Katter, katter och ännu fler katter

Den söta mattan har nu fått sin plats innanför ytterdörren på min lägenhet.

Efter att jag blev sambo med mina två katter Ängla och Tindra, för 12-13 år sedan, har det hela tiden blivit allt fler katter hemma i min lägenhet. Enligt lag får man ha upp till 9 katter, men har man 10 katter eller fler, som är äldre än 12 månader, krävs det att man har ett speciellt tillstånd.
Nu är det så att bland alla mina katter är det bara Ängla och Tindra, som är livs levande, men när de flyttade in hos mig ökade mitt intresse för i stort sett allt som berör katter. Jag lånade och köpte nya och begagnade böcker om katter, som handlade om bland annat kattens historia, avel, olika raser, skötsel och hur man sysselsätter sin katt. En av böckerna innehöll recept på maträtter till katter och information om vad man bör tänka på om man väljer att själv tillaga maten till sin katt och vikten av att näringsberika maten så att katten får i sig alla viktiga näringsämnen. En annan bok handlade om olika sjukdomar som katter kan drabbas av och vad man själv kan ge dem för vård. Det stod även om hur man utför första hjälpen och hjärt- och lungräddning på sin katt.
Utöver ett flertal böcker har jag under åren köpt mängder av olika leksaker, klöspelare och kattbäddar till mina katter. Tyvärr har många av leksakerna inte alltid fallit dem i smaken, så i våras lämnade jag en hel kasse med diverse möss och andra små leksaker till Kattfotens katthem i Halmstad, i hopp om att deras omhändertagna katter skulle uppskatta och få glädje av dem istället.
En del små saker med kattmotiv har jag fått i present. Min syster har bland annat gett mig ett nageletui och av mitt ena syskonbarn har jag fått en tavla och en slickepott, där Hello Kitty är en del av skaftet. På en nätauktion ropade jag in en oljemålning, med ett stort katthuvud, av Halmstadkonstnären Michael Qvarsebo, som målar mycket kattmotiv. På en utställning berättade han för mig att han känner sig nära besläktad med katter. Jag har beställt två små silverbrickor att hänga i halsbandet, med mina katters namn ingraverade. I en tävling på Facebook hade jag turen att vinna en berlock i äkta silver, med Tindras tassavtryck och jag har även vunnit kattmat, kattbäddar, leksaker m.m. Jag har tröjor, kuddar, väskor, örhängen, tesil och påslakan, för att bara nämna några prylar med någon typ av kattmotiv i mitt hem. De senaste veckorna har jag köpt en rund klösbräda i kartong och wellpapp, ett hus med klösbräda inuti, även det i kartong och wellpapp och en dörrmatta med en söt liten kattunge att skrubba skorna på. Klösbrädorna kostade 30 kr/styck och dörrmattan endast 10 kronor, på sommarrean hos RUSTA. Det var riktiga fynd, om jag får säga det själv. Tindra, men främst Ängla, tycker bra om sina nya klösbrädor och det gör även mig nöjd. Då håller de sig ifrån att klösa på möbler och annan inredning, även om Ängla ibland sätter klorna i soffan, när hon ska hoppa upp i den.
Jag funderade ett bra tag över om det skulle bli ytterligare en katt i familjen, men jag vill hinna med att umgås, gosa, leka och ta hand om mina katter på bästa sätt och därför förblir vi tre i familjen.
I flera år har jag velat fram och tillbaka om jag ska låta göra min första tatuering. Motivet skulle självklart ha en anknytning till mina älskade katter. Först funderade jag över att ha Ängla och Tindras huvuden i ett hjärta på överarmen, men det skulle troligtvis inte bli bra på min smala, lilla arm. Sedan var planen att jag skulle nöja mig med att ha deras namn, i något annorlunda typsnitt, tatuerade på armen. När jag såg några tvprogram om just tatueringar ökade min rädsla alltmer över risken att kanske få en infektion eller att jag skulle vara överkänslig mot färgerna, som används vid en tatuering. Mina tankar kretsade även kring vikten av att välja ett ställe på kroppen för min tatuering, där jag inte skulle riskera att behöva sätta nålar eller i värsta fall bli opererad. Då jag varit njursjuk sedan tioårsåldern och även drabbats av flera andra allvarliga sjukdomar behöver jag tänka till både en och två gånger över var, när och om jag ska göra en tatuering. En del personer, som inte tycker om tatueringar, har mycket negativt att säga om dem. Bland annat att en tatuering blir allt fulare när man blir äldre och huden blir rynkig och mindre elastisk. De kan de väl till viss del ha rätt i, men då jag har många ärr på kroppen, efter att ha genomgått över trettio operationer, tycker jag att en tatuering inte skulle bli fulare än alla ärr på min lilla kropp. Ett par kattassar på armen är det sista jag tänkt på, men än så länge står det skrivet i stjärnorna när eller om jag någon gång låter tatuera mig.
Något som jag däremot är helt säker på är att min sista kattpryl inte är köpt. Jag hoppas så klart att Ängla och Tindra ska hålla sig friska och leva många år till. Ett liv utan katter är numera otänkbart för mig, i alla fall de livs levande, som förändrat mitt liv på många positiva sätt. Det hade jag aldrig vågat drömma om innan mina älsklingar flyttade in hos mig.

Jag har flera handdukar med kattmotiv. Denna är en av dem,
som hänger framför spisen på tork.

En mysig kudde och en liten börs,
fick jag av mina vänner Stina och Harry för några år sedan.

Tesilen är en present från min syster.

Hängsmycket i äkta silver med Tindras tassavtryck vann jag i en
tävling på Facebook. Jag ritade av Tindras trampdyna från ett foto,
smycket är helt unikt.

 

En kattbädd, även den en tävlingsvinst,
som Tindra gillar att sova i.

En liten värmekudde, med lavendel.

 

Ännu en present från min kära syster.

Till och med när jag bakar och lagar mat
är det en katt med.

Är det bara mat som katten vill ha av oss människor?

Mina två katter Ängla 12 år och Tindra 13 år betyder otroligt mycket för mig på flera olika sätt och jag hoppas att jag betyder något för dem och är speciell som människa i deras liv. Jag gillar att mysa med mina katter och känna deras värme, deras mjuka päls och höra deras andetag och hur de spinner, när de ligger nära mig. Att ha en katt intill sig och klappa den är lugnande för oss människor och det kan sänka både vårt blodtryck och puls.

Jag såg ett program på TV för ett flertal år sedan, som handlade om en äldre man och hans katt. Mannen hade drabbats av prostatacancer och hade svår värk. Han hade ordinerats ett flertal olika starka smärtstillande läkemedel, men de lindrade knappt hans smärtor. Mannens katt var väldigt sällskaplig och höll sig oftast nära sin husse och låg gärna i hans knä. När mannen kom hem från sjukhuset hoppade katten som vanligt upp och la sig i sin husses knä och började spinna, så som den brukade göra. Han tyckte att det var varmt och skönt att åter få ha sin katt hos sig, men skillnaden var att när den började spinna blev mannen nästan smärtfri. Värme kan till viss del lindra smärta och bidra till att man slappnar av, men i i det specifika fallet trodde läkaren att det var kattens spinnande som lindrade värken, då kattens spinnande har ungefär samma frekvens som ultraljud.

Personligen tror jag att katter på något sätt känner av när deras husse eller matte mår dåligt. Ängla och Tindra är mer nära mig när jag inte mår bra. Det har jag speciellt lagt märke till de två senaste åren, då jag mått väldigt dåligt psykiskt och legat inlagd på sjukhuset ett flertal gånger och tar flera olika läkemedel för att må bättre. Varför katter märker av att vi mår dåligt tros bero på flera olika saker. Forskare tror att vi människor avger dofter, som förändras beroende på hur vi mår och att katter känner av skillnaden och även läser av vårt kroppsspråk.


















Min katt Ängla sover så gott som alltid i min säng på nätterna, även om hon tar sina små turer i lägenheten under natten. När jag lägger mig i sängen, oavsett tid på dygnet, kommer hon efter och tar plats på min bröstkorg. Ibland lägger hon sitt huvud under min haka och slumrar till. Att höra hennes andning och känna hur hon slappnar av och känns tyngre i kroppen, gör även mig mer avslappnad. Båda mina katter sover i min säng. Tindra har flera olika sovplatser i lägenheten, som  hon alternerar mellan, men när jag mår dåligt ligger hon nästan alltid i sovrummet. Ibland ligger hon på en kudde vid fotändan av sängen, i en liten fåtölj eller på en stol intill huvudändan av sängen. Ängla brukar ligga vid sidan om mig, men för några månader sedan började hon sova ovanför huvudkudden. Hon tycker om att ligga riktigt nära mig, när jag går och lägger mig, men efter en stund brukar hon flytta på sig. När jag vaknar och sätter mig upp i sängen på morgonen lägger hon oftast märke till det direkt och kommer och lägger sig framför mig, så att jag kan klappa henne och borra ner min näsa i hennes härliga päls. Ibland räcker det med att jag slår upp ögonen för att hon ska reagera och komma och lägga sig vid min bröstkorg.


















Jag sitter ofta i min soffa i vardagsrummet och under många år låg Ängla på golvet och gjorde mig sällskap och ibland la hon sig på soffans ryggstöd bakom mitt huvud. Då jag varit sjukskriven länge har jag varit hemma mycket och suttit och legat mer än vanligt i soffan. Helt plötsligt började Ängla att hoppa upp i soffan och satte sig ner och spände ögonen i mig. Jag visste först inte vad hon ville, men när jag kammade henne verkade hon bli nöjd. Sedan brukar jag klappa och klia henne och det blir en och annan godisbit ibland. Det känns märkligt att hon börjat med detta beteende efter 12 år och nu kommer hon upp i soffan till mig nästan varje dag. Hon tassar runt på soffbordet, ibland fram och tillbaka, för att hitta en bra plats att hoppa från bordet till soffan och det får hon gärna göra, så hon inte hoppar rakt på mig.

Om Tindra är ute, när jag kommer hem från dialysen och stiger ur taxin, brukar hon ibland möta mig. Då blir jag alltid varm inombords. Om hon inte syns till visslar jag på henne och är hon ute kommer hon oftast inom någon minut. Tindra brukar hoppa upp i mitt knä när jag sätter mig på bänken utanför ytterdörren eller när jag slår mig ner på den nedfällbara stolen i trapphuset, men det är bara när hon och jag är ensamma och Ängla är inomhus. Sedan blir det gos och mys och Tindra visar bestämt att hon vill att jag ska klia henne genom att knuffa med huvudet mot mina händer. Hon brukar även sträcka på sig så att hon når upp att stryka sin kind mot min, för att sedan lägga sig på magen längs med mitt ena lår, med benen hängande i luften.
När Ängla är ute, vilket hon är mest sommartid, brukar jag ha min lägenhetsdörr på fjärde våningen lite på glänt. Då kan hon komma in när hon vill. Ser hon inte mig när hon kommer in i lägenheten brukar hon jama med en speciellt läte, som om hon vill tala om för mig att "nu är jag inne igen matte".
Det finns inget bättre än när katterna tydligt visar att de uppskattar att vara nära mig och tycker om att jag klappar dem, kliar dem under hakan, masserar deras öron och smeker deras nos, ögon, panna och kinder med mitt pekfinger. Att få se att de sluter sina ögon, slappnar av och tydligt reagerar positivt av min beröring, gör mig varm i hjärtat. Jag vill inget hellre än att katterna ska trivas i mitt sällskap och uppskatta att vi lever tillsammans. Grundläggande saker som t.ex. att de blir vaccinerade, kommer till veterinären om de mår dåligt, är försäkrade, får mat med bra näringsinnehåll, har leksaker och klösbräda som ger stimulans och en ren toalåda, är självklara för mig som matte. 

På kvällarna satt jag ofta vid min dator i sovrummet förut, men tyvärr orkar jag inte sitta vid den så mycket sedan jag började må dåligt psykiskt. Då brukade Ängla göra mig sällskap nere på golvet eller i sängen. När klockan närmade sig tiotiden försökte hon att få min uppmärksamhet genom att klösa på mina byxben. Då åkte jag ner med hissen till bottenvåningen, för att släppa in Tindra. Ängla följde nästan alltid med ner eller stannade kvar utanför hissen på vår våning. Även om jag nu oftast sitter i soffan på kvällarna och Ängla inte klöser på mina byxor följer hon med mig när det är dags att hämta in Tindra för natten. Väl nere på bottenvåningen sätter hon sig innanför eller utanför ytterdörren och tittar fram och tillbaka, som om hon väntar på att få se Tindra komma hem. När jag och båda katterna är inne tar de trappan eller åker med mig i hissen upp till fjärde våningen.

Jag har vid ett par tillfällen läst om forskare, som studerat katters beteende. De hävdade att katten inte är beroende av sin husse eller matte. Det enda som katterna vill ha av oss människor är mat, något annat bryr de sig inte om. Med tanke på hur jag umgås med Ängla och Tindra har jag svårt att tro att det bara är maten, som de vill ha av mig när de är hungriga. Mina katter är ju inte ensamma om att tycka om att ha fysisk kontakt med sin husse och matte, bli aktiverade med lek m.m. Varför skulle mina katter göra som de gör om de inte själva vill det? De tar egna initiativ och vill vara nära mig både inom- och utomhus och det händer varje dag på olika sätt.
Frågar jag katterna om de vill ha räkor kommer Tindra direkt och svarar med att jama. Ängla kommer också, men hon är inte lika snabb och äter mest torrfoder. Tindra hoppar till och med upp på diskbänken, där hon egentligen inte får vara, och försöker få tag i en räka, innan jag ens hunnit skala klart den. Så visst kan jag hålla med om att katter har oss människor för att få mat, men enligt min åsikt så är det så mycket mer som våra älskade katter vill ha av oss.
Hur katterna väljer att umgås med sin husse och matte tror jag mycket beror på hur vi, som bor med katt, väljer att umgås och stimulera våra älsklingar. Ju mer vi umgås med våra katter, desto större utbyte har vi av varandra.