Mina älskade katter och mitt odlande är inte bara något som jag tycker om att sysselsätta mig med. Det ökar även min livsglädje på olika sätt. Många i min omgivning har påpekat att jag blivit mycket gladare sedan jag blev kattsambo. Det är faktiskt bevisat att båda mina intressen ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Att klappa en katt eller hund sänker blodtrycket och man har kommit fram till att människor som lever med djur drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar än de som lever utan djur. Allt oftare har man idag katter och hundar som sällskapsdjur på äldreboenden som sällskap och stimulans. Att vistas i naturen är också bevisat positivt för hälsan och själen. Om du tar en promenad i skogen eller är hemma och påtar i trädgården spelar ingen roll. I Alnarp utanför Malmö driver man en rehabträdgård framför allt för personer med stressrelaterade problem. Många patienter berättar om det positiva i att få vistas i naturen och pyssla i trädgården.Själv njuter jag av att gå ut på balkongen, vattna, plocka bort vissna blad, lukta på blommorna och provsmaka en egenodlad tomat.

14 sep. 2018

Pelargonens mångfald och artrikedom

Miniatyrpelargonen Kiri tillhör gruppen äggskalspelargoner.


Tänk vad mycket vackert och gott som ett litet, litet frö kan förvandlas till när det kommer i jorden och får gro och växa till under rätt villkor. Såhär års har vi fått njuta av många vackra blommor, grönsaker, bär och frukter, vilket är ett resultat av det som vi sådde i våras och som då bara var ett litet frö. Jag har under årens lopp bland annat odlat gurkor, meloner, jordgubbar, kryddor, plocksallad och en mängd olika blommor, både perenna, ettåriga plantor och lökväxter på min inglasade balkong. Det mesta går att odla i mindre eller större krukor. Jag har haft både klematis, kaprifol, klängros och även träd, som varit 1,5 meter höga och de har trivts, vuxit och blommat i krukorna. För flera år sedan kommenterade en bekant min smått galna odling, på den 8 m² stora balkongen, och tyckte att det i stort sett bara var gräsmattan som saknades. Jag är väl beredd på att hålla med henne, men min odling är mödan värd och ger mig mycket positiv energi.

Rosenpelargonen Millfield rose
är en av mina många favoriter.
















2010 skickade jag in några foton på min odling till en riksomfattande balkongtävling, anordnad av Riksförbundet Svensk Trädgård och Kungliga Patriotiska Sällskapet, under temat "Potager på din balkong". En potager är en köksträdgård, ofta i det lilla formatet, där örter och blommor planteras bland grönsaker för att göra det nyttiga vackert även för ögat. Jag blev överlycklig när jag en tid senare blev kontaktad via telefon och fick veta att jag vunnit tävlingen och jag skrek nästan i luren. Förutom äran vann jag 10000 kr och ett års medlemskap i Riksförbundet Svensk Trädgård. Jag fick komma till slottet i Halmstad och ta emot mitt pris av landshövdingen och representanter från Riksförbundet Svensk Trädgård och Kungliga Patriotiska Sällskapet och blev även intervjuad och fotograferad av pressen och bjuden på smörgåstårta. Läs mer om tävlingen här.

Ivory Snow ingår i gruppen dvärgpelargoner
och är brokbladig, silver bicolour,
med sina gröna blad med gräddvita kanter.

















När jag deltog i tävlingen hade jag ännu inte fått upp ögonen för pelargoner. Då tyckte jag att pelargonen var en ganska tråkig blomma, som dessutom hade en mindre trevlig doft. Vid ett besök på Wapnö trädgårdsmässa, för ett flertal år sedan, passerade jag Svenska Pelargonsällskapets monter, där jag pratade med två kvinnliga representanter från föreningens hallandsgrupp. I deras monter fanns pelargonsticklingar till salu, men i mina ögon såg en del av plantor inte alls ut att vara pelargoner. Jag hade tidigare bara sett de mer vanliga zonalpelargonerna i blomsterbutiker, utanför mataffären och planterade i balkonglådor och krukor. Några av sticklingarna, som föreningen sålde, hade flerfärgade blad, en del hade stjärnformade blad och blommor och andra doftade gott av bland annat mint och äpple. De fångade verkligen mitt intresse och jag köpte mina allra första pelargonsticklingar och fick ett informationsblad om föreningen. Tyvärr hade jag ingen större lycka med mina första pelargoner. På kort tid lyckades jag att vattna ihjäl dem allihop, men jag gav inte upp utan köpte nya sticklingar i en av stans blomsteraffärer och letade sedan information på internet om hur pelargonerna skulle skötas.

Pelargonen P. violareum är troligtvis en primärhybrid,
som är framodlad i Israel.
















Efter att jag fått medlemskap i Riksförbundet Svensk Trädgård och varit på ett par av föreningens träffar fick jag blodad tand och bestämde mig för att även gå med i Svenska Pelargonsällskapet, något som jag verkligen inte har ångrat. Det var lite nervöst när jag skulle åka på den första träffen med föreningens hallandsgrupp. Jag var ju helt novis och det var verkligen inte mycket som jag visste om pelargoner, men jag blev väl bemött och kom snabbt in i gemenskapen. Jag har lärt mig väldigt mycket om pelargoner, som jag inte hade en aning om förut, och jag har insett att de finns i en otrolig mångfald med mycket skiftande utseende, både när det gäller växtsätt och utseende på både blad och blommor. Det finns gott och väl 300 olika vildväxande arter, varav flertalet växer i Sydafrika. Några finns i Australien och någon enstaka i Turkiet och på ön S:ta Helena. Några av dessa arter har en gång i tiden korsats och ligger till grund till alla de pelargoner som finns idag och hela tiden pågår förädlingen för att få fram nya sorter. De olika vildväxande arterna skiljer sig åt på flera sätt. En del är små och växer likt tuvor, med blommor som knappt är 1 cm i diameter, medan andra varianter kan bli ett par meter höga. Arternas blad har väldigt varierande form. En del har tunna stänglar medan andra med tiden får knotiga och vedartade stammar.

Quantock Double Dymond
är den första dubbelblommande änglapelargonen,
som dessutom har ett halvhängande växtsätt.

















Pelargonerna är indelade i ett flertal grupper. Stjärnpelargoner, rosenpelargoner, fingerpelargoner, tulpanblommande pelargoner, engelska och änglapelargoner, för att nämna några av grupperna. Stjärnpelargonens blommor och blad är som namnet säger stjärnformade. Fingerpelargonens blad påminner om en hand med fingrar, medan blomman är enkel med smala kronblad. Tulpan- och rosenpelargonen har således blommor med formen av små tulpaner och rosor. Andra grupper är bland annat nejlik- och kaktusblommande pelargoner och hybrider.
Pelargonernas blad kan utöver att ha olika form även ha olika färger. Vanligast är enfärgade gröna blad, men det finns även sorter som är gyllenbladiga, med limegröna blad och pelargoner med två- och trefärgade blad, så kallade bicolor och tricolor. Bladen kan variera i olika gröna nyanser med zon-eller fjärilsmarkeringar i vitt, rödbrunt eller en avvikande grön färg. Ett fåtal pelargoner har så kallade nervbandsmosaik, vilket innebär att plantan bär på ett ofarligt virus, som ger bladens nerver en dekorativt benvit färg.

P. cordifolium är en vildväxande art.















Doftpelargonerna har oftast små, oansenliga blommor och odlas för det mesta för de väldoftande bladen, som kan dofta av bland annat pepparmint, rosor, kryddnejlika, citrus och skumbanan. En del doftpelargoner kan användas för att smaksätta kakor och maträtter och då är det plantans blad man använder och inte blommorna, men de kan istället användas till dekoration. Recept på brysselkex smaksatta med pelargonblad hittar du på min blogg här och mjuk kaka med glasyr här.
De flesta pelargonerna har enfärgade kronblad, men de finns även sorter vars blommor har prickar och streck i en avvikande färg eller nyans. Pelargoner som har prickar och streck på kronbladen går under namnet äggskalspelargon, medan de sorter vars kronblad enbart har prickar i en avvikande färg benämns som fågeläggspelargoner.
Utöver indelningen i olika grupper, beroende av utseende och färger på blad och blommor, delar man även in pelargonerna efter hur kraftigt de växer. Det finns mikrominiatyrer, miniatyrpelargoner och dvärgpelargoner. Hur stor plantan blir påverkas även av hur stor kruka, som den är planterad i. Står en miniatyrpelargon i en väl tilltagen kruka kan en del av dem växa till ordentligt och planterar man en dvärgpelargon i en liten kruka håller man tillbaka tillväxten av plantan. Det kan därför vara svårt ibland att avgöra vilken grupp som en specifik pelargon tillhör.

Zonarticpelargonen Lara Susanne
har väldigt stora och korallfärgade blommor.
















Hängpelargonen har som namnet säger ett hängande växtsätt och bladen är tjockare och lite blanka i jämförelse med en zonalpelargon. Det finns sorter som växer kraftigt på höjden och behöver stöttas upp. De ingår i gruppen spaljépelargoner.
Under de senaste åren har zonarticpelargonerna, som är en en förhållandevis ny grupp av pelargoner, blivit väldigt populära bland oss pelargonodlare. I vissa auktioner på nätet har priserna för dessa pelargoner varit flera hundra kronor och en planta gick för otroliga 1500 kr. I början av 80-talet korsade Cliff Barnes i Australien för första gången den gulblommande vildpelargonen P. articulatum med zonaler. Förädlingsarbetet pågick under många år och i mitten av 90-talet fick han fram en pelargon med gula halvdubbla blommor. Zonarticpelargonerna har enkla, halvdubbla eller dubbla blommor och blomstänglarna är ibland längre än normalt. En del sorter har fransiga nejlikliknande kronblad. Cliff fick så småningom fram zonarticpelargoner med blommor som har både två- och trefärgade kronblad. Blommorna och blomklasarna är oftast stora och plantornas växtsätt lite spretigt och gängligt. 

Arten P. gibbosum får förvedade grenar när de blir äldre.
På kvällarna doftar blommorna som skumbananer.






 









Pelargonen har verkligen en otrolig mångfald och artrikedom och jag tror att det finns en pelargon, som faller var och en i smaken. Det går lätt att ta frön från en pelargon och det är väldigt spännande att följa utvecklingen från frö till planta. Så passa på nu att ta tillvara på frön från dina pelargoner. Jag brukar så mina frön på våren, men de finns pelargonodlare som väljer att så dem på hösten istället, men då krävs det att man placerar sådden under växtbelysning. Vill du veta lite mer om hur man tar tillvara frön från pelargoner och driver upp dem kan du läsa om det på min blogg här.

Rosenknoppspelargonen Bornholm har blad med
nervbandsmosaik.
















Vi har precis lämnat årets sista sommarmånad bakom oss, men vi kan njuta av pelargonerna ytterligare några månader, i alla fall i landets södra delar. Jag har några små frösådda plantor, som jag sådde förra året och som fortfarande inte har börjat blomma, så det finns fortfarande en hel del att se fram emot innan säsonger går mot sitt slut.
I början av sommaren åkte några medlemmar i Pelargonsällskapet till England, för att bland annat besöka Fibrex Nurseries Ltd,, som har ett stort utbud av bland annat pelargoner. Efter att jag sett bilder från deras resa fick jag ett galet habegär efter nya pelargonsorter. En sen lördagskväll besökte jag företagets hemsida och hittade mängder av vackra pelargoner, som jag aldrig sett förut. Min beställningslista blev längre och längre och jag fick hejda mig och sortera bort många sorter innan jag kom ner i ett något sånär rimligt antal. Då jag har svårt att resa på egen hand, på grund av min dialysbehandling och svårigheter att gå längre sträckor, tyckte jag gott att jag kunde unna mig något annat roligt sommartid och då jag har ett stort odlingsintresse var tanken att nya pelargonsticklingar skulle förgylla min sommar och semester, istället för en semesterresa. Dessutom får jag ju glädje av pelargonerna i flera år framöver, om de blir ompysslade och trivs hos mig. När jag skickade iväg min beställning såg jag verkligen fram emot leveransen av de lite ovanliga pelargonsorterna från England, som skulle göra odlingen ännu mer spännande. Tyvärr har jag inte mått så bra i år och jag känner mig nästan snuvad på både våren och sommaren. Jag har åkt in och ut på sjukhuset ett flertal gånger, på grund av att jag mått dåligt psykiskt, och till följd av det har jag fått prova ett flertal olika mediciner för att slippa den outhärdliga ångesten, med hjärtklappning och andra psykiska symtom. Som om inte det var nog drabbades jag av sepsis, med bakterier i blodet, under sommarens varmaste veckor. Det resulterade i att jag återigen blev inlagd på sjukhuset och fick behandling med intravenöst antibiotika, flera gånger per dygn, och fick genomgå flera jobbiga undersökningar under tre veckors tid. Det har tärt på mig ordentligt både fysiskt och psykiskt.

Brookside House of Orange är en miniatyrpelargon
med vackert gröna blad med brunröda markeringar.



















Mina efterlängtade pelargonsticklingar från England övergick från att ge mig spänning och glädje till att bli ett stort orosmoment. Vem skulle hämta ut leveransen, packa upp och plantera de 17 olika sticklingarna, när jag själv var inlagd på sjukhuset. När jag efterlyste min leverans fick jag besked om att de skulle komma först i mitten av augusti. Det gav mig lite lugn, då jag hoppades ha återfått lite ork och odlingslust tills att de skulle levereras. Jag har nu varit hemma några veckor från sjukhuset, men jag har långt ifrån fått tillbaka orken och tyvärr mår jag inget vidare psykiskt, utan ligger mycket i sängen. Katterna gör mig sällskap när jag ligger och vilar eller sover och de gör inget anspråk på att få gå ut innan jag kliver upp. Mina snälla grannar har tagit hand om dem under tiden som jag varit inlagd och de har dessutom vattnat alla mina över 200 pelargoner. Härom dagen fick jag svar på ännu ett mail, som jag skickat till Fibrex Nurseries Ltd. Mina beställda sticklingar hade inte rotat sig och leveransen skulle dröja ytterligare. Om jag ville kunde jag få leveransen till våren istället eller välja att annullera ordern. Jag valde att få pengarna tillbaka. Det känns bättre så och när våren väl kommer kan jag lägga en ny beställning, om jag känner för det och har hälsan då.

Alice är en söt liten miniatyrpelargon.


















När jag kom hem från sjukhuset var det mycket vissna blad och blommor, som behövde rensas bort från alla mina pelargoner. Tyvärr upptäckte jag att fjärilslarver låtit sig väl smaka på min odling, under tiden som jag var inlagd, och en del små plantor var så sönderätna att de fick hamna i soporna. Som tur var hade larverna mest kalasat på sticklingar, som jag tagit från mina egna moderplantor. Jag hittade fyra larver och tack och lov verkar det som om de inte var fler, då jag inte sett några fler spår av dem. När jag ändå var tvungen att gå igenom mina pelargoner gjorde jag det riktigt grundligt, ett par i taget när jag orkade. Den heta sommaren har gjort att en del ohyra trivts och förökat sig i större utsträckning än vanligt, medan andra inte tålt torkan. Jag har haft fler fönster öppna på balkongen än tidigare år och det har gett en bättre genomströmning av luften, vilket gör att ohyran trivs sämre och minskar risken för svampangrepp. Drabbas pelargonerna av ohyra ser man oftast det på bladverket, som chanserar, blir klibbigt eller så ser man att ohyran lagt ägg på bladens undersida. Ibland ser man ohyran med blotta ögat, som bladlöss och vita flygare, som är de vanligaste som mina pelargoner drabbats av. De sistnämnda har jag haft problem med flera säsonger och när jag rört vid bladverken har det ibland flugit upp mängder av små, vita flugor. Jag har för vana att titta på undersidan av pelargonbladen när jag vattnar, för att upptäcka ohyran i ett tidigt skede och på så sätt kunna behandla plantorna innan ohyran hinner sprida sig för mycket. Pelargoner kan även angripas av rotlös. De syns som vit beläggning på krukans insida och i jorden kring rötterna. Man ser inte rotlöss som rör sig och upptäcker man angreppet i ett tidigt stadium syns endast några små vita prickar. Tyvärr är det svårt att bli av med rotlöss. De sprider sig mellan plantorna och med tiden blir de angripna pelargonerna svagare. Man kan ta toppsticklingar av pelargoner med rotlöss och sedan kasta moderplantan. Det är viktigt att sedan diska krukan och fatet, som den angripna plantan stått i, och även torka av där krukan stått. Jag brukar ställa in mina lerkrukor och fat i ugnen och låta dem stå en stund i 100-150°C, för att försäkra mig om att det inte finns några levande rotlöss eller eventuella ägg kvar. Andra odlare väljer att lägga krukor och fat i frysen. Tyvärr hade ovanligt många av mina pelargoner drabbats av rotlöss i sommar, trots att jag kontrollerade alla mina plantor riktigt noga i våras när jag planterade om dem. Jag har dessutom bara köpt ett fåtal nya pelargoner i år och de har inte stått i närheten av de smittade plantorna. Förhoppningsvis rotar sig de flesta sticklingarna, som jag tog på de drabbade moderplantorna, så att jag får behålla de olika sorterna i min samling. Jag behöver i och för sig minska ner på antalet pelargoner, men det är aldrig roligt när de måste kastas.
Det finns flera sätt att behandla pelargoner, som angripits av ohyra, bland annat med så kallade nyttodjur. Läs om det här på min blogg.

P. ardens är omtyckt av många, men inte helt lätt att få tag i.
Den har inte så stora blommor,
men de har en väldigt intensiv och vacker färg.




















Tyvärr har jag varken kunnat eller orkat att sälja sticklingar i den utsträckning som jag planerat och därför har det varit väldigt trångt i hyllorna på balkongen och i fönsterkarmarna i lägenheten. Nu är det lite mer plats eftersom jag fick slänga en del pelargoner, som drabbats av ohyra.
Jag hoppas verkligen att jag kan känna glädje över min odling, när jag förhoppningsvis får tillbaka lite ork och hälsa, även om det inte blir samma känsla som jag kände den juninatt då jag skickade iväg min beställning och befann mig i ett mindre lyckorus. Att sysselsätta sig med trädgårdsarbete och odling är bevisat bra för själen och pelargonerna har verkligen gett mig många härliga stunder, inte minst under våren då jag mådde som sämst psykiskt. När jag inte kunde sova gick jag ibland upp ur sängen på nätterna och planterade om pelargoner. Det verkade både lugnande och gjorde att hjärnan fick vila från de jobbigaste tankarna en stund. Många pelargoner är oftast som vackrast framåt höstkanten och en del blommar även vintertid, om än mer sparsamt ute på min inglasade balkong, där jag har en fläkt som håller temperaturen på en lagom nivå när den sjunker utomhus. Jag hoppas på mycket pelargonglädje under hösten och att jag ska kunna ta igen en del av de blommande upplevelserna, som jag gått miste av under våren och sommaren.

Fingerpelargonen Bäckagårds Mia har jag själv tagit fram.
På bilden har plantans första blomma slagit ut.
Det finns bara ett fåtal fingerpelargoner och innan min pelargon
visade sin första blomma hade jag inte sett någon vitblommande
fingerpelargon.




















20 juni 2018

Fläderblomssaft, en läskande törstsläckare


Nu blommar flädern för fullt, så passa på att ge dig ut och plocka en kasse blommor och gör egen fläderblomssaft. Den är läskande god att dricka kall med is och citronskiva eller att blanda i sommarens bål, för den som önskar en mer vuxen smak. Att göra egen fläderblomssaft låter kanske krångligt, men det är väldigt enkelt. Av blommorna kan man även göra gelé, chutney eller torka dem till te.

Recept
Fläderblomssaft
20 blomklasar fläder
1 kg strösocker (Jag minskade mängden socker till 8 dl, då jag inte vill ha så söt saft)
2 citroner
40 g citronsyra
1 l vatten

Gör såhär:
Tvätta citronerna väl och skiva dem. Skölj av blomklasarna och lägg i en gryta eller större kärl, tillsammans med citronskivorna. Koka upp vatten och socker och rör tills att sockret löst sig. Tillsätt citronsyran och häll sedan över de varvade blommorna och citronskivorna. Låt svalna och ställ sedan i kylskåpet. Låt stå 3-4 dygn och rör om då och då. Sila sedan och häll upp på väl rengjorda flaskor. Förvara saften i kylskåp eller frys in den i plastburkar. Jag har ingen silduk. Istället använde jag en kökshandduk, som jag la i ett durkslag.

16 juni 2018

Köp "samlarpelargoner" och min egen vitblommande fingerpelargon

Bäckagårds Mia, första, lilla plantan till salu.














 



Nu har jag äntligen fått ut några av mina pelargoner på Tradera. De flesta är mindre plantor och en av dem är min egen framtagna vitblommande, fingerpelargon Bäckagårds Mia. Det är det första exemplaret som jag säljer. Passa på att bli först med denna unika pelargon. Jag säljer även frön från pelargonarten  P. appendiculatum, plantor av Platinum, Arbrå, stjärn- dvärg- och äggskalspelargonen Ansbrook Pluto, Grönt kulturarvspelargonen Drottningminne, vackra hängpelargonen PAC Viva Carolina, dvärgpelargonen Duncan Eagle, dvärg- och stjärnpelargonen Lotta Lundberg m.fl. Sök på säljare Halmstadmaria på Tradera eller klicka här, så hittar du mina annonser. Nedan ser du några av de pelargoner som jag säljer. Fler bilder och auktioner hittar du på Tradera.

P. appendiculatum, blommor som bleknar i färg när de slagit ut.

P. appendiculatum, blomstängel.

































Min egen fingerpelargon Bäckagårds Mia, blommor.
 
Pelargonen Arbrå, blommor.

Dvärg- och stjärnpelargonen Lotta Lundberg, blommor.

















Stjärn-, dvärg-, och äggskalspelargonen Ansbrook Pluto. blommor.






7 juni 2018

Djur bjuder på trevlig och intressant underhållning


















Jag är en stor älskare av djur, både sällskapsdjur och de som lever vilt i naturen. De flesta är väldigt vackra att se på, de är intressanta att studera och en del husdjur är väldigt mysiga att gosa med. Det finns tyvärr några små varelser, som jag faktiskt har fobi för. Spindlar, stora som små, gör mig illamående och jag får verkligen stålsätta mig om jag ska avlägsna dem från min lägenhet. Det är otänkbart att bara strunta i en liten spindel, som inkräktar på mitt revir. Den måste avlägsnas, nästan till vilket pris som helst. Sedan jag lät glasa in min balkong har dessa osympatiska djur tack och lov varit färre hemma hos mig och nätet i sovrumsfönstret har hindrat dem från att ta sig in den vägen.
För 12 år sedan blev jag sambo med min första katt Tindra och året därpå flyttade även Ängla in. De har verkligen tillfört mitt liv mycket positivt, men tyvärr är de fler än jag som gillar mina fyrbenta "pälsklingar". Fästingarna tycker också om dem och trots att jag använder medel, som ska hålla borta de små krypen, får jag ändå plocka bort blodsugande fästingar från katterna ibland. Till en början tyckte jag att de var ruskigt äckliga, men jag har varit tvungen att vänja mig vid dem. Jag vill ju inte att katterna har fästingar i pälsen, när de ligger hos mig i sängen, med risk att fästingarna väljer att förflytta sig till min kropp istället. Två gånger har jag fått fästingbett, sedan jag blev kattsambo, men tur i oturen har det inte resulterat i att jag fått någon smitta.


















När jag var liten hade jag fyra guldhamstrar och ett marsvin. Redan då hade jag en dröm om att få ha en egen hund. Tyvärr lär den drömmen aldrig bli verklighet, då jag skulle ha svårt att tillgodose en hunds alla behov. Jag skulle inte kunna ge den motion och tillräckligt med stimulans utomhus, då jag har svårt att gå och dessutom tillbringar många timmar på sjukhuset varje vecka, när jag får min dialysbehandling. Att ha katt var inget som lockade mig särskilt mycket, varken under min uppväxt eller senare i vuxen ålder. Det var först när min syster blev kattsambo, som mitt intresse tog fart för dessa underbara djur.


Mina katter, Ängla och Tindra, har fått mig att se och känna andra sidor hos ett djur, utöver att de är söta och mysiga att gosa med. Jag är fascinerad över hur olika de är som individer, bland annat när det gäller deras beteenden, vanor, sätt att uttrycka sig på och vad de gillar för mat. Det är intressant att studera deras kroppsspråk, vilket till största delen är deras sätt att kommunicera. Ju mer jag lär mig om deras språk desto mer får jag ut av att ha dem som sambos. Lär man sig att förstå sitt husdjur är det också lättare att vinna deras tillit och det är underbart att känna att mina katter är lugna och trygga i min närhet. Det går att lära katter små trix om man övar mycket och belönar dem när de gör rätt. Tindra sticker in framtassen i påsen med kattgodis och tar en bit, när jag  håller fram påsen och säger "Ta med tassen". Ängla slår till min hand med tassen, när jag säger "Tack" och så får hon en godisbit. Jag försöker få henne att rulla på ryggen på kommando. Ibland går det, men katter har ju en stark egen vilja och är svåra att övertala.


















Jag bor i ett hyreshus ungefär en halvmil från Halmstads centrum, men det känns som om landsbygden ligger alldeles intill. Bara några meter utanför huset finns ett område med stora lövträd, som för längre sedan var en del av Hallägraskogen, en naturskön liten lövskog med ett otroligt fågelliv, belägen mitt emellan bebyggelsen. På somrarna går där ibland hästar och kor och betar för att bibehålla hagmarkens flora. Sedan jag flyttade in i min lägenhet i början av 90-talet har det tyvärr byggts en hel del i närområdet, där det tidigare var åkrar och ängar. Tack och lov har vi ändå kvar ett rikt djurliv direkt utanför ytterdörren. Förutom mängder av fåglar har jag under åren sett bland annat räv, rådjur, igelkott och ekorrar. Jag och mina närmaste grannar hjälps åt att mata fåglarna och ekorrarna. I år har vi sett fem ekorrar och jag hoppas på att de blir fler, innan deras säsong för parning är över. Vi matar dem mestadels med solrosfrön och jord-  och hasselnötter. När jag la ut äpplen till fåglarna i vintras insåg jag att ekorrarna, mer än gärna, åt frukt. Tyvärr har de tjuvaktiga skatorna varit framme allt oftare under våren och knyckt både äpplen och de oskalade jordnötterna.


















I vintras hoppades jag på att vinna ekorrarnas tillit så att de skulle våga sig fram och äta ur min hand. Det gick inget vidare då jag inte var ute särskilt ofta och de var sällan på plats när jag fyllde på deras matlåda. Under våren har jag sett dem allt oftare och det har tillkommit två små ekorrar, som inte synts till tidigare. De senaste veckorna har ekorrarna varit vid matstället flera gånger om dagen. Då jag inte mår bra och är sjukskriven har jag suttit ute en del på dagarna, eftersom det varit otroligt varmt i min lilla lägenhet. Ekorrarna har börjat vänja sig vid min närvaro och jag har kunnat närma mig dem alltmer, men ändå på någon meters avstånd från de två träden, där de sitter och äter. Jag har slutat att lägga ut äpplen, då det sällan var ekorrarna som fick smaka på dem. Istället har jag bara lagt ut en och annan äppelklyfta när ekorrarna varit på plats.


















Förrförra helgen gick jag fram och ställde mig alldeles intill träden, där ekorrarna satt, och höll upp en äppelbit i min hand, samtidigt som jag pratade lugnt till dem. Till min stora glädje överraskade ekorrarna mig plötsligt och kom nerför trädstammarna och en av dem var bara en decimeter ifrån min hand. De två andra dök upp bakom min rygg och tittade nyfiket, med sina stora pepparkornsögon, på äppelbiten i min hand. När jag la äppelbiten på deras matlåda kom en av ekorrarna fram och tog den, trots att jag stod kvar. Vid flera tillfällen under dagen kunde jag studera dem på riktigt nära håll och jag försökte hitta något, som gör att jag ska kunna se skillnad på dem framöver, när jag inte ser dem tillsammans. En av de två mindre ekorrarna har inte så mycket päls på sin svans och på så vis går det i alla fall att skilja de två åt. Ibland hänger ekorrarna i sina baktassar från fågelhusets tak och äter solrosfrön. Då visar de hela sin mage och nu när jag kommer dem så nära hoppas jag kunna se om de är honor eller hanar. Det blir spännande dagar framöver, då jag hoppas att ekorrarna ska lita på mig alltmer, och ta mat ur min hand och ge mig ett riktigt "halleluja moment". En annan önskan, som jag har, är att någon av ekorrarna får ungar i sommar, så att det blir tillökning i ekorrfamiljen. Någon av dem är troligtvis en hona och då de får 2-3 kullar per år borde sannolikheten vara stor att det föds nya ungar i närområdet. Tyvärr har vi inte sett några småttingar tidigare år. De två nykomlingarna från i våras var i och för sig mindre, men om de är födda i år är tveksamt. Det är väldigt roligt att titta på dem när de hoppar fram mellan grenarna i träden och när de jagar varandra upp- och nerför trädstammarna. Dessutom är deras underhållning helt gratis. En man i grannhuset matar också fåglarna och intresserar sig för ekorrarna. Han har satt upp många fågelholkar och ska även sätta upp min holk, som jag byggde förra året. Grannen har nu varit inne bland träd och snår för att se om han kan lokalisera var ekorrarna har sina bon. Högt upp i en stor, gammal björk ser det ut att vara en hålighet i stammen och det ser ut att vara slitet runtom kring. Några ekorrar såg han tyvärr inte just då. Har jag tur kanske det går att följa efter dem och se vad de har för hemadress.
Jag brukar hämta in Tindra ganska sent på kvällarna och jag hoppas att jag åter skulle få se en igelkott eller räv, men än har de inte visat sig. Sommaren har ju bara börjat och det är många dagar kvar, med chans för många trevliga djurmöten.

23 maj 2018

Släck törsten i sommar med hemmagjord syrensaft


















De senaste åren har det blivit allt mer populärt att dekorera bakverk och efterrätter med ätbara blommor eller t.ex. blanda dem i en sallad. I en blomsteraffär i Halmstad har jag sett att de till och med sålt olika ätbara blommor, paketerade i små presentförpackningar. Visst är det vackert att servera en efterrätt med blommor, men jag är tveksam till om alla ätbara blommor är någon smaksensation. Jag har i och för sig bara smakat kanderade violer, använt lavendelblommor när jag bakat biscotti och blivit bjuden på en mjuk kaka med pelargonblad, men jag tyckte inte att det smakade så speciellt mycket. Däremot tycker jag att saft gjord på fläderblommor är riktigt god och läskande, med mycket is och en citronskiva, speciellt en varm sommardag. För några år sedan läste jag i en tidning att man kunde göra saft på syrenblommor, något som jag aldrig tidigare hört talas om. Jag hade av någon konstig anledning fått för mig att syrenblommor till och med var giftiga, men blev ändå nyfiken över hur syrensaft skulle smaka och planerade att göra en mindre sats.























Under flera år tänkte jag prova på att göra syrensaft, men varenda gång var jag för sent ute och blommorna hade redan börjat chansera, trots att det växer många syrenbuskar utmed vägen där jag bor. Förra året  blev det äntligen av och när jag väl satte fart gick det fort att göra saft. Jag körde ut med min elscooter och plockade av ett tjugotal lila blomklasar. Därefter körde jag raka vägen hem och efter ungefär en halvtimma låg blommorna och citronskivorna i en stor glasskål, täckta med vatten och socker, som jag kokat upp på spisen. Sedan skulle det bara kallna så att jag kunde ställa in skålen i kylskåpet. Där fick den stå fyra dygn innan jag silade upp saften, som då var färdig att dricka. Jag har ingen riktig silduk med ställning, men det gick lika bra med en kökshandduk, som jag la i ett durkslag. Det blev en saft med frisk smak, som inte var särskilt söt. Om jag ska likna smaken vid någon annan saft skulle det vara svartvinbärssaft. I recepten stod det att man skulle använda sig av blommor från bondsyren, då en del andra sorters syrenblommor inte ger saften någon smak. Om man ville få mer färg på saften skulle man lägga i några blåbär när man kokade upp vattnet med sockret. Jag hade bara amerikanska blåbär hemma och de ger ingen färg, så istället la jag i fem hallon, som jag hade i frysen. De gav saften en härligt röd färg. Jag tog inte i någon natriumbensoat, för att öka hållbarheten. Istället för att hälla upp saften på flaskor, valde jag att frysa den i några små plastburkar. Saften passar utmärkt att använda som välkomstdrink, blandad med bubbelvatten och t.ex. en skvätt gin, men det är något jag själv inte smakat. Den går även att använda till gelé och sorbet.

Syrensaft recept  
40 blomklasar
1,5 liter vatten
1,5 kilo strösocker, 1 dl socker = 90 g
5 citroner
1 påse (30 gram) citronsyra (kan uteslutas)
En knivsudd natriumbensoat
Eventuellt några blåbär eller hallon för att ge saften mer färg

Gör såhär:
Skölj blomklasarna. Klipp bort stjälkarna, som annars ger en bitter smak, och använd bara blommorna.
Koka upp vatten och socker, ca 10 minuter. Tillsätt citronsyran mot slutet.
Skrubba citronerna väl i hett vatten och skär dem i skivor.
Varva blommor och citronskivor i en skål. Häll över den heta lagen.
Lägg en tallrik över, som håller ner blommor och citronskivor i sockerlagen.
Ställ skålen i kylen i 4-5 dygn.

Sila saften genom en silduk. Krama ur saften ur citronskivorna.
Häll upp i väl rengjorda flaskor eller frys in den.

Pelargonerna frodas på balkongen

P. appendiculatums blommor


















Våren kom sent i år och min egen odling kom på efterkälken den också, då jag inte orkade med att plantera om alla mina pelargoner lika tidigt som jag brukar. Jag har mått dåligt under en stor del av våren och är fortfarande sjukskriven, men jag hoppas verkligen att jag ska bli piggare snart, så att jag orkar med vardagen lite bättre.
Vårens ankomst gav trots allt lite positiv energi med allt vackert i naturen, alldeles utanför hyreshuset där jag bor. Även om mina över 200 pelargoner blev omplanterade och nerklippta lite senare än vanligt har sysselsättningen med plantorna fungerat som terapi. Jag började tidigt i våras med de små pelargonerna, som jag hade inomhus i sovrums- och köksfönstret. Sedan planterade jag om de som stått i trapphuset under vintern. När det blev lite varmare utomhus tog jag tag i alla dem, som övervintrat på min inglasade balkong, där jag haft en värmefläkt som hållit temperaturen på en lagom nivå. Det kändes först som en övermäktig  uppgift att plantera om alla mina pelargoner och diska krukor och fat, men jag tog ett par i taget. Vissa nätter, då jag inte kunde sova fick en och annan pelargon ny jord.
När jag pysslar med mina blommor skingras mina tankar och jag kopplar av mentalt, samtidigt känner jag glädje över att se hur de växer, sätter knopp och blommar. Alla plantorna blev till slut omplanterade och nerklippta och nu är det roligt att se att de tagit fart och börjat växa ordentligt. En del sticklingar har hunnit växa till sig ordentligt och behöver planteras om igen i lite större krukor. Pelargonerna trivs verkligen i sommarvärmen, som varit de sista veckorna, och allt fler plantor har satt knopp och börjat blomma.

P. appendiculatum har fått sin första blomstängel med knoppar.
Vacker redan innan blommorna slagit ut.



















De senaste åren har jag tagit frön från mina pelargoner och sått på våren följande år. Det är lika spännande att följa varenda liten planta när de växer upp. Först visar bladen vad det blir för typ av pelargon, men mest intressant är att få se hur blommorna ser ut. De flesta plantorna blir det inget speciellt med och då hamnar de i soporna, men någon enstaka pelargon blir värd att spara. När jag vattnade häromdagen fick jag se att en liten planta, som kommer från ett frö som jag sådde förra året, fått sina första knoppar på en röd blomstängel. Nu väntar jag med spänning på att knopparna ska slå ut.

Bladverket på P. appendiculatum.


















Förra året överraskades jag ordentligt, då en frösådd resulterade i en fingerpelargon med vita blommor, med en vinröd bas på de övre kronbladen. Det var extra roligt då det inte finns så många fingerpelargoner och jag har aldrig sett någon med vita blommor. Jag har tagit en en hel del sticklingar från moderplantan och sedan sticklingar från dem. Då ser man om de nya plantorna behåller samma egenskaper som den ursprungliga plantan. De första sticklingarna hade samma färg och form på blad och blommor, medan en del av nästa generations pelargoner fick enstaka röda streck på kronbladen. Jag har tagit ytterligare sticklingar, som nu står i en hylla i trapphuset, då jag vill jag ha flera plantor av min egen fingerpelargon "Bäckagårds Mia". Det är för att försäkra mig om att den ska finnas kvar i min samling framöver, om moderplantan skulle få rotlöss eller inte klara kommande vintrar.  Tanken är att jag ska försöka sälja några sticklingar och på så vis finns den i andras ägo om mina plantor, mot förmodan, inte skulle klara sig. Sedan vore det såklart roligt om andra pelargonälskare har en pelargon, uppkallad efter mig, i sina samlingar.

Min egen frösådda fingerpelargon "Bäckagårds Mia".


















En del av mina pelargoner klarade sig inte under vintern och hamnade i soporna. Många av mina plantor tillhör grupperna miniatyrer och dvärgar och jag tycker att de är svårare att övervintra än mer storväxta pelargoner, som inte är lika känsliga. När jag planterade om mina pelargoner upptäckte jag att några plantor hade drabbats av rotlöss, som tyvärr sprider sig lätt och med tiden försvagar pelargonen. Ohyran syns bara nere i jorden vid rotsystemet, som vita, små korn, och på krukans insida, där det nästan ser ut som om man ritat med tavelkrita. Innan jag kasserade de angripna plantorna tog jag sticklingar från dem. Sedan diskade jag lerkrukor och fat noga och torkade dem i ugnen på 100°C, för att försäkra mig om att jag fått bort all ohyra. Jag var noga med att städa av alla hyllor på balkongen och torka av på diskbänken, där jag stod och planterade, allt för att inte riskera att sprida rotlöss till andra plantor.
Jag brukar ofta delta i tävlingar på Facebook och i förfjol var jag med i Wexthusets adventskalendertävling. Varje dag, från den 1 t.o.m. 24 december, lottade företaget ut presentkort, som gällde i deras webshop. Jag hade turen att vinna två gånger och fick sammanlagt 200 kr och för dem köpte pelargonfrön, av några olika vildväxande arter. Två frön grodde av arten P. appendiculatum. Plantorna växte sakta och i höstas tog jag in en av dem, för att vinterförvara den i fönsterkarmen under växtbelysning, medan den andra fick stå kvar på balkongen. Den sistnämnda plantan mådde bäst och växte bra mycket mer än den som stod inomhus i värmen. För några veckor sedan hade jag besök av Karin, som jag lärt känna genom Svenska Pelargonsällskapet. När vi tittade på mina pelargoner på balkongen och jag berättade för henne om mina P. appendiculatum, hör jag henne plötsligt säga att den större av plantorna hade satt knopp. Det visade sig att den till och med hade två blomstänglar, vilket jag själv inte sett. Knopparnas växtsätt var lite annorlunda och väldigt vackra, även om de inte slagit ut. Jag hade ingen aning om utseende och färg på artens blommor. Det hade jag glömt bort, då det var över ett år sedan jag köpte fröna och arten inte är så vanlig. Därför var det extra spännande att vänta på att få se plantan blomma och det blev en glad överraskning. De visade sig vara ljust gula med svagt orange kanter, men bleknade något när de slagit ut ordentligt. Jag har låtit båda stänglarna sitta kvar på plantan, efter att blommorna vissnat. Det har blivit en lång storknäbb efter varje blomma och nu väntar jag på att de ska spricka upp så att fröna visar sig. Plantan har fått ytterligare en stängel och jag hoppas på fler så att det blir många frön att så till nästa vår.  Frön från arter ger nya pelargoner med samma egenskaper som moderplantan, om inte blommorna blivit pollinerade av någon insekt.

Storknäbb med frö.


















Såhär års brukar jag ha hunnit köpa en del sticklingar av nya pelargonsorter, men tyvärr orkade jag inte följa med Svenska Pelargonsällskapets hallandsgrupp till Vallåkra i Skåne tidigare i våras, då de besökte Tomatens hus. Där säljer Gluggstorps handelsträdgård bland annat många av sina fina pelargoner. Jag har ändå utökat min pelargonsamling, då Karin varit hjälpsam och köpt sticklingar till mig, både i Vallåkra och hos Sune Trygg utanför Stockholm. Ett stort tack till Karin för att hon åter erbjöd sig att köpa pelargoner till mig. Några sticklingar har jag faktiskt införskaffat själv i vår, när jag var på Trädgårdsföreningens växtmarknad i Halmstad.
Det är alltid roligt med alla pelargoner som blommar på min balkong, men extra spännande är det att se nya sorter blomma för första gången, men många pelargoner överraskar mig år efter år, med sina vackra blommor och blad och härliga dofter. Jag har några plantor, som kommer från frön som jag sådde förra året, och som ännu inte blommat. Fröna har jag tagit från pelargoner, som inte är arter, utan framtagna av odlare som korsat olika pelargoner ett flertal gånger, för att få fram slutresultatet. Ett sådant frö ger en pelargon, med egenskaper som man inte kan förutspå i förväg. Det gör det också så väldigt spännande att så pelargonfrön, oavsett om man aktivt korsar två pelargoner, eller låter insekterna sköta pollineringen.
Det är flera härliga månader som väntar framöver med alla vackra pelargoner, gamla som nya, som kommer att blomma på min balkong. Den otroliga värmen, som varit de senaste veckorna, har verkligen satt fart på växtligheten både i naturen och på min balkong. Halmstad hade varmast i landet två dagar i rad förra veckan, med 29,9°C och 29,5°C. Lite väl varmt i mitt tycke, då det kändes som en bastu i min lilla lägenhet, även om jag rullade ner persienner och rullgardiner både inomhus och på balkongen, mot solen som ligger på från morgon till senare på eftermiddagen. Jag ska inte klaga, för förr eller senare kommer regnet och då är man inte nöjd heller, men det behövs verkligen regn nu för växtligheten, då det är väldigt torrt i skog och mark.
På lördag är det dags för ny resa med Svenska Pelargonsällskapets hallandsgrupp. Då går färden till Odensjö handelsträdgård. 2 mil utanför Växjö, för ett besök hos Monica Birgersson. Jag hoppas att det är "en bra dag" så att jag mår bättre och har mer ork. I annat fall finns det snälla medlemmar, som tar hand om min beställning, och köper några pelargoner åt mig.
Vill du läsa lite mer om hur man tar frön från sina pelargoner kan du göra det på min blogg här.

8 maj 2018

Underbara vår

Min lilla blåsippa, som jag grävde fram under löven.


















Så är maj månad, den sista av vårmånaderna, redan här. Ändå känns det som om våren just börjat. Jag har hunnit bli ett år äldre. Det gjorde jag på självaste Valborgsmässoafton, men tyvärr orkade jag inte att fira min 48:e födelsedag. Vår nuvarande kung Carl XVI Gustaf fyller också år den sista dagen i april och därför är det allmän flaggdag på Valborgsmässoafton, men svenska folket flaggar såklart även för mig. Det var i alla fall vad Gösta, familjens närmaste granne, sa till mig varje födelsedag, från att jag var liten till att jag flyttade från föräldrahemmet och så satte han ut fasadflaggan vid förstukvisten.
Nu för tiden firar vi Valborg runt om i landet med sång, det hålls tal för att hälsa våren välkommen och det tänds majbrasor. För flera hundra år sedan tändes eldarna för att skrämma bort häxor, men ursprungligen var brasorna till för att bränna det gamla och ge plats åt det nya. Våren är ju verkligen en tid för det nya, i alla fall om man ser till naturen, och det är därför som jag tycker att denna årstid är så fantastisk, kanske uppskattar jag den lite extra eftersom jag själv är ett vårbarn.

Krikonträden blommar i skogsdungen utanför vårt hus.


















På hösten vissnar mycket av växtligheten ner och när vintern nalkas brukar det mesta i naturen se ut att vara dött. I själva verket finns det ju fortfarande liv, som slumrar och hämtar kraft, medan kyliga vindar, snö och is drar fram ovanför markytan, där dagens ljusa timmar blir allt färre. Även en del djur går i ide, medan många fåglar ger sig av söderut till varmare breddgrader. Varje vinter börjar jag tidigt att vänta på att våren ska återkomma. Märkligt nog är längtan lika stark vartenda år, efter att dagarna ska bli längre och temperaturen högre, för att sakta väcka naturen på nytt. I år blev väntan lång och vintern höll sig kvar ovanligt länge. Den var i och för sig snöfattig och mild här i södra Sverige, men hindrade ändå våren från att komma igång på allvar. När temperaturen väl steg gick det undan och naturen fick ett plötsligt uppvaknande. Växtligheten utvecklades med raketfart, som en grönskande explosion, och på kort tid tittade blomknoppar upp ur marken och slog ut från den ena dagen till en andra. Lövsprickningen på träd och buskar satte plötsligt fart och några dagar visade termometern på +20°C, men värmen blev kortvarig och sedan har det varit bra mycket svalare temperaturer. Det var skönt att få känna av lite  sommarvärme, men jag är nöjd över att den inte höll i sig. Naturen hejdade sig och jag har hunnit njuta av våren och den första grönskan, en underbar tid som ger mig många halleluja moments. Varje år får jag små lyckorus, bland annat av att få se den första vitsippan, tussilagon, fjärilen, humlan och alla olika fåglar som återvänder, ja listan kan göras lång. Naturen är fortfarande lite på efterkälken i år. Vitsipporna blommar som vackrast nu och i skogspartiet, bara några meter utanför hyreshuset som jag bor i, växer de i mängder och bildar likt vita mattor under träden. Vanligtvis brukar de ha blommat ut till min födelsedag. Det är otroligt härligt att kunna njuta av dem, på så nära håll.














 



















Herr och fru Strandskata, som häckat flera år i rad vid min arbetsplats och som jag med glädje följer varje år, har återkommit men en hel månad senare än vanligt. Tyvärr är jag sjukskriven och har inte haft möjlighet att följa det vackra fågelparet hittills i år, men jag hoppas att jag får rapporter från min kollega om hur många ägg honan lagt och när ungarna kommer till världen. Förhoppningsvis är jag piggare och mår bättre så att jag är tillbaka på arbetet då, och kan följa årets strandskatebarns uppväxt. Jag håller tummarna för att de klarar sig undan alla faror, som hotar dem att gå en alltför tidig död till mötes. Tyvärr har det bara varit någon enstaka unge, som överlevt och kunnat flytta iväg i slutet av sommaren.
Utanför vårt hyreshus är det mängder av fåglar nu bland träd och buskar. Jag och grannarna matar fortfarande både dem och ekorrarna och serveras det god mat lockar det så klart. I gengäld får vi njuta av deras vackra, kvittrande serenader och att stå och titta på dem är en givande underhållning. I år har vi sett fyra ekorrar, men de senaste veckorna har det dykt upp två små nykomlingar, som redan är ganska orädda när man står och tittar på deras framfart på grenar och trädstammar och när de rör sig nere på marken. Jag har hoppats på att jag någon av ekorrarna skulle våga sig fram och äta ur min hand, när jag fyller på deras låda med nötter och ger dem äpplen. Än har jag inte fått deras tillit, men hoppet finns fortfarande, liksom att jag ska få se en hona flytta in i någon av fågelholkarna uppe i träden och föda sina ungar där. Eftersom jag tycker mycket om djur är våren och sommaren en härlig tid, då man kan få se både vilda och tama djur och deras ungar. Tidigare i våras visade en av mina sköterskor på dialysen bilder på deras nyfödda lammungar, som bara var en timma gamla. En av tackorna hade fått två lamm, ett vitt och ett svart. Tyvärr orkade jag inte åka iväg och hälsa på de små liven, utan fick nöja mig med att beundra dem på bild.
















 



























Sent i höstas satte jag en hel del vårblommande lökar utanför vårt hyreshus, för att liva upp de tråkiga rabatterna. Tidigare år har jag planterat ut både perenner och lökar, som jag tidigare haft i krukor på balkongen och inomhus. Det tog tid innan de nya lökarna kom upp och jag trodde först att de ruttnat, men nu har några av dem äntligen börjat blomma, liksom två primulor , som jag tidigare år haft inomhus. Jag har som tradition att köpa en planta, när de allra första dyker upp i handeln efter nyår. Tyvärr håller de sig inte fina så många dagar inne i värmen, men när den börjat chansera har jag ställt ut primulan på balkongen och framåt våren har jag grävt ner den i rabatten. Årets planta ska ner i rabatten inom de närmaste dagarna, tillsammans med fem krukor med små påskliljor, som jag tog tillvara efter att någon kastat dem bland trädgårdsavfallet. Mina primulor, en lila, en rosa och nu även en gul, blommar varje vår och på så vis får jag glädje av dem i många år, istället för att bara hamna i soporna, när de gjort sitt inomhus.
Det blir väldigt mycket löv i rabatten intill vårt hus, när alla stora träd fäller sina blad på hösten. För någon månad sedan var halva rabatten fortfarande täckts av nästan två decimeter löv, som delvis var blöta och hårt packade och täckte växter och vårlökar. Jag bestämde mig för att rensa bort alla löv, eftersom inte bostadsbolaget gjorde i ordning rabatterna och jag saknade bland annat min lilla blåsippa och undrade om den fortfarande levde under lövmassorna. Min benstyrka är inte den bästa, så jag tog med min lilla hopfällbara pall att sitta på, medan jag började rensa bland växterna. Först hittade jag den lila primulan, som var liten och ynklig, men som hade satt knopp, och även en hel del blad från pärlhyacinterna. De var gula och såg ganska vissna ut. När jag skulle förflytta mig för att kunna rensa vidare lyfte jag på rumpan och tog tag i pallen. Oturligt nog fick jag inte med mig pallen utan damp rakt ner med ändan i asfalten. Då jag i stort sett saknar sittfläsk landade jag rakt på svanskotan och jag kände en väldig smärta, samtidigt som jag blev riktigt rädd och undrade om jag över huvud taget skulle klara av att resa mig upp. Minnet dök upp i huvudet från när jag för många år sedan halkade på en isfläck och fick en spricka i bäckenet. Då kunde jag knappt varken gå eller röra på mig utan svåra smärtor. Lite darrig försökte jag sakta börja röra på mig, för att känna efter om det var möjligt att stå upp. Samtidigt dök grannens dotter upp och frågade om jag odlade blommor. Ja, mumlade jag tyst till svar, medan jag kom på fötter igen. Det kändes bättre när jag väl stod upp, men det gjorde mer ont när jag började gå. Jag tog min pall och gick in igen, långt ifrån klar med rabatten. Smärtan har tack och lov minskat, men trots att det gått över en månad har jag fortfarande värk till och från. Min närmaste granne rensade upp rabatten några dagar senare och fick hjälp av ytterligare en dam, som bor i vårt hus. Efter bara någon dag började pärlhyacinternas blad att ändra färg när de nåddes av ljuset och är nu vackert gröna. Blåsippan var vid liv och efter någon vecka fick jag se den blomma, liksom den rosa primulan, som i och för sig är väldigt liten ännu. Några andra perenner, som jag planterat, doldes också under lövmassorna och har nu vuxit ordentligt. Jag överraskades av violplantan, Viola odorata, som börjat blomma med sina söta, små, lila blommor. Den hade jag glömt bort att jag hade i rabatten, trots att den är en av mina favoriter bland många blommor såhär års. Även den var från början en liten, liten planta, som jag hade i en kruka på soffbordet, som sedan flyttat ut och vuxit sig flera gånger så stor.

En av mina primulor,
som nu blommar i rabatten för andra året i rad.















Viola odorata





















Under veckan som gick regnade det några dagar och därefter spirade allt i naturen med väldig fart och det blev snabbt vackert grönt. Den skira grönskan, som är den vackraste under hela året. I helgen började temperaturen åter stiga och det kändes underbart att sitta ute på bänken utanför huset och bara vara. Min katt Ängla, som i stort sett varit inne hela vintern och våren, fick åter smak på utelivet när värmen kom. Hon, liksom min katt Tindra, har varit ute många timmar de senaste dagarna. Bäst av allt tycker nog Ängla om allt gräs, som hon nu får äta av. Jag ägnade en lång stund att beskåda fyra av våra ekorrar, som hoppade runt bland träden, åt solrosfrön, nötter och lät sig väl smaka av äpplebitarna, som jag gav dem. Idag har det varit rena sommarvärmen. Termometern visade +27°C och så varmt är det minsann inte många sommardagar ens. Pelargonerna på min balkong fick vattnas med många liter vatten, då de torkat ut ordentligt i värmen. Lite väl varmt för min smak, men jag klagar inte. Det är en ljuvlig tid nu och naturen är så otroligt vacker och det luktar underbart. Jag skulle vilja stanna tiden och få ha våren kvar.





2 apr. 2018

Påsken 2018


















Snart är annandag påsk och årets påskhelg till ända. Hoppas att du haft några härliga påskdagar och kunnat koppla av, även om du har ett arbete som krävt att du behövt inställa dig på jobbet. Någon skön vårvärme har det inte varit, även om solen visat sig till och från. Istället har en del snö legat kvar efter det kraftiga snöfallet, som täckte Halmstad med ett par decimeter snö härom dagen.
För mig var årets påskhelg i stort sett som en helt vanlig helg, förutom att den var några dagar längre, och mina dialysbehandlingar på långfredagen, påskdagen och annandag påsk slapp jag inte undan. Jag brukar alltid ta fram den handmålade hönan och kycklingarna, som jag målade för många år sedan och att göra blomsterarrangemang med vårens blommor är nästan ett måste. I år orkade jag tyvärr inte med något av det och de små påskliljorna, som jag köpte i veckan, står kvar i sina plastkrukor på balkongen. Egentligen hör ju kycklingar, påskkärringar och ris med färgglada dekorationer inte till den ursprungliga anledningen till att vi firar påsk, men jag tycker att det piggar upp när jag får pynta och göra lite extra fint med blommor i lägenheten. Även om jag är vuxen tycker jag att det är roligt att få påskägg, trots att jag för länge sedan insett att det inte är påskharen, som kommer och lämnar de godisfyllda äggen. I år fick jag inget ägg, men hade tur och vann påskchoklad i en tävling på Facebook, anordnad av Gerdas te & kaffehandel. Mina katter Ängla och Tindra fick en påskpresent, som min syster skickat till dem med posten. En söt och mjuk liten kyckling, som skulle fyllas med kattmynta, blev snabbt undersökt av båda katterna, som gillade sin present.
Under många år var jag med i kyrkokören och under påskhelgen sjöng vi vid ett flertal tillfällen. På långfredagen ackompanjerades varken kör- eller psalmsången av musik och det fanns inga blommor eller levande, tända ljus på altaret eller i övriga kyrkan. Mitt under mässan på påskaftonens natt dekorerades kyrkan med påskliljor och stearinljusen sattes åter på plats och tändes. Var och en av kyrkobesökarna hade fått ett litet ljus, när de kom till kyrkan, och fick tända dem på det stora påskljuset. Därefter ljöd orgeln till psalmsången, med text om Jesus uppståndelse. När mässan var slut delades påskliljor ut till besökarna, innan de gick ut i den mörka påsknatten.
Enligt kristendomen firar vi påsken till minnet av Jesu lidande och död på korset, då han tog på sig våra synder och hans uppståndelse. Enligt bibeln uppstod Jesus från de döda på den tredje dagen, vilket är påskdagen. Uppståndelsen är påskens stora budskap. Oavsett av vilken anledning, som var och en firar denna helg, är det några sköna dagar, som infaller under våren.
I år har det tyvärr inte varit så mycket vårkänslor i luften, då vintern dröjt sig kvar med både kyla och snö, som kom sent i år. Meteorologerna lovar varmare väder i slutet på veckan, då temperaturen till och med kan bli tvåsiffrig på plussidan, och jag hoppas verkligen att de har rätt. Än så länge har mina vårlökar, som jag planterade utanför vårt hyreshus i höstas inte ens tittat upp ur jorden, men jag ser att några av mina pelargoner börjat vakna till liv. Med lite ny jord, näring, kärlek och värme, lär de säkert blomma i år också, även om jag får vänta lite längre på blomsterprakten.
När jag gick in genom dialysentrén i helgen blommade de första scillan intill husväggen, så det finns hopp om vår än om den är försenad.


27 mars 2018

Kickoff gav energikick


















I slutet av februari var det dags för årets första träff med Svenska Pelargonsällskapets hallandsgrupp. Liksom de senaste åren var årets kickoff förlagd i Falkenberg. Det har inte varit några aktiviteter under senhösten och vintern och jag har längtat efter att få träffa det goa, positiva gänget igen. Tyvärr är vi få aktiva medlemmar, som bor i Halmstad, som jag lätt kan hälsa på. Därför är det trevligt att några halländska medlemmar är aktiva på Facebook, så det går att hålla kontakten, även när pelargonerna inte står i fokus.
När dagen för årets kickoff närmade sig blev jag allt mer osäker på om jag verkligen skulle orka med att åka till Falkenberg, då jag varit väldigt trött och inte mått så bra den senaste tiden och jobbat väldigt sporadiskt. Jag hade blivit lovad skjuts till Tröingeberg, av en medlem hemmahörande i Halmstad, så körningen behövde jag inte oroa mig för, men ändå tog det emot in i det sista och tröttheten kändes övermäktig. Till slut bestämde jag mig trots allt att jag skulle följa med, då jag tänkte på hur mycket bättre jag brukar må, när jag kommer iväg och träffar mina pelargontokiga vänner.
Jag körde hem till Rolf, som var den som skulle ratta bilen till Falkenberg, och det gjorde han säkert och bra. När vi kom fram till "Röda stugan" var det vitt och vackert på marken, som var täckt av gott och väl en decimeter snö. Det gjorde att det kändes mer som vinter och våren och tiden då det är dags att plantera om och klippa ner pelargonerna kändes avlägsen. Väl inne i stugan var känslan en helt annan. Jag möttes av glada miner, doft av kaffe och här och där stod pelargonsticklingar och några plantor, som växt ordentligt på höjden och hade glest mellan bladen, till följd av vinterns mörka årstid, då våra växter oftast får för lite dagsljus, om man inte sätter dem under växtbeslysning.


































Plantorna skulle användas för att visa hur man tar sticklingar och klipper ner pelargonerna såhär års, vilket brukar vara kickoffens återkommande programpunkt. Det blev många små sticklingar, som Anita och Karin, föreningens två ombud i Halland, satte i små plastkrukor. Jag hjälpte till att skriva några namnskyltar till de olika sticklingarna, ett måste för att kunna hålla koll på namnen på de olika pelargonerna. Sticklingarna delades sedan ut till oss medlemmar. Några deltagare hade tagit med sig sticklingar från sina egna pelargonsamlingar och såg till att de också fick nya ägare.
Det är alltid extra roligt med vårens första sticklingar, men det gäller att ha dem under uppsikt så att de inte torkar ut i vårt varma och torra inomhusklimat såhär års, men de får heller inte stå i för våt jord, då de lätt ruttnar. Efter ett par veckor brukar de få sina första rötter och när det bildats ett ordentligt rotsystem är det dags att plantera om sticklingarna i små krukor.
Plast- eller lerkrukor är lite av en smaksak. Jag föredrar lerkrukor, då jag tycker det är finast utseendemässigt, men jorden torkar upp snabbare i en lerkruka så man får vattna lite oftare. De är dessutom tyngre, vilket gör att de står stadigare än plastkrukorna. Tyvärr är tyngden även en nackdel, speciellt när de gäller de större krukorna. Det är jobbigare när det är tid för omplantering av pelargonerna, när krukorna ska diskas och när jag ska bära in och ut dem från balkongen, mycket på grund av att min vänsterhand och dess fingrars funktion är nedsatt. Prismässigt är plastkrukor och fat mycket billigare än de i lera, men jag har köpt de flesta av mina lerkrukor på loppis.
På kickoffen är även de som inte är medlemmar välkomna, för att få en inblick i föreningens verksamhet. I år kom en tjej, som inte varit med tidigare. Extra glädjande var att hon valde att bli medlem redan innan träffen var slut, vilket absolut inte är något krav om man väljer att bara komma på besök.
I vanlig ordning serverades god fika under eftermiddagen och dagen till ära bjöd föreningen på förtäringen. Som vanligt var det full fart på diskussionerna kring borden och självklart handlade många samtal om vår älsklingsblomma pelargonen, hur årets vinterförvaringen fungerat, skötsel, ohyra, årets kommande aktiviteter, resor m.m. Det är mycket man lär sig under dessa fikastunder, då alla gärna delar med sig av sina kunskaper, men även ett och annat misslyckande kan vara nyttigt att få höra om. Det känns skönt att få veta att jag inte är ensam om att inte lyckas med varenda pelargon i min samling. Några dör under vinterförvaringen, en del får rotlöss, någon vägrar att sätta knopp, ja alla pelargoner blommar inte på kommando. Det gäller att ta väl hand om dem, pyssla om dem och prata med dem då och då.


































Några medlemmar ska åka till England framöver och självklart går resan i pelargonernas tecken. men redan för några veckor sedan begav sig ett gäng upp till stockholmstrakten, där man bland annat besökte "Sune Tryggs handelsträdgård" i Tungelsta. Sune är välkänd i pelargonkretsar, då han har väldigt fina pelargonsticklingar, till bra priser och ett brett sortiment. Jag har tyvärr inte kunnat följa med på någon resa dit, p.g.a. min dialysbehandling. Därför blev jag såklart jätteglad när Karin, i vår hallandsgrupp, frågade om hon skulle köpa några sticklingar till mig, vilket hon även gjorde vid en tidigare resa till Sune. Hon hörde av sig någon vecka innan avresan och tog upp en beställning. För några veckor sedan levererade hon tolv välväxta sticklingar hem till mig. Det visade sig att i två av krukorna växte inte bara en stickling utan två. Rena julaftonen!
Jag hoppas att jag orkar följa med på årets kommande träffar och dagsresor med föreningen. Redan nu vet jag att jag kommer att köpa många fler sticklingar till min samling innan pelargonsäsongen är över för i år. Likt tidigare år lär jag säkert komma hem med många fler sticklingar, från våra träffar och utfärder, än vad jag planerat och som får plats på min balkong. Jag tror inte att jag någonsin kommer att lära mig något av tidigare års inköp. Det finns ju så många vackra pelargonsorter och de är svåra att stå emot när man älskar dessa blommor. När jag är hos en pelargonodlare och står bland alla vackra plantor och ska välja ut några nya sorter, tar habegäret över. Även om det är trångt i alla hyllor och planteringsbänkar hemma på balkongen så hittar jag säkert plats åt ytterligare en liten stickling. Annars har jag lite plats på golvet, där några pelargoner säkert kan stå. Det är vad jag intalar mig just då. Det jag inte tänker på är att sticklingarna växer och blir större, även om många av mina pelargoner är s.k. miniatyrer och dvärgar och inte växer så fort och inte blir så stora. Så småningom tar jag sticklingar på plantorna och de kräver också sin plats. Egentligen är platsbristen en värdslig sak, som Karlsson på taket brukade utbrista, men jag tror att det skulle bli ännu vackrare på min balkong om varje pelargon får mer utrymme och mer får komma till sin rätt.
Jag ska göra ett nytt försök i år att minska lite på antalet pelargoner. En och annan planta har åkt i soporna, nu när jag börjat plantera om dem, då de tyvärr visade sig ha rotlöss. De flesta pelargonerna har jag tagit sticklingar av och de tar i alla fall mindre plats ett tag framöver. Hur det än är så ger dessa blommor mig mycket glädje och en stor energikick, trots att de kräver en del jobb, främst nu på vårkanten när det är dags för omplantering och städning av balkongen, men det är det väl värt.
Har du inte odlat pelargoner förut så tycker jag att du ska prova på det. Det finns en pelargon som passar för var och en, oavsett om du gillar den lite vanligare rosa Mårbackan bäst eller om du faller för en vildvuxen pelargonart, som kan växa sig stor som en buske eller en art med knotiga grenar.
Lycka till med årets pelargonsäsong!