Underbara vår

Min lilla blåsippa, som jag grävde fram under löven.

Så är maj månad, den sista av vårmånaderna, redan här. Ändå känns det som om våren just börjat. Jag har hunnit bli ett år äldre. Det gjorde jag på självaste Valborgsmässoafton, men tyvärr orkade jag inte att fira min 48:e födelsedag. Vår nuvarande kung Carl XVI Gustaf fyller också år den sista dagen i april och därför är det allmän flaggdag på Valborgsmässoafton, men svenska folket flaggar såklart även för mig. Det var i alla fall vad Gösta, familjens närmaste granne, sa till mig varje födelsedag, från att jag var liten till att jag flyttade från föräldrahemmet och så satte han ut fasadflaggan vid förstukvisten.
Nu för tiden firar vi Valborg runt om i landet med sång, det hålls tal för att hälsa våren välkommen och det tänds majbrasor. För flera hundra år sedan tändes eldarna för att skrämma bort häxor, men ursprungligen var brasorna till för att bränna det gamla och ge plats åt det nya. Våren är ju verkligen en tid för det nya, i alla fall om man ser till naturen, och det är därför som jag tycker att denna årstid är så fantastisk, kanske uppskattar jag den lite extra eftersom jag själv är ett vårbarn.

Krikonträden blommar i skogsdungen utanför vårt hus.

På hösten vissnar mycket av växtligheten ner och när vintern nalkas brukar det mesta i naturen se ut att vara dött. I själva verket finns det ju fortfarande liv, som slumrar och hämtar kraft, medan kyliga vindar, snö och is drar fram ovanför markytan, där dagens ljusa timmar blir allt färre. Även en del djur går i ide, medan många fåglar ger sig av söderut till varmare breddgrader. Varje vinter börjar jag tidigt att vänta på att våren ska återkomma. Märkligt nog är längtan lika stark vartenda år, efter att dagarna ska bli längre och temperaturen högre, för att sakta väcka naturen på nytt. I år blev väntan lång och vintern höll sig kvar ovanligt länge. Den var i och för sig snöfattig och mild här i södra Sverige, men hindrade ändå våren från att komma igång på allvar. När temperaturen väl steg gick det undan och naturen fick ett plötsligt uppvaknande. Växtligheten utvecklades med raketfart, som en grönskande explosion, och på kort tid tittade blomknoppar upp ur marken och slog ut från den ena dagen till en andra. Lövsprickningen på träd och buskar satte plötsligt fart och några dagar visade termometern på +20°C, men värmen blev kortvarig och sedan har det varit bra mycket svalare temperaturer. Det var skönt att få känna av lite  sommarvärme, men jag är nöjd över att den inte höll i sig. Naturen hejdade sig och jag har hunnit njuta av våren och den första grönskan, en underbar tid som ger mig många halleluja moments. Varje år får jag små lyckorus, bland annat av att få se den första vitsippan, tussilagon, fjärilen, humlan och alla olika fåglar som återvänder, ja listan kan göras lång. Naturen är fortfarande lite på efterkälken i år. Vitsipporna blommar som vackrast nu och i skogspartiet, bara några meter utanför hyreshuset som jag bor i, växer de i mängder och bildar likt vita mattor under träden. Vanligtvis brukar de ha blommat ut till min födelsedag. Det är otroligt härligt att kunna njuta av dem, på så nära håll.

 

Herr och fru Strandskata, som häckat flera år i rad vid min arbetsplats och som jag med glädje följer varje år, har återkommit men en hel månad senare än vanligt. Tyvärr är jag sjukskriven och har inte haft möjlighet att följa det vackra fågelparet hittills i år, men jag hoppas att jag får rapporter från min kollega om hur många ägg honan lagt och när ungarna kommer till världen. Förhoppningsvis är jag piggare och mår bättre så att jag är tillbaka på arbetet då, och kan följa årets strandskatebarns uppväxt. Jag håller tummarna för att de klarar sig undan alla faror, som hotar dem att gå en alltför tidig död till mötes. Tyvärr har det bara varit någon enstaka unge, som överlevt och kunnat flytta iväg i slutet av sommaren.
Utanför vårt hyreshus är det mängder av fåglar nu bland träd och buskar. Jag och grannarna matar fortfarande både dem och ekorrarna och serveras det god mat lockar det så klart. I gengäld får vi njuta av deras vackra, kvittrande serenader och att stå och titta på dem är en givande underhållning. I år har vi sett fyra ekorrar, men de senaste veckorna har det dykt upp två små nykomlingar, som redan är ganska orädda när man står och tittar på deras framfart på grenar och trädstammar och när de rör sig nere på marken. Jag har hoppats på att jag någon av ekorrarna skulle våga sig fram och äta ur min hand, när jag fyller på deras låda med nötter och ger dem äpplen. Än har jag inte fått deras tillit, men hoppet finns fortfarande, liksom att jag ska få se en hona flytta in i någon av fågelholkarna uppe i träden och föda sina ungar där. Eftersom jag tycker mycket om djur är våren och sommaren en härlig tid, då man kan få se både vilda och tama djur och deras ungar. Tidigare i våras visade en av mina sköterskor på dialysen bilder på deras nyfödda lammungar, som bara var en timma gamla. En av tackorna hade fått två lamm, ett vitt och ett svart. Tyvärr orkade jag inte åka iväg och hälsa på de små liven, utan fick nöja mig med att beundra dem på bild.

 

Sent i höstas satte jag en hel del vårblommande lökar utanför vårt hyreshus, för att liva upp de tråkiga rabatterna. Tidigare år har jag planterat ut både perenner och lökar, som jag tidigare haft i krukor på balkongen och inomhus. Det tog tid innan de nya lökarna kom upp och jag trodde först att de ruttnat, men nu har några av dem äntligen börjat blomma, liksom två primulor , som jag tidigare år haft inomhus. Jag har som tradition att köpa en planta, när de allra första dyker upp i handeln efter nyår. Tyvärr håller de sig inte fina så många dagar inne i värmen, men när den börjat chansera har jag ställt ut primulan på balkongen och framåt våren har jag grävt ner den i rabatten. Årets planta ska ner i rabatten inom de närmaste dagarna, tillsammans med fem krukor med små påskliljor, som jag tog tillvara efter att någon kastat dem bland trädgårdsavfallet. Mina primulor, en lila, en rosa och nu även en gul, blommar varje vår och på så vis får jag glädje av dem i många år, istället för att bara hamna i soporna, när de gjort sitt inomhus.
Det blir väldigt mycket löv i rabatten intill vårt hus, när alla stora träd fäller sina blad på hösten. För någon månad sedan var halva rabatten fortfarande täckts av nästan två decimeter löv, som delvis var blöta och hårt packade och täckte växter och vårlökar. Jag bestämde mig för att rensa bort alla löv, eftersom inte bostadsbolaget gjorde i ordning rabatterna och jag saknade bland annat min lilla blåsippa och undrade om den fortfarande levde under lövmassorna. Min benstyrka är inte den bästa, så jag tog med min lilla hopfällbara pall att sitta på, medan jag började rensa bland växterna. Först hittade jag den lila primulan, som var liten och ynklig, men som hade satt knopp, och även en hel del blad från pärlhyacinterna. De var gula och såg ganska vissna ut. När jag skulle förflytta mig för att kunna rensa vidare lyfte jag på rumpan och tog tag i pallen. Oturligt nog fick jag inte med mig pallen utan damp rakt ner med ändan i asfalten. Då jag i stort sett saknar sittfläsk landade jag rakt på svanskotan och jag kände en väldig smärta, samtidigt som jag blev riktigt rädd och undrade om jag över huvud taget skulle klara av att resa mig upp. Minnet dök upp i huvudet från när jag för många år sedan halkade på en isfläck och fick en spricka i bäckenet. Då kunde jag knappt varken gå eller röra på mig utan svåra smärtor. Lite darrig försökte jag sakta börja röra på mig, för att känna efter om det var möjligt att stå upp. Samtidigt dök grannens dotter upp och frågade om jag odlade blommor. Ja, mumlade jag tyst till svar, medan jag kom på fötter igen. Det kändes bättre när jag väl stod upp, men det gjorde mer ont när jag började gå. Jag tog min pall och gick in igen, långt ifrån klar med rabatten. Smärtan har tack och lov minskat, men trots att det gått över en månad har jag fortfarande värk till och från. Min närmaste granne rensade upp rabatten några dagar senare och fick hjälp av ytterligare en dam, som bor i vårt hus. Efter bara någon dag började pärlhyacinternas blad att ändra färg när de nåddes av ljuset och är nu vackert gröna. Blåsippan var vid liv och efter någon vecka fick jag se den blomma, liksom den rosa primulan, som i och för sig är väldigt liten ännu. Några andra perenner, som jag planterat, doldes också under lövmassorna och har nu vuxit ordentligt. Jag överraskades av violplantan, Viola odorata, som börjat blomma med sina söta, små, lila blommor. Den hade jag glömt bort att jag hade i rabatten, trots att den är en av mina favoriter bland många blommor såhär års. Även den var från början en liten, liten planta, som jag hade i en kruka på soffbordet, som sedan flyttat ut och vuxit sig flera gånger så stor.

En av mina primulor,
som nu blommar i rabatten för andra året i rad.

Viola odorata

Under veckan som gick regnade det några dagar och därefter spirade allt i naturen med väldig fart och det blev snabbt vackert grönt. Den skira grönskan, som är den vackraste under hela året. I helgen började temperaturen åter stiga och det kändes underbart att sitta ute på bänken utanför huset och bara vara. Min katt Ängla, som i stort sett varit inne hela vintern och våren, fick åter smak på utelivet när värmen kom. Hon, liksom min katt Tindra, har varit ute många timmar de senaste dagarna. Bäst av allt tycker nog Ängla om allt gräs, som hon nu får äta av. Jag ägnade en lång stund att beskåda fyra av våra ekorrar, som hoppade runt bland träden, åt solrosfrön, nötter och lät sig väl smaka av äpplebitarna, som jag gav dem. Idag har det varit rena sommarvärmen. Termometern visade +27°C och så varmt är det minsann inte många sommardagar ens. Pelargonerna på min balkong fick vattnas med många liter vatten, då de torkat ut ordentligt i värmen. Lite väl varmt för min smak, men jag klagar inte. Det är en ljuvlig tid nu och naturen är så otroligt vacker och det luktar underbart. Jag skulle vilja stanna tiden och få ha våren kvar.