Mina älskade katter och mitt odlande är inte bara något som jag tycker om att sysselsätta mig med. Det ökar även min livsglädje på olika sätt. Många i min omgivning har påpekat att jag blivit mycket gladare sedan jag blev kattsambo. Det är faktiskt bevisat att båda mina intressen ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Att klappa en katt eller hund sänker blodtrycket och man har kommit fram till att människor som lever med djur drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar än de som lever utan djur. Allt oftare har man idag katter och hundar som sällskapsdjur på äldreboenden som sällskap och stimulans. Att vistas i naturen är också bevisat positivt för hälsan och själen. Om du tar en promenad i skogen eller är hemma och påtar i trädgården spelar ingen roll. I Alnarp utanför Malmö driver man en rehabträdgård framför allt för personer med stressrelaterade problem. Många patienter berättar om det positiva i att få vistas i naturen och pyssla i trädgården.Själv njuter jag av att gå ut på balkongen, vattna, plocka bort vissna blad, lukta på blommorna och provsmaka en egenodlad tomat.

3 apr. 2020

Årets pelargon 2020























På mässan "Nordiska trädgårdar", som går av stapeln i Stockholm varje vår, brukar "Årets pelargon" tillkännages. Så blev det inte i år då den normalt så välbesökta mässan tyvärr fick ställas in på grund av coronavirusets framfart. Istället presenterade man pelargonen, som tog hem året titel, i en livesändning på nätet. Det var "Tango Deep Rose With Eye" som blev "Årets pelargon 2020". Den är en färgstark och väldigt tålig sort med mörkt cerise blommor med en ljusare kanter på kronbladen och ett vitt öga.
De flesta zonalpelargonerna är väldigt tacksamma och blommar långt in på hösten om man sköter om dem, planterar dem i bra jord i en kruka med hål i botten, plockar bort vissna blommor, ger dem en svag dos näring vid varje vattning och placerar dem ljust, gärna i solen. Låt dem torka upp, inte torka ut, mellan att man ger dem vatten. Pelargoner vill inte ha det blött om rötterna, då de lätt kan ruttna. Zonalpelargoner är lätta att övervintra och vill då helst stå ljust och svalt, 5-10°C och vattnas väldigt sparsamt. Det går även att övervintra dem i fönsterkarmen, men kräver då mer vatten och gärna tillskottsbelysning. På våren planterar man om pelargonerna i ny jord och klipper ner dem ordentligt ett par veckor senare. Använd en bra planteringsjord av den lite dyrare sorten. Det ger inte ett bättre resultat av att använda speciell pelargonjord. När man klipper ner pelargonerna kan man passa på att ta sticklingar, som man sätter i lätt fuktad såjord och placerar ljust, gärna under växtbelysning. Efter ett par veckor brukar de första rötterna bildas.
Juryns motivering till "Årets pelargon 2020" lyder som följer:
Titta på djupet, med sina enkla blommor i tre färger skapas ett tredimensionellt formspråk från det vitaste till det djupaste och mustigaste mörkrosa. På fönsterbräda eller i balkonglåda, lika passande för denna allväderspelargon.De pelargoner som blivit utsedda till "Årets pelargon" under åren har inte varit några inga nykomlingar, utan har funnits i handeln sedan tidigare, vilket jag personligen tycker är lite tråkigt. Sedan jag började att odla pelargoner har jag bara köpt årets pelargon vid ett fåtal tillfällen, då vinnarna inte alltid fallit mig i smaken. Det återstår att se om jag köper en planta av årets vinnare, då det är väldigt trångt i hyllorna på min balkong och det finns andra sorter som jag hellre vill ha i min samling.
I år var jag tveksam över om jag skulle besöka någon blomsterbutik för att titta på och ta en bild av "Årets pelargon", på grund av den rådande coronapandemin. Då jag är njursjuk, har dialys och tillhör en riskgrupp får jag inte besöka butiker och träffa folk i onödan. Därför valde jag att besöka en stor trädgårdsbutik strax innan stängning i lördags kväll. Där var bara några enstaka kunder och jag gick längs väggarna och såg till att hålla mig på många meters avstånd. Slutligen gick jag ut i en tom kassa. Vad gör man inte för att få se en pelargon.

30 mars 2020

En nyfödd liten grodd, en stor glädjespridare

Den första grodden har tittat upp ovanför jordytan.
Ett litet mirakel och glädjespridare.
















 


En nyfödd liten grodd såg världens ljus och tittade upp ovanför jordytan för ett par veckor sedan hemma på mitt köksbord. Jaja, jag vet att grodden inte har ögon att se med, men den kräver i alla fall mycket ljus för att kunna leva och utvecklas på rätt sätt. Sedan behöver den även värme, vatten och näring i lagom dos. Jag tror även att den växer bättre om den får några korn av kärlek varje dag och omvårdnad såklart.

Vad är då egentligen det där lilla, magiska fröet för något, som kan bli allt från en sommarplanta med vackra blommor till en buske eller efter många år ett gigantisk, flera meter högt träd? Fröet kan vara mikroskopiskt litet eller bra mycket större, bland annat hos en del palmer.
Ett frö har ytterst ett fröskal, som ett skydd för grodden som finns där innanför. Grodden som är själva embryot omges av näringsvävnad, som också benämns som frövita eller endosperm. Frövitan innehåller beroende på växtgrupp fetter, proteiner, stärkelse och, eller hemicellulosa. Grodden innehåller anlaget till den första roten, som kallas för primärrot, och även anlagen till själva växten som man ser ovanför jordytan. Grodden bär också på anlagen till de så kallade hjärtbladen, som kan vara ett eller två. Allt finns innanför fröskalet, nästan som en liten baby som ligger i sin mammas mage och väntar på att födas.

Jag sår ibland mina pelargonfrön i en liten kruka med jord och sätter gladpack
över, som jag stuckit små ventilationshål i med en nål. På så vis undviker
man att det blir för tätt och risken att det bildas mögel i jorden minskar.
Sår jag flera olika frösorter sätter jag krukorna i ett minidrivhus.




















Grodden måste växa upp mot jordytan för att få solljus, men hur vet den vad som är upp och vad som är ner? Jo, den känner av jordens dragningskraft och därför tittar den så småningom upp ovanför jordytan. Roten under jord hjälper växten att stå stadigt när den växer. När fröet har det som krävs i jorden börjar det att gro. Den fuktiga jorden gör att fröskalet blir mjukt och då kan grodden tränga igenom skalet. Luften i jorden innehåller syre och det tillsammans med fukt och värme behövs för att grodden ska börja växa.
Jag har tyckt om blommor sedan jag var riktigt liten så därför har jag sått många frön under mitt snart 50-åriga liv. Det började med att jag hjälpte pappa att så frön i trädgårdslandet och jag minns att vi fick så krasse i varsin plastmugg när jag gick i lekskolan. När jag var i övre tonåren fick jag låna grannens trädgårdsland då de själva inte skulle odla något där. Jag odlade slanggurka, pumpa och flera olika sorters blommor den sommaren. Efter att jag flyttat hemifrån till egen lägenhet med balkong var det självklart att odla även där, men då fick jag anpassa min odling till 8 kvm. Under åren har det blivit ett antal tomatplantor, chili, plocksallad, kryddor m.m. Med tanke på tomatplantor, som helst ska sås tidigt på året, vill jag tipsa om att det går utmärkt att köpa några olika sorters tomater i mataffären och ta tillvara kärnorna och så dem. Man tar ut kärnorna ur tomaten, sköljer av dem i en sil och och gnuggar dem lite mot silen så att man får bort gelén runt kärnorna. Sedan låter man dem torka på ett hushållspapper eller i ett kaffefilter och förvarar dem torrt tills att det är dags att så dem. Ett år köpte jag flera udda tomatsorter på en trädgårdsmässa och sådde sedan kärnorna. Det blev en väldig massa plantor av bland annat jättesmå vinbärstomater, chokladtomater, pärontomater och tigertomater som var randiga. Jag sålde de flesta plantorna och fick på så vis in en slant till övrig odling. Då de flesta tomatsorterna är hybrider är det inte säkert att tomaterna får exakt samma utseende, form och smak, som den man tog kärnorna från. De tomaterna som jag odlade fram fick i alla fall samma egenskaper som de tomaterna jag köpte och var väldigt goda, speciellt solvarma och nyplockade.

Ett litet pelargonfrö har blivit synligt efter att den s.k. storknäbben
spruckit upp. När pelargonblommorna vissnar bildas ibland en storknäbb
mitt i blomman. Den ska helst sitta kvar tills att den öppnar sig så att man
kan ta tillvara fröet, förvara det torrt för senare sådd.




















Numera har jag i stort sett helt övergått till att odla pelargoner på balkongen och självklart sår jag frön, som jag tar från mina över 200 sorter av samlarpelargoner. På så vis har jag lyckats att få fram en unik fingerpelargon. "Bäckagårds Mia", som jag döpt den till, är troligtvis den allra första fingerpelargonen med vita blommor. Fingerpelargoner har blad som påminner om en hand med fingrar och tillhör en liten pelargongrupp. Nedan ser du bilder på hur bladen och blommorna ser ut på min "Bäckagårds Mia", som jag är väldigt stolt över. Pelargoner får frökapslar som liknar och kallas storknäbbar och på en av bilderna syns ett pelargonfrö i förstoring. Hur man går till väga när man tar frön och korsar pelargoner kan du läsa lite kort om på min blogg här.

Min egen framtagna fingerpelargon "Bäckagårds Mia".
Den är troligtvis den allra första fingerpelargonen med vita blommor,
så den är jag väldigt stolt över. Jag har sålt några sticklingar då
jag vill att den ska fortleva även när jag slutar att odla pelargoner.



















Att så frön tycker jag är otroligt spännande. Först ska fröna ner i såjord, som ska hållas lätt fuktig. Sedan ska sådden oftast placeras varmt och ljust, helst under växtbelysning för att groddarna inte ska växa iväg på höjden i brist på ljus. Därefter börjar den första spännande väntan på att den allra första grodden ska se dagens ljus ovanför jordytan. När groddarna växt till sig ska de planteras om eller planteras ut i trädgårdslandet. Därefter tar nästa spännande tid över då plantan fortsätter att utvecklas för att så småningom få sina första blommor, grönsaker, frukter eller bär beroende på vad man sått för sorts frön.
När jag sår frön, som jag tagit av mina egna pelargoner, är det lite extra spännande, då man inte vet vad det blir för slutresultat. Om man sår frön från en vildväxande pelargon, en art, får den nya plantan samma egenskaper som moderplantan, under förutsättning att ingen liten fluga varit framme och pollinerat moderplantan med pollen från en annan sorts pelargon. Då vet man inte vad den frösådda plantan kommer att få för egenskaper. De pelargoner som vi köper idag för att ha i blomlådor och krukor är korsade ett flertal gånger för att få sitt utseende. Jag brukar inte själv pollinera mina pelargoner utan låter insekter sköta om det jobbet. Därför vet jag inte vilka plantor som är mamma och pappa till den nya frösådda plantan. På så vis blir det väldigt spännande att till en början se de första bladen, som till viss del kan visa vilken typ av pelargon det blivit. Ser bladen ut som på en stjärnpelargon eller kanske som en fingerpelargon eller är bladen lite ovala i formen, som många pelargonsorter har. Sedan fortsätter plantan att växa i väntan efter den allra första blomknoppen, som ska ge svar på vilken färg blommorna kommer att få och om de blir enkla eller dubbla. Blir blommorna enfärgade eller får blombladen prickar, streck eller både prickar och streck i en avvikande färg, som hos äggskalspelargoner eller fågeläggspelargoner. När jag har sått pelargonfrön har det oftast dröjt till efterföljande säsong innan plantan vuxit till sig och fått sin allra första blomknopp. När den slår ut får man äntligen veta hur hela pelargonplantan ser ut med blommorna som kronan på verket. Det är långt ifrån varje gång som man får fram en ny speciell pelargon, med ett fint växtsätt, vackra blad och blommor och som har det där lilla extra och är värd att spara och sticklingföröka, men varje litet frö är värt att så för att få känna glädjen och spänningen när man följer utvecklingen från frö till planta. Jag tycker verkligen att odling är en lisa för själen och nu i coronatider, då man inte ska träffa och umgås med för mycket folk, är det väldigt givande att sysselsätta sig med odling. Då jag är njursjuk och har dialys tillhör jag en riskgrupp och ska hålla mig hemma, förutom de fyra gångerna i veckan då jag åker till sjukhuset och har min dialysbehandling. Hade jag inte haft alla mina pelargoner, som jag håller på att plantera om och klippa ner nu, vet jag inte vad jag skulle sysselsatt mig med. Oavsett corona eller inte så är min odling både ett intresse och en terapi. Jag har mått psykiskt dåligt under de sista åren och när jag pysslar med blommorna förtränger jag mina krämpor för stunden. Att så blomsterfrön och låta kärnor från t.ex. citron, apelsin, tomat och avokado gro i en kruka med jord brukar även barn uppskatta och det behöver inte bli särskilt kostsamt. Innan man sår kan man måla och dekorera en plastmugg eller en del av ett mjölkpaket, som fungerar bra som kruka. Glöm inte att göra hål i botten. Glasspinnar eller en stor plastsked kan användas som namnskylt, så man vet vad man sått för frön i de olika krukorna. De kan såklart dekoreras de också. På en blompinne kan man sätta något fint band i toppen och klistra på någon figur i t.ex. filt, kartong och med en flirtkula. Det är bara att låta fantasin flöda.
I trädgårdsföreningen som jag är med i anordnas en fröbytardag varje vår. Ta tillvara frön under året så kan du kanske byta eller dela med dig av dina frön till vänner och bekanta. Det finns flera olika grupper på Facebook där man kan sälja och byta frön, i hopp om en ännu frodigare odlingssäsong 2021.
Får du inte besöka butiker i dessa tider har du förhoppningsvis någon bekant som kan handla hem jord åt dig och frön kan man beställa på internet och få dem levererade hem i brevlådan.
Lycka till och njut av din frösådd!

Jag var bara några år när jag började hjälpa till i vår trädgård.
Här vattnar jag tillsammans med min älskade mamma,
som tyvärr gick bort när hon bara var 47 år.

24 mars 2020

Frasiga våfflor utan ägg till våffelfesten den 25:e mars


















Imorgon, onsdagen den 25:e mars, är det Jungfru Marie bebådelsedag, även kallad Vårfrudagen. Denna dag infaller 9 månader innan jul och i kristna kyrkan firas den söndagen som infaller 22-28 mars. Det var då Maria fick veta av ängeln Gabriel att hon var havande med Jesusbarnet. Vårfrudagen har i folkmun, troligtvis av ett missförstånd, sedan blivit Våffeldagen, och gett upphov till seden att vi äter våfflor just denna dag. Under samma tid på året infaller ju våren och då började hönorna värpa igen och korna mjölka efter vintern, vilket gav en anledning till att fira med våfflor, vars ingredienser ägg, vetemjöl och grädde var dyrt på medeltiden. Till vardags gjordes våfflorna av bara vatten och mjöl. Det var först på 1800-talet som det blev tradition att äta våfflorna med sylt och vispad grädde till kaffet.
Ordet våffla kommer från det tyska ordet waffel, som har samma betydelse. Ordet är känt sedan mitten av 1600-talet. Man tror att ordet sattes i samband med Vår Fru, Jungfru Maria.
Jag brukar göra egen våffelsmet, då jag tycker att det ger godast våfflor, men lite enklare är det att göra smeten av våffelmix från affären. Som tillbehör vill jag ha vispad grädde och helst hemkokt jordgubbssylt.
Ibland serveras våfflor som förrätt med t.ex. skagenröra, löjrom med creme fraiche och hackad rödlök eller kallrökt lax och pepparrotsvisp. Ett gott tilltugg, som t.ex. kan passa väl in under den kommande påskhelgen.
Under åren har jag provat på några olika våffelrecept. Det senaste som jag fastnat för är Anitas frasvåfflor utan ägg. Första gången som jag blev bjuden på våfflor enligt nedanstående recept var på en träff med Svenska Pelargonsällskapets hallandsgrupp, där Anita är länsansvarig. Förutom att de är goda håller de sig frasiga lite längre på tallriken.
Som den pelargonälskare jag är har jag ätit några olika bakverk smaksatta med blad från någon doftpelargon. Det är inte alla pelargoner som går att använda som smaksättning i mat och bakverk, men jag kanske ska prova på att smaksätta våfflor med några av de gröna bladen, från någon citrusdoftande pelargon framöver. Tänk på att plantan inte får vara behandlad med några giftiga bekämpningsmedel, om den ska användas som krydda.

Recept på Anitas frasvåfflor
10 laggar

100 g margarin eller smör
2,5 dl vatten
3,5 dl vetemjöl
2 dl mjölk
2 tsk bakpulver
Gör såhär:
Smält matfettet och låt svalna.
Rör samman mjöl, bakpulver, mjölk och vatten  till en slät smet.
Tillsätt det avsvalnade fettet.
Grädda och lägg en och en på galler för att bevara frasigheten.
Byt gärna ut vattnet mot mineralvatten, så blir våfflorna ännu frasigare.

4 mars 2020

Semlor små som praliner i marsipan med vit chokladtryffel


















I förra veckan inföll fettisdagen och för längre sedan var det främst då som man åt semlor eller fastlagsbullar och fettisdagsbullar, som de också kallas. Jag känner att jag är lite sent ute med mitt recept och inlägg om semlor, men nu för tiden blir ju semmelsäsongen allt längre för varje år som går, så det känns rätt ok att skriva om semlor nu trots allt, veckan efter fettisdagen. I höstas såg jag en annons om semmelpremiär redan i början av december. Jag tycker att det är alldeles för tidigt att sälja dessa bakverk redan under adventstid. Det förtar lite av festligheten med semlan, när den finns i handeln under så lång tid. Med tiden kan vi kanske köpa de populära, klassiska bakverken ungefär samtidigt som de första lussekatterna finns i butikerna.
Vi äter hela 40 miljoner semlor under en säsong i Sverige och på själva fettisdagen åt vi 6 miljoner semlor, vilket innebar 132 ton mandelmassa och 211 ton grädde, men det är inte bara här det äts semlor. Bullen äts i hela Skandinavien, Finland och Baltikum, men då oftast med sylt istället för mandelmassa och ibland med vaniljkräm. Ordet semla kommer av det latinska ordet för vetemjöl, simila, och var från början en benämning för själva vetebullen utan fyllning.
Jag själv brukar inte äta så många semlor och när det väl blir av vill jag ha den klassiska, svenska varianten bestående av en slät vetebulle, smaksatt med kardemumma och fylld med vispad grädde och mandelmassa och siktat florsocker på locket. Mums! För några år sedan provsmakade jag för första gången en hetvägg. Jag blev glatt överraskad över att det kunde vara gott med en semla som badade i varm mjölk.Nu finns det ett flertal moderniserade varianter av den klassiska, svenska semlan, som istället bakas av wiener- eller karlsbaderdeg. Bullen förekommer numera även med olika smaksättningar och med andra fyllningar. Semmelwrap kom för några år sedan och andra varianter är bl.a. semmelburgare, semmelrulltårta och semmelpizza. I år har även politiken blandat sig i bulltraditionen genom att flera partier presenterat sin egen variant av semlan, vilket jag inte riktigt förstår anledningen till. Det senaste och mest udda är väl ändå semmelchips. Det var Estrella som kom på idén, men några chips har inte kommit ut i butikerna. Istället tävlades ett mindre antal små chipspåsar ut på Facebook tidigare i år.
För flera år sedan fick jag se små minisemlor i en veckotidning. De var verkligen små och var gjorda av marsipan och istället för grädde var de fyllda med smaksatt, vit chokladtryffel. I receptet stod inte hur stora de skulle vara utan bara hur många de skulle bli. Jag gillar det mesta som är litet, Det kanske beror på att jag själv inte är så stor till växten. Jag var 53 cm lång när jag föddes och sedan växte jag exakt 1 meter. Att jag inte blev så storväxt beror främst på att jag blev njursjuk när jag bara var 10 år. Nu närmar jag mig 50 år och har tyvärr redan börjat krympa ihop på längden. Åter till marsipansemlorna, som jag såklart inte kunde låta bli att testa att göra och provsmaka. Jag gjorde semlorna cirka 2 cm höga och de blev väldigt goda, små munsbitar. Så små att jag tänker att den som vill hålla igen på kaloriintaget till och med kan unna sig en hel semla utan att få ångest efteråt. Det kan väl på sin höjd krävas en väldigt kort promenad för att den inte ska sätta sig på magen.

Recept marsipansemlor
25-30 st

250 g marsipan
½ dl vispgrädde
125 g vit choklad
3 msk punsch eller arrak
lite snabbkaffe utblandat i vatten (Jag använde kakao)
florsocker

Forma marsipanen till små bollar, ungefär 2 cm i diameter och tryck försiktigt till bollen så att den får formen likt en bulle. Färglägg övre delen av bullen genom att pensla den med "kaffevattnet". Låt torka och skär sedan av små lock. Koka upp grädden och lägg i den hackade chokladen och punschen. Rör om tills chokladen smält och låt svalna så att den stelnar något. Forma en liten strut av smörpapper och sätt en bit tape på utsidan så att den behåller formen. Använd en tyll när du spritsar. Fyll struten med tryffeln, spritsa på semlorna och lägg på locken. Avsluta med att pudra över florsocker.
Självklart kan man själv välja smaksättning på både marsipan och fyllning. Det är bara att testa och smaka.

Ät och njut! 

24 feb. 2020

På jakt efter våren

Små tusenskönor blommar redan i gräsmattorna omkring
hyreshusen där jag bor.



















Årets första vårtecken ger mig alltid små glädjerus. Märkligt nog ger årets första snödroppe, krokus, humla och fjäril, för att bara nämna några vårtecken, samma härliga känsla i kroppen varje år och har gjort så i större delen av mitt liv. Jag förundras över att jag tycker att det är lika fantastiskt varje år. Jag vet ju om att livet i naturen går i cykler och att växterna väcks till liv varje vår efter att ha sett näst intill döda ut under vinterhalvåret. Likadant är det med många av våra vilda djur. En del av dem går i ide under vintern, småkryp lever under snötäcket eller under marken och en del fåglar flyttar till varmare breddgrader när det blir för kallt för dem här i Sverige. Det finns mycket vackert i naturen även på sommaren, men märkligt nog finns det nästan inget under sommaren som kan mäta sig med upplevelserna av årets första vårtecken. Det skulle väl i så fall vara om man får syn på nykläckta fågelungar, nyfödda ekorrar, rådjurskid eller rävungar, men det är inget som jag hittills fått se utanför hyreshuset, trots att jag bott där sedan 1992.

De första blommorna på de japanska körsbärsträden, som är åtta till antalet
och står utanför den delen av sjukhuset i Halmstad som bl.a.
inrymmer dialysmottagningen, började slå ut redan för flera veckor sedan.



















Ett par vackert gula krokusar lyser upp i rabatten,
även de utanför dialysentrén.



















I år har de första tecknen på att våren är på väg dykt upp ovanligt tidigt, i alla fall i södra delarna av landet. Det har bara varit ett fåtal dagar under vintern då termometern visat på minusgrader. Om det hade varit kallare hade vi troligtvis haft en hel del snö, med tanke på all nederbörd som fallit i form av regn.
Jag tror aldrig jag upplevt att växtligheten vaknat till liv så tidigt som i år. När jag var liten var det snö varje vinter, i alla fall mer eller mindre, om inte minnet sviker mig helt. Jag byggde snögubbar, snöhyddor och gjorde ljuslyktor av snöbollar och jag åkte pulka och skidor. Vissa år spolade kommunen vatten på en större gräsplan i närheten av mitt hem och där åkte jag skridskor efter skolan. Jag tycker att det är jättetråkigt att barn idag bara fått uppleva vintrar med väldigt lite snö de senaste åren. Personligen är jag inte någon stor älskare av snö. Visst är det vackert när den ligger som ett vitt täcke i naturen, men oftast smälter snön bort efter någon dag här nere i sydsverige och istället blir det en grå sörja, som i värsta fall fryser och gör det glashalt på vägar och gångbanor bland annat. Det är då jag ogillar snön som allra mest.
Ett ämne som diskuteras allt oftare på nyheterna är klimathotet och frågan är om de mildra vintrarna är något som vi kommer att få vänja oss vid framöver. Personligen tycker jag att det är en oroande utveckling.

Mängder med snödroppar utanför grannhuset.















Bilden på minipåskliljorna, som växer i rabatten utanför vårt hyreshus,
tog jag för en vecka sedan. De blommar tidigt
trots att rabatten ligger på skuggsidan.






















För flera veckor sedan fick jag se att det var blommor som börjat slå ut på de japanska körsbärsträden utanför dialysentrén. De var bara några enstaka, som det brukar vara tidigt på våren, men nu har allt fler blommor slagit ut även om träden inte står i full blom, som de gör längre fram på säsongen.
Förra veckan fick jag se att det redan var många tusenskönor i gräsmattan, som blommade vid infarten till en av parkeringsplatserna där jag bor. Dagen därpå körde jag ut med min handikappskoter för att leta vårtecken runtomkring grannhusen. Jag behövde inte köra långt innan jag fick se olika sorters krokus i olika färger, snödroppar, vintergäck och en och annan snöklocka.
Utanför huset som jag bor i har primulan, som jag grävde ner i rabatten förra våren, blommat mer eller mindre hela vintern. Jag har ytterligare en planta som jag köpte efter nyår och hade på soffbordet och den satte jag ner i rabatten härom dagen. På så vis får jag förhoppningsvis njuta av den i många år framöver.
I flera år har jag köpt vårlökar riktigt billigt när butikerna har haft slutrea. Då det knappt varit någon tjäle har det gått att gräva ner lökarna sent på säsongen. Efter påsken förra året var det många i grannhusen som slängde krukor med minipåskliljor, på platsen avsedd för trädgårdsavfall. Jag tog tillvara lökarna och satte ner dem i rabatten utanför huset och min granne hjälpte mig att gräva ner en del av dem i den lilla grässlänten, intill där vi matar fåglar och ekorrar. Nu har bland annat bladen från olika sorters påskliljor, tulpaner och pärlhyacinter kommit upp långt ur jorden. Några minipåskliljor, Tête-a-tête, blommar redan trots att rabatten ligger på skuggsidan.
Efter nyår sålde ÖoB ut sina kvarvarande blomsterlökar för 5 kr/påsen. Jag köpte 8 påsar med olika sorters blomsterlökar, de flesta vårblommande. Scillan och Påskliljorna ska förhoppningsvis blomma i grässlänten framöver och sedan har resterande lökar gul Allium, Klotlök, Sparaxis och Bergslilja hamnat i rabatten. En sort, Triteleia, som blir lite högre, satte jag mellan buskarna, som fortfarande är ganska små. Grannen grävde ner mina två plantor med Julrosor, som jag köpte till advent och planterade tillsammans i en större lerkruka. Sorten som jag köpte har vita blommor men inga blad och passar bättre att ha inomhus, i alla fall under några veckor.

Utanför hyreshusen hemomkring har krokusen kommit upp lite här och där
och en del av blommorna har till och med hunnit slå ut.

















Några få vintergäck fick jag bland annat se när jag tog en tur
med handikappskotern runtomkring grannhusen.




















Man kan kanske undra varför jag planterar lökar och plantor i rabatter som tillhör HFAB, vår hyresvärd. På min balkong är det fullt med pelargoner året om så där får jag inte längre plats med krukor med vårlökar. Dessutom är rabatterna utanför huset så väldigt tråkiga. Som den stora blomsterälskare jag är lägger jag gärna lite pengar och tid till att förgylla utemiljön. Jag har inte köpt några dyra plantor. En del växter har jag fått, några har jag först haft inomhus och så har jag, som jag skrev tidigare, köpt lökar på utförsäljning och hittat en del bland trädgårdsavfallet. Jag njuter av att få följa växterna utanför huset och grannarna och folk som går förbi brukar komma med positiva kommentarer när de ser att jag påtar i rabatterna och när allt så småningom blommar. I år är jag mer förväntansfull än tidigare då jag satt så många nya lökar och även ett par nya perenner. Ett par av mina grannar har ibland rensat ogräs och tagit bort en massa löv, som brukar samlas i rabatten, främst från de två stora ekarna som når ända upp till taket på vårt fyravåningshus. Jag tog bort lite löv häromdagen för att leta efter min lilla blåsippa. Jag ska fråga grannen om vi kan hjälpas åt att ta bort lite mer löv så att växterna där under kommer upp i ljuset och inte gulnar helt under det tjocka, kompakta lövtäcket, som de gjort tidigare år. Till min glädje var min blåsippa fortfarande vid liv, trots att den nästan dog för två år sedan då trädgårdsarbetarna körde med en lövblås i rabatterna. De blåste sönder en del av mina växter och tyvärr klarade tre av mina primulor inte det märkliga tilltaget. Jag har aldrig varit med om att man kör med en lövblås i rabatter, men det är klart enklare och går fortare än att använda en kratta och sina egna händer för att få bort löven.
Nu hoppas jag verkligen att det inte blir något stort väderomslag framöver med riktig vinterkyla och snö så att vårblommorna som kommit upp blir frostskadade. Det skulle förta mycket av vårglädjen.

Min primula, som jag grävde ner förra våren, har blommat hela vintern.
















Penséer, både små- och storblommiga, har funnits till försäljning
sedan flera veckor tillbaka.




















Inomhus har jag sått frön från 8 olika pelargonarter, så kallade vilda pelargoner. Att pyssla med frösådd såhär tidigt på året är riktigt roligt och spännande, men det krävs att man har sådden under växtbelysning om inte groddarna ska växa iväg på höjden och bli klena. Några av mina över 200 pelargoner på balkongen har fått ny gjord, men jag får ta det försiktigt och bara plantera om några i taget, då min hand inte är helt läkt efter operationen i december. Förra helgen var det årets första träff med Svenska Pelargonsällskapets hallandsgrupp i Falkenberg. Det är också lite av ett vårtecken och självklart kom jag hem med ett par små sticklingar, från några pelargoner som klipptes ner under träffen. Jag brukar plantera om mina pelargoner och sedan väntar jag ett par veckor innan jag klipper ner dem. Då passar jag såklart på att sätta sticklingar i små krukor med jord. Även om jag inte mår särskilt bra psykiskt och är sjukligt trött piggar det upp för stunden att pyssla med min odling. Det gäller bara att orka ta sig i kragen och sätta igång.
Har man inte några egna växter att ta sticklingar av finns det redan ett flertal olika sorters sticklingar att köpa i blomster- och trädgårdsbutiker. De har även mängder med vårlökar i små krukor, som man kan ha inomhus. På så vis kan man få njuta av en riktigt tidig vår inne i lägenheten genom att till exempel ha en skål med krokus, scilla och pärlhyacinter på bordet. När de är överblommade kan man plantera ut dem i rabatten och har man själv ingen rabatt kan man ju ge bort dem till någon vän med trädgård, som säkert blir glad av lite fler vårblommor till kommande år.

Vackra engelska pelargoner.

















Primulor ger mig verkligen vårkänslor, även om de numera
finns att köpa så tidigt som vid nyår.



















Nu har det även kommit några vackra inomhusväxter i handeln, som även de sprider vårkänslor. Jag som är lite av en pelargonnörd tycker såklart om den engelsk pelargonen, som finns i ett flertal olika färger och de olika vivorna. Den vanligaste är den som i dagligt tal kallas bara för Pimula. Den heter egentligen Jordviva, Primula vulgaris. Tyvärr håller den bara någon vecka inomhus, men som jag nämnt ovan går den utmärkt att plantera ut när tjälen gått ur jorden. Sedan finns även Syrenviva, Primula malacoides, och Fönsterviva, Primula obconica, som båda är större till storleken och som i Sverige främst används som krukväxter. Penséer, både små- och storblommiga, har redan funnits i handeln sedan flera veckor tillbaka och häromdagen såg jag den söta Tusenskönan, som har cerisefärgade blommor med gul mitt. Dessa två vårblommor trivs bäst utomhus, men jag brukar köpa en planta som jag planterar i en stor kopp och har på soffbordet. Efter någon vecka sätter jag ut dem på balkongen eller gräver ner dem i rabatten.

Pärlhyacinterna viker sig gärna åt sidorna när de växer på höjden.
Därför sätter jag dem i en glascylinder.



















Det finns många fina trädgrenar som man kan ta in och sätta i en vas såhär års, Magnolia, Forsythia, Sälg och grenar från äppel- och körsbärsträd, för att nämna några. Ibland kan man hitta vackra grenar när kommunen har beskurit buskar och träd på våren. Har man ingen egen trädgård kan man alltid fråga någon bekant som har en, om man kan få några grenar. De brukar även finnas att köpa i blomsterbutiker och på torghandeln.
I helgen som var hörde jag på tv att den metrologiska våren redan kommit till södra Sverige. Den meteorologiska definitionen av vår är att dygnsmedeltemperaturen ska vara stigande och över 0,0° men under 10,0 plusgrader. Om dygnsmedeltemperaturen är över 0,0°C men under 10,0 plusgrader kallas detta för ett dygn med vårtemperatur. Om detta inträffar sju dygn i följd, säger vi att våren anlände det första av dessa dygn. Även om det blir en återgång till lägre temperaturer därefter så räknas det fortfarande som vår.
När jag klev ur taxin, när jag kom till dialysen igår
middag, sken solen och i rabatten utanför entrén fick jag se årets första scilla. Nu längtar jag efter att få se den första tussilagon, vitsippan och fjärilen. Vissa dagar när solen varit framme har det låtit som om fåglarna också fått vårkänslor. De har kvittrat och underhållit mig med vacker sång när jag fyllt på maten på deras restaurang. På buskarna utanför huset blir musöronen allt större för var dag som går. Den tidiga våren bjuder oss redan på mycket vackert att njuta av och mycket mer har vi att vänta framöver. Välkommen härlig vår!

Enkelt men vackert med en Tusensköna
planterad i en tekopp.

14 feb. 2020

Kärlekens dag

Jag vill ge ett stort hjärta till var och en på "Alla hjärtans dag", den stora kärleksdagen. Det ska inte behövas en speciell dag för att vi ska visa extra mycket kärlek till varandra, men köpmännen ser sin chans att tjäna en extra slant idag, liksom vid flera andra dagar under året. Jag tycker att vi ska visa varandra kärlek och omtanke alla årets 365 dagar. Att visa att man tycker om någon behöver inte kosta mycket pengar. Det går att visa kärlek på så många andra sätt än att öppna plånboken, som till exempel att ställa upp och ge hjälp med smått som stort, ringa ett telefonsamtal till någon som inte mår så bra, dela med sig av frukt från sin trädgård och kramas såklart. För mig är "Alla hjärtans dag" inte en dag bara för de personer som lever i en relation. Det är en dag för all kärlek oavsett om det är till en vän, mamma, pappa eller till ett husdjur. Om alla människor skulle visa mer kärlek till varandra tror jag att vi skulle få en vackrare moder jord att leva på. Stor kram till dig!

10 feb. 2020

Djur, både vilda och tama, bidrar med mycket glädje i min vardag, förhoppningsvis även under 2020.

Älgko med två kalvar, bara några meter utanför hyreshuset där jag bor.


















Det känns som att det inte var längesedan som vi firade in det nya året 2020, som då låg framför oss som ett oskrivet kort. Nu har redan årets första månad hunnit passera. Vid nyår blir det alltid att jag funderar över vad som hände under årets som gick och jag blickar framåt och undrar vad det nya året ska bära med sig, utöver att jag fyller 50 år i april. Det har fått mig att fundera över livet och det jag tyvärr inte kunnat ägna mig åt på grund av att jag varit njursjuk sedan jag var tio år och haft dialysbehandling i 31 år, utöver flera andra kämpiga diagnoser. Tyvärr kan man inte ändra på den tid som passerat, men det känns samtidigt svårt att blicka framåt med positiv energi när man inte mår bra.
2019 passerade utan några händelser utöver det vanliga, men då mitt motto är "Se det stora i det lilla" är det ändå en hel del positiva händelser att se tillbaka på. Tyvärr var det ännu ett år då jag inte mådde så bra, varken fysiskt eller psykiskt och därför var jag fortsatt sjukskriven under hela 2019. Jämfört med 2018, då jag utöver dialys 4 ggr/vecka bl.a. hade suicidtankar och låg inlagd på PIVA (Psykiatriska intensivvårdsavdelningen) ett flertal gånger, låg 3 veckor på infektionskliniken med sepsis (blodförgiftning) och genomgick gastroskopi, så var fjolåret hälsomässigt ändå ett steg i rätt riktning psykiskt, även om jag mådde långt ifrån bra. Jag låg i alla fall inte inlagd på sjukhuset, även om det var problem med min AV-fistel, vilken är ett måste för att jag ska få min livsuppehållande dialysbehandling. Jag fick operera tumbasen på luciadagen, då det knappt fanns något brosk kvar och tummen gled ur led. Därför slutade året med handen och underarmen i gips. Jag hoppas såklart att det läker som det ska, men nu när 2020 har börjat önskar jag främst att jag ska må bättre psykiskt och att jag ska slippa vara så otroligt trött så att jag sover bort halva dagarna. I min situation finns inga tankar på att t.ex. resa, byta jobb eller göra några fräcka inköp. Det skulle i så fall vara att orka ta tåget från Halmstad till min syster i Malmö, helst ensam och att jag i så fall ska slipp få panikångest.

Gårdens vackraste och stoltaste tupp.


















Det låter säkert mörkt och tungt och det är det också, men det finns ljusglimtar som jag värdesätter högt, men som för många andra säkert inte betyder särskilt mycket. Min pelargonodling är en sådan viktig sak, som både är ett stort intresse, men som även fungerar som en terapi för mig. Därför var jag verkligen glad att jag orkade följa med Pelargonsällskapet till Knäred, en eftermiddag på sensommaren, och även på årets planeringsträff i Varberg, speciellt då jag inte orkat delta i någon aktivitet sedan början av 2018. Det var i och för sig tröttande att åka iväg, men samtidigt ger alltid de härliga medlemmarna i vår hallandsgrupp och vår gemensamma passion för pelargoner mig så mycket positiv energi. På träffen i Knäred, hemma hos en medlem där vi inte varit förut, blev jag glatt överraskad över alla djur på gården, som låg ute på landet.

Flera olika raser på ankor, hönor och tuppar.


















Djur, både tama och vilda, allt från en liten fjäril till en stor älg och såklart mina två älskade katter, gav mig så många härliga upplevelser under hela fjolåret. I Knäred fick jag se ankor, hönor och tuppar av olika vackra raser. Där fanns även grisar, som vi tyvärr inte fick gå in till, ett par katter, två hästar och i grannens hage intill stod kor och råmade. Medans de andra fikade lämnade jag för en stund det inglasade uterummet och studerade fjäderfäna på riktigt nära håll, då de inte verkade vara särskilt rädda för mig.

Tindra i köksvasken, där hon inväntar att jag ska skala fler räkor till henne.


















Mina två katter Ängla och Tindra fyllde 12 och 13 år i fjol. De är otroligt härliga livskamrater, var och en speciell på sitt sätt. Båda två sover oftast hos mig i sängen och tycker om att mysa och kelas. De utvecklas och förändras för varje år som går, vilket på vissa sätt överraskar mig. Nu har jag tyvärr varit sjukskriven i ungefär i 2 år, dels på grund av depression, men det har ju gjort att jag varit hemma mer med mina älsklingar. Det verkar helt klart som att de förstår när jag mår extra dåligt och håller då sig mer nära mig. Dialys hade jag redan när katterna flyttade in hos mig och jag hade börjat kunna gå lite efter att ha varit riktigt, riktigt dålig och hamnat i rullstol, amputerat ett flertal tår och opererat in ett konstgjort blodkärl i ena benet.
Nu när jag varit hemma mer med katterna upplever jag att vår kommunikation blivit bättre på olika sätt, även om vi såklart inte kan prata med varandra som vi människor gör, men jag pratar till katterna och ibland kan jag avläsa hur de reagerar. Med åren verkar de har lärt sig att förknippa vissa av mina ord eller snarare ljud med vad de innebär. Frågar jag Tindra om hon vill gå ut så går hon till dörren. Jag är noga med att bara använda ordet ut, när hon får lov att gå ut. Jag säger t.ex. aldrig "Du får inte gå ut". När jag kallar på henne, för att jag vill att hon ska komma in, brukar jag oftast vissla och i de flesta fallen kommer hon då springande, även om det kan dröja ett par minuter om hon befinner sig inne i den lilla lövskogen, strax utanför hyreshuset där vi bor. Ibland kommer hon, men vill ändå inte gå in, och då lockar jag henne genom att fråga om hon vill ha en räka. Viktigt är då att hon verkligen får en räka när vi kommer in i lägenheten, så att det inte bara blir ord utan betydelse så att jag lurar henne. När vi väl kommit in brukar hon hoppa upp på köksbordet och följa mig med blicken när jag plockar upp några räkor ur frysen, tinar dem i mikrovågsugnen, skalar och ger henne dem. Är vi inne i lägenheten och jag frågar om hon vill ha någon av hennes favoriter som rostbiff, tar hon sig också upp på bordet. Säger jag då hopp så hoppar hon oftast över till ena sidan av diskbänken och får några godbitar av mig. När det gäller storfavoriten räkor brukar hon till och med jama som svar, när jag frågar om hon vill ha räkor, trots om hon för övrigt är en väldigt tyst katt. När jag håller upp en liten, öppen påse med kattgodis och säger "Ta med tassen" har Tindra lärt sig att sticka in sin ena framtass i påsen och dra ut en och annan godisbit. Hon vill gärna bli kelad med när det bara är hon och jag. Ibland frågar jag henne "Får mamma en puss?". Självklart är det inte en puss på munnen, som jag då förväntar mig att få. Istället brukar hon då stryka ena sidan av sitt ansikte och nos mot min kind och näsa.

Ängla älskade pappret kring julens paket. En bit fick hon behålla,
som hon sedan har haft på golvet att ligga och sova på.













 





Under förra året började min katt Ängla plötsligt att sitta och ligga allt mer hos mig i soffan, vilket hon nästan aldrig gjort tidigare. Hon låg ibland på ryggstödet bakom mitt huvud, men nu lägger hon sig på mitt bröst både när jag sitter och ligger i soffan. Sedan tvättar hon mig på halsen, lägger sitt huvud under min haka eller sin nos emot den. Hon hoppar dagligen upp och sätter sig vid sidan om mig i vår tvåsitssoffa och tycker då om när jag gosar, kliar och kammar henne. Sedan brukar hon få en liten godisbit, men det verkar inte vara godsakerna som är huvudsyftet med att hon kommer upp till mig i soffan, även om hon är en riktig gottegris. Det tog inte lång tid att lära henne att slå till min hand med sin ena framtass när jag sa "Tack" och sedan gav henne en godisbit.
I sängen har hon alltid tyckt om att ligga på min bröstkorg, under täcket eller vid sidan om mig med bara huvudet på min axel eller framtassarna på min bröstkorg. Numera kommer hon så gott som alltid upp till mig i sängen så fort jag lägger mig, oavsett om det är på kvällen eller mitt på dagen. De nya vanorna i soffan började hon med efter att jag legat inlagd på sjukhuset upprepade gånger under 2018. Under den tiden tog mina närmaste grannar hand om Ängla och Tindra. Katterna är vana vid grannarna Mona och Rolf och även vid deras katt Lisa, då de tittar till mina älsklingar och släpper ut och in dem när jag är på dialysen, jobbet eller av någon anledning inte är hemma. Under mina sjukhusvistelser började Mona att borsta Ängla med en klädborste, till och med på magen där jag själv sällan får lov att röra henne. Borstningen har blivit en vana och så fort Ängla hör att grannarna öppnar sin dörr och vår dörr står på glänt går Ängla direkt ut i trapphuset. Är det Rolf som kommer ser hon nästan besviken ut, då han inte borstar henne. Ser hon däremot Mona så rullar hon på ryggen framför hennes fötter. Det är nästan så att jag blir lite avundsjuk då Ängla föredrar att Mona borstar henne i stället för att jag gör det.

Min vackra, älskade Tindra i vår säng.


















Jag har alltid tyckt mycket om djur, med undantag för bland annat spindlar, fästingar och andra små kryp. När jag var barn hade jag fyra guldhamstrar och ett marsvin, men min dröm var och är fortfarande att få ha en egen hund. Tyvärr skulle det inte vara lämpligt då jag har svårt att gå, mår dåligt till och från och dessutom skulle hunden få vara ensam när jag till exempel är på arbetet eller dialysen. Därför tycker jag inte att det skulle vara rätt för mig att ha en hund. Jag har alltid tyckt att katter är söta och fina djur, men aldrig haft någon längtan efter att ha en egen katt, trots att vår granne hade katten Aramis i flera år när jag var i tonåren. Han mötte ofta mig när jag kom hem från skolan och ibland satt han på fönsterblecket och ville att jag skulle öppna fönstret så att han fick komma in i mitt rum. När grannen inte var hemma brukade jag passa Aramis och det var spännande, men det väckte ändå inget intresse i mig om att få ha en alldeles egen katt.
Många år senare skaffade min systers familj deras första katt och jag blev helt betagen i den lille kattungen. Ja, vem faller inte pladask för en kattunge. Jag började längta efter en egen katt, men till att bli kattsambo var steget långt. En sköterska på dialysen försökte övertyga mig om att en katt skulle vara bra för mig och ett mysigt sällskap, men jag var motsträvig. Det gick så långt att hon till och med klippte ut tidningsannonser, med katter som var till salu, och la på mitt patientbord,vid sängen där jag skulle ligga och få min dialysbehandling. Månaderna gick och Stefan, en av patienterna på dialysen, hade en katt som just då fått ungar. Jag hade tittat på en hel del kattungar på Blocket och bestämt mig för att om jag skulle ha en katt så ville jag ha en vit katt. Stefans katt hade fått fem källingar och tre av dem var helvita. Jag åkte hem till Stefan i Slöinge, söder om Falkenberg, för att titta på kattungarna och för att se om det var någon av dem som jag föll för. Jag blev ju såklart överförtjust i alla fem, men speciellt i minstingen i kullen, som var en grå liten hona. De tre vita ungarna var jag inte alls lika begeistrad i.

Ängla och Tindra tillsammans i fåtöljen.


















Stefans dåvarande sambo sa att tyvärr var den lilla, grå tjejen inte till salu. Den katten skulle de själva behålla. Jag blev väldigt besviken, men strax innan jag skulle åka hem säger hon att hon ändrat sig och att jag skulle få köpa det ljuvligt söta lilla livet, som senare fick namnet Tindra. I efterhand när jag läste mycket böcker om katter, vilket jag helt klart borde gjort tidigare, fick jag veta att man inte ska välja minstingen i kullen. Den är oftast den svagaste av ungarna, som lättare drabbas av sjukdomar och andra åkommor. Såhär nästan 14 år senare kan jag konstatera att jag inte kunde fått en härligare katt. I efterhand är jag otroligt nöjd med mitt beslut att bli sambo med Tindra och Ängla. Det var många funderingar fram och tillbaka men att bli kattsambo är verkligen det allra bästa beslutet som jag tagit i mitt liv. Katterna ger mig så mycket kärlek, sällskap och vi umgås, kelar, myser, busar och är både inne och ute tillsammans. Då jag har få vänner och dessutom mår dåligt och ofta är trött är jag nästan alltid hemma utan mänskligt sällskap. Då är Tindra och Ängla guld värda och jag blir alltmer kär i dem för varje dag som går och det verkar vara ömsesidigt.
Flera kattägare som jag pratat med klagar över att deras katter stör dem på nätterna och på tidiga mornar. De blir väckta och kan inte sova då katterna jamar högt, krafsar på dörrar och springer rundor, vilket ofta leder till att de låter sina katter vara utomhus hela nätterna. Jag bestämde mig tidigt för att ignorera mina katter om de krafsade på ytterdörren och ville gå ut tidigt på morgonen eller försökte få min uppmärksamhet på andra sätt när jag gått och lagt mig. Det var inte helt enkelt, men jag var väldigt bestämd och det har lett till att så länge jag ligger i sängen och sover är det ingen av katterna som på något sätt försöker väcka mig. De är väldigt skönt speciellt de dagar då jag ligger i sängen långt in på förmiddagen eller lägger mig och sover på eftermiddagarna. Ängla, som är den av katterna som ligger mest i sängen hos mig, märker snabbt när jag vaknar på morgonen. Då gnyr hon lite tyst och kommer och lägger sig intill mig, gärna med nosen mot min kind eller med sitt huvud under min haka, eller så lägger hon sig på min bröstkorg och tvättar min hals. Det stör mig absolut inte utan är istället lugnande för själen, vilket är skönt då min ångest oftast är värst just när jag vaknar på morgonen.


Sedan Tindra och Ängla flyttade in hos mig har jag fått allt mer känslor för djur över lag, oavsett om det är tama eller vilda djur. Jag kunde aldrig tro att katter har så olika personligheter, på många olika sätt, och visar så mycket känslor. Visst brydde jag mig mycket om mina hamstrar och marsvin, som jag hade när jag var i 10-årsåldern, men jag var nog inte gammal nog att förstå att de små gnagarna var speciella individer med olika karaktärer och känslor, som behövde mer än bara mat och en ren bur.
Utanför hyreshuset där jag bor tar en liten lövskog vid bara några meter utanför ytterdörren. När jag var barn var det skog där husen ligger nu och områdena runt omkring var då åkermark och ängsmark med betande får och kor. Med åren har närområdet bebyggts allt mer och i allt större utsträckning inkräktat och minskat på de ytor där de vilda djuren lever.
Jag har bott i min lägenhet sedan 1992, men jag har aldrig fått uppleva så många vilda djur alldeles utanför huset som under 2019, vilket gett mig väldigt mycket glädje, spänning och små lyckorus. En äldre man, som bodde i huset tidigare men tyvärr inte längre är i livet, byggde fågelhus och en låda med lock som han satte upp och började mata både fåglar och ekorrar. Det är ett tiotal år sedan. Med tiden började jag och ytterligare ett par grannar att hjälpas åt att köpa mat och utfodra djuren.

Min favoritekorre sommaren 2018.
Den var en dm ifrån att ta en äppelbit ur min hand.



















Ekorrarna har varit olika till antalet under åren. Sommaren 2018 hade vi 6 ekorrar på besök. Två av dem blev allt mindre rädda när jag var ute och fyllde på deras låda med olika sorters nötter. Jag la även ut äppelbitar till dem och vid ett par tillfällen kom de nerför stammarna till de två stora, gamla ekarna och tittade på mig med sina stora, pigga, "pepparkornsögon". De var bara en dm från att ta varsin äppelbit ur min hand. Tyvärr låg jag inlagd på sjukhuset ett flertal gånger under det året då jag mådde väldigt dåligt psykiskt och jag drabbades även av sepsis (blodförgiftning), mitt under sommarens värmebölja, och låg 3 veckor på infektionsavdelningen. Då jag låg inlagd var det ingen som matade ekorrarna och därefter kom tyvärr inte mina två favoritekorrar på besök lika ofta och de kom inte fram till mig på samma sätt som tidigare. Att lyckas vinna djurs förtroende och kunna komma nära dem ger mig en härlig känsla. Det låter kanske löjligt men jag brukar prata lugnande med ekorrarna och kasta några nötter eller äppelbitar på marken för att förhoppningsvis kunna närma mig dem på sikt, dels för att studera deras beteende, ta några bra foton och bara få se de otroligt söta djuren på riktigt nära håll. Jag hoppas fortfarande på att jag en dag ska få uppleva att någon av ekorrarna tar en nöt ur min hand. Efter sommaren 2018 minskade ekorrarna i antal. Förra sommaren såg vi bara några enstaka av dem utanför huset, vilket jag såklart var ledsen över. Under hösten ökade de i antal igen och minst tre av de fem som vi såg var nykomlingar. En av dem var lätt att känna igen då pälsen mitt på svansen var vit. I år hade jag bara sett två ekorrar fram till förra helgen. Då dök det plötsligt upp en tredje, som inte alls var rädd. Den kom fram till mig på marken och tog en jordnöt med skal bara några dm från mina fötter. Lyckan var total. Kanske var det en av mina favoriter som har hittat tillbaka.
Antalet fåglar vid vår fågelrestaurang är färre än tidigare år, trots att en man i grannhuset har slutat att mata fåglarna utanför sitt hus. Vid den här årstiden har jag och mina närmaste grannar i huset fått fylla på mat till dem dagligen, men den senaste tiden har maten räckt i ett flertal dagar. Nu har ju årets vinter i södra Sverige varit väldigt mild hittills och i Halmstad har det bara varit någon enstaka morgon som marken varit pudrad med snö. Det har säkert bidragit till att fåglarna haft lättare att hitta föda och inte varit så beroende av att söka sig till vår utfodringsplats, men tidigare år har det varit mer än fullsatt i vår restaurang även på sommaren, men härom dagen hörde jag att det varit färre småfåglar vid årets fågelräkning så det är inte bara hos oss som antalet småfåglar är färre.

Min fågelholk där ett par talgoxar häckade sommaren 2019.










 







Under flera år har ett par skator haft sitt bo i ett av träden, bara ett par meter från vår ytterdörr, och i skogsdungen intill sitter det ett flertal fågelholkar på trädstammarna, som kommunen satte upp för många år sedan. De flesta av dem har fallit sönder med åren och tyvärr såg jag aldrig att några fåglar flyttade in i dem. En man i grannhuset byggde många nya holkar, som han satt upp förra året. Han satte även upp en holk som jag köpte som byggsats och satte ihop för något år sedan. Min fågelholk sitter i ett träd där jag ser den på några meters avstånd när jag kommer ut ur huset. I våras fick jag uppleva det jag länge längtat efter. Jag fick se en talgoxe flyga ut ur holken. De följande dagarna stod jag ofta ute och följde herr och fru Talgoxe när de flög ut ur holken, hämtade frön på fågelrestaurangen strax intill, för att sekunden senare flyga tillbaka in i holken. Tyvärr fick jag inte se när deras ungar lämnade boet.

Här ruvar mamma Strandskata på sina ägg,
precis intill väggen vid min arbetsplats.



















Utanför min arbetsplats, som ligger på ett industriområde, har vi under flera års tid fått besök av ett par strandskator. De har varit väldigt punktliga när de kommit på våren och det har bara skiljt några enstaka dagar på vilket datum de dykt upp. Alla mina kollegor har inte varit lika förtjusta över deras årliga ankomst då de suttit på biltaken och uträttade sina behov. Oftast har honan lagt sina ägg intill husväggen, där det ligger stenar runtom hela byggnaden. Ena året låg hon och ruvade på sina ägg bara en meter från ytterdörren. Varje år har hon fått 3 ungar, men det var bara en enda gång som en unge växte upp och klarade sig över sommaren, tills det var dags för strandskatorna att flyga iväg till varmare breddgrader. Troligtvis var det andra djur som tog livet av de fina ungarna. Eftersom jag inte varit på mitt arbete de senaste 2 åren har jag tyvärr inte kunnat följa strandskatorna mer än vid några enstaka besök.

Tre fina små ungar är födda.

Taken på våra bilar utanför arbetet var välbesökta.


Ovanför ett av fönsterna på min arbetsplats la Fru Björktrast sina ägg.

















































För några år sedan byggde ett par björktrastar bo ovanför ett fönster bara metern ifrån där jag och mina medarbetare sitter och äter vår lunch sommartid. Det var självklart spännande att följa hela händelseförloppet från att äggen kläcktes till att ungarna lärde sig flyga och så småningom flyttade. Tyvärr miste även en björktrastunge livet. Det är ett hårt liv som fåglarna lever. Jag kan inte så mycket om fåglar, men efter att jag började mata dem utanför vårt hus, har jag lärt mig ett och annat genom att söka information på internet. Så nu känner jag igen några fler arter utöver bl. a. pilfink sädesärla, trädkrypare, hackspett, talgoxe, skata, kråka, som kommer på besök och smörjer kråset utanför vårt hyreshus.

En av björktrastungarna har lämnat boet och har landat på däcket
på en av kollegornas cykel.
















 


Tyvärr såg Halmstad fastighetsbolag till att det blev smolk i glädjebägaren strax innan jul. Då hade områdesvärden satt en lapp i cykelrummet med en uppmaning om att fågelfröna och nötterna till ekorrarna skulle plockas bort innan årets slut. Jag och grannarna har förvarat mat till fåglarna och ekorrarna i cykelrummet i ett flertal år och det har aldrig varit något problem. Grannarna hjälpte mig att bära ner säckarna i källaren. Där har jag en liten skrubb i vilken jag har min handikappskoter och laddar den. Nu får även djurmaten stå där, men det gör det bra mycket krångligare för mig när jag ska fylla på mat till djuren. Jag orkar inte lyfta säckarna, i alla fall inte så länge det är mycket frön i dem, och det är två sorters frön, talgbollar och flera olika sorters nötter till ekorrarna. Som det är nu har jag satt maten på skotern och åkt upp med hissen, fyllt på de olika fågelhusen och lådan med ekorrarnas mat, och sedan åkt ner i källaren igen och lastat av säckar och spannar. Anledningen att maten inte fick stå i cykelrummet var enligt områdesvärden att plastsäckarna, som fröna förvaras i, kan brinna. Lite skrattretande, för även cykeldäck, sadelskydd och cykelväskor kan ju brinna vid en eventuell eldsvåda. Jaja, jag ska försöka att fortsätta mata både fåglar och ekorrar för att de ger mig så mycket positiva känslor och dessutom gör det att jag tar mig ut ur lägenheten, om än bara för en liten stund, även de dagar då jag mår dåligt och är väldigt trött.

Oj, tre nyfödda fiskmåsungar har trillat ner från sjukhustaket.















 


Något som jag vill berätta om, även om det inte hände förra året utan på sommaren 2018, var när jag låg inlagd på infektionsavdelningen i tre veckor och hade drabbats av sepsis, bakterier i blodet. Jag låg på bottenvåningen, där varje sal hade en ytterdörr så att man kunde gå ut utan att behöva gå genom avdelningen. Där fanns inget dagrum och det hände inte mycket under dagen mer än att jag fick dropp med antibiotika flera gånger per dygn och mat såklart. Dessutom fick jag genomgå ett par mindre trevliga undersökningar. Ett par dagar fick jag besök, men jag mådde inte så bra och var väldigt trött, så jag orkade inte med så mycket och dessutom hade jag ju min dialysbehandling 4 ggr/vecka i vanlig ordning. Jag tror att det var 2018 års varmaste veckor, som jag tvingades tillbringa tiden i gamla sjukhuslokaler, med obefintlig ventilation med endast en bordsfläkt som mest körde runt den heta luften. Ytterdörren fick egentligen inte stå öppen på nätterna, men det struntade jag i. Det blev i alla fall något svalare inne på salen när dörren stod öppen under natten.

Var är mamma och pappa? Jodå, de håller ett vakande öga på sina
småttingar hela tiden.



















Dagen efter att jag blev inlagd tittade jag ut genom den öppna dörren och plötsligt fick jag se tre små, duniga fågelungar, som trippade runt och pep på asfalten alldeles utanför min sal. Jag insåg ganska fort att det var fiskmåsungar. Mamma och pappa fiskmås flög fram och tillbaka för att hålla ett vakande öga på sina nyfödda telningar och emellanåt satt de på räcket ett par meter utanför huset. Fiskmåsar har ju inte direkt någon vacker sångröst och emellanåt var deras skrikande ganska påfrestande, speciellt vid gryningen då jag helst ville sova. Personalen berättade att ungarna troligtvis fötts uppe på taket och ramlat ner därifrån och det var tur i oturen för jag tror aldrig att de överlevt många dagar i den gassande solen uppe på taket. I vilket fall var de väldigt små och nykläckta. När jag gick ut från salen för att titta på de söta, små dunbollarna blev deras föräldrar inte särskilt glada. En av dem dök ner från taket och försökte anfalla mig. Under de tre veckorna som jag låg inlagd mådde jag inte bra varken fysiskt eller psykiskt och det var inte mycket av sjukhusmaten som smakade eftersom jag även mådde illa. Jag tog en och annan liten tugga på smörgåsen, som jag fick till frukost, och sedan kastade jag ut några små bitar bröd och ägg till de vuxna fiskmåsarna. Min tanke var att försöka vinna föräldrarnas förtroende så att jag kunde gå ut och titta på ungarna utan att bli anfallen och min plan var effektiv och gav snabbt resultat.

Herr och fru fiskmås har förstått att jag inte är så farlig,
så jag fick ta ett foto på en meters avstånd.
 


















Andra morgonen syntes ungarna inte till. De var inte kvar på asfalten utanför våra salar och jag blev orolig att något djur hade bitit ihjäl dem under natten, men tack och lov var de vid liv. Plötsligt fick jag se ett av de små liven på gräsmattan, mellan huset med infektionsavdelningen och en annan sjukhusbyggnad tvärsöver. Efter en stund fick jag syn även på de andra två syskonen. Alla tre hade trillat ner 3-4 meter från marken utanför infektionsavdelningen till gräset nedanför. Där fanns en trappa som ledde ner till nedre markplan, men jag nöjde mig att följa ungarna på håll, då orken i mina ben inte räckte till trappklättring.

På väg mot tröskeln in på mitt patientrum.


















Jag fortsatte att erbjuda herr och fru Fiskmås en och annan bit smörgås och andra små matbitar som jag själv inte åt upp, men jag höll uppsikt över att ingen såg min matning. Den togs glatt emot av fiskmåsarna och jag blev allt mer populär och kunde stå gott och väl en halvmeter ifrån de vuxna fåglarna, när de satt på räcket. De vande sig snabbt vid att få en matbit, när jag öppnade dörren ut från min sal på morgonen. Det gick så långt att de flera gånger var på väg in till mig på salen, när jag satt i sängen och försökte peta i mig lite frukost. Jag tyckte att det var roligt, men insåg att det inte skulle vara så lämpligt med fiskmåsar inne på salen, då man inte vet vad de kan bära med sig för bakterier och ohyra. Därför fick jag schasa på dem emellanåt. Några dagar satt jag utanför dörren i friska luften och det var spännande att se hur närma fiskmåsarna vågade komma mig för att ta de små brödbitarna jag gav dem. Om jag hade velat hade jag säkert fått dem till att äta ur min hand, men det lät jag inte dem göra. Ungarna växte fort och rörde alltmer på sig. En kvinna som jobbade i huset tvärs över satte ut en djup tallrik med vatten till dem. Det behövde de nog i värmen och jag såg dem turas om att dricka och de gillade även att bada i tallriken.

Åh, vad gott med vatten i hettan. Ska man dricka eller bada i det?


















De var inte bara fiskmåsarna som gladde mig i sjukhussängen. I huset rakt emot låg en ringduva och ruvade på sina ägg, längst in på räcket på en av balkongerna. Jag kunde se den genom fönstret när jag låg i sängen. Det var underhållande att följa herr Duva när han trippade fram längs hela balkongräcket och väl framme på kanten flög han iväg. Några minuter senare kom han flygande och landade, trippade längs hela räcket igen och överlämnade maten, som han fångat till fru Duva i boet. Samma procedur upprepades många gånger varje dag. Tyvärr fick jag inte se duvungarna lämna boet innan det var dags för mig att åka hem från sjukhuset.

Matning av duvungarna pågår.


















Fiskmåsungarna hann växa till sig ordentligt under de tre veckorna som jag följde dem. De rörde sig över större område och var inte lika lätta att hitta när jag gick ut för att titta efter dem. Deras föräldrar var alltid på plats för att hålla ett vakande öga på sina tre ungar. Visst var det skönt att få lämna infektionsavdelningen, men det var inte utan att jag saknade fåglarna. Utan dem hade jag troligtvis ägnat den mesta tiden i sjukhussängen, men de fick upp mig på benen och även om jag mådde dåligt så gick jag ut till dem flera gånger varje dag. Efter att jag kommit hem funderade jag flera gånger över att köra till sjukhuset för att titta till "mina" fåglar. Tyvärr mådde jag inte så bra följande veckor och jag var väldigt trött, så det blev inget besök och jag fick inte se familjerna Fiskmås och Duva fler gånger, men jag hoppas att alla ungarna klarade sig och fick uppnå vuxen ålder.    

Kom igen och fyll på solrosfröna i huset!


















Trots att markerna i närområdet där jag bor bebyggs allt mer och landsbygden flyttas längre och längre bort har vi fortfarande en del vilda djur, som rör sig strax utanför entrédörren på vårt hyreshus. Jag tycker det är otroligt spännande och gläds över att få se djuren på så nära håll. I somras, när jag hämtade in min katt Tindra några sena kvällar, fick jag se två igelkottar strax utanför huset. Jag tror att det var en mamma med sin unge då de var väldigt olika stora. De nosade runt på marken under vår fågelrestaurang och verkade leta efter mat. Jag har läst att man kan mata igelkottar med kattmat, men det är inte så stor idé att sätta ut kattmat (blötmat) utanför huset då det är en hel del katter som är ute på nätterna bland husen på gården och de skulle troligtvis kalasa på maten långt innan igelkottarna fått en chans att smaka på den. Istället la jag ut små äppelbitar till igelkottarna och serverade dem hemkokt havregrynsgröt. På morgnarna var gröten borta, men jag fick aldrig se om det var igelkottarna som åt upp den eller om det var andra djur som satte i sig den.
Under några sommarnätter fick jag även se räven stryka förbi utanför huset. Jag har sett rävar på samma plats tidigare somrar, men jag blev ändå väldigt överraskad när jag öppnade ytterdörren och står öga mot öga med en stor, vacker räv, bara 5-6 meter ifrån mig. Den stannade till och såg ut att titta på mig en stund, utan att verka direkt rädd, och gick sedan vidare i sakta mak. Jag har ett flertal gånger fått höra att räven kan ta katter, vilket jag har svårt att tro, om det inte är en gammal eller sjuk katt, men det är inte utan att jag ändå blir orolig då det händer att Tindra inte vill komma in och sova när det är riktigt varmt på sommarnätterna. Trots allt tycker jag att det är spännande att även få se Mickel räv utanför huset.

En av fiskmåsungarna utanför vårt hyreshus sommaren 20019.


















Jag har bott i samma lägenhet sedan 1992 och i Hallägraskogen, en liten lövskog som tar vid alldeles utanför vårt hyreshus, har jag sett rådjur flera gånger och för längesedan såg jag en grupp med hela 7 rådjur i olika åldrar och kön i skogen. Vid ett tillfälle var jag väldigt nära att köra på ett rådjur, som plötsligt dök upp när den kom från grönområdet vid Hallägraskolan och skulle passera vägen för att ta sig in i Hallägraskogen. Jag höll som tur var väldigt låg hastighet och rådjuret vände precis om när det var vid min bils ena framlykta. Det kändes som om mitt hjärta satt i halsgropen och jag var vettskrämd. Kanske blev rådjuret räddare än vad jag blev men tack och lov blev det inte skadat. Jag fasar över om jag skulle råka köra på ett djur som blir så illa skadat att det inte går att rädda, men att det ändå fortfarande är vid liv. Skulle jag råka ut för det hoppas jag verkligen att jag finner råd och mod att avsluta djurets lidande.
Förra sommaren berättade mina grannar, som ofta är ute och går, att de sett rådjur i närheten. Jag blev lite besviken att inte jag fått se dem men det dröjde bara någon dag innan de dök upp utanför huset. En eftermiddag när jag gick ut genom ytterdörren fick jag se ett rådjur intill vår fågelrestaurang. Där stod den och åt blad från grenarna på ett fruktträd. Tänk att djur kan ge mig en så varm och sprittande känsla inombords. Den var så vacker där den stod och efter en stund gick den sakta iväg in bland träden. Några dagar senare stod dem på samma ställe och åt när jag kom körande med min handikappskoter. Jag stannade direkt och  försökte få upp min mobiltelefon för att föreviga rådjuret på bild, men tyvärr försvann den iväg innan jag lyckades klicka fram kameran på telefonen. Ett par sena kvällar fick jag se två rådjur utanför huset, när jag stod och tittade ut genom fönsterna vid hissen på fjärde våningen.
Jag tog hissen ner och körde sakta ut med min skoter och plötsligt stod ett av rådjuren mitt på cykelbanan en bra bit framför mig. Det var för mörkt att fotografera och rådjuren försvann snart in i skogen och jag körde hem och intog sängen med katterna.
Förra årets häftigaste och största upplevelse var med väldigt stora djur. Strax efter lunch åkte jag ner med min rollator i hissen för att gå ut och invänta resamtaxin. Den skulle köra mig till sjukhuset där jag skulle ha min dialysbehandling, vilket jag haft 4 gånger i veckan i 31 år, men det som hände sedan har aldrig varit med om. När jag öppnat ytterdörren med min lilla dosa och kört över dörrlisten lyfte jag blicken mot de två stora ekarna, som växer på andra sidan den asfalterade gångbanan där vi matar fåglarna och ekorrarna. Jag brukar alltid titta efter ekorrarna när jag går ut, men jag såg varken fåglar eller ekorrar. För ett ögonblick fattade jag inte vad det stora, mörka var som jag såg 5-6 meter bort. Det var en stor älgko, med sina två nästan lika stora kalvar. De stod och och mumsade i sig blad från träd och buskar och reagerade inte över att jag kom ut. De gick sakta in bland träden och jag gick ett par meter åt samma håll. Tyvärr kom taxibilen redan efter någon enstaka minut, så jag fick inte möjlighet att beskåda de stora, vackra djuren så länge som jag önskat. Chauffören såg inte älgarna och stannade precis där älgarna stod lite längre in bland grönskan. Jag gjorde tecken åt honom att vara tyst och när han hjälpt mig in i bilen frågade han om vi inte skulle ringa någonstans. Älgarna kan väl inte vara kvar där menade han. Ja, det kanske man undrar när man kommer från ett annat land som inte har älgar och man ser tre stora älgar för första gången. Jag var helt exalterad över att äntligen få se vilda älgar på så nära håll. Under åren har det rört sig älgar någon kilometer bort och veckorna innan hade grannarna sett en älg i närheten. De ståtliga djuren återkom flera gånger och jag fick se dem ytterligare ett par gånger utanför vårt hus. Flera boende i grannhusen stod ute och beskådade älgarna. En kvinna var enligt mig lite dumdristig och gick allt närmare dem för att få en riktigt bra bild av dem så nära som möjligt. Hon frågade sin kille om han trodde att älgarna kunde springa fortare än henne, medan killen gång på gång förmanade henne att följa med honom hem. En man kom och gick förbi och när jag började prata med honom berättade han att han var från Vilhelmina, var jägare och van vid både älg, björn och andra vilda djur. Han förklarade lite om älgars kroppsspråk och att älgarna såg helt lugna ut där de stod och åt, men man ska passa sig för är att komma mellan kom och hennes kalvar då är det risk att kon går till anfall. Det är ingen fara att låta älgarna röra sig i området, men man ska visa respekt för älgarna och vi som bor i området borde informeras om hur man ska bete sig om man möter på dem medan han. Älgarna lunkade iväg mot bussgatan lite längre bort och där fick två bussar snällt vänta på att älgkon och kalvarna skulle gå över gatan och vidare in i Hallägraskogen. Jag har sett älg på nära håll en gång tidigare, men det var i Markaryd på älgsafari där vi åkte i ett litet tåg på hjul och hade lövruskor med oss att mata älgarna med, efter att ägaren gått ut och kallat och lockat på dem. Då stack älgkon in sitt huvud i tågvagnen och jag fick nästan mulen rakt i ansiktet då jag försökte att fotografera den. Så nära skulle jag ju aldrig komma en helt vild älg. Djuren där var ju vana vid människor även om de inte var tama. Det var i alla fall en häftig upplevelse.
Älgarna som rörde sig hemomkring i fjol fick vi se under några veckors tid och de väckte en hel del uppmärksamhet. Några personer, som bland annat mött på dem när de varit ute och rastat sina hundar, ansåg att de var farliga och försökte gå till attack och fick medhåll av andra om att älgarna borde avlivas. Andra tyckte att de inkräktade på området där vi bor och borde hålla sig borta, medan en del personer var förtjusta i de stora, vackra djuren och tyckte att det var spännande att få se dem på nära håll och att vi skulle låta dem vara och respektera dem.  Ja, åsikterna gick verkligen isär när älgarna diskuterades på sociala medier. Vem inkräktar på vems mark? Varför inte låta djuren leva där och visa respekt, hänsyn och värna om dem? Jag anser att djur har lika stor rätt att leva och ta plats på vår jord som vi människor. Vi har inte ensam äganderätt till vår planet.
Jag är otroligt fascinerad över alla små och stora djurarter i vår värld. Hade jag varit frisk och kunnat resa ut i världen hade jag främst velat åka till platser där jag fått se alla möjliga djur, där de lever fritt i naturen. Jag hoppas att vi människor kommer att ta bättre hand om vår planet framöver så att kommande generationer också får lov att se allt vackert, levande, både djur och växter.

Tindra sover gott i kattställningen ute på balkongen.