Mina älskade katter och mitt odlande är inte bara något som jag tycker om att sysselsätta mig med. Det ökar även min livsglädje på olika sätt. Många i min omgivning har påpekat att jag blivit mycket gladare sedan jag blev kattsambo. Det är faktiskt bevisat att båda mina intressen ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Att klappa en katt eller hund sänker blodtrycket och man har kommit fram till att människor som lever med djur drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar än de som lever utan djur. Allt oftare har man idag katter och hundar som sällskapsdjur på äldreboenden som sällskap och stimulans. Att vistas i naturen är också bevisat positivt för hälsan och själen. Om du tar en promenad i skogen eller är hemma och påtar i trädgården spelar ingen roll. I Alnarp utanför Malmö driver man en rehabträdgård framför allt för personer med stressrelaterade problem. Många patienter berättar om det positiva i att få vistas i naturen och pyssla i trädgården.Själv njuter jag av att gå ut på balkongen, vattna, plocka bort vissna blad, lukta på blommorna och provsmaka en egenodlad tomat.

1 nov. 2020

Alla helgons dag - En dag att minnas våra nära och kära som gått bort

Dekorerat mosshjärta, som jag gjort till
min älskade mammas grav.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

Under helgen firas Alla helgons dag och Alla själars dag inom den svenska kyrkan. Alla helgons dag infaller på lördagen mellan den 31 oktober och 6 november och är sedan 1953 en helgdag. Denna dag firas till martyrers och helgons ära. Den efterföljande söndagen är det Alla själars dag, en högtid då vi minns våra nära och kära, som inte längre finns i livet. I många kyrkor, runt om i landet, har man som tradition att läsa upp namnen på de församlingsmedlemmar som dött under året och man tänder ett ljus för var och en av de bortgångna. Tyvärr har pandemin även påverkat kyrkans möjlighet att bland annat ha minnesgudstjänster i vanlig ordning. I församlingen som jag bor i har man valt att utöka antalet gudstjänster för att minska trängseln, men jag hörde på tv att man till och med uppmanades att undvika att besöka kyrkogårdar och att hålla avstånd. När jag var på Söndrums kyrkogård vid 18-tiden igår regnade det, men varken regn eller pandemin hindrade folk från att komma dit. Jag tyckte snarare att det var fler besökare än vanligt och näst intill kaos att komma till och från parkeringen.
Det är många som besöker sina anhörigas gravar just denna helg och gör fint och sätter blommor. Under de senare åren har det även blivit allt vanligare att man även tänder ljus på gravarna.
Min mamma gick bort redan 1988 efter en längre tids sjukdom. Det var alldeles för tidigt och hon var då bara 47 år och jag själv hade precis hunnit fylla 18. Mamma tyckte inte om att man tände ljus på gravarna. Det var en tradition som främst tillhörde den katolska kyrkan under hennes livstid och det var ganska ovanligt med ljuständning på de kyrkogårdar, som tillhörde den svenska, kristna kyrkan. Nu lyser ljus på var och varannan grav och idag brinner ett ljus även för min mamma, efter att jag för något år sedan bestämde mig för att köpa en lykta och ljus inför Allhelgonahelgen. Igår lyste det ovanligt många ljus i den mörka och regniga höstkvällen och det var väldigt vackert och stämningsfullt. Om min mamma hade levt idag tror jag att även hon hade uppskattat traditionen med att tända ljus på gravarna.

Ljusbäraren i Söndrums kyrka.


 

 

 

 

 

 

 

 




Det är tyvärr inte särskilt ofta som jag besöker min mammas grav. För mig finns hon inte just där på kyrkogården. Hon känns mer närvarande var helst jag befinner mig i min vardag och hon finns för alltid i mitt hjärta och i mina tankar, oavsett tid på dygnet. Sorgen över att hon inte finns kvar i livet kommer aldrig att försvinna, men den är inte längre lika tung att bära som den en gång var. Min älskade mamma var väldigt stöttande, hjälpsam och hade ett stort hjärta. Hon var med mig på alla läkarbesök, provtagningar, inför och efter operationer och stöttade mig i min skolgång, då jag var borta en hel del från undervisningen, då jag hade dialysbehandling 4 ggr/vecka på sjukhuset redan på den tiden. Att mista sin mamma i så tidig ålder var såklart väldigt jobbigt och ännu tyngre blev det då hon var den enda personen i min närhet som hade kunskap om allt som rörde mina sjukdomar, på många olika sätt. För några veckor sedan blev det stopp i ett av blodkärlen i min arm. Den så kallade AV-fisteln är min livlina, då det var i fisteln som jag stack de två, tjocka nålarna för att kunna rena mitt blod under dialysen. Då kände jag mig så otroligt ensam och liten och saknade min mammas stöttning, tröst, kunskap, omtanke m.m. och någon som kunde föra min talan när jag inte orkade, då jag till viss del tappade fattningen på grund av rädsla, chock, ledsamhet och ovisshet. Jag längtade verkligen efter hennes varma famn där jag kunde gråta ut och få tröst och hennes ena hand att hålla i.
Innan helgen var jag och tittade efter ett dekorerat mosshjärta, som jag skulle lägga på min mammas gravplats. Tyvärr hittade jag inget som jag tyckte riktigt mycket om. Istället köpte jag ett odekorerat hjärta, en vit nejlika, en kvist av sälg och vit ljung. Jag körde hem till min pappa och klippte några gröna kvistar i hans trädgård. Då jag gått några korta kvällskurser och lärt mig lite om hur man gör små blomsterarrangemang och för många år sedan önskade att bli florist, har jag limpistol och lite småplock hemma, som är bra att ha till blomsterarrangemang. Nu var det längesedan som jag gjorde just ett arrangemang, även om jag älskar att pyssla om mina över 200 samlarpelargoner och andra blommor inom- och utomhus. Att dekorera ett mosshjärta tar inte särskilt lång tid i anspråk och kräver inte så mycket av min ork, vilken sällan är på topp. Nu skulle dessutom den lilla kreationen vara till min mamma eller i alla fall till hennes grav och då kändes det extra roligt att få göra något eget, som inte fanns på någon annans gravplats. När jag la ner hjärtat, intill ljuset som jag tänt i lyktan, tänkte jag på mamma och hur gärna jag önskade att hon hade kunnat se hjärtat som jag gjort speciellt till henne. Jag hoppas såklart att hon på något sätt kan se mig här på jorden.
Älskade mamma du fattas mig.

Nedanstående text är hämtad från Svenska kyrkans hemsida.
Ljusbärare för hopp i världen

Under allhelgonahelgen tänds tusentals ljus i ljusbärare i kyrkorna. De är ibland formade som glober och symboliserar hopp för världen. Idén med ljusbärare kom till vid ett möte i Uppsala 1968, där Martin Luther King skulle ha deltagit.
Ljusbärarna är nu vanliga i hela Sverige
Ljusbärare där enskilda personer kan tända ljus ansågs tidigare vara en katolsk tradition som inte riktigt passade i Svenska kyrkan. Ljusbäraren blev dock en succé och företeelsen spred sig över landet.
Bara i landets 13 domkyrkor tänds idag ca 600 000 ljus per år. Och då har Svenska kyrkan ytterligare över 3000 kyrkor över hela landet.

Har du inte möjlighet att ta dig till kyrkogården, men ändå vill tända ett ljus, besök Svenska Kyrkans hemsida här och tänd ett digitalt ljus.

Söndrums kyrka vid Allhelgonatid.



 

 

 

 

 

 

 




Låten "Håll mitt hjärta" har under de senaste veckorna fastnat i mitt huvud, sedan jag hörde den på radio, trots att den långt ifrån är nyskriven. Musik av Peter Hallström och den svenska texten av Björn Skifs. Jag tycker att både text och musik är väldigt vacker och tänkvärd och passande denna helg.

Håll mitt hjärta Håll min själ
Lägg mitt huvud i ditt knä
Säg att du menar
Och vill mig väl
Håll mitt hjärta Håll min själ

Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själ

Håll mitt hjärta Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta Håll min själ
Håll min själ

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar