Efter flera år av väntan och längtan har det fötts ekorrbebisar utanför grannhuset

Två av ekorrbebisarna ligger på taket av holken,
i vilken de föddes och sedan har bott och vuxit upp i.

I mitt förra inlägg här på bloggen skrev jag om min längtan efter att få se fler djurbebisar i år, speciellt utanför hyreshuset där jag bor. En granne, en äldre herre, började mata fåglar och ekorrar utanför huset redan för 15 år sedan. Tyvärr gick han bort för ett par år sedan, men jag har fortsatt att lägga ut mat och ibland hjälper mina två, närmaste grannar till. De senaste åren har jag försökt att få ekorrarna att öka sitt förtroende för mig i hopp om att någon av dem ska våga ta en nöt ur min hand.
I förfjol besökte sex ekorrar vår djurrestaurang och två av dem var mer vågade och kom gärna ner för trädstammarna när jag stod intill. En av dem var bara en decimeter från min hand. Tyvärr blev jag inlagd på sjukhuset i omgångar under sommaren och min förhoppning grusades. Förra året orkade jag inte att vara lika aktiv med matandet, men i år tittar jag efter ekorrarna nästan varje dag och ibland flera gånger om dagen. Jag har sett minst fyra vuxna ekorrar, men de kan eventuellt vara fler. Min "ekorrkompis", som är ganska liten och troligtvis en fjolårsunge, kommer gärna fram och tittar nyfiket på mig när jag står intill de två gamla ekarna, liksom när jag sitter på huk och har nötter i handen. För några veckor sedan kom den fram till mig på marken och när den var 1 dm från min hand stannade den till och jag lät en nöt falla ur min hand ned på marken, precis vid ekorrens fötter. Den tog snabbt nöten i sin mun och sprang uppför trädstammen och satte sig på en gren för att kunna mumsa i sig godbiten. Jag fortsätter att försöka få den att äta ur min hand. Trägen vinner sägs det.

En av ekorrungarna på väg ner till sitt bo.

Syskonkärlek på hög nivå.

Kan man vara sötare än såhär?

De senaste åren har jag varje sommar förundrat mig över varför vi aldrig fått se några små ekorrbebisar utanför huset. De vuxna ekorrarna borde ju ha olika kön och några av dem skulle väl vilja para sig tycker jag. När jag var ute och körde med min handikappskoter för ett tag sedan fick jag av en tillfällighet se en ekorre, som stack ut sin nos ur en fågelholk, som är uppsatt i ett träd utanför grannhuset. Holken är bara en av många, som några av oss boende tillverkat och satt upp. Den specifika holken har en större, rektangulär öppning under taket, istället för ett mindre, runt hål. Efter en liten stund kom ekorren ut ur holken och den visade sig vara en av våra välkända, vuxna besökare, som har vit päls mitt på sin svans. Några dagar senare satt en annan välkänd ekorre på holkens tak. Plötsligt växte min förhoppning om att få se små ekorrungar, för visst måste det ha varit en hona och en hane som jag sett. Jag körde förbi holken nästan varje dag, men tyvärr såg jag inte till någon av de tilltänkta föräldrarna. Dagarna gick och jag hade i stort sett tappat hoppet om att få se dem vid fågelholken igen och tyvärr har jag fortfarande inte sett dem där, men de har varit och ätit utanför vårt hus.

Tittut! En unge tittar ut ur holken
samtidigt som ett av syskonen ser ut att vila sig i kvällssolen.

Småttingarna har bra svansföring, med sina långa, smala svansar, men
balansen har det varit lite si och så med. En av dem hade lite dålig koll på
läget och när den hoppade mellan grenarna, fyra meter upp, trillade
den rakt ner på marken och jag skrek rakt ut. Som tur var klarade den sig bra
och jag tittade efter den tills den var tillbaka i holken.

En lördagsmorgon, för några veckor sedan, tittade jag ut genom fönsterna vid hissen på fjärde våningen. Därifrån ser jag vår djurrestaurang, om det finns mat kvar för dem att äta och vilka djur som är där på besök. Jag reagerade direkt över att min ena fågelmatare inte hängde på sin plats i den stora, gamla eken. När jag kom ner med hissen fick jag se att fågelmataren inte trillat ner. Den syntes inte till i närheten heller. Jag gick in och hämtade min handikappskoter för att köra en runda kring kvarteret och se om den som tagit fågelmataren kanske hängt upp den i ett annat träd eller bara kastat den ifrån sig in bland växtligheten. Den syntes inte till och jag blev alltmer irriterad och arg över att man inte får ha sina saker ifred. Jag satt i mina tankar och funderade över om jag skulle lägga ut en efterlysning på Facebook i hopp om att någon sett fågelmataren. I samma stund passerade jag grannhuset och slängde en blick mot fågelholken uppe i trädet. Jag fick en riktig sötchock samtidigt som jag blev väldigt glatt överraskad. På fågelholkens tak fick jag nämligen se två små ekorrungar. Senare på eftermiddagen fick jag se att de inte bara var två små ungar utan fyra. De jagade varandra upp och nerför trädstammen och uppe bland grenarna. De såg även ut att tvätta varandra. Deras svansar var nästan längre än kropparna och deras päls hade redan hunnit växa ut. Hur gamla de var då hade jag ingen aning om. Jag har varit ute och tittat efter dem nästan varje dag och de har fort vuxit sig större. Till en början lämnade de inte trädet och höll till uppe bland trädkronans grenar. De var ute korta stunder och plötsligt smet de snabbt in i holken alla fyra. Mamman, ja den av de två ekorrarna som jag tror är mamman, har jag inte sett vid boet en enda gång sedan småttingarna kom till livet, men hon har ju självklart varit där när inte jag varit i närheten. Hon har varit och ätit där vi matar dem utanför vårt hus, men jag har bara sett henne där vid något enstaka tillfälle. Nu har även ungarna börjat komma på besök för att äta. Tyvärr har jag inte sett alla fyra samtidigt på någon vecka. Ett par av mina grannar har berättat att de sett tre av dem tillsammans, men jag hoppas verkligen att alla fyra fortfarande är vid liv.
Redan när jag såg ekorrbebisarna de första gångerna upplevde jag att en av dem var mer nyfiken, järv och före de andra. Den såg även ut att vara lite större än de övriga tre och jag tror även att det var den som vågade lämna trädet först och ta sig ner på marken. Oftast är det så att en eller flera bebisar i en kull är starkare och utvecklas lite fortare oavsett vilken art det gäller.

En av småttingarna har kommit och hälsat på utanför vårt hyreshus
och äter av solrosfröna på marken. Jag hoppas att de lär sig att äta ur våra
uppsatta fågelmatare, som de vuxna ekorrarna gör,
för på marken lurar en av grannkatterna nästan varje dag.

 

På marken går det undan och ungarna är väldigt bra på att hoppa
både högt och långt.

Nästan varje dag har jag sett en och samma ekorrunge utanför vårt hus, ibland uppe i trädet men även nere på marken för att leta efter mat. Det är svårt att bedöma, men jag upplever att även den ungen är något större än de andra ungarna. Jag är inte helt säker på att den tillhör kullen, som föddes utanför grannhuset. Vid de tillfällen då jag sett den vid vårt matställe har den sedan hoppat iväg åt motsatt håll, om man ser till var holken sitter. Vid ett flertal tillfällen har jag fått lov att komma nära den både när den varit på de gamla ekarnas stammar, men även när den varit nere på marken och ätit solrosfrön. Flera gånger har den varit väldigt nära min hand och däri har jag haft olika nötter. Någon gång kom den så nära att jag nästan kunde nudda dess päls, men till min stora besvikelse vågade den inte ta steget att ta en nöt ur min lilla hand.
De vuxna ekorrarna har knappt synts till alls, men de har kanske fullt upp med att ta hand om sina egna ungar och hanarna, som bara är med honan när de parar sig, kanske har fullt upp med att söka ytterligare en hona att para sig med. Då ekorrmamman brukar se till sina ungar under en längre tid efter födseln borde man i alla fall få se henne ibland.

Det går lika bra att klättra nerför som uppför.

Min "kompis" är troligtvis en fjolårsunge,
som gärna kommer ner till mig på marken
men ännu har den inte vågat ta en nöt ur min hand.
.

Tyvärr har jag bara sett någon ensam ekorre de senaste dagarna, men jag har i och för sig inte varit ute så mycket då vädret inte inbjudit till några uteaktiviteter. Mina närmaste grannar har flera fönster i sin lägenhet, så de har utsikt över vår fågel- och ekorrestaurang, och de har i alla fall sett ett par av småttingarna de sista dagarna.
Jag följer ekorrungarnas utveckling med spänning och förhoppningsvis stannar de kvar och fortsätter att vara gäster vid vår restaurang. I källaren har jag 40 kg solrosfrön och en del nötter, så det lär räcka ett tag till och jag har köpt några nya äpplen, som ekorrarna gillar. Kanske får jag uppleva när även de nya ungarna hittar en partner att para sig med i framtiden.
Självklart lever hoppet fortfarande om att någon av ekorrarna ska våga lita på mig så mycket att den kommer att äta ur min hand.
Jag gör som grodan och lever på hoppet!
Härliga tider, ljuvliga tider!

Ekorrungarnas mamma, då jag såg den i holken första gången.

Här har mamman hittat ut ur holken.