Mina älskade katter och mitt odlande är inte bara något som jag tycker om att sysselsätta mig med. Det ökar även min livsglädje på olika sätt. Många i min omgivning har påpekat att jag blivit mycket gladare sedan jag blev kattsambo. Det är faktiskt bevisat att båda mina intressen ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Att klappa en katt eller hund sänker blodtrycket och man har kommit fram till att människor som lever med djur drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar än de som lever utan djur. Allt oftare har man idag katter och hundar som sällskapsdjur på äldreboenden som sällskap och stimulans. Att vistas i naturen är också bevisat positivt för hälsan och själen. Om du tar en promenad i skogen eller är hemma och påtar i trädgården spelar ingen roll. I Alnarp utanför Malmö driver man en rehabträdgård framför allt för personer med stressrelaterade problem. Många patienter berättar om det positiva i att få vistas i naturen och pyssla i trädgården.Själv njuter jag av att gå ut på balkongen, vattna, plocka bort vissna blad, lukta på blommorna och provsmaka en egenodlad tomat.

10 sep. 2017

Ängla smakar gärna på utelivet, när det behagar henne

Det är skönt att vara ute en härlig sommardag.

Min katt Ängla, som fyllde 10 år för någon vecka sedan, är en huskatt, även om de flesta som träffar henne tror att hon har stamtavla. Med sin långa, helvita päls och yviga svans drar hon ofta till sig uppmärksamhet när hon vistas utomhus. Änglas mamma är av rasen ragdoll och hennes pappa är en helvit, långhårig perser. Såhär i efterhand, många år senare, när jag läst och lärt mig mycket mer om katter, undrar jag varför uppfödaren valde att para två katter av olika raser, om de nu verkligen var renrasiga med stamtavla. Nu bryr jag mig inte längre om varför, men frågan består. Jag sökte en långhårig, helvit katt, som var hörande och jag kunde inte fått en härligare katt, som är mer tillgiven än min högt älskade Ängla. Hon är verkligen en toppenkatt, som kan beskrivas med mängder av superlativ och hon är dessutom väldigt söt, i alla fall i mina ögon. Många av de egenskaper, som är typiska för en ragdoll, stämmer in på Ängla. Hon är ingen knäkatt, men vill vara nära mig mest hela tiden och följer efter mig i lägenheten, till och med när jag går på toaletten. Får hon inte följa med in krafsar hon med tassarna i springan under dörren. Då jag ska ner till tvättstugan, som ligger på markplan, åker hon ofta med mig ner i hissen. Sedan sitter hon och väntar utanför tvättstugan och tittar in genom dörrens glasparti, medan jag sköter om tvättbestyren. När jag är klar åker vi tillsammans upp till lägenheten, om hon inte passar på att gå ut när vi ändå är nere vid ytterdörren. Om jag sitter i soffan och äter eller tittar på tv gör hon mig sällskap och ligger bakom mitt huvud, på en av de stora kuddarna uppe vid soffryggen, eller på det breda armstödet närmast mig. Oavsett vilken tid på dygnet, som jag lägger mig i sängen, har hon som vana att ta plats på mitt bröst. Ängla gillar att bli kliad under hakan och njuter när jag masserar hennes nacke och rygg. I gengäld brukar hon tvätta mig på hakan och kinderna, med sin sträva, lilla tunga. Ibland lägger hon sitt huvud mot min hals, sträcker ut kroppen och lägger ena frambenet mot min kind och slumrar till. Det är en väldigt härlig känsla att få känna den lena pälsen mot min hud och värmen från hennes helt avslappnade kropp. Då vet jag att hon trivs och känner sig trygg. På kvällarna brukar jag sitta en stund vid datorn, som står i sovrummet, strax intill sängen. Då är Ängla snabb på att inta sängen för att vara nära mig och ha koll på vad matte gör. Hennes favoritplats är just sängen och i den ligger hon stora delar av dygnet och sover eller bara latar sig. Ja, hon är verkligen katten som vet hur man njuter av livet och hon anstränger sig inte i onödan.

Mys på högsta nivå.


















När jag köpte min första katt Tindra, som är ett år äldre än Ängla, var tanken att hon skulle få bli en innekatt, som skulle få gå ut i koppel. Hon lärde sig snabbt att ha på sig selen och att följa med mig ut, även om hon tyckte att det var lite skrämmande att vistas utomhus till en början. Vid ett av de första tillfällena, som vi var ute, satt selen troligtvis för löst och lilla Tindra slet sig och kom lös. Jag blev jätterädd och trodde att hon skulle springa iväg, men istället nosade Tindra försiktigt runt på omgivningen utanför huset, hittade en trädstam att vässa klorna på och sedan satte hon fart och sprang runt på gräsmattan och jagade en fluga. I det ögonblicket, när jag såg hennes glädje över att få röra sig fritt utomhus och få utlopp för sin jaktinstinkt, beslutade jag att hon skulle få lov att vara utomhus även utan koppel. Jag köpte en ny sele, som satt bättre, och hon fick fortsätta att gå i koppel ute, men stunderna då hon fick röra sig fritt blev allt längre. Nu för tiden är hon ute långa stunder på dagen, men på kvällen visslar jag på henne och då kommer hon oftast springande inom ett par minuter och följer med in. Vid ett par tillfällen i sommar har hon bestämt sig för att stanna kvar ute, även om hon kommit när jag kallat på henne. Att ha henne ute på nätterna är inget jag gillar, men jag förstår att hon njuter av utelivet på sommarnätterna. Jag vill helst ha båda katterna inomhus nattetid, så att jag kan sova tryggt. Ängla vill helst sova hos mig i sängen på natten och har aldrig visat tecken på att vilja stanna kvar utomhus. Hon vill, även som jag, att Tindra sover inomhus och framåt kvällskvisten gör hon mig uppmärksam på att vi ska hämta in Tindra, ofta genom att klösa på mina byxben eller sätta sig vid dörren. Ibland åker hon med mig ner och sitter och tittar efter Tindra, strax utanför ytterdörren. Det är i alla fall så jag tolkar det, för när Tindra väl kommer springande går båda katterna in och Ängla lugnar sig.

På upptäcksfärd i Hallägraskogen.


















När det var dags för Ängla att ta sin första promenad utomhus gjorde jag på samma sätt, som när jag tränade med Tindra. Vi tog små promenader utanför huset, då hon hade sele och koppel, och sedan fick hon så smått vänja sig vid att röra sig fritt. Ängla är inte katten som springer några längre sträckor. Ibland får hon ett ryck och springer allt vad hon orkar över gräsmattan, för att sedan lägga sig i gräset och ta igen sig. Det händer att Tindra jagar henne, när de är ute tillsammans, och då kan hon också få upp en väldig fart. Vintertid är Ängla oftast inomhus, trots att hon har sin långa, tjocka päls, som borde värma ordentligt. Hon följer gärna med ner till ytterdörren, när jag ska släppa ut Tindra, men istället för att gå ut blir hon sittande i dörröppningen och man ser tydligt hur hennes nos rör sig upp och ner. Det har hänt att hon varit ute korta stunder, även om det varit kallt och snö på marken, men det syns tydligt att hon inte gillar att sätta ner tassarna i den kalla snön och hon får en väldigt lustig stil när hon går. Sommartid är hon däremot gärna ute, men som längst ett par timmar i taget. Hon håller sig i närheten av vårt hyreshus och oftast på den sidan där det finns lövskog och en större gräsmatta, som är kvar efter lekplatsen som fanns där tidigare. Ett hundratal meter bort går bussgatan, men det är väldigt sällan som hon går över den. Ängla, liksom Tindra, är väldigt rädda för bilar och de springer snabbt undan om det kör in en bil vid huset, vilket känns lugnande. Det går en återvändsgata, utmed området med hyreshus där vi bor, men märkligt nog håller sig både Tindra och Ängla till skogssidan och det har aldrig hänt att de gått ut vid vägen, även om den ligger bara ett par husrader bort. När jag är ute håller oftast båda katterna sig i min närhet. Det händer ibland att jag går en liten runda mellan husen och då följer Ängla och Tindra med mig i sakta mak och undersöker och nosar på allt nytt och spännande, som vi passerar, speciellt där det bor andra katter och de är många på vår gård. Tindra håller sig helst ifrån andra katter och fräser åt dem om de kommer för nära. Ängla är en mer nyfiken dam och hälsar på en del av grannkatterna, men främst på honorna. Hon kommer bra överens med lilla Isa, som bara är 1 år och Stella, som är något år äldre, men väldigt liten och mager. Ängla vill gärna mer än att bara hälsa på småtjejerna och försöker ibland att busa med dem, men det går tyvärr inte hem. Istället brukar Ängla inta träsoffan, som står vid ingången till vårt hus, eller så lägger hon sig bekvämt till rätta i det höga gräset. Där kan hon ligga länge och bara ta igen sig, äta gräs och spana på fåglarna uppe i trädkronorna. Stundtals är där många fåglar och även ett par ekorrar, som lockas dit av att jag och några grannar hjälps åt att mata dem stora delar av året. Flera av områdets katter kommer ofta förbi platsen där vi utfodrar djuren och väntar på att någon liten fågel ska göra ett misstag, så att de kan rusa fram och sätta klorna i sitt byte. Tack och lov har jag sluppit se någon fågel sätta livet till, men lilla Isa var väldigt nära att ta en av ekorrarna, som tack och lov lyckades ta sig upp i ett träd i sista stund.

Gräset är godare ute än inne.


















Ängla tittar gärna på fåglarna, men hon är långt ifrån någon aktiv jägare. Jag har aldrig sett henne ta vare sig fåglar eller möss, även om hon någon gång ibland sätter fart efter någon liten fågel. Hon är för sen i starten och när hon väl får upp farten har fågeln flugit iväg. För flera år sedan fick jag se henne sitta på gräsmattan, ett par decimeter från en söt, liten mus, som satt och tvättade sig. Ängla var väldigt fascinerad av den lilla musen, men gjorde inga som helt försök att sätta klorna i den. När den slutade att tvätta sig och bara satt stilla, tyckte nog Ängla att det blev tråkigt. Hon puttade på musen med sin framtass, men väldigt försiktigt. Musen reagerade knappt, men efter en liten stund sprang den iväg in bland buskarna och försvann och så var den lilla föreställningen över. Musen skulle bara vetat vilken tur den hade, som mötte en katt som Ängla. Hade den däremot mött Tindra hade den troligtvis slutat sina dagar där på gräsmattan, då Tindra besitter en stark jaktinstinkt och är en duktig jägare. Ängla är en riktigt kräsen katt och det går inte att locka henne med varken rostbiff eller fläskfilé, kanske är det därför hon även ratar möss och fåglar. Någon enstaka nyskalad räka slinker ner och hon slickar gärna i sig såsen på blötmaten, men får hon välja är det torrfoder av bättre kvalité, som ska serveras i matskålen. Ängla gillar kattgodis, men det är få sorter som faller henne i smaken. När vi är ute brukar jag kasta iväg små godbitar, som hon får hämta, delvis för att hon ska få något extra gott ibland, men även för att aktivera henne och få henne att röra på sig. Emellanåt har jag försökt lära henne små konster och då är några godbitar bra att ha till hands som motivation och belöning. När jag håller upp handen och säger tack har Ängla lärt sig att slå till min hand med sin ena framtass och får då såklart en godisbit. Hon gillar att rulla runt på ryggen, men bara på golvet i trapphuset. Jag försöker få henne att rulla på kommando, men oftast gör hon det bara när hon själv vill. Båda mina katter gillar att jaga såpbubblor utomhus. Problemet är när det blåser från fel håll så att bubblorna förs bort med vinden och katterna inte når dem. I värsta fall blåser bubblorna in mot huset och träffar fönsterrutorna. De kan orsaka riktigt sura miner hos en och annan granne, som tyvärr stör sig på det mesta. Favoritbubblorna är de som är framtagna speciellt för katter och doftar starkt av kattmynta. De är dyrare än "vanliga" såpbubblor, men katterna gillar dem skarpt. Vi leker med dem inne i köket, där det är lätt att torka bort bubblor, som hamnar på golvet. Utöver att försöka fånga såpbubblorna, blir Tindra lite smått galen av kattmyntan, och  rullar på golvet och gör märkliga gymnastiska rörelser, där bubblorna har landat. Vill hon inte komma in i lägenheten på kvällen, när jag släppt in henne i trapphuset utifrån, brukar det fungera utmärkt att locka in henne genom att blåsa såpbubblor i köket. Tindras känsliga nos känner doften av kattmyntan på långt håll och kommer mer än gärna in i lägenheten utan att trilskas.

Ängla i passagerarsätet i min bil.






















Ibland kör jag in med min bil till huset, när jag behöver lasta av tunga matkassar och annat. När jag sedan ska köra och parkera bilen händer det att jag låter Ängla åka med. Hon verkar gilla det, då hon sitter stilla i passagerarsätet och spanar ut genom rutan, men det gäller såklart att köra väldigt sakta den korta lilla sträckan. Några gånger har hon följt med hem till min pappa, men då får hon sitta i transportburen i bilen. Hemma i pappas trädgård får hon ha sele och koppel, då jag inte riktigt litar på att hon inte ger sig av och besöker grannarna. När vi sitter på altanen brukar hon först kolla läget runtomkring och sedan ta plats i rabatten, mest för att bara slappa, men det har hänt att hon rullat runt i jorden och då är den långa pälsen långt ifrån vit. Ängla åker även med ibland när jag kör ut med min handikappscooter. Då ligger hon i mitt knä och tittar åt alla håll och hon verkar verkligen gilla att åka med och gör sällan försök att hoppa ner från mitt knä, men för säkerhets skull har hon sele på sig som jag håller i. När vi kör i Hallägraskogen brukar vi stanna till så att hon får komma ner på marken och röra på sig och uträtta sina behov om så behövs. I den lilla lövskogen finns mycket spännande för henne att undersöka. Hon klättrar gärna runt på gamla omkullfallna trädstammar och stora stenar och äter av det långa gräset på marken, som verkar smaka bra mycket godare än det vi har i krukan hemma på balkongen. På hemvägen brukar Ängla vilja gå vid sidan om scootern. Det går inte i något högre tempo och det blir många stopp, då det är mycket som hon vill nosa på. När vi närmar oss cykelbanan får hon komma upp i mitt knä igen, men när vi kommer i närheten av området där vi bor vill hon ner och det märks tydligt att hon känner igen sig och vet att vi närmar oss vårt hus. Ängla har även varit med ett flertal gånger hemma hos en vän, som bor något kvarter bort. Där får hon röra sig fritt både inom- och utomhus, under tiden som vi sitter på uteplatsen. Hon håller sig hela tiden i närheten, även om hon försvinner ur synhåll emellanåt, men däremellan kommer hon och tar plats vid mina fötter och slumrar en stund eller lägger sig inne i lägenheten.

De stora, mjuka kuddarna i soffan är sköna att ligga på.


















Nu närmar sig hösten och det blir kortare stunder, som Ängla vill vara utomhus. Då gäller det att sysselsätta henne inomhus lite mer, så att hon inte ligger stilla alltför mycket. Tyvärr får hon lätt problem med hård avföring, när hon rör sig för lite och inte äter lika mycket gräs som under sommarhalvåret. Under vintern är hennes roligaste sysselsättning att spana på fåglar i sovrumsfönstret. På utsidan av rutan har jag satt upp en liten matskål i plast, där jag matar småfåglarna med solrosfrön. Talgoxarna gör sitt bästa för att underhålla både mig och katterna och Tindra och Ängla hoppar upp i fönstret i en väldig fart när fåglarna kommer på besök för att få lite mat i magen. Blir det för tråkigt hemma i vår lägenhet gör katterna gärna ett besök in till grannarna och deras katt Lisa, som bor i lägenheten intill. Vår dörr står ofta lite på glänt och ibland även grannarnas. Då händer det att Lisa gör ett besök in till oss och går en snabb runda ut på balkongen. Ängla och Tindra går oftare in till Lisa. De trivs bra hos grannarna och det händer att de till och med tar en liten tupplur hos dem ibland. Ängla äter av Lisas mat och hennes gräs och det har till och med hänt att hon gått på Lisas toalåda.
Det är tur att jag bor som jag gör så att mina katter har möjlighet att vara utomhus, med grönområde och skog intill huset och få vägar i närheten. Dessutom har mina snälla och hjälpsamma grannar stor betydelse, både för mig och katterna. Utan dem hade Tindra och Ängla fått vara inomhus stora delar av dagarna. Lisas matte och husse har nyckel till vår lägenhet och när jag är på jobbet och dialysen går de in till katterna och frågar om de vill gå ut. Om Ängla eller Tindra är ute och inte vill gå in när jag ska åka hemifrån, behöver jag inte oroa mig över att de inte kommer in om det blir dåligt väder eller om jag blir borta lite längre än planerat. Grannarna tittar till mina älsklingar och kollar om de vill komma in. Det är skönt att veta att Tindra och Ängla inte springer ut och in i trapphuset när jag inte är hemma. Ingen av grannarna har klagat över katterna, men jag vill inte att Ängla och Tindra blir ett irritationsmoment. Flera av grannarna verkar snarare gilla mina katter och flera av dem har blivit glatt överraskade över att Ängla vill åka hiss med dem. En av grannarna, som tidigare var väldigt  tystlåten och knappt hälsade, sken upp en dag och berättade med glatt humör om hur min vita katt minsann åkt hiss tillsammans med honom upp till 4:e våning. Numera hälsar han och vi byter några ord då och då och ser han att katterna sitter nere vid entrén så öppnar han dörren åt dem. Katterna kommenteras ofta av grannarna med positiva ord och ibland frågar de hur de är med Ängla och Tindra, när de inte sett dem på några dagar. Det händer även att okända personer, som träffar på mig och katterna utanför huset, börjar prata med mig och ställer frågor om Ängla och Tindra, för att sedan fortsätta samtalet om något helt annat, vilket de förmodligen aldrig gjort om de träffat på mig ensam. Ibland ger de katterna fina komplimanger. Det är självklart roligt att få höra och gör mig som matte extra stolt. Jag har lärt känna en hel del av grannarna i området, både yngre och äldre, tack vare att även de har katter, hundar, kaniner och en kvinna har otroligt nog sin kakadua med sig lös, när hon är utomhus.
Tack vare mina katter kommer jag oftare utanför dörren, även om jag inte alltid mår så bra. Utan dem hade jag t.ex. inte behövt ta mig ner för att släppa ut och in dem och jag hade troligtvis inte gått några rundor kring kvarteret, utan Ängla och Tindra som sällskap. Det blir i och för sig inga långa promenader, då värken i mina ben och fötter hindrar mig, men jag rör i alla fall på mig och kommer ut i friska luften. Tindra och Ängla är verkligen starka lyckopiller och bidrar med mycket positivt i mitt liv och jag gör vad jag kan för att de ska trivas med sina liv, både när de är inne och ute.

1 kommentar:

  1. Visst är det ju underbart med katter. Vi har också en helvit hörande katt, hennes mamma är Maine coon och pappan Norsk skogkatt. Vi har även en helsvart katt, hans mamma var Colorpoint perser och pappan huskatt.

    SvaraRadera