Mina älskade katter och mitt odlande är inte bara något som jag tycker om att sysselsätta mig med. Det ökar även min livsglädje på olika sätt. Många i min omgivning har påpekat att jag blivit mycket gladare sedan jag blev kattsambo. Det är faktiskt bevisat att båda mina intressen ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Att klappa en katt eller hund sänker blodtrycket och man har kommit fram till att människor som lever med djur drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar än de som lever utan djur. Allt oftare har man idag katter och hundar som sällskapsdjur på äldreboenden som sällskap och stimulans. Att vistas i naturen är också bevisat positivt för hälsan och själen. Om du tar en promenad i skogen eller är hemma och påtar i trädgården spelar ingen roll. I Alnarp utanför Malmö driver man en rehabträdgård framför allt för personer med stressrelaterade problem. Många patienter berättar om det positiva i att få vistas i naturen och pyssla i trädgården.Själv njuter jag av att gå ut på balkongen, vattna, plocka bort vissna blad, lukta på blommorna och provsmaka en egenodlad tomat.

14 nov. 2017

Låt hösten dröja sig kvar inomhus


I går morse vaknade jag upp till höstens första, riktigt frostnupna morgon. Min första tanke, när jag insåg att det var minusgrader, var hur alla mina pelargoner på balkongen klarat natten. Jag kunde andas ut efter att ha öppnat balkongdörren och tittat ut. Alla plantor såg välmående ut och termometern, som hänger på tegelväggen, visade på 2 plusgrader. Solen var på väg upp över hustaken och då stiger temperaturen fort på den inglasade balkongen, men jag insåg att det är dags att sätta ut värmefläkten inför kommande frostnätter och den annalkande vintern. Den, liksom första advent, närmar sig på tok för fort. Det känns inte som om det är dags att sätta fram adventsljusstaken, hänga upp stjärnan och tända första adventsljuset redan om knappa två veckor. Det känns på tok för tidigt. Annars gillar jag verkligen den första helgen i advent, då jag brukar göra fint hemma med ljus, sätta upp första pyntet och göra julens första arrangemang med bland annat taklökar, olika sorters mossa, material från naturen och lite annat pynt. Dessa arrangemang, tillsammans med amaryllislökar, hyacinter, tazetter och alla ljus, är det som jag uppskattar mest med första advent, men var sak har sin tid och de julinspirerade arrangemangen får vänta, i alla fall någon vecka till.


















Jag vill dröja mig kvar vid hösten och den vackra färgpaletten som naturen bjuder, då det fortfarande sitter en del blad kvar på träd och buskar. Utanför sjukhusentrén, där jag går in till dialysen, växer sedan många år en kejsarolvon. Så här års brukar den ha tappat sina blad och sedan blommar den på bar kvist i december, ibland tidigare. I år sitter de flesta bladen fortfarande kvar och de första blommorna slog ut redan för ett par veckor sedan. Mina pelargoner på balkongen blommar ännu, även om det är bra mycket mer sparsamt än i somras och om kylan håller i sig är det nog sista blommorna för i år. Jag får snabba på om jag ska hinna gräva ner blomsterlökarna i rabatterna utanför hyreshuset, innan tjälen går i jorden. Jag fyndade ett tiotal påsar med blomsterlökar förra veckan, då Plantagen hade 70% rabatt på kvarvarande sortiment. De flesta lökpåsarna gav jag bara 3 kr/st för, så det var verkligen svårt att låta bli att handla. Förhoppningsvis blir det uppehållsväder på torsdag, så att jag kan ge mig ut och plantera när jag kommer hem från jobbet. Grannen har lovat att hjälpa mig att gräva, för oavsett tjäle eller ej är det hårt i jorden i rabatterna. Som tack för hjälpen får de glädjas över blomsterprakten till kommande vår och sommar.


















Höstens härliga färgpalett, som dröjt sig kvar ovanligt länge i år, gav mig inspiration till att göra ett litet arrangemang med höstkänsla, att sätta på soffbordet, istället för att börja julpyssla. Växten hemtrevnad, Soleirolia soleirolii, som tillhör nässelfamiljen, har mängder med små, runda blad, som bildar en tät, härligt grön tuva. Den är en populär krukväxt i svenska hem och en av mina favoriter, som är lätt att dekorera efter olika årstider, högtider och helger. Hemtrevnaden är enkel att odla om man ger den lagom mycket vatten. Den vill absolut inte att rötterna står blött, men får heller inte torka ut. Det bästa är när den får suga vatten på ett fat, låta jorden vara lätt fuktig och placera plantan ljust, men inte i direkt sol. Hemtrevnad, eller husfrid, som den också kallas, växer i vilt tillstånd längs med marken och får då vita, små blommor, men som krukväxt blommar den mycket sällan.
Min nyköpta planta dekorerade jag enkelt på ett par minuter. Stora delar av året kan man hämta mycket fint från naturen till olika typer av blomsterarrangemang och buketter. Frukter och grönsaker är också användbara. I en blomsterbutik köpte jag en liten, konstgjord pumpa och en frukt, som jag tyvärr inte vet namnet på. Hemma i kylskåpet hade jag brysselkål, som kom väl till pass, kastanjer plockade jag i naturen och band och nålar med silverkulor, hade jag hemma bland allt mitt pyssel. Den flätade korgen, som jag hade sedan tidigare, passade bra i både färg, form och material, till hösttemat. För att hemtrevnadens skira bladverk inte ska pressas ner av dekorationernas tyngd, väljer man lämpligast att fästa en bit grövre ståltråd, 10-12 cm, i varje detalj, som sedan sticks ner i jorden. En frukt, som är hård, kan man sticka in ståltråden i utan att limma, men annars fäster man enklast ståltråden med hjälp av en limpistol. Om någon vecka är det bara att plocka bort höstdekorationerna och byta ut dem till något mer juligt, som passar till advent.






10 nov. 2017

Rosa bandet kampanjen är över, men inte kampen för de drabbade























Det är många som kämpar mot cancer. Som tur är ger forskningen resultat och många drabbade blir idag helt friska, men oddsen är olika beroende på vilken typ av cancer man drabbas av och i vilket stadium sjukdomen upptäcks. Vilken typ av behandling man får skiljer sig också åt. Jag drabbades av bröstcancer för ungefär tre år sedan och valde att operera bort hela mitt högra bröst, tillsammans med cancertumören, även om det hade räckt att avlägsna en bit av bröstet, en så kallade tårtbit. Jag har alltid haft väldigt små bröst och skämtade någon gång och sa att i mina små pizzadegar kan man väl inte få cancer, men oj vad fel jag hade. Eftersom mina bröst varit så små, att jag inte ens använt bh, var det ett självklart beslut att ta bort hela bröstet. Min cancer hade tack och lov inte spridit sig till lymfkörtlarna i armhålan och då hela bröstet togs bort slapp jag att åka från Halmstad till Lund, för att genomgå 25 strålbehandlingar. Det hade blivit än mer jobbigt för mig, då jag sedan många år har dialysbehandling på sjukhus 4 ggr/veckan, vilket tar ungefär 5 timmar/behandling.
Min cancertyp var östrogenkänslig och då man inte hittade någon spridning i lymfkörtlarna, slapp jag behandlingar med  cellgifter. Istället tar jag varje dag en medicin i tablettform, som ska ska ta bort mitt östrogen, då östrogenkänslig cancer tillväxer av just östrogen. Medicinen, som jag ska ta i 5 år, har gett mig en del biverkningar. Jag har drabbats av ledvärk och jag svettas och fryser emellanåt, dessutom gör den mig extra trött, speciellt på mornarna, då jag ibland somnar sittande i sängen, innan jag orkar kliva upp. Alla läkemedel kan ge biverkningar, mer eller mindre svåra, men det väldigt stor skillnad på hur olika patienter tål olika läkemedel.
Självklart hoppas jag att det inte finns några cancerceller kvar i min kropp och att jag ska slippa  återfall, men med cancer finns det tyvärr sällan några garantier. Det sägs att cancern förr eller senare sätter sig i huvudet, för den som drabbats av sjukdomen. Med det menas inte att själva sjukdomen sprider sig till huvudet, men tankarna uppfylls ofta av cancern, oron kring sjukdomen och framtiden. Den sjukes familj och närmast anhöriga drabbas även de av oro, funderingar och sorg över att se sin närstående må dåligt, kämpa mot sin sjukdom och genomgå jobbiga behandlingar. Det är inte ovanligt att frågan kommer upp om cancern är av en sådan sort, att den kan vara ärftlig. Ingen i min närmaste släkt har tidigare haft bröstcancer och läkaren kunde därför lugna mig med att min cancer inte är ärftlig.
Jag fick beskedet om min bröstcancer efter att jag gjort min allra första mammografi. Tumören var liten och jag hade inte känt den, då jag ibland undersökt mina bröst. Det var inte konstigt, då min läkare hade svårt att känna den, även om han visste var tumören satt i mitt lilla bröst. Nu när det gått 3 år sedan tumören upptäcktes, tänker jag inte längre på cancern varje dag, men om jag får ont på något nytt  ställe i kroppen väcks oron och tankarna om att cancern är tillbaka och har spritt sig i min kropp.
Någon vecka efter att jag fick mitt cancerbesked gjorde jag en liten plantering i en nysilverskål. Tanken var att sprida bilden på min rosa kreation på internet, för att uppmärksamma "Rosa bandetkampanjen", som just då var aktiv. I år tycker jag att fler butiker än tidigare sålt olika rosa varor, till förmån för kampanjen. Varje krona till forskningen är viktig. Ge ett bidrag du också och tänd ett ljus för alla dem som kämpar mot de elaka cancercellerna. De som forskar behöver ständigt mer pengar, för att kunna fortsätta sitt viktiga arbete. Under Rosa Bandet 2017 samlade svenska folket in rekordsumman 84 miljoner kronor. Ett mycket viktigt bidrag till svensk cancerforskning. Varje år får drygt 61 000 personer i Sverige det skrämmande beskedet att de drabbats av cancer. Ungefär 8 000 av dem får diagnosen bröstcancer. Cirka
 30 procent av all cancer hos kvinnor är bröstcancer, som därmed är kvinnans vanligaste cancersjukdom. Även män kan drabbas av bröstcancer, men det är ovanligt. Forskningen har bidragit till att drygt 80 procent, av dem som drabbas av bröstcancer idag överlever. rämst på att allt fler fall upptäcks tidigt, och på att behandlingsmetoderna blivit bättre


5 nov. 2017

Allhelgonatid


















Under den kyliga och mörka hösten infaller helgen då man inom den kristna kyrkan firar Alla helgons dag och Alla själars dag. Alla helgons dag infaller på lördagen mellan den 31 oktober och 6 november och är sedan 1953 en helgdag. Denna dag firas till martyrers och helgons ära. Den efterföljande söndagen är det Alla själars dag, en högtid då vi minns våra nära och kära, som inte längre finns i livet. I många kyrkor, runt om i landet, har man som tradition att läsa upp namnen på de församlingsmedlemmar, som dött under året, och man tänder ett ljus för var och en av de bortgångna.
Det är många som besöker sina anhörigas gravar just denna helg och gör fint och sätter blommor. Under de senare åren har det blivit allt vanligare att man även tänder ljus på gravarna. Igår besökte jag Söndrums kyrkogård, där min mamma ligger begravd sedan 1988. Hon gick tyvärr bort alldeles för tidigt, efter en längre tids sjukdom, och var då bara 47 år. Mamma tyckte inte om att man tände ljus på gravarna. Det var en tradition, som tillhörde den katolska kyrkan på den tiden, och det var ganska ovanligt med ljuständning på de kyrkogårdar, som tillhörde den svenska, kristna kyrkan. Nu lyser ljus på nästan varenda grav och i år brinner ett ljus även för min mamma, efter att jag bestämde mig för att köpa en lykta och ljus inför helgen. Om min mamma hade levt idag tror jag att hon hade uppskattat traditionen med att tända ljus på gravarna. Det var otroligt vackert att se alla ljusen lysa upp, när mörkret sänkte sig över Söndrums kyrkogård, och det var en speciell stämning med alla besökare, som rörde sig mellan gravarna, hälsade och småpratade med varandra. Det är inte särskilt ofta, som jag besöker min mammas grav. För mig finns hon inte just där. Hon känns mer närvarande var helst jag befinner mig i min vardag och hon finns för alltid i mitt hjärta och i mina tankar, oavsett tid på dygnet. Sorgen över att hon inte finns kvar i livet kommer aldrig att försvinna, men den är inte längre lika tung att bära, som den en gång var. I våras fyllde jag 47 år och jag är nu lika gammal, som min mamma var när hon gick bort. Det har gjort att jag i år reflekterat extra mycket över hennes livssituation, då hon mitt i livet rycktes bort ifrån oss.
Jag lämnade kyrkogården med värme i hjärtat och det kändes bra att ett ljus lyste i mörkret, ett speciellt ljus för just min älskade mamma.





31 okt. 2017

Glada små halloweenclementiner

















Den senaste veckan har jag sett alltfler stora, orange pumpor, med elaka ansiktsuttryck, lysa upp i höstmörkret, när jag varit ute och kört. Jag har aldrig gillat halloweenfirandet, kanske främst för att det är en tradition, som inte fanns i Sverige, när jag växte upp. De orange pumporna är i och för sig fina, där de lyser i mörkret, men det är också det enda som jag gillar med denna tradition, som främst förknippas med hemskheter och död och är ett jippo för köpmännen. Eftersom jag bor i lägenhet har jag ingen plats utomhus där jag kan ha en pumpa. Om så vore fallet skulle den få ett något trevligare ansiktsuttryck. Däremot gillar jag att göra höstarrangemang med växter, blommor och mossa, med inslag av små prydnadspumpor, som finns i många olika former och flera färgkombinationer. Pumporna är fina att ha på soffbordet i en skål eller bara ha liggande som de är, kanske tillsammans med några kastanjer och pressade, torkade blad, i höstens vackra färger.


















Jag plockade lite olika sorters blad häromdagen, från buskarna som växer utanför hyreshuset. När jag kom in la jag dem mellan sidorna i en, stor, tjock kokbok och la sedan ytterligare några böcker ovanpå, för att bladen skulle bli ordentligt pressade. Redan efter ett par dagar hade bladen torkat och var släta. De hade fortfarande kvar sina vackra färger i olika nyanser av gult och grönt, till riktigt mörkt rött, om än något mattare i färgerna än när de satt på buskarna. Förutom till dekoration, kan man använda större blad som placeringskort och skriva namn på dem med guldpenna. Vid en halloweenfest kan man använda clementiner som små pumpor, rita ansikte på dem och sedan placera en vid varje kuvert. Använd en vattenfast penna med tunn, svart spets och för säkerhets skull giftfri, om clementinerna sedan ska ätas. Istället för godis kan man ge en mer nyttig halloweenclementin till de som knackar på och ropar "Bus eller godis!".


















Det går även bra att använda apelsiner istället för clementiner. De kan bli fina hållare för värmeljus när man skär bort skal och fruktkött i apelsinens topp. Köp apelsiner, som ligger stabilt på plant underlag, eller skär bort en bit av apelsinens botten. Gör en markering för värmeljuset genom att trycka ljuskoppens ovansida mot skalet. Skär sedan försiktigt bort skal och fruktkött med en skalkniv, bara precis så mycket att det går att trycka ner värmeljuset. Förutom att levande ljus förhöjer stämningen sprider apelsinerna en härlig doft och till advent och jul kan de dekoreras med hela kryddnejlikor, som luktar riktigt behagligt juligt. Då apelsinerna torkar och chanserar fort, när man skurit i dem, brukar jag förvara dem inplastade i kylskåpet på nätterna, så att de håller sig fina ytterligare ett par dagar.
Om några hemska figurer ringer på min dörr under halloween och ropar "Bus eller godis!" så är jag förberedd. Godisförrådet i skafferiet är väl fyllt, självklart även för mer trevliga besök, som skulle vara sugna på något sött och gott.
Jag passar på att önska "Happy halloween", även om jag själv inte ska ut och busa och fira i veckan,
för det råder delade meningar om när halloween verkligen ska firas i Sverige.


27 okt. 2017

Vad betyder din katt för dig?


















För någon månad sedan anordnade Whiskas tävlingen "Årets katt" på Facebook. Tävlingsuppgiften var att berätta om sin katt, vad som gör den speciell och hur den gör skillnad i livet. Utöver tävlingsvinsten, en årsförbrukning av Whiskasprodukter, lovade företaget att skänka ett mål mat till en hemlös katt, för varje tävlingsbidrag som de fick in. Jag tänker att maten förmodligen skickades till några olika katthem. Då jag gillar tävlingar, speciellt när det krävs en motivering för att delta, ville jag självklart vara med i tävlingen och berätta om hur mycket mina katter Tindra och Ängla betyder för mig. Jag tror själv att mina katter har en större mening i mitt liv, än vad en del andra katter har för betydelse för sina hussar och mattar. Med det menar jag absolut inte att alla våra katter inte fyller en viktig uppgift. Det finns otroligt många mycket älskade katter runt om i landet, som betyder väldigt mycket för sina ägare, men en katt kan ha en mindre eller större mening i livet för olika hussar och mattar. Ängla och Tindra bidrar med mycket mer i mitt liv, än att bara vara härliga husdjur, speciellt då jag under större delen av livet varit sjuk, har dåligt med ork, mår mindre bra och ofta är ensam hemma. De är förutom mina livskamrater, mysiga och varma att gosa med, de får mig att komma ur    sängen även de dagar då jag mår riktigt dåligt, de är starka lyckopiller och underbara som sällskap. Ja, jag skulle kunna göra listan lång.
Jag har tidigare skrivit en text om mina katter, som jag nu skrev om och utökade till en liten berättelse. Jag la ut den, som tävlingsbidrag på Whiskas sida på Facebook, tillsammans med en bild på mig och Ängla. Whiskas toppar inte listan över mina katters favoritmat, men Tindra och Ängla som är kräsna katter, låter sig väl smaka av Whiskas blötmat med sås, så det var en självklarhet att delta i tävlingen. Jag var nöjd med mitt tävlingsbidrag, och hoppades såklart att Ängla skulle ta hem titeln, som "Årets Whiskaskatt".
Häromdagen fick jag se att vinnaren korats i tävlingen och någon vinst blev det inte för min älskling, men vad gör egentligen det. Ängla och Tindra fortsätter ändå att vara det bästa i mitt liv och de är lika högt älskade, som de alltid varit, om inte ännu lite mer.


Nedan följer mitt tävlingsbidrag.
 
Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle bli med katt
men tänk så många avtryck hon i livet satt
Många tjatade om att en katt skulle vara bra
glöm hund det är inte alls att föredra
Jag var negativ men det blev en liten källing till slut
såhär i efterhand är det mitt livs allra bästa beslut
Ängla heter hon och är mitt starka lyckopiller i livet
att hon ska ha det bästa är självklart givet
Hon är ingen raskatt med vackert protokoll
med för mig är det hennes personlighet som spelar roll
Ängla gör att mina mörkaste dagar nu är få
utan henne skulle mitt liv inte kunna fortgå
Jag är inte ensam mer inte ens på toaletten
hon åker även i hissen när jag ska ner med tvätten
Med dialys i många år och även cancermedicin
är mitt liv ofta tungt och det tär på energin
När jag vaknar trött och har värk i min kropp
och det känns som världens tyngsta upplopp
då sitter hon där och lägger tassen mot mitt bröst
och hennes blick ger mig både styrka och tröst
Jag ger henne mycket kärlek och mat som är rätt
så hon mår bra och blir riktigt nöjd och mätt
Tid för jakt och lek med mus och råtta
och en ren låda som är hennes innepotta
Viktigt är även att hon trivs hemma hos mig
för hon är en mycket speciell och unik liten tjej
För min älskade Ängla gör jag självklart allt
för att ge tillbaka av all kärlek tusenfalt
Nu håller jag hårt alla fingrar och tår (de jag har)
att vi många härliga år tillsammans får.

Ängla och Tindra, jag älskar er mest i världen!

23 okt. 2017

Julinspirerande magasin för den pysselintresserade























Under nästan hela mitt 47-åriga liv har jag tyckt om att sysselsätta mig med allt möjligt som berör bild, färg och form. Intresset för att rita och klippa och klistra väcktes när jag var riktig liten och det har jag haft glädje av under många av mina sjukhusvistelser under åren. Jag minns att jag limmade pärlor, medicinkoppar i olika färger och bomullspinnar på rondskålar, när jag var i fyraårsåldern och låg på Akademiska sjukhuset i Uppsala. På den tiden fanns ingen lekterapi, så det blev personalen och mamma, som fick sysselsätta mig. I vuxen ålder har jag bland annat gått kvällskurser på konstskola, målat porslin, lärt mig kalligrafitextning och att göra blomsterarrangemang, utöver allt annat som jag gjort hemma. De senaste åren har jag blivit alltmer intresserad av fotografering, men någon kurs har jag aldrig orkat gå, men ju fler bilder jag tar desto bättre blir resultatet, även om det går sakta framåt. Min pelargonodling, som består av över 200 olika plantor, är för mig också förknippad med färg och form. Skapande intressen benämns med flera olika ord. Ibland kallas det för att pyssla och i vissa fall sägs en kreation vara konst eller installationer. Var gränsen går mellan pyssel och konst överlåter jag till betraktarens ögon att bedöma.
Nu när det närmar sig jul är det snart dags att börja fixa med julkorten. Jag tycker det är roligt att göra egna julhälsningar och rita, klippa, klistra och skriva hälsningen med rim. Numera kallar man ofta det för cardmaking och det finns mängder med artiklar, som säljs speciellt för att använda när man gör kort och pysslar med scrapbooking. Jag kallar det fortfarande för klipp och klistra, men det är roligt med alla små figurer i olika material, stämplar med mängder av motiv, glitter, fina band, klippark och klistermärken, för att bara nämna en liten del av det material, som finns i handeln numera. Det ges även ut tidningar med tips och idéer, för den som har ett stort intresse för cardmaking och scrapbooking. Idag finns det tidningar i handeln med innehåll, som inriktar sig på diverse specialintressen, utöver de olika veckotidningarna, som funnits i tidningshyllorna långt innan jag föddes. Inför advent och jul kommer en hel del magasin ut, som speciella julnummer, fyllda med tips, idéer och stämningsfulla bilder. Jag gillar att bläddra, läsa och inspireras av dessa tidningar och de ger mig ofta en mysig känsla i kroppen och lusten att börja skapa infinner sig. Tyvärr tycker jag att priset ofta är bra mycket högre, än vad innehållet är värt och sidorna med reklam är alltför många. Idéerna med pynt, inredning och matrecept är ganska lika år från år, men jag förstår att det är svårt att fylla en hel tidning med nyheter, som ingen gjort tidigare. Trots allt köpte jag Allers Julmagasin så fort den dök upp i affären för någon vecka sedan. Den tidningen brukar vara först ut bland julmagasinen i tidningshyllorna, är lite billigare och innehåller mindre reklam, men lika mycket läsvärt, trots att den är tunnare än de dyrare magasinen.
På biblioteket, i närheten av där jag bor, brukar de ha en del julmagasin, både nya och från tidigare år, och jag brukar göra ett besök där och ha en lugn och mysig stund, då jag kopplar av med en hög tidningar och funderar över hur jag ska få utlopp för min kreativa ådra och skapa stämning i min lilla lägenhet framöver. Biblioteket har även en del böcker med julinspiration, men tyvärr har de flesta rätt många år på nacken, och det är sällan som det ges ut nya böcker med jultema.
Oftast gör jag inte precis likt idéerna, som jag ser i tidningar, på tv och internet, men de sätter fart på tankarna och skaparlusten. Ännu så länge känns det för tidigt att börja julpyssla, men kanske börjar jag med julkorten snart, för att slippa stressa in i det sista, som jag brukar få göra för att mina hälsningar ska hinna fram till jul. Tanken är god och det är långtifrån första hösten, som jag planerar att börja i tid. Ändå brukar jag sitta där in i det sista och korten blir inte alls så kreativa, som jag först tänkt. Kanske ska jag övergå till att skicka mina julhälsningar via mail eller sms, som allt fler gör nuförtiden, men själv tycker jag fortfarande att det är bra mycket trevligare att få ett julkort med vacker bild och handskriven adress och avsändare, som dimper ner på golvet genom dörrinkastet och som jag sedan kan sätta i hyllan i köket.
En del blomsteraffärer bjuder in till inspirationskvällar, då man får lära sig att göra dörrkransar, ljusarrangemang och julplanteringar. Jag har varit i flera olika butiker under åren och då jag gillar att hålla på med blommor har dessa kurser varit både roliga och lärorika. Liknande arrangemang har även anordnats av en butik i Halmstad, som säljer diverse material för cardmaking och scrapbooking. Oftast betalar man en kursavgift och det material, som man använt sig av och tar med hem, ibland med rabatt.
Jag har dragit ner på julpyntet de senaste åren. Den största anledningen till det är att jag mår sämre och att orken inte räcker till, men jularrangemang med blommor, ljus, mossa och olika naturmaterial är något som jag inte vill vara utan. Det finns mycket vackert i naturen att dekorera med. Förutom olika sorters mossa kan man plocka kottar, små grenar, stenar och blad och kvistar från vintergröna växter. Här nere i södra delarna av landet har vi haft väldigt sparsamt med snö innan jul de senaste åren och därför har jag kunnat vänta till advent med att plocka in material från naturen. Bor man norröver kanske man redan nu får tänka på att ta en runda i skogen innan marken blir snötäckt. Förvara mossan svalt tills du ska använda den. Håll den sedan fuktig, genom att spraya den med vatten. Jag har svårt att ta nig ut i skogen, då jag har problem att gå, så jag brukar löpa vanlig grön mossa, kuddmossa och mjuken i någon blomsterbutik eller då det funnits mossa till försäljning på Lilla Böslids julmarknad.
I helgen köpte jag säsongens första amaryllis och två vita hyacinter. De var planterade och amaryllislöken hade redan två knoppar, som tittade upp ur löken. När man tar in planterade lökar i rumstemperatur brukar de utvecklas fort och det tar inte lång tid innan blommorna börjar slå ut. Därför har jag ställt lökarna på min inglasade balkong, där de får stå tills att jag har ork och tid att sätta dem i andra krukor och dekorera dem. Dessa lökväxter är egentligen vårblommor, men jag har absolut inget emot att tjuvstarta med tidigt framdrivna amaryllis och hyacinter till advent, men än så länge får de stå på balkongen ett par veckor till, innan de får komma in i värmen och pryda köksbordet.
Häromdagen låg tidningen Allers Trädgård, innanför dörren när jag kom hem, då jag har en prenumeration på tidningen, som jag fick i julklapp av min moster förra julen. Detta nummer hade lite jultema, av utsidan att döma, men än har jag tyvärr inte hunnit titta i den. Under åren har jag prenumererat eller köpt lösnummer av många olika tidningar. Det har bland annat varit magasin om katter, trädgård, mat, fotografering och innan jul har jag lagt en hel del pengar på olika jultidningar. För ett tag sedan tipsade en av mina dialyssköterskor mig om att hon läste mängder med tidningar på internet, efter att hon blivit medlem hos Readly. Som medlem hos dem betalar man 99 kr/månad och får då tillgång till 2400 magasin och dagstidningar, både svenska och utländska, genom deras app. Det går även att ladda ner tidningar och läsa när man inte är uppkopplad. Med ett och samma abonnemang kan 5 personer läsa varsin specifik tidning samtidigt. Jag har än så länge inte blivit medlem, då min gamla stationära dator inte stödjer appar, men så fort jag får min nya dator ska jag gå med i Readly. Självklart kan man även läsa tidningarna i en läsplatta eller i en mobiltelefonen, under förutsättningen att den stödjer appar. Det finns presentkort att ge bort, som gäller för 1, 3, 6, 9 eller 12 månader.
När jag var barn hade jag och min syster varsin egen liten gran i våra rum, under flera år. På den tiden åkte hela familjen ut i skogen, som ägdes av mammas mostrar och morbror, och högg gran. På julaftonens morgon låg Bamses jultidning under min gran och under min systers gran låg tidningen Starlet.
En tidning passar att ge bort i julklapp till de flesta, ung som gammal, eller varför inte önska en prenumeration av jultomten.

15 okt. 2017

Pelargonsäsongen pågår ännu, liksom försäljningen av sticklingar

P. echinatum är en pelargonart. Det är första året, som jag har denna
pelargon i min samling, och därför var det extra roligt när den blommade
för första gången för några veckor sedan.



















För någon vecka sedan pratade jag med min faster i telefon. Jag var lite kort i tonen och berättade att jag var lite stressad, eftersom jag var på väg till ICA-butiken för att skicka pelargonsticklingar, innan postlådan tömdes sista gången för dagen. Det är väl ingen som köper sticklingar vid den här tiden på året, hör jag min faster säga i luren, med en något förvånad ton på rösten. Pelargonsäsongen är ju över, fortsatte hon. Nej då, svarade jag. Säsongen är långt ifrån över för oss "pelargonister"och det går att sälja sticklingar så länge utomhustemperaturen inte blir lägre, än att sticklingarna klarar resan till den nya ägaren. Visserligen är ju Sverige ett avlångt land och temperaturen kan skilja många grader från söder till norr och därför är det också väldigt olika runtom i landet när man måste ta in sina pelargoner för vinterförvaring. Efterfrågan på sticklingar är självklart större på våren, då det börjar klia i odlingsfingrarna på många pelargonodlare och man längtar efter att börja plantera om och klippa ner sina pelargoner. Då kommer också suget efter nya sorter. Tyvärr brukar en och annan planta tyna bort under vintern, som man gärna vill ha tillbaka till sin samling på vårkanten. En del pelargonodlare, som har ont om plats för att förvara plantorna inomhus under vintern, väljer att ta sticklingar av moderplantorna på höstkanten och sedan ge bort eller slänga moderplantorna.
Ska man övervintra sticklingar är det extra viktigt att de får tillskottsljus från någon typ av  växtbelysning. Jag har investerat i två energisnåla, smala växtlysrör, som är 90 cm breda. De är precis lagom i storlek att ha hängande i mitt sovrums - och köksfönster, där en del småplantor som jag är extra rädd om, får stå under vintern. Pelargonerna trivs bra där, trots att de står över elementen, men det gäller att hålla koll på jorden, som snabbt torkar ut i de små lerkrukorna, i den torra, varma luften.
Det är roligt att ta tillvara och sätta sticklingar på våren, när jag planterar om och klipper ner mina pelargoner, men att sälja pelargoner via internet innebär en del jobb, men att slänga fina sticklingar bär mig emot. Visst kan jag ge bort dem, men det är inte fel att få in några kronor, som delvis täcker inköp av jord, näring, medel mot ohyra m.m.
Först ska sticklingarna fotograferas och bilder och information, om de olika sorterna, ska läggas ut på internet. Jag säljer främst mina sticklingar på Tradera och i ett par speciella grupper på Facebook, som endast är till för pelargonauktioner. På Facebook är det gratis att lägga ut sticklingar till försäljning, men Tradera tar ut en mindre avgift, baserad på auktionens slutbud. Det positiva med Tradera är att man bland annat får mail när auktionen är avslutad. Köparen blir automatiskt påmind per mail, om betalningen inte sker i tid, och både köpare och säljare har möjlighet att ge positiv och negativ bedömning om affären. På så vis ser man om en säljare eller köpare är skötsam och trovärdig. Köparen kan betala varan och frakten via Tradera och på så vis behöver man som säljare inte lämna ut sitt kontonummer direkt till kunden. Det går även att göra en återbetalning till köparen. När auktionen är slutförd brukar jag skicka ett mail till kunden, gratulera till vunnen auktion, tacka för affären och informera om när jag planerar att skicka sticklingen, för att försäkra mig om att kunden är hemma och kan ta emot försändelsen när den levereras. Innan jag packar in sticklingen undersöker jag den ordentligt, så att den inte har någon ohyra, för det vill jag definitivt inte sprida om så råkar vara fallet. Slutligen packar jag sticklingen, så att den är väl emballerad, för att klara både resan och hanteringen av fraktbolaget, som inte alltid är så försiktig med godset. Tyvärr har jag i år råkat ut för att PostNord, vid ett par tillfällen, levererat sticklingarna först efter en hel vecka. Som tur var klarade sig sticklingarna, även om de inte var så fräscha vid framkomsten.
I samband med försäljningen händer det ibland att jag får bra kontakt med någon trevlig köpare, som leder till fortsatta konversationer och utbyte av tips och idéer och byte av sticklingar. En och annan kund har jag även haft nöjet att senare träffa på något arrangemang med Svenska Pelargonsällskapet.
Flera av mina allra första sticklingar, som jag köpte på Tradera, har i efterhand visat sig komma från den nuvarande ordföranden för Svenska Trädgårdsföreningen i Halland och hennes man. Detta par träffar jag då och då på föreningens aktiviteter. Mannen kör färdtjänst och sjukresor och ibland har jag nöjet att få åka med honom när jag ska till dialysen och självklart blir det ofta prat om pelargoner och odling i största allmänhet under färden.

Egenodlad stjärnpelargon, från frö, som jag tagit från mina plantor.
Häromdagen slog första knopparna ut. Blommorna är mindre,
mer spretiga och lite rufsiga, gentemot hur stjärnpelargoner brukar se ut.
Ännu har den inte fått något namn, men jag ska behålla plantan.




















Jag har lyckats sälja en hel del sticklingar i år, men nu har jag bara ett fåtal kvar, som jag hoppas ska hitta nya ägare. Självklart har jag även inhandlat en hel del nya pelargonsticklingar till min egen samling. De flesta har jag köpt av medlemmar i pelargonsällskapet, vid träffar och utflykter. Via föreningen kan man köpa eller byta till sig många spännande sorter, mer eller mindre ovanliga, till ett mycket bra pris och en och annan givmild medlem ger ibland bort sticklingar. Inom Hallandsgruppen har vi ett fast pris, när vi säljer till varandra. När man bara ger några tior för sticklingarna är det lätt hänt att jag kommer hem med många fler nytillskott än planerat efter våra träffar, men det är jag långt ifrån ensam om. Det återstår ytterligare en träff med Hallandsgruppen innan årets program är slut för i år, så jag vet redan nu att mina pelargoner kommer att öka ytterligare i antal, innan året är till ända, trots att jag länge sagt att det är överfullt både på min balkong och i fönsterkarmarna.
Det kommer ju en vinter, då alla pelargoner ska få rum för att klara kylan och alla plantor kan inte stå kvar på min balkong, även om den är inglasad och jag investerade i en värmefläkt med frostvakt förra året, som ska hålla temperaturen på en lagom nivå för pelargonerna. De plantor som stod på de nedre hyllplanen dukade tyvärr under av kylan i vintras, då det blev för kallt nere vid golvet då jag inte vågade ha värmefläkten stående direkt på golvplankorna. Det var första året jag vinterförvarade mina pelargoner på balkongen och förhoppningsvis lärde jag mig något av fjolårets misstag och lyckas bättre den kommande vintern. Självklart håller jag tummarna för ännu en mild vinter, så att fläkten inte behöver gå dygnet runt på balkongen, så att elräkningen riskerar att ruinera mig.
Jag har så smått börjat planera inför vintern, då temperaturen närmat sig nollstrecket vissa nätter. Filtar ska läggas ut och hängas upp på balkongen, för att hindra att för mycket värme försvinner ut, där det är som mest otätt. Pelargonerna, som står närmast golvet, ska flyttas till trapphuset där det är fönster från golv till tak. Grannen har lovat att låna ut en hylla, som jag kan ställa många krukor i. Jag börjar så smått inse att så många pelargoner, som jag har nu, har jag aldrig haft tidigare år. Min pappa har vid ett flertal tillfällen under sommaren kommenterat min odling och det stora antalet pelargoner som jag har, men jag har bestämt sagt ifrån att de absolut inte är fler än tidigare år, men nu kan jag inte lura mig själv längre. Jag måste erkänna att det har blivit lite väl många plantor, men på något sätt ska jag väl hitta plats för att ge alla mina pelargoner möjlighet att klara vintern. Skam den som ger sig!

Den söta, lilla dvärg- stjärn- och äggskalspelargonen
Vectis Starbright, har jag köpt från England.
Även den blommade med sin första blomma för ett par veckor sedan.


Även om sommaren är över och naturen börjat klä sig i sin vackra höstskrud händer det fortfarande spännande saker bland pelargonerna på balkongen. Årets nykomlingar, som är inköpta under senare delen av sommaren, har nu börjat växa till sig och för några veckor sedan fick jag se de allra första blommorna på ett par av plantorna. P. echinatum är en pelargonart, som har ett ganska sparsamt bladverk och vars kronblad bara är någon centimeter i storlek, men jag tycker att blommorna är väldigt vackra och annorlunda. I mitten av juli månad fick jag en leverans med 13 små sticklingar, som jag beställt från England tidigare under sommaren. De flesta sticklingarna är fortfarande väldigt små, men en av dem blommade även den för första gången för ett par veckor sedan. Det var extra roligt att se nykomlingarnas blommor, då jag inte haft någon av dessa två pelargoner tidigare. Kanske hinner fler nya småttingar att visa sina första blommor, innan det blir för kallt utomhus för att plantorna ska sätta knopp. Väderleksrapporten lovar varmare väder i veckan som kommer, så än är inte säsongen riktigt över för mina pelargoner och spännande saker kan fortfarande ske på balkongen.

10 okt. 2017

Jultraditioner med pynt, mat och Juleskum























Efter gråa dagar med regn och rusk, som definitivt inte gynnat humöret och orken, har Halmstad bjudit på vackra höstdagar från i fredags fram till och med igår, med undantag av lördagen, min enda hellediga dag i veckan. Då det regnade i stort sett konstant hela dagen. Idag lyste solen från en klarblå himmel, i alla fall fram till middag, och jag har svårt att tänka mig att det är 1:a advent om knappt två månader, speciellt då termometern på balkongen visat närmare + 30 grader vid middagstid, solen varit framme. Visst börjar det bli kallare utomhus, speciellt de sista nätterna, då det bara varit ett par grader varmt och det mörknar allt tidigare på kvällarna. Mina pelargoner på balkongen blommar fortfarande, så jag hade gärna bromsat tiden om det gått. Jag känner mig inte redo för att börja ordna med vinterförvaring och fixa med filtar och värmefläktar på balkongen, så att inte mina över 200 plantor dör vid första frostnatten. Dessutom känns det konstigt att butikerna runt om i stan redan har plockat fram både adventsljusstakar, stjärnor och julpynt bland hyllorna. Det gigantiska varuhuset i Ullared hade i vanlig ordning en hel avdelning med allt som hör julen till och det redan när jag var där i slutet av augusti. Jag slängde en hastig blick på pyntet, men det lockade inte men jag köpte en gran, men det var en rumsgran,
Araucaria heterophylla, som ju är en växt som i Sverige odlas inomhus som krukväxt året om. Min rumsgran lär troligtvis bli pyntad framåt jul, men just nu står den i sin kruka i köket, tillsamman med pelargonsticklingar, som trängs för att få plats.
Jag är absolut inte emot julpynt, snarare tycker jag att det är jättemysigt och vackert i rätt mängd och i rätt stil och det är roligt att pynta när väl lusten infinner sig, men med åren har jag minskat ner på pyntandet. Den största anledningen till det är att orken sviker, men det finns några måsten, som jag absolut inte vill vara utan. Den stora adventsljusstaken med 11 ljus ska sättas fram i vardagsrumsfönstret. Jag vill göra ett par arrangemang med växter, mossa, kulor och kanelstänger, som ger både stämning och sprider en härlig doft i lägenheten. Några vackra julgranskulor ska hängas upp i fönstret, liksom julgardinen i köket och ett par dukar ska strykas och läggas på borden. Utöver det är några sorters hemgjort julgodis, risgrynsgröt och griljerad skinka det som jag vill ha för att den riktiga julstämningen ska infinna sig.
Julen är en högtid då vi har många mattraditioner och ingen annan tid under året äter vi så mycket godis, som just under advent och jul
. I genomsnitt äter varje svensk hela 14 kg godis per person och år och av alla länder i världen är Sverige det land där befolkningen äter mest godis. Om jag jämför godisätandet när jag var liten, med dagens konsumtion, skiljer den sig väsentligt. Det är bara att jämföra storleken på godispåsarna då och nu, för att inse hur mycket mer godis vi äter idag. Jag är glad över att det i vissa butiker återigen går att plocka sitt godis i de små, vita papperspåsarna, med olikfärgade prickar. De ger mig en riktig nostalgikänsla. 
Under flera år firade min familj julaftonens eftermiddag hos min mammas två mostrar och morbror, som årligen hade ett stort julkalas på sin gård. Det jag minns bäst var efterrättsbordet med bland annat ris a la malta, struvor, pepparkakor, godis och nätmelon, som var extra festligt då jag aldrig åt melon någon annan gång under året. På melonen ströddes socker med ett vackert skedliknande bestick, med små hål. Jag minns även att det inte fanns någon färg-tv hos släktingarna, så vi fick se "Kalle och hans vänner" i svartvitt. När det var dags att lämna kalaset fick vi barn varsin servett, en tunn nästan genomskinlig sådan med stansad kant, och i den fick vi plocka till oss några godisbitar att ta med hem. Det var nästan det bästa på hela kalaset.
Till jul gillar jag att koka knäck och göra egna chokladpraliner, men det finns även godis i handeln, som har sin speciella plats i juletid. Chokladkartongen Aladdin, som lanserades första året 1939, har under många år varit given på julbordet i många hem och det har nästan bara varit då, som man ätit av denna Marabouchoklad. De senaste åren har en del butiker sålt Aladdin och Paradis till lägre priser, under stora delar av året. Därför känns pralinerna inte lika speciella i juletid som tidigare, när man äter dem lite då och under hela året. Dessutom finns det idag ett väldigt stort utbud av choklad. Jag väljer helst att köpa några få handgjorda praliner, av choklad med bättre kvalité, även om de är dyrare. De ger en godare och festligare smakupplevelse, men jag tackar absolut inte nej till en bit ur Aladdinkartongen. Tyvärr har flera av mina favoriter, bland annat "Körsbär i likör", tagits bort ur sortimentet, för att ge plats åt nya sorter. Numera byts en pralin ut varje år, när det närmar sig jul, för att ge plats åt årets nyhet i Aladdinkartongen. I år har pralinen Tryffel plockats bort och ersatts av
"Kakaokrisp". Det är en pralin fylld med nougatcremé och krispiga kakaonibs och låter i mina öron som en god ersättare.
En.annan stor favorit bland julgodiset är Cloettas Juleskum, i form av ljust rosa tomtar, med vitt skägg och med smak av jordgubbar. Tomtarna säljs endast under en begränsad tid kring jul i Sverige och i våra grannländer Danmark och Norge. Den traditionen hoppas jag verkligen att Cloetta håller fast vid, för att göra smakupplevelsen till något extra just i juletid. Cloetta tillverkade skumtomtar redan på 30-talet, men det var först på 60-talet, som det rosa Juleskummet lanserades. 2011 var året då de marknadsförde första påsarna med årgångstomtar, som har en ny smak varje jul. Sommaren 2012 marknadsförde Cloetta för första gången Juliskum, med smak av päronglass och cola.
Jag tycker att det är spännande att smaka årets Juleskum och jag brukar köpa en påse så fort tomtarna dyker upp i butikerna och har i flera år skrivit om dem här på min blogg. I år har jag letat efter tomtarna under de senaste veckorna och trots att jag varit i flera butiker har jag inte hittat något Juleskum. Irriterande, då min kollega köpte en påse med tomtar redan för ett par veckor sedan, när han besökte Ge-Kås. Till min stora glädje skickade Cloetta en påse av årets Juleskum till mig förra veckan. Jättestort tack! Nu har jag och flera av mina sköterskor och medpatienter på dialysen avsmakat årets nyhet, vars tomtar är rosa med vitt skägg och har smak av lingon. Vad jag tyckte om årets smak tänker jag inte avslöja här på bloggen. Du får själv leta upp en butik, som börjat sälja årets tomtar, och köpa en påse. Det lär kanske dröja innan du hittar dem, då flera butiker som jag besökte sa att det troligtvis dröjer någon vecka innan de plockar fram de fluffiga, små tomtarna i sina butikshyllor. Jag kan tipsa om att jag, för någon dag sedan, såg några påsar på Hemmakväll i Halmstad.
Att Cloettas Juleskum är omtyckt det visste jag redan, men inte att de förra året sålde drygt 1 600 ton Juleskum i Sverige, vilket innebar att varje person ät 26 tomtar under ett år. Den siffran är nytt rekord.
Vill du testa ett lite annorlunda sätt att äta tomtarna på? Lägg då en bit Juleskum i mikron, under några få sekunder. Då sväller tomten upp och får en helt annorlunda konsistens, men akta tungan så du inte bränner dig.

Smaker på Cloettas årgångstomtar:
2017 Lingon
2016 Tomtegröt & kanel
2015 Clementin
2014 Pepparkaka
2013 Knäck
2012 Vinteräpple
2011 Polka

25 sep. 2017

Fler frösådda pelargoner blommar och ger mig samtidigt ökad kunskap

Frösådd pelargon vars vita streck på kronbladen
orsakas av ett virus.



















Förra året sådde jag frön, som jag tagit från olika pelargoner i min samling. Nu i sommar har flera av dem fått sina första blommor. Att få se den första knoppen slå ut och visa sin färg och utseende är lika spännande för varje ny frösådd pelargon. Man vet aldrig i förväg hur plantans blad och blommor kommer att se ut, vid en korsning mellan två pelargoner. Jag är inte så avancerad så att jag väljer ut två specifika pelargoner, pollinerar med pensel och sedan isolerar moderplantan för att skydda den mot insekter, som kan överföra oönskad pollen. Jag låter istället insekterna, som besöker min balkong, hjälpa till med pollineringen. Det innebär i och för sig att jag inte vet vilka specifika plantor det är, vars gener gett upphov till mina nya pelargoners utseende och egenskaper.

En av mina frösådda pelargoner, som har röda streck och prickar på sina
kronblad, vilket är typiskt för en så kallad äggskalspelargon.



















Flera av fjolårets frösådder har inte blivit något utöver de vanliga och de plantorna har jag grävt ner i rabatten utanför hyreshuset, som jag bor i. Ett par pelargoner har vita, enkla blommor, en har vita kronblad med röda prickar och streck, en så kallad äggskalspelargon, och en har vackert, mörkt cerisefärgade blommor. Plantorna i rabatten har blad i lite olika gröna nyanser, men ingen av dem har fått några fjärilsmarkeringar. Ett par plantor har vuxit till sig och fått väldigt stora blad, trots att de inte fått någon gödning.
En liten frösådd pelargonplanta är däremot svagväxande och jag skulle klassa den som miniatyr. Den har ljust rosa, lite melerade kronblad. Rosa är min favoritfärg och den lilla plantan har fått ta plats på balkongen och troligtvis kommer jag att spara den och kanske får den ett namn så småningom.
En pelargon, som jag definitivt ska spara och ta hand om på bästa sätt, är den frösådda plantan som mycket överraskande blev en fingerpelargon, med vita blommor och röda inslag vid basen på de två översta kronbladen. Fingerpelargoner är ingen stor grupp och någon fingerpelargon med vita blommor är inte känd sedan tidigare, vad jag vet. Jag har tagit tre sticklingar från moderplantan och två av dem har fått någon enstaka blomma, vars kronblad har samma utseende och färg som moderplantans. När sticklingarna växt till sig ska jag även ta sticklingar av dem och förhoppningsvis kommer också de få blommor med samma egenskaper som moderplantan. Risken är att de får någon blomklase, vars kronblad har en annan färg. Då säger man att pelargonen sportar. Om pelargoner i tre generationer behåller samma utseende och färg, på både blommor och blad, är risken mindre att sticklingar framöver kommer att sporta.
Ett par av mina tidigare frösådder har jag namngivit till Bäckagårds Ängla, efter min katt, och Bäckagårds Tinna, efter mitt smeknamn på min syster. Tyvärr finns dessa sorter inte kvar i min samling av olika anledningar. Bäckagård är den stadsdel i Halmstad, där jag bor. Denna del av pelargonens namn brukar kallas för prefix. Min fingerpelargon har jag gett namn efter mitt smeknamn, så den heter nu Bäckagårds Mia.

Bäckagårds Mia tillhör gruppen fingerpelargoner.
Pelargonerna i denna grupp utmärker sig genom
att deras blad liknar en hand med fingrar.




































En av pelargonerna, som jag grävde ner i rabatten, har jag i efterhand ångrat att jag inte behöll på balkongen. De vackert röda blommorna är dubbla och kronbladen har ett fåtal vita streck, vilket gör den annorlunda. Jag planerade att ta sticklingar av plantan så att sorten kunde få fortleva, men så kommer det inte att bli. När jag la ut bilder på pelargonen, i gruppen "Svenska pelargonsällskapets vänner" på Facebook, fick jag nämligen veta av en gruppmedlem att kronbladens vita streck orsakas av ett virus, vilket kan sprida sig via både frön och sticklingar. Många pelargoners kronblad har streck och prickar, men då är de inte vita. Pelargoner, som har prickar och streck med färg på sina blommor, tillhör gruppen äggskalspelargoner. Det finns både bra och dåliga virus, som kan drabba pelargoner. Hur smittsamt och elakartat viruset är, som orsakat de vita strecken på min frösådda pelargon, fick jag information om. Jag har i alla fall bestämt mig för att låta plantan stå kvar utanför huset och hamna i soporna när frosten tagit den. Ett virus, som däremot tillför något gott och inte är farligt, är det som bidrar till att några få pelargonsorters blad har nervbandsmosaik. De gröna bladen har då ett vackert gulvitt mönster, som ibland tyvärr minskar eller försvinner, vilket delvis kan påverkas av hur ljust eller mörkt plantan står placerad.
 
Pelargonen Bornholm har nervbandsmosaik på sina blad.



I fönsterkarmen i sovrummet står fler pelargoner, som vuxit upp från frö, som jag sådde förra året. De har fortfarande inte fått några blommor, men jag väntar med spänning och hoppas såklart att de överraskar mig med sina första knoppar inom kort. En planta visade sin första blomma igår, enkel aprikosfärgad med lite mörkare inslag på de övre kronbladen. Söt, men inte annorlunda på något sätt.
Jag har plockat nya frön från mina pelargoner även denna säsongen och framåt vårkanten ska jag så dem. Sedan börjar en ny spännande väntan över att först få se hur bladen ser ut på varje ny frösådd, men ännu är det långt kvar till dess.
Pelargonerna på min balkong blommar fortfarande för fullt och några av årets nyinköpta sticklingar har nyligen satt knopp. Sedan har jag börjat fundera och planera inför den kommande vintern och hur jag på bästa sätt ska få alla pelargoner att överleva kylan. Vintern känns långt borta just nu, men dagarna går fort och det gäller att vara förberedd inför den första frostnatten. Den kan komma tidigare än väntat.

17 sep. 2017

Gofika med cheesecake, hos pelargonodlande paret Olsson


















För några veckor sedan var det äntligen dags att tillsammans med Svenska Pelargonsällskapets Hallandsgrupp åka till Flyinge i Skåne, där vi skulle besöka Håkan Olsson och hans familj. Håkan är aktiv i föreningen och han och hans fru har ett stort intresse för pelargoner. Jag träffade honom för flera år sedan på en trädgårdsmässa i Malmö. Där stod han i Svenska Pelargonsällskapets monter och hade med sig många fina sticklingar från sin odling, speciellt miniatyrer, som jag är väldigt svag för.

Håkan och Anita


















De sista åren har jag köpt flera pelargoner från Håkan, som säljer många sticklingar i facebookgruppen "PELARGONAUKTIONER". Jag haft sporadisk kontakt med honom via Facebook, där jag sett många bilder på de fina pelargoner, som han och hans fru har i sin stora samling. Sommartid står deras pelargoner utomhus i deras trädgård, i stora hyllor och på bänkar. Ett flertal vackra pelargonsorter har de själva korsat fram. Under åren, som jag följt Håkan på Facebook, har jag förstått att han gillar att laga mat och baka. Det skulle visa sig som självklart, då jag fick veta att han arbetar i ett skolkök. Håkan har delat flera läckra bilder på maten, som serveras till eleverna på skolan där han arbetar. Jag önskar att alla skolor i landet skulle servera så fräsch mat, utan mängder med halvfabrikat och dessutom erbjuda en stor, härlig salladsbuffé.

Susanne och Anita


















Lördagen, då vi åkte till Flyinge, bjöd på ett skiftande väder. Ena stunden sken solen och några minuter senare föll regnet, men när vi kom fram till familjen Olssons hus var det uppehåll. Vi gick direkt till baksidan av huset, där vi möttes av mängder av pelargoner i olika storlekar och i några skåp trängdes små sticklingar. En del plantor stod under bar himmel och andra hade skydd av det utstickande hustaket. Molnen drog ihop sig och plötsligt började små regndroppar att falla, tillräckligt många för att vi skulle gå inomhus. Vi tog plats i familjen Olssons kök, där vi fick bevis på att Håkan inte bara är duktig på att odla pelargoner, han är väldigt duktig i köket också. Först blev vi serverade en riktigt god ostpaj med grönsaker, tillsammans med en sallad med lite annorlunda inslag, bland annat rödbetor. Till det fick vi hembakat surdegsbröd, som var täckt med olika frön. Allt var väldigt gott och jag tog till och med om, även om jag oftast är liten i maten. Jag bakar gärna matbröd, men jag har aldrig gjort surdegsbröd, men Håkans bröd gav mersmak. Vi blev rekommenderade gruppen "Surdegsbagarna" på Facebook, där man bland annat kan hitta olika recept och få tips och råd, så det är kanske dags att göra min första surdeg
Till efterrätt fick vi en lite annorlunda cheesecake, som bland annat innehöll oreokex, vit choklad och blåbär. Även den föll mig i smaken, men den var ganska mäktig, eller var det kanske så att jag ätit för mycket och var på tok för mätt när det var dags för efterrätten.


















Håkan och hans fru Susanne delar intresset för odling i största allmänhet. De har tagit sitt intresse riktigt på allvar och utvinner egen gödning och jord, genom att ta tillvara matavfall i speciella behållare. En procedur där man blandar matresterna med några få tillsatser och låter det stå några veckor, innan man först får ut flytande gödning och senare jordförbättring, som de blandar med köpt jord. Det var helt klart intressant, men för mig kändes det som överkurs och jag lär fortsätta att köpa både jord och näring till min odling.
Innan det var dags att återvända hemåt tog vi ytterligare en titt på alla pelargonerna. Jag brukar sällan komma hem tomhänt, när jag varit iväg med Pelargonsällskapet, och denna resa blev inget undantag, men det blev inte något stort inköp. Fyra väl utvalda små miniatyrer plockade jag ner i min kasse och sedan ytterligare två sticklingar, som jag fick av en givmild medresenär
Det var trevligt att äntligen få komma hem till Håkan och Susanne och träffa dem igen och självklart att även få se deras pelargonsamling. Som vanligt var det en lyckad resa och trevligt ressällskap. Förutom några nya pelargonsticklingar till min samling, byggde jag på min kunskap om pelargonodling ytterligare. Det finns fortfarande mycket kvar att lära om dessa underbara blommor och jag tror aldrig att någon blir fullärd. 

Recept på cheesecake med oreokex, vit choklad och blåbär.
12 bitar

Botten
100 g smör
1 paket oreokex, c:a 150 g

Fyllning
300 g vit choklad
400 g naturell färskost, rumstempererad

Topping
300 g blåbärssylt med fast konsistens
200 g färska blåbär

Gör såhär:
1. Smält smöret. Kör kexen i en matberedare till smulig konsistens, blanda sedan med smöret. Tryck ut i en bakplåtspappersklädd pajform, med löstagbar botten, cirka 25 cm i diameter. Ställ i kylen.
2. Hacka chokladen och smält den i vattenbad eller i mikron på låg effekt och rör om ofta, då det annars finns risk att chokladen blir för varm och klumpar sig. Blanda sedan med färskosten och häll fyllningen över kexbottnen.
3. Ställ cheesecaken i kylen tills att fyllningen satt sig och stelnat, cirka 30 minuter.
4. Värm sylten försiktigt tills att den smält. Den får inte koka! Häll den sedan över den stelnade cheesecaken. Strö över de färska blåbären. Ställ cheesecaken i kylen tills att det är dags att servera den.

10 sep. 2017

Ängla smakar gärna på utelivet, när det behagar henne

Det är skönt att vara ute en härlig sommardag.

Min katt Ängla, som fyllde 10 år för någon vecka sedan, är en huskatt, även om de flesta som träffar henne tror att hon har stamtavla. Med sin långa, helvita päls och yviga svans drar hon ofta till sig uppmärksamhet när hon vistas utomhus. Änglas mamma är av rasen ragdoll och hennes pappa är en helvit, långhårig perser. Såhär i efterhand, många år senare, när jag läst och lärt mig mycket mer om katter, undrar jag varför uppfödaren valde att para två katter av olika raser, om de nu verkligen var renrasiga med stamtavla. Nu bryr jag mig inte längre om varför, men frågan består. Jag sökte en långhårig, helvit katt, som var hörande och jag kunde inte fått en härligare katt, som är mer tillgiven än min högt älskade Ängla. Hon är verkligen en toppenkatt, som kan beskrivas med mängder av superlativ och hon är dessutom väldigt söt, i alla fall i mina ögon. Många av de egenskaper, som är typiska för en ragdoll, stämmer in på Ängla. Hon är ingen knäkatt, men vill vara nära mig mest hela tiden och följer efter mig i lägenheten, till och med när jag går på toaletten. Får hon inte följa med in krafsar hon med tassarna i springan under dörren. Då jag ska ner till tvättstugan, som ligger på markplan, åker hon ofta med mig ner i hissen. Sedan sitter hon och väntar utanför tvättstugan och tittar in genom dörrens glasparti, medan jag sköter om tvättbestyren. När jag är klar åker vi tillsammans upp till lägenheten, om hon inte passar på att gå ut när vi ändå är nere vid ytterdörren. Om jag sitter i soffan och äter eller tittar på tv gör hon mig sällskap och ligger bakom mitt huvud, på en av de stora kuddarna uppe vid soffryggen, eller på det breda armstödet närmast mig. Oavsett vilken tid på dygnet, som jag lägger mig i sängen, har hon som vana att ta plats på mitt bröst. Ängla gillar att bli kliad under hakan och njuter när jag masserar hennes nacke och rygg. I gengäld brukar hon tvätta mig på hakan och kinderna, med sin sträva, lilla tunga. Ibland lägger hon sitt huvud mot min hals, sträcker ut kroppen och lägger ena frambenet mot min kind och slumrar till. Det är en väldigt härlig känsla att få känna den lena pälsen mot min hud och värmen från hennes helt avslappnade kropp. Då vet jag att hon trivs och känner sig trygg. På kvällarna brukar jag sitta en stund vid datorn, som står i sovrummet, strax intill sängen. Då är Ängla snabb på att inta sängen för att vara nära mig och ha koll på vad matte gör. Hennes favoritplats är just sängen och i den ligger hon stora delar av dygnet och sover eller bara latar sig. Ja, hon är verkligen katten som vet hur man njuter av livet och hon anstränger sig inte i onödan.

Mys på högsta nivå.


















När jag köpte min första katt Tindra, som är ett år äldre än Ängla, var tanken att hon skulle få bli en innekatt, som skulle få gå ut i koppel. Hon lärde sig snabbt att ha på sig selen och att följa med mig ut, även om hon tyckte att det var lite skrämmande att vistas utomhus till en början. Vid ett av de första tillfällena, som vi var ute, satt selen troligtvis för löst och lilla Tindra slet sig och kom lös. Jag blev jätterädd och trodde att hon skulle springa iväg, men istället nosade Tindra försiktigt runt på omgivningen utanför huset, hittade en trädstam att vässa klorna på och sedan satte hon fart och sprang runt på gräsmattan och jagade en fluga. I det ögonblicket, när jag såg hennes glädje över att få röra sig fritt utomhus och få utlopp för sin jaktinstinkt, beslutade jag att hon skulle få lov att vara utomhus även utan koppel. Jag köpte en ny sele, som satt bättre, och hon fick fortsätta att gå i koppel ute, men stunderna då hon fick röra sig fritt blev allt längre. Nu för tiden är hon ute långa stunder på dagen, men på kvällen visslar jag på henne och då kommer hon oftast springande inom ett par minuter och följer med in. Vid ett par tillfällen i sommar har hon bestämt sig för att stanna kvar ute, även om hon kommit när jag kallat på henne. Att ha henne ute på nätterna är inget jag gillar, men jag förstår att hon njuter av utelivet på sommarnätterna. Jag vill helst ha båda katterna inomhus nattetid, så att jag kan sova tryggt. Ängla vill helst sova hos mig i sängen på natten och har aldrig visat tecken på att vilja stanna kvar utomhus. Hon vill, även som jag, att Tindra sover inomhus och framåt kvällskvisten gör hon mig uppmärksam på att vi ska hämta in Tindra, ofta genom att klösa på mina byxben eller sätta sig vid dörren. Ibland åker hon med mig ner och sitter och tittar efter Tindra, strax utanför ytterdörren. Det är i alla fall så jag tolkar det, för när Tindra väl kommer springande går båda katterna in och Ängla lugnar sig.

På upptäcksfärd i Hallägraskogen.


















När det var dags för Ängla att ta sin första promenad utomhus gjorde jag på samma sätt, som när jag tränade med Tindra. Vi tog små promenader utanför huset, då hon hade sele och koppel, och sedan fick hon så smått vänja sig vid att röra sig fritt. Ängla är inte katten som springer några längre sträckor. Ibland får hon ett ryck och springer allt vad hon orkar över gräsmattan, för att sedan lägga sig i gräset och ta igen sig. Det händer att Tindra jagar henne, när de är ute tillsammans, och då kan hon också få upp en väldig fart. Vintertid är Ängla oftast inomhus, trots att hon har sin långa, tjocka päls, som borde värma ordentligt. Hon följer gärna med ner till ytterdörren, när jag ska släppa ut Tindra, men istället för att gå ut blir hon sittande i dörröppningen och man ser tydligt hur hennes nos rör sig upp och ner. Det har hänt att hon varit ute korta stunder, även om det varit kallt och snö på marken, men det syns tydligt att hon inte gillar att sätta ner tassarna i den kalla snön och hon får en väldigt lustig stil när hon går. Sommartid är hon däremot gärna ute, men som längst ett par timmar i taget. Hon håller sig i närheten av vårt hyreshus och oftast på den sidan där det finns lövskog och en större gräsmatta, som är kvar efter lekplatsen som fanns där tidigare. Ett hundratal meter bort går bussgatan, men det är väldigt sällan som hon går över den. Ängla, liksom Tindra, är väldigt rädda för bilar och de springer snabbt undan om det kör in en bil vid huset, vilket känns lugnande. Det går en återvändsgata, utmed området med hyreshus där vi bor, men märkligt nog håller sig både Tindra och Ängla till skogssidan och det har aldrig hänt att de gått ut vid vägen, även om den ligger bara ett par husrader bort. När jag är ute håller oftast båda katterna sig i min närhet. Det händer ibland att jag går en liten runda mellan husen och då följer Ängla och Tindra med mig i sakta mak och undersöker och nosar på allt nytt och spännande, som vi passerar, speciellt där det bor andra katter och de är många på vår gård. Tindra håller sig helst ifrån andra katter och fräser åt dem om de kommer för nära. Ängla är en mer nyfiken dam och hälsar på en del av grannkatterna, men främst på honorna. Hon kommer bra överens med lilla Isa, som bara är 1 år och Stella, som är något år äldre, men väldigt liten och mager. Ängla vill gärna mer än att bara hälsa på småtjejerna och försöker ibland att busa med dem, men det går tyvärr inte hem. Istället brukar Ängla inta träsoffan, som står vid ingången till vårt hus, eller så lägger hon sig bekvämt till rätta i det höga gräset. Där kan hon ligga länge och bara ta igen sig, äta gräs och spana på fåglarna uppe i trädkronorna. Stundtals är där många fåglar och även ett par ekorrar, som lockas dit av att jag och några grannar hjälps åt att mata dem stora delar av året. Flera av områdets katter kommer ofta förbi platsen där vi utfodrar djuren och väntar på att någon liten fågel ska göra ett misstag, så att de kan rusa fram och sätta klorna i sitt byte. Tack och lov har jag sluppit se någon fågel sätta livet till, men lilla Isa var väldigt nära att ta en av ekorrarna, som tack och lov lyckades ta sig upp i ett träd i sista stund.

Gräset är godare ute än inne.


















Ängla tittar gärna på fåglarna, men hon är långt ifrån någon aktiv jägare. Jag har aldrig sett henne ta vare sig fåglar eller möss, även om hon någon gång ibland sätter fart efter någon liten fågel. Hon är för sen i starten och när hon väl får upp farten har fågeln flugit iväg. För flera år sedan fick jag se henne sitta på gräsmattan, ett par decimeter från en söt, liten mus, som satt och tvättade sig. Ängla var väldigt fascinerad av den lilla musen, men gjorde inga som helt försök att sätta klorna i den. När den slutade att tvätta sig och bara satt stilla, tyckte nog Ängla att det blev tråkigt. Hon puttade på musen med sin framtass, men väldigt försiktigt. Musen reagerade knappt, men efter en liten stund sprang den iväg in bland buskarna och försvann och så var den lilla föreställningen över. Musen skulle bara vetat vilken tur den hade, som mötte en katt som Ängla. Hade den däremot mött Tindra hade den troligtvis slutat sina dagar där på gräsmattan, då Tindra besitter en stark jaktinstinkt och är en duktig jägare. Ängla är en riktigt kräsen katt och det går inte att locka henne med varken rostbiff eller fläskfilé, kanske är det därför hon även ratar möss och fåglar. Någon enstaka nyskalad räka slinker ner och hon slickar gärna i sig såsen på blötmaten, men får hon välja är det torrfoder av bättre kvalité, som ska serveras i matskålen. Ängla gillar kattgodis, men det är få sorter som faller henne i smaken. När vi är ute brukar jag kasta iväg små godbitar, som hon får hämta, delvis för att hon ska få något extra gott ibland, men även för att aktivera henne och få henne att röra på sig. Emellanåt har jag försökt lära henne små konster och då är några godbitar bra att ha till hands som motivation och belöning. När jag håller upp handen och säger tack har Ängla lärt sig att slå till min hand med sin ena framtass och får då såklart en godisbit. Hon gillar att rulla runt på ryggen, men bara på golvet i trapphuset. Jag försöker få henne att rulla på kommando, men oftast gör hon det bara när hon själv vill. Båda mina katter gillar att jaga såpbubblor utomhus. Problemet är när det blåser från fel håll så att bubblorna förs bort med vinden och katterna inte når dem. I värsta fall blåser bubblorna in mot huset och träffar fönsterrutorna. De kan orsaka riktigt sura miner hos en och annan granne, som tyvärr stör sig på det mesta. Favoritbubblorna är de som är framtagna speciellt för katter och doftar starkt av kattmynta. De är dyrare än "vanliga" såpbubblor, men katterna gillar dem skarpt. Vi leker med dem inne i köket, där det är lätt att torka bort bubblor, som hamnar på golvet. Utöver att försöka fånga såpbubblorna, blir Tindra lite smått galen av kattmyntan, och  rullar på golvet och gör märkliga gymnastiska rörelser, där bubblorna har landat. Vill hon inte komma in i lägenheten på kvällen, när jag släppt in henne i trapphuset utifrån, brukar det fungera utmärkt att locka in henne genom att blåsa såpbubblor i köket. Tindras känsliga nos känner doften av kattmyntan på långt håll och kommer mer än gärna in i lägenheten utan att trilskas.

Ängla i passagerarsätet i min bil.






















Ibland kör jag in med min bil till huset, när jag behöver lasta av tunga matkassar och annat. När jag sedan ska köra och parkera bilen händer det att jag låter Ängla åka med. Hon verkar gilla det, då hon sitter stilla i passagerarsätet och spanar ut genom rutan, men det gäller såklart att köra väldigt sakta den korta lilla sträckan. Några gånger har hon följt med hem till min pappa, men då får hon sitta i transportburen i bilen. Hemma i pappas trädgård får hon ha sele och koppel, då jag inte riktigt litar på att hon inte ger sig av och besöker grannarna. När vi sitter på altanen brukar hon först kolla läget runtomkring och sedan ta plats i rabatten, mest för att bara slappa, men det har hänt att hon rullat runt i jorden och då är den långa pälsen långt ifrån vit. Ängla åker även med ibland när jag kör ut med min handikappscooter. Då ligger hon i mitt knä och tittar åt alla håll och hon verkar verkligen gilla att åka med och gör sällan försök att hoppa ner från mitt knä, men för säkerhets skull har hon sele på sig som jag håller i. När vi kör i Hallägraskogen brukar vi stanna till så att hon får komma ner på marken och röra på sig och uträtta sina behov om så behövs. I den lilla lövskogen finns mycket spännande för henne att undersöka. Hon klättrar gärna runt på gamla omkullfallna trädstammar och stora stenar och äter av det långa gräset på marken, som verkar smaka bra mycket godare än det vi har i krukan hemma på balkongen. På hemvägen brukar Ängla vilja gå vid sidan om scootern. Det går inte i något högre tempo och det blir många stopp, då det är mycket som hon vill nosa på. När vi närmar oss cykelbanan får hon komma upp i mitt knä igen, men när vi kommer i närheten av området där vi bor vill hon ner och det märks tydligt att hon känner igen sig och vet att vi närmar oss vårt hus. Ängla har även varit med ett flertal gånger hemma hos en vän, som bor något kvarter bort. Där får hon röra sig fritt både inom- och utomhus, under tiden som vi sitter på uteplatsen. Hon håller sig hela tiden i närheten, även om hon försvinner ur synhåll emellanåt, men däremellan kommer hon och tar plats vid mina fötter och slumrar en stund eller lägger sig inne i lägenheten.

De stora, mjuka kuddarna i soffan är sköna att ligga på.


















Nu närmar sig hösten och det blir kortare stunder, som Ängla vill vara utomhus. Då gäller det att sysselsätta henne inomhus lite mer, så att hon inte ligger stilla alltför mycket. Tyvärr får hon lätt problem med hård avföring, när hon rör sig för lite och inte äter lika mycket gräs som under sommarhalvåret. Under vintern är hennes roligaste sysselsättning att spana på fåglar i sovrumsfönstret. På utsidan av rutan har jag satt upp en liten matskål i plast, där jag matar småfåglarna med solrosfrön. Talgoxarna gör sitt bästa för att underhålla både mig och katterna och Tindra och Ängla hoppar upp i fönstret i en väldig fart när fåglarna kommer på besök för att få lite mat i magen. Blir det för tråkigt hemma i vår lägenhet gör katterna gärna ett besök in till grannarna och deras katt Lisa, som bor i lägenheten intill. Vår dörr står ofta lite på glänt och ibland även grannarnas. Då händer det att Lisa gör ett besök in till oss och går en snabb runda ut på balkongen. Ängla och Tindra går oftare in till Lisa. De trivs bra hos grannarna och det händer att de till och med tar en liten tupplur hos dem ibland. Ängla äter av Lisas mat och hennes gräs och det har till och med hänt att hon gått på Lisas toalåda.
Det är tur att jag bor som jag gör så att mina katter har möjlighet att vara utomhus, med grönområde och skog intill huset och få vägar i närheten. Dessutom har mina snälla och hjälpsamma grannar stor betydelse, både för mig och katterna. Utan dem hade Tindra och Ängla fått vara inomhus stora delar av dagarna. Lisas matte och husse har nyckel till vår lägenhet och när jag är på jobbet och dialysen går de in till katterna och frågar om de vill gå ut. Om Ängla eller Tindra är ute och inte vill gå in när jag ska åka hemifrån, behöver jag inte oroa mig över att de inte kommer in om det blir dåligt väder eller om jag blir borta lite längre än planerat. Grannarna tittar till mina älsklingar och kollar om de vill komma in. Det är skönt att veta att Tindra och Ängla inte springer ut och in i trapphuset när jag inte är hemma. Ingen av grannarna har klagat över katterna, men jag vill inte att Ängla och Tindra blir ett irritationsmoment. Flera av grannarna verkar snarare gilla mina katter och flera av dem har blivit glatt överraskade över att Ängla vill åka hiss med dem. En av grannarna, som tidigare var väldigt  tystlåten och knappt hälsade, sken upp en dag och berättade med glatt humör om hur min vita katt minsann åkt hiss tillsammans med honom upp till 4:e våning. Numera hälsar han och vi byter några ord då och då och ser han att katterna sitter nere vid entrén så öppnar han dörren åt dem. Katterna kommenteras ofta av grannarna med positiva ord och ibland frågar de hur de är med Ängla och Tindra, när de inte sett dem på några dagar. Det händer även att okända personer, som träffar på mig och katterna utanför huset, börjar prata med mig och ställer frågor om Ängla och Tindra, för att sedan fortsätta samtalet om något helt annat, vilket de förmodligen aldrig gjort om de träffat på mig ensam. Ibland ger de katterna fina komplimanger. Det är självklart roligt att få höra och gör mig som matte extra stolt. Jag har lärt känna en hel del av grannarna i området, både yngre och äldre, tack vare att även de har katter, hundar, kaniner och en kvinna har otroligt nog sin kakadua med sig lös, när hon är utomhus.
Tack vare mina katter kommer jag oftare utanför dörren, även om jag inte alltid mår så bra. Utan dem hade jag t.ex. inte behövt ta mig ner för att släppa ut och in dem och jag hade troligtvis inte gått några rundor kring kvarteret, utan Ängla och Tindra som sällskap. Det blir i och för sig inga långa promenader, då värken i mina ben och fötter hindrar mig, men jag rör i alla fall på mig och kommer ut i friska luften. Tindra och Ängla är verkligen starka lyckopiller och bidrar med mycket positivt i mitt liv och jag gör vad jag kan för att de ska trivas med sina liv, både när de är inne och ute.