därför var det extra spännande att vänta på att få se plantan blomma och det blev en glad överraskning. De visade sig vara ljust gula med svagt orange kanter, men bleknade något när de slagit ut ordentligt. Jag har låtit båda stänglarna sitta kvar på plantan, efter att blommorna vissnat. Det har blivit en lång storknäbb efter varje blomma och nu väntar jag på att de ska spricka upp så att fröna visar sig. Plantan har fått ytterligare en stängel och jag hoppas på fler så att det blir många frön att så till nästa vår.  Frön från arter ger nya pelargoner med samma egenskaper som moderplantan, om inte blommorna blivit pollinerade av någon insekt.

Storknäbb med frö.


















Såhär års brukar jag ha hunnit köpa en del sticklingar av nya pelargonsorter, men tyvärr orkade jag inte följa med Svenska Pelargonsällskapets hallandsgrupp till Vallåkra i Skåne tidigare i våras, då de besökte Tomatens hus. Där säljer Gluggstorps handelsträdgård bland annat många av sina fina pelargoner. Jag har ändå utökat min pelargonsamling, då Karin varit hjälpsam och köpt sticklingar till mig, både i Vallåkra och hos Sune Trygg utanför Stockholm. Ett stort tack till Karin för att hon åter erbjöd sig att köpa pelargoner till mig. Några sticklingar har jag faktiskt införskaffat själv i vår, när jag var på Trädgårdsföreningens växtmarknad i Halmstad.
Det är alltid roligt med alla pelargoner som blommar på min balkong, men extra spännande är det att se nya sorter blomma för första gången, men många pelargoner överraskar mig år efter år, med sina vackra blommor och blad och härliga dofter. Jag har några plantor, som kommer från frön som jag sådde förra året, och som ännu inte blommat. Fröna har jag tagit från pelargoner, som inte är arter, utan framtagna av odlare som korsat olika pelargoner ett flertal gånger, för att få fram slutresultatet. Ett sådant frö ger en pelargon, med egenskaper som man inte kan förutspå i förväg. Det gör det också så väldigt spännande att så pelargonfrön, oavsett om man aktivt korsar två pelargoner, eller låter insekterna sköta pollineringen.
Det är flera härliga månader som väntar framöver med alla vackra pelargoner, gamla som nya, som kommer att blomma på min balkong. Den otroliga värmen, som varit de senaste veckorna, har verkligen satt fart på växtligheten både i naturen och på min balkong. Halmstad hade varmast i landet två dagar i rad förra veckan, med 29,9°C och 29,5°C. Lite väl varmt i mitt tycke, då det kändes som en bastu i min lilla lägenhet, även om jag rullade ner persienner och rullgardiner både inomhus och på balkongen, mot solen som ligger på från morgon till senare på eftermiddagen. Jag ska inte klaga, för förr eller senare kommer regnet och då är man inte nöjd heller, men det behövs verkligen regn nu för växtligheten, då det är väldigt torrt i skog och mark.
På lördag är det dags för ny resa med Svenska Pelargonsällskapets hallandsgrupp. Då går färden till Odensjö handelsträdgård. 2 mil utanför Växjö, för ett besök hos Monica Birgersson. Jag hoppas att det är "en bra dag" så att jag mår bättre och har mer ork. I annat fall finns det snälla medlemmar, som tar hand om min beställning, och köper några pelargoner åt mig.
Vill du läsa lite mer om hur man tar frön från sina pelargoner kan du göra det på min blogg här.

8 maj 2018

Underbara vår

Min lilla blåsippa, som jag grävde fram under löven.


















Så är maj månad, den sista av vårmånaderna, redan här. Ändå känns det som om våren just börjat. Jag har hunnit bli ett år äldre. Det gjorde jag på självaste Valborgsmässoafton, men tyvärr orkade jag inte att fira min 48:e födelsedag. Vår nuvarande kung Carl XVI Gustaf fyller också år den sista dagen i april och därför är det allmän flaggdag på Valborgsmässoafton, men svenska folket flaggar såklart även för mig. Det var i alla fall vad Gösta, familjens närmaste granne, sa till mig varje födelsedag, från att jag var liten till att jag flyttade från föräldrahemmet och så satte han ut fasadflaggan vid förstukvisten.
Nu för tiden firar vi Valborg runt om i landet med sång, det hålls tal för att hälsa våren välkommen och det tänds majbrasor. För flera hundra år sedan tändes eldarna för att skrämma bort häxor, men ursprungligen var brasorna till för att bränna det gamla och ge plats åt det nya. Våren är ju verkligen en tid för det nya, i alla fall om man ser till naturen, och det är därför som jag tycker att denna årstid är så fantastisk, kanske uppskattar jag den lite extra eftersom jag själv är ett vårbarn.

Krikonträden blommar i skogsdungen utanför vårt hus.


















På hösten vissnar mycket av växtligheten ner och när vintern nalkas brukar det mesta i naturen se ut att vara dött. I själva verket finns det ju fortfarande liv, som slumrar och hämtar kraft, medan kyliga vindar, snö och is drar fram ovanför markytan, där dagens ljusa timmar blir allt färre. Även en del djur går i ide, medan många fåglar ger sig av söderut till varmare breddgrader. Varje vinter börjar jag tidigt att vänta på att våren ska återkomma. Märkligt nog är längtan lika stark vartenda år, efter att dagarna ska bli längre och temperaturen högre, för att sakta väcka naturen på nytt. I år blev väntan lång och vintern höll sig kvar ovanligt länge. Den var i och för sig snöfattig och mild här i södra Sverige, men hindrade ändå våren från att komma igång på allvar. När temperaturen väl steg gick det undan och naturen fick ett plötsligt uppvaknande. Växtligheten utvecklades med raketfart, som en grönskande explosion, och på kort tid tittade blomknoppar upp ur marken och slog ut från den ena dagen till en andra. Lövsprickningen på träd och buskar satte plötsligt fart och några dagar visade termometern på +20°C, men värmen blev kortvarig och sedan har det varit bra mycket svalare temperaturer. Det var skönt att få känna av lite  sommarvärme, men jag är nöjd över att den inte höll i sig. Naturen hejdade sig och jag har hunnit njuta av våren och den första grönskan, en underbar tid som ger mig många halleluja moments. Varje år får jag små lyckorus, bland annat av att få se den första vitsippan, tussilagon, fjärilen, humlan och alla olika fåglar som återvänder, ja listan kan göras lång. Naturen är fortfarande lite på efterkälken i år. Vitsipporna blommar som vackrast nu och i skogspartiet, bara några meter utanför hyreshuset som jag bor i, växer de i mängder och bildar likt vita mattor under träden. Vanligtvis brukar de ha blommat ut till min födelsedag. Det är otroligt härligt att kunna njuta av dem, på så nära håll.














 



















Herr och fru Strandskata, som häckat flera år i rad vid min arbetsplats och som jag med glädje följer varje år, har återkommit men en hel månad senare än vanligt. Tyvärr är jag sjukskriven och har inte haft möjlighet att följa det vackra fågelparet hittills i år, men jag hoppas att jag får rapporter från min kollega om hur många ägg honan lagt och när ungarna kommer till världen. Förhoppningsvis är jag piggare och mår bättre så att jag är tillbaka på arbetet då, och kan följa årets strandskatebarns uppväxt. Jag håller tummarna för att de klarar sig undan alla faror, som hotar dem att gå en alltför tidig död till mötes. Tyvärr har det bara varit någon enstaka unge, som överlevt och kunnat flytta iväg i slutet av sommaren.
Utanför vårt hyreshus är det mängder av fåglar nu bland träd och buskar. Jag och grannarna matar fortfarande både dem och ekorrarna och serveras det god mat lockar det så klart. I gengäld får vi njuta av deras vackra, kvittrande serenader och att stå och titta på dem är en givande underhållning. I år har vi sett fyra ekorrar, men de senaste veckorna har det dykt upp två små nykomlingar, som redan är ganska orädda när man står och tittar på deras framfart på grenar och trädstammar och när de rör sig nere på marken. Jag har hoppats på att jag någon av ekorrarna skulle våga sig fram och äta ur min hand, när jag fyller på deras låda med nötter och ger dem äpplen. Än har jag inte fått deras tillit, men hoppet finns fortfarande, liksom att jag ska få se en hona flytta in i någon av fågelholkarna uppe i träden och föda sina ungar där. Eftersom jag tycker mycket om djur är våren och sommaren en härlig tid, då man kan få se både vilda och tama djur och deras ungar. Tidigare i våras visade en av mina sköterskor på dialysen bilder på deras nyfödda lammungar, som bara var en timma gamla. En av tackorna hade fått två lamm, ett vitt och ett svart. Tyvärr orkade jag inte åka iväg och hälsa på de små liven, utan fick nöja mig med att beundra dem på bild.
















 



























Sent i höstas satte jag en hel del vårblommande lökar utanför vårt hyreshus, för att liva upp de tråkiga rabatterna. Tidigare år har jag planterat ut både perenner och lökar, som jag tidigare haft i krukor på balkongen och inomhus. Det tog tid innan de nya lökarna kom upp och jag trodde först att de ruttnat, men nu har några av dem äntligen börjat blomma, liksom två primulor , som jag tidigare år haft inomhus. Jag har som tradition att köpa en planta, när de allra första dyker upp i handeln efter nyår. Tyvärr håller de sig inte fina så många dagar inne i värmen, men när den börjat chansera har jag ställt ut primulan på balkongen och framåt våren har jag grävt ner den i rabatten. Årets planta ska ner i rabatten inom de närmaste dagarna, tillsammans med fem krukor med små påskliljor, som jag tog tillvara efter att någon kastat dem bland trädgårdsavfallet. Mina primulor, en lila, en rosa och nu även en gul, blommar varje vår och på så vis får jag glädje av dem i många år, istället för att bara hamna i soporna, när de gjort sitt inomhus.
Det blir väldigt mycket löv i rabatten intill vårt hus, när alla stora träd fäller sina blad på hösten. För någon månad sedan var halva rabatten fortfarande täckts av nästan två decimeter löv, som delvis var blöta och hårt packade och täckte växter och vårlökar. Jag bestämde mig för att rensa bort alla löv, eftersom inte bostadsbolaget gjorde i ordning rabatterna och jag saknade bland annat min lilla blåsippa och undrade om den fortfarande levde under lövmassorna. Min benstyrka är inte den bästa, så jag tog med min lilla hopfällbara pall att sitta på, medan jag började rensa bland växterna. Först hittade jag den lila primulan, som var liten och ynklig, men som hade satt knopp, och även en hel del blad från pärlhyacinterna. De var gula och såg ganska vissna ut. När jag skulle förflytta mig för att kunna rensa vidare lyfte jag på rumpan och tog tag i pallen. Oturligt nog fick jag inte med mig pallen utan damp rakt ner med ändan i asfalten. Då jag i stort sett saknar sittfläsk landade jag rakt på svanskotan och jag kände en väldig smärta, samtidigt som jag blev riktigt rädd och undrade om jag över huvud taget skulle klara av att resa mig upp. Minnet dök upp i huvudet från när jag för många år sedan halkade på en isfläck och fick en spricka i bäckenet. Då kunde jag knappt varken gå eller röra på mig utan svåra smärtor. Lite darrig försökte jag sakta börja röra på mig, för att känna efter om det var möjligt att stå upp. Samtidigt dök grannens dotter upp och frågade om jag odlade blommor. Ja, mumlade jag tyst till svar, medan jag kom på fötter igen. Det kändes bättre när jag väl stod upp, men det gjorde mer ont när jag började gå. Jag tog min pall och gick in igen, långt ifrån klar med rabatten. Smärtan har tack och lov minskat, men trots att det gått över en månad har jag fortfarande värk till och från. Min närmaste granne rensade upp rabatten några dagar senare och fick hjälp av ytterligare en dam, som bor i vårt hus. Efter bara någon dag började pärlhyacinternas blad att ändra färg när de nåddes av ljuset och är nu vackert gröna. Blåsippan var vid liv och efter någon vecka fick jag se den blomma, liksom den rosa primulan, som i och för sig är väldigt liten ännu. Några andra perenner, som jag planterat, doldes också under lövmassorna och har nu vuxit ordentligt. Jag överraskades av violplantan, Viola odorata, som börjat blomma med sina söta, små, lila blommor. Den hade jag glömt bort att jag hade i rabatten, trots att den är en av mina favoriter bland många blommor såhär års. Även den var från början en liten, liten planta, som jag hade i en kruka på soffbordet, som sedan flyttat ut och vuxit sig flera gånger så stor.

En av mina primulor,
som nu blommar i rabatten för andra året i rad.















Viola odorata





















Under veckan som gick regnade det några dagar och därefter spirade allt i naturen med väldig fart och det blev snabbt vackert grönt. Den skira grönskan, som är den vackraste under hela året. I helgen började temperaturen åter stiga och det kändes underbart att sitta ute på bänken utanför huset och bara vara. Min katt Ängla, som i stort sett varit inne hela vintern och våren, fick åter smak på utelivet när värmen kom. Hon, liksom min katt Tindra, har varit ute många timmar de senaste dagarna. Bäst av allt tycker nog Ängla om allt gräs, som hon nu får äta av. Jag ägnade en lång stund att beskåda fyra av våra ekorrar, som hoppade runt bland träden, åt solrosfrön, nötter och lät sig väl smaka av äpplebitarna, som jag gav dem. Idag har det varit rena sommarvärmen. Termometern visade +27°C och så varmt är det minsann inte många sommardagar ens. Pelargonerna på min balkong fick vattnas med många liter vatten, då de torkat ut ordentligt i värmen. Lite väl varmt för min smak, men jag klagar inte. Det är en ljuvlig tid nu och naturen är så otroligt vacker och det luktar underbart. Jag skulle vilja stanna tiden och få ha våren kvar.





2 apr. 2018

Påsken 2018


















Snart är annandag påsk och årets påskhelg till ända. Hoppas att du haft några härliga påskdagar och kunnat koppla av, även om du har ett arbete som krävt att du behövt inställa dig på jobbet. Någon skön vårvärme har det inte varit, även om solen visat sig till och från. Istället har en del snö legat kvar efter det kraftiga snöfallet, som täckte Halmstad med ett par decimeter snö härom dagen.
För mig var årets påskhelg i stort sett som en helt vanlig helg, förutom att den var några dagar längre, och mina dialysbehandlingar på långfredagen, påskdagen och annandag påsk slapp jag inte undan. Jag brukar alltid ta fram den handmålade hönan och kycklingarna, som jag målade för många år sedan och att göra blomsterarrangemang med vårens blommor är nästan ett måste. I år orkade jag tyvärr inte med något av det och de små påskliljorna, som jag köpte i veckan, står kvar i sina plastkrukor på balkongen. Egentligen hör ju kycklingar, påskkärringar och ris med färgglada dekorationer inte till den ursprungliga anledningen till att vi firar påsk, men jag tycker att det piggar upp när jag får pynta och göra lite extra fint med blommor i lägenheten. Även om jag är vuxen tycker jag att det är roligt att få påskägg, trots att jag för länge sedan insett att det inte är påskharen, som kommer och lämnar de godisfyllda äggen. I år fick jag inget ägg, men hade tur och vann påskchoklad i en tävling på Facebook, anordnad av Gerdas te & kaffehandel. Mina katter Ängla och Tindra fick en påskpresent, som min syster skickat till dem med posten. En söt och mjuk liten kyckling, som skulle fyllas med kattmynta, blev snabbt undersökt av båda katterna, som gillade sin present.
Under många år var jag med i kyrkokören och under påskhelgen sjöng vi vid ett flertal tillfällen. På långfredagen ackompanjerades varken kör- eller psalmsången av musik och det fanns inga blommor eller levande, tända ljus på altaret eller i övriga kyrkan. Mitt under mässan på påskaftonens natt dekorerades kyrkan med påskliljor och stearinljusen sattes åter på plats och tändes. Var och en av kyrkobesökarna hade fått ett litet ljus, när de kom till kyrkan, och fick tända dem på det stora påskljuset. Därefter ljöd orgeln till psalmsången, med text om Jesus uppståndelse. När mässan var slut delades påskliljor ut till besökarna, innan de gick ut i den mörka påsknatten.
Enligt kristendomen firar vi påsken till minnet av Jesu lidande och död på korset, då han tog på sig våra synder och hans uppståndelse. Enligt bibeln uppstod Jesus från de döda på den tredje dagen, vilket är påskdagen. Uppståndelsen är påskens stora budskap. Oavsett av vilken anledning, som var och en firar denna helg, är det några sköna dagar, som infaller under våren.
I år har det tyvärr inte varit så mycket vårkänslor i luften, då vintern dröjt sig kvar med både kyla och snö, som kom sent i år. Meteorologerna lovar varmare väder i slutet på veckan, då temperaturen till och med kan bli tvåsiffrig på plussidan, och jag hoppas verkligen att de har rätt. Än så länge har mina vårlökar, som jag planterade utanför vårt hyreshus i höstas inte ens tittat upp ur jorden, men jag ser att några av mina pelargoner börjat vakna till liv. Med lite ny jord, näring, kärlek och värme, lär de säkert blomma i år också, även om jag får vänta lite längre på blomsterprakten.
När jag gick in genom dialysentrén i helgen blommade de första scillan intill husväggen, så det finns hopp om vår än om den är försenad.


27 mars 2018

Kickoff gav energikick


















I slutet av februari var det dags för årets första träff med Svenska Pelargonsällskapets hallandsgrupp. Liksom de senaste åren var årets kickoff förlagd i Falkenberg. Det har inte varit några aktiviteter under senhösten och vintern och jag har längtat efter att få träffa det goa, positiva gänget igen. Tyvärr är vi få aktiva medlemmar, som bor i Halmstad, som jag lätt kan hälsa på. Därför är det trevligt att några halländska medlemmar är aktiva på Facebook, så det går att hålla kontakten, även när pelargonerna inte står i fokus.
När dagen för årets kickoff närmade sig blev jag allt mer osäker på om jag verkligen skulle orka med att åka till Falkenberg, då jag varit väldigt trött och inte mått så bra den senaste tiden och jobbat väldigt sporadiskt. Jag hade blivit lovad skjuts till Tröingeberg, av en medlem hemmahörande i Halmstad, så körningen behövde jag inte oroa mig för, men ändå tog det emot in i det sista och tröttheten kändes övermäktig. Till slut bestämde jag mig trots allt att jag skulle följa med, då jag tänkte på hur mycket bättre jag brukar må, när jag kommer iväg och träffar mina pelargontokiga vänner.
Jag körde hem till Rolf, som var den som skulle ratta bilen till Falkenberg, och det gjorde han säkert och bra. När vi kom fram till "Röda stugan" var det vitt och vackert på marken, som var täckt av gott och väl en decimeter snö. Det gjorde att det kändes mer som vinter och våren och tiden då det är dags att plantera om och klippa ner pelargonerna kändes avlägsen. Väl inne i stugan var känslan en helt annan. Jag möttes av glada miner, doft av kaffe och här och där stod pelargonsticklingar och några plantor, som växt ordentligt på höjden och hade glest mellan bladen, till följd av vinterns mörka årstid, då våra växter oftast får för lite dagsljus, om man inte sätter dem under växtbeslysning.


































Plantorna skulle användas för att visa hur man tar sticklingar och klipper ner pelargonerna såhär års, vilket brukar vara kickoffens återkommande programpunkt. Det blev många små sticklingar, som Anita och Karin, föreningens två ombud i Halland, satte i små plastkrukor. Jag hjälpte till att skriva några namnskyltar till de olika sticklingarna, ett måste för att kunna hålla koll på namnen på de olika pelargonerna. Sticklingarna delades sedan ut till oss medlemmar. Några deltagare hade tagit med sig sticklingar från sina egna pelargonsamlingar och såg till att de också fick nya ägare.
Det är alltid extra roligt med vårens första sticklingar, men det gäller att ha dem under uppsikt så att de inte torkar ut i vårt varma och torra inomhusklimat såhär års, men de får heller inte stå i för våt jord, då de lätt ruttnar. Efter ett par veckor brukar de få sina första rötter och när det bildats ett ordentligt rotsystem är det dags att plantera om sticklingarna i små krukor.
Plast- eller lerkrukor är lite av en smaksak. Jag föredrar lerkrukor, då jag tycker det är finast utseendemässigt, men jorden torkar upp snabbare i en lerkruka så man får vattna lite oftare. De är dessutom tyngre, vilket gör att de står stadigare än plastkrukorna. Tyvärr är tyngden även en nackdel, speciellt när de gäller de större krukorna. Det är jobbigare när det är tid för omplantering av pelargonerna, när krukorna ska diskas och när jag ska bära in och ut dem från balkongen, mycket på grund av att min vänsterhand och dess fingrars funktion är nedsatt. Prismässigt är plastkrukor och fat mycket billigare än de i lera, men jag har köpt de flesta av mina lerkrukor på loppis.
På kickoffen är även de som inte är medlemmar välkomna, för att få en inblick i föreningens verksamhet. I år kom en tjej, som inte varit med tidigare. Extra glädjande var att hon valde att bli medlem redan innan träffen var slut, vilket absolut inte är något krav om man väljer att bara komma på besök.
I vanlig ordning serverades god fika under eftermiddagen och dagen till ära bjöd föreningen på förtäringen. Som vanligt var det full fart på diskussionerna kring borden och självklart handlade många samtal om vår älsklingsblomma pelargonen, hur årets vinterförvaringen fungerat, skötsel, ohyra, årets kommande aktiviteter, resor m.m. Det är mycket man lär sig under dessa fikastunder, då alla gärna delar med sig av sina kunskaper, men även ett och annat misslyckande kan vara nyttigt att få höra om. Det känns skönt att få veta att jag inte är ensam om att inte lyckas med varenda pelargon i min samling. Några dör under vinterförvaringen, en del får rotlöss, någon vägrar att sätta knopp, ja alla pelargoner blommar inte på kommando. Det gäller att ta väl hand om dem, pyssla om dem och prata med dem då och då.


































Några medlemmar ska åka till England framöver och självklart går resan i pelargonernas tecken. men redan för några veckor sedan begav sig ett gäng upp till stockholmstrakten, där man bland annat besökte "Sune Tryggs handelsträdgård" i Tungelsta. Sune är välkänd i pelargonkretsar, då han har väldigt fina pelargonsticklingar, till bra priser och ett brett sortiment. Jag har tyvärr inte kunnat följa med på någon resa dit, p.g.a. min dialysbehandling. Därför blev jag såklart jätteglad när Karin, i vår hallandsgrupp, frågade om hon skulle köpa några sticklingar till mig, vilket hon även gjorde vid en tidigare resa till Sune. Hon hörde av sig någon vecka innan avresan och tog upp en beställning. För några veckor sedan levererade hon tolv välväxta sticklingar hem till mig. Det visade sig att i två av krukorna växte inte bara en stickling utan två. Rena julaftonen!
Jag hoppas att jag orkar följa med på årets kommande träffar och dagsresor med föreningen. Redan nu vet jag att jag kommer att köpa många fler sticklingar till min samling innan pelargonsäsongen är över för i år. Likt tidigare år lär jag säkert komma hem med många fler sticklingar, från våra träffar och utfärder, än vad jag planerat och som får plats på min balkong. Jag tror inte att jag någonsin kommer att lära mig något av tidigare års inköp. Det finns ju så många vackra pelargonsorter och de är svåra att stå emot när man älskar dessa blommor. När jag är hos en pelargonodlare och står bland alla vackra plantor och ska välja ut några nya sorter, tar habegäret över. Även om det är trångt i alla hyllor och planteringsbänkar hemma på balkongen så hittar jag säkert plats åt ytterligare en liten stickling. Annars har jag lite plats på golvet, där några pelargoner säkert kan stå. Det är vad jag intalar mig just då. Det jag inte tänker på är att sticklingarna växer och blir större, även om många av mina pelargoner är s.k. miniatyrer och dvärgar och inte växer så fort och inte blir så stora. Så småningom tar jag sticklingar på plantorna och de kräver också sin plats. Egentligen är platsbristen en värdslig sak, som Karlsson på taket brukade utbrista, men jag tror att det skulle bli ännu vackrare på min balkong om varje pelargon får mer utrymme och mer får komma till sin rätt.
Jag ska göra ett nytt försök i år att minska lite på antalet pelargoner. En och annan planta har åkt i soporna, nu när jag börjat plantera om dem, då de tyvärr visade sig ha rotlöss. De flesta pelargonerna har jag tagit sticklingar av och de tar i alla fall mindre plats ett tag framöver. Hur det än är så ger dessa blommor mig mycket glädje och en stor energikick, trots att de kräver en del jobb, främst nu på vårkanten när det är dags för omplantering och städning av balkongen, men det är det väl värt.
Har du inte odlat pelargoner förut så tycker jag att du ska prova på det. Det finns en pelargon som passar för var och en, oavsett om du gillar den lite vanligare rosa Mårbackan bäst eller om du faller för en vildvuxen pelargonart, som kan växa sig stor som en buske eller en art med knotiga grenar.
Lycka till med årets pelargonsäsong!

25 mars 2018

Anitas goda våfflor utan ägg


















Jungfru Marie bebådelsedag eller Vårfrudagen, som denna söndag heter inom den kristna kyrkan, firas 9 månader innan jul och infaller söndagen 22-28 mars. Det var då Maria fick veta av ängeln Gabriel att hon var havande med Jesusbarnet. Vårfrudagen har i folkmun sedan blivit Våffeldagen, som gett upphov till seden att vi äter våfflor just denna dag.
Jag brukar göra egen våffelsmet, då jag tycker att det ger godast våfflor, men lite enklare är det att göra smeten av våffelmix från affären. Som tillbehör vill jag ha vispad grädde och helst hemkokt jordgubbssylt. Ibland serveras våfflor som förrätt med t.ex. skagenröra, löjrom med creme fraiche och hackad rödlök eller kallrökt lax och pepparrotsvisp. Ett gott tilltugg, som t.ex. kan passa väl in under den kommande påskhelgen.
Under åren har jag provat på några olika våffelrecept. Det senaste, som jag fastnat för, är Anitas våfflor. Första gången, som jag blev bjuden på våfflor, tillagade enligt Anitas recept, var på en träff med Svenska Pelargonsällskapets hallandsgrupp. Förutom att de är goda blir de inte mjuka och tråkiga efter bara några minuter på tallriken. Som den pelargonälskare jag är har jag ätit några olika bakverk smaksatta med blad från pelargoner. Det är inte alla pelargoner, som går att använda som smaksättning i mat och bakverk, men jag kanske ska prova på att smaksätta våfflor med några av de gröna bladen, från någon ctrusdoftande pelargon framöver. Tänk på att plantan inte får vara behandlad med några giftiga bekämpningsmedel, om den ska användas som krydda.

Recept på Anitas frasvåfflor
10 laggar
100 g margarin eller smör

2,5 dl vatten
3,5 dl vetemjöl
2 dl mjölk
2 tsk bakpulver

Gör såhär:
Smält matfettet och låt svalna.
Rör samman mjöl, bakpulver, mjölk och vatten till en slät smet.
Tillsätt det avsvalnade fettet.
Grädda och lägg en och en våffla på galler för att bevara frasigheten.
Byt ut vattnet mot bubbelvatten, så blir våfflorna ännu frasigare.

14 mars 2018

Mias kycklinglasagne


















När det är dags att laga middag brukar det oftast bli någon rätt som jag lagat tidigare och som jag vet blir god, men jag följer sällan något recept så ibland använder jag lite olika ingredienser, beroende på vad jag har hemma i kylskåpet. När jag är sugen på pasta gör jag ofta någon pastasås, som jag komponerar ihop lite olika från gång till gång, oftast med kött eller kyckling, olika grönsaker, kryddor och grädde såklart. Det är roligt att testa någon ny spännande maträtt emellanåt och i veckotidningar och på internet kan man hitta mycket inspiration. Ibland kommer jag på någon helt nytt, som jag vill prova på att tillaga, och det är roligt när någon idé resulterar i en riktigt god rätt, som i alla fall mina egna smaklökar gillar. Vad andra tycker vet jag inte, då det är sällan någon annan får smaka min mat.
Ett tag var jag väldigt trött på pasta bolognese, liksom lasagne med köttfärssås. Jag ville prova på att laga till någon ny variant av lasagne och istället för köttfärs valde jag att göra en lasagne med kyckling, champinjoner, paprika och purjolök. Receptet nedan innehåller ungefärliga mängder av de olika ingredienserna, då jag inte skrivit ner några exakta mängder, när jag tillagade lasagnen.

Recept kycklinglasagne:
1 grillad kyckling
½ stor purjolök
300 g champinjoner
1 stor röd paprika eller 2 mindre i olika färger
Smör att steka i
Salt och vitpeppar
Riven mozzarellaost eller annan gratängost
Bechamelsås:
12 dl mjölk, eller mjölk och grädde
75 g smör
1 dl vetemjöl
salt och vitpeppar
Parmesanost (Jag använder en mycket finriven sort, som säljs i en liten plastpåse eller burk. Den har en mildare smak än parmesanost i bit.)

Gör såhär:
1. Rensa kycklingen, ta bort skinnet och skär köttet i mindre bitar.
2. Skär purjolöken i tunna skivor, bryn i smör och smaksätt med salt och peppar. Lägg den sedan i botten på en gratängform med lite högre kanter, då såsen annars lätt kokar över när man gratinerar lasagnen i ugnen
3. Skär paprikan i tärningar.
4. Skär champinjonerna i bitar, fräs dem i smör och smaksätt med salt och peppar.
5. Såsen. Smält smöret i en kastrull på låg värme och tillsätt mjölet. Rör med en trägaffel eller visp till en slät blandning utan klumpar. Tillsätt ett par dl mjölk och rör noga tills att såsen börja tjockna och tillsätt mer mjölk efter hand. Rör hela tiden i botten på kastrullen tills att såsen börjar koka. Smaksätt med salt, peppar och parmesanost.
6. Häll sås över purjolöken och täck med ett lager lasagneplattor, därefter champinjoner, paprika och sås, ytterligare ett lager lasagneplattor och därpå kyckling och sås. Avsluta med lasagneplattor och täck med sås. Toppa med riven ost.
7. Gratinera lasagnen i mitten av ugnen på 225°C, c:a 25-30 minuter, eller tills att osten fått fin färg och lasagneplattorna är mjuka.

Servera gärna tillsammans med en sallad.
Jag brukar frysa lasagnen i bitar, lagom till lunchlådan. Det funkar bra, men lasagnen blir inte lika krämig med så mycket sås, som när den är nylagad. Ska lasagnen ätas nylagad kan man eventuellt minska mängden bechamelsås, men jag gillar när lasagnen är ordentligt krämig med sås. Mängden mjölk och mjöl till såsen är ungefärliga mått i receptet. Snåla inte på såsen.

1 mars 2018

Tacorullar - Perfekt mat för en singel och matlådan


















Jag tycker att det är roligt att laga mat och baka, trots att jag bott ensam i alla år och så gott som alltid äter själv. På helgerna tycker jag att det är trevligt att göra lite festligare mat. Det är en tradition, som jag är van vid från tiden då jag var yngre och bodde tillsammans med familjen och mamma stod för matlagningen. På söndagsmiddagarna serverades oftast stek med sås, potatis och diverse goda tillbehör. Att tillaga stek tar lite längre tid än många andra rätter, men köttet behöver inte passas hela tiden och det ger en smakstark och väldigt god sås av skyn. Av en stek får jag flera portioner, som dessutom går bra att frysa in och även om jag äter ensam vägrar jag välja bort en riktigt god söndagsmiddag. Det ska märkas att det är helg, när det är dags att laga mat. Då kostar jag gärna på mig något extra och avslutar ibland med en god efterrätt. Pannacotta är en av mina favoriter, som dessutom är väldigt enkel att göra och kan smaksättas på många olika sätt. Det går utmärkt att minska recept på pannacotta och bara göra till 1 eller 2 personer. Längst ner i detta inlägg hittar du länkar till recept på pannacotta, med olika smaksättningar, som jag lagt ut tidigare på min blogg. Att köpa färdigrätter är inte min grej, men det händer att jag köper hem sushi eller någon annan asiatisk mat, då det är mat som jag inte brukar göra själv och som dessutom är godast tillagad av en infödd asiat.
När jag lagar mat gör jag oftast flera portioner av rätter, som lämpar sig att frysa in och som också passar att ha med i matlådan till jobbet. Ris, potatis och pasta lägger jag inte i frysen, då det smakar som bäst nykokt och inte tar särskilt lång tid att fixa till. Undantag finns, som pastaplattorna i lasagne, som går utmärkt att frysa och sedan värma i mikron. Förutom att det är smidigt att ha färdiglagade rätter i frysen, att ta med till luncherna på jobbet, sparar jag mycket pengar varje månad i jämförelse med de kollegor, som köper mat från olika lunchställen, i stort sätt varje arbetsdag. Dessutom tycker jag att min egen mat ser bra mycket godare ut, än en måltid där hela rätten, inklusive sås, levereras i en och samma folieform.
När jag kommer hem på kvällarna, efter att ha genomgått min dialysbehandling, är jag ofta riktigt hungrig, men även väldigt trött. Då är det skönt att kunna plocka upp något färdiglagat och gott ur frysen och slippa ställa sig vid spisen och laga mat, det första jag gör när jag kommer hem. Det räcker att fixa tillbehören, men det är inte särskilt betungande.
Köttgrytor, köttfärssås, lasagne, chili con carne, fiskgratäng, kålpudding och köttbullar med gräddsås är bara några av de rätter, som jag tillagar och fryser in och som är riktigt goda även uppvärmda. När jag lagar till fiskgratäng med kokt torsk, sås och potatismos, gör jag dem i små folieformar. Sedan sätter jag in dem i frysen utan att gratinera dem och gör det först den dagen då jag ska äta gratängen. Då smakar den lika gott, som om den vore helt nylagad. Jag använder alltid riktigt smör, när jag lagar mat och jag snålar inte med grädden i såsen, allt för en godare smak, och med mina knappa 40 kg behöver jag inte vara så rädd för några extra kalorier ibland.
















 

Tacos är en populär maträtt och det är ofta som det är erbjudande på tacokryddor, salsasås, tortillabröd och diverse tillbehör, som ingår i en tacomeny, så att man kan spara några kronor till matkontot. Det är väl inte den rätt, som man tänker skulle passa för en singel, men jag tycker att det fungerar utmärkt att fräsa färsen och krydda den och sedan frysa ner i lagom stora portioner för fredagsmys eller matlådan. Till färsen föredrar jag  mjuka tortillabröd, vilka jag också har i frysen, och olika sorters färska grönsaker, lite efter vad jag har hemma, men oftast blir det grönsallad, majs, paprika, gurka och tomat. Istället för salsasås väljer jag hellre Rydbergs vita kebabsås som tillbehör.
En annan variant med tacokryddad köttfärs, som jag brukar göra, är mina så kallade tacorullar.

Jag bryner 600-700 g färs och smaksätter, efter anvisningen på påsen med tacokryddan. Sedan lägger jag en sträng med köttfärs på 8 mjuka tortillabröd, rullar ihop varje bröd och lägger dem med lite mellanrum i en ugnsfast form. Därefter brer jag tomatpuré på rullarna och strör över rikligt med ost. Jag brukar använda mozzarellaost, men det går lika bra med valfri gratängost. Sedan får tacorullarna stå i ugnen i 225°C, tills att osten blir gyllenbrun. De rullar jag inte äter upp nylagade fryser jag såklart in en och en i folie och sedan i plastpåse. Enkelt att ta upp på morgonen ur frysen, hacka lite grönsaker och så är lunchlådan till jobbet klar. Gott och enkelt!

Nedan finner du länkar till recept på pannacotta. De två nedersta varianterna har jag hittat på själv. Det är lätt och roligt att testa sig fram till nya smakkombinationer.

Vaniljpannacotta med passionsfrukt
P
annacotta med Noblesse
Mumsig pannacotta med extra allt
















19 feb. 2018

Njut av vårens snittblommor och tidig lövsprickning inomhus























Såhär års brukar kommunen klippa träd och buskar runt om i stan. För några veckor sedan, när jag kom körandes med bilen, fick jag se att de röjt riktigt ordentligt bland träd och buskage, strax intill där jag bor. Jag stannade till vid vägkanten och gick ur bilen och bröt av lite olika sorters grenar, som jag tog med hem. Vad det var för trädslag vet jag inte, förutom några grenar, vars knoppar börjat spricka upp och visa de vita videkissarna. Att det var sälg gick inte att ta miste på. Redan när jag var barn kunde jag namnet på trädet och jag brukade stryka de ludna, små bollarna mot min kind. De var verkligen mjuka och lena.
När jag kom hem skar jag nya, rejäla snittytor på grenarna,, för att de skulle få bättre möjlighet att suga vatten.. Jag satte dem i varmt vatten och plockade bort knopparna, som hamnade under vattenytan. De gör annars att det lättare blir bakterietillväxt i vattnet. Jag bytte vattnet flera gånger för att det skulle hålla sig fräscht och efter någon vecka började knopparna svälla och de första bladen slog ut.
De vackraste grenarna är de son kommer från blommande träd och buskar, som t.ex. magnolia, forsythia, äpple och päron. Har man inte möjlighet att få tag i grenar i naturen eller i trädgården brukar det finnas att köpa i blomsterbutiker och på stans torghandel.
Om du tar in grenar och får besök, tänk på att de kan vara allergiker, som tyvärr inte kan njuta av nyutslagna blad och blommor utan istället mår dåligt.


















Förutom att sätta in grenar hemma i min lägenhet såhär års, köper jag gärna hem några blommor, som är starkt förknippade med tidig vår. Jag brukar bara köpa några enstaka blommor av bland annat ranunkel, anemon, mimosa med sina gula, väldoftande, små bollar eller ett par tulpaner av någon ovanlig sort. Häromdagen valde jag ut en enda kvist av rosa ranunkel. Den var förgrenad, så jag delade på den och fick på så vis flera stjälkar, som jag satte i två glasflaskor. Gamla flaskor hittar man billigt på loppis och till ett litet arrangemang tycker jag att det är fint om de har olika höjd och utformning. De blir vackert att sätta dem i en grupp, med bara en blomma i varje flaska. Ibland lägger jag glaskulor, i matchande färg, i botten på flaskorna och knyter rosetter kring halsarna, men ibland är det enkla vackrast. Det är fint att använda blommorna utan stjälkar och låta dem flyta i vattnet i en skål eller kupa av glas. Med ett fåtal blommor, för några tior, får man enkelt ett vackert blickfång med vårkänsla och blommorna håller oftast några dagar längre. Tänk på att använda en vass kniv när du skär av blommorna, med en snedskuren snittyta och använd inte en sax. Klipper man av blomstjälken trycks kapillärerna ihop och blomman får svårt att suga vatten.














13 feb. 2018

Vårblommor inom- och utomhus























Våren är min favoritårstid, även om sommaren kan vara otroligt härlig den också. Jag blir lika glatt överraskad varje vår, när jag får se de första vårlökarna blomma. Det känns lika fantastiskt varje år, liksom när jag får se den första humlan och fjärilen. Allt känns nytt när naturen vaknar upp igen, efter att den slumrat under den långa vintervilan. För någon vecka sedan läste jag i dagstidningen att de första vintergäcken redan blommar i Halmstad. I pappas trädgård brukar en liten tuva med snödroppar komma upp tidigt och blomma, även om det ligger snö på marken. Det är inget undantag i år. De har tittat upp i rabatten och knopparna har börjat att slå ut, även om de är väldigt små ännu.















 


Utanför hyreshuset, som jag bor i sedan många år tillbaka, är de flesta rabatterna rätt så tråkiga, Jag har vid ett par tillfällen planterat ut vårlökar, som jag först haft i krukor på balkongen. I höstas köpte jag 10 påsar med olika sorters vårlökar, när Plantagen hade utförsäljning. De flesta påsarna kostade knappt 3 kr/st, så därför köpte jag långt fler lökar än vad jag tänkt. Jag fick hjälp av en granne att gräva i rabatterna, då det var så hårt i jorden att jag själv knappt fick ner spaden. Sedan gick jag ut en kväll och satte ner lökarna, sittande på en pall, i ljuset av en liten ficklampa, som jag höll i munnen. Jag täckte lökarna med jord, så gott jag kunde, och dagen därpå krattade grannen i ordning. För säkerhets skull satte jag ner pinnar med blombilder från förpackningarna, där jag satt ner de olika lökarna, så att fastighetsbolagets trädgårdsarbetare inte tror att det bara är ogräs och rycker upp alla lökarna när de tittar upp i rabatterna framåt våren. Förra året satte jag ut 8 frösådda plantor av ballongblomma, i en rabatt där det bara växte buskar, som man någon vecka tidigare klippt ner nästan till marken. Mina plantor var allt från en till ett par dm höga. En eftermiddag, när jag kom hem från jobbet, hade trädgårdsarbetarna till min stora förtvivlan dragit upp varenda planta, men stora tuvor med våtarv, som brett ut sig i rabatten intill huset, hade de lämnat kvar. De hade troligtvis inte så stor kunskap om vad som var växter och vad som var ogräs. Jag hoppas verkligen att mina vårlökar får stå kvar, så att vi som bor i huset och alla andra som passerar, kan njuta av blommorna framöver. Flera grannar har varit positiva till min lökplantering och fler  tänker ta efter mig och sätta ut lökar framöver.

Jordvivan, Primula vulgaris















Fönsterviva, Primula obconica
 



















I väntan på våren och alla vackra blommor, som kommer att blomma utomhus framöver, fanns det vårblommor i handeln redan veckorna efter nyår. Både plantor och lökar drivs fram tidigt, för att vi ska få njuta av de vackra blommorna inomhus, i väntan på våren. Olika sorters primula brukar va först ut i handeln och sedan kommer lökväxterna, vars sortiment har ökat något de senaste åren. Kungsängslilja, Frittelaria meleagris, med sina vackra klockformade blommor, med ett rutmönster i lila och vitt , har blivit min favorit sedan den började dyka upp i handeln, uppdriven i kruka. Fritillarian, som tillhör klockliljesläktet finns i många olika varianter, med mindre och större klockor, i olika former och färger. Några av de mindre sorterna, som ja tycker är väldigt söta, har jag odlat i kruka på balkongen Tyvärr håller inte vårlökarna särskilt länge inomhus och blommar fort över, men man får se dem som en snittblomma och planterar man ut dem i rabatten framåt våren, får man glädje av dem i många år framöver.

Fritillaria davisii


 














Fritillaria thunbergii























En annan lökfavorit är pärlhyacinten. Jag brukar köpa dem när bladen precis börjat titta upp ur löken. Bladen har en förmåga att växa i höjden så att de viker sig. Därför brukar jag plantera dem i en glascylinder så att bladen får stöd. Lökarna, som jag köpte för ett par veckor sedan, tog jag ur plastkrukan och petade bort en del jord. Sedan la jag grönmossa runt rötter och jord och satte ner lökarna i glascylindern, som jag knöt ett matchande band runt. På så vis blir det ett enkelt arrangemang, som är fint även innan knopparna kommer upp ur lökarna och blommar. Oftast brukar lökväxterna, som man köper uppdrivna i krukor, utvecklas fort när man tar in dem i rumstemperatur, men mina pärlhyacinter låter vänta på sig och än så länge har bara bladen vuxit upp gott och väl en decimeter.
Jag fortsätter att vänta på knopparna och att mina pelargonfrön ska gro, i krukan i sovrummets fönsterkarm, medan våren kommer allt närmare för varje dag som går. Så länge ska jag sysselsätta mig med att titta efter nya pelargonsticklingar, som jag ska beställa från England och Sverige och uppdatera listan över min pelargonsamling, så att den är aktuell när pelargonsäsongen drar igång. Det är omöjligt att hålla reda på namnen på de över 200 sorterna jag har. En del plantor, som inte klarat vintern, ska plockas bort och några sorter, som jag köpte sent under fjolåret, ska läggas till. Det är en fördel att ha med sig listan, inte minst när jag åker på träffar med Svenska Pelargonsällskapet. Då brukar medlemmarna ha med sig sticklingar till försäljning, till ett fast och lågt pris, och med listan i fickan undviker jag att komma hem med pelargonsorter som jag redan har. Dessutom kan jag ta emot beställningar på sticklingar, om någon hittar någon pelargon i mitt sortiment som lockar. I år ska jag försöka bättra mig på att hålla listan aktuell och redan i slutet av månaden är det dags för kick-off med Svenska Pelargonsällskapet i Halland och då finns det säkert sticklingar till salu. Gillar du pelargoner tycker jag att du ska gå in och titta på föreningens hemsida här. Som medlem kan man bland annat ta del av ett stort bildgalleri på hemsidan, med information om varje pelargonsort. Man behöver långt ifrån vara någon pelargonexpert för att vara medlem i föreningen och jag kan verkligen rekommendera dig att komma på årets första träff, som för oss Hallänningar hålls i Falkenberg. Det brukar vara en lättsam stämning när vi träffas och det pratas mycket pelargoner och jag hart lärt mig väldigt mycket om både odling, sticklingar, vinterförvaring och fått upp ögonen för vilda pelargoner, eller rättare sagt arter, som jag tidigare aldrig sett och inte ens visste att de fanns. Sist men inte minst har jag lärt känna många trevliga pelargonälskare och fått nya vänner. Det krävs inte att du är medlem för att komma på årets första träff i Falkenberg. Har du problem med att ta dig dit brukar vi försöka ordna med samåkning i möjligaste mån. Hoppas vi ses!
















6 feb. 2018

Längtan efter pelargonsäsongen

Engelsk pelargon


















Vi som bor i Halmstad, har långt ifrån varit bortskämda med vackert väder, med klarblå himmel och sol, den senaste tiden. Någon snö har vi knappt heller haft i vinter, som lyst upp, även om marken varit täckt av ett tunt, vitt täcke sedan det snöade i helgen. Många klagar över trötthet och det dystra, mulna vädret bidrar säkert till både trötthet och nedstämdhet, som en del människor drabbas av såhär års. Vi kan i alla fall trösta oss med att dagarna sakta blir längre och den 25:e mars är det dags att gå över till sommartid igen. Det blir allt ljusare på mornarna och det mörknar senare på eftermiddagarna, så det går åt rätt håll, även om vi får hålla oss till tåls ett bra tag till, innan våren är här.
Jag har redan börjat känna av vårkänslorna. För någon vecka sedan bar jag i omgångar in mina pelargoner, som jag vinterförvarar på hyllor i trapphuset, och de som står på stora brickor i sovrums- och köksfönstret, och ställde dem på vasken i köket. Sedan gjorde jag en ordentlig genomgång av de små plantorna och plockade bort vissna blad och blommor och diskade krukfaten. Plantorna såg helt klart fräschare och piggare ut när jag var klar. Då hade de även fått en svag dos blomsternäring, för första gången i år. Några miniatyrer, som stått i trapphuset, hade dött och fick tyvärr hamna i soporna. Tråkigt, men om jag ska få plats med alla pelargoner på balkongen framöver, krävs det en viss utrensning. Jag vill ju även kunna köpa lite nya pelargonsorter framöver och plantorna växer ju till sig år från år och en hel del av dem behöver planteras om i större krukor och kräver mer utrymme.
Karin, en medlem i Svenska Pelargonsällskapets Hallandsgrupp, hörde av sig till mig härom dagen. Hon undrade om hon skulle köpa några pelargoner till mig, när hon besöker Sune Trygg handelsträdgård i mars. Då har föreningen planerat att göra en resa, under ett par dagar, och bland annat besöka Sune och hans fina pelargonodling i Tungelsta, utanför Stockholm. Jag kan tyvärr inte åka med, då jag har dialysbehandling även på helgen, så jag blev självklart väldigt glad över erbjudandet och ska titta på Sunes pelargonsortiment på företagets hemsida och välja ut några pelargoner, av de som jag allra helst vill ha. Han har många fina, och välväxta sticklingar och säkert flera, som jag vill ha i min samling, men jag får försöka att hålla nere antalet pelargoner i min beställning. Jag har redan fullt med plantor på min balkong, som trängs i hyllorna, och det kommer många tillfällen framöver, att köpa fler. Dessutom ska ju Karin först och främst hinna med att titta på vilka pelargoner, som hon själv vill köpa, och det ska även finnas plats för alla inköp på hemvägen, så jag kan inte med att beställa alltför många sticklingar.
Jag är sugen på att börja plantera om mina pelargoner, som jag har stående inomhus, men de står trångt och flera av dem behöver större krukor vid omplanteringen, så det får vänta tills det går att sätta ut dem på balkongen igen och det lär nog dröja. Dessutom är det fortfarande för dåligt med dagsljus för plantorna i trapphuset, så jag tror att det är lite för tidigt att plantera om pelargonerna än på ett tag.
Om man har en stark längtan efter pelargoner kan man köpa någon engelsk sort redan nu. Här i stan såg jag ett fåtal plantor på Plantagen, för ett par veckor sedan, så då kommer säkert de första Mårbackapelargonerna också ut i handeln. Det är tidigt och tyvärr är plantorna ofta svåra att hålla liv i såhär års, då det fortfarande är för få ljusa timmar under dygnet för att de ska trivas och utvecklas, om de inte får tillskottsbelysning. Plantorna brukar lätt få gula blad och blommorna vissnar oftast ganska fort, men en pelargon i hemmet bidrar med härliga vårkänslor och kan vara väl värd att köpa hem, även om den inte blommar så länge.
Plantera gärna om den engelska pelargonen i ny jord när du kommer hem med plantan. Vanlig krukväxtjord fungerar bra. Placera pelargonen ljust och svalt efter blomning. Då är förutsättningen större att du får den att växa till sig framåt sommaren. Sval placering under tidig vår krävs för att den engelska pelargonen ska sätta knopp. Framåt hösten kan den därför sätta knopp igen, då utomhustemperaturen åter blir lägre under nätterna.
Jag brukar ta frön från mina pelargoner och odla fram egna sorter. En del odlare sår vissa vilda sorter på hösten och andra på våren, men jag hör till dem som sår alla mina pelargonfrön under tidig vår. Jag har längtat efter att få stoppa händerna i jordsäcken, plocka fram några krukor och så en del av mina frön. Härom dagen fick tre olika frösorter komma i jorden. Det är viktigt att placera sådden varmt och under riktig odlingsbelysning. Sedan ska jorden hållas lätt fuktig. Om jag inte sår så många frön och inte använder mitt minidrivhus, brukar jag så i en lerkruka och trä en genomskinlig plastpåse, med små klippta lufthål, över krukan. Då torkar inte jorden ut så fort, vilket annars lätt bidrar till att de känsliga små groddarna dör. Det är även viktigt med lufthål, så att jorden inte står för blöt en längre tid och främjar uppkomsten av mögel och svampangrepp i jorden.

Egen frösådd stjärnpelargon, ännu utan namn.


















Den lilla krukan med min frösådd står nu under växtlysröret i sovrummets fönsterkarm. Framöver brukar jag varje morgon, när jag stigit ur sängen, ta en titt på min sådd. Då har jag bra koll på när jag behöver vattna och så får jag en glädjande start på dagen, den morgon då jag upptäcker att de allra första små hjärtbladen tittat upp ur jorden. Sedan fortsätter spänningen tills att de första karaktärsbladen kommer, som visar om det blir en stjärn- eller fingerpelargon, eller en sort med  rundade blad. De "vilda" pelargonerna, eller rättare sagt arterna, finns i en stor mångfald och har man inte satt en namnskylt i krukan när man sår är det nästan omöjligt att säga vilken art det är, bara genom att titta på bladen. Mina frösådda pelargoner brukar blomma först året efter sådd, men det är verkligen värt att vänta på att få se de olika plantornas första blommor. Har man korsat olika pelargoner vet man aldrig vad avkommans blommor får för färg och utseende. Sår man frön från en art, som inte blivit pollinerad, får den frösådda plantan samma egenskaper, som moderplantan. Jag har bara sått pelargonfrön under ett par års tid och har då låtit insekterna hjälpa mig med pollineringen. Därför vet jag inte vilka olika pelargoner som korsats, men jag sår frön mest för att det är roligt och spännande att få se resultatet. Oftast får plantorna inga nya, spännande blommor och blad och hamnar då i soporna eller ute i rabatten över sommaren, men ett par enstaka sorter har jag sparat. Förra året överraskades jag, då ett av fröna resulterade i en fingerpelargon med vita blommor, med mörkt ceriserosa inslag på de övre kronbladen. Fingerpelargonen tillhör en liten grupp pelargoner och någon sort med vita blommor har jag inte sett till, bara någon variant med svagt rosa kronblad. Självklart har jag sparat denna annorlunda pelargon och gett den namnet Bäckagårds Mia. Den blommade för första gången i fjol och jag hann rota ett par sticklingar på senhösten. Även sticklingarna har hunnit blomma och fick då samma färg och utseende på både blad och kronblad som moderplantan. Från dessa sticklingar har jag också tagit skott, men de har ännu inte hunnit blomma. Behåller även ytterligare en generation sticklingar samma egenskaper, som moderplantan, är risken mindre att kommande sticklingar "sportar", vilket innebär att de kan få blommor eller blad med andra färger och utseende.
Vill du läsa mer om hur du tar frön från pelargoner, frösådd m.m. läs här på min blogg.
De sista dagarna har nattemperaturen krupit ner till -10ºC och jag har fått höja värmen på fläkten, som jag har på min inglasade balkong, för att pelargonerna där inte ska frysa ihjäl. Än så länge ser de flesta ut att ha klarat sig och en hel del pelargoner blommar fortfarande. Nu hoppas jag att kylan och den lilla snön som kommit blir kortvarig och vi kan se fram emot en tidig vår, här nere i Södra delen av landet. Medan jag får hålla mig till tåls ska jag kolla in pelargonsortimentet hos Sune Trygg och även Fibrex i England. Jag beställde sticklingar från Fibrex ganska sent under säsongen i fjol. Tyvärr hann flera av dem aldrig riktigt växa till sig innan hösten och de har inte klarat vinterförvaringen, men, men, jag ska beställa nya i år och då tidigt på säsongen. Det tar ett tag från att man lägger sin beställning tills att sticklingarna skickas till Sverige. Tänk på det om du ska göra en beställning från Fibrex. Du vet väl om att det finns flera grupper på Facebook, där du kan köpa pelargonsticklingar från privatpersoner. Själv brukar jag sälja en del sticklingar på Tradera, som säljare Halmstadmaria,
men det blir först framåt sommaren.

Egen frösådd pelargon.
Fingerpelargon Bäckagårds Mia.

25 jan. 2018

Minnen från året som gått

Bäckagårds Mia - Min egen frösådda fingerpelargon.


















Nyårsaftonen, årets sista dag 2017, var egentligen en helt vanlig söndag, som vilken annan söndag som helst. Ändå kändes det tydligt att det var just den dagen, som satte punkt för året som gått. Nyårsdagen är en bra dag om man vill göra en nystart i vardagen, med förändringar, små som stora, inom något eller några speciella områden på det privata planet. Det pratas mycket om nyårslöften vid årsskiftet, som ofta handlar om att sluta med någon last, som man burit på en längre tid, och att man ska leva ett sundare liv. Sluta röka och snusa, träna och motionera mera, eller banta hör till de klassiska löftena. Om man klarar av att hålla dem är det däremot inte många som pratar om.
Jag avla inget löfte, men bestämde  mig för att ta tag i min hälsa, även om den inte går att förändra helt och hållet på egen hand. Ett nytt besök på vårdcentralen har jag tänkt på hela hösten och nyligen bestämde jag mig för att efter nyår måste det bli av. Jag var där senast i maj, men sedan dess har olika läkare bara skrivit ut nya recept på mina mediciner, mot min ångest och oro, utan att ens prata med mig i telefon. De gör ingen uppföljning av min hälsa eller kollar upp om jag lyckats att trappa ner dosen på en av tabletterna, som jag egentligen skulle slutat med helt och hållet, redan under våren i fjol. Trots olika piller mår jag inte bra, så nu vill jag antingen höja dosen på den jag redan ordinerats, eller prova en annan medicin mot depression. Förhoppningsvis kan jag då trappa ut tabletten, som är lugnande och ångestdämpande. Jag tror att det läkemedlet bidrar till min väldiga trötthet, tillsammans med mina starka värktabletter och medicinen mot bröstcancern.
Om jag skulle avgett ett mer normalt nyårslöfte skulle det bli att minska på mitt godisätande. Nu är godis inget stort problem för mig, då jag inte äter några större mängder, men det blir ett par bitar per dag och då gärna någon handgjord chokladpralin av det lyxigare slaget, att avnjuta till kvällsteet. Det vore väl bättre för mina dåliga tänder att inte äta sötsaker alls, men då jag långt ifrån väger för mycket, är övervikt inget själ för att avstå från godis. Dessutom vill jag unna mig något gott, speciellt under mina dialysbehandlingar 4 ggr/vecka, och då ger godis och salta jordnötter mig en positiv feeling för stunden, så godislasten kommer jag att unna mig även under 2018.



 














Jag har aldrig tidigare funderat över året som gått och vad det förde med sig, oavsett om det hände något positivt eller negativt, men när jag nu försökte minnas vad som hänt, så var det en hel del. Även om jag tyckt att jag mått dåligt och orken har varit klen, så har det funnits en hel del roliga och positiva saker att minnas och som jag faktiskt orkat med, under året som gått.


















Min pelargonodling har berikat 2017 på många sätt, även om den i andras ögon nog kan ses som ett beroende. Det kanske inte är så konstigt då jag hade ungefär 250 olika sorters pelargoner förra året. Jag har varit aktiv i Svenska pelargonsällskapet under de senaste åren, men i fjol orkade jag tyvärr inte åka med på alla föreningsaktiviteter, då hälsan svek och orken inte riktigt räckte till. När årets första träff var inplanerad låg jag för första gången i mitt liv inlagd på psyket, men jag var långt ifrån bortglömd, även om jag inte kunde vara med på träffen i Falkenberg. När jag var hemma på permission från sjukhuset, några dagar senare, överraskades jag av ett paket med pelargonsticklingar, som någon i sällskapet hade skickat med posten. Det värmde verkligen. Medlemmarna i Pelargonsällskapet Halland är ett härligt gäng och jag är otroligt glad över att de tar så mycket hänsyn till mig, vilket jag sällan är van vid. När olika aktiviteter ska planeras in behöver jag inte påpeka att jag har dialysbehandling, bland annat varje söndag. Det verkar vara en självklarhet för de andra medlemmarna att träffarna, i möjligaste mån, läggs på lördagarna då jag är ledig från dialysen. På våra små resor samåker vi och då jag har problem att gå längre sträckor ser man till att jag blir hämtad och avsläppt, så att jag slipper gå längre än nödvändigt. Då det varit lite längre resor, som jag inte kunnat följa med på, har ofta någon medlem erbjudit sig att köpa pelargoner till mig, efter mina beställningar. Det känns verkligen omtänksamt.

Träff med Pelargonsällskapet Halland,
då vi hälsade på hemma hos Håkan och hans familj i Flyinge.



















Pelargonodlingen är lite av en terapi för mig och även om det är en hel del jobb när alla plantor ska planteras om, vattnas och rensas från vissna blad och blommor, mår jag så mycket bättre psykiskt när jag får pyssla med mina blommor. Den stora personliga odlingshändelsen förra året var att jag lyckades få fram en ny variant av fingerpelargon, genom egen frösådd. Att det blev just en fingerpelargon var extra roligt, då denna pelargongrupp består av ett fåtal olika sorter. Plantan fick såklart fingerpelargonens speciella form på bladen, som påminner om en hand. Pelargonens blommor blev överraskande nog vita, med små inslag av mörkt rosa, på de två översta kronblad. Det finns ingen fingerpelargon med helt vita blommor sedan tidigare, så jag blev självklart glad att min frösådda planta, som har okänd mamma och pappa, fick blommor som i alla fall till största delen är vita. Jag har gett pelargonen namnet Bäckagårds Mia, efter stadsdelen Bäckagård i Halmstad där jag bor och mitt smeknamn Mia. Första generationens sticklingar, som jag tog från Bäckagårds Mia, fick samma utseende och färg på blad och blommor, som moderplantan. Förhoppningsvis får även sticklingarna, som jag tagit från moderplantans första avkommor, samma egenskaper. Om så blir fallet är risken liten att sticklingarna framöver "sportar", vilket innebär att plantan t.ex. får en annan färg på enstaka eller flera blommor. Om Bäckagårds Mia verkar stabil och inte "sportar", kommer eventuellt min nya fingerpelargon ut till försäljning framöver. Det vore verkligen jätteroligt om fler vill ha Bäckagårds Mia i sin samling.


















Året som gick var ur hälsosynpunkt ett jobbigt år. Med snart 30 år med dialysbehandling är det långt ifrån nytt för mig att behöva leva det inrutade liv, som det innebär att tillbringa 5 timmar på sjukhuset, 4 eftermiddagar varje vecka. Det måste jag göra för att få blodet renat från slaggprodukter och den vätska, som jag samlar på mig, då jag inte har någon egen urinproduktion. För tre år sedan fick jag dessutom diagnosen bröstcancer och medicinen jag behandlas med, efter att mitt ena bröst opererades bort, gör mig ännu mer trött än tidigare och värken i kroppen har ökat, utöver den smärta i fötter och ben, som jag haft sedan jag drabbades av allvarliga cirkulationsproblem i ben och fötter 2005, med akut kärloperation som följd. Dessutom har flera tår fått amputeras och korrigerats de senaste åren.
På nyårsafton 2016 började min s.k AV-fistel, i min vänstra underarm, att krångla eller rättare sagt var det svårt att få in de två tjocka dialysnålarna i det kraftiga blodkärlet, så att nålarna låg rätt och blodpumpen på dialysmaskinen kunde köras på rätt hastighet. Det gjorde mig väldigt orolig och jag mådde allt sämre psykiskt, ju längre problemet höll i sig. Det är inte lätt att göra en ny AV-fistel i mina armar, då mina kärl är dåliga, och det gör även att andra lösningar kan innebära problem. Dialys måste jag ha, annars dör jag inom några dagar eller någon vecka. Då jag är väl insatt i vad krångel med fisteln kan innebära, blev mina tankar allt jobbigare. Jag mådde allt mer psykiskt dåligt och ångesten jag kände blev allt värre. Jag sökte hjälp hos vårdcentralen, då min dialysläkare ansåg att mitt problem inte var dialysrelaterat. En tablett skrevs ut, som skulle hjälpa mot min ångest och även bidra till bättre nattsömn. Jag sov bättre på nätterna, men drömde mardrömmar och jag blev så trött att jag även behövde sova många timmar på dagarna. Medicinen sattes ut, men då mådde jag ännu sämre igen, så efter någon vecka sattes den åter in. En kväll, när jag kom hem från dialysen, drabbades jag av hemska känslor och tankar. Det kändes som om någon annan tagit över min tankeverksamhet. Det var otänkbart att fortsätta leva, så som jag mådde då. Det var en otäck känsla att jag plötsligt var så fast besluten att avsluta mitt liv. Det fanns inget annat, som just då betydde något, inte ens mina älskade katter. Jag funderade över om jag skulle stänga av värmefläkten på balkongen, så att alla pelargoner skulle dö av kylan. Då kunde mina anhöriga bara kasta alla mina växter. Som tur var lät jag blommorna fortsätta sitt liv på balkongen och den kvällen bad jag min pappa att köra mig till sjukhusets psykakut.


















Det var väldigt annorlunda att bli inlagd på en psykavdelning, där jag blev fråntagen allt, som jag eller andra patienter kunde använda för att skada sig. Jag fick två, för mig nya antidepressiva mediciner. När jag fick tabletterna såg sköterskan till att jag svalde dem direkt och inte hade kvar dem i munnen. Den ångestdämpande medicinen gjorde att jag fort mådde bättre och efter några dagar fick jag åka på permission ett par timmar, sedan längre stunder och över natten. Efter två veckor skickades jag hem utan någon som helst planerad kontakt med psykavdelningen. Jag hänvisades istället till vårdcentralen. Jag önskade att få prova på KBT-behandling på sjukhuset, men ansågs inte tillräckligt dålig för att få den vården på sjukhuset. Jag träffade två olika AT-läkare på vårdcentralen, vid två besök och krävde då medicinförändring, då jag mådde sämre och inte lyckats trappa ner den ena medicinen, som planerat. Dosen på den antidepressiva tabletten höjdes, men jag fick fortsätta med samma dosering på den ångestdämpande tabletten, men med ordinationen att jag skulle försöka minska på tablettintaget. Sedan dess har jag inte hört något från vårdcentralen och det var någon gång i maj, om jag inte minns fel. Jag ringer dit varannan vecka och ber om förnyat recept, men pratar aldrig med någon läkare och ingen verkar bry sig om att jag inte lyckats trappa ut medicinen, så som var planen.


















Efter ytterligare problem med min AV-fistel, för någon månad sedan, då kärlet blev försvagat och brast, med en ordentlig blödning och operation som följd, mår jag åter sämre psykiskt än på länge. Jag har bestämt mig för att åter kontakta vårdcentralen, för ett nytt läkarbesök, då läkaren på dialysen menar att min psykiska hälsa inte är dialysrelaterad och inte är dialysläkarens ansvar. Tyvärr lär jag få träffa ytterligare en ny läkare på vårdcentralen vid kommande besök och få berätta hela mitt liv- och sjukdomshistoria ännu en gång. Får jag ingen vettig kontakt där, kommer jag att söka hjälp på en privat vårdenhet för psykisk ohälsa, som är knuten till landstinget. Under hela mitt liv har jag tillbringat åtskillig tid i vårdsvängen för olika sjukdomar och över ett 30-tal operationer, men jag har aldrig upplevt att jag blivit hemskickad utan planerat återbesök, om jag inte mått bra och inte varit färdigbehandlad. När man mår dåligt psykiskt är det dessutom svårare att ta tag i sina problem och aktivt söka hjälp gång på gång. Jag hoppas verkligen att jag kommer att få den hjälp jag behöver och att man hittar en medicinering, som gör att jag mår bättre så att livsglädjen genomsyrar vardagen, trots allt.


















Varje dag tillbringar jag ett flertal timmar vid datorn. På jobbet sitter jag och ritar och designar mängder av olika reklamprodukter, allt från små pins till stora eventtält. Under mina dialysbehandlingar ägnar jag oftast en stund åt att blogga, på min lilla laptop och hemma har jag en stationär dator, som jag använder till bland annat bildredigering, Facebook, div. tävlingar, bloggen och att läsa tidningar. Det finns mängder med tävlingar att delta i på internet och även förra året hade jag turen att kamma hem en hel del fina vinster, bland annat 23 kg kattmat. Min hemdator har fungerat utmärkt i många år, även om den med åren varit väldigt slö när den skulle starta upp. Det var inget jag störde mig på, men förra året började det dyka upp en del problem och att ha en dator med Windows XP, som operativsystem, blev alltmer föråldrat. Plötsligt en dag vägrade den att starta, när jag tryckte på "startknappen", men dagen därpå fungerade den som vanligt igen. Jag hade funderat över att köpa en ny dator ett bra tag, eftersom den jag hade var så gammal, men när det är dags för mig att köpa teknikprylar blir det ofta en långdragen procedur, innan jag kommer till skott och bestämmer mig för vad jag ska köpa. Datorn fungerade ju trots allt, nästan som den skulle, men det skulle visa sig att problemet med uppstarten bara hade börjat och det var redan i början av förra året. Jag hade besök av en kompis från Göteborg, när datorproblemet pågått ett tag, och han hjälpte mig att titta ut en lämplig dator, som jag skulle beställa på nätet. Det kändes bra och tanken var att jag skulle göra slag i saken och beställa den dagen därpå. Vad som fick mig att tveka vet jag inte, men veckorna gick och som vanligt väntade och väntade jag. Den stationära datorn, som jag hade, började krångla allt mer, men jag mådde dåligt och kände att även om jag beställde en ny dator så skulle jag inte ha ork och tålamod med allt vad det innebär att fixa med det som ska installeras med olika program, uppkoppling, e-post m.m. En dag när jag var hemma från jobbet bestämde jag mig för att leta fram min externa hårddisk, för att i alla fall spara ner alla filer, som jag ville ha kvar. Det visade sig att hårddisken inte fungerade. Datorn hade jag haft igång dygnet runt ett bra tag, men plötsligt hade den stängt av sig själv och ville inte starta, hur många gånger jag än försökte trycka på "startknappen". Jaja, så går det när man väntar och väntar. Att jag mådde psykiskt dåligt gjorde definitivt inte det lättare att hantera min frustration. Första dagen, som jag var tillbaka på jobbet, pratade jag med en kollega och bad honom att ge mig råd om vilken dator jag skulle köpa. När jag kom hem senare den dagen beställde och betalade jag en ny dator, lite vassare än vad jag först hade tänkt mig. Inom ett par minuter var det gjort och ett par dagar senare fick jag hjälp av pappa att hämta ut datorn på ICA Supermarket. Sedan blev lådan stående oöppnad ett par veckor hemma i min lägenhet. Jag orkade helt enkelt inte att plocka upp och sätta igång den, med allt vad det skulle innebära, men en sen kväll öppnade jag lådan och med oanade krafter fick jag till slut datorn på plats i sovrummet och kände mig peppad att få alla sladdar från bland annat tangentbord, högtalare och skärm på plats. Då dök nästa problem upp. Skärmen hade ingen kontakt med datorn. Det löste sig lättare än vad jag trodde, med en ny kabel, med en annan kontakt. Äntligen var min nya dator igång och efter hand installerade jag olika program, fick igång mejlen, internetuppkopplingen och började känna mig riktigt nöjd. Dessvärre saknade jag mängder av foton, som jag hade i den gamla burken. En eftermiddag satte jag mig med den, i hopp om att jag skulle få igång den. Skam den som ger sig, tänkte jag, och försökte starta den gång, på gång, på gång och plötsligt blinkade en grön lampa till och jag hörde att datorn gick igång. Det gällde att passa på att spara ner alla filer, när den nu äntligen var igång. Jag fick börja med att återansluta skärm, tangentbord och mus och sedan plocka fram alla USB-minnen jag hade. Efter någon timma hade jag räddat alla foton. Det var bland annat många bilder på mina älskade katter Ängla och Tindra, som flera av dem finns här på min blogg, men långt ifrån alla och inte originalfotona.


















Någon dag senare hämtade min pappa den gamla, uttjänta datorn, och körde den till tippen. Den har verkligen varit en kär ägodel i många år och det är många timmar, som jag har suttit vid den. Nu börjar jag få ordning på den nya datorn, men det är lite annorlunda med Windows 10, som operativsystem, och ibland tar det en stund att hitta bland alla inställningar och appar. Jag har äntligen kunnat skaffa ett Bank-ID, som gett mig en hel del nya möjligheter, som att läsa delar ur min patientjournal och ha bättre koll på recepten på alla mina mediciner, för att bara nämna några fördelar. Elräkningen blir säkert några kronor billigare framöver, då jag stänger av datorn så fort jag inte använder den. Det tar ju bara någon sekund för den nya att starta upp.
När jag nu äntligen köpt en ny dator, tyckte jag gott att jag kunde unna mig en ny datormus, som är trådlös. När jag tittade på datormöss i butiken kollade jag även på ett nytt tangentbord och fick se ett med knappar vars bokstäver, siffror och tecken, lös i olika färger. Det var ett s.k. speltangentbord och hade en del extra tangenter, men det såg fräckt ut när regnbågens färger skiftade i olika kombinationer. Jag har ingen lampa, där jag har min dator i sovrummet och jag har retat mig allt mer på att jag knappt ser bokstäver och andra tecken, när jag sitter vid datorn i mörkret, på kvällarna. Ett lysande tangentbord skulle underlätta och så såg det ju fräckt ut. Det var lite väl dyrt, så jag valde att åka hem med endast en ny datormus, som var mer lagom i storlek, för  min lilla hand. I slutet på året tipsade min syster mig om en annons, på ett speltangentbord till ett bra pris, och jag hade tur att butiken hade ett enda kvar när jag kom dit. Det känns bra att äntligen ha investerat i en ny dator, mus och tangentbord. Det kostade en slant, men håller den i lika många år som den gamla, så är den väl värd varenda krona och den nya var 5000 kronor billigare än min allra första dator, som jag köpte på avbetalning genom ett jobberbjudande, på slutet av 90-talet. Tyvärr har jag inte orkat och haft så stor lust till att sitta vid datorn den senaste tiden, så det har knappt blivit några nya inlägg här på bloggen. Den heter ju "Lev livet gladare" och då vill jag inte skriva inlägg, som har för mycket negativa inslag, även om mitt liv kretsar mycket kring tråkigheter, som mina dialysbehandlingar,  cancermedicinering, värk och psykisk ohälsa, men jag vill försöka fokusera på de små glädjeämnena i min vardag, även om detta inlägg blev av det negativa hållet, men det är så mitt liv är emellanåt. Även om de positiva händelserna inte är så många, finns de där och det gäller att uppmärksamma dem.


















Mina två katter, Ängla och Tindra, är verkligen mina största glädjeämnen i vardagen. Jag är så otroligt fäst vid dem och de gillar att mysa med mig och för varje år som går lär jag mig förstå dem bättre, vilket jag tror är ömsesidigt. 2017 fyllde Tindra 11 år och Ängla blev 10 år. Tiden tillsammans med mina älskade katter har verkligen gått fort. Hittills har de hållit sig förhållandevis friska, tack och lov, men någon vecka innan jul började Ängla halta på ena frambenet. Jag tyckte först att det blev bättre, men sedan blev hältan värre och jag fick uppsöka veterinären. Det är jobbigt att se sitt djur ha ont, utan att kunna tala om vad det är som är fel. Ängla tyckte inte alls om veterinärbesöket och skrek och ville inte bli undersökt, trots att jag sprayat med Feliway i transportburen, i hopp om att det skulle lugna henne. Veterinären fick i alla fall undersöka henne till slut och även ge henne vaccinationssprutan, men något fel på frambenet kunde hon inte hitta. Vi åkte hem med ordination på smärtstillande läkemedel i flytande form, som hon skulle få i en kur på 10 dagar, och den avslutades för några dagar sedan. Ängla har varit piggare och rört på sig mer sedan hon fick smärtstillande och det verkar vara bestående efter avslutad kur, så nu kan jag nog våga att sätta upp transportburen på vinden igen. Både jag och Ängla är glada över att den smärtstillande kuren är över, då hon verkligen inte gillade när det medicindags. Första dagarna gömde hon sig, så fort grannen kom in för att hjälpa mig att få i Ängla sin medicin. Det kändes inte alls kul att hålla fast sin älskling i ett järngrepp, medan hon skrek och försökte komma loss, medan min granne skulle spruta medicinen i Änglas mun. Tindra hörde på Ängla att något var fel och det märktes tydligt att hon blev stressad och orolig. Jag hoppas att hältan inte kommer tillbaka, nu när Ängla inte ska ha mer smärtstillande, annars blir det ett nytt veterinärbesök och röntgen av benet. Om det, mot förmodan, blir så får man ge min lilla tös lugnande eller söva henne, annars lär hon inte ligga stilla. Nu håller jag tummarna för att det inte krävs något återbesök. Tindra ska även hon få sin vaccination, men för övrigt är hon jättepigg och jag märker inte av att hon börjar bli till åren. Självklart hoppas jag få ytterligare flera år tillsammans med mina katter och att de håller sig friska, för de är verkligen starka lyckopiller för mig.


















I min ålder är det svårt att skaffa nya, riktigt nära vänner. Min kompiskrets har alltid varit liten. När jag var barn lärde jag känna en flicka, som bodde på granngatan. Pernilla var ett år äldre än jag och vi blev snabbt bästa kompisar och umgicks nästan dagligen och sov ofta över hos varandra. Åren gick och i samband med att jag blev njursjuk, transplanterades första gången och låg mycket på sjukhus, började Pernilla på högstadiet och vi gled ifrån varandra. Jag blev njursjuk redan när jag var 10 år och började med dialys när jag var 12 år. Det bidrog till att jag inte orkade hänga med på alla aktiviteter i och utanför skolan, i samma utsträckning som mina klasskamrater. Jag la mycket av min lediga tid på skolarbetet och sedan spelade jag fiol, tog sånglektioner och sjöng i musikskolans två körer. Redan innan jag blev sjuk var jag ganska ensam och när jag började högstadiet hamnade jag alltmer utanför klassens gemenskap. Under hela skoltiden var jag en osäker, tyst tjej och att hålla fördrag eller läsa inför klassen, tyckte jag var oerhört nervöst. Att sjunga på elevkvällar och inför en större publik var något helt annat. Det var nervöst, men det var något jag älskade att göra.
Efter att jag genomgått min tredje njurtransplantation 1998, som är den enda av de tre som lyckades, så att jag kunde behålla njuren i 6½ år, började jag plugga webdesign på Lernia. Då var jag nästan 30 år och fortfarande en ganska tyst person bland människor, som inte stod mig nära. När jag började på Lernia funderade jag över möjligheterna till att förändra mitt beteende. Då hade jag chansen att lära känna nya människor, men jag behövde bli mer utåtriktad, vara den som började ett samtal och tog kontakt. Det var inte ett beteende som förändrades över en natt, men sakta blev jag en mer självsäker och jag drog mig inte för att hjälpa andra elever med olika uppgifter, utan att det känna någon som helst obehag. Jag tyckte snarare att det var roligt och inspirerande. Idag är jag en riktig pratkvarn och att börja prata med personer, som jag träffar för första gången, är oftast inget problem. Dessutom har jag insett att långt ifrån alla människor, som jag träffar i olika sammanhang, kan tycka om mig som person. Det finns ju personer som jag inte trivs att umgås med.


















Trots att jag sedan jobbat i många år, gått olika kvällskurser och sjungit i kör, har jag inte funnit några vänner, som jag umgåtts med utanför aktiviteterna. Under ett par år umgicks jag en del med en kvinna, som även hon var patient på dialysen. Hon genomgick en lyckad transplantation, men drabbades senare av cancer och avled. Hon lämnade ett stort tomrum efter sig, både som vän och som stöd, då vi kunde prata om vår sjukdom och förstå varandra. Bristande ork, till följd av mina olika krämpor, är en stor bidragande orsak till att jag är för trött för bjuda hem folk och det är inte så ofta som jag orkar hitta på något tillsammans med andra efter jobb och dialys, som tar många timmar i anspråk. De senaste åren har jag blivit tröttare, dels på grund av att alla år med dialys satt sina spår, men även medicineringen för bröstcancern, som jag drabbades av för gott och väl 3 år sedan.


















Trots min sjukdom har jag försökt hålla liv i mina olika intressen och för några år sedan gick jag med i Svenska pelargonsällskapet och där fann jag flera vänner, som jag någon gång då och då träffar utanför föreningens aktiviteter. Det känns fantastiskt roligt, trots att jag är bra mycket yngre än vad de är, men vad spelar det för roll när man trivs tillsammans.
Min gamla barndomskamrat Pernilla bor fortfarande kvar i Halmstad och är gift och har barn sedan många år. Trots att det är många år sedan vi slutade umgås har vi pratat när vi setts på stan, även om det inte varit ofta, och jag har ibland fått hälsningar från henne när jag varit sjuk och det kommit till Pernillas kännedom, att jag varit inlagd. När jag skaffade Facebook blev jag direkt vän med Pernilla och vi började att skicka sporadiska meddelanden till varandra. Jag har i flera år funderat över att ta kontakt med Pernilla och fråga om hon ville träffas över en fika, men många år har gått och man förändras ju med åren. Jag funderade över om det skulle kännas väldigt annorlunda att umgås, nu när vi är vuxna och över 30 år har gått sedan vi var bästisar. För gott och väl ett år sedan skrev Pernilla till mig och frågade om jag hade lust att träffas. Hon och hennes man hade flera gånger pratat om att bjuda hem mig på en fika. Under 2017 blev det äntligen av och vi träffades på restaurang och pratade och pratade. Det var inte många sekunders tystnad och även om det var många år sedan vi umgicks, så var det samma Pernilla, som jag minns henne. Det blev även supergod midsommarfika hemma hos hennes familj och när jag orkar ska vi ses igen. Härligt att 2017 blev året då vi äntligen umgicks igen. Tack!
En ganska ny bekantskap är min systerdotters tjej Livia. Hon är bara 1,5 år, men redan en härlig, liten personlighet, som jag tyvärr träffar alltför sällan. Jag firade julaftonen i Malmö, hos min syster och hennes sambo Björn och det var verkligen roligt att båda mina syskonbarn var med, den ena med sambo och Livia och så var det jag och pappa. Livia stod i centrum hela dagen och ville hela tiden ha uppmärksamhet. Tyvärr var hon förkyld så jag ville inte kramas och vara nära henne så mycket. Under eftermiddagen kom hon plötsligt fram och la sitt huvud i mitt knä, vände på sig och tittade upp på mig och skrattade. Det kunde knappast kännas mysigare. Jag hoppas att det inte tar så lång tid tills att jag får träffa dem allihop igen. Tyvärr blir det alltför sällan, delvis på grund av att vi bor i olika städer och så har jag problem med panikångest, när jag åker tåg utan ressällskap, men tanken är att jag ska öva att åka tåg kortare sträckor och sedan öka på färdlängden. Det är ett projekt, som jag ska ta tag i under det nya året, när jag förhoppningsvis blivit lite piggare. 

Ytterligare en pelargon, som jag odlade fram förra året.
Stjärnpelargonen har ännu inte fått något namn.



















2018 har pågått i några veckor nu och det har inte hänt så mycket, förutom att jag börjat pyssla om mina pelargoner och köpt hem några vårlökar. Jag hoppas verkligen att jag får hjälp att må psykiskt bättre framöver, så att orken återkommer, för då kan 2018 kanske bli än lite bättre, än det år som nyss var till ända. Det gäller att försöka se positivt på tillvaron, även om den inte är så lätt att förhålla sig till alla gånger, och en stor portion envishet kommer man bra långt med.
"Se det stora i det lilla" och "Lev livet gladare!"