Mina älskade katter och mitt odlande är inte bara något som jag tycker om att sysselsätta mig med. Det ökar även min livsglädje på olika sätt. Många i min omgivning har påpekat att jag blivit mycket gladare sedan jag blev kattsambo. Det är faktiskt bevisat att båda mina intressen ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Att klappa en katt eller hund sänker blodtrycket och man har kommit fram till att människor som lever med djur drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar än de som lever utan djur. Allt oftare har man idag katter och hundar som sällskapsdjur på äldreboenden som sällskap och stimulans. Att vistas i naturen är också bevisat positivt för hälsan och själen. Om du tar en promenad i skogen eller är hemma och påtar i trädgården spelar ingen roll. I Alnarp utanför Malmö driver man en rehabträdgård framför allt för personer med stressrelaterade problem. Många patienter berättar om det positiva i att få vistas i naturen och pyssla i trädgården.Själv njuter jag av att gå ut på balkongen, vattna, plocka bort vissna blad, lukta på blommorna och provsmaka en egenodlad tomat.

14 feb. 2020

Kärlekens dag

Jag vill ge ett stort hjärta till var och en på "Alla hjärtans dag", den stora kärleksdagen. Det ska inte behövas en speciell dag för att vi ska visa extra mycket kärlek till varandra, men köpmännen ser sin chans att tjäna en extra slant idag, liksom vid flera andra dagar under året. Jag tycker att vi ska visa varandra kärlek och omtanke alla årets 365 dagar. Att visa att man tycker om någon behöver inte kosta mycket pengar. Det går att visa kärlek på så många andra sätt än att öppna plånboken, som till exempel att ställa upp och ge hjälp med smått som stort, ringa ett telefonsamtal till någon som inte mår så bra, dela med sig av frukt från sin trädgård och kramas såklart. För mig är "Alla hjärtans dag" inte en dag bara för de personer som lever i en relation. Det är en dag för all kärlek oavsett om det är till en vän, mamma, pappa eller till ett husdjur. Om alla människor skulle visa mer kärlek till varandra tror jag att vi skulle få en vackrare moder jord att leva på. Stor kram till dig!

10 feb. 2020

Djur, både vilda och tama, bidrar med mycket glädje i min vardag, förhoppningsvis även under 2020.

Älgko med två kalvar, bara några meter utanför hyreshuset där jag bor.


















Det känns som att det inte var längesedan som vi firade in det nya året 2020, som då låg framför oss som ett oskrivet kort. Nu har redan årets första månad hunnit passera. Vid nyår blir det alltid att jag funderar över vad som hände under årets som gick och jag blickar framåt och undrar vad det nya året ska bära med sig, utöver att jag fyller 50 år i april. Det har fått mig att fundera över livet och det jag tyvärr inte kunnat ägna mig åt på grund av att jag varit njursjuk sedan jag var tio år och haft dialysbehandling i 31 år, utöver flera andra kämpiga diagnoser. Tyvärr kan man inte ändra på den tid som passerat, men det känns samtidigt svårt att blicka framåt med positiv energi när man inte mår bra.
2019 passerade utan några händelser utöver det vanliga, men då mitt motto är "Se det stora i det lilla" är det ändå en hel del positiva händelser att se tillbaka på. Tyvärr var det ännu ett år då jag inte mådde så bra, varken fysiskt eller psykiskt och därför var jag fortsatt sjukskriven under hela 2019. Jämfört med 2018, då jag utöver dialys 4 ggr/vecka bl.a. hade suicidtankar och låg inlagd på PIVA (Psykiatriska intensivvårdsavdelningen) ett flertal gånger, låg 3 veckor på infektionskliniken med sepsis (blodförgiftning) och genomgick gastroskopi, så var fjolåret hälsomässigt ändå ett steg i rätt riktning psykiskt, även om jag mådde långt ifrån bra. Jag låg i alla fall inte inlagd på sjukhuset, även om det var problem med min AV-fistel, vilken är ett måste för att jag ska få min livsuppehållande dialysbehandling. Jag fick operera tumbasen på luciadagen, då det knappt fanns något brosk kvar och tummen gled ur led. Därför slutade året med handen och underarmen i gips. Jag hoppas såklart att det läker som det ska, men nu när 2020 har börjat önskar jag främst att jag ska må bättre psykiskt och att jag ska slippa vara så otroligt trött så att jag sover bort halva dagarna. I min situation finns inga tankar på att t.ex. resa, byta jobb eller göra några fräcka inköp. Det skulle i så fall vara att orka ta tåget från Halmstad till min syster i Malmö, helst ensam och att jag i så fall ska slipp få panikångest.

Gårdens vackraste och stoltaste tupp.


















Det låter säkert mörkt och tungt och det är det också, men det finns ljusglimtar som jag värdesätter högt, men som för många andra säkert inte betyder särskilt mycket. Min pelargonodling är en sådan viktig sak, som både är ett stort intresse, men som även fungerar som en terapi för mig. Därför var jag verkligen glad att jag orkade följa med Pelargonsällskapet till Knäred, en eftermiddag på sensommaren, och även på årets planeringsträff i Varberg, speciellt då jag inte orkat delta i någon aktivitet sedan början av 2018. Det var i och för sig tröttande att åka iväg, men samtidigt ger alltid de härliga medlemmarna i vår hallandsgrupp och vår gemensamma passion för pelargoner mig så mycket positiv energi. På träffen i Knäred, hemma hos en medlem där vi inte varit förut, blev jag glatt överraskad över alla djur på gården, som låg ute på landet.

Flera olika raser på ankor, hönor och tuppar.


















Djur, både tama och vilda, allt från en liten fjäril till en stor älg och såklart mina två älskade katter, gav mig så många härliga upplevelser under hela fjolåret. I Knäred fick jag se ankor, hönor och tuppar av olika vackra raser. Där fanns även grisar, som vi tyvärr inte fick gå in till, ett par katter, två hästar och i grannens hage intill stod kor och råmade. Medans de andra fikade lämnade jag för en stund det inglasade uterummet och studerade fjäderfäna på riktigt nära håll, då de inte verkade vara särskilt rädda för mig.

Tindra i köksvasken, där hon inväntar att jag ska skala fler räkor till henne.


















Mina två katter Ängla och Tindra fyllde 12 och 13 år i fjol. De är otroligt härliga livskamrater, var och en speciell på sitt sätt. Båda två sover oftast hos mig i sängen och tycker om att mysa och kelas. De utvecklas och förändras för varje år som går, vilket på vissa sätt överraskar mig. Nu har jag tyvärr varit sjukskriven i ungefär i 2 år, dels på grund av depression, men det har ju gjort att jag varit hemma mer med mina älsklingar. Det verkar helt klart som att de förstår när jag mår extra dåligt och håller då sig mer nära mig. Dialys hade jag redan när katterna flyttade in hos mig och jag hade börjat kunna gå lite efter att ha varit riktigt, riktigt dålig och hamnat i rullstol, amputerat ett flertal tår och opererat in ett konstgjort blodkärl i ena benet.
Nu när jag varit hemma mer med katterna upplever jag att vår kommunikation blivit bättre på olika sätt, även om vi såklart inte kan prata med varandra som vi människor gör, men jag pratar till katterna och ibland kan jag avläsa hur de reagerar. Med åren verkar de har lärt sig att förknippa vissa av mina ord eller snarare ljud med vad de innebär. Frågar jag Tindra om hon vill gå ut så går hon till dörren. Jag är noga med att bara använda ordet ut, när hon får lov att gå ut. Jag säger t.ex. aldrig "Du får inte gå ut". När jag kallar på henne, för att jag vill att hon ska komma in, brukar jag oftast vissla och i de flesta fallen kommer hon då springande, även om det kan dröja ett par minuter om hon befinner sig inne i den lilla lövskogen, strax utanför hyreshuset där vi bor. Ibland kommer hon, men vill ändå inte gå in, och då lockar jag henne genom att fråga om hon vill ha en räka. Viktigt är då att hon verkligen får en räka när vi kommer in i lägenheten, så att det inte bara blir ord utan betydelse så att jag lurar henne. När vi väl kommit in brukar hon hoppa upp på köksbordet och följa mig med blicken när jag plockar upp några räkor ur frysen, tinar dem i mikrovågsugnen, skalar och ger henne dem. Är vi inne i lägenheten och jag frågar om hon vill ha någon av hennes favoriter som rostbiff, tar hon sig också upp på bordet. Säger jag då hopp så hoppar hon oftast över till ena sidan av diskbänken och får några godbitar av mig. När det gäller storfavoriten räkor brukar hon till och med jama som svar, när jag frågar om hon vill ha räkor, trots om hon för övrigt är en väldigt tyst katt. När jag håller upp en liten, öppen påse med kattgodis och säger "Ta med tassen" har Tindra lärt sig att sticka in sin ena framtass i påsen och dra ut en och annan godisbit. Hon vill gärna bli kelad med när det bara är hon och jag. Ibland frågar jag henne "Får mamma en puss?". Självklart är det inte en puss på munnen, som jag då förväntar mig att få. Istället brukar hon då stryka ena sidan av sitt ansikte och nos mot min kind och näsa.

Ängla älskade pappret kring julens paket. En bit fick hon behålla,
som hon sedan har haft på golvet att ligga och sova på.













 





Under förra året började min katt Ängla plötsligt att sitta och ligga allt mer hos mig i soffan, vilket hon nästan aldrig gjort tidigare. Hon låg ibland på ryggstödet bakom mitt huvud, men nu lägger hon sig på mitt bröst både när jag sitter och ligger i soffan. Sedan tvättar hon mig på halsen, lägger sitt huvud under min haka eller sin nos emot den. Hon hoppar dagligen upp och sätter sig vid sidan om mig i vår tvåsitssoffa och tycker då om när jag gosar, kliar och kammar henne. Sedan brukar hon få en liten godisbit, men det verkar inte vara godsakerna som är huvudsyftet med att hon kommer upp till mig i soffan, även om hon är en riktig gottegris. Det tog inte lång tid att lära henne att slå till min hand med sin ena framtass när jag sa "Tack" och sedan gav henne en godisbit.
I sängen har hon alltid tyckt om att ligga på min bröstkorg, under täcket eller vid sidan om mig med bara huvudet på min axel eller framtassarna på min bröstkorg. Numera kommer hon så gott som alltid upp till mig i sängen så fort jag lägger mig, oavsett om det är på kvällen eller mitt på dagen. De nya vanorna i soffan började hon med efter att jag legat inlagd på sjukhuset upprepade gånger under 2018. Under den tiden tog mina närmaste grannar hand om Ängla och Tindra. Katterna är vana vid grannarna Mona och Rolf och även vid deras katt Lisa, då de tittar till mina älsklingar och släpper ut och in dem när jag är på dialysen, jobbet eller av någon anledning inte är hemma. Under mina sjukhusvistelser började Mona att borsta Ängla med en klädborste, till och med på magen där jag själv sällan får lov att röra henne. Borstningen har blivit en vana och så fort Ängla hör att grannarna öppnar sin dörr och vår dörr står på glänt går Ängla direkt ut i trapphuset. Är det Rolf som kommer ser hon nästan besviken ut, då han inte borstar henne. Ser hon däremot Mona så rullar hon på ryggen framför hennes fötter. Det är nästan så att jag blir lite avundsjuk då Ängla föredrar att Mona borstar henne i stället för att jag gör det.

Min vackra, älskade Tindra i vår säng.


















Jag har alltid tyckt mycket om djur, med undantag för bland annat spindlar, fästingar och andra små kryp. När jag var barn hade jag fyra guldhamstrar och ett marsvin, men min dröm var och är fortfarande att få ha en egen hund. Tyvärr skulle det inte vara lämpligt då jag har svårt att gå, mår dåligt till och från och dessutom skulle hunden få vara ensam när jag till exempel är på arbetet eller dialysen. Därför tycker jag inte att det skulle vara rätt för mig att ha en hund. Jag har alltid tyckt att katter är söta och fina djur, men aldrig haft någon längtan efter att ha en egen katt, trots att vår granne hade katten Aramis i flera år när jag var i tonåren. Han mötte ofta mig när jag kom hem från skolan och ibland satt han på fönsterblecket och ville att jag skulle öppna fönstret så att han fick komma in i mitt rum. När grannen inte var hemma brukade jag passa Aramis och det var spännande, men det väckte ändå inget intresse i mig om att få ha en alldeles egen katt.
Många år senare skaffade min systers familj deras första katt och jag blev helt betagen i den lille kattungen. Ja, vem faller inte pladask för en kattunge. Jag började längta efter en egen katt, men till att bli kattsambo var steget långt. En sköterska på dialysen försökte övertyga mig om att en katt skulle vara bra för mig och ett mysigt sällskap, men jag var motsträvig. Det gick så långt att hon till och med klippte ut tidningsannonser, med katter som var till salu, och la på mitt patientbord,vid sängen där jag skulle ligga och få min dialysbehandling. Månaderna gick och Stefan, en av patienterna på dialysen, hade en katt som just då fått ungar. Jag hade tittat på en hel del kattungar på Blocket och bestämt mig för att om jag skulle ha en katt så ville jag ha en vit katt. Stefans katt hade fått fem källingar och tre av dem var helvita. Jag åkte hem till Stefan i Slöinge, söder om Falkenberg, för att titta på kattungarna och för att se om det var någon av dem som jag föll för. Jag blev ju såklart överförtjust i alla fem, men speciellt i minstingen i kullen, som var en grå liten hona. De tre vita ungarna var jag inte alls lika begeistrad i.

Ängla och Tindra tillsammans i fåtöljen.


















Stefans dåvarande sambo sa att tyvärr var den lilla, grå tjejen inte till salu. Den katten skulle de själva behålla. Jag blev väldigt besviken, men strax innan jag skulle åka hem säger hon att hon ändrat sig och att jag skulle få köpa det ljuvligt söta lilla livet, som senare fick namnet Tindra. I efterhand när jag läste mycket böcker om katter, vilket jag helt klart borde gjort tidigare, fick jag veta att man inte ska välja minstingen i kullen. Den är oftast den svagaste av ungarna, som lättare drabbas av sjukdomar och andra åkommor. Såhär nästan 14 år senare kan jag konstatera att jag inte kunde fått en härligare katt. I efterhand är jag otroligt nöjd med mitt beslut att bli sambo med Tindra och Ängla. Det var många funderingar fram och tillbaka men att bli kattsambo är verkligen det allra bästa beslutet som jag tagit i mitt liv. Katterna ger mig så mycket kärlek, sällskap och vi umgås, kelar, myser, busar och är både inne och ute tillsammans. Då jag har få vänner och dessutom mår dåligt och ofta är trött är jag nästan alltid hemma utan mänskligt sällskap. Då är Tindra och Ängla guld värda och jag blir alltmer kär i dem för varje dag som går och det verkar vara ömsesidigt.
Flera kattägare som jag pratat med klagar över att deras katter stör dem på nätterna och på tidiga mornar. De blir väckta och kan inte sova då katterna jamar högt, krafsar på dörrar och springer rundor, vilket ofta leder till att de låter sina katter vara utomhus hela nätterna. Jag bestämde mig tidigt för att ignorera mina katter om de krafsade på ytterdörren och ville gå ut tidigt på morgonen eller försökte få min uppmärksamhet på andra sätt när jag gått och lagt mig. Det var inte helt enkelt, men jag var väldigt bestämd och det har lett till att så länge jag ligger i sängen och sover är det ingen av katterna som på något sätt försöker väcka mig. De är väldigt skönt speciellt de dagar då jag ligger i sängen långt in på förmiddagen eller lägger mig och sover på eftermiddagarna. Ängla, som är den av katterna som ligger mest i sängen hos mig, märker snabbt när jag vaknar på morgonen. Då gnyr hon lite tyst och kommer och lägger sig intill mig, gärna med nosen mot min kind eller med sitt huvud under min haka, eller så lägger hon sig på min bröstkorg och tvättar min hals. Det stör mig absolut inte utan är istället lugnande för själen, vilket är skönt då min ångest oftast är värst just när jag vaknar på morgonen.


Sedan Tindra och Ängla flyttade in hos mig har jag fått allt mer känslor för djur över lag, oavsett om det är tama eller vilda djur. Jag kunde aldrig tro att katter har så olika personligheter, på många olika sätt, och visar så mycket känslor. Visst brydde jag mig mycket om mina hamstrar och marsvin, som jag hade när jag var i 10-årsåldern, men jag var nog inte gammal nog att förstå att de små gnagarna var speciella individer med olika karaktärer och känslor, som behövde mer än bara mat och en ren bur.
Utanför hyreshuset där jag bor tar en liten lövskog vid bara några meter utanför ytterdörren. När jag var barn var det skog där husen ligger nu och områdena runt omkring var då åkermark och ängsmark med betande får och kor. Med åren har närområdet bebyggts allt mer och i allt större utsträckning inkräktat och minskat på de ytor där de vilda djuren lever.
Jag har bott i min lägenhet sedan 1992, men jag har aldrig fått uppleva så många vilda djur alldeles utanför huset som under 2019, vilket gett mig väldigt mycket glädje, spänning och små lyckorus. En äldre man, som bodde i huset tidigare men tyvärr inte längre är i livet, byggde fågelhus och en låda med lock som han satte upp och började mata både fåglar och ekorrar. Det är ett tiotal år sedan. Med tiden började jag och ytterligare ett par grannar att hjälpas åt att köpa mat och utfodra djuren.

Min favoritekorre sommaren 2018.
Den var en dm ifrån att ta en äppelbit ur min hand.



















Ekorrarna har varit olika till antalet under åren. Sommaren 2018 hade vi 6 ekorrar på besök. Två av dem blev allt mindre rädda när jag var ute och fyllde på deras låda med olika sorters nötter. Jag la även ut äppelbitar till dem och vid ett par tillfällen kom de nerför stammarna till de två stora, gamla ekarna och tittade på mig med sina stora, pigga, "pepparkornsögon". De var bara en dm från att ta varsin äppelbit ur min hand. Tyvärr låg jag inlagd på sjukhuset ett flertal gånger under det året då jag mådde väldigt dåligt psykiskt och jag drabbades även av sepsis (blodförgiftning), mitt under sommarens värmebölja, och låg 3 veckor på infektionsavdelningen. Då jag låg inlagd var det ingen som matade ekorrarna och därefter kom tyvärr inte mina två favoritekorrar på besök lika ofta och de kom inte fram till mig på samma sätt som tidigare. Att lyckas vinna djurs förtroende och kunna komma nära dem ger mig en härlig känsla. Det låter kanske löjligt men jag brukar prata lugnande med ekorrarna och kasta några nötter eller äppelbitar på marken för att förhoppningsvis kunna närma mig dem på sikt, dels för att studera deras beteende, ta några bra foton och bara få se de otroligt söta djuren på riktigt nära håll. Jag hoppas fortfarande på att jag en dag ska få uppleva att någon av ekorrarna tar en nöt ur min hand. Efter sommaren 2018 minskade ekorrarna i antal. Förra sommaren såg vi bara några enstaka av dem utanför huset, vilket jag såklart var ledsen över. Under hösten ökade de i antal igen och minst tre av de fem som vi såg var nykomlingar. En av dem var lätt att känna igen då pälsen mitt på svansen var vit. I år hade jag bara sett två ekorrar fram till förra helgen. Då dök det plötsligt upp en tredje, som inte alls var rädd. Den kom fram till mig på marken och tog en jordnöt med skal bara några dm från mina fötter. Lyckan var total. Kanske var det en av mina favoriter som har hittat tillbaka.
Antalet fåglar vid vår fågelrestaurang är färre än tidigare år, trots att en man i grannhuset har slutat att mata fåglarna utanför sitt hus. Vid den här årstiden har jag och mina närmaste grannar i huset fått fylla på mat till dem dagligen, men den senaste tiden har maten räckt i ett flertal dagar. Nu har ju årets vinter i södra Sverige varit väldigt mild hittills och i Halmstad har det bara varit någon enstaka morgon som marken varit pudrad med snö. Det har säkert bidragit till att fåglarna haft lättare att hitta föda och inte varit så beroende av att söka sig till vår utfodringsplats, men tidigare år har det varit mer än fullsatt i vår restaurang även på sommaren, men härom dagen hörde jag att det varit färre småfåglar vid årets fågelräkning så det är inte bara hos oss som antalet småfåglar är färre.

Min fågelholk där ett par talgoxar häckade sommaren 2019.










 







Under flera år har ett par skator haft sitt bo i ett av träden, bara ett par meter från vår ytterdörr, och i skogsdungen intill sitter det ett flertal fågelholkar på trädstammarna, som kommunen satte upp för många år sedan. De flesta av dem har fallit sönder med åren och tyvärr såg jag aldrig att några fåglar flyttade in i dem. En man i grannhuset byggde många nya holkar, som han satt upp förra året. Han satte även upp en holk som jag köpte som byggsats och satte ihop för något år sedan. Min fågelholk sitter i ett träd där jag ser den på några meters avstånd när jag kommer ut ur huset. I våras fick jag uppleva det jag länge längtat efter. Jag fick se en talgoxe flyga ut ur holken. De följande dagarna stod jag ofta ute och följde herr och fru Talgoxe när de flög ut ur holken, hämtade frön på fågelrestaurangen strax intill, för att sekunden senare flyga tillbaka in i holken. Tyvärr fick jag inte se när deras ungar lämnade boet.

Här ruvar mamma Strandskata på sina ägg,
precis intill väggen vid min arbetsplats.



















Utanför min arbetsplats, som ligger på ett industriområde, har vi under flera års tid fått besök av ett par strandskator. De har varit väldigt punktliga när de kommit på våren och det har bara skiljt några enstaka dagar på vilket datum de dykt upp. Alla mina kollegor har inte varit lika förtjusta över deras årliga ankomst då de suttit på biltaken och uträttade sina behov. Oftast har honan lagt sina ägg intill husväggen, där det ligger stenar runtom hela byggnaden. Ena året låg hon och ruvade på sina ägg bara en meter från ytterdörren. Varje år har hon fått 3 ungar, men det var bara en enda gång som en unge växte upp och klarade sig över sommaren, tills det var dags för strandskatorna att flyga iväg till varmare breddgrader. Troligtvis var det andra djur som tog livet av de fina ungarna. Eftersom jag inte varit på mitt arbete de senaste 2 åren har jag tyvärr inte kunnat följa strandskatorna mer än vid några enstaka besök.

Tre fina små ungar är födda.

Taken på våra bilar utanför arbetet var välbesökta.


Ovanför ett av fönsterna på min arbetsplats la Fru Björktrast sina ägg.

















































För några år sedan byggde ett par björktrastar bo ovanför ett fönster bara metern ifrån där jag och mina medarbetare sitter och äter vår lunch sommartid. Det var självklart spännande att följa hela händelseförloppet från att äggen kläcktes till att ungarna lärde sig flyga och så småningom flyttade. Tyvärr miste även en björktrastunge livet. Det är ett hårt liv som fåglarna lever. Jag kan inte så mycket om fåglar, men efter att jag började mata dem utanför vårt hus, har jag lärt mig ett och annat genom att söka information på internet. Så nu känner jag igen några fler arter utöver bl. a. pilfink sädesärla, trädkrypare, hackspett, talgoxe, skata, kråka, som kommer på besök och smörjer kråset utanför vårt hyreshus.

En av björktrastungarna har lämnat boet och har landat på däcket
på en av kollegornas cykel.
















 


Tyvärr såg Halmstad fastighetsbolag till att det blev smolk i glädjebägaren strax innan jul. Då hade områdesvärden satt en lapp i cykelrummet med en uppmaning om att fågelfröna och nötterna till ekorrarna skulle plockas bort innan årets slut. Jag och grannarna har förvarat mat till fåglarna och ekorrarna i cykelrummet i ett flertal år och det har aldrig varit något problem. Grannarna hjälpte mig att bära ner säckarna i källaren. Där har jag en liten skrubb i vilken jag har min handikappskoter och laddar den. Nu får även djurmaten stå där, men det gör det bra mycket krångligare för mig när jag ska fylla på mat till djuren. Jag orkar inte lyfta säckarna, i alla fall inte så länge det är mycket frön i dem, och det är två sorters frön, talgbollar och flera olika sorters nötter till ekorrarna. Som det är nu har jag satt maten på skotern och åkt upp med hissen, fyllt på de olika fågelhusen och lådan med ekorrarnas mat, och sedan åkt ner i källaren igen och lastat av säckar och spannar. Anledningen att maten inte fick stå i cykelrummet var enligt områdesvärden att plastsäckarna, som fröna förvaras i, kan brinna. Lite skrattretande, för även cykeldäck, sadelskydd och cykelväskor kan ju brinna vid en eventuell eldsvåda. Jaja, jag ska försöka att fortsätta mata både fåglar och ekorrar för att de ger mig så mycket positiva känslor och dessutom gör det att jag tar mig ut ur lägenheten, om än bara för en liten stund, även de dagar då jag mår dåligt och är väldigt trött.

Oj, tre nyfödda fiskmåsungar har trillat ner från sjukhustaket.















 


Något som jag vill berätta om, även om det inte hände förra året utan på sommaren 2018, var när jag låg inlagd på infektionsavdelningen i tre veckor och hade drabbats av sepsis, bakterier i blodet. Jag låg på bottenvåningen, där varje sal hade en ytterdörr så att man kunde gå ut utan att behöva gå genom avdelningen. Där fanns inget dagrum och det hände inte mycket under dagen mer än att jag fick dropp med antibiotika flera gånger per dygn och mat såklart. Dessutom fick jag genomgå ett par mindre trevliga undersökningar. Ett par dagar fick jag besök, men jag mådde inte så bra och var väldigt trött, så jag orkade inte med så mycket och dessutom hade jag ju min dialysbehandling 4 ggr/vecka i vanlig ordning. Jag tror att det var 2018 års varmaste veckor, som jag tvingades tillbringa tiden i gamla sjukhuslokaler, med obefintlig ventilation med endast en bordsfläkt som mest körde runt den heta luften. Ytterdörren fick egentligen inte stå öppen på nätterna, men det struntade jag i. Det blev i alla fall något svalare inne på salen när dörren stod öppen under natten.

Var är mamma och pappa? Jodå, de håller ett vakande öga på sina
småttingar hela tiden.



















Dagen efter att jag blev inlagd tittade jag ut genom den öppna dörren och plötsligt fick jag se tre små, duniga fågelungar, som trippade runt och pep på asfalten alldeles utanför min sal. Jag insåg ganska fort att det var fiskmåsungar. Mamma och pappa fiskmås flög fram och tillbaka för att hålla ett vakande öga på sina nyfödda telningar och emellanåt satt de på räcket ett par meter utanför huset. Fiskmåsar har ju inte direkt någon vacker sångröst och emellanåt var deras skrikande ganska påfrestande, speciellt vid gryningen då jag helst ville sova. Personalen berättade att ungarna troligtvis fötts uppe på taket och ramlat ner därifrån och det var tur i oturen för jag tror aldrig att de överlevt många dagar i den gassande solen uppe på taket. I vilket fall var de väldigt små och nykläckta. När jag gick ut från salen för att titta på de söta, små dunbollarna blev deras föräldrar inte särskilt glada. En av dem dök ner från taket och försökte anfalla mig. Under de tre veckorna som jag låg inlagd mådde jag inte bra varken fysiskt eller psykiskt och det var inte mycket av sjukhusmaten som smakade eftersom jag även mådde illa. Jag tog en och annan liten tugga på smörgåsen, som jag fick till frukost, och sedan kastade jag ut några små bitar bröd och ägg till de vuxna fiskmåsarna. Min tanke var att försöka vinna föräldrarnas förtroende så att jag kunde gå ut och titta på ungarna utan att bli anfallen och min plan var effektiv och gav snabbt resultat.

Herr och fru fiskmås har förstått att jag inte är så farlig,
så jag fick ta ett foto på en meters avstånd.
 


















Andra morgonen syntes ungarna inte till. De var inte kvar på asfalten utanför våra salar och jag blev orolig att något djur hade bitit ihjäl dem under natten, men tack och lov var de vid liv. Plötsligt fick jag se ett av de små liven på gräsmattan, mellan huset med infektionsavdelningen och en annan sjukhusbyggnad tvärsöver. Efter en stund fick jag syn även på de andra två syskonen. Alla tre hade trillat ner 3-4 meter från marken utanför infektionsavdelningen till gräset nedanför. Där fanns en trappa som ledde ner till nedre markplan, men jag nöjde mig att följa ungarna på håll, då orken i mina ben inte räckte till trappklättring.

På väg mot tröskeln in på mitt patientrum.


















Jag fortsatte att erbjuda herr och fru Fiskmås en och annan bit smörgås och andra små matbitar som jag själv inte åt upp, men jag höll uppsikt över att ingen såg min matning. Den togs glatt emot av fiskmåsarna och jag blev allt mer populär och kunde stå gott och väl en halvmeter ifrån de vuxna fåglarna, när de satt på räcket. De vande sig snabbt vid att få en matbit, när jag öppnade dörren ut från min sal på morgonen. Det gick så långt att de flera gånger var på väg in till mig på salen, när jag satt i sängen och försökte peta i mig lite frukost. Jag tyckte att det var roligt, men insåg att det inte skulle vara så lämpligt med fiskmåsar inne på salen, då man inte vet vad de kan bära med sig för bakterier och ohyra. Därför fick jag schasa på dem emellanåt. Några dagar satt jag utanför dörren i friska luften och det var spännande att se hur närma fiskmåsarna vågade komma mig för att ta de små brödbitarna jag gav dem. Om jag hade velat hade jag säkert fått dem till att äta ur min hand, men det lät jag inte dem göra. Ungarna växte fort och rörde alltmer på sig. En kvinna som jobbade i huset tvärs över satte ut en djup tallrik med vatten till dem. Det behövde de nog i värmen och jag såg dem turas om att dricka och de gillade även att bada i tallriken.

Åh, vad gott med vatten i hettan. Ska man dricka eller bada i det?


















De var inte bara fiskmåsarna som gladde mig i sjukhussängen. I huset rakt emot låg en ringduva och ruvade på sina ägg, längst in på räcket på en av balkongerna. Jag kunde se den genom fönstret när jag låg i sängen. Det var underhållande att följa herr Duva när han trippade fram längs hela balkongräcket och väl framme på kanten flög han iväg. Några minuter senare kom han flygande och landade, trippade längs hela räcket igen och överlämnade maten, som han fångat till fru Duva i boet. Samma procedur upprepades många gånger varje dag. Tyvärr fick jag inte se duvungarna lämna boet innan det var dags för mig att åka hem från sjukhuset.

Matning av duvungarna pågår.


















Fiskmåsungarna hann växa till sig ordentligt under de tre veckorna som jag följde dem. De rörde sig över större område och var inte lika lätta att hitta när jag gick ut för att titta efter dem. Deras föräldrar var alltid på plats för att hålla ett vakande öga på sina tre ungar. Visst var det skönt att få lämna infektionsavdelningen, men det var inte utan att jag saknade fåglarna. Utan dem hade jag troligtvis ägnat den mesta tiden i sjukhussängen, men de fick upp mig på benen och även om jag mådde dåligt så gick jag ut till dem flera gånger varje dag. Efter att jag kommit hem funderade jag flera gånger över att köra till sjukhuset för att titta till "mina" fåglar. Tyvärr mådde jag inte så bra följande veckor och jag var väldigt trött, så det blev inget besök och jag fick inte se familjerna Fiskmås och Duva fler gånger, men jag hoppas att alla ungarna klarade sig och fick uppnå vuxen ålder.    

Kom igen och fyll på solrosfröna i huset!


















Trots att markerna i närområdet där jag bor bebyggs allt mer och landsbygden flyttas längre och längre bort har vi fortfarande en del vilda djur, som rör sig strax utanför entrédörren på vårt hyreshus. Jag tycker det är otroligt spännande och gläds över att få se djuren på så nära håll. I somras, när jag hämtade in min katt Tindra några sena kvällar, fick jag se två igelkottar strax utanför huset. Jag tror att det var en mamma med sin unge då de var väldigt olika stora. De nosade runt på marken under vår fågelrestaurang och verkade leta efter mat. Jag har läst att man kan mata igelkottar med kattmat, men det är inte så stor idé att sätta ut kattmat (blötmat) utanför huset då det är en hel del katter som är ute på nätterna bland husen på gården och de skulle troligtvis kalasa på maten långt innan igelkottarna fått en chans att smaka på den. Istället la jag ut små äppelbitar till igelkottarna och serverade dem hemkokt havregrynsgröt. På morgnarna var gröten borta, men jag fick aldrig se om det var igelkottarna som åt upp den eller om det var andra djur som satte i sig den.
Under några sommarnätter fick jag även se räven stryka förbi utanför huset. Jag har sett rävar på samma plats tidigare somrar, men jag blev ändå väldigt överraskad när jag öppnade ytterdörren och står öga mot öga med en stor, vacker räv, bara 5-6 meter ifrån mig. Den stannade till och såg ut att titta på mig en stund, utan att verka direkt rädd, och gick sedan vidare i sakta mak. Jag har ett flertal gånger fått höra att räven kan ta katter, vilket jag har svårt att tro, om det inte är en gammal eller sjuk katt, men det är inte utan att jag ändå blir orolig då det händer att Tindra inte vill komma in och sova när det är riktigt varmt på sommarnätterna. Trots allt tycker jag att det är spännande att även få se Mickel räv utanför huset.

En av fiskmåsungarna utanför vårt hyreshus sommaren 20019.


















Jag har bott i samma lägenhet sedan 1992 och i Hallägraskogen, en liten lövskog som tar vid alldeles utanför vårt hyreshus, har jag sett rådjur flera gånger och för längesedan såg jag en grupp med hela 7 rådjur i olika åldrar och kön i skogen. Vid ett tillfälle var jag väldigt nära att köra på ett rådjur, som plötsligt dök upp när den kom från grönområdet vid Hallägraskolan och skulle passera vägen för att ta sig in i Hallägraskogen. Jag höll som tur var väldigt låg hastighet och rådjuret vände precis om när det var vid min bils ena framlykta. Det kändes som om mitt hjärta satt i halsgropen och jag var vettskrämd. Kanske blev rådjuret räddare än vad jag blev men tack och lov blev det inte skadat. Jag fasar över om jag skulle råka köra på ett djur som blir så illa skadat att det inte går att rädda, men att det ändå fortfarande är vid liv. Skulle jag råka ut för det hoppas jag verkligen att jag finner råd och mod att avsluta djurets lidande.
Förra sommaren berättade mina grannar, som ofta är ute och går, att de sett rådjur i närheten. Jag blev lite besviken att inte jag fått se dem men det dröjde bara någon dag innan de dök upp utanför huset. En eftermiddag när jag gick ut genom ytterdörren fick jag se ett rådjur intill vår fågelrestaurang. Där stod den och åt blad från grenarna på ett fruktträd. Tänk att djur kan ge mig en så varm och sprittande känsla inombords. Den var så vacker där den stod och efter en stund gick den sakta iväg in bland träden. Några dagar senare stod dem på samma ställe och åt när jag kom körande med min handikappskoter. Jag stannade direkt och  försökte få upp min mobiltelefon för att föreviga rådjuret på bild, men tyvärr försvann den iväg innan jag lyckades klicka fram kameran på telefonen. Ett par sena kvällar fick jag se två rådjur utanför huset, när jag stod och tittade ut genom fönsterna vid hissen på fjärde våningen.
Jag tog hissen ner och körde sakta ut med min skoter och plötsligt stod ett av rådjuren mitt på cykelbanan en bra bit framför mig. Det var för mörkt att fotografera och rådjuren försvann snart in i skogen och jag körde hem och intog sängen med katterna.
Förra årets häftigaste och största upplevelse var med väldigt stora djur. Strax efter lunch åkte jag ner med min rollator i hissen för att gå ut och invänta resamtaxin. Den skulle köra mig till sjukhuset där jag skulle ha min dialysbehandling, vilket jag haft 4 gånger i veckan i 31 år, men det som hände sedan har aldrig varit med om. När jag öppnat ytterdörren med min lilla dosa och kört över dörrlisten lyfte jag blicken mot de två stora ekarna, som växer på andra sidan den asfalterade gångbanan där vi matar fåglarna och ekorrarna. Jag brukar alltid titta efter ekorrarna när jag går ut, men jag såg varken fåglar eller ekorrar. För ett ögonblick fattade jag inte vad det stora, mörka var som jag såg 5-6 meter bort. Det var en stor älgko, med sina två nästan lika stora kalvar. De stod och och mumsade i sig blad från träd och buskar och reagerade inte över att jag kom ut. De gick sakta in bland träden och jag gick ett par meter åt samma håll. Tyvärr kom taxibilen redan efter någon enstaka minut, så jag fick inte möjlighet att beskåda de stora, vackra djuren så länge som jag önskat. Chauffören såg inte älgarna och stannade precis där älgarna stod lite längre in bland grönskan. Jag gjorde tecken åt honom att vara tyst och när han hjälpt mig in i bilen frågade han om vi inte skulle ringa någonstans. Älgarna kan väl inte vara kvar där menade han. Ja, det kanske man undrar när man kommer från ett annat land som inte har älgar och man ser tre stora älgar för första gången. Jag var helt exalterad över att äntligen få se vilda älgar på så nära håll. Under åren har det rört sig älgar någon kilometer bort och veckorna innan hade grannarna sett en älg i närheten. De ståtliga djuren återkom flera gånger och jag fick se dem ytterligare ett par gånger utanför vårt hus. Flera boende i grannhusen stod ute och beskådade älgarna. En kvinna var enligt mig lite dumdristig och gick allt närmare dem för att få en riktigt bra bild av dem så nära som möjligt. Hon frågade sin kille om han trodde att älgarna kunde springa fortare än henne, medan killen gång på gång förmanade henne att följa med honom hem. En man kom och gick förbi och när jag började prata med honom berättade han att han var från Vilhelmina, var jägare och van vid både älg, björn och andra vilda djur. Han förklarade lite om älgars kroppsspråk och att älgarna såg helt lugna ut där de stod och åt, men man ska passa sig för är att komma mellan kom och hennes kalvar då är det risk att kon går till anfall. Det är ingen fara att låta älgarna röra sig i området, men man ska visa respekt för älgarna och vi som bor i området borde informeras om hur man ska bete sig om man möter på dem medan han. Älgarna lunkade iväg mot bussgatan lite längre bort och där fick två bussar snällt vänta på att älgkon och kalvarna skulle gå över gatan och vidare in i Hallägraskogen. Jag har sett älg på nära håll en gång tidigare, men det var i Markaryd på älgsafari där vi åkte i ett litet tåg på hjul och hade lövruskor med oss att mata älgarna med, efter att ägaren gått ut och kallat och lockat på dem. Då stack älgkon in sitt huvud i tågvagnen och jag fick nästan mulen rakt i ansiktet då jag försökte att fotografera den. Så nära skulle jag ju aldrig komma en helt vild älg. Djuren där var ju vana vid människor även om de inte var tama. Det var i alla fall en häftig upplevelse.
Älgarna som rörde sig hemomkring i fjol fick vi se under några veckors tid och de väckte en hel del uppmärksamhet. Några personer, som bland annat mött på dem när de varit ute och rastat sina hundar, ansåg att de var farliga och försökte gå till attack och fick medhåll av andra om att älgarna borde avlivas. Andra tyckte att de inkräktade på området där vi bor och borde hålla sig borta, medan en del personer var förtjusta i de stora, vackra djuren och tyckte att det var spännande att få se dem på nära håll och att vi skulle låta dem vara och respektera dem.  Ja, åsikterna gick verkligen isär när älgarna diskuterades på sociala medier. Vem inkräktar på vems mark? Varför inte låta djuren leva där och visa respekt, hänsyn och värna om dem? Jag anser att djur har lika stor rätt att leva och ta plats på vår jord som vi människor. Vi har inte ensam äganderätt till vår planet.
Jag är otroligt fascinerad över alla små och stora djurarter i vår värld. Hade jag varit frisk och kunnat resa ut i världen hade jag främst velat åka till platser där jag fått se alla möjliga djur, där de lever fritt i naturen. Jag hoppas att vi människor kommer att ta bättre hand om vår planet framöver så att kommande generationer också får lov att se allt vackert, levande, både djur och växter.

Tindra sover gott i kattställningen ute på balkongen.

















15 jan. 2020

Tulpanens dag 15 januari


















Idag är det Tulpanens dag och den har vi nu firat hela 25 år. När julblommorna gjort sitt är det härligt att köpa hem tulpaner, som ger en härlig försmak av våren. De är lätta att få tag på och kostar inte så mycket, men självklart får du tulpaner efter vad du betalar för dem. Ska du ha riktigt stora blommor av de mer speciella sorterna får du gå till en blomsterbutik och betala lite mer, men det kan det vara värt.
De första tulpanerna brukar dyka upp till försäljning kring nyår och då börjar tulpansäsongen, som pågår januari- april. Under denna period säljs 1 miljon tulpaner varje dag i Sverige och denna veckan ökar försäljningen med 40-50%, så det är inte konstigt att vi är de mest tulpanälskande folket i världen.
Tulpansläktet har sitt ursprung i södra Europa, delar av Asien och i norra Afrika och odlades redan på 1000-talet. I slutet av 1500-talet tog flamländaren Carolus Clusius med sig de första tulpanerna från Osmanska riket till Europa och Holland. Han försökte in i det längsta hemlighålla sin tulpanodling för att hindra spridning av de exklusiva lökarna, men lökar stals och snart uppstod en blomstrande marknad för tulpaner. Under 1600-talet växte intresset stort för dessa blommor i Holland och det utbröt en lavinartad spekulationsmarknad kring de eftertraktade lökväxterna. Det finns ingen dokumenterad fakta om när de första tulpanerna kom till Sverige, men man vet att en man vid namn Olof Rudbeck d.ä. hade en odling i sin botaniska trädgård i Uppsala i slutet av 1600-talet. Där hade han 38 olika sorter, som han tagit med hem som frön och lökar, vid en resa till Holland. Det dröjde till mitten av 1900-talet, innan försäljningen av tulpaner började ta fart i vårt land och sedan har denna blomma bara blivit allt mer populär.


















Det finns ett hundratal vilda tulpaner och därutöver mängder med hybrider, cirka 7000 olika sorters som är registrerade i världen och de finns i en mångfald av färgvarianter, storlekar och utseende. Det ligger ett långt förädlingsarbete bakom nya sorter och det tar oftast 15-20 år innan man får fram en ny tulpan, som kommer ut i handeln. I Sverige drivs det upp 160 miljoner tulpaner varje år, fördelat på c:a 400 sorter. Lökarna importeras och 90% kommer ursprungligen från Holland.
I Sverige finns det ungefär ett dussin större tulpanodlare, som alla odlar enligt Svenskt Sigills kvalitetsregler. Det innebär en ansvarsfull och kvalitetssäkrad produktion. Växthusen drivs till exempel med fossilfritt bränsle och då tulpanerna är svenskodlade blir vägen till butik inte så lång och på så vis håller svenskodlade tulpaner längre hemma i vasen.
Själv är jag väldigt svag för de dubbla sorterna, papegojtulpaner och de som har kronblad med fransiga kanter. Jag brukar ibland köpa bara 2-3 tulpaner av någon speciell sort och sätta en och en i gamla glasflaskor, vilket jag tycker blir ett vackert blickfång på soffbordet. Självklart är det härligt med ett helt fång tulpaner, gärna med blandade färger och sorter.
På Blomsterfrämjandets hemsida kan du se 100 olika buketter med tulpaner här.


















Såhär tar du bäst hand om dina tulpaner:
När du köper tulpaner ska blommorna visa färg.
Låt pappret/plasten sitta kvar kring buketten när du kommer hem.
Skär av stjälkarna ett par cm. Använd en vass kniv, inte en sax, och skär stjälken rakt av.
Sätt sedan buketten i en vas med kallt vatten.
Efter någon timma har blommorna dragit vatten och du kan ta av pappret/plasten och arrangera tulpanerna.
Ställ dem svalt under natten för längre hållbarhet.
Tulpaner dricker mycket vatten, så glöm inte att fylla på vatten.
Byt gärna vatten i vasen så minskar bakterietillväxten.
Håll tulpanerna borta från färsk frukt, som avger etylengas och gör att tulpanerna chanserar fortare.

30 dec. 2019

Feliway kan ge våra älskade katter en lugnare nyår och hjälpa till vid andra problem


















Snart är 2019 till ända och det är dags att fira in det nya året 2020. För många blir det en festlig afton med god mat och dryck, trevligt umgänge, glada miner och medan man räknar ner sekunderna till tolvslaget lyses himlen upp av ett ljusspel av fyrverkerier i mängder och sprakande ljud och öronbedövande smällar. Ett riktigt vackert skådespel på himlavalvet, ja för visst är det stämningsfullt att titta på under tiden som klockan slår tolv slag och det nya året tar sin början, men dessvärre har dessa fyrverkerier en mindre glamorös baksida på ett flertal sätt. Under några få minuter avfyras raketer världen över och stora ekonomiska summor går upp i rök. Pengar som kunde gått till något mer betydelsefullt, som t.ex. till att hjälpa människor i nöd, sjukvård, naturkatastrofer eller att hjälpa utrotningshotade djur. Tyvärr bidrar även fyrverkerierna till svarta rubriker i tidningarna dagarna efter nyår, som handlar om raketer som hamnat fel och orsakat bränder och om barn och vuxna som skadats svårt, ibland med men för livet. Det värsta med fyrverkerierna är allt lidande som de orsakar för både vilda djur, våra husdjur och även för människor, vilket man inte alls verkar ägna en tanke åt när man bränner av den ena raketen efter den andra, med öronbedövande ljud på nyårsnatten, men ibland även dagarna före och efter nyår. Innan jag blev sambo med mina två älskade katter trodde jag mest att det var hundar som mådde dåligt av fyrverkerier och smällare. Jag var i alla fall dåligt insatt i följderna av människors nyårsunderhållning på nyårsnatten. Många djur mår dåligt och blir väldigt stressade av allt smällande under nyåret, liksom en del människor som upplever nyårsnatten som mycket skrämmande, bland annat personer som levt i krigsdrabbade länder. Dessutom kan rester av fyrverkerier hamna i både vilda och tama djurs mag- och tarmsystem och leda till allvarliga, inre skador.

















Min första katt Tindra har hunnit bli 13 år och den första nyårsnatten som hon bodde hos mig blev en fruktansvärd upplevelse för henne, men även för mig. Jag var inte alls beredd på att en katt kunde reagera så starkt på fyrverkerier och jag mådde så dåligt av att se henne så uppstressad och rädd och inte veta vad jag skulle göra för att lugna henne. Tindra sprang fram och tillbaka i lägenheten. Ena stunden låg hon längst in under sängen i sovrummet och nästa satt hon och tryckte bakom duschdraperiet på toaletten och så höll hon på att springa fram och tillbaka en lång stund utan att kunna fly undan det som skrämde henne. Så höll hon på tills jag kom på att jag kunde öppna dörren in till klädkammaren. Där kröp hon så långt in hon kunden komma och gömde sig bakom några lådor och kom ut först framåt småtimmarna. Det måste varit en traumatisk upplevelse för en liten katt. Året därpå hade även min katt Ängla flyttat in hos oss, men hon var inte lika skärrad av fyrverkerierna.
Tindra led igenom ytterligare ett par nyårsaftnar innan jag upptäckte Feliway, som innehåller en syntetisk kopia av kattens naturliga feromoner. När katten mår bra och är lugn så ansiktsmarkerar den och lämnar ansiktsferomoner när den gnider sitt ansikte mot möbler och andra föremål i hemmet och utomhus. Feliway gör katten lugn och gör att den känner sig trygg och tillfreds. Feromonerna kan även få katten att sluta med oönskade beteenden, som att kissa på andra ställen inomhus än i sin låda, klösa på möbler och bråka med andra katter. Feromonerna finns som spray och som en kulformad plastbehållare med en liten flaska, som innehåller vätska med feromoner. Kulan med flaskan sätts i ett vägguttag i det rum där katten vistas mest och när vätskan blir varm sprids feromonerna i luften. Behållaren med Feliway ska helst sitta i vägguttaget några dygn både före och efter nyår för att ge maximal effekt.
Efter att jag började använda Feliway har vi haft mycket lugnare nyårsaftnar och Ängla och Tindra har bara legat under sängen en liten stund kring tolvslaget. Jag drar även ner persiennerna för fönsterna på kvällen och har på tv:n på lite högre volym än normalt, fram tills att smällandet har avtagit. Det är viktigt att inte själv stressa upp sig och göra en stor grej av smällandet, då det också kan stressa våra fyrbenta vänner.
Feliway spray använder jag när katterna ska till veterinären. Då sprayar jag i transportburen eller på en av de medföljande papperskatterna och hänger den i buren. Det har hjälpt Tindra, som oftast varit väldigt stressad och orolig inför både bilfärden och den vanliga årskontrollen hos veterinären. Feliway kan du bland annat köpa på apoteket. Kulan och flaskan med Feliway kostar närmare 400 kr, men jag tycker det är värt varje krona, för att mina katter ska kunna fira en lugnare nyår och må bra. Använder man den bara vid nyår räcker den flera år och sedan behöver man bara köpa ny flaska med feromoner. Tyvärr har kulan och flaskan ändrats något och därför passar inte nya flaskan i den gamla kulan med elkontakten. På bilden nedan ser du den gamla varianten som är lila. Den nya är vit. Kulan med Feliway uppnår full effekt först efter 24 timmar från att den kopplats in i vägguttaget och ska vara inkopplad dygnet runt. Tänk på att din katt kan bli skrämd när du släpper ut den dagarna kring nyår, då det tyvärr avfyras raketer och smällare andra tider än just vid tolvslaget på nyårsafton.
Jag hoppas att de nya reglerna, som innebär att man behöver tillstånd för att avfyra fyrverkerier, gör att det blir något mindre raketer, men jag är mycket tveksam. Tack till de butiker som slutat sälja fyrverkeripjäser.
Förhoppningen är att du och dina fyrfota vänner och övriga tama och vilda djur får ett lugnt och skönt Gott Nytt År.
Läs mer om Feliway på www.feliway.com/se










23 dec. 2019

Fixa snabbt och lätt "Sofus pikantsill" till julbordet


















Om du inte är klar med julmaten inför morgondagen tipsar jag här om en enkel sillinläggning, som du fixar på en halvtimma. Jag har tidigare haft receptet på min blogg, bland annat det året som jag hade julkalender med olika jultips varje dag, men jag tycker det är värt att lägga ut receptet igen. Även om du inte brukar laga mat så ofta och aldrig lagt in sill kan jag lova att du enkelt fixar "Sofus pikantsill" och den brukar verkligen bli omtyckt. Följ receptet till punkt och pricka, så får du ett utmärkt resultat. Receptet har jag hämtat från min mammas receptpärm, där hon till och med skrivit "mycket god" på receptsidan. Det går lika bra att använda en burk 5-minuterssill istället för att koka egen lag och lägga sillen i och du kan fixa sillen bara några timmar innan den ska avnjutas. Lycka till!

Recept
Sofus pikantsill
4-6 urvattnade sillfileer eller hoppa över lagen och använd en burk 5-minuterssill
Lag:
1 skivad gul lök
10 st krossade svartpepparkorn
1 dl ättiksprit
1½ dl vatten
1 dl socker
Marinad:
1 dl Heinz ketchup (Använd inget annat märke. Då blir sillen inte lika god.)
1 msk tomatpure
½ dl olja
1 pressad vitlöksklyfta
1 tsk kapris
½ finhackad gul lök

Gör såhär:
1. Koka upp lagen. Låt den svalna och häll den över sillfileerna, som får stå kallt under natten.
2. Ta upp sillfileerna och skär i smala bitar och lägg i en skål.
3. Blanda ingredienserna till marinaden och slå över sillbitarna.
4. Låt stå kallt några timmar innan servering och garnera med äggklyftor.

Jul- och nyårshälsning 2019


















I år kunde jag tyvärr inte skriva några julkort och skicka med posten, då min tumme opererades på luciadagen och högerhanden och underarmen är i gipspaket. Jag hade förhoppningar om att kunna skriva och skicka iväg mina julkort efter operationen, men jag kan inte ens hålla i en penna och skriva så att det blir läsbart. Därför blir det bara en hälsning via sociala medier i år. Kanske inte så bara.

21 dec. 2019

Från krukväxt till julgran på några minuter
























Dagarna går fort och nu är det bara några få dagar kvar till den stora dagen, självaste julafton. Jag har pyntat en del hemma i min lilla lägenhet och lite julstämning tycker jag allt att jag känner, men tyvärr finns det en del som saknas för att jag ska vara riktigt nöjd. På luciadagen opererades min tumme på högerhanden, då den var försliten vid tumbasen och det nästan inte fanns något brosk kvar, vilket gjorde att tummen "gled ur led" och jag hade värk trots att jag tog starka värktabletter. Nu är handen och större delen av min underarm gipsad. De fyra fingrarna, utöver tummen, är fria så att jag kan röra dem, liksom övre leden av tummen. Det är i alla fall så att jag kan använda handen något, om än väldigt begränsat, och det är tur det eftersom jag inte kan räta ut fingrarna på min vänsterhand, vilket till viss del beror på att en nerv skadades vid en operation av min AV-fistel för många år sedan. Operationen av tummen var planerad sedan ett par veckor tillbaka så jag hade trots allt fått fram den stora adventsljusstaken, ljuskransen i sovrumsfönstret var upphängd och min dörrdekoration, med mängder av små, röda kulor, hann komma på plats på lägenhetens ytterdörr. Dessutom hade jag planterat ett flertal olika sorters amaryllislökar, några vita hyacinter och två julrosor och täckt jorden med grönmossa och kuddmossa. Några gamla tomtar, som jag köpte på en julloppis några dagar före operationen, hade jag ställt fram på den rödvita duken på köksbordet. Så långt var jag nöjd, men som den optimist jag emellanåt är var det en hel del som jag tänkte fixa efter att tummen var opererad och stabiliserad i gips. Ja, ja, min envishet har varit bra många gånger genom åren, för att kämpa mig igenom jobbiga strider mot diverse sjukdomstillstånd. Jag inbillade mig själv att jag helt säkert kunde skriva mina julkort, slå in julklapparna, dekorera klart mina blomsterarrangemang och ta fram mina egenhändigt handmålade tomtar och slutligen skulle ju granen fixas klart. Nu blev det inte riktigt som jag planerat eller snarare blev ingenting som jag tänkte mig under veckan som nu gått efter att tummen opererats. Jag har haft väldigt ont i handen efter operationen, då jag inte fick den smärtlindring som jag bad om och som jag fått vid flera av de över 35 operationer, som jag av olika anledningar tvingats genomgå tidigare i livet. Efter telefonkontakt med flera olika personer och telefonsvarare inom vården, kvällen efter operationen, fick jag svaret att återgå till mina värktabletter, som jag tagit i 15 år, men med högre dos. Det hjälpte tyvärr inte. Dagen därpå satt jag 3 timmar på akutmottagningen, efter att jag varit 5 timmar på dialysmottagningen och haft min behandling. Åkte hem med ytterligare en värktablett, men dubbel dos mot vad jag tagit vid tidigare operationer. Tack och lov hjälpte pillerna mot smärtan, men jag började må alltmer illa, dåligt över lag och psyket dalade. Vid nästa dialys, två dagar senare, ändrade även min dialysläkare smärtlindringen, satte in tabletter mot illamående och en annan mot sura uppstötningar och magont. Dagen därpå tog jag bara mina värktabletter som kroppen är van vid. Smärtan har klingat av även om jag har ont, men illamåendet har gjort att jag knappt ätit något och psykiskt mår jag sämre än på länge. Jag skulle ju bara genomgå en liten operation av tummen. En enkel match i jämförelse med flera andra ingrepp jag fått vara med om.
Ja, ja, nu är det gjort och det är bara att köpa läget hur jobbigt det än känns och jul blir det ju oavsett. Jag kan inte säga att jag är en stor älskare av själva julafton, men jag trivs med att pynta och göra fint hemma under hela advent och jag fullkomligt älskar allt som har med blommor och växter att göra och och göra arrangemang m.m. Utöver att jag tycker att det är roligt får det mig även att må bättre psykiskt. Därför har jag trots allt fått fram lite dekorationer att sätta i mossan kring mina blomsterarrangemang. Jag lyckades få fast ett rödvitrutigt band kring en apelsin, efter lite trixande, och ikväll fick jag till slut stuckit i några hela kryddnejlikor i den, så att det sprider sig en härlig juldoft i lägenheten såhär dagarna innan jul.
Så var det ju det där med julgranen. Någon stor gran har jag inte haft plats med de sista åren. Det är fullt med pelargoner på balkongen även vintertid och att ha gran inomhus med två katter och alla deras prylar är inte så lätt, men gran ska det vara till jul, så är det bara. För flera år sedan köpte jag en rumsgran och den har sedan dess fått agera julgran varje jul och däremellan står den på ett litet bord innanför fönstret i vardagsrummet, som vilken annan krukväxt som helst. Vid första advent täckte jag jorden i krukan med kuddmossa och hängde en liten, batteridriven ljusslinga mellan grenarna. Sedan blev den stående. När jag var liten satte vi in och pyntade granen först på lillejulafton, men den traditionen håller jag inte på längre. Som en hel del annat skulle rumsgranen pyntas efter operationen och nu står den trots allt klar, min lilla julgran. Grenarna är veka och man kan bara hänga lite sparsamt med pynt på dem. I år har jag valt stjärnor i vitmålat trä och andra med silverglitter. På översta grenen sitter en vit fågel med sidensvans, som jag ärvt efter min farmor. Sedan har jag valt att dekorera kuddmossan i krukan med små julgranskulor. Kulorna har tunna ståltrådar, som man lätt sticker ner i mossan. En liten julfigur i form av en vitklädd flicka med lite glitter har också fått ta plats i krukan. Den ligger lös uppe på mossan, men man kan enkelt använda limpistol om man vill fästa någon dekoration på mossan eller så limmar man på en kort blompinne eller ståltråd i pyntet så att man kan fästa det. Tyvärr gick min limpistol sönder i början av december, så det står överst på listan över det jag ska inhandla när min hand är återställd. Tycker man som jag om att pyssla är limpistolen ett måste. Nu står i alla fall granen på plats och mitt långfinger ska få vila från tangentbordet. Nu återstår det att försöka slå in julklapparna, men jag tror tomten får dela ut dem utan papper. Krafterna behövs bättre till att orka ta mig till min syster med familj i Malmö på julafton. Jag hoppas verkligen att jag ska må lite bättre då. Att skriva på min blogg skingrar tankarna en stund, speciellt under dialysen, och jag tackar för att du ville läsa inlägget till dess slut, trots att det blev en del läsning om min tumme.

12 dec. 2019

Stora kottar blir enkelt till gnistrande julpynt



















Nu är det hög tid att julpynta hemmet, i alla fall för de flesta. En del har som tradition att plocka fram tomtar och annat pynt och sätta in granen redan till 1:a advent, medan andra väntar med att pynta till veckan före jul. När jag var liten var det strikta regler hemma hos vår familj att adventsljusstakar och stjärnor togs fram kvällen före 1:a advent och tändes först dagen därpå på söndagen. Sedan väntade vi fram till lille julafton då vi tog in granarna, som vi varit och huggit i skogen hos släktingar. Jag och min syster hade varsin liten gran på våra rum och de pyntade vi själva, men den stora granen hjälptes hela familjen åt att klä. Sedan var det nästan tävling om vem som vaknade och kom ur sängen först på julaftonens morgon och tände ljusslingan i granen, för vi hade som tradition att det var först på julaftons morgon som den fick tändas.
Tyvärr har jag inte haft någon stor gran hemma hos mig de senaste åren. Sedan katterna flyttade in har jag inte plats för en gran i min lägenhet och efter att jag började odla och samla på pelargoner tar de upp all plats på min balkong även vintertid. Nu pyntar jag istället min rumsgran, som jag haft i flera år, med en liten ljusslinga och hänger silverglittrande stjärnor på de tunna, små grenarna. Jorden har jag täckt med kuddmossa och sedan dekorerat.
Jag har en del små tomtar och annat pynt i lägenheten, men främst gillar jag att dekorera med julens blommor, som hyacinter, tazetter och flera olika sorters amaryllisar, som jag driver upp själv. Sedan finns det en hel del vackert  i naturen, som jag tycker om att ta in och pynta med på olika sätt, bland annat olika sorters mossa, grenar, kottar och fröställningar. Tyvärr har jag ju problem att gå och har lite dålig balans vilket gör att jag inte vågar ge mig ut i skogen på egen hand. Därför passade jag på att köpa kuddmossa, grön mossa, ett par grenar med små kottar på och två stora kottar, när jag var på Lilla Böslids julmarknad för några veckor sedan.
Jag hade redan en idé om vad jag skulle använda kottarna till när jag köpte dem, men sedan har de blivit liggande i brist på ork och tid. På luciadagen ska jag operera tummen, då den glider ur led, och vara gipsad i 5 veckor, därför plockade jag fram mina kottar häromdagen för att hinna pyssla lite innan högerhanden hamnar i paket. Tanken var att sätta kottarna i varsin lerkruka med mossa och att de skulle få lite snöig finish. Jag letade fram två gamla krukor, som jag köpt i en antikaffär i Halmstad för flera år sedan. Sedan fyllde jag krukorna med jord och täckte jorden med vanlig grön mossa. För att kunna få kottarna stadigt på plats i krukorna fäste jag en decimeter lång bit av en blompinne i botten på varje kotte, med hjälp av en limpistol. Jag ville att kottarna skulle se vintriga och riktigt frostiga ut och penslade dem därför lite slarvigt med matt hobbylack och strödde sedan rikligt med konstsnö runtom dem, som fastnade i lacken. Jag rev ur en tidningssida och la på bordet innan jag strödde över snön på kottarna för att lättare kunna samla ihop och hälla tillbaka överflödig snö i påsen. När lacken torkat stack jag försiktigt ner pinnarna med kottarna på i krukorna. Avslutningsvis satte jag fast vita brodyrband med nålar i kanten på krukorna och mina kottdekorationer var klara.
I Sverige gäller allemansrätten, men man får inte lov att bryta grenar från träd, plocka stenar eller stora mängder mossa och ta med hem. Det bör man tänka på om man ger sig ut i skog och mark för att plocka hem lite naturmaterial att julpynta med. Läs mer om vilka lagar och regler som gäller på Naturvårdsverkets sajt här.

8 dec. 2019

Gör en risgrynspudding om du får gröt över

Härom dagen kokade jag risgrynsgröt. Det är lättare att koka några fler portioner gröt än att bara koka någon enstaka till mig själv, men det blev lite mer än vad jag hade tänkt mig. Visst kan man köpa färdigkokt gröt, men jag tycker att den man kokar själv är helt klart godare. Det tar i och för sig en timma innan gröten är klar, men det är inte svårt att koka gröt och den sköter sig så gott som själv när den står och sväller på spishällen. Att beräkna hur mycket mat som går åt till ett julbord är inte lätt. Oftast blir det en hel del mat över, som man får äta i flera dagar efter julafton och det kan bli lite trist. Jag är ingen storätare och även fast jag körde hem till pappa och gav honom lite gröt och saftsås, hade jag en del gröt kvar i kylskåpet. Istället för att slänga den bestämde jag mig för att göra risgrynspudding, vilket jag aldrig gjort tidigare. Det kan väl inte vara särskilt svårt och det var det inte heller, men det fanns en hel del olika recept på risgrynspudding, när jag sökte på internet. Jag minns att min mamma brukade ha russin i puddingen, men det tyckte jag inte om. Jag hittade bland annat recept på risgrynspudding smaksatt med rivet citronskal eller kardemumma. Jag valde det sistnämnda, då jag gillar smaken av kardemumma i både bakverk och efterrätter och jag blev verkligen nöjd med resultatet efter att jag provsmakat puddingen med vispad grädde och jordgubbssylt. Får du gröt över tycker jag verkligen att du ska prova på att göra en risgrynspudding enligt receptet nedan för den var väldigt lätt att göra och blev riktigt god.   

Recept
Risgrynspudding 4 personer

Ingredienser:
400 g risgrynsgröt (Jag kokade gröten enligt receptet på risförpackningen)
1 dl vispgrädde eller mjölk
2 ägg
2 msk socker
1 tsk kardemummakärnor
1 krm salt
smör till formen

Gör såhär:
1. Värm ugnen till 200°C.
2. Smöra en ugnsfast form.

3. Stöt kardemummakärnorna i en mortel. Det går bra att använda färdigmald kardemumma, men hela kärnor som mortlas ger mer smak.
4. Rör ihop gröt, vispgrädde, ägg, socker, salt och kardemumma till en jämn smet och häll i formen.

5. Grädda mitt i ugnen i c:a 50 minuter. Täck med aluminiumfolie om puddingen får för mycket färg innan den är klar. Känn med en sticka så att den är färdig inuti och inte kladdig.
5. Servera puddingen lätt ljummen med jordgubbssylt och vispad grädde eller saftsås med hallon eller jordgubbar.

6 dec. 2019

Låt stearinljus och ljusslingor sprida julstämning på flera sätt










 








Nu när det är advent och julen närmar sig tycker jag om att pynta hemma i min lilla lägenhet och självklart tar jag fram en del julkulor och mina porslinstomtar, som jag har målat själv. Eftersom jag älskar blommor blir det ingen jul utan hyacinter, stora och annorlunda amaryllisar som jag driver upp själv och sedan dekorerar jag lökväxterna, min rumsgran och en och annan plantering med grön- och kuddmossa, vilket jag tycker är väldigt vackert.

 
















Det allra viktigaste till advent och jul, för att få den riktiga stämningen, är ändå adventsljusstaken, kransen med små ledlampor, belysningen på balkongen och små och stora ljusslingor lite överallt i lägenheten, men självklart även levande ljus. När det är som mörkast under året här uppe i Norden älskar jag verkligen ljuset från alla små lampor och ljus. De sprider ett speciellt sken inne i lägenheten, som vanlig belysning inte ger. Jag har små, batteridrivna slingor bland annat i min rumsgran, i en murgrönan på båge och i några glasburkar på kökshyllan. Utöver dem har jag en slinga virad runt gardinstången över fönstret och balkongdörren i vardagsrummet och en väldigt tunn 9 meter lång slinga med 160 ljus, som slingrar sig kring tavlor på väggen och in på några hyllplan i bokhyllorna. De två sistnämnda har jag framme hela året om, även om de inte är tända så mycket på sommarhalvåret.


















Levande ljus passar ju även de att ha framme året om, men jag tycker att det är något speciellt att tända dem i december, både för att höja mysfaktorn och att sprida ljus och värme, speciellt på kvällarna när det är kallt i lägenheten. För att få lite härlig juldoft i vardagsrummet brukar jag dekorera med stjärnanis, kanelstänger, hela kryddnejlikor och torkade skivor av clementiner. Jag har satt ett mindre blockljus i en glascylinder och lagt nötter och julkryddor runtom, vilket både är fint och luktar gott, speciellt när ljuset är tänt.
Jag gillar att gå på loppisar, inte för att jag letar efter något speciellt utan för att jag hoppas på att hitta några spännande fynd. Klart glas är något som jag tycker är vackert, speciellt när det får stå där ljuset faller på det. Jag köper gärna äldre pressglas eller glas med enkelt slipade mönster.

 
















För några månader sedan hittade jag några likörglas på fot med slipade stjärnor, som jag tyckte var så söta. Jag har en del udda glas som jag köpt på lopps tidigare, som jag delvis använder att dricka i men också till efterrätter som pannacotta och fromage. Jag dricker inte likör så jag visste först inte vad jag skulle använda glasen till, men de var ju så söta. Plötsligt slog det mig att de troligen var lagom stora att sätta värmeljus i. För 7 kr/st köpte jag 2 glas och hittade även 2 små koppar i pressglas, som jag tror är tänkta att dricka varm punsch i. Häromveckan hittade jag ytterligare två glas med slipade stjärnor, lika dem jag köpt tidigare. Som jag trodde passade värmeljus perfekt att ha i mina loppisfynd. Nu står de i grupp på soffbordet och några i en hylla med glasskivor. Jag blev verkligen nöjd med mina köp när jag tänt värmeljusen i dem. När man dukar till jul och nyår kan det vara fint att sätta ett glas med ljus i vid varje kuvert på bordet. Att ha flera olika sorters glas gör absolut inget.















Jag är väldigt försiktig med levande ljus eftersom jag lever tillsammans med två katter. Helst vill jag ha ljus i lyktor på bordet, i ljushållare på väggen eller hängande i fönstret, så att katterna inte riskerar att komma för nära och bränna sig eller i värsta fall att det tar fyr i pälsen. Ibland har jag ljus på soffbordet, men då har jag bara de tända när jag sitter i soffan och har koll på vad Tindra och Ängla gör. Katterna verkar vara rädda för ljusen, men jag chansar inte utan håller uppsikt på både ljusen och katterna. Oavsett om man har husdjur eller barn hemma ska man ju alltid ha uppsikt när man har levande ljus tända. En lapp på ytterdörren med texten "Släck ljusen" är bra att ha som påminnelse när man går hemifrån.
Hoppas att du får en stämningsfull advent- och jultid med många ljus!