Mina älskade katter och mitt odlande är inte bara något som jag tycker om att sysselsätta mig med. Det ökar även min livsglädje på olika sätt. Många i min omgivning har påpekat att jag blivit mycket gladare sedan jag blev kattsambo. Det är faktiskt bevisat att båda mina intressen ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Att klappa en katt eller hund sänker blodtrycket och man har kommit fram till att människor som lever med djur drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar än de som lever utan djur. Allt oftare har man idag katter och hundar som sällskapsdjur på äldreboenden som sällskap och stimulans. Att vistas i naturen är också bevisat positivt för hälsan och själen. Om du tar en promenad i skogen eller är hemma och påtar i trädgården spelar ingen roll. I Alnarp utanför Malmö driver man en rehabträdgård framför allt för personer med stressrelaterade problem. Många patienter berättar om det positiva i att få vistas i naturen och pyssla i trädgården.Själv njuter jag av att gå ut på balkongen, vattna, plocka bort vissna blad, lukta på blommorna och provsmaka en egenodlad tomat.

23 maj 2018

Släck törsten i sommar med hemmagjord syrensaft


















De senaste åren har det blivit allt mer populärt att dekorera bakverk och efterrätter med ätbara blommor eller t.ex. blanda dem i en sallad. I en blomsteraffär i Halmstad har jag sett att de till och med sålt olika ätbara blommor, paketerade i små presentförpackningar. Visst är det vackert att servera en efterrätt med blommor, men jag är tveksam till om alla ätbara blommor är någon smaksensation. Jag har i och för sig bara smakat kanderade violer, använt lavendelblommor när jag bakat biscotti och blivit bjuden på en mjuk kaka med pelargonblad, men jag tyckte inte att det smakade så speciellt mycket. Däremot tycker jag att saft gjord på fläderblommor är riktigt god och läskande, med mycket is och en citronskiva, speciellt en varm sommardag. För några år sedan läste jag i en tidning att man kunde göra saft på syrenblommor, något som jag aldrig tidigare hört talas om. Jag hade av någon konstig anledning fått för mig att syrenblommor till och med var giftiga, men blev ändå nyfiken över hur syrensaft skulle smaka och planerade att göra en mindre sats.























Under flera år tänkte jag prova på att göra syrensaft, men varenda gång var jag för sent ute och blommorna hade redan börjat chansera, trots att det växer många syrenbuskar utmed vägen där jag bor. Förra året  blev det äntligen av och när jag väl satte fart gick det fort att göra saft. Jag körde ut med min elscooter och plockade av ett tjugotal lila blomklasar. Därefter körde jag raka vägen hem och efter ungefär en halvtimma låg blommorna och citronskivorna i en stor glasskål, täckta med vatten och socker, som jag kokat upp på spisen. Sedan skulle det bara kallna så att jag kunde ställa in skålen i kylskåpet. Där fick den stå fyra dygn innan jag silade upp saften, som då var färdig att dricka. Jag har ingen riktig silduk med ställning, men det gick lika bra med en kökshandduk, som jag la i ett durkslag. Det blev en saft med frisk smak, som inte var särskilt söt. Om jag ska likna smaken vid någon annan saft skulle det vara svartvinbärssaft. I recepten stod det att man skulle använda sig av blommor från bondsyren, då en del andra sorters syrenblommor inte ger saften någon smak. Om man ville få mer färg på saften skulle man lägga i några blåbär när man kokade upp vattnet med sockret. Jag hade bara amerikanska blåbär hemma och de ger ingen färg, så istället la jag i fem hallon, som jag hade i frysen. De gav saften en härligt röd färg. Jag tog inte i någon natriumbensoat, för att öka hållbarheten. Istället för att hälla upp saften på flaskor, valde jag att frysa den i några små plastburkar. Saften passar utmärkt att använda som välkomstdrink, blandad med bubbelvatten och t.ex. en skvätt gin, men det är något jag själv inte smakat. Den går även att använda till gelé och sorbet.

Syrensaft recept  
40 blomklasar
1,5 liter vatten
1,5 kilo strösocker, 1 dl socker = 90 g
5 citroner
1 påse (30 gram) citronsyra (kan uteslutas)
En knivsudd natriumbensoat
Eventuellt några blåbär eller hallon för att ge saften mer färg

Gör såhär:
Skölj blomklasarna. Klipp bort stjälkarna, som annars ger en bitter smak, och använd bara blommorna.
Koka upp vatten och socker, ca 10 minuter. Tillsätt citronsyran mot slutet.
Skrubba citronerna väl i hett vatten och skär dem i skivor.
Varva blommor och citronskivor i en skål. Häll över den heta lagen.
Lägg en tallrik över, som håller ner blommor och citronskivor i sockerlagen.
Ställ skålen i kylen i 4-5 dygn.

Sila saften genom en silduk. Krama ur saften ur citronskivorna.
Häll upp i väl rengjorda flaskor eller frys in den.

Pelargonerna frodas på balkongen

P. appendiculatums blommor


















Våren kom sent i år och min egen odling kom på efterkälken den också, då jag inte orkade med att plantera om alla mina pelargoner lika tidigt som jag brukar. Jag har mått dåligt under en stor del av våren och är fortfarande sjukskriven, men jag hoppas verkligen att jag ska bli piggare snart, så att jag orkar med vardagen lite bättre.
Vårens ankomst gav trots allt lite positiv energi med allt vackert i naturen, alldeles utanför hyreshuset där jag bor. Även om mina över 200 pelargoner blev omplanterade och nerklippta lite senare än vanligt har sysselsättningen med plantorna fungerat som terapi. Jag började tidigt i våras med de små pelargonerna, som jag hade inomhus i sovrums- och köksfönstret. Sedan planterade jag om de som stått i trapphuset under vintern. När det blev lite varmare utomhus tog jag tag i alla dem, som övervintrat på min inglasade balkong, där jag haft en värmefläkt som hållit temperaturen på en lagom nivå. Det kändes först som en övermäktig  uppgift att plantera om alla mina pelargoner och diska krukor och fat, men jag tog ett par i taget. Vissa nätter, då jag inte kunde sova fick en och annan pelargon ny jord.
När jag pysslar med mina blommor skingras mina tankar och jag kopplar av mentalt, samtidigt känner jag glädje över att se hur de växer, sätter knopp och blommar. Alla plantorna blev till slut omplanterade och nerklippta och nu är det roligt att se att de tagit fart och börjat växa ordentligt. En del sticklingar har hunnit växa till sig ordentligt och behöver planteras om igen i lite större krukor. Pelargonerna trivs verkligen i sommarvärmen, som varit de sista veckorna, och allt fler plantor har satt knopp och börjat blomma.

P. appendiculatum har fått sin första blomstängel med knoppar.
Vacker redan innan blommorna slagit ut.



















De senaste åren har jag tagit frön från mina pelargoner och sått på våren följande år. Det är lika spännande att följa varenda liten planta när de växer upp. Först visar bladen vad det blir för typ av pelargon, men mest intressant är att få se hur blommorna ser ut. De flesta plantorna blir det inget speciellt med och då hamnar de i soporna, men någon enstaka pelargon blir värd att spara. När jag vattnade häromdagen fick jag se att en liten planta, som kommer från ett frö som jag sådde förra året, fått sina första knoppar på en röd blomstängel. Nu väntar jag med spänning på att knopparna ska slå ut.

Bladverket på P. appendiculatum.


















Förra året överraskades jag ordentligt, då en frösådd resulterade i en fingerpelargon med vita blommor, med en vinröd bas på de övre kronbladen. Det var extra roligt då det inte finns så många fingerpelargoner och jag har aldrig sett någon med vita blommor. Jag har tagit en en hel del sticklingar från moderplantan och sedan sticklingar från dem. Då ser man om de nya plantorna behåller samma egenskaper som den ursprungliga plantan. De första sticklingarna hade samma färg och form på blad och blommor, medan en del av nästa generations pelargoner fick enstaka röda streck på kronbladen. Jag har tagit ytterligare sticklingar, som nu står i en hylla i trapphuset, då jag vill jag ha flera plantor av min egen fingerpelargon "Bäckagårds Mia". Det är för att försäkra mig om att den ska finnas kvar i min samling framöver, om moderplantan skulle få rotlöss eller inte klara kommande vintrar.  Tanken är att jag ska försöka sälja några sticklingar och på så vis finns den i andras ägo om mina plantor, mot förmodan, inte skulle klara sig. Sedan vore det såklart roligt om andra pelargonälskare har en pelargon, uppkallad efter mig, i sina samlingar.

Min egen frösådda fingerpelargon "Bäckagårds Mia".


















En del av mina pelargoner klarade sig inte under vintern och hamnade i soporna. Många av mina plantor tillhör grupperna miniatyrer och dvärgar och jag tycker att de är svårare att övervintra än mer storväxta pelargoner, som inte är lika känsliga. När jag planterade om mina pelargoner upptäckte jag att några plantor hade drabbats av rotlöss, som tyvärr sprider sig lätt och med tiden försvagar pelargonen. Ohyran syns bara nere i jorden vid rotsystemet, som vita, små korn, och på krukans insida, där det nästan ser ut som om man ritat med tavelkrita. Innan jag kasserade de angripna plantorna tog jag sticklingar från dem. Sedan diskade jag lerkrukor och fat noga och torkade dem i ugnen på 100°C, för att försäkra mig om att jag fått bort all ohyra. Jag var noga med att städa av alla hyllor på balkongen och torka av på diskbänken, där jag stod och planterade, allt för att inte riskera att sprida rotlöss till andra plantor.
Jag brukar ofta delta i tävlingar på Facebook och i förfjol var jag med i Wexthusets adventskalendertävling. Varje dag, från den 1 t.o.m. 24 december, lottade företaget ut presentkort, som gällde i deras webshop. Jag hade turen att vinna två gånger och fick sammanlagt 200 kr och för dem köpte pelargonfrön, av några olika vildväxande arter. Två frön grodde av arten P. appendiculatum. Plantorna växte sakta och i höstas tog jag in en av dem, för att vinterförvara den i fönsterkarmen under växtbelysning, medan den andra fick stå kvar på balkongen. Den sistnämnda plantan mådde bäst och växte bra mycket mer än den som stod inomhus i värmen. För några veckor sedan hade jag besök av Karin, som jag lärt känna genom Svenska Pelargonsällskapet. När vi tittade på mina pelargoner på balkongen och jag berättade för henne om mina P. appendiculatum, hör jag henne plötsligt säga att den större av plantorna hade satt knopp. Det visade sig att den till och med hade två blomstänglar, vilket jag själv inte sett. Knopparnas växtsätt var lite annorlunda och väldigt vackra, även om de inte slagit ut. Jag hade ingen aning om utseende och färg på artens blommor. Det hade jag glömt bort, då det var över ett år sedan jag köpte fröna och arten inte är så vanlig. Därför var det extra spännande att vänta på att få se plantan blomma och det blev en glad överraskning. De visade sig vara ljust gula med svagt orange kanter, men bleknade något när de slagit ut ordentligt. Jag har låtit båda stänglarna sitta kvar på plantan, efter att blommorna vissnat. Det har blivit en lång storknäbb efter varje blomma och nu väntar jag på att de ska spricka upp så att fröna visar sig. Plantan har fått ytterligare en stängel och jag hoppas på fler så att det blir många frön att så till nästa vår.  Frön från arter ger nya pelargoner med samma egenskaper som moderplantan, om inte blommorna blivit pollinerade av någon insekt.

Storknäbb med frö.


















Såhär års brukar jag ha hunnit köpa en del sticklingar av nya pelargonsorter, men tyvärr orkade jag inte följa med Svenska Pelargonsällskapets hallandsgrupp till Vallåkra i Skåne tidigare i våras, då de besökte Tomatens hus. Där säljer Gluggstorps handelsträdgård bland annat många av sina fina pelargoner. Jag har ändå utökat min pelargonsamling, då Karin varit hjälpsam och köpt sticklingar till mig, både i Vallåkra och hos Sune Trygg utanför Stockholm. Ett stort tack till Karin för att hon åter erbjöd sig att köpa pelargoner till mig. Några sticklingar har jag faktiskt införskaffat själv i vår, när jag var på Trädgårdsföreningens växtmarknad i Halmstad.
Det är alltid roligt med alla pelargoner som blommar på min balkong, men extra spännande är det att se nya sorter blomma för första gången, men många pelargoner överraskar mig år efter år, med sina vackra blommor och blad och härliga dofter. Jag har några plantor, som kommer från frön som jag sådde förra året, och som ännu inte blommat. Fröna har jag tagit från pelargoner, som inte är arter, utan framtagna av odlare som korsat olika pelargoner ett flertal gånger, för att få fram slutresultatet. Ett sådant frö ger en pelargon, med egenskaper som man inte kan förutspå i förväg. Det gör det också så väldigt spännande att så pelargonfrön, oavsett om man aktivt korsar två pelargoner, eller låter insekterna sköta pollineringen.
Det är flera härliga månader som väntar framöver med alla vackra pelargoner, gamla som nya, som kommer att blomma på min balkong. Den otroliga värmen, som varit de senaste veckorna, har verkligen satt fart på växtligheten både i naturen och på min balkong. Halmstad hade varmast i landet två dagar i rad förra veckan, med 29,9°C och 29,5°C. Lite väl varmt i mitt tycke, då det kändes som en bastu i min lilla lägenhet, även om jag rullade ner persienner och rullgardiner både inomhus och på balkongen, mot solen som ligger på från morgon till senare på eftermiddagen. Jag ska inte klaga, för förr eller senare kommer regnet och då är man inte nöjd heller, men det behövs verkligen regn nu för växtligheten, då det är väldigt torrt i skog och mark.
På lördag är det dags för ny resa med Svenska Pelargonsällskapets hallandsgrupp. Då går färden till Odensjö handelsträdgård. 2 mil utanför Växjö, för ett besök hos Monica Birgersson. Jag hoppas att det är "en bra dag" så att jag mår bättre och har mer ork. I annat fall finns det snälla medlemmar, som tar hand om min beställning, och köper några pelargoner åt mig.
Vill du läsa lite mer om hur man tar frön från sina pelargoner kan du göra det på min blogg här.

8 maj 2018

Underbara vår

Min lilla blåsippa, som jag grävde fram under löven.


















Så är maj månad, den sista av vårmånaderna, redan här. Ändå känns det som om våren just börjat. Jag har hunnit bli ett år äldre. Det gjorde jag på självaste Valborgsmässoafton, men tyvärr orkade jag inte att fira min 48:e födelsedag. Vår nuvarande kung Carl XVI Gustaf fyller också år den sista dagen i april och därför är det allmän flaggdag på Valborgsmässoafton, men svenska folket flaggar såklart även för mig. Det var i alla fall vad Gösta, familjens närmaste granne, sa till mig varje födelsedag, från att jag var liten till att jag flyttade från föräldrahemmet och så satte han ut fasadflaggan vid förstukvisten.
Nu för tiden firar vi Valborg runt om i landet med sång, det hålls tal för att hälsa våren välkommen och det tänds majbrasor. För flera hundra år sedan tändes eldarna för att skrämma bort häxor, men ursprungligen var brasorna till för att bränna det gamla och ge plats åt det nya. Våren är ju verkligen en tid för det nya, i alla fall om man ser till naturen, och det är därför som jag tycker att denna årstid är så fantastisk, kanske uppskattar jag den lite extra eftersom jag själv är ett vårbarn.

Krikonträden blommar i skogsdungen utanför vårt hus.


















På hösten vissnar mycket av växtligheten ner och när vintern nalkas brukar det mesta i naturen se ut att vara dött. I själva verket finns det ju fortfarande liv, som slumrar och hämtar kraft, medan kyliga vindar, snö och is drar fram ovanför markytan, där dagens ljusa timmar blir allt färre. Även en del djur går i ide, medan många fåglar ger sig av söderut till varmare breddgrader. Varje vinter börjar jag tidigt att vänta på att våren ska återkomma. Märkligt nog är längtan lika stark vartenda år, efter att dagarna ska bli längre och temperaturen högre, för att sakta väcka naturen på nytt. I år blev väntan lång och vintern höll sig kvar ovanligt länge. Den var i och för sig snöfattig och mild här i södra Sverige, men hindrade ändå våren från att komma igång på allvar. När temperaturen väl steg gick det undan och naturen fick ett plötsligt uppvaknande. Växtligheten utvecklades med raketfart, som en grönskande explosion, och på kort tid tittade blomknoppar upp ur marken och slog ut från den ena dagen till en andra. Lövsprickningen på träd och buskar satte plötsligt fart och några dagar visade termometern på +20°C, men värmen blev kortvarig och sedan har det varit bra mycket svalare temperaturer. Det var skönt att få känna av lite  sommarvärme, men jag är nöjd över att den inte höll i sig. Naturen hejdade sig och jag har hunnit njuta av våren och den första grönskan, en underbar tid som ger mig många halleluja moments. Varje år får jag små lyckorus, bland annat av att få se den första vitsippan, tussilagon, fjärilen, humlan och alla olika fåglar som återvänder, ja listan kan göras lång. Naturen är fortfarande lite på efterkälken i år. Vitsipporna blommar som vackrast nu och i skogspartiet, bara några meter utanför hyreshuset som jag bor i, växer de i mängder och bildar likt vita mattor under träden. Vanligtvis brukar de ha blommat ut till min födelsedag. Det är otroligt härligt att kunna njuta av dem, på så nära håll.














 



















Herr och fru Strandskata, som häckat flera år i rad vid min arbetsplats och som jag med glädje följer varje år, har återkommit men en hel månad senare än vanligt. Tyvärr är jag sjukskriven och har inte haft möjlighet att följa det vackra fågelparet hittills i år, men jag hoppas att jag får rapporter från min kollega om hur många ägg honan lagt och när ungarna kommer till världen. Förhoppningsvis är jag piggare och mår bättre så att jag är tillbaka på arbetet då, och kan följa årets strandskatebarns uppväxt. Jag håller tummarna för att de klarar sig undan alla faror, som hotar dem att gå en alltför tidig död till mötes. Tyvärr har det bara varit någon enstaka unge, som överlevt och kunnat flytta iväg i slutet av sommaren.
Utanför vårt hyreshus är det mängder av fåglar nu bland träd och buskar. Jag och grannarna matar fortfarande både dem och ekorrarna och serveras det god mat lockar det så klart. I gengäld får vi njuta av deras vackra, kvittrande serenader och att stå och titta på dem är en givande underhållning. I år har vi sett fyra ekorrar, men de senaste veckorna har det dykt upp två små nykomlingar, som redan är ganska orädda när man står och tittar på deras framfart på grenar och trädstammar och när de rör sig nere på marken. Jag har hoppats på att jag någon av ekorrarna skulle våga sig fram och äta ur min hand, när jag fyller på deras låda med nötter och ger dem äpplen. Än har jag inte fått deras tillit, men hoppet finns fortfarande, liksom att jag ska få se en hona flytta in i någon av fågelholkarna uppe i träden och föda sina ungar där. Eftersom jag tycker mycket om djur är våren och sommaren en härlig tid, då man kan få se både vilda och tama djur och deras ungar. Tidigare i våras visade en av mina sköterskor på dialysen bilder på deras nyfödda lammungar, som bara var en timma gamla. En av tackorna hade fått två lamm, ett vitt och ett svart. Tyvärr orkade jag inte åka iväg och hälsa på de små liven, utan fick nöja mig med att beundra dem på bild.
















 



























Sent i höstas satte jag en hel del vårblommande lökar utanför vårt hyreshus, för att liva upp de tråkiga rabatterna. Tidigare år har jag planterat ut både perenner och lökar, som jag tidigare haft i krukor på balkongen och inomhus. Det tog tid innan de nya lökarna kom upp och jag trodde först att de ruttnat, men nu har några av dem äntligen börjat blomma, liksom två primulor , som jag tidigare år haft inomhus. Jag har som tradition att köpa en planta, när de allra första dyker upp i handeln efter nyår. Tyvärr håller de sig inte fina så många dagar inne i värmen, men när den börjat chansera har jag ställt ut primulan på balkongen och framåt våren har jag grävt ner den i rabatten. Årets planta ska ner i rabatten inom de närmaste dagarna, tillsammans med fem krukor med små påskliljor, som jag tog tillvara efter att någon kastat dem bland trädgårdsavfallet. Mina primulor, en lila, en rosa och nu även en gul, blommar varje vår och på så vis får jag glädje av dem i många år, istället för att bara hamna i soporna, när de gjort sitt inomhus.
Det blir väldigt mycket löv i rabatten intill vårt hus, när alla stora träd fäller sina blad på hösten. För någon månad sedan var halva rabatten fortfarande täckts av nästan två decimeter löv, som delvis var blöta och hårt packade och täckte växter och vårlökar. Jag bestämde mig för att rensa bort alla löv, eftersom inte bostadsbolaget gjorde i ordning rabatterna och jag saknade bland annat min lilla blåsippa och undrade om den fortfarande levde under lövmassorna. Min benstyrka är inte den bästa, så jag tog med min lilla hopfällbara pall att sitta på, medan jag började rensa bland växterna. Först hittade jag den lila primulan, som var liten och ynklig, men som hade satt knopp, och även en hel del blad från pärlhyacinterna. De var gula och såg ganska vissna ut. När jag skulle förflytta mig för att kunna rensa vidare lyfte jag på rumpan och tog tag i pallen. Oturligt nog fick jag inte med mig pallen utan damp rakt ner med ändan i asfalten. Då jag i stort sett saknar sittfläsk landade jag rakt på svanskotan och jag kände en väldig smärta, samtidigt som jag blev riktigt rädd och undrade om jag över huvud taget skulle klara av att resa mig upp. Minnet dök upp i huvudet från när jag för många år sedan halkade på en isfläck och fick en spricka i bäckenet. Då kunde jag knappt varken gå eller röra på mig utan svåra smärtor. Lite darrig försökte jag sakta börja röra på mig, för att känna efter om det var möjligt att stå upp. Samtidigt dök grannens dotter upp och frågade om jag odlade blommor. Ja, mumlade jag tyst till svar, medan jag kom på fötter igen. Det kändes bättre när jag väl stod upp, men det gjorde mer ont när jag började gå. Jag tog min pall och gick in igen, långt ifrån klar med rabatten. Smärtan har tack och lov minskat, men trots att det gått över en månad har jag fortfarande värk till och från. Min närmaste granne rensade upp rabatten några dagar senare och fick hjälp av ytterligare en dam, som bor i vårt hus. Efter bara någon dag började pärlhyacinternas blad att ändra färg när de nåddes av ljuset och är nu vackert gröna. Blåsippan var vid liv och efter någon vecka fick jag se den blomma, liksom den rosa primulan, som i och för sig är väldigt liten ännu. Några andra perenner, som jag planterat, doldes också under lövmassorna och har nu vuxit ordentligt. Jag överraskades av violplantan, Viola odorata, som börjat blomma med sina söta, små, lila blommor. Den hade jag glömt bort att jag hade i rabatten, trots att den är en av mina favoriter bland många blommor såhär års. Även den var från början en liten, liten planta, som jag hade i en kruka på soffbordet, som sedan flyttat ut och vuxit sig flera gånger så stor.

En av mina primulor,
som nu blommar i rabatten för andra året i rad.















Viola odorata





















Under veckan som gick regnade det några dagar och därefter spirade allt i naturen med väldig fart och det blev snabbt vackert grönt. Den skira grönskan, som är den vackraste under hela året. I helgen började temperaturen åter stiga och det kändes underbart att sitta ute på bänken utanför huset och bara vara. Min katt Ängla, som i stort sett varit inne hela vintern och våren, fick åter smak på utelivet när värmen kom. Hon, liksom min katt Tindra, har varit ute många timmar de senaste dagarna. Bäst av allt tycker nog Ängla om allt gräs, som hon nu får äta av. Jag ägnade en lång stund att beskåda fyra av våra ekorrar, som hoppade runt bland träden, åt solrosfrön, nötter och lät sig väl smaka av äpplebitarna, som jag gav dem. Idag har det varit rena sommarvärmen. Termometern visade +27°C och så varmt är det minsann inte många sommardagar ens. Pelargonerna på min balkong fick vattnas med många liter vatten, då de torkat ut ordentligt i värmen. Lite väl varmt för min smak, men jag klagar inte. Det är en ljuvlig tid nu och naturen är så otroligt vacker och det luktar underbart. Jag skulle vilja stanna tiden och få ha våren kvar.